11 minute read
frihet
Den är viktig för oss. Det är bara att se i vår lagbok där berörandet av någons frihet, för en längre eller kortare tid, är ett kännbart straff.
Så vad är frihet? Säkert finns det många idéer om det. Några tankar tar vi med i detta nummer av Kalender m.m.
Advertisement
En aspekt av friheten är att säga "ja". Till Gud. Till livet. En frihet att öva sig i.
Det, bland annat, gör vi i våra gudstjänster och andra verksamheter.
Välkommen öva med oss.
Fredrik Höggren, Kyrkoherde
sida 31 Hitta lugnet på morgonmässa och morgonbön
sida 36 Var med i gemenskapen på sommarcaféerna sida 41 Fira den traditionella ljusgudstjänsten i samband med Ljusfesten
sida 43 Musikgudstjänsten "Touch my soul" är en av många musikgudstjänster i sommar
Fri att säga ja
Berättelsen om Ignatius av Loyolas (1491-1556) omvändelse tillhör den kristna historiens klassiker. Den unge, fåfänge adelsmannen av baskisk börd skadas svårt i benen av en kanonkula vid ett slag år 1521. Under den långa och tidvis plågsamma konvalescensen har Ignatius långtråkigt och ber om riddarromaner att läsa, men allt huset kan uppbåda är helgonlegender. Ignatius kommer därför under månader att läsa och med sin livliga fantasi ömsom leva sig in i helgonens, ömsom i riddarhjältens liv.
Han erfar en påtaglig skillnad i hur hans själ reagerar på fantasierna – att leva sig in i helgonens liv ger en bestående känsla av glädje och tröst som saknas i andra fantasier. Ignatius bestämmer sig: han skall leva sitt liv som helgonen, ja till och med överträffa dem. Han skall gå en ny väg i livet. När han är återställd från sjuksängen bryter han upp och tillbringar nära ett år i en grotta nära staden Manresa. Hans liv skall från och med nu helt bli till Guds tjänst.
Erfarenheterna i grottan blir grunden till det som skall bli de Andliga övningarna, fundamentet i det som kallas ignatiansk andlighet. Än idag följer miljoner människor världen över Ignatius metod att söka och finna Gud i allt, att fördjupa relationen till Gud genom sin fantasi och att leva som en meditativ människa, mitt i vardagen.
De andliga övningarna är en månadslång process som ofta genomförs på retreat från vardagen. Pilgrimen, så kallas den som gör övningarna, konfronteras med världens och sitt eget mörker, ställs i sin fantasi inför Kristi kallelse och verksamhet och får sedan följa Kristus ner i lidandets mörker men också ut i uppståndelsens ljus. Syftet med övningarna är att hjälpa pilgrimen urskilja Guds kallelse och att säga ja till den, fritt och otvunget.
Övningarna erbjuder flera verktyg för pilgrimen att arbeta med. En är examen, en bön att genomföra varje kväll innan sänggåendet under sådär tio minuter. I examen ser man tillbaka på dagen som gått, tackar för dess välsignelser, urskiljer var man mött Gud men rannsakar också var man klivit fel och ber om Guds hjälp i framtiden. Ett annat verktyg är det Ignatius kallar urskiljandet av andar. Ignatius påminner oss om att såväl Gud som människans fiende, ondskan, verkar i vårt inre. Med hjälp av analys av våra känslor och inre strömningar kan vi erfara vem som för tillfället verkar starkast i oss. Det som ger en långsiktig erfarenhet av tröst, frid och livsmod kommer vanligen från Gud, säger Ignatius.
Dessa verktyg kommer väl till nytta i flera av de andliga övningarna. En mycket känd sådan är övningen ’de två banéren’. Inspirerad av sin bakgrund som soldat målar Ignatius upp hur pilgrimen står att välja mellan att ansluta sig till ett av två möjliga härläger, alltså arméer under varsitt banér. Under det ena banéret finns människans fiende. Han lockar med världslig njutning, framgång och en behaglig tillvaro. Under det andra kallar Kristus, vars erbjudande är att följa hans exempel och väg genom försakelser, prövningar och lidande. Rent logiskt verkar ju det första alternativet som det attraktiva. Men det är ju fel val, det förstår vi. Det är Kristus vi skall följa. För det finns ingen genväg till Guds rike – pilgrimen måste följa Kristi väg för att nå dit.
