När tron blir svår

”Vill du följa Jesus, måste du se bra ut på trä”. Orden är Daniel Berrigans. Jesuitpräst, aktivist, fredskämpe. En man vars tro kostade. Han levde som om evangeliet var sanning, för att låna ett uttryck han själ använde. Och är evangeliet sant så kommer det kosta. Det måste kosta. Annars har du inte gjort det till ditt.

Ibland är det svårt att vara troende. När så mycket krackelerar omkring oss. Det rasar ett brutalt krig i ett land mindre än 100 mil från Sverige, där en angripare vill beröva ett land dess frihet. Enligt vittnesmålen bland annat från Bachmut är detta krig grymmare och mer destruktivt än något världen har sett i mannaminne. Det mänskliga lidandet, avhumaniseringen, den bottenlösa sorgen över att historien upprepar sig. De stora strukturerna som fallerar. De som vi byggt för att skapa ordning och stadga i det mänskliga samspelet. Som Förenta nationerna, där krigshetsare har vetorätt. Och en gungande vardag med galopperande priser, ökande spänningar i samhället och krass internationell sakpolitik där Sverige syns oförberett.

Allt detta kan gnaga på vår tillit, vår tro, ja hela vårt livsmod. Vi översköljs av allt detta mörker och vi hittar olika strategier att stänga av. Vi slutar läsa skildringarna från kriget. Bläddrar snabbt vidare i tidningen när ännu en skjutning har skett på våra gator. Blir cyniska inför de stora strukturerna. Stänger av TV:n inför ännu en inflationsrapport på nyheterna. Vad angår det mig? Jag har ändå fullt upp med mitt.

Thomas Merton, trappistmunk, mystiker och författare under 1900-talet skrev: ”Våld är inte helt fatalt förrän det slutar störa oss”. Precis som med Berrigans ord är de samtidigt provocerande som djupt förankrade i den kristna traditionen. Vi som kallar oss kristna har inte rätten att ställa oss vid sidan av världen. Att distansera oss från dess lidande genom att stänga av. När vi snabbt bläddrar vidare, stänger av TV:n, slår dövörat till eller tittar bort då blir vi en del av förfallet. När vi inte orkar uppröras, när vi tystnar, blir vi en bördig jordmån för det destruktiva att gro i.

Men jag orkar inte ta in allt detta, tänker vi kanske. Och visst är det svårt. Men tyvärr finns det inget alternativ. Att följa Jesus innebär också ett lidande. Han säger ju själv att vi skall ta upp våra kors om vi vill följa honom (Matt 16:24). Vi måste ”se bra ut på trä”.

För den som tror att den kristna vägen är ett vaccin mot att möta svårigheter, lidande och ondska tar gruvligt fel. Ingen har lovat oss något sådant. Vi har inte blivit lovade ett enkelt liv. Allra minst av Jesus. Men han har lovat oss att vi inte vandrar ensamma på vägen. Att han alltid är med oss. Stänger vi av och stänger ut en värld full av smärta, ja då stänger vi även ut Jesus själv. Vill vi göra det?

Vår medmänniska, vår lidande syster och bror, behöver oss. Vårt engagemang. För att det stärker i tider av svårigheter. Jag tänker på hur ofta våra vänner i det ekumeniska centret i Zaporizjzja berättat hur mycket våra böner, tankar och bidrag betyder för dem. Vetskapen om att de inte är ensamma ger dem stor kraft. Kan det verkligen göra skillnad, tänker vi? Jo, större än vad vi förstår. Må denna insikt ge oss kraft att fortsätta. Vårt engagemang för dem, vännerna i Zaporizjzja. För samhället i stort, för världen. Låt oss hålla ögon, öron och hjärta öppet. Det kräver vår tro av oss. Även när det är svårt.

Låt oss bära vår del av den gemensamma bördan av att möta mörkret. Ett mörker vi inte är kallade att förstå, men väl bekämpa. Ju fler vi är som bär, ju mindre blir bördan för var och en av oss.

Den helige Franciscus av Assisis bön ger oss en aning hur det kan ske. Även om den vägen gör att vi känner oss fästa vid trä, så måste vi vandra den. Annars har mörkret slutat störa oss. Och då blir det fatalt.

Herre, gör oss till redskap för Din Frid

Hjälp oss att bringa Kärlek där hatet gror

Tro där tvivlet råder

Hopp där förtvivlan härskar

Hjälp oss

Att skänka förlåtelse, där oförrätt begås

Att skapa endräkt, där oenighet söndrar

Att sprida ljus, där mörkret råder Och bringa glädje, där sorgen bor.

