tema hopp

Det finns tider då bara att leva är en gärning av hjältemod

Citatet i olika former tillskrivs Seneca d.y, romersk författare och filosof. Och nog är det en tidlös sanning. Man skall vara försiktig med stora ord men något i våren 2020 är unikt i att utmana oss som samhälle och som individer. Vi berörs alla av pandemin, om än på olika sätt. Några drabbas väldigt handfast, hårt och nära, andra mer som en gnagande oro eller olust. I skrivande stund vet ingen hur det kommer utvecklas. Vi får ta oss an en dag i taget, göra vad vi kan för att minska smittspridning, lidande och oro. Avlasta varandra, hjälpa varandra utifrån våra förutsättningar och de begränsningar som finns. Och påminna oss om att även vardagens slit kan vara ett hjältemod.

Kristendomens viktigaste uppgift i världen är att visa på hoppet, ett hopp grundat i vår tro på vår Frälsare. I en stund som denna är hoppet viktigare än någonsin. Därför är temat på detta nummer just ”hopp”. Vi hoppas det kan inspirera dig.

Jag vill slutligen uppmärksamma dig på att mycket i denna Kalender m.m. kan komma att ändras, verksamheter ställas in osv eftersom ingen vet hur pandemin utvecklar sig. Håll därför särskild koll på våra affischer och annonser under sommaren, eller vår hemsida. För alla våra verksamheter följer vi naturligtvis Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Välkommen att dela hoppet med oss, i en svår tid, du vardagshjälte!

sida 25 Pilgrimsvandring med tema Bönen

sida 28 Friluftsgudstjänst - ta gärna med kaffekorgen!

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

sida 33 Missa inte årets ljusgudstjänst

3 sida 35 S:t Mikael Vokalensemble sjunger sånger från filmer och musikaler

Pessimist eller optimist, båda kan vara hoppfulla

Vi känner alla till dem och vi bekänner oss kanske själva till den ena eller den andra kategorin. Kanske ligger vi mittemellan på en flytande skala och växlar mellan dessa ytterligheter. Jag tänker på att vi kan vara optimister eller pessimister. Optimisten ser allt runtomkring sig som en möjlighet och är allting ändå nattsvart så kommer det åtminstone att bli bättre imorgon eller om ett år. Alla problem både i samhället och i livet kommer att gå över eftersom världen (enligt optimisten) ständigt blir lite bättre. Med små steg går vi mot den perfekta av världar. Pessimisten däremot ser världen på precis motsatt sätt. Mycket tenderar att bli gradvis sämre i världen. Många händelser i samhället och världen går inte alls åt rätt håll och samtiden blir ett slags bevis för detta. Den ständige pessimisten, i sin mest renodlade form tenderar att se problem och potentiella hot mest över allt.

Ofta blandar man ihop begreppen optimism och hopp. Vi tror att optimisten är hoppfull inför framtiden medans pessimisten saknar hopp. Så behöver det inte alls vara. Det kristna hoppet är något annat än ett budskap om ständig förbättring och tankar om en ständigt bättre värld. Det kristna hoppet handlar mer om att Gud inte har övergivit oss även i de svåraste och mörkaste stunderna. Gud har, i Jesus gått genom döden, besegrat mörkret och ljuset har segrat. Häri ligger hoppet. Inte i förhoppningar om en ständigt bättre och vackrare värld. Även pessimisten som alarmerande varnar om var vi är på väg kan i djupet av sitt hjärta vara övertygad om att Gud inte övergett oss och att han är med oss även i det allra svåraste.

Både optimisten och pessimisten men även de av oss som pendlar mellan båda dessa ytterligheter kan alltså ha hoppet nära sitt inre och förtrösta på Gud. Kanske är det så att världen behöver både optimister och pessimister för att föra oss framåt. Optimisten lär oss att se möjligheter och pessimisten säger åt oss att vara försiktiga när det går för fort. Låt oss bara hoppas och tro att båda bär med sig hoppet om liv och ljus. Christian Senniksen, Diakon

”Allt skall bli bra, ja allt skall bli bra”

- Julian av Norwich, medeltida kvinnlig mystiker

När jag skriver detta i veckan efter påsk är världen, Sverige och även vårt Ängelholm mitt i en svår tid. Viruset som tillsynes kommit från ingenstans skapar lidande, sorg, förlust, osäkerhet och vånda. Världen står i något som de nu levande generationerna aldrig upplevt.

