En levande tid

DET ÄR NÅGOT särskilt med våren. Något med ljuset och luften, med färger och dofter. Det är som om hela världen andas liv. Inte bara sprudlande, glädjefyllt liv. För en del av oss är det kanske så, men en del av oss har det svårt om våren, tycker att solljuset sticker i ögonen och att våren är full av krav som vi inte kan leva upp till.

MEN VÅREN ANDAS riktigt liv –det livet som rymmer både det ljusa och det mörka. Solljuset blir starkare och starkare – men det är ett trevande ljus, nästa dag kan bli lika grå som förra veckan. Luften blir varmare och varmare – men också här kommer bakslagen, nästa dag kan det vara kallt igen. Likadant med färgerna och dofterna – de är trevande, och växlar från dag till dag.

KANSKE KAN VI ana vårens hemlighet i jorden, i den svarta mullen. Jorden som är en bädd för både liv och död. Om våren är den mjuk och fuktig, mörk och doftande. Den är full av liv, av lökar och frön som spränger igenom jordytan, gror och spirar. Ur ett mörker som kan synas dött springer liv fram.

MITT I DETTA firar vi påsk. Som för att påminna oss om att vi också är indragna i samma livsskeende. Vi minns och återupplever dramat där Jesus dör. Den slutgiltiga döden som inte lämnar något hopp om liv. Och så, helt oväntat, där allt syns dött, får Jesus nytt liv igen. Gud visar oss att ljuset och livet alltid är starkast, också i våra liv. Mot ljuset strävar livet, även när vi inte kan eller orkar se det. Också efter det svartaste mörker, det som syns dött, kommer så småningom en påskdagsmorgon – en gryning med nytt ljus och nytt liv.

Han var vetekornet, låg i jordens djup. Han stod opp en påskdag, lever bland oss nu.

Aldrig en sol har lyst så stark och klar. Kärlek med ditt ljus kom, kom och dröj hos oss kvar.

Sv Ps 204:3