tema svalka

Bygg upp min kyrka

Jag fann honom i svalkan under ett olivträd, sittande i lotusställning i sluttningen vid San Damianos kyrka. Ja, i alla fall fann jag hans staty, vars blick såg ut över dalen nedanför. Kanske tyckte han om att sitta så, Franciskus. Han fick sin kallelse där, rikemanssonen som skulle bli Assisis stora helgon. ”Bygg upp min kyrka” fick han höra. Först tog Franciskus det bokstavligt, och sökte förbättra det närliggande kapellet. Men så småningom förstod han att det var Kyrkan, den världsvida, det handlade om. Kanske begrundade Franciskus kallelsen där i svalkan under trädet, med blicken i fjärran. Och kanske sattes bronsstatyn därför just där.

Svalka. Det är temat i det här numret av kalendern. Det är ett vackert ord. Oproblematiskt, vårdande.

När du läser detta är det sommar. I alla fall sett till kalendern. Efter en tung vinter och en lång pandemi önskar jag dig en skön och varm sommar, en sådan där du kan söka svalka under träden. Och kanske begrunda just din kallelse. Om även du vill bygga upp Kyrkan, den världsvida; varmt välkommen bli med. Tillsammans gör vi det!

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

sida 26 Vandra med oss i sommar

sida 27 Fira friluftsgudstjänst på midsommardagen sida 29 Upplev en mysig sommarkväll vid Rebbelberga kyrka

sida 34 Gå på högmässa i sommar!

Livets plaskpool

Jag minns den tydligt, plaskpoolen jag plaskade i på somrarna. Vit med Musse och Mimmi på. Den stod där, mitt på gräsmattan, fylld bara en bit upp med vatten. Redo att hoppa i när helst andan föll på. På bilder från de här åren är vi alltid flera barn i poolen. Plaskar, leker, skrattar. Bekymmerslösa i sommarsolen.

Närvaron av vatten är återkommande under hela mitt liv. Som barn spenderade jag många timmar vid och i havet, kastade mig i höga vågor som om inget farligt kunde hända. Idag undrar jag hur mina föräldrar lät mig bada i vågor som då kändes som enorma. Mamma hävdar dock bestämt att hon stod på stranden och såg på. Det var inget jag som badade tänkte på, jag var helt uppslukad av badandet. Bekymmerslöst bars jag av vattnet. Lät det salta vattnet skölja sommarknänas skrubbsår.

Barnets bekymmerslöshet, tryggheten i att det finns någon som ser till att jag har det jag behöver och som håller ett vakande öga från strandkanten när jag kastar mig i vågorna. Som låter mig plaska på i vattnet. Allt detta känns idag långt bort, ändå finns det stråk av detta genom hela livet. Det finns där hela tiden. Något som jag inte aktivt tänkte på som barn men som kommit att bli viktigare och viktigare för varje år som bekymmerslöshetens plaskpool känns allt längre bort.

Dopet.

Dopets vatten har många gånger känts som livets plaskpool. En påminnelse om att Gud alltid står vid dopets strandkant och håller sitt vakande öga på mig. Ser till att jag är trygg och har det jag behöver. Ett vatten att återvända till där jag som vuxen kan känna samma trygghet och bekymmerslöshet som jag gjorde som barn. Ett vatten jag andligt kan plaska runt i och känna mig buren av, även när vågorna går höga i resten av livet.

Dopets vatten, livets plaskpool, som ger svalka när livet bränner till och sköljer rent själens skrubbsår.

Emma Stene Jernqvist Präst

Svalka

För mig är det ett begrepp med många olika betydelser. Ju mer jag tänker på ordet desto fler känslor väcker det i mig. Allt handlar om i vilket sammanhang ordet används. Vilket är svalkans närmaste grannar och vad är sedan i nästa steg dess närmaste omgivning.

I första hand får det mig att tänka på temperatur. Där ger svalka en för mig balanserad tillvaro och något jag ofta strävar efter. Häromdagen gick jag runt i lägenheten och vred ner termostaterna på elementen. Jag upplevde inomhusklimatet för varmt för att det skulle vara behagligt. En bidragande orsak skulle kunna vara hormonernas bergochdalbana som ibland gör sig påmind. Dessa tillfällen är dock svårare att bemästra fast strävan efter balans är inte svagare för det. Den här gången handlade det sannolikt om att väderleken utomhus blivit varmare.