Hur kan pilgrimen få hjälp att välja försakelser och lidande framför framgång och behaglighet? Även här hjälper de andliga övningarna till. De vill, bland annat genom att ständigt påminna oss om Guds verkande i våra liv genom examen, och genom att öva oss i urskiljandet av andar, få oss att växa i frihet. Eller indifferens som Ignatius kallar det.
Indifferens är en av grundbultarna i den ignatianska andligheten. Och indifferens handlar inte om ointresse, apati eller nonchalans. Istället menas med indifferens att vara fullkomligt öppen för Guds vilja. Som att själen får vara ett oskrivet blad på vilket Gud får skriva, eller kanske det råmaterial som Gud får forma helt efter sin egen vilja. Föredra inte ett långt liv framför ett kort, föredra inte hälsa framför sjukdom, eller ära framför vanära, skriver Ignatius. Det låter magstarkt, men det är för Ignatius
den yttersta konsekvensen av indifferensen. Först när du är indifferent är du helt fri. Har du fortfarande bindningar, till exempel att du föredrar ett utfall av en valsituation framför en annan, är du inte fri. Då är du fortfarande bunden av dina egna preferenser. Och först när du är helt fri kan du reservationslöst säga ja till att följa Kristus. Därför kan de andliga övningarna också beskrivas som en lång övning i att bli fri. Att bli indifferent. För att på så sätt slutligen kunna säga ett reservationslöst ja till Kristus.
Och ingenstans sammanfattas det bättre än den bön som avslutar övningarna. Efter fyra veckors omtumlande närmande till Gud i själens djup, efter konfrontation av mörker, vägval och balans mellan tröst och misströstan, faller allt på plats i bönen om kärlek i uppståndelsens klara ljus. En bön av en själ som är fri att säga ja:
Fredrik Höggren Kyrkoherde
Lästips: Är du nyfiken på att lära dig mer om ignatiansk andlighet? Jag kan rekommendera antingen Att söka och finna Gud i allt av James Martin, eller Den gömda skatten av Gerard W Hughes. Och är du bekväm med engelska är den dagliga podden Pray As You Go fantastisk. Finns där poddar finns. I höst kommer Ängelholms församling också erbjuda andliga övningar för den som vill prova. Mer i höstnumret av Kalender m.m.
Friheten i pilgrimsvandring
Heliga Birgittas bön och alla pilgrimers bön
Text: Annika Agnefjäll
Bönen fann vägen till dagens pilgrimsrörelse och är från 1300-talet. Den finns inhuggen i sten över ingången till Birgittasystrarnas klosterkyrka i Vadstena. Första gången jag hörde bönen var i Vadstena. Jag gick Svenska kyrkans grundkurs, under ett år på folkhögskolan där, och i kursen ingick pilgrimsledarutbildning. Jag hade aldrig pilgrimsvandrat tidigare och visste inte så mycket om det. En pilgrim, vem är egentligen det?
Vi fick lära oss att en pilgrim, efter latinets Peregrinus ”främlingen”, är en person som gör en pilgrimsresa, vallfärd till en helig plats. För mig är vi alla är pilgrimer. Vi är människor på väg. Inåt i vår själ sökandes efter vår identitet, kärnan – kärleken, den ”heliga platsen”. Ja vad vi än kallar den för. Vi gör alla en existentiell resa. Men vi är också fysiskt på väg med våra kroppar, vi föds och vi dör. Varje dag är vi på väg. Kanske till arbetet, skolan, till träning, till affären för att handla eller kanske till någon aktivitet som vi tycker om. Riktningen är framåt – inåt. Ibland är vi medvetet reflekterande över livet och ibland, ganska ofta för min egen del i alla fall, åker jag med i det där ekorrhjulet som snurrar alldeles för fort för mig och jag tappar riktningen för en stund. Jag tänker att det är väldigt lätt att göra det i den här tiden som vi lever i. Där i Vadstena på min första pilgrimsvandring hittade jag något som kom att bli mitt livselixir. Jag kan förstå det, för oftast sker pilgrimsvandringar i naturen och jag är uppvuxen på landet med naturen runt knuten. Den var min och mina kamraters lekplats under hela min uppväxt. Där fick vi vara i frihet utan vuxnas ögon och öron. Åtminstone kändes det så! En pilgrimsvandring är något mer än en vanlig promenad. Det finns en andlig dimension också. Du får en berättelse, ett citat, det kan vara från Bibeln eller ett ord som du får fundera över när du vandrar. Någon har sagt att en pilgrim ber med fötterna. Så känner jag verkligen! Jag blir bortkopplad från alla bekymmer, krav, måsten samt får perspektiv på min tillvaro och kan reflektera fritt.
