tema vändpunkt

Vändpunkt

Många lekplatser för barn har en gungbräda. Ni vet en längre planka med en balanspunkt i mitten. Idén är att barn skall sätta sig ytterst i vardera ända av plankan och gunga. Det är kul. Även för stora barn.

Fler än jag har kanske någon gång provat att gå från ena ändan av plankan till den andra. Trots att man nog inte borde. Då erfar man snart vad en vändpunkt, en ’tipping point’, är. När man går på ena sidan av mitten är plankan pressad mot marken på samma sida. Så fort din kroppsvikt kommit över vändpunkten far hela plankan över och slår i marken på den sidan. Då får man hålla i sig. För det går fort.

Även pandemin kommer ha en vändpunkt. Ingen vet när den kommer. Bara att den kommer. Detta nummer av Kalender mm har temat vändpunkt. Det innehåller reflektioner på temat. Vi hoppas de kan inspirera. Och hoppas innerligt vi snart kan ses i gudstjänst och verksamheter igen.

Tills dess – må Gud hålla dig i sin hand, som det står i SvPs 730.

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

sida 37 Fira påsk i kyrkan

sida 38 Följ med ut och vandra på Emmausvandring sida 42 Njut av våren! Fira gökotta på Kristi Himmelsfärdsdag

sida 43 Säg JA i vår ♥

Vad har pandemiåret lärt mig?

Jag tar med mig ett antal insikter ur pandemiåret vi lämnat bakom oss. Egentligen inget revolutionerande. Skillnaden är nog att mycket gått från kunskap till levd erfarenhet. Det har tidigare varnats för pandemier. Vi förstod det. Nu har vi erfarit hur det är. Det är något annat.

Pandemiåret har gjort mig bättre på att låta bli saker. Lämna fler saker ogjorda. Färre ”jag skall bara”. Inte för att mitt agerande gör någon större skillnad i världen, men genom att avstå från något jag egentligen vill så minskar min belastning på det gemensamma: sjukvården, världens resurser. I en pandemi kan soffpotatisen göra en stor skillnad.

En annan lärdom, eller kanske känsla, är en större ödmjukhet inför mänsklighetens utmaningar, lidande och historia. Vi har genomlevt och är ännu inte igenom en svår pandemi, som samtidigt i historiska mått trots allt är relativt begränsad jämfört med digerdöden, världskrig och svältkatastrofer. Det vi läst om i historieböckerna blir tydligare, som en delvis levd erfarenhet, och jag har påmints om att alla generationer bär sina utmaningar. Ingen har lovat att vår generation skulle sparas. Denna insikt föder både ödmjukhet och en större ömhet inför mänskligheten.

Och slutligen, en känsla jag tar med mig är att all ställtid och tidvisa isolering har lärt mig uppskatta det lilla i livet ännu mer. Doften av morgonkaffe. Stunden runt matbordet. Promenaden i skogen. Kvällsbönen. Nuet har blivit tydligare, när morgondagen blivit otydligare. På något sätt har det stärkt mitt hopp – ur det värdefulla nuet blir framtiden ljusare.

Fredrik Höggren Kyrkoherde

Pandemiåret och barnen

Pandemiåret 2020 kommer vi väl aldrig att glömma. Ett riktigt skitår. För min egen del har det inte bara handlat om pandemin utan också om en stor förändring i mitt arbete. Men det finns ljuspunkter också. Vi har lärt oss att tänka i nya banor. Till exempel att det kan funka med digitala möten också, vare sig det gäller med familj, arbetskamrater eller fackliga förhandlingar. Och kanske har det varit nyttigt att slå ner lite på takten i vissa sammanhang.

När det gäller mina viktigaste arbetsuppgifter som handlar om barn och konfirmander, så är jag väldigt glad och tacksam att vi kunde ha igång barn- och konfirmandgrupper så länge som det gick. Under hela våren och ända fram till mitten av november träffades vi i grupperna precis som vanligt. Argumentet för det var att när barnen går i skolan så kan de också träffas hos oss. Men det viktigaste argumentet är ändå att vi gör det för barnens skull. Ur barnens perspektiv behöver denna oroliga tid och värld vara sig så lik som det bara är möjligt. Barn behöver stabilitet och regelbundenhet i sina liv. Svenska kyrkan talar tydligt om barnperspektivet och barnen i centrum. Det innebär att vi behöver träffas i gruppen för att tillsammans nå våra mål; att skapa trygghet, ansvarstagande och gemenskap med varandra och med Gud. Och ha kul tillsammans!