Nästa association handlar om mat och dryck. Men det blir helt och hållet en individuell smaksak. Där tycker jag inte om samma som många andra utan har mina egna uppfattningar om vad som är gott och inte gott i förhållande till svalka. Ett glas iskallt vatten är för många en självklarhet medan jag tycker att det är obehagligt och gör nästan ont att försöka dricka det. Jag föredrar rumstempererat vatten att dricka.

Den sista associationen jag vill knåda och vrida på handlar om relationer. Där ger uttrycket svalka en mer negativ bismak. Det är för mig början till en icke-relation och avstånd. Kanske till och med medvetet. I vissa fall kan det vara en positiv företeelse om relationen varit skadlig på något sätt. I de fallen vill jag hoppa högt och applådera! – Bra gjort! – Vad bra att du är rädd om dig!

I andra fall väcks en sorg inom mig som handlar om tomhet och ensamhet. Att plocka fram minnen från den typen av svalka leder till fysiska reaktioner som till exempel tårfyllda ögon, stelhet i kroppens muskler och i vissa fall en tryckande och ömmande punkt över bröstbenet.

Där vill jag återigen skapa en balans. Liksom att vrida på termostaterna på elementen vill jag nu skapa en känsla av mjuk värme inombords. Som att med slutna ögon känna solens varma strålar i ansiktet en frisk vårdag. Som värmen från en lägereld när mörkret är på väg och den kalla, fuktiga nattluften kryper närmre. Som en ljummen sommarbris vars svalka fläktar bort den värsta sommarhettan utan att jag för den skull börjar frysa.

Jag vill själv kunna påverka hur jag mår och ge mig verktyg att få till en behaglig temperatur både på insidan och utsidan. Jag kan inte påverka andra personer men jag kan stärka mig själv och ändra mitt förhållningssätt till min omgivning. När jag inte kan eller orkar vrida på termostaterna själv måste jag be om hjälp.

Jag läste nyss ett citat från Maya Angelou i en bok av Brené Brown om att finna tillhörighet.

”Fri blir du först när du förstår att du inte hör hemma någonstans – att du hör hemma överallt – ingen särskild stans.”

Det handlar om att i första hand tillhöra mig själv och vara sann mot mig själv. Det leder till en äkta tillhörighet med allt omkring mig. Det blev för stunden verktyget som gav mig en varm sommarbris på insidan.

Gisela Fredin Grimberg Diakoniassistent

”...ord kan göra att det blir en skön svalka i kroppen”

Det är en solig vårdag i april och idag intervjuas Kerstin Lindfors som är ny diakon i församlingen. Vi får höra om svalkande bad, hennes stora uppdrag och sommar.

Text och foto: Jonna Axelsson, kommunikatör

Det är ingen tvekan om saken utan Kerstin Lindfors tänker direkt på något som hon älskar när hon hör ordet svalka: att få bada i havet. – I många, många år har jag försökt bada hela året. Vinterbadare. Utan bastu vill jag lägga till! Men under de senaste åren har jag inte varit så flitig. Men det finns mer i ordet som hon tänker på. – Jag tänker på det inre. Att ord kan göra att det blir en skön svalka i kroppen. Bland annat har Oscar Wilde ett citat:

”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.”

– Där i den vändningen så kan jag känna att jag får en inre svalka, att det händer någonting, och likadant med musik.

Kerstins stora uppgifter kommer vara att ha själavårdande samtal och att jobba med de ideella så att nya portar kan öppnas in till kyrkan och Gud. Att få möta människor i olika livssituationer, att få möjlighet att komma lite närmre i personlig kontakt och vara medmänniska ser hon som något fantastiskt med att vara diakon. – Jag tänker att vi fortsätter skriva i bibelns livsberättelser, det är det den handlar om också och att vi fortsätter skriva våra liv i den.

Det är soligt ute och det påminner oss om den kommande sommaren. Kerstin gillar ljuset, solen, färgerna, grönskan och ledigheten under sommaren. Det finns många vackra platser att åka till och hon tipsar om att besöka Österlen, Knäbäckshusen, Kullaberg, Domsten, Vadstena och Vätterns strand. – Där ligger vatten hela tiden vid mina pärlor. Havet och stora sjöar som Vättern ger en extra energi! Säger Kerstin med ett glädjande skratt.

Att få det lagom

Nu är sommaren på intåg med soliga dagar och härliga varma kvällar. Jag har oftast en känsla av att allting är möjligt på sommaren. På något vis blir allting enklare när man slipper att frysa om näsan och bli kall om fötterna på grund av otäta vinterskor. Men såklart är man aldrig helt nöjd. För jag blir oftast väldigt varm när termometern börjar visa över 20 grader. Jag söker mig till skuggan för att finna svalka. Så för mig är det optimala en lagom varm sommardag i skuggan med en svalkande bris.