Mästare, hjälp oss söka

Inte så mycket att bli tröstade som att trösta

Inte så mycket att bli förstådda som att förstå

Inte så mycket att bli älskade som att älska

För det är genom att ge som vi mottar

Genom att förlåta som vi får förlåtelse

Genom att mista våra liv som vi vinner det

Det är genom döden vi uppstår till det eviga livet.

Amen.

Intervju: Annika Brunkestam Waak och Jonna Axelsson

Foto: Jonna Axelsson, kommunikatör

VEM ÄR ANNIKA BRUNKESTAM WAAK?

BERÄTTA LITE OM DIG SJÄLV!

– Jag är född och uppvuxen i församlingen och där deltog jag som så många andra barn i söndagsskola och barntimmar.

När jag var 14 år och nykonfirmerad gick jag med i Kyrkans Ungdom. Sedan började jag engagera mig som ”frivillig” ledare i barnverksamheten.

Som 19-åring fick jag en anställning som barn- och ungdomsledare. Jag utbildade mig först till församlingsassistent och därefter till församlingspedagog och först arbetade jag främst med barn och ungdomar/konfirmander. Men sedan 2005 har jag haft en anställning som diakoniassistent.

Ja, Ängelholms församling har alltid varit mitt andra hem.

På min fritid tycker jag om att ”pyssla” på min gård både inne och ute. Och jag trivs med att umgås med familj, släkt och vänner. Strax intill mig bor två av mina tre söner och där finns fyra små barnbarn som håller farmor i trim. Och blir det för jobbigt så tar jag en tur med husbilen :)

VARFÖR VALDE DU ATT BLI

DIAKONIASSISTENT?

– Jag blev faktiskt erbjuden en tjänst och den skulle rikta sig till Höja församling.

Vi blev inte en församling förrän 2010. Jag har nog alltid arbetat ganska diakonalt även i barn- och ungdomsverksamheten.

VAD INNEBÄR DET ATT VARA

DIAKONIASSISTENT? VAD ÄR

NÅGRA AV DINA ARBETSUPPGIFTER?

– Jag arbetar i diakoniverksamheten men jag har inte diakonutbildningen. Jag är alltså inte vigd till ämbetet som diakonerna är.

Mina arbetsuppgifter har varit skiftande genom åren beroende på att behoven skiftar.

Under de senare åren har jag ansvarat för olika mötesplatser och träffar i församlingen såsom luncher, en del caféer, syföreningar och andra arbetsgrupper. Många utfärder har det blivit för olika målgrupper bland annat den årliga familjeresan till Bakken. ”Allhelgonakaffet” vid våra begravningsplatser samt som kontaktperson för ett av kommunens vårdboende. Dessutom samtal, expeditionstid och gudstjänstmedverkan med mera.

SNART GÅR DU I PENSION EFTER 44 ÅR

SOM ANSTÄLLD I FÖRSAMLINGEN, VAD HAR

VARIT DET BÄSTA MED ATT ARBETA HÄR?

– Att jag har fått arbeta för det jag tror på och brinner för. Att jag har fått möta så oändligt många människor. Att jag har haft fantastiska arbetskamrater – och fått vänner för livet.

VAD ÄR DITT FINASTE MINNE FRÅN ATT ARBETA I FÖRSAMLINGEN?

– Det finns så otroligt många men ska jag välja det finaste så är det nog det som jag själv fick uppleva när min älskade make gick bort 2020. Jag fick så mycket, värme, omtanke, tid och stöd av såväl kollegor som av församlingsbor. Det värmer fortfarande inom mig.

VAD TÄNKER DU PÅ NÄR DU HÖR KALENDERNS TEMA STILTJE?

– Ordet stiltje har inte varit ett tillstånd som jag upplevt som positivt (jag har också seglat :) ). Jag har levt ett ganska intensivt liv utan mycket stiltje trots att jag vet och har även själv fått erfara att vi människor behöver stiltje då och då för att må bra. Och då tänker jag mig stiltje = vila.

I en period av mitt liv fanns det för lite stiltje och då gick jag rakt in i den berömda "väggen". De "skador" som man får av det får man faktiskt oftast leva med i resten av sitt liv. I naturen och i vissa gudstjänster kan jag finna total stiltje!

HAR DU NÅGON HÄLSNING TILL ALLA SOM HAR TRÄFFAT DIG I FÖRSAMLINGEN UNDER DESSA ÅR?

– Om ditt liv upplevs stiltje i negativ bemärkelse eller om du behöver stiltje i positiv bemärkelse så är du alltid välkommen till församlingen. Där hoppas jag att du kan finna både rörelse och vila.

Önskar er allt gott – jag kommer att sakna er – men hoppas på återseende.