MÄNNISKA - VAR ÄR DU?

‒ Var är du?

Guds första fråga i bibeln är riktad till mänskligheten. Tyvärr är den evigt aktuell. Vi påminns om det när vi ser mörka moln hänga över samtiden. Hur har mänskligheten hamnat här? Och vad kan vi göra åt det?

Guds fråga är temat i detta nummer av Kalender m.m. Fundera gärna själv över frågan, och dela dina tankar med oss andra i församlingens gudstjänster och andra verksamheter. Själv har jag skissat på två spekulativa svar, från helt olika perspektiv. Men de landar båda på samma ställe, inser jag. I längtan.

Varmt välkommen dela församlingens liv i vinter.

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

sida 30 Upplev våra julkonserter

sida 34-35 Jul och nyår sida 39 Vinterns FREDTalks har rubriken "Har människan en själ?"

sida 44 Livskvalitékvällen handlar lycka

Människa var är du?

‒ Var är du?

Gud kommer gående i lustgården och söker sin skapelse, människan. Människan har gömt dig, bland träden, när hon hör Gud komma gående. Människan skäms, för hon har ätit av den förbjudna frukten. Ja människan gömmer sig men ur Guds perspektiv, gissar jag, har hon snarare kommit bort. Gått vilse, rent existentiellt.

Vi kan tänka vad vi vill om historiciteten i berättelsen om mannen och kvinnan i trädgården. För oberoende av hur det förhåller sig med den så kan även myter och legender lära oss mycket om livet. Kanske handlar berättelsen mindre om en man, Adam, som för övrigt betyder ’människa’ på hebreiska, och en kvinna, Eva, vilket betyder ’liv’, och deras kronologiska historia än hur mänskligheten förstår sitt liv? Hur vi lever i en tillvaro som är skadad och ofullkomlig, samtidigt som vi i vårt hjärta bär en längtan – är det en hemlängtan?- till det fullkomliga, fridfulla vi kan ana? Att det finns något förlorat i oss, något som ingenting i skapelsen kan tillfredsställa?

Promenaden i trädgården och Guds fråga utspelar sig i det tredje kapitlet i första Moseboken. Och resten av bibeln blir på något sätt en räddningsexpedition. Den som gått vilse, människan, skall hittas och föras hem. Det finns väldigt många sätt att läsa bibeln på. Ett av dem är att se bibeln som en lång dialog mellan människan och Gud, en lång frälsningshistoria. En sådan läsning tar fasta på hur det från början var frid i relationen mellan Gud och Guds skapelse, människan. Men människans ovilja att underordna sig fick henne att bryta det enda förbud hon fick: att inte äta av kunskapens träd.

Var det av högmod? Nyfikenhet? Blev hon lurad av mörkret? Eller var det rent av nödvändigt? Tolkningarna till syndafallet är många, men relationen till Gud förändrades radikalt. Människan var nu en annan varelse än den Gud avsett. Friden som bortblåst. Hur skulle relationen kunna återupprättas?

Den kristne läser Gamla testamentet med kristna ögon. Det vill säga, för henne ingår Gamla testamentet i den frälsningshistoria som kröns av Kristus. Från ett sådant perspektiv kan hela den gammaltestamentliga berättelsen läsas som en vilsekommen mänsklighet, gestaltat av det utvalda folket, som söker Gud, och om Gud som på samma sätt försöker nå sin fallna mänsklighet. Vi känner berättelserna: Noa och syndafloden, patriarkerna, fångenskapen i Egypten, Moses och befrielsen, krigen med grannfolken, David, Salomo och stormaktstiden, sönderfallet, profeterna, fångenskapen i Babylon och det messianska hoppet vid återvändandet.

Kapitel efter kapitel där Gud och människa ibland kommer nära varandra, men snart också fjärmas från varandra. Även Jobs bok är värd att nämna i sammanhanget; denna fantastiska bok om de evigt aktuella frågorna om oskyldigt lidande, fromhet och Guds roll i allt detta.

Ni vet Job som var den frommaste av människor och liksom blev en spelpjäs i ett drama mellan Gud och Anklagaren, alltså djävulen. Job som förlorar allt och till sist vill ställa Gud till svars. Varför? är Jobs återkommande fråga genom boken. Och till sist svarar Gud med ord som ”var var du när jag lade jordens grund?” (Job 38:4). Är det ens ett svar? Eller snarare ett tillintetgörande?

Psykologen Carl Jung skrev en bok utifrån Jobs dialog med Gud, och det som hände sedan. Jung tolkade Jobs klagan som helt rimlig och motiverad. Men Guds svar, var inte det snarare ett sätt att tysta Job än att svara honom? Jung menar därför, som jag tolkar honom, att Gud efter mötet med Job gjorde insikten att ”det här sättet att närma mig min mänsklighet fungerar inte”. Gud fick göra på ett annat sätt för att nå fram. Kristus blev då Guds direkta sätt att svara mänskligheten, genom att själv ta plats i hennes mitt.