Det där med att aldrig vara nöjd är något som jag funderat på den senaste tiden. Innan mycket i samhället stängde ner var jag ständigt igång hela tiden på jobbet och hade i stort sett alla helger uppbokade med en massa roligt. Men trots att det var roliga saker, så blev jag trött och matt. Sen ett år tillbaka har livet ändrats helt, och kalendern på väggen är sällan ifylld. Om någon vill ses på en utefika är det inte svårt att få till en dag, eftersom varje helg varit tom.

Så det är väl nu när vi hoppas kunna leva lite mer normalt som jag får bestämma mig vilket liv som passar bäst. På ett sätt har det varit lugn och skönt att slippa stressen, men samtidigt har jag kanske varit lika trött och stressad av att ha lite att göra. Vår frys här hemma har varit full hela tiden, då vi ständigt bakat bara för att ha något att göra. Det är väl den utmaningen jag har nu, att få det lagom. Att få till lite svalka i skuggan mellan alla möten med människor som jag har längtat så mycket efter.

Sofia Thorén Församlingshemsvärdinna

Svalka...

Efter ett långt år där mycket har handlat om oro, och om att ständigt försöka att orientera sig på nytt i en föränderlig tillvaro tänker jag att vårt behov av vila och återhämtning är särskilt stort den här sommaren. Många gånger under det gångna året har det känts som att jag har vandrat på nattgammal is, tillvarons skörhet, men också skönhet har aldrig någonsin tidigare varit så synlig och påtaglig, och jag har aldrig tidigare varit så uppmärksam på var jag satt mina fötter. Så rädd för att det skall brista, och samtidigt så tacksam för att både isen och tron burit genom allt. Men nu känns det som att vi är framme vid en rastplats, där vi får sätta oss ned i skuggan tillsammans och vila och låta vinden svalka våra solvarma kroppar.

”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.” Ps 23:1-3

Jag sätter mig ned vid trädets stam och sluter ögonen. Lyssnar till vinden som leker i trädets krona. På avstånd hörs ett mjukt surrande, kanske är det en humla som flyger över gräset. Dofterna och ljuden blir så mycket starkare när man sluter ögonen, har du tänkt på det? Jag ler för mig själv, aldrig är människan så vacker som när hon ler. Att le är människans spontana ja till relation, till andra människor och till Gud.

”Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt, och ger säd att så och bröd att äta, så är det med ordet som kommer från min mun: Det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.” Jes 55:10-11

De leenden jag mött under det gångna året har burit mig, precis som tron på alltings Skapare. Jag har sparat dem alla i mitt minne och plockat fram dem när jag har känt mig ensam och tårarna ibland har fallit. Just tårarna har varit svåra under det här året, både mina egna men också andras. För hur torkar man någons tårar på avstånd, särskilt när hela ens väsen längtar efter närhet och fysisk beröring? Jag har alltid tänkt att Gud är alldeles särskilt närvarande i mina händer, händer som kan hålla någon annans, som kan smeka en trött kind eller just torka en tår. Tack och lov kan de fortfarande knäppas i bön, både för mig själv och för alla dem jag tänker på, och de kan låta mitt samtal med Gud inledas med både hjärta och beröring.

Så nu sitter jag här under trädet och frammanar alla leende människor jag mött på min näthinna under året som gått, människor jag mött på gatan, i kyrkan, eller på sjukhuset. Kanske var det just ditt leende jag mötte? I sådana fall tack för det, det har betytt mer än du någonsin kan ana. För när vi ler mot varandra bekräftar vi att vi är beroende av varandra, att vi är skapade för gemenskap med varandra. Att vi klarar av att hålla ut och vågar tro att gemenskap, hopp och lycka är möjliga. Det är att ha livsmod, och det är mänsklighetens väg.

Det kittlar plötsligt till på min arm, jag öppnar sakta ögonen för att titta. En myra. Den är uppenbarligen på väg någonstans för den verkar ha bråttom. Jag ler och blåser litet lätt på den och den stannar upp nära min armbåge. Vila dig litet du med lilla myra säger jag, det är gott att sitta här under trädet och filosofera i den svalkande vinden. Men myran vill vidare, jag ler och låter den krypa upp på mitt finger och låter den därefter klättra vidare på trädets varma skrovliga stam. Allt har sin tid.

Men jag stannar kvar under trädet och fortsätter att filosofera och lyssna till skapelsens alla ljud. Kanske vill du sitta en stund med mig?

Thérèse Andrée Kjellström Präst