påsk

En bild av vänskapen

Under våren färdigställer, eller skriver som man säger, ikonmålaren Robin Johansson en ikon till Åvalla församlingsgårds nyrenoverade entré. Vi hoppas kunna ta emot den runt pingst. Motivet är den välkända vänskapens ikon, föreställande Jesus och abboten Minas. Många associerar motivet med kommuniteten i Taizé men originalet finns på Louvren i Paris och härrör sannolikt från 500-talet. Ni ser ikonen på sidan 11 i denna kalender. Jesus håller varsamt sin arm runt axlarna på sin vän Minas. Men vi kan inspireras att det lika gärna kan vara oss som Jesus kallar sin vän. Och vi honom.

Vi hoppas att ikonens andemening skall prägla vår församlingsgård, ja allt som församlingen är och gör. Vänskap, trygghet, glädje. Och påminna om Jesu ord att där vi samlas i hans namn, skall han vara mitt ibland oss.

Välkomna att dela församlingens liv, i alla våra verksamheter, gudstjänster och andra gemenskaper. Och hoppas särskilt att Åvallas nya ansikte ger dig just den känsla som vänskapsikonen vill gestalta.

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

sida 34 Livskvalité har temat skaparglädje i vår

sida 39 Påsken sida 40 Upplev konserten Lars-Erik Larssons ”Förklädd gud”

sida 45 Vårsupé med vårlikt program

Var det Jesus som uppstod? Eller uppstod vi allihop?

I en del av altarmålningen i Ängelholms kyrka ser vi den uppståndne Jesus som just klivit ur graven på påskdagens morgon. Han omsluts av ljus. Maria Magdalena ser förundrat på honom. Bredvid sitter en ängel som observerar. Ett vanligt motiv i västerländska kyrkor. Ibland kan motivet innehålla några rädda eller ibland sovande romerska soldater, kanske ytterligare några kvinnor. Men alltid den Uppståndne i centrum. Segrande, mystisk.

Den västerländska gestaltningen av ett mirakel. Personligen är jag så van vid den att det i princip har varit mitt livs förståelse av vad uppståndelsen är och måste vara. Som ett enskilt mirakel där Jesus gick från död till levande. Något som teologer genom århundradena gjort analogier och ofta underbara paralleller och tolkningar av. Men likaväl en historisk händelse, och bara det, där gudamänniskan agerar och vi andra, representerade av Maria och soldaterna, observerar. Underbar, absolut. Och jag tror på den, utan tvekan. Men ändå handlar det här om den individuella uppståndelsen.

Mitt första möte med de österländska kyrkornas vanliga bild av uppståndelsen fick mig därför att tappa hakan. Den visas i påskikonen här bredvid. Här är uppståndelsen något kollektivt. Vi ser hur Jesus, bokstavligen, trampar ner dödsrikets portar och befriar de som kedjats och hållits fångna. Kanske är det Adam och Eva som personer, eller som bild för mänskligheten. Men befrielsen börjar här. Uppståndelsen gäller här inte bara Jesus, det gäller lika mycket oss andra.

I kristen tradition kallas dödsriket ibland för helvetet. Ett ord och en plats med mörka, skrämmande konnotationer och som rimmar illa med hur vi kan förstå Gud som är kärlek. Men likaväl har kyrkan ibland sagt att Gud velat döma människor dit. I påskikonen är det tvärtom, Jesus befriar, handfast, människor därifrån. Det är som om Jesus säger till de fångna ”här skall ni inte vara. Där jag är, skall också ni vara. Kom med mig till livet igen!”

Påskikonen har blivit mig alltmer kär genom åren. Jag ställer fram den hemma på påskafton och låter den stå framme en tid. För den påminner mig om Guds gränslösa kärlek och godhet. Den är en inbjudan och påminnelse om att uppståndelsen gäller oss alla. Att uppståndelsen bär ett kollektivt hopp. För den vill lära oss att när uppståndelsen sker skall vi inte observera. Utan befrias.

Glad påsk!

