After work

Hans Fagius, orgel

Otto Olsson: Sonat E-dur op. 38 (1910/11) 1879–1964 Allegro moderato Meditation – fuga. Andante lento Allegro con brio

Johann Sebastian Bach: An Wasserflüssen Babylon , cantus firmus in tenor BWV 653 1685–1750 ur Leipziger Choräle

Preludium och fuga a-moll BWV 543

Magnus Kilvén: Scherzo för orgel (1997) 1957

Max Reger: Fantasi över koralen Halleluja! Gott zu loben, bleibe meine 1873–1916 Seelenfreud ’ op. 52 nr. 3 (1900) o tto o l SS on betraktas allmänt som Sveriges främste tonsättare av orgelmusik. Som organist i Gustav Vasa kyrka i Stockholm och orgelprofessor vid huvudstadens Musikkonservatorium kom han att få stor betydelse för den svenska orgelkulturen under 1900-talet. Han började tidigt att komponera och hade stora ambitioner med bland annat en orkestersymfoni, flera kammarmusikverk, ett storslaget Requiem för solister, kör och orkester och ett Te Deum för kör och orkester. Men det är genom sina orgelverk och sin körmusik som han i första hand blivit ihågkommen av eftervärlden. Till hans främsta orgelverk hör tre preludier och fugor, två stort upplagda orgelsymfonier och en rad stycken baserade på både gregorianska motiv och protestantiska koraler.

Sonat E-dur op. 38 , vid sidan av Oskar Lindbergs sonat det främsta exemplet i vårt land på denna genre, är komponerad 1909/10, en mycket produktiv period i Olssons komponerande. Här kombinerar tonsättaren sitt välkända kontrapunktiska mästerskap med en inspirerad och tilltalande melodik. Första satsen är skriven i sonatform med ett livfullt och ljust huvudtema och ett mer elegiskt sidotema. Dessa båda teman blandas så elegant i genomföringen. Andra satsen är något så ovanligt som en mjuk fuga med ett folktonsliknande tema. Men här finns också inslag av trolsk mystik. Den korta slutsatsen inleds med ett virtuost pedalsolo innan det festliga huvudtemat sätter. Här finns inget direkt sidotema, utan allt bygger mer eller mindre på huvudmotivet. Vi kan också vid några tillfällen höra antydningar av första satsens tema. Orgelkoralen An Wasserflüssen Babylon av Johann Sebastian Bach ingår i ett manuskript utan titel som Bach arbetade med från slutet av 1730-talet och några år framåt och som vi brukar kalla 18 Choräle eller Leipziger Choräle . Med något undantag rör det sig om mer eller mindre omfattande bearbetningar av koralsatser skrivna redan under tiden i Weimar på 1710-talet. Koralen på programmet bygger på Psaltarens 137:e psalm där det talas om israeliternas fångenskap i Babylon. Vi hör koralmelodin rikt utsirad i vänster hand mot ett mjukt trestämmigt ackompanjemang där den första koralfrasens inledande takter återkommer ostinatomässigt. Denna senare version utmärks av en betydligt mer utarbetad rytm än vad som finns i versionen från Weimar. Det finns ytterligare en version av verket som är femstämmig med dubbelpedal och med koralmelodin i sopranstämman, troligen den allra äldsta versionen.

Preludium och fuga a-moll BWV 543 har ända sedan tidigt 1800-tal hört till Bachs mest älskade orgelverk. Det publicerades redan 1812 som det första i en utgåva med sex preludier och fugor.

Preludiet är delvis skrivet i den improvisatoriska stil som kallas Stylus Fantasticus där friare avsnitt kontrastera mot mer strikta delar. Grundkaraktären är tragisk med en inledning där en enstämmig rörelse kan ses som tvåstämmigt med ett suckmotiv överst och en fallande kromatisk linje därunder. Här varvas sedan virtuosa figurationer med stadiga rytmer som ger ett högtidligt intryck. Fugan i 6/8-takt är dansant och anslående. Den är uppbyggd med stränga proportioner, vilket dock inte förtar det underbara flöde som dominerar hela satsen. Det hela avslutas med ett pedalsolo och några snabba löpningar i händerna innan ett par tunga ackord sätter punkt. fredag 17 mars kL 17.00 S:t Petri kyrka

Magnus Kilvén är sedan många år organist i Björklinge kyrka norr om Uppsala och dessutom en flitig tonsättare av framför allt orgelmusik där han i sina verk gärna imiterar olika musikaliska stilar. Hans Scherzo från 1997 ingår i en samling med fem stycken, publicerade 1999. Inspirationen är här Louis Vierne och dennes senare verk från tiden kring 1930. Stycket har, som sig bör, en virtuos grundkaraktär, och harmoniken är rakt igenom uppbyggd av heltonsskalor och kromatik utan någon direkt tonartsförankring.

Det är i år 150 år sedan Max Reger föddes, och han är alltså en av årets stora jubilarer. Reger kallas ibland den siste senromantikern och var ofantligt produktiv som tonsättare. Bara hans produktion av orgelmusik uppgår till ca 250 verk och detta utgör ändå bara en mindre del av hans samlade opuslista. I våra dagar är det nog i första hand just hans orgelverk som man kan säga ingår i standardrepertoaren. Centralt bland orgelverken står sju storslagna fantasier över lutherska koraler. Genren var inte hans egen uppfinning, utan går tillbaka på en fantasi över koralen Wie schön leuchet det Morgenstern av Heinrich Reimann från 1896, ett verk som Reger studerade ingående. Här bearbetas psalmen vers för vers med många texttolkande detaljer.

Fantasin över Halleluja, Gott zu loben är den sista av de sju fantasierna och ingår i ett opusnummer med tre fantasier komponerade i september 1900 som ett slags ytterst kraftfullt svar till en kritiker som menade att Regers musik var fantasilös. Den psalm som ligger till grund för fantasin på programmet är inte känd i Sverige, men handlar om Guds storhet och att vi kan helt anförtro oss till honom i alla livets skeden. Alltså en text som lägger upp till en jublande och storslagen musik men med flera innerliga och ibland också mörka inslag. Verket avslutas med en magnifik fuga med ett tema som efter några sidor på ett helt magnifikt sätt kombineras med psalmens sjunde och sista vers.