Otto Andersson gick från studentaktivist till riksdagsledamot

TEXT: Linn Svanberg

BILD: Sofia Jern/SFP

Libers chefredaktör träffar Otto Andersson en torsdagsmorgon på riksdagens kafeteria. Han bjuder på en kaffe och undrar hur det går på SU. Otto hälsar på alla som går förbi vårt bord. Det är tydligt att riksdagen är en plats där han känner sig som hemma – samtidigt som fötterna står kvar på jorden.

Otto har en lång karriär i politiken bakom sig – som faktiskt inleddes för cirka 25 år sedan i en SU-lokalavdelning.

– Beslutet att gå med i SU var mitt eget. Jag blev medlem i SU i Lovisanejden genast då man kunde, när jag var femton. Jag har tänkt att jag borde kolla vem som var tjänsteman för SU i Nyland då, för han blev väldigt glad då jag ringde och meddelade att jag blivit medlem, säger Otto.

Syftet med dagens intervju är att diskutera hur Otto ser på studentpolitiken i dag, mot ljuset av hans egen bakgrund som studentaktivist och de nedskärningarna som nu drabbar studerande.

Då Otto först flyttade från Lovisa till Åbo för att studera engagerade han sig först inte partipolitiskt. Han blev aktiv i studielivet, först som studentkårsordförande 2007 för Åbo akademis studentkår (ÅAS) och sedan kårfullmäktigeordförande. Då var han invald på SU:s listor och en karriär som politiker hade tagit form på allvar.

Upp med den! Sade Otto om studiestödet 2007

År 2007 var det också riksdagsval i Finland, och studentrörelsen körde en intensiv och målmedveten kampanj under sloganen Nouse jo! = Upp med den! Kampanjen koordinerades av FSF (Finlands studentkårers förbund) och resulterade i en 15% höjning av studiestödet.

– Kampanjen var den första touchen jag hade till en nationell intressebevakningskampanj. Studentkårerna ringde runt till kandidater i riksdagsvalet och snackade studerandepolitik, vi på ÅAS särskilt till SFP och andra svensktalande. Mellan 1992 och 2007 hade inga förändringar i studiestödet gjorts. SFP var från början med och drev reformen av studiestödet, band det till index och höjde inkomstgränser.

Som Otto påpekar såg då världen innan finanskrisen 2008 annorlunda ut. Finland levde då i tider av stark tillväxt och framtiden var ljus. Kampanjen var på många nivåer aktiv, men tajmingen för höjningen var också rätt.

Kampanjen utspelades också just innan Facebook revolutionerade den politiska kommunikationen – då Otto demonstrerade för att höja studiestödet hade sociala medier knappt någon betydelse. Men ännu i dag ser Otto det som viktigt att röra sig på fältet och pejla stämningar.

– Som invald ledamot har jag satsat på att fortsätta vara ute bland människor. Lätt blir det så att man före valet är aktivt överallt, så blir man invald och försvinner för 3,5 år. Så jag försöker göra tvärtom från början. När vi i regeringen gör saker som har ekonomisk påverkan på människor är det särskilt viktigt att vara ute på fältet och svara på frågor och ta emot både tack och kritik.

Hade studentaktivist-Otto ockuperat Åbo Akademi?

I dag ser studerandes kampanjer ut på ett annat sätt. Under hösten har man sett hur flera studerande, både på andra stadiet och i högskolor “ockuperar” skolbyggnaderna. Responsen på protesterna har också varierat. Vissa politiker, särskilt i opposition, stöder dem, medan andra lyfter fram att studerande i dag får större stöd än tidigare generationer.

– Jag har stor förståelse för att man demonstrerar. Jag har själv stått i demonstrationer med ett finger som pekade upp för studiepenningen. Om jag var studentkårspolitiker i dag skulle jag säkert ha demonstrerat. Men i vilken form vågar jag inte säga.

Många politiker försvarar nedskärningarna på studerande med att studerande i dag i själva verket har fler förmåner än tidigare. Otto framhåller ändå att det är naturligt att varje generation ser på frågor ur den situation som är aktuell för dem just då.

– Studiestödets form har utvecklats. Men den studeranden som berörs ser ju förstås på saker ur den situation man själv lever i. Jag erkänner nog att en del av åtgärderna drabbar studerande, det är helt klart.

– Nu fryser vi studiepenningens från att höjas enligt index, så då stampar köpkraften på stället och förstås bostadsbidraget påverkar. Jag vill också lyfta upp att under den förra regeringsbasen (Rinne och Marin) lyfte upp inkomstgränsen för studiestödet, vilket varit ett långsiktigt mål också för just SU!

Ska en studerande bara få studera?