Fredrik Höggren Kyrkoherde

Påsken 2022

långfredag Öppet hus, kontrollera tider för visningar på hemsidan. annandag påsk 14.00 Strövelstorps församling firar sin gudstjänst här och alla är välkomna. Ta med fikakorg. www.bibelnsvarld.nu

Påsken på Bibelns värld

En liten bit från Starby kyrka ligger sedan några år Bibelns värld. Här har Urban Lennartsson byggt upp bibliska platser och scener ur bibeln.

Text: Christian Senniksen, diakon • Bilder: Bibelns värld

här kan man vandra runt och uppleva den bibliska berättelsen och få en känsla av hur det var på platser som exempelvis Jesu grav och Golgata. Det finns också en stor modell, inbäddad i gamla olivträd, föreställandes Jerusalem som det såg ut på Jesu tid.

2019 invigde biskop åke bonnier platsen under högtidliga former. Sedan starten har 4580 personer besökt Bibelns värld. Urban berättar att folk reser från hela södra Sverige och ända ifrån Uppsala. besökarna är allt ifrån enskilda intresserade till konfirmationsgrupper. Urban berättar att han med skapandet av Bibelns värld hade en folkbildningstanke med sig, och det finns mycket att lära av ett besök på Bibelns värld. Är man intresserad av romersk historia, bibliska platser, det gamla Jerusalem, Jesu liv med mycket mera så kommer man definitivt att få utlopp för detta på Bibelns värld. Det finns också en tanke om att det inte ska vara som att besöka en vanlig utställning. På Bibelns värld bokar man nämligen in sig på visningar. På dessa blir man guidad runt och på de olika scenerna utspelar sig dessutom olika draman. Man kan exempelvis möta Pontius Pilatus och Maria, eller någon av alla de andra som är med i berättelsen om Jesu liv.

Ett besök börjar i regel med en halvtimmes historisk introduktion till det historiska Jerusalem och gamla testamentets historia. Därefter tar guiden er med på en vandring till de olika scenerna ut Jesu liv, där dramatisering följer. Modellen över Jerusalem visas och man kan samtala med guiden och ställa frågor. Besökare utlovas också en biblisk måltid för att ytterligare göra upplevelsen sinnlig. Besök bokas via hemsidan. Är man en hel grupp bokar man in hela gruppen och är man enskild besökare så går det bra att boka in sig på någon annan grupp via hemsidan: www.bibelnsvarld.nu

bild: jesu grav

En annandag eller en annan dag?

Ett enkelt mellanslag kan göra väldigt stor skillnad. Till exempel syftar en annan dag och en annandag oftast på helt olika saker. En annan dag kan vara ganska många dagar under ett år, oftast en dag som vilken som helst, när vi kanske inte har något specifikt för oss. En annandag, däremot, är inte en annan dag som vilken som helst. Det finns bara tre stycken under hela året och de har en mycket specifik och speciell karaktär.

Den första av annandagarna är den som infaller vid jul, annandag jul, där vi firar och minns den första martyren – Stefanos den helige. Den andra annandagen infaller vid påsk, annandag påsk, då vi får höra om de två vandrarna som är på väg från Jerusalem till Emmaus. Den tredje annandagen infaller vid pingst femtio dagar senare, annandag pingst, och högtidlighåller hur Guds Ande verkar i oss och i hela världen.

Tre annandagar som inte är som några andra dagar och ändå är det just annandagarna som skickar oss in i alla andra dagar, från högtidlighet och fest ut i vardag och liv. Annandagarna syftar alla tre till att stärka oss i att låta de budskap som står i centrum för våra tre största kyrkohögtider stå i centrum också alla andra dagar på året.

Just annandag påsk sätter för mig fingret på syftet med annandagarna. Julens glitter kring krubban och den stenade Stefanos har så stora kontraster emellan sig och pingsten med Anden och vinden som sveper över världen är just som vinden, svår att fånga. Annandag påsk däremot är påtaglig, den är något mer begriplig och kanske beror det på att berättelsen om Emmausvandrarna (Lukasevangeliet 24:13-35) berättar om händelser som vi kan relatera till.