Sedan december har vi haft digitala konfirmandsamlingar och det har fungerat tillräckligt bra. Det finns en risk att inte alla har tillgång till tillräcklig teknisk utrustning eller möjlighet att få ro hemma för att känna sig bekväma med att interagera med gruppen. Och det kan på inget vis ersätta den fysiska träffen där vi får ses, prata och vara en grupp tillsammans för att tala om livets stora och små frågor, om Gud, kyrkan och tron. Vårt konfirmandarbete går ut på att delta i gruppen, inte bara lyssna till andra eller oss ledare. Vi önskar och hoppas att vi snart får träffas igen, åtminstone utomhus, även om jag förstår att det dröjer innan vi kan leka våra vanliga lekar igen.

Bodil Wiktorsson Bengtsson Församlingspedagog

Året som gick

Att sammanfatta ett helt år är aldrig lätt. Det finns oftast många höjdpunkter, men även motgångar. År 2020 var ett mörkt år för Sverige och för världen, men för mig personligen har jag egentligen inget jag kan klaga på. Jag har turen att ha min familj nära och har hela tiden kunnat träffa dem. Och eftersom vi knappt umgåtts med några andra har vi fått väldigt mycket kvalitetstid tillsammans.

Det som har varit mest olikt andra år har varit mitt arbete. Jag började att jobba som församlingsvärdinna främst för att det är ett jobb där jag får möta mycket människor i alla livets skeden. Jag är van vid fullsatta luncher på Åvalla och huset fullt av barn och familjer när det är After work på S:t Mikael. Men som för alla andra tog det helt stopp i mars. Det har känts så tomt och öde att ensam gå runt i en kyrka som brukar sjuda av liv. Något som också har påverkat mig är att jag inte har haft så mycket kontakt med alla er som brukar komma till oss. Jag har inte vetat om det har hänt något i era liv eller hur ni mår, och det har varit otroligt tråkigt och märkligt. Ibland har jag haft turen att stöta på någon av er församlingsbor på en promenad, och då känns det härligt att kunna säga hej och stå och prata en stund

Det var väl ingen av oss som kunde ana hur detta virus skulle påverka oss. Och det tackar jag verkligen för. Om någon hade sagt till mig i mars förra året att vi inte skulle kunna umgås med vänner och ha våra verksamheter öppna som vanligt i kyrkan på över ett år så tror jag att jag hade känt en otrolig hopplöshet. Det har varit jobbigt med ovissheten också, för även den kan äta upp en. Men med ovisshet kommer även ett hopp om att ”kanske kan det bli bra om två månader”. Just nu känns det ljusare än på länge, och en ny normalitet kan förhoppningsvis infinna sig snart. Vi ser så mycket fram emot att få träffa er, när det än blir.

Sofia Thorén Församlingshemsvärdinna

Mot det förgångna: tack, till det kommande: ja!

Frihet. Vad är det?

Kanske tänker vi på den frigivne fången eller personen som äntligen brutit med något destruktivt. Och där någonstans börjar väl frihet.

Men i ett, i alla fall på ytan, välmående västerland och påhejat av kommersiella krafter har ytterligare en betydelse lagts till ordet: frihet är att ha maximalt antal alternativ att välja bland. När jag för femton år sedan satt och för första gången skulle välja bland femtiotalet möjliga leverantörer av elström hem till lägenheten blev det uppenbart: detta är bisarrt. De många möjligheternas frihet må vara värdefull, men den har också en skuggsida: vad tjänar den egentligen till? Och vad med den vilsenhet den föder? För vad jag än väljer, så väljer jag bort resten. Och den känslan kan vara onådig.

Så hittade jag ytterligare ett sätt att förstå frihet. Det var när jag genomgick Ignatius av Loyolas andliga övningar, jesuiternas metod med rötter på 1500-talet för att fördjupa min relation med Gud. Där handlade inte frihet om att ha maximalt antal möjliga val, utan om det omvända: frihet är att kunna säga ett absolut, hundraprocentigt ”ja” till det du väljer. Utan att behöva se dig om över axeln. Också här väljer du naturligtvis bort en massa, ja allt det du inte väljer, men inför det du väljer bort är du helt indifferent. Fullständigt lugn.

I ljuset av de andliga övningarna börjar Jesu agerande bli tydligt för mig. Han säger att ”sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32). Vilken frihet är det han talar om? Ja fler än en gång värjer sig Jesus från folkets önskan att han skulle vara en världslig kung, och än mer från omgivningens längtan att han med vapen skulle befria folket från ockupationens förtryck. Så det verkar inte vara befrielsen från ofrihet, rent av fångenskap, han menar. I alla fall inte fysiskt, om än kanske själsligt.

