7099 656 3 by Sveriges Kommuner och Landsting

Utveckling av Fastighetsföretagande i Offentlig Sektor

Fastigheter med kulturskydd Kulturhistoriska byggnader i offentligt fastighetsföretagande — Konsekvenser och möjligheter

© Svenska Kommunförbundet 1997 Adress: 118 82 STOCKHOLM, tfn 08-772 41 00 E-post: fastighet@svekom.se Webbplats: www.svekom.se ISBN: 91-7099-656-3 Text: Leif Sundsvik Illustrationer: Pe-Ge Gillinge Form & produktion: Björn C Hårdstedt och Per Mellberg/P&DeSIGN Omslagsfoto: Cedergrenska tornet, Danderyd (B. Hårdstedt) Tryck: Katarina Tryck AB, Stockholm Distributör: Endast elektroniskt dokument

Förord Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Försvaret, Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund och Statens Fastighetsverk bedriver tillsammans med Byggforskningsrådet sedan några år ett gemensamt utvecklingssamarbete med syftet att kraftsamla och samfinansiera utvecklingsprojekt av gemensamt intresse. Utvecklingssamarbetet kallas Utveckling av Fastighets företagande inom Offentlig Sektor (U.F.O.S.). Deltagarna i U.F.O.S.samarbetet representerar tillsammans ca 90 miljoner kvadratmeter förvaltad lokalarea. Den här rapporten syftar till att öka kunskaperna om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenser som kulturhistorisk bebyggelse får för det offentliga fastighetsföretagandet. För byggnader och anläggningar som blir föremål för byggnadsminnesklassning gäller vissa speciella lagar och förordningar som påverkar ägandet och förvaltningen.

Skriften ger råd och anvisningar om hur man som förvaltare kan påverka kostnaderna för förvaltningen av kulturobjekt. Detta kan bl a ske genom en aktiv medverkan vid utformningen av de skyddsföreskrifter och vårdprogram som upprättas för de lagskyddade kulturobjekten, och genom en klok uppläggning av objektens förvaltning, drift och underhåll.

Skriften förmedlar praktiska kunskaper om hur man som förvaltare av ett lagskyddat objekt kan göra systematiska analyser av den påverkan som lagskyddet ger och utifrån denna analys besluta om förvaltningens uppläggning och genomförande. Dessutom visas genom praktikfall och en praktisk vägledning hur man kan utnyttja samhällets ekonomiska stöd för att täcka delar av de kulturhistoriska överkostnader som kan uppstå då förvaltningen gäller kulturskyddad bebyggelse som inte är statlig egendom. Utredningsarbetet har utförts på uppdrag av U.F.O.S., med Björn Gustavsson, Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund som projektledare. Samordningen med övriga U.F.O.S.-projekt har utförts av Ulf Sandgren. Utredare och textförfattare är Leif Sundsvik, Sundsvik Konsult AB, Eksjö. Stockholm i augusti 1997

Innehåll Förord.......................................................................................................................3 Sammanfattning.....................................................................................................5 1. Vårda vårt kulturarv en angelägenhet för hela svenska folket ...............8 2. Fler byggnader kommer att skyddas......................................................... 28 3. Ett kostnadseffektivt kulturbevarande...................................................... 37 4. Checklista för beräkning av kulturhistoriska särkostnader......................................................................................................... 62 5. Slutsatser om kulturhistoriskt bevarande och dess ekonomiska konsekvenser................................................................................. 78 Litteraturförteckning............................................................................................ 89 Bilaga 1. Lagtexter.................................................................................................91 Lag (1988:950) om kulturminnen m m . ....................................................................... 91 Förordning (1988:1188) om kulturminnen m m............................................................ 106 Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m m.......................................... 109

Bilaga 2. Exempel på hur ett bidragsärende kan genomföras..................... 112

Sammanfattning Bland Sveriges offentligt ägda fastigheter finns ett stort antal objekt som är så kulturhistoriskt intressanta att de är lagskyddade. Lagskyddets idé är att säkerställa att objekten, så långt det är möjligt, bibehålls i oförändrat skick. Genom bevarandet blir de en del av vårt gemensamma kulturarv, till glädje för nuvarande och kommande generationer. Att vårda och bevara de historiska byggnaderna och miljöerna runt dem är föremål för ett ökande intresse, som tyvärr sammanfaller med en period av svag offentlig ekonomi. Att förvaltnings insatserna måste prioriteras också från ekonomiska utgångspunkter blir i det läget också fortsättningsvis en nödvändighet. Reglerna för bevarandet finns redovisade i de skyddsföreskrifter som utfärdas för varje enskilt objekt. Vid förvaltningen av dessa objekt måste speciella krav ställas på förvaltningspersonalen.

Ett första krav är att personalen känner till de lagar och statliga förordningar som reglerar kulturbevarandet, samt det hänsyns tagande till objektets speciella kulturhistoriska kvaliteter som blir följden av att förvaltningen måste anpassas till de upprättade skyddsföreskrifterna. I kapitel 1 redovisas de politiska mål och ambitioner som ligger bakom det lagskydd som gäller för den bevarandevärda svenska kulturbebyggelsen. I kapitlet redovisas också hur kulturmiljöarbetet inom bebyggelsevården är organiserat och vilka lagar som gäller. I kapitel 2 redovisas hur många offentliga byggnader av olika kategorier som idag är skyddade av Kulturminneslagen och Plan- och Bygglagen. Avsnittet avslutas med en uppskattning av i vilken omfattning antalet förväntas öka. Ett andra krav är att förvaltningspersonalen måste ha förmåga att analysera de speciella krav på den tekniska förvaltningen som blir följden av kulturbeva-

Förvaltaren bör göra en syste matisk analys av den påverkan som lagskyddet ger.

randet, samt dess effekter på objektets ekonomi. Förvaltningen av ett kulturobjekt kan innebära att förvaltningskostnaderna ökar, men objektets bevarande kan också medföra att intäkterna ökar. Dessa ekonomiska effekter är inte generella utan måste kalkyleras särskilt för varje objekt. I kapitel 3 redovisas i teori och praktik hur förändringar i en fastighets ekonomi som är förbundna med förvaltning av kulturbyggnader kan beräknas.

En systematisk analys av objektets ekonomi bör alltid genomföras. Analysen kan få till följd att en översyn av objektets skyddsföreskrifter och vårdprogram måste genomföras. Målet är att tillsammans med de kulturvårdande myndigheterna, komma fram till en bevarandenivå som skapar en långsiktig balans mellan bevarandeintressena och objektets ekonomiska förutsättningar. I kapitel 4 redovisas en checklista över de förhållanden som råder i samband med ägandet och förvaltningen av kulturbebyggelse som kan ge upphov till särkostnader och förändrade intäkter. Checklistan kan användas för att göra en systematisk kostnads- och intäktsanalys av ägandet och förvaltningen av fastigheter med kulturskydd. I kapitel 5 ges rekommendationer beträffande organisation och förvaltning av fastigheter med kulturskydd. De kan sammanfattas som följer:

1. Medverka aktivt vid utformningen av objektens skydds föreskrifter och bevaka att föreskrifterna anger bevarandet på en nivå, som gör det ekonomiskt rimligt att äga och förvalta objektet. 2. Upprätta vårdprogram och vårdplaner som är baserade på de föreslagna skyddsföreskrifterna. 3. Analysera vårdplanernas ekonomiska konsekvenser. (Check listan som redovisas i kapitel 4 av denna skrift kan användas som hjälpmedel i analysen). 4. Jämka vid behov skyddsföreskrifterna och/eller vårdprogrammet och vårdplanen så att projektets ekonomi kommer i balans. 5. Inordna vårdplanerna i objektets förvaltningsplan. 6. Underhåll objektet kontinuerligt. Ändra så lite som möjligt. 7. Genomför nödvändiga förändringar på ett varsamt och sparsamt sätt. 8. Utnyttja möjligheten att få statliga bidrag till delar av kulturhistoriska överkostnader. (Gäller ej statliga fastigheter).

9. Säkerställ att förvaltarna har erforderlig utbildning, praktik, kompetens och behörighet för att förvalta kulturobjekt eller tillse att personal med denna kompetens anlitas i erforderlig omfattning. På detta sätt skapas förutsättningar både för ett önskvärt kulturbevarande och en sund långsiktig fastighetsekonomi.

Målet är att skapa balans mellan bevarandeintres sen och objektets ekonomiska förutsättningar.

Kapitel 1

Vårda vårt kulturarv en angelägenhet för hela svenska folket I detta kapitel redovisas de politiska mål och ambitioner som ligger bakom det lagskydd som gäller bevarandet av den svenska kulturbebyggelsen. I avsnittet redovisas också hur kulturmiljöarbetet och bebyggelsevården organiserats och vilka lagar som gäller.

De politiska målen för kulturarbetet Alla vi som arbetar med byggande och förvaltning av fastigheter och byggda miljöer vet att vi genom olika ingrepp och underhållsinsatser påverkar upplevelsen av vår omgivning. Vart vi än reser i världen ser vi spår av tidigare generationers byggande i form av fastigheter, vägar och byggda utomhusmiljöer. Vi ser hus, parker eller odlingslandskap. Vissa vittnar om stor omsorg när det gäller vården och bevarandet av den byggda miljön. Men vi ser också exempel på motsatsen. Den byggda miljön bidrar starkt till upplevelsen av kulturarvet. Det finns många exempel på att byggnader och anlagda miljöer värdesätts högt av oss svenskar. Vi behöver bara tänka tillbaka på den uppslitande striden om bevarandet av almarna i Kungsträdgården i Stockholm, eller den opinion som mobiliserades för att återuppföra den eldhärjade kyrkan i Lundby i Göteborg. Den byggda miljön utgör omistliga värden som vi inte vill vara utan. I vår Nationalencyklopedi står det att:

”…många människors upplevelser av lokal kulturell identitet och historiska sammanhang måste sägas vara den bästa förutsättningen för att bevara kulturarvet och skapa kontinuitet i kulturmiljön”.