Förutom de ekonomiska nedskärningarna är många oroliga över hur studiernas kvalitet, och inlärningen påverkas då kraven på jobb vid sidan av studierna är allt högre.

Hinner studerande studera och utveckla sin akademiska kompetens och hitta sig själv – då utexamineringsdatum och lånåterbetalningarna hägrar?

Otto funderar en kort stund.

– Det är en viktig fråga. Prestationskraven har ökat över åren och också tiden man har på sig att studera har begränsats. Samtidigt vill jag gå tillbaka till att det nog gjorts förbättringar. Då jag studerade var det så gott som omöjligt att varken ta lån, jobba eller få stöd av föräldrarna, särskilt i Helsingforsregionen.

För Otto, som själv både jobbat, studerat och varit studiekårsaktiv är det också viktigt att man behåller en balans och alla har chansen att söka sig fram. Resonemanget om att unga ska slussas in i en karriär upplever han också som beklagligt – möjligheten till att kunna byta bana är viktig både för individen, men också för samhället.

– Tankegången att man redan som 20-åring borde veta exakt vad man ska bli är väldigt tråkig. Det borde vi komma bort från. Till exempel studentskrivningarna är viktiga, men världen faller inte på dem. Det levande livet har visat mig hur saker kan förändras då man kommer in i arbetslivet.

Där tar vår tid i riksdagen slut.

– Vi kan fortsätta det här per telefon, säger Otto och springer iväg på ett möte.

Jag ringer upp Otto några dagar senare för att fortsätta diskussionen.

SU tog en stark ställning under regeringsförhandlingarna. Till vilken grad låter du SU:s åsikter påverka besluten som fattas i riksdagen och regeringen?

– Jag bekantar mig alltid med SU:s åsikt. I vissa saker kan man ha ganska olika åsikter. Åsikten kan också ha en betydelse för diskussionen, även om sen slutreslutatet blir annorlunda.

Som Otto påpekar tar det ofta en lång tid för SU-politik att bli verklighet. Men strukturen gör det ändå möjligt för politiken att förverkligas: en fråga kan först diskuteras inom SU, sedan genom partidagsarbete eller lokalt påverkande bli partiets politik, därefter synas i regeringsförhandlingarna och i bästa fall bli del av ett regeringsprogram.

– I det historiska perspektivet är det normalt att SU kan vara inne på en annan linje än moderpartiet. För substansfrågornas del kan det ofta kräva mycket lång tid och det kan vara frustrerande.

Chansen att påverka finns – om man aktivt deltar

Under det kommande året ska SFP:s partiprogram förnyas, och Otto ska leda det arbetet.

– Jag hoppas SU aktivt kommer vara med i det arbetet, då allt från värdegrund till politiska linjedragningar ska gås igenom.

Otto berättar vidare om att han själv en gång tillsammans med SU-delegationen valt att i protest lämna en partidag – då partidagens tidtabeller inte hölls fattade man ett beslut om att lämna bort diskussionen om motionerna.

– Vi blev förbannade och ledsna, då partidagen är den plats där man kan påverka partiets linje. Partidagarna kan vara väldigt frustrerande för SU:are, då saker tar länge. SU har traditionellt varit den mest förberedda delegationen.

Hur lönar det sig då att få igenom politiken inom ett parti – har du några förhandlingstips åt SU:are?

– Jag tänker alltid att det viktigaste är att man är sig själv och att själva tillställningarna är sådana att man får vara sig själv. Tröskeln ska vara så låg att oberoende om man har en eller tio tankar, vill lyfta något konkret eller mer principiellt kan man lyfta det.

Är det bättre att vara “ung och upprörd” eller pragmatisk?

– En hemskt aggressiv framtoning – oberoende av ålder – brukar i de flesta sammanhang göra att man inte får sina saker igenom lika effektivt, det är hur jag själv brukar resonera. Jag har nog lärt mig det här genom åren också om jag jämför med när jag var ung studentpolitiker, då tog jag strid i allt. Jag har nog ändrats ganska mycket.

– En bra princip inom politiken är också att saker strider, inte personer. Sen kan man vara tuff och gå hårt åt i en sakfråga, men det är något helt annat än personangrepp.

Som en sista fråga frågar jag Otto hur SFP ska representera sina yngre väljare i riksdagen?

– Det är viktigt att se och tänka på olika regeringsförslag, hur de påverkar olika grupper i samhället. Jag är lite allergisk för “ungdomsfrågor” ; jag tycker alla politiska frågor gäller såväl unga som äldre människor, särskilt de stora socialpolitiska frågorna. Och där skulle jag vilja kasta bollen till SU med ett önskemål: i de stora framtidsfrågorna om socialpolitiken, social- och hälsovården och ekonomin, där skulle jag gärna få lite mer input av SU!