De många valmöjligheternas frihet då, är det den Jesus vill utverka för oss som kallar oss kristna? Nej. Jesus säger: ”Jag är grinden in till fåren” (Joh 10:7). Grinden. Han säger inte att han är en grind bland många. Vad är stor valfrihet värd om endast ett val är det rätta? Ingenting. En sådan frihet vore bara en frestelse.

Men kanske är det den omvända friheten Jesus vill leda oss till. Den som kan säga ”ja” utan att se sig om. Vi anar det i några berättelser där Jesus kallar lärjungar. Det kan vara den rike ynglingen som inte är redo att lämna allt (Matt 19:16 ff) eller den unge mannen ”som bara skall begrava sin far först” (Lik 9:59). De är nog redo att säga ”ja” till Jesus. Men ännu inte utan att se sig om. Deras ”ja” är därför inte hundraprocentigt, inte fritt.

Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer, verksam i motståndet mot Hitlerregimen, skrev på 1930-talet boken Efterföljelse. Den är en hård uppgörelse med sin samtids tyska kristendom som försökte inordna den kristna tron under nazismens världssyn. Han menar att den som gör det helt devalverar Jesu kärva budskap om efterföljelse - en efterföljelse som måste vara lika radikal som Jesus själv för att inte vara meningslös.

Även om Bonhoeffer skrev för sin samtid är hans bok viktig än idag. Jag vill mena att den visar på alla tre sorters frihet och deras plats, eller brist på plats, i kristendomen.

För det första, tron kan befria dig från världens förtryck. Kanske inte fysiskt, men själsligen. Du är inte fånge i omständigheterna. Du kan säga nej.

För det andra erbjuder kristendomen inte de många valmöjligheternas väg. Den frihet Jesus erbjuder är inte en inbjudan till en buffé av likvärdiga val. Det är inte snarlika leverantörer med fast eller rörligt elavtal som gäller. Det är inte heller en väg till framgång eller skydd mot olycka. Tror du det kommer du gå vilse.

För det tredje, och detta är det svåra, när du vill gå efterföljelsens väg måste det ske utan förankring bakåt, utan livlinor och förbehåll. Det är den verkliga friheten. Och våra egna, ständiga förbehåll ställer hela tiden upp hinder på vägen för oss att helt säga ”ja”. Vi verkar tro att det hundraprocentiga valet kommer med en kostnad, ungefär som känslan när du väljer bort allt annat vid valfrihetens buffé. Men jag börjar ana att det inte finns någon sådan kostnad på efterföljelsens väg. Att just det är själva den frihet Jesus vill ge oss. Kanske är det anledningen att han flera gånger i evangelierna blir frustrerad på människor: för att de vägrar inse hur lätt och befriande det ändå är att följa efter?

Jag anar en vändpunkt i min egen efterföljelse. En insikt. Vägen är nog enkel. Det är jag som gör efterföljelsen svår. Frihet, den frihet jag längtar efter och börjar ana, är att låta även efterföljelsen bli enkel. Genom att helt och fullt säga ”ja”. Utan några förbehåll.

Kanske kan den friheten ha som mantra en strof ur Dag Hammarskjölds Vägmärken: ”Mot det förgångna: tack, till det kommande: ja!”

Fredrik Höggren Kyrkoherde

”Jag vill tro att det börjar ljusna nu”

Marianne Bengtsson, diakonichef, ser ordet vändpunkt från olika perspektiv. Det kan vara att bli förälder, att mista någon man älskar, men även årstiderna och det mer vardagliga som att på avstånd möta glada kollegor efter dagar av arbete hemma och när solen plötsligt tittar fram.

Marianne har själv varit med om några vändpunkter, och det är de stora vändpunkterna som hon tänker på allra först. – Dels har det varit att bli förälder, jag har två barn som är vuxna nu. Sen tänker jag också på den dagen som jag kom till tro, som det står i psalmen. Det förändrade mycket i mitt liv.

Arbetsuppgifterna som Marianne har innebär bland annat själavård, gudstjänstmedverkan, besök hos äldre på särskilda boenden och arbete med externa kontakter, och nu även arbetsledning och administration.

Den nya diakonipastoralen där man tar upp den nya inriktningen de närmaste åren utifrån behoven i Ängelholm ser Marianne delvis som en vändpunkt. Uppdraget som diakonin har är detsamma, men hur det gestaltar sig ändras utifrån hur behoven ser ut. Mycket av det som varit innan i diakonin är kvar men en del är nytt. se s. 18. – Det finns en dubbelhet med pandemin. Den är i sig förfärlig och den vill vi alla vara utan. Trots det kan man nu när man är en bit in i den se att det ur den har kommit vissa goda saker, till exempel att göra pastoralen och få tid till reflexion. Konsekvenserna av pandemin har tydliggjort hur viktiga relationer är. Att vi människor behöver varandra och påverkar varandra.