De två vandrarna som är på väg från Jerusalem till Emmaus samtalar längs vägen med varandra om vad som hänt i staden de senaste dagarna. Det står att de diskuterade med varandra och kanske var det så att de också ställde sig frågan: Vad innebär detta för oss nu? Under tiden de är på väg får de sällskap, utan att förstå vem det är som gör dem sällskap. Mannen frågar vad de talar om och de börjar berätta. Om hur Jesus blev tillfångatagen, förhörd och avrättad för att sedan uppstå och visa sig för lärjungarna. Det är först när de samlas för att dela en måltid som det går upp för vandrarna vem som vandrat med dem hela vägen, Jesus själv.

Vandrandet, sällskapet, berättandet och måltiden – dessa beståndsdelar är något som vi alla kan relatera till under livets gång. Att vara på livets väg är att ständigt vara i någon form av rörelse, ibland tillsammans med någon annan och ibland till synes ensamma. För ibland när vi slår följe med varandra och börjar samtala på djupet så uppstår känslan av att det inte bara är du och jag där, att också Jesus är närvarande i vårt möte.

Den andra aspekten av annandag påsk som har resonans in i våra liv är berättandet och måltiden. Vandrarnas berättande om det som för dem varit livsomvälvande inspirerar oss att göra det samma, att berätta om det stora som sker i påskens drama: att livet segrat. Våra synder är för alltid förlåtna. Vi är fria och vår gemenskap med Gud står utan hinder, något som gestaltas i måltiden. Delandet av bröd och vin i nattvarden påminner oss om att Jesus är mitt ibland oss och vill gå vid vår sida.

Annandagarna fokuserar med andra ord på vad det är att vara kyrka. Att gå i Jesu fotspår och berätta om vem han är och vad han gjort för oss. Det är att våga göra en medmänniska sällskap en bit på livets väg för att dela såväl berättelser som bröd. Det är att lita på att Jesus är vår medvandrare och vill bära oss när vi inte vågar eller orkar berätta och dela, något vi kommer att bli påminda om varje gång vi går in genom stora entrén på Åvalla framöver. Det första som kommer möta dig där framöver är en ikon av Jesus och abbot Minas, mer känd som Vänskapsikonen.

För det är det alla annandagarna handlar om. Att vi med Jesus vid vår sida kan gå stadigt för att tillsammans med honom skapa en annan värld, en värld präglad av försoning och förlåtelse. Ja, annandagen gör gällande om att alla andra dagar får vara dagar där högtidernas glans inspireras oss till att berätta och dela evangelium till de människor vi möter. Evangeliet att Jesus Kristus, han som vänder död till liv, är vår vän och medvandrare.

Emma Stene Jernqvist Komminister

Påsken

Genom död till liv

Tror du på korset och uppståndelsen?

Hur ska vi våga tro på korset och uppståndelsen och gå ut och sjunga lovsånger när pandemi, sjukdomar, gängkriminalitet och ofärd råder?

När så många dagar känns så tunga, när vi matas av nyhetsflöden om katastrofer och om miljöförstöring?

Hur ska vi kunna tacka när lidandet är så påtagligt?

Ändå tror jag på att ljuset finns. Jag tror att när mörkret faller i en värld där nöden är stor är det extra viktigt att vi inte är tysta.

”Natten övergår till ljus, det tomma är inte tomt.”

Jag tror på korset och på uppståndelsen. Jag tror på att ljuset segrar över mörkret.

Vi är många som varit i mörkret och vänt, vänt upp igen för att åter få möta ljuset. När det känns som om vi är vid slutet, är det först då som en ny början tar vid.

Först när vi kan släppa taget kan något nytt börja gro.

Vi går från död till liv.

I påskens evangelium får vi läsa om hur Jesus dör på korset för våra synders skull. Vi får möta människors rädslor, ångest, förtvivlan och svek. Jag tror att människor som levde på Jesus tid inte var annorlunda än vad vi är. För när första gryningsljuset spreds, var där ingen som såg ljuset komma åter. Alla var som förlamade av sin förtvivlan och sin sorg. Uppgivenheten var total.

Det är då det händer. Det stora undret. Det är då ljuset kommer åter.

”Tack Gud, för att det verkliga hoppet i världen inte är beroende av om jag orkar hoppas eller inte. Kraften är din – inte vår.”

Tankar inspirerade av C. Krook, och angivna citat är hennes.

Kerstin Lindfors Diakon