Mer än en gång under denna tid har jag sökt mig till Julians ord. Jag har alltid tyckt om dem, ungefär som fina citat alltid kan inspirera. Men nu betyder de något mera. Coronaviruset har gett mig en fördjupad förståelse av vad det kristna hoppet är. Det Julian uttrycker.

Till vardags är nog hopp ungefär detsamma som en önskan. ”Jag hoppas det blir bra väder i morgon” innebär en förhoppning, baserat på en önskan snarare än en väderprognos, om hur morgondagen skall vara. Och det slitna gamla uttrycket ”hoppet är det sista som överger oss” är väl mest en omskrivning för att, när inga andra alternativ finns kvar, ja då kan vi ju alltid önska. Inget ont i något av detta. Men det kristna hoppet är annorlunda.

Det kristna hoppet är inte en önskan utan en förväntan. Det är nära besläktat med den kristna innebörden i ordet tro: i vardagsspråk är tro synonymt med att gissa. ”Jag vet inte vad klockan är men jag tror den är runt tre”. Men i vår tradition är tro större – det är att lita på, ha tillit till. Det kristna hopp som växer ur tron är alltså inte en gissning som vuxit ur en önskan. Nej det är en förväntan baserad på tillit.

Det är som sagt strax efter påsk när jag skriver detta. Varje år i tvåtusen år har kristna återupplevt Jesu vandring på påskens väg. Hur han först erfar framgång, därefter blir missförstådd, så förnekas, hur han utstår lidande, bidar stilla i väntan och slutligen står upp i nytt liv.

Den stilla veckan, från intåget i Jerusalem, genom rensandet av templet, måltiden, Getsemane, Golgata, graven och uppståndelsen är som ett tvärsnitt av hela tillvarons DNA. Ett mönster som går igen överallt. I världens kriser, konflikter och pandemier. I våra egna liv. Var och en har erfarit påskens väg, ja säkert är vi där nu, var och en av oss, kanske i olika delar samtidigt. Vi erfar framgång, solsken och lätta dagar. Vi möter en oförstående omgivning, utanförskap, ensamhet och lidande. Vi bidar vår tid och helt plötsligt erfar vi något nytt och hoppfullt som spirar. När vi trodde att det inte skulle vara möjligt. Allt detta, om vartannat, livet igenom. Hela vårt liv går att läsa i ljuset av påskens väg – och påskens väg har en klar och tydlig riktning: det nya livet. Det är inte en gissning, det är en visshet. Vi ser det överallt, och vi påminns om det ständigt. Och som om vore det för att försegla budskapet om livets grundläggande regel, en gång för alla, visar Jesus det själv när han vandrar påskens väg. Där gestaltar han också det budskap, som i olika former lär förekomma 365 gånger i bibeln: ”var inte rädda!”

Vi kan lita på honom. Luta oss mot honom. Identifiera oss med honom. Därför är det kristna hoppet inte en önskan om en bättre framtid, baserad på en gissning. Nej, det kristna hoppet är en förväntan som lutar sig mot tilliten till Kristus. Just därför vågar jag göra Julians ord till mina: ”allt skall bli bra, ja allt skall bli bra. ”

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

Hopp i vardagen

Nu när världen är lite upp och ner är det kanske ibland svårt att känna hopp. Men precis som solen övervinner mörkret varje morgon kommer det en ljusning längre fram. Det gjorde det efter börskraschen och depressionen på 30-talet och det gjorde det efter Asiatens framfart på 50-talet. Men såklart är det en lång bit kvar innan världen blir som vanligt igen efter sådana här händelser. Eller som vanligt är kanske fel uttryck. För alla som är med om världsomvälvande händelser, som den vi just nu befinner oss i, förändras. Det förändrar hur vi ser på livet, på våra medmänniskor och på världen.