Det må vara hursomhelst med psykologiska teorier och tolkning av legender. Och Jungs tolkning har inget bibliskt stöd, men nog väcker han några intressanta frågor: hur kom det sig att Gud tog plats hos oss, som människa? Just då, just där?

Nu står vi inför julen, och inkarnationens mysterium. Gud blir människa. För vår skull. Frälsningshistorien tar ett avgörande steg framåt. Guds första fråga i bibeln, som kom att prägla allt därefter, hänger ännu obesvarad av människan. Men följs upp av Gud själv:

‒ Människa, var är du? …här är i alla fall jag! Följ mig, så skall jag stilla din hemlängtan. Följ mig, så skall jag visa dig vägen hem.

Fredrik Höggren Kyrkoherde

Möt vår nya diakon Helena Nylén-Andersson

Text: Fredrik Höggren • Foto: Jonna Axelsson

berätta om dig själv – vem är helena nylén-andersson? Jag är född och uppvuxen i Norrbotten men har bott största delen av mitt liv i Västergötland – min man härstammade från Trollhättan. Vi arbetade i Nordafrika i ett Sida-stött projekt under fyra år – då föddes också våra två döttrar som nu är vuxna.

För fem år sen gick min man hastigt bort och jag blev ensam. Var länge helt inriktad på att leva själv men så dök en ungdomskärlek upp och i somras gifte jag mig med Torgny och flyttade till honom i Fasalt utanför Örkelljunga. Jag tycker om att baka, att vara ute i naturen och att odla.

hur kom det sig att du valde att bli diakon? Jag kom till tro när jag var 17 år och kom senare att utbilda mig till sjuksköterska. Ganska tidigt tänkte jag på att bli diakon men slog det ändå länge ifrån mig. Efter en längre sjukskrivning fick jag ett vikariat i Svenska kyrkan och det blev en

viktig del av min kallelse till diakon. Vigdes i Skara domkyrka 16 september 2007 – alltså för 15 år sen. Uppskattar att nu ha tid för det viktiga samtalet – något man inte alltid hade som sjuksköterska.

vilka ser du som diakonins största uppgifter och utmaningar i vår samtid? Att kyrkan får vara en gemenskap där alla får plats. Där man bemöts och bemöter andra med respekt. ”Allt vad ni vill…..”. Som diakoniarbetare tänker jag en stor utmaning är att finnas för den som är utsatt och hamnar mellan stolarna i vårt samhälle – men också att ha tid och rum för den som ”bara” behöver ha någon att samtala med.

vilka tankar bär du på som ny diakon i ängelholms församling? Ängelholm är en väldigt fin stad som jag ser fram emot att få lära känna. I skrivande stund har jag varit här i en månad och jag känner mig väldigt väl mottagen av både arbetskamrater och församlingsbor. Det finns redan ett fint diakonalt arbete här som jag hoppas kunna falla in i och kanske i viss mån vara med och vidareutveckla.

detta nummer har temat ”människa – var är du?”: föder den frågan några tankar och reflektioner hos dig? Medmänsklighet är vad vår värld behöver. Att växa som kristen handlar i stor utsträckning om att bli mer mänsklig – att bli den människa Gud skapat oss till och avsett att vi ska vara. Till och med Gud själv blev människa och kom till oss i Jesus Kristus. Han är vår förebild och vi kan alltid fråga oss vad han skulle ha gjort i olika situationer. Då får vi en fingervisning om hur vi kan bli mer medmänskliga!

Be för oss!

Text: Fredrik Höggren • Foto: Jaannis Khrimlis

"Jag vet att ni bara är 40 kilometer från fronten och att er stad beskjuts nästan dagligen. Kan ni leva någotsånär normalt ändå eller får ni ofta springa till skyddsrummen?”. Jag frågar min nyvunne vän Yuriy Yurchuk, grekiskkatolsk präst verksam i Zaporizjzja i södra Ukraina, på ett videosamtal. Min kollega Marcela, som också förmedlat kontakten, agerar tolk och översätter.

”Vet du, saker är relativt normala här trots allt. Caféerna är öppna och jag är hemma i min lägenhet. Och det är ingen idé att springa till skyddsrummen för granaterna är ändå snabbare än larmen så här nära fronten. När larmen ljuder har granaterna redan slagit ned. ”

Yuriys ord grep tag i mig. Men också det hopp han trots allt utstrålade. Ja, nästan glädje mitt i allt. Ett vittnesmål från Europa idag. En vardagserfarenhet från en kollega som tjänar kyrkan i ett land som är offer för ett brutalt och orättfärdigt angreppskrig. Och här sitter jag, dricker mitt kaffe och påminns om att det vi ser på tv är någon annans vardag.

Yuriy och hans kollegor håller på att bygga upp ett ekumeniskt center i Zaporizjzja i vad som varit såväl ett kulturcenter som en livsmedelsbutik. Deras idé är att skapa en mötesplats där alla kristna, oberoende av vem man är och vilken tradition man

tillhör, skall känna sig välkomna. ”Vi vill välkomna alla som behöver oss, baserat på liberala och inkluderande ideal och tro.

I Zaporizjzja möts många traditioner. Naturligtvis den vanliga befolkningen och så till det människor på flykt från ännu längre söderut, och från östra Ukraina. Det är viktig för oss att välkomna alla”, säger Yuriy.

Jag frågar honom om det är något vi kan göra för dem, härifrån Ängelholm. Han svarar: ”Vi är rättså välförsedda med det vardagliga som vatten, mat och kläder. Men det finns två saker ni kan göra för oss. Dels hjälpa oss med litteratur, kontakter och länkar på nätet med inkluderande, ekumeniskt innehåll. Men allra viktigast är att ni ber för oss. Det betyder oerhört mycket, och det påminner oss om att vi inte är ensamma i allt detta. Så be för oss!”.

Efter vår första kontakt har vi fortsatt skriva mail till varandra, Yuriy och jag. Har försökt hitta material och länkat det till dem. Men mest av allt har jag bett för Yuriy, hans kolleger, deras ekumeniska center och hela Ukrainas folk. Och jag kommer fortsätta.

Gör det du också. För det gör skillnad.

Om att krama träd…

Föreläsaren var en inspirerande man med bakgrund på en ledande position inom svensk orienteringssport. Han delade minnen och motivationstips med mycket humor till en publik av företagsfolk, och jag var en av dem vid den tiden. Redan med sin inledning vann han oss åhörare: ”orientering är en sport som handlar om att på enklaste sätt ta sig tillbaka till den plats man aldrig borde ha lämnat”.

Vad kunde jag annat än le. Samtidigt försvann mina tankar tillbaka till eländiga, påtvingade orienteringspass i skolan och under värnplikten. Hur jag sprang i skogarna med karta och kompass och våta fötter i höstens träskmarker och gula, våta lövbäddar på jakt efter ännu en rödmärkt kontroll. ”Bara tre stämplar till, så är jag tillbaka, får ta en dusch och sedan gå vidare i livet.” Bevisligen var jag en ganska usel orienterare. Minnena handlar mest om frustration och att känna mig sorgsen och vilsen.

Ser jag mig om i världen i dag ser jag tyvärr också vilsenhet, frustration och sorg. Även mänskligheten syns vara ute på avvägar som vi aldrig verkar reda ut. Där all kraft borde läggas på att hitta tillbaka till det vi aldrig borde ha lämnat. Det är lätt att bli modlös när Europa åter är i krig och vi bevittnar övergrepp och lidande vi hade hoppats var förpassade till historien. Vi ser hur dödsskjutningar i Sverige har blivit en del av vardagen och hur mänskligheten fortfarande står handfallen inför de riktigt stora problemen som klimatet och fördelningen av världens resurser. Jag är övertygad

om att i botten på oss alla finns längtan efter fred, jämlikhet, frihet, ärlighet, lycka. En början som vi längtar tillbaka till, ett mål att sträva efter. Men som vi förlorat ur sikte. Att springa snabbare eller bli mer frustrerade syns inte vara lösningen, lika lite för mänskligheten inför världens utmaningar som en gång som medioker orienterare i skogarna utanför Göteborg. Tvärtom verkar det bara förvärra problemen. På sin höjd hittar vi kanske någon glänta och en stunds vila som Tomas Tranströmer skriver: ”det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gott vilse”. Fina ord. Men vi behöver mer än en glänta. Vi behöver komma hem, vila, börja om, göra rätt.

Så det krävs något annat. Men vaddå?

När mina barn var mindre var de ofta i skogen med förskolan. Då lärde de sig något som jag först senare begrep hur klokt det var. Men i början trodde jag att pedagogerna hade en skruv lös. ”Om ni kommer bort i skogen, krama ett träd”.

Krama ett träd?! Vad i hela friden blir bättre av det? frågade jag pedagogerna. Deras lugnande svar var klokt: ”Om barnen kommer bort, ber vi dem krama ett träd. På så sätt blir de kvar där de kommer bort från oss och vi kan hitta dem eftersom vi vet var vi har varit den dagen, och kan gå tillbaka samma väg och hitta dem. Det vore mycket värre om de började irra bort sig i skogen och verkligen gå vilse”.

Kanske vore det något för vår vilsna mänsklighet? Att krama ett träd och vänta på att någon hittar oss och för oss hem igen? Jag vet inte. Men Jesus lärde oss att de som vill komma in i Guds rike måste vara som barnen (Mark 10:13ff). Det finns alltså stunder när vi gör bäst i att imitera barnen. Kanske är den stunden nu? För en sådan stund kan en bön vara:

”Herre, vi har gått vilse. Vi har tappat riktning, karta och kompass. Hitta oss, och led oss hem. Amen.”

Fredrik Höggren Kyrkoherde