Det är också en frihet när det finns en tydlig ram där jag kan känna mig trygg. Jag behöver inte tänka på vart jag ska gå, eller i vilket tempo. Jag behöver inte vara rädd för att gå vilse eller att jag inte ska hänga med. Det finns alltid en som leder, vet vägen och ser till att ett lagom tempo hålls samtidigt finns det en som fångar upp, går sist och håller mig sällskap om jag skulle behöva stanna eller fått skoskav. Jag blir aldrig lämnad ensam. Att vandra tillsammans blir till en fin gemenskap. Vi delar ett stycke liv/väg tillsammans samtidigt som jag går med mig själv. Jag får välja om jag vill gå i tystnad hela vandringen eller dela med mig av tankar när tillfälle ges. Det finns inga krav på att jag ska vara social eller trevlig för den delen. Det ligger en stor frihet i det!
Hans-Erik Lindström är pilgrimsprästen som var med och startade pilgrimscentrum i Vadstena 1997 och som är far till de sju nyckelorden. Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Samtidigt med öppnandet började man tillämpa nyckelorden. De har därför inte så lång historia men är kanske ändå lika lång som människans, vem vet!
Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den – så att jag får leva i frihet!
Hoppas vi ses på någon av våra vandringar i församlingen.
Pax et Bonum
Fallhöjd
Ikarossyndromet. Det kallas så ibland. Fenomenet att organisationer som först kan ha varit framgångsrika senare förblindas av sin egen framgång och därmed förlorar det som från början gjort dem framgångsrika. Och därmed börjar nedgången. Från stor fallhöjd.
Namnet är hämtat från den antika berättelsen om Ikaros flykt från fångenskapen i labyrinten på Knossos. Hur Ikaros med konstgjorda vingar, av fjädrar och vax, flög ut från sin instängda tillvaro. Men i högmod, eller kanske obetänksamhet, över sin flygförmåga och trots varningar flög Ikaros för nära solen som smälte vaxet som band ihop hans vingar. Varefter han tragiskt kraschade till sin undergång i det hav som idag bär hans namn: det Ikariska havet.
Tyvärr tror jag att Ikarossyndromet även kan beskriva mig. I alla fall ibland. Kanske även dig? Inte så att jag är högmodig, det tror jag faktiskt inte, men säkert obetänksam ibland. Framför allt inför det där som, tillsynes, kommer gratis i livet. Det som är gratis är nämligen lätt att ta för självklart. Som rent vatten att dricka, ren luft att andas. Eller frihet att välja statsskick eller det liv jag vill leva.
Ordet gratis är besläktat med latinets ex gratia, av nåd. Nåd. Detta stora kristna ord som beskriver sådant som Gud ger oss av kärlek. Oförtjänt. Men som vi inte skulle klara oss utan. Själva frågan vore ju närmast komisk: hur vore en dag utan luft? Ja den dagen skulle inte finnas för oss. Likadant med det rena vattnet. Och från mitt perspektiv är också friheten en nåd. För den har arbetats fram av generationer som gått före.
Själv har jag bidragit föga till den. Jovisst, röstat i val och så. Men då fanns den ju redan på plats. Tack vare de som byggde friheten har vi fria val och personlig frihet i Sverige. Även detta har jag fötts till, av nåd.
När denna text skrivs är Europa i krig. Omfattande lidande och död, djupt berörande men också svårt att ta in. Miljoner människors frihet är akut hotad. Många har inte rent vatten att dricka. Och vårt klimat, som är en svårt sjuk patient, kan inte vänta på vård.
Bland alla tankar som kriget, men också vanvården av vår moder jord, föder finns också denna: tar jag nåden för given? Är jag en Ikaros som tror att det som är gratis med automatik är evigt, bergfast och något jag kan kräva av livet? I så fall får jag tänka om. Nåd är en gåva. Och en gåva är ingen rättighet. I morgon kan det som jag tar för givet vara hotat eller helt borta. Må jag därför lära av Ikaros öde. Besinna och begrunda medan tid är. För fallhöjden är stor till ett liv utan nådens gåvor. Och vårda det som räcks mig i nåd, dagligen. Att känna tacksamhet inför nådens gåvor är en god början. Att vårda gåvorna en bra fortsättning.
Jag börjar där.
Fredrik Höggren Kyrkoherde