En annan vändpunkt som sker just nu är vaccinet. Det ger hopp, säger Marianne. – Sen är det inte över och det kan öka igen. Men det är viktigt att när det väl går ner att det också får utrymme i media. För det sprider hopp och hjälper oss att orka. Vi kan inte andas ut än men vi ser målet som vi ska passera.

Om man går igenom en jobbig vändpunkt, till exempel en kris, så ger Marianne tre råd: att prata med någon, att upprätthålla dagliga rutiner och att komma ut och röra på sig, att få frisk luft och dagsljus. Sedan är det min tro att Gud finns med i det vi går igenom i livet, säger Marianne. – Det gör väldigt mycket att sätta ord på det man känner och det hjälper en indirekt också att sortera var det ena eller andra hör hemma, till exempel vad man kan påverka eller vad som ligger utanför ens kontroll. Gör man det tillsammans med någon annan så kan den personen se det utifrån och se möjligheter som man själv inte ser. Det finns både små och stora vändpunkter. Jobbiga och glädjande. Har du själv varit med om en vändpunkt? Skicka gärna en kommentar till oss på instagram @angelholms_forsamling.

Behöver du prata med någon? Se s.26.

Vändpunkter

Det finns många olika vändpunkter i livet.

Vissa delas av alla, andra är viktiga bara för mig.

Jag vill skriva om några som delas av många, men som dessutom är viktiga för mig personligen. För den som jag är och det liv jag lever.

I veckan när detta skrivs blev solen synlig i Kiruna. Det är naturligtvis viktigast för dem som bor där, men det berör mig också för nu vet jag att ljuset är på väg tillbaka efter midvinterns mörker och att våren snart är på väg även om det kommer både snö och kyla innan den verkligen är här. Ljuset är viktigt för mig, jag blir trött av mörker.

Men också mitt i den mörkaste tiden på året finns en vändning med ljus.

Julen som vi nu har lagt bakom oss för den här gången, låter Guds ljus flöda genom ett nyfött barn. Jesajas profetia, att det folk som vandrar i mörker ska få se ett stort ljus, går i uppfyllelse. För mig betyder det att inget mörker varken vinterns, världens eller själens längre är riktigt nattsvart – det finns ljus. Ett ljus för människors värde och värdighet. Hat, våld och död må ta stor plats i tillvaron, men kärleken och livet är alltid större.

Jesus är världens ljus och den som lovar oss livets ljus. Påskdagen är också en fantastisk vändpunkt när allt ställs på ända och det som ingen riktigt vågat tro på ändå sker. Från död till liv.

Visst kan jag fundera över livets slut, känna rädsla inför döendet, men samtidigt bärs jag av vissheten att det som Gud visar när Jesus lämnar graven bakom sig, också är en fantastisk vändpunkt för mig. Död vänds till liv.

För Gud är ingenting omöjligt!

Den upplevelsen blev lärjungarnas när de tog emot Guds kraft och vågade gå vidare med sitt uppdrag ut i världen. De var rädda men blev modiga.

Vissa människor vet exakt när de upplevde Guds kallelse och vände sig till Gud.

För mig har Gud alltid funnits där. Tryggheten, reservkraften för livet, traditionerna att uppleva kyrkans högtider. När jag var barn kom mycket genom min mormor, mina föräldrar och andra vuxna som i sitt sätt att vara speglade Gud. Senare växte det fram som mina egna livsval. Konfirmationen var viktig – på ett sätt en vändpunkt – där jag starkt upplevde att Gud ville finnas ännu mer i mitt liv, och att jag på ett mer aktivt sätt skulle leva med Gud. Där började det som ledde till att jag tio år senare prästvigdes, och nu sitter här och skriver om vändpunkter i livet.

Vändpunkter finns, det är kanske det viktigaste att konstatera. En del finns där hela tiden och behöver bara bli upptäckta. Andra kommer som en blixt från klar himmel.

Nu väntar vi nog alla på våren, ljuset och den vändpunkt i pandemin där vaccinationerna stoppar smittspridningen så att vi kan börja träffa varandra igen utan rädsla.

Gud kom med en vändpunkt i varje människas mörker. Kom till oss med ljus och hopp. Låt oss känna att din kärlek är vändpunkten som bär oss.

Britt-Marie Rossel Petersson