Vi i Sverige har ju verkligen varit förskonade från mycket elände tack vare att vi inte varit i krig på väldigt länge. Min generation och även mina föräldrars generation har kunnat ta allt för givet. Vi har inte behövt boka avbokningsskydd på våra flygsemestrar, för det finns inget annat i vår lilla värld som skulle kunna hända än att man skulle bli lite krasslig. Vi har kunnat gå till affären varje dag endast för att köpa det vi ska ha till kvällen, och sluppit planera för hela veckan. För vad skulle kunna hindra oss från att gå till affären imorgon? Men nu har vi alla fått tänka efter. Även om detta är långt ifrån att jämföra med krigsdrabbade länder, får vi ändå se en pytteliten del av hur deras vardag kan se ut, och därmed ökar förhoppningsvis förståelsen för hur de som flyr hit för att hitta trygghet har haft det. Hur det är att leva i ovisshet, rädsla och oro.

Men de människor som flyr från sina hemländer har en känsla som är starkare än någon annan, nämligen hoppet. De tror på att det kommer att komma en morgondag där vardagen ser annorlunda ut. Och det hoppet är viktigare än något annat för att överleva.

För att ta oss tillbaka till där vi började, till den nya världen som vi har fått se under några månader. Jag har verkligen försökt att hela tiden se ljusglimtarna som har fötts ur detta elände. För visst ser man att när det är som svårast hjälps vi åt. Företagare har hjälpts åt för att kunna behålla sina anställda och många har tillfälligt ändrat om från den vanliga produktionen till att tillverka skyddskläder och handsprit. Människor har börjat inse hur viktigt det är med de lokala affärerna och caféerna. Rögle BK har gått ihop med sina sponsorer för att hjälpa de som inte kan ta sig ut och handla själva. De här sakerna tar jag fasta på och känner ett hopp gro inom mig.

Jag läste för ett tag sedan en krönika av den kloke Tomas Sjödin där han pratar om hopp och tillit. Bredvid hans kontor finns en toalett med lampor som tänds automatiskt, men lite för sent för att man ska veta om det kommer att tändas av sig själv. Så när någon gått in är det fortfarande mörkt och de står där villrådiga. En dag sa han till personen som stod i dörröppningen att ”Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar”. Och den meningen har fastnat hos mig. Vi måste lita på att någon ser efter oss och hjälper oss ur de svåra stunderna. Det är då vi finner hoppet inom oss.

Sofia Thorén, Församlingsvärdinna

"Töm all oro till Gud"

Oro har spridits i världen. Det är då, när det är kris och när livet är oroligt, som man får förankras i hoppet, säger Jonas Hallabro, samarbetskyrkopräst i S:t Mikael.

Foto och text: Jonna Axelsson, kommunikatör

En av organisterna spelar vacker musik i bakgrunden. Musiken ger en lugnande känsla vilket uppskattas mycket nu när vi, då intervjun hålls, är mitt i coronapandemin. – När det verkligen krisar i livet då hittar jag hoppet i Gud. Att han är trofast. Att han går att lita på fullt ut. Nu i en tid av mycket oro så är inte det värsta viruset, corona, utan jag tror det är oron som corona bär med sig. Oron beror på att hoppet kanske har varit lite för grunt. Man hoppas att aktiekursen ska bli kvar eller man hoppas på att få ha jobbet kvar. Och när saker börjar gunga så visar det sig om jag har hopp som går att hålla mig i när de här sakerna ruckas på och kanske försvinner. Då hittar jag mitt hopp i Gud. I en relation till Gud och att Jesus kommer nära och griper tag i mig. Då kan det visa sig att det är inte min tro som bär, utan det är Jesus som bär!

Att hoppet är viktigt var något Jonas upplevde för två år sen då han blev sjuk i utmattning. – Det blev väldigt avklädande av allt som jag tidigare hade haft. Det hade fyllt livet med mening, gett mig hopp och glädje. Plötsligt är mycket av det borta. Jag kunde inte ta hand om mitt jobb, jag kunde knappt ens ta vara på mig sjäv. Då att få ha Gud kvar som en grundbärare... Det var bra att få hitta den landningspunkten, en botten i tillvaron. Att Gud är där när jag mår skit. Det ger mig hopp nu också att jag vet att det är så. Att det finns en grundtrygghet, en tillit och en förtröstan på att Gud är där. Det är Gud som sluter förbund med oss, inte tvärtom. Det ger mig förtröstan. Skulle det hänga på mig, då blir hoppet kanske ganska skört. Men när det får hänga på Jesus, på korset, då kan jag hoppas och ha tillit.