Den svenska regeringen har tagit fasta på detta och har formulerat följande mål för den svenska kulturpolitiken:

■ att bevara och levandegöra kulturarvet, ■ att syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, ■ att främja den lokala kulturella identiteten, ■ att möta hoten mot kulturmiljön och ■ att bidra till att öka medvetenheten om de estetiska värdena och de historiska sammanhangen. Vi som arbetar med byggande och förvaltning är viktiga aktörer då vi formger och bevarar den miljö som vi alla är konsumenter av. I synnerhet är en omsorgsfull vård av det som redan byggts en viktig del av vårt arbete. På kulturmiljöenheten vid länsstyrelsen i Växjö uttrycker man arbetsinnehållet i kulturmiljöarbetet så här:

”Kulturmiljövård är en benämning på vården av den miljö som skapats av våra förfäder. Kulturmiljövård syftar till vård av en enskild byggnad, fornlämning, kyrka och även andra kultur minnen.”

Statsmakternas intentioner med ansvarstagandet för kulturmiljövården kommer till tydligt uttryck i den inledande paragrafen i kulturminneslagen. Där står det:

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas.”

(1 kap 1§ Kulturminneslagen. SFS 1988:950)

Lagtexten lägger ett särskilt ansvar på dem som ”planerar och utför arbeten” på de objekt som ingår i den bevarandevärda delen av vår miljö. Med detta följer att vi som förvaltar byggnader och miljöer som klassats som byggnadsminnen, har ett särskilt ansvar att både känna till kulturminneslagstiftningen och ha kunskap och förmåga att efterleva lagens intentioner. Byggare såväl som fastighetsförvaltare har viktiga roller i kulturmiljöarbetet.

Syftet med denna skrift är att bidra till ökade kunskaper om de lagar som gäller för kulturmiljövården, samt lämna vägledning om hur ägandet och förvaltningen av fastigheter med kulturskydd skall bedrivas på ett ansvarsfullt, klokt och kostnadseffektivt sätt.

Riksantikvarieämbetet är högsta instans Ett särskilt ämbete finns med uppgift att värna om kulturmiljövården i Sverige; Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, RAÄ. I förordningen 1988:1131, gällande instruktion för Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, står det bl a följande om RAÄs uppgift:

”Myndigheten RAÄ består av Riksantikvarieämbetet och följande museer: 1. Statens historiska museum.

2. Kungl. myntkabinettet, statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria (Kungliga myntkabinettet). 3. Medelhavsmuseet.

Myndigheten RAÄ är central förvaltningsmyndighet för frågor gällande kulturmiljövård. RAÄ skall bevara och levandegöra minnet av äldre tiders kultur i Sverige. RAÄ skall också belysa penningväsendets historia, medaljkonsten och kulturerna i länderna kring Medelhavet och i Främre Orienten. Myndighetens museer skall:

1. Vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar som anförtrotts dem.

2. Hålla ett urval av samlingarna tillgängligt för allmänheten samt driva och stödja utställningsverksamhet och annan pedagogisk verksamhet.

3. Lämna information, råd och annan hjälp till regionala och lokala museer.”

Riksantikvarieämbetets kontor i Stockholm är under verksledning, kansli och stab organiserat i följande avdelningar: ■ RAÄ Kulturmiljöavdelningen ■ RAÄ Informationsavdelningen ■ RAÄ Kunskapsavdelningen ■ RAÄ Antikvarisk tekniska avdelningen ■ RAÄ Avdelningen för arkeologiska undersökningar ■ RAÄ Avdelningen för förvaltning av kulturminnen

Länsstyrelserna har det regionala ansvaret Kulturmiljöenheterna på länsstyrelserna är RAÄ:s regionala myndigheter. Arbetet på kulturmiljöenheterna leds av en länsantikvarie.

Länsstyrelserna ansvarar för att Kulturminneslagen efterlevs och har huvudansvar för att bevaka kulturminnesvården i det egna länet. I kulturmiljöenheternas uppgift ingår också att delta i länsstyrelsernas tvärsektoriella arbete för att bevaka att kulturmiljövårdens intressen tas tillvara. Det kan här t ex gälla att behandla kulturmiljöfrågor som berörs av annan lagstiftning, t ex plan- och bygglagen, naturvårdslagen, naturresurslagen, miljöskyddslagen och väglagen.

Länsstyrelsen beslutar i frågor som omfattas av Kulturminnes lagen. Detta innebär att länsstyrelsen beslutar om bevarande av fornminnen, byggnadsminnen, kyrkobyggnader, begravningsplatser och kyrkliga inventarier.

Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) föreslår vissa förändringar avseende bl a kulturminneslagen och bestämmelser för kyrkstäder och prästgårdar. Länsstyrelsernas kulturmiljöenheter har ansvar för att utreda och bevilja ekonomiska bidrag till kommuner och enskilda fastighets ägare i syfte att stödja olika typer av kulturmiljövårdande insatser. Bidragen kan gälla fornvård, byggnadsvård eller kulturlandskapsvård. Den enda myndighet som kan överklaga länsstyrelsernas beslut enligt kulturminneslagen är Riksantikvarieämbetet, RAÄ.

Kommunerna har det lokala ansvaret Utöver Kulturminneslagen föreskriver plan- och bygglagen, PBL, på ett flertal sätt att det åligger byggprocessens parter att ta speciell hänsyn till bebyggelsens kulturvärde i samband med förändringar i eller förvaltning av befintlig bebyggelse.

Det är landets kommuner som har det primära ansvaret för att, i enlighet med reglerna i PBL, föreskriva och bevaka att de kulturbevarande intentionerna i PBL efterlevs. För att kommunerna skall kunna bevaka och värna om de kulturhistoriska värdena i bebyggelsen krävs att kommunerna har tillgång till fackkunnig personal. Det kan konstateras att det endast

är ca 40 av Sveriges 288 kommuner som har särskilda anställda experter med fackkunskaper inom byggnadskulturområdet. Övriga kommuner hyr in konsulter eller anlitar länsmuseernas antikvariska experter.

Länsmuseerna är en resurs i kulturmiljöarbetet Vid sidan om landstingen och kommunerna arbetar länsmuseerna. Museerna är ofta organiserade som stiftelser, och arbetar vid sidan av museiverksamheten också som fristående rådgivare. Museerna har bl a till uppgift att vara opinionsbildare och en drivande kraft i debatten om vården av länets kulturminnen.

Syftet är att länsmuseerna skall vara ett stöd för länsstyrelserna och biträda dem med expertkunskap vid tillämpningen av Kulturminneslagen.

Ansvaret för kulturmiljövården utövas på tre nivåer.

Länsmuseernas personal kan biträda med arkeologiska undersökningar, inventeringar, kulturmiljöutredningar samt antikvarisk kontroll och dokumentation i samband med restaureringar eller ombyggnader av lagskyddad bebyggelse. En del av länsmuseets kostnader finansieras genom arvoden från uppdrag. Länsmuseerna får också bidrag från staten för att täcka delar av kostnaderna för sin verksamhet.

En viktig uppgift för länsmuseerna är också att vara ansvariga för länens samlade arkiv som bl a används på utställningar och i undervisning.

Kulturminneslagen och plan- och bygglagen är styrmedlen Lag (1988:950) om kulturminnen m m Lagen kallas allmänt för kulturminneslagen, förkortat KML. En komplett avskrift av KML återfinns som bilaga 1. KML är indelad i sex kapitel med följande huvudsakliga innehåll: 1 kap Inledande bestämmelser 2 kap Fornminnen 1–5 §§ Fasta fornlämningar och fornfynd 6–9 §§ Skydd, vård och undersökningar av fornlämning och plats där fornfynd påträffats 10–16 §§ Ingrepp i fornlämning 17 § Fyndfördelning 18 § Metallsökare 19–20 §§ Överklagande m m 3 kap Byggnadsminnen 1 § Allmänt 2–3 §§ Skyddets innebörd och omfattning 4–9 §§ Byggnadsminnesförklaring 10–13 §§ Bestämmelser om ersättning och inlösen 14–15 §§ Ändring och hävande 16–18 §§ Ansvarsbestämmelser m m 19–21 §§ Överklagande m m 4 kap Kyrkliga kulturminnen 1 § Allmänt 2–5 §§ Kyrkobyggnader och kyrkotomter 6–10 §§ Kyrkliga inventarier 11–15 §§ Begravningsplatser 16 § Överklagande 5 kap Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål 1–2 §§ Allmänt 3–7 §§ Tillstånd till utförsel 8–9 §§ Prövning av ansökningar om tillstånd till utförsel 10–14 §§ Handläggning av tillståndsärenden 15 § Överklagande 16 § Medgivande av regeringen 17 § Ansvar 6 kap Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål 1 § Allmänt 2–3 §§ Definitioner 4–6 §§ Väckande av talan 7 § Ersättning 8–14 §§ Undersökning 15–16 §§ Kostnader 17 § Lagval

Som framgår av ovan är det framför allt lagens tredje och fjärde kapitel (Byggnadsminnen och Kyrkliga kulturminnen) som berör byggnadsverk som ingår i offentliga fastighetsägares fastighets bestånd.