Jonas berättar även att evighetshoppet är ett viktigt perspektiv som påverkar vardagen. Det är inte bara att det ska bli bra denna veckan, utan även när det inte blir bra och det kortsiktiga hoppet raseras, finns ändå ett hopp som är fast förankrat i evigheten och Gud.

För att hålla hoppet levande behöver Jonas dagligen en tid med Jesus. – Det är som Lina Sandell skrev i en psalm ”En liten stund med Jesus - o vad den jämnar allt”. Den stunden, som ger perspektiv och ljus en vanlig dag behöver jag ofta för att förankra mitt hopp. Hopp är också något vi kan dela med oss av. Det stärker även hoppet till andra. Vilket är viktigt, inte minst i denna tid då vi alla under coronapandemin har fått socialt distansera oss från varandra. – Nu när relationer uteblir, då märker man att det saknas någonting. Vi har ett gemensamt hopp. Vi delar något när vi ses som inte alltid uttrycks men som förmedlas i vårt möte.

Hoppet beskriver Jonas som något som beror på någonting. Han tror det handlar om att man kan ha hopp av olika orsaker. Att hoppas är lite mer känsloladdat. Hopp i grunden är en förtröstan. Man behöver något som ger grund för hopp. Bönen spelar en stor roll för att stärka hoppet. – Bönen är något som är mycket mer hållfast än allt annat i livet där meditation inte riktigt når fram. Bön är något som når längre och djupare. Under bönen kan man påminna sig om Guds löften och att det inte hänger på dig. – Töm all oro till Gud, vi får komma med allt i bönen.

Någon form av gudstjänst tror han är livsnödvändigt. – Om man inte fyller på med hoppets gemenskap så försöker man hitta det någon annanstans. Det är stor risk att det då med tiden blir tomt på hopp i våra liv.

För att ge hopp i vår oroliga tid tipsar Jonas om att Bibelns vanligaste uppmaning är "Var inte rädd!". Bibeln är fullproppad med uppmaningar som säger att du inte behöver vara rädd, frukta inte, för Gud är med dig! Vi ska inte trycka ned bekymren, inte lägga locket på dem, inte för ett ögonblick bli ensamma med dem. Vi får tala med Fadern om dem och lägga dem i hans händer. “Varje dags bekymmer vill han bära”. Det finns inget löfte om ett snabb-fix av våra svårigheter. Gud erbjuder som regel inte någon genväg ur lidandet. Men det finns ett löfte för varje dag om Guds närvaro. Gud lovar att gå med - nära dig!

Namn: Jonas Hallabro Ålder: Fyller 50 år i juni Familj: Fru och två vuxna utflyttade barn Yrke: Samarbetskyrkopräst med särskilt ansvar i S:t Mikael Intressen: Golf, vara ute i naturen, sport, friluftsliv, trädgård

VAD BETYDER HOPP FÖR DIG?

kristina "Hoppet leder mig igenom svåra stunder och situationer. Hoppet ger en mig en tro på att det alltid finns ett ljus och kärlek även när det är som mörkast."

anonym "Hopp är en av de väldigt starka krafterna i livet för levande varelser. Det är skillnad mellan liv och död. Det är någon slags livskraft. När man förlorar hoppet så brukar det betyda att man tynar bort. Man förs bort av livet utan hopp. Hopp är en urkraft."

jessica "Hopp ett stort ord. Det låter som glädje. Kan inte riktigt beskriva vad det betyder för mig mer än att det e någon positiv väntan.. Något vi kan behöva ha nu i dessa tider hopp om att allt kommer bli bättre.."

karin "Genom åren har jag mött många människor som levt i motgång och mörker och som sedan ofta sakta hittat ljuset och nytt livsmod igen. De mötena har gjort mig till en bärare av hopp. Jag har också blivit en envis förebedjare. Gud är med oss. Guds kärlek är hoppets grund."