Statliga byggnadsminnen SFS 1988: 1229 Byggnadsminnen SFS 1995: 982 KML 3 kapitlet

Kyrkliga kulturminnen KML 4 kapitlet

KML:s portalparagraf (1 kap 1 §), som återgivits i kapitel 1 i denna skrift, fastslår att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att alla har ansvar för att så sker. Detta innebär att även offentliga fastighetsägare omfattas av detta ansvar.

KML skiljer på statliga byggnadsminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen I KML 3 kap 1§ lagfästs att ”en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne ”. Bestämmelsen får också tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde. I lagen skiljer man dock på tre typer av byggnadsminnen:

■ Byggnader och parker m m som ägs av staten förklaras som statliga byggnadsminnen. För dessa byggnadsminnen utfärdar staten särskilda bestämmelser. I Förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m m samt i Svensk Författningssamling (SFS) 1995:982 stipuleras bl a att det är Riksantikvarieämbetet som kan föreslå att ett statligt byggnadsverk skall förklaras som statligt byggnadsminne, men att det är regeringen som beslutar om så skall ske. Förordningen 1988:1229 om statliga byggnadsminnen som nu inkluderar SFS 1995:982 återges i sin helhet i bilaga 2.

■ Övriga byggnader och parker m m (som inte är statliga byggnader eller kyrkor) som förklaras som byggnadsminnen omfattas helt och hållet av KML och benämns byggnadsminnen. Lagen omfattar här alla privatägda byggnadsminnen men också byggnadsminnen i kommunal ägo eller byggnadsminnen som ägs av näringslivet. Det är länsstyrelsen som genomför byggnadsminnesförklaringen. ■ De flesta av våra kyrkor betraktas som mycket värdefulla, men kyrkobyggnaderna är inte helt jämförbara med annan bebyggelse. I Kulturminneslagen har kyrkorna därför fått ett särskilt kapitel (4 kap). I KML benämns kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna m m för kyrkliga kulturminnen.

Kulturminneslagen är på väg att ändras och utökas Hösten 1996 avlämnade den statliga Kulturarvsutredningen sitt slutbetänkande (SOU 1996:128). I utredningen föreslås bl a att Kulturminneslagen skall utökas så att även större landområden och ytor med sammanhållen bebyggelse kan byggnadsminnesförklaras som ett byggnadsminnesmärkt reservat. Ett s k kulturreservat. Kulturarvsutredningen föreslår vidare att prästgårdar och flera av de kyrkstäder som bl a finns i norra Sverige, skall ges ett utökat skydd i KML.

Om Kulturarvsutredningens förslag går igenom kommer alltså det lagfästa skyddet för viss bebyggelse att kunna utökas. I utredningen lämnas också förslag på hur länsstyrelserna skall få utökade befogenheter att beivra brott mot KML samt hur formerna för bestraffning av dem som bryter mot lagen skall utökas. Kulturarvsutredningen lämnar också en mängd detaljförslag på ändringar i lagtexterna för att nå en bättre överensstämmelse mellan KML och övriga lagar som berör kulturmiljöområdet. T ex Naturvårdslagen, Vattenlagen, Plan- och Bygglagen samt de statliga förordningarna om kulturminnen (1988:1188) och statliga byggnadsminnen (1988:1229). Proposition i frågan kan tidigast finnas klar i slutet av 1997. Det troliga är därför att ändringarna av KML tidigast kan komma att gälla från och med år 1998 eller 1999.

Plan- och Bygglagen värnar också om kulturmiljön Plan- och Bygglagen, PBL 1987:10 trädde i kraft den 1 juli 1987. Efter ikraftträdandet har den kompletterats med en lång rad tillägg och komplement. ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■

Plan- och Byggförordningen, PBF 1987:383 Lag om tekniska egenskaper på byggnadsverk, m m BVL 1994:847 Förordningen om tekn egenskapskrav på byggnadsverk m m BVF 1994:1215 Boverkets byggregler, (BFS 1993:57), BBR 94 Boverkets konstruktionsregler, (BFS 1993:58), BKR 94 Boverkets allmänna råd om ändring av byggnad, BÄR

PBL innehåller bestämmelser som på många olika sätt har betydelse för kulturmiljön. PBL är knuten till Naturresurslagen, NRL, och tillämpningen av PBL skall i detta avseende ses som en del av de hushållningsaspekter som finns i NRL. Den kulturbevarande inriktningen i PBL kommer i första hand till användning då kommuner i sina planer vill värna om kultur miljön.

Kommunerna kan i sina översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser uttrycka bindande bestämmelser för bevarandet av historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt värdefull bebyggelse. Med stöd av PBL kan kommunerna utfärda särskilda regler för placering, utformning och utförande av byggnader, anläggningar och tomter.

I PBL finns också särskilda regler som avser bevarandet av de kulturhistoriska kvaliteterna i befintlig bebyggelse. Bestämmelserna är dels varsamhetsbestämmelser, dels skyddsbestämmelser. För att en fastighetsägare skall veta vilken bebyggelse som kommunen anser vara bevarandevärd, har kommunen i enlighet med de ändringar av PBL som trädde i kraft den 1 januari 1996, i samverkan med länsstyrelserna, skyldighet att i sina översiktsplaner redovisa vilka områden som är av riksintresse från miljösynpunkt. Inom dessa områden har kommunerna ett ansvar för att kulturvärdena inte förstörs.

Synnerligen märklig bebyggelse kan få lagskydd Vem som helst kan ta initiativ till en byggnadsminnesförklaring –men det är ägaren och myndigheterna som avgör.

Initiativ till en byggnadsminnesförklaring kan tas av en enskild person, fastighetsägare, kommun, länsstyrelse, staten eller RAÄ. När en begäran om byggnadsminnesförklaring har inkommit, skall länsstyrelsens kulturmiljöenhet utreda huruvida det finns förutsättningar för en byggnadsminnesförklaring. Dels måste länsstyrelsens experter, eventuellt med hjälp av länsmuseets personal eller experter från RAÄ, göra en bedömning av om objektet är synnerligen märkligt och kulturhistoriskt värdefullt, dels måste fastighetsägarens synpunkter inhämtas. Kulturminneslagen ger visserligen myndigheterna möjlighet att besluta om byggnadsminnesförklaring utan att fastighetsägaren samtyckt till detta. Men eftersom byggnadsminnesförklaringen innebär långsiktiga förpliktelser för fastighetsägaren gällande vården av objektet, blir det i praktiken omöjligt för myndigheterna att byggnadsminnesförklara en byggnad utan att fastighetsägaren går med på det. Om fastighetsägaren samtycker till en byggnadsminnesförklaring upprättas skyddsföreskrifter i vilka det anges vilka delar av objektet som åtnjuter lagskydd, hur objektet skall vårdas och i vilka avseenden som objektet inte får ändras. Syftet med skyddsföreskriften är att säkerställa att de lagskyddade delarna av objekten inte förvanskas.

I vissa fall kan kommunala och privata fastighetsägare få ekonomiska bidrag för delar av de merkostnader som vården av det kulturhistoriska objektet kan innebära. Mer om detta i kapitel 3.

Vad är synnerligen märkligt? En förutsättning för en byggnadsminnesförklaring är således att objektet är synnerligen märkligt och kulturhistoriskt värdefullt.

I praktiken är det omöjligt för myndig heterna att bygg nadsminneförklara utan att fastig hetsägaren går med på det.

Mycket energi har ägnats åt frågan om hur ett objekts kulturhistoriska värde skall uttryckas och värderas. Det är inte bara svenska kulturmiljövårdare och antikvarier som försökt utveckla hållbara modeller för värdering. Även i utlandet har frågan om vad som är bevarandevärt debatterats under lång tid.

Modell för kulturhistoriskt urval och värdering. Källa: Axel Unnerbäck m fl RAÄ

Om vi ser bakåt i tiden kan vi konstatera att huvudintresset för bevarande oftast varit knutet till enskilda praktbyggnader som slott, kyrkor och herresäten. I modern tid har intresset breddats till att omfatta t ex jordbrukets byggnader, bostäder och industribyggnader. I den nuvarande lagstiftningen inkluderas även kulturellt värdefulla markområden och bevarandevärda miljöer. I de förslag till förändringar av Kulturminneslagen som presenterats vidgas begreppet ytterligare.

Breddningen av synsättet om vad som är bevarandevärt skapar också debatt. Detta är lätt att avläsa bl a i debatten om den föreslagna byggnadsminnesförklaringen av Sveaplans f d flickskola eller Hötorgets tunnelbanestation i Stockholm. Kan så unga bygg-

Kulturhistoriskt urval och värdering Identifikation

Bearbetning

Grundmotiv

Förstärkande,

Dokumentärvärde

övergripande motiv

(historiska egenskaper) •byggnadshistoriskt värde

•Autenticitet, äkthet

Värdering

•Kvalitet

•byggnadsteknikhistoriskt värde •Pedagogiskt värde, Sammanvägd •arkitekturhistoriskt värde tydlighet bedömning •samhällshistoriskt värde •socialhistoriskt värde •personhistoriskt värde

•Sällsynthet – representativitet (nationellt, regionalt, lokalt)

nader vara föremål för byggnadsminnesförklaring, frågar sig en undrande opposition.

Situationen är nu sådan att det inte finns någon allmänt accepterad norm för hur en värdering av ett objekts märklighet och kulturvärde skall gå till. Bedömningen från myndigheternas sida är idag beroende på den enskilde tjänstemannens personliga omdöme och uppfattning av kulturvärdet.

I tidskriften Kulturmiljövård Nr 1–2 1995, utgiven av RAÄ, presenteras en värderingsmodell som Axel Unnerbäck m fl har utvecklat. Utdrag från modellen redovisas nederst på föregående sida.

Syftet med Axel Unnerbäcks m fl värderingsmodell är troligen för det första att skapa enhetlighet i värderingsarbetet och därmed öka möjligheterna för en likartad bedömning av kulturvärdet hos objekt över hela Sverige. En andra avsikt med modellen kan vara att skapa möjligheter att gradera eller rangordna vilka objekt eller delar av objekt som har högre kulturvärde än andra.

Värderingsmodellen tillämpas i Eksjö Nedan visas ett exempel på tillämpning av Axel Unnerbäcks m fl värderingsmodell. Exemplet gäller beskrivning av kulturvärdet hos byggnaderna på det före detta militära kasernområdet I 12 i Eksjö i Småland. Exemplet är utarbetat av Bygg- och Miljöförvaltningen i Eksjö kommun och har ställts till utredningsarbetets förfogande av Eksjö kommuns byggnadsvårdare Lennart Grandelius. I uppställningen på nästa sida görs en sammanfattande redovisning av ITOLV-områdets kulturhistoriska värden.

Samhällshistoriskt värde ITOLV-området som välbevarat kasernområde, byggt omkring 1920 och i bruk som infanteriregemente under 75 år. Socialhistoriskt värde 75 årgångar värnpliktiga har utbildats av flera generationer befäl i en militärorganisation som genomgått många förändringar.

Det före detta militära kasern området I 12 i Eksjö.

DOKUMENTVÄRDEN Dvs värden som har betydelse för forskning

Personhistoriskt värde Bebyggelsemiljön ger konkret bakgrund till de många personer som varit betydelsefulla eller intressanta för främst regementets utveckling, men också varit gestalter i stadens historia. Arkitekturhistoriskt värde En mycket välbevarad kasernmiljö som väl representerar kasernbyggandet för 75 år sedan. Med anknytning till avklingande nationalromantik är byggnaderna grupperade symmetriskt, i klassiskt militär monumentalitet. Byggnaderna är sparsmakat utformade med en resning och skärpa i detaljutformningen. Miljöskapande värde ITOLV-området är väl integrerat i staden – en välkänd bebyggelsemiljö med klar och tydlig avgränsning mot omgivningen. Stora träd runt området förmedlar på ett vackert sätt övergången till stadens mera småskaliga bebyggelse.

UPPLEVELSEVÄRDEN Dvs värden som är knutna till allmänhetens, kommuninnevånarnas eller besökarens

Arkitektoniskt värde Bebyggelsen exemplifierar möjligheten att med klassiska material i relativt stora byggnader skapa balans (harmoni) i en måttfull skala. Omsorgsfull detaljutformning ger byggnaderna resning och specifik karaktär. Värden knutna till kontinuitet, tradition och identitet Att känna igen sig, ge möjlighet att återvända och låta byggnader Forts. stimulera minnesbilder är kvaliteter

som är av värde inte bara för Eksjöbor i skilda generationer, utan även för alla de som under viktiga ungdomsår eller under delar av sitt yrkesliv vistats på I 12. ”Som allmänt stöd för kommunens uppfattning om området som kulturhistoriskt värdefullt kan tilläggas att kasernområdets bebyggelse idag framstår som mycket väl bevarad med få yttre förändringar sedan tillkomsten.

De delar av ITOLV-området som kommunen anser har kulturhistoriskt värde (enligt sammanställningen ovan) har i detaljplanen betecknats med q, dvs område med kulturhistoriskt och ur stadsbildssynpunkt värdefull miljö. Beteckningen markerar att det är helhetsmiljön som ges ett särskilt värde. Bestämmelsen ger en särskild tyngd åt tillämpningen av Plan- och Bygglagen 3:12 resp. 3:13 som stadgar att byggnader inom sådana områden vid ändringar eller underhåll ej får förvanskas. I en särskild bestämmelse för byggnader markerade q1 klargörs att dessa ej får rivas. Inför bygglovprövning och fastighetsägarens underhållsåtgärder har bygg- och miljönämnden upprättat ett program för detaljutformning och färgsättning av ITOLV-området.

Programmet klargör kommunens uppfattning om hur de kulturhistoriska och miljömässiga värdena skall kunna tas tillvara inför framtiden. I korthet innebär detta att byggnadernas nuvarande materialanvändning, detaljutformning och färgsättning bibehålls. Vid ändringar skall tilläggen utformas och behandlas i princip lika befintligt.

För den yttre miljön tillåter detaljplanerna betydande förändringar i och med att den stora grusade kaserngården får omvandlas till trafikmiljöer med angöringsgator och parkeringsplatser. Dessa åtgärder har ansetts nödvändiga för att skapa förutsättningar för de nya funktioner som skall fylla bebyggelsen.”

Så långt Bygg- och miljöförvaltningen i Eksjö.

Vid bedömning av de kulturhistoriska värdena hos ett objekt framstår det som utomordentligt viktigt att de myndighetspersoner som gör värderingen tydligt redovisar grunderna för sina bedömningar.

En redovisning av bedömningskriterierna möjliggör en dialog mellan fastighetsägaren och myndigheterna om vilka värden som är omistliga och som därmed oundgängligen bör förses med lagskydd och vilka värden som är av sådant slag att förändringar kan diskuteras.

Kan bevarandeambitionerna graderas? I många aktuella utredningar framförs förslag som visar att det är möjligt att använda olika graderingar av bevarandevärdet för olika objekt eller delar av ett objekt. I BFR-rapporten R14:1992 ”Kulturmiljön och planlagstiftningen — rättsliga och ekonomiska effekter” presenterar författarna Gerhard Larsson och Leif Eidenstedt en modell med tre bevarandenivåer. I en rapport från KTH presenterar författarna Camilla Fastén m fl som seminarieuppgift höstterminen 1994 ett förslag till analys som leder fram till fyra tänkbara bevarandenivåer. 235–280 000 byggnader i Sverige kräver kulturbevarande vårdinsatser. Av dessa är det bara 13 000 som har skydd av lagen

Av definitionerna på nästa sida, som bygger på resonemangen i nämnda rapporter, framgår att följande fyra ambitionsnivåer kan vara aktuella: Musealt bevarande

Inget får förändras. Allt skall förbli intakt och enbart skyddas, konserveras och bevaras för eftervärlden eller återställas till ursprungligt skick genom restaureringsinsatser. Denna typ av bevarande förekommer ibland bl a på medeltida kyrkor och andra byggnader med omist liga kulturhistoriska värden.

Dokumentbevarande

Ett bevarande som innebär att man med löpande underhåll och fortsatt användning utan ombyggnad bevarar byggnaden. Ingrepp för att tillgodose ändrade funktionskrav skall ske så lokalt och avgränsat som möjligt. Försiktighetsprincipen skall gälla vid alla ingrepp i byggnaden. Anpassad återanvändning

Allt ska förbli intakt och enbart skyddas, konserveras och bevaras.

Ett bevarande som innebär att byggnaden får anpassas till de behov som dess användning kräver. Men man skall inte tvinga på byggnaden en användning eller en ny exploatering som den inte klarar av. Detta innebär kompromisser i fråga om bevarandet, dvs en avvägning mellan funktionalitet och bevarande.

Utan ombyggnad bevara bygg naden. Ingrepp ska ske så lokalt och avgränsat som möjligt.

Fri återanvändning

Fri återanvändning innebär att byggnaden i huvudsak bevaras men att sådana om- och tillbyggnader får ske, som är fastighetsekonomiskt lämpliga. Fri återanvändning är lägsta graden av bevarande och innebär i praktiken enbart ett skydd mot att byggnaden rivs.

Avvägning mellan funtionalitet och bevarande.

Enbart ett skydd mot att bygg naden rivs.

Om man tillämpar den av Axel Unnerbäck m fl ovan presenterade värderingsmodellen är det möjligt att klargöra vilka helheter eller delar av ett objekt som har stort kulturhistoriskt värde och utifrån denna värdering fastställa vilken ambitionsnivå som skall gälla för bevarandet. Detta bör då anges i skyddsföreskrifterna för objektet i samband med byggnadsminnesförklaringen.

Fastighetsägaren är ekonomiskt ansvarig för vården av kulturhistorisk bebyggelse, men visst ekonomiskt stöd kan erhållas

Det är fastighetsägaren som är ekonomiskt ansvarig för sina fastigheter. Detta ansvar gäller även när kostnaderna för vården av särskilt värdefull och synnerligen värdefull bebyggelse ibland kan bli högre än normalt. Det är bara vid två tillfällen som fastighetsägaren har rätt att få ersättning om han drabbas av kostnader eller utebliven exploateringsvinst till följd av att byggnaden eller markområdet försetts med lagskydd. Följande lagregler styr möjligheten att skydda kultur historiskt värdefull bebyggelse. Källa: Kulturmiljön på spel. KTH 1995

Fall 1. Med stöd av bestämmelserna i PBL utfärdar kommunen rivningsförbud för en särskilt värdefull byggnad.

Rivningsförbudet innebär att fastighetsägaren inte kan använda fastigheten som han tänkt sig. Markanvändningen försvåras avsevärt och betydande ekonomisk skada uppstår. Fastighetsägaren har då rätt att få ersättning eller begära att kommunen löser in fastigheten.

Typ av bebyggelse All bebyggelse och alla. samt värden värde

Lag- reglering

Omfattning av skyddet för bevarande

Lag om

Det är en nationell angelägenhet att skydda

kulturminnen vårda vår kulturmiljö. Detta ansvar delas av 1 kap. 1§

Ombyggnad och tillbyggnad ska utföras var-

Plan- och bygglagen

så att byggnadens särdrag beaktas och dess historiska, miljömässiga och konstnärliga

3 kap. 10§ Plan- och

tas till vara. Underhåll ska anpassas till byggnadens

bygglagen 3 kap. 13§

och till omgivningens karaktär.

Särskilt värdefull värdefulla eller som bygglagen

Plan- och

Byggnader som är särskilt

ingår i ett sådant bebyggelseområde får inte

Det är dock utomordentligt sällsynt att kommuner beslutar om rivningsförbud i strid med fastighetsägarens vilja. Av 250 tillfrågade kommuner kunde bara fyra vittna om att de betalat ut ersättning enligt bestämmelsen i PBL. Fall 2. En synnerligen märklig byggnad har med stöd av KML förklarats som byggnadsminne. Skyddsföreskrifter har utformats som innebär att markanvändningen avsevärt försvåras.

Fastighetsägaren har då, efter speciella regler, rätt att få ersättning eller begära att staten löser in fastigheten.

Också här är det mycket sällsynt att byggnadsminnesförklaring sker utan att fastighetsägaren givit sitt samtycke. I Kulturarvsutredningens slutbetänkande omnämns endast ett fall där länsstyrelsen, trots fastighetsägarens överklagande, genomdrivit byggnadsminnesförklaringen. Typ av bebyggelse All bebyggelse

Lag- reglering Lag om

Följande lagregler styr möjligheten att skydda kultur historiskt värdefull bebyggelse. Källa: Kulturmiljön på spel. KTH 1995

Ekonomiskt ansvar för bevarandekulturminnen att skydda och vårda vår kulturmiljö. kostnader i 1 kap. 1§ Ansvaret delas av alla. Om- och till- normalfallet

Plan- och bygglagen 3 kap. 10§ och 13§ Särskilt värdefull Plan- och bygglagen 14 kap. 8§ Synnerligen märklig Lag om kulturminnen 3 kap. 10§

Möjlighet till extern ersättning för bevarandekostnader Det är en nationell angelägenhet

byggnad ska utföras varsamt och un- derhåll ska anpassas till byggnadens Fastighetsvärde. Ingen särskild ersättning ut- ägaren och går generellt för vårdande och nyttjaren av bevarande. fastigheten Rätt till ersättning om skyddsbestäm- Kommunen melser innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras samt om rivningsförbud innebär att betydande skada uppstår. Rätt till inlösen om synnerligtmen uppkommer vid användningen av fastigheten. Rätt till ersättning om skyddsföre- Staten skrifter vid byggnadsminnesförklaring innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller utgör hinder för rivning och skadan därav är betydande. Rätt till inlösen om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten.

Det är alltså endast vid ovan nämnda situationer som fastighets ägaren har rätt att få ekonomisk ersättning till följd av myndig heternas skyddande av en kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Kommuner och privata fastighetsägare kan få viss ekonomisk hjälp för att täcka delar av de kulturhistoriska överkostnaderna. Någon generell rätt att få denna hjälp ger dock inte lagstiftningen. Mer om detta i kapitel 3.

Sammanfattning av kapitel 1 I kapitel 1 har följande behandlats:

■ I 1 kap. 1 § Kulturminneslagen, KML står det att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. ■ Byggare och förvaltare har viktiga roller i kulturmiljöarbetet. ■ Kulturminneslagen, KML och Plan- och Bygglagen, PBL ger lagligt skydd åt viss bebyggelse. ■ Riksantikvarieämbetet, RAÄ, Länsstyrelsernas kulturmiljö enheter och kommunerna skall tillse att lagarna efterlevs. ■ Länsmuseerna stödjer myndigheterna med fackkunskap. ■ KML skiljer på tre olika typer av lagskyddad bebyggelse: • Statliga byggnadsminnen • Byggnadsminnen • Kyrkliga kulturminnen ■ Lagarna skall skydda synnerligen märklig och särskilt värdefull bebyggelse. ■ Det finns inga enhetligt använda värderingsmodeller för att fastställa vad som är bevarandevärt, men arbete för att skapa sådana modeller pågår. ■ Bevarandeambitionerna bör graderas så att omistliga värden skyddas medan mindre bevarandevärda delar kan anpassas till nya brukarkrav. ■ Ett byggnadsverks lagskydd anges i skyddsföreskrifter. ■ Fastighetsägaren bär ansvaret för vården av kulturhistorisk bebyggelse. Om byggnaden mot fastighetsägarens vilja förklaras som byggnadsminne eller t ex förses med rivningsförbud enligt PBL, har fastighetsägaren rätt till ersättning eller rätt att begära att objektet löses in. Tabellerna på sidorna 24 och 25 sammanfattar de lagregler som styr möjligheten att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och de ersättningsregler som gäller för dessa fall.

Kapitel 2

Fler byggnader kommer att skyddas I detta kapitel redovisas hur många byggnader av olika kategorier som i dag är skyddade av Kulturminneslagen och Plan- och Bygglagen. Avsnittet avslutas med en uppskattning av i vilken omfattning antalet förväntas öka.

I dag finns nästan tretton tusen skyddade byggnader Riksantikvarieämbetet skyldigt hålla register över byggnadsminnena Enligt bestämmelserna i KML är Riksantikvarieämbetet, RAÄ, skyldigt att hålla register över byggnadsminnena, både de statliga, de ”vanliga” och de kyrkliga kulturminnena. RAÄ har register, men de är inte helt kompletta. Registerhållningen försvåras av att många byggnadsminnen nyligen bytt ägare, bl a i och med omorganisation av den statliga fastighetsförvaltningen. Exempel på detta är förändringen av f d Byggnadsstyrelsen till flera nya bolag och verk. Uppgifter om statliga byggnadsminnen (enl. förordningen 1988:1229)

De statliga byggnadsminnena utgör i dag totalt 379 objekt. Varje objekt kan innehålla ett stort antal byggnader. RAÄ har uppskattat det totala antalet byggnader till ca 1 400 stycken. Den dominerande ägaren av statliga byggnadsminnen är Statens Fastighetsverk. Verket tillskapades för att specialisera sig på förvaltningen av det nationella kulturarvet.

De statliga byggnadsminnena fördelar sig på följande statliga ägare: Ägare

Antal objekt

Banverket 2 Domkapitlet 9 Domänverket 1 Fortifikationsverket 15 Kungl. Djurgårdsförvaltn. 10 Riksdagen 7

Ägare

Antal objekt

SJ Fastighetsdivisionen Sjöfartsverket Statens Fastighetsverk Stiftsnämnden Uppsala Universitet Övriga Summa objekt:

51 28 169 6 5 76 379

Det motsvarande totala antalet byggnader har uppskattats till ca 1 400 stycken. Uppgifter om ”vanliga” byggnadsminnen (enl KML 3:e kap.)

Till gruppen vanliga byggnadsminnen hör alla privatägda fastigheter som byggnadsminnesförklarats. Hit hör också byggnadsminnen som ägs av kommuner, landsting och statliga bolag. Till gruppen vanliga byggnadsminnen räknas också byggnadsminnesförklarade frikyrkor (33 stycken). Det totala antalet har i tillgänglig statistik angivits till 1 408 objekt. Enligt uppgift från RAÄ är antalet sannolikt drygt 1 500 objekt. Det totala antalet byggnader har av RAÄ uppskattats till ca 4 000 stycken.

Någon tillförlitlig uppdelning på olika ägarkategorier har inte gått att få, däremot en fördelning på olika län. Län

Antal objekt

Stockholms stad och län 126 Uppsala län 36 Södermanlands län 38 Östergötlands län 105 Jönköpings län 97 Kronobergs län 15 Kalmar län 102 Gotlands län 145 Blekinge län 64 Kristianstads län 34 Malmöhus län 86 Hallands län 26

Län

Antal objekt

Göteborgs- och Bohus län 77 Älvsborgs län 52 Skaraborgs län 46 Värmlands län 64 Örebro län 9 Västmanlands län 31 Kopparbergs län 44 Gävleborgs län 52 Västernorrlands län 37 Jämtlands län 47 Västerbottens län 65 Norrbottens län 10 Summa objekt 1 408

Det motsvarande totala antalet byggnader har uppskattats till ca 4 000 stycken.

Enligt den statistik som redovisas i Kulturarvsutredningens slutbetänkande fanns det i januari 1996 ytterligare 853 objekt, där frågan om kulturminnesförklaring var väckt, men där ärendet ännu inte var avgjort.

Uppgifter om kyrkliga kulturminnen Till kategorin kyrkliga kulturminnen hör kyrkobyggnader, tomtmark runt kyrkorna, begravningsplatser och vissa kyrkliga inventarier. Till denna grupp kan man också räkna kyrkliga fornminnen.

Alla kyrkor som tillhör Svenska Kyrkan, och som byggts före år 1940, är kyrkliga kulturminnen och skyddas av bestämmelserna i 4 kap. KML. I denna grupp återfinner vi också alla medeltida kyrkor, som utgör våra äldsta bevarade byggnadsverk. De utgör en mycket viktig del av vårt gemensamma kulturarv. I statistiken finns ett stort antal objekt vars status är oklar. De kyrkliga kulturminnena indelas i följande grupper (källa RAÄ): Kod för stift: 01 Uppsala stift 02 Linköpings stift 03 Skara stift 04 Strängnäs stift 05 Västerås stift 06 Växjö stift 07 Lunds stift 08 Göteborgs stift 09 Karlstad stift 10 Härnösands st. 11 Luleå stift 12 Visby stift 13 Stockholms st. Skyddsform/stift

Status

Antal objekt

Outredda objekt (okänd status) 973 Fornminnen (enligt kap.2 KML) 218 Kyrkor i Svenska Kyrkan byggda före år 1940 2 898 Kyrkor i Svenska Kyrkan byggda efter 1940 (som enligt beslut av RAÄ skall stå under tillståndsprövning enligt kap. 4 KML) 85 Objekt där skyddsform saknas 15 Summa 4 189

De kyrkliga kulturminnena fördelar sig på olika stift enligt tabell nedan (källa: RAÄ).

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 S:a

Ej utrett 86 65 78 49 46 89 72 120 44 75 150 10 89 973 KML 2 kap (fornminne) 17 12 76 11 8 16 17 25 17 13 0 5 1 218 KML 3 kap (byggnadsminne) 2 6 2 1 2 2 1 3 1 0 1 0 12 33 KML 4 kap 3 § (kyrkobyggnader) 255 233 368 160 170 283 462 330 143 197 112 96 89 2 898 KML 4 kap 4 § beslut av RAÅ 5 4 1 7 5 2 10 8 4 5 18 1 15 85 Skyddsform saknas 0 0 1 1 1 4 3 0 2 2 0 1 15 Summa 365 320 526 229 231 393 566 489 209 292 283 112 207 4 222

Särskilt värdefulla byggnadsverk som skyddas av bestämmelserna i PBL Några fullständiga uppgifter om antalet byggnader som skyddas av PBL har ej gått att få. En intressant statistiksammanställning har dock ställts till förfogande av Boverket. Chefen för Boverkets stadsmiljöavdelning har meddelat att det numera inte finns någon plikt för kommunerna att redovisa detaljplanerna för Boverket. Därför saknas en rikstäckande statistik på t ex antalet i detaljplan skyddade byggnader. Emellertid har Boverket tillförlitlig statistik från kommuner i sju län. Statistikunderlaget är hämtat från kommunerna i Västerbottens, Norrbottens, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Örebro och Kopparbergs län. Dessa kommuner representerar 30 % av Sveriges befolkning. Enligt Boverket kan man på goda grunder anta att uppgifterna från dessa kommuner representerar ett riksgenomsnitt. Man kan enligt Boverket med ganska stor precision använda dessa uppgifter som underlag för en beräkning gällande hela riket. Baserade på ovan angivna antaganden har följande uppgifter redovisats gällande hela Sverige.

Sedan PBL infördes 1987 har det upprättats ca 2 150 detaljplaner där planen anger att bebyggelse skall skyddas med lilla q eller stora Q. Detta innebär att ca var åttonde detaljplan har denna typ av markering.

För Sverige som helhet kan antas att det nu finns ca 3 000–3 500 kulturbyggnader som är skyddade i detaljplan. Uppskattningsvis anger vi antalet till ca 3 250 byggnader.

Utöver lilla q och stora Q finns också beteckningen K (kulturintresse) på vissa detaljplaner. Denna beteckning kan gälla ytterligare ca 1 000 byggnader. Eftersom beteckningen K inte ger bebyggelsen något egentligt lagskydd, har dessa byggnader inte tagits med i den statistiksammanställning som visas nedan.

Sammanställning Med det ovan redovisade statistikmaterialet som underlag kan då följande tabell sammanställas över Sveriges i lag skyddade kulturbebyggelse.

Typ av bebyggelse Lagregler Antal objekt Statliga byggnadsminnen SFS 1988:1229 Byggnadsminne KML 3:e kap. Kyrkliga kulturminnen KML 2:a och 4:e kap. Fastigh. ej byggnadsminnen PBL q och Q Totalt

Uppskattat antal byggnader

379 1 500 4 189 3 250 9 318

1 400 4 000 4 200 3 250 12 850

Antalet bevarade kulturobjekt förväntas öka — många objekt föreslagna som byggnadsminnen

I det nyligen presenterade slutbetänkandet från Kulturarvsutredningen visas en sammanställning över ärenden där frågan är väckt om att genomföra nya byggnadsminnesförklaringar. Länsvis väntar följande antal ärenden på ett avgörande: Län

Antal objekt

Stockholms stad och län 118 Uppsala län 5 Södermanlands län 100 Östergötlands län 51 Jönköpings län 20 Kronobergs län 10 Kalmar län 10 Gotlands län 79 Blekinge län 11 Kristianstads län 6 Malmöhus län 77 Hallands län 8

Län

Antal objekt

Sammanställningen visar att det finns stora ambitioner från myndigheternas sida att utöka antalet byggnadsminnen.

Kulturarvsutredningen visar också statistik över de senaste tre åren vad avser utvecklingen av antalet byggnadsminnen. Förändringen av antalet byggnads minnen. Källa Kulturarvsutredningen SOU 1996:128.

Statliga byggnadsminnen Byggnadsminnen

1994

1995

1996

408 st 1 175 st

370 st 1 283 st

379 st 1 408 st

Förklaringen till minskningen av antalet statliga byggnadsminnen mellan åren 1994 och 1995 ligger i att många statliga byggnader under den perioden överfördes till av staten ägda bolag typ Vasa-

kronan. Överföringen innebar att dessa tidigare statliga byggnadsminnen därefter blev registrerade som ”vanliga” byggnadsminnen. Den totala ökningstakten för antalet byggnadsminnen är, under den ovan angivna tidsperioden, 70–130 objekt per år. Med en likformig utveckling i framtiden kommer det således att ta mellan 6 och 12 år innan alla de 853 objekten som nu står på kö, har hunnit få status som nya byggnadsminnen.

Undersökningar som genomförts i Älvsborgs och Jämtlands län visar att 5–6 % av det totala byggnadsbeståndet är kulturhistoriskt intressant. Överfört på Sveriges hela byggnadsbestånd, som har uppskattats uppgå till 4,7 miljoner byggnader, skulle den totala mängden byggnader, som på ett eller annat sätt kräver kulturbevarande vårdinsatser, uppgå till 235 000 och 280 000 byggnader. Enligt den statistik som redovisats ovan är det således endast en liten del av den skyddsvärda bebyggelsen som åtnjuter lagskydd. När det gäller frågan om utökning av antalet byggnadsminnen gör RAÄ bedömningen att det endast är ca 500 byggnader som fyller kraven för att bli byggnadsminnesförklarade. Övriga skyddsvärda byggnader får skyddas via PBL.

Ökningen av antalet byggnadsminnen beror givetvis i hög grad på vilka ekonomiska villkor som statsmakterna i framtiden ger ägarna av objekten. Som omnämnts tidigare i denna skrift är det praxis vid en byggnadsminnesförklaring, att detta sker i samförstånd med fastighetsägaren. En inte oväsentlig del av förutsättningarna för att nå samförstånd är i vad mån länsstyrelsen kan hjälpa fastighetsägaren ekonomiskt med de extra kostnader som förvaltningen av den skyddsvärda bebyggelsen kan föra med sig.

Många ångrar att gamla hus har rivits Många människor saknar den äldre bebyggelse som försvann vid den rivningsvåg som härjade under 1960- och 1970-talen. Många inser nu att byggnaderna kunde ha behållits och på så sätt bidragit till att vidmakthålla den kulturella identitet, som den sammanhållna äldre bebyggelsen representerade. Som en reaktion mot onödiga rivningar av gammal bebyggelse finns nu en allt starkare opinion för ett bevarande. Det finns därför anledning att tro att KML:s och PBL:s möjligheter att skydda äldre bebyggelse, kommer att utnyttjas i större utsträckning i framtiden.

Intresset för kulturbevarande ökar Genom att följa diskussionen i media, kan man konstatera att intresset för bevarandefrågor är starkt.

Vi kan alla lätt dra oss till minnes debatten om bevarandet av stadsdelen Haga i Göteborg, återuppbyggnaden av Katarina kyrka i Stockholm, restaureringarna av flera av de medeltida kyrkorna på Gotland eller nu senast uppmärksamheten kring beslutet att en av kyrkbyarna i Norrland blivit upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Intresset för vår kulturmiljö är starkt och intresset ökar.

Stort intresse för utbildning Flera av våra högskolor har numera specialutbildning i byggnadsvård. På Tekniska Högskolan i Stockholm, vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg och vid Lunds Tekniska Högskola finns kurser med speciell inriktning på vård av bebyggelse. På Chalmers finns dessutom en bebyggelseantikvarisk linje och på Konsthögskolan i Stockholm finns en lång utbildning i restaureringskonst. Intresset för kurserna är stort.

Även yngre bygg nadsarbetare köar för att förkovra sig i yrket.

Samma genuina intresse för att lära mer om restaureringsteknik och äldre hantverkskunnande rapporteras bl a från de s k ROMAseminarierna på Gotland. Seminarierna, som genomfördes under 1996, var inriktade på att ge yrkesverksamma byggnadsarbetare en fortbildning till restaureringshantverkare. Byggnadsarbetare från tio gotländska byggföretag var vid nio olika tillfällen samlade till tredagarskurser. Bebyggelsehistoria, lagning av gamla träkonstruktioner, fönsterrenovering och kunskaper om putsning med kalkbruk fanns bl a med på schemat. I utbildningen ingick också studieresor och kunskapsutbyte med ”fastlänningar”. Det intressanta med ROMA-seminarierna är att de väckt ett sådant intresse bland de yngre yrkesverksamma byggnadsarbe-

tarna. Länsstyrelsen på Gotland, som arrangerade utbildningen, har en kö av unga byggjobbare som vill delta i en ny omgång av utbildningen.

Svenska föreningen för byggnadsvård ökar sitt medlemsantal Svenska föreningen för byggnadsvård, SFB, bildades 1976. Föreningens mål är att verka för en ökad medvetenhet om värdet av att vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Föreningen sprider kunskaper i ämnet bl a genom att ge ut tidskriften Byggnadskultur och genom att arrangera seminarier, kurser och sommarläger.

Medlemsantalet i Svenska föreningen för byggnadsvård har ökat hela tiden sedan föreningen grundades 1975, med undantag för en svacka i slutet på 80-talet.

Medlemsantal i Svenska föreningen för byggnadsvård. Källa: SFB

Sammanfattning av kapitel 2 Följande frågor har behandlats i kapitel 2:

■ KML och PBL skyddar för närvarande följande antal byggnader: Typ av bebyggelse Uppskattat antal byggnader Statliga byggnadsminnen Byggnadsminnen Kyrkliga kulturminnen Fastigheter som skyddas av PBL Totalt

1 400 4 000 4 200 3 250 12 850

■ Intresset för kulturbevarande ökar. Det totala antalet byggnader som kräver kulturbevarande insatser har uppskattats till 235 000– 280 000 st. Av dessa kan ca 500 antas bli nya byggnadsminnen.

Antalet kulturskyddade byggnader kommer alltså sannolikt att öka. Detta medför att det kommer att behövas ökade kunskaper om hur man skall äga och förvalta fastigheter som har detta skydd. Om detta handlar kapitlen 3, 4 och 5 i denna skrift.

Kapitel 3

Ett kostnadseffektivt kulturbevarande I detta kapitel redovisas i teori och praktik hur de förändringar av en fastighets ekonomi som är förbundna med förvaltning av kulturbyggnader kan beräknas. I avsnittet görs också en genomgång av hur de kostnader som brukar rubriceras som ”kulturhistoriska överkostnader” kan beräknas och hanteras. Även de ökade intäkter som kan uppstå om man äger ett kulturobjekt analyseras.

Bevarandet av offentliga kulturbyggnader Olika ägare av offentliga kulturbyggnader har inte samma förutsättningar för sin förvaltning. Dels finns det skillnader mellan statligt ägda fastigheter och andra offentliga fastighetsägare vad avser möjligheten att få statligt ekonomiskt stöd för att bära delar av de extra kostnader som det ibland innebär att förvalta byggnadsminnen, dels finns det skillnader i lagstiftningen.

Nedan anges i korthet de förutsättningar som gäller för olika typer av offentliga fastighetsägare.

Kommunerna Sveriges 288 kommuner äger och förvaltar ett mycket stort fastighetsbestånd. Hur många fastigheter i detta bestånd som betecknas som kulturhistoriskt bevarandevärda, eller hur många fastigheter som är skyddade enl. KML eller PBL, har inte gått att utreda. Vare sig RAÄ eller Kommunförbundet har statistik som redovisar detta.

Av tradition har det ansetts att det är en kommunal angelägenhet att vårda och bevara kulturbyggnader som kommunen äger och själv ta det ekonomiska ansvaret för detta. Detta förhållande gäller även i fortsättningen. Det förefaller dock vara så att få kommuner uppmärksammat att kommunerna har samma rätt som privata fastighetsägare att ansöka om statligt ekonomiskt stöd för delar av de merkostnader som brukar betecknas ”kulturhistoriska överkostnader”. Bidragen söks hos Länsstyrelsen. Vi återkommer till detta senare i denna skrift.

För kommuner gäller att deras fastighetsägande regleras av PBL samt där så är aktuellt av 3 kap. KML. Om kommunerna inte följer lagstiftningen kan de drabbas av påföljder. Nuvarande ansvarsbestämmelser i 3 kap. KML är emellertid ganska ”tandlösa”. De innebär i korthet att den som inte efterlever skyddsföreskrifterna för ett byggnadsminne kan drabbas av påföljden att länsstyrelsen utför det eftersatta arbetet på ägarens bekostnad. Den som ändrar eller river ett byggnadsminne kan med hjälp av kronofogdemyndigheten stoppas att fortsätta förstörelsen och dessutom vid vite förpliktas att rätta till det som felats.

Kronofogden kan stoppa den som ändrar eller river ett byggnads minne.

Enligt Kulturarvsutredningens slutbetänkande föreslås skärpningar av påföljderna med bl a ötesstraff för vissa förseelser. b

Landstingen Inte heller när det gäller landstingens byggnader har det gått att finna någon statistik som redovisar hur många byggnader som är av kulturhistoriskt intresse eller hur många byggnader som har lagskydd.

I landstingens bestånd finns dock åtskilliga äldre vårdbyggnader som har utomordentliga kulturhistoriska kvaliteter. Byggnaderna ligger ofta i centrala stadsmiljöer och utgör därmed betydelsefulla inslag i kulturmiljön.

Vården av dessa byggnader skall landstingen ombesörja inom ramen för tilldelade anslag. Landstingen har dock rätt att söka anslag från staten via länsstyrelserna. Vad gäller efterlevnaden av KML och PBL gäller samma regler och påföljder för landstingen som för kommunerna, dock med hänsyn taget till de särskilda förordningar som staten utfärdat 1988:1229 och 1995:982 (se bilaga 2).

Svenska Kyrkan Svenska Kyrkan äger och förvaltar en väsentlig del av det svenska byggnadskulturarvet. De svenska medeltidskyrkorna t ex representerar en omistlig och unik del av vår byggnadshistoria eftersom dessa kyrkor praktiskt taget är de enda byggnader som vi har kvar från den första delen av detta årtusende. Nuvarande system, som skall gälla till och med år 1999, innebär att kyrkoskatt taxeras ut inom hela landet. De ekonomiska förutsättningarna är olika för landets kyrkokommuner. För att utjämna dessa skillnader har Svenska Kyrkan ett utjämningssystem. För kostnadskrävande arbeten på kyrkor kan pastoraten ansöka om bidrag ur kyrkofonden (kyrkobyggnadsbidrag).

Som bekant ändras relationerna mellan staten och Svenska Kyrkan den 1 januari år 2000, vilket bl a innebär att kyrkans rätt att ta upp kyrkoskatt försvinner. Den nuvarande församlingsskatten skall ersättas av en obligatorisk kyrkoavgift för dem som tillhör Svenska Kyrkan. Kyrkoavgiften skall kostnadsfritt för kyrkan tas ut tillsammans med och på samma sätt som inkomstskatten. Den som inte tillhör Svenska Kyrkan kommer inte att vara skyldig att betala någon avgift till kyrkan. Undantag från detta är en begravningsavgift, som alla kommer att vara skyldiga att betala.

Statliga utredningar kommer våren 1997 att framlägga förslag om hur relationsändringarna mellan staten och kyrkan skall gå till. Där skall bl a framläggas förslag om hur Svenska Kyrkans kulturvårdande insatser på bl a kyrkobyggnaderna skall kompenseras. Enligt beslutet om ändrade relationer skall kyrkan ha rätt till viss årlig ersättning för underhåll av kulturvärdena genom uttag av s k kulturskatt.

Svenska Kyrkan har principiell rätt att ansöka om bidrag för kulturhistoriska överkostnader via länsstyrelserna. I praktiken har det dock visat sig att länsstyrelserna nästan aldrig behandlar några ansökningar från Svenska Kyrkan. Lagskyddet för vården av huvuddelen av Svenska Kyrkans kyrkobyggnader faller under 4 kap. KML. Det kan här observeras att detta kapitel för närvarande inte är försett med några ansvars bestämmelser med uppgifter om påföljder, om kyrkan bryter mot lagen. Kulturarvsutredningen föreslår dock skärpningar i detta avseende.

Försvaret Ägaransvaret och förvaltningen av svenska försvarets byggnader åvilar Fortifikationsverket, FORTV. Enligt tillgänglig statistik finns 15 objekt registrerade som statliga byggnadsminnen. Varje objekt kan rymma ett stort antal byggnader. Vården av denna kulturskyddade bebyggelse skall utföras inom ramen för de intäkter som FORTV får genom att inkassera hyror från Försvarsmakten och andra hyresgäster. FORTV kan inte ansöka om bidrag för kulturhistoriska överkostnader.

En köpare av ett byggnadsminne övertar ansvaret för att följa skydds föreskrifterna.

FORTV har samma ansvar inför KML och PBL som kommuner och landsting, dock med hänsyn tagen till de särskilda förordningar som staten utfärdat 1988:1229 och 1995:982 (se bilaga 2).

Om FORTV, i samband med minskningen av antalet militära etab leringar, säljer en byggnad som förklarats vara statligt byggnadsminne till en icke statlig ägare, skall byggnaden ifråga omregistreras som ”vanligt” byggnadsminne och den nye ägaren åläggas att överta ansvaret för att fullgöra förpliktelserna enligt de upprättade skyddsföreskrifterna.

Statens Fastighetsverk Statens Fastighetsverk bildades 1993 genom att verket övertog statens ägaransvar för de statliga byggnadsminnen som är att betrakta som nationellt kulturarv och som tidigare förvaltades av Byggnadsstyrelsen. Samtidigt övertogs också förvaltningsansvaret för de fastigheter av riksintresse som tidigare ägts av Vattenfall och Domänverket samt militära fästningar som betraktas som nationellt kulturarv och som saknar militär användning. Statens Fastighetsverk förvaltar också Regeringskansliets lokaler i Stockholm samt ambassader, konsulat och även byggnader för SIDA och Exportrådet utomlands. Den sammanlagda lokalarean är över två miljoner kvm. Enligt RAÄ:s statistik ingår 169 statliga byggnadsminnen i Statens Fastighetsverks ägo. Ungefär 90 % av byggnaderna, av Statens Fastighetsverks totala fastighetsbestånd i Sverige, betraktas som kulturhistoriskt värdefulla.

Fastighetsbeståndet uppdelas i hyresfastigheter, som förväntas ge ett positivt driftnetto och bidragsfastigheter som ger underskott. Exempel på bidragsfastigheter är kungliga slott och fästningar. Verksamheten finansieras med hyresintäkter. Statens Fastighetsverk har inte möjlighet att ansöka om bidrag för de kulturhistoriska överkostnaderna.

För Statens Fastighetsverk gäller de särskilda förordningar för statliga byggnadsminnen som staten utfärdat 1988:1229 och 1995:982 (se bilaga 2), samt KML och PBL.

Kulturbevarandet i teori och praktik Att bevara eller anpassa — det är frågan Den övergripande ambitionen med att bevara en byggnad eller en byggd miljö är att för kommande generationer kunna visa den bebyggelsehistoria som tidigare generationer skapat. Men när vi i vår tid värdesätter äldre traditionsrika miljöer är det inte bara därför att den berättar om tidigare byggteknik. Vi värdesätter den också därför att den bevarade bebyggelsen vittnar om vår historia, vår kulturutveckling och våra rötter. På samma sätt som vi kan känna oss ordentligt hemma i den miljö där vi har våra rötter, kan vi känna oss mycket utanför och borta i en bebyggelsemiljö där vi inte har vuxit upp, där vi saknar rötter.

Åtskilliga vittnesmål finns om betydelsen av kulturell identitet. Vi som arbetar med fastighetsförvaltning måste därför ta på oss ett ansvar för sådan vård av våra byggnader som inte är motiverad enbart utifrån strikt tekniska eller ekonomiska värderingar. Vi måste också i vårt arbete ta hänsyn till ett historiskt perspektiv där kultur-, person- och socialhistoriska värden skall bevaras.

I begreppet bevara ligger att inte ändra, att inte förvanska utan att bibehålla en ursprunglighet. De synpunkter som kommer till uttryck i KML och PBL vill värna om detta. När olika byggnaders och byggda miljöers kulturvärden bedöms är också ursprungligheten, det autentiska, ett övergripande och förstärkande värde. Med

detta följer att en gammal byggnad som underhand underhållits, reparerats och moderniserats för att möta nya användarkrav ur antikvarisk synvinkel är mindre kulturhistoriskt värdefull än en oförändrad byggnad.

Teoribildningen vad avser bevarande är alltså klar — det är vårt ansvar att bibehålla en ursprunglighet som utgör ett vittnesbörd om gångna tiders byggnadsskick. Mot detta står behovet av att göra även den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen ändamålsenlig och brukbar för dagens användare. En långsiktig omvårdnad av äldre bebyggelse förutsätter därför också att den som är ägare kan klara av sitt fastighetsägande ekonomiskt. Detta förhållande gäller även för offentliga ägare. En klok omvårdnad av äldre bebyggelse måste därför vara en avvägning mellan ett kulturhistoriskt välmotiverat bevarande och en praktisk anpassning till nya brukarkrav.

Detta är inte helt lätt. Det är därför som förvaltning av kulturhistoriskt intressant bebyggelse är ett yrkesområde som kräver en professionell yrkeskompetens av ett helt annat slag än den som krävs t ex vid nybyggande.

Det är viktigt att välja rätt ambitionsnivå för bevarandet I kapitel 1 fördes ett resonemang om att ambitionerna när det gäller en kulturbyggnads bevarande kan sättas olika högt. I texten beskrivs fyra tänkbara nivåer för bevarande:

■ Musealt bevarande. Betrakta byggnaden som ett museiföremål. Inget får röras. ■ Dokumentbevarande. Bevara byggnaden som den står med hjälp av underhåll. Gör försiktiga, lokala och avgränsade ingrepp för att tillgodose nya funktionskrav. ■ Anpassad återanvändning. Anpassa byggnaden till de behov som den nya användningen kräver, men tvinga inte på byggnaden en användning som kräver en ombyggnad eller tillbyggnad som den inte klarar av utan att bli förvanskad. ■ Fri återanvändning. Riv inte byggnaden. Gör istället de om- och tillbyggnader som den nya användningen kräver. När det blir fråga om att byggnadsminnesförklara eller på annat sätt lagligt skydda en byggnad eller byggd miljö, framstår det som klokt, både från de kulturbevarande myndigheternas sida och från

ägarhåll, att bevarandet diskuteras ingående t ex med stöd av ovan angivna nivåer. Frågan kan ställas om vilken nivå som skall vara gällande för objektet som helhet eller för dess delar. En fungerande överenskommelse mellan myndigheten och ägaren måste bygga på en klok avvägning mellan bevarandevärdet och nyttovärdet.

Om byggnaden har så högt kulturhistoriskt värde att den är att betrakta som ett museiföremål, dvs skall ha ett musealt bevarande, måste både de ekonomiska och praktiska konsekvenserna av detta bli att byggnaden klassificeras som ett museum. Om byggnaden däremot skall kunna användas, måste anpassningar kunna ske, dvs det gäller att välja rätt ambitionsnivå för bevarandet av objektets olika delar.

Rent praktiskt visar det sig också att skyddsföreskrifterna i samband med en byggnadsminnesförklaring ofta skyddar t ex fasaderna och yttertaket på en byggnad med en hög bevarandeambition, medan byggnadens inre kan få en lägre bevarandenivå.

Merkostnader vid förvaltning av kulturbyggnader Erfarenheten visar att det ofta är förbundet med merkostnader att äga och förvalta en kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Detta uppvägs dock i många fall av att de som nyttjar byggnaden sätter värde på att få vistas i en anrik och kulturhistoriskt värdefull miljö, som man ibland är beredd att betala en merkostnad för. Vi skall inte heller underskatta den glädje ägaren upplever då han får bevis på uppskattning från allmänheten därför att han/hon vårdar en del av vårt gemensamma kulturarv. Vissa fastighetsägare har också möjlighet att få ekonomiskt stöd för sin kulturinsats. Mer om detta senare. När frågan väcks om att skydda bebyggelse enligt KML eller PBL måste fastighetsägaren göra klart för sig vilka delar av objektet som skall skyddas, vilken ambitionsnivå som bevarandet skall ha och inte minst vilka ekonomiska konsekvenser som detta får.

Kostnader för kulturbevarandet kan uppkomma både vid planering, projektering och upprustning av en byggnad, men också i samband med förvaltning och nyttjande. Nedan anges en sammanställning över de förhållanden som bör föranleda ekonomisk analys av objektet. Kostnader kan uppkomma vid: Planering

Upprustning

Kostnader för antikvarisk förundersökning.

Krav på att bibehålla vissa byggnadsdetaljer som Kostnader för spe- saknar funktion cialistmedverkan i för byggnadens nyttjande. projekteringen. Krav på att särKostnader för skilda material antikvarisk dooch byggnadstekkumentation av niker används, arbetena. samt arbeten som Kostnader för särkräver medverkan skilt utredningsarav konservator bete. eller annan speKostnader förcialist. anledda av att Krav på materiplaneringen tar aläkthet. lång tid. Krav på särskild ytbehandling, t ex kalkavfärgning. Krav på att ursprunglig teknik och detaljutformning skall användas vid arbetena, t ex falsning av takplåtar på ett visst sätt. Kostnader för tidsförlängning & administation. Kostnader för grundförstärkning föranledd av bevarandet. Kostnader för tillfälliga skyddsanordningar och försvårade arbetsplatsförhållanden.

Förvaltning

Nyttjande

Kostnader som kan uppkomma vid bevarandet av en miljö vid sidan av själva byggnaden, t ex hägnader, vallgravar, parker, trädgårdar och gatubeläggningar.

Krav på bevarande av byggnader som saknar användning

Krav på att bibehålla en miljöbild vid sidan om byggnaden, t ex överloppsbyggnader, anläggningar som saknar användning, t ex magasin, valv och murar. Kostnader som uppstår genom att bevarandet omöjliggör eller försvårar förändringar i den omgivande miljön. Kostnader föranledda av att bevarandet ger upphov till högre underhålls- och driftskostnader för exempelvis energi, fördyrad städning, fördyrad försäkring och fördyrad vakthållning.

Kostnader genom att överstora ytor måste renoveras. Kostnader föranledda av att bevarandet ger upphov till planlösningar och disposition av byggnader som kan ge upphov till mindre rationellt nyttjande. Krav på speciell hyresgäst som inte kan betala marknadsmässig hyra. Utebliven exploateringsvinst på grund av att marken inte kan nyttjas rationellt.

Nedan lämnas tre exempel på hur merkostnaderna vid analys av kulturskyddad bebyggelse kan analyseras i några verkliga fall.

Exempel 1. Mackmyra bruk Mackmyra bruk vid Gävle byggdes på 1600-talet. Privatägt. Renovering av gästrumsflygeln till herrgården. Såväl invändiga som utvändiga ytskikt reparerade och renoverade med ursprungligt material och så långt möjligt med ursprunglig teknik, helt i överensstämmelse med länsantikvariens anvisningar. Tilläggsisolering av väggar och fönster kan ej utföras på grund av bevarandeaspekterna. Exempel på fördyringar: Planering

Upprustning

Förvaltning

Nyttjande

Kostnad för antikvarisk expertis.

Fördyring på grund av gammal teknik t ex återanvändning av gammal huggen spik vid renovering av trägolv.

Högre värmekostnader eftersom huset inte får förses med effektiv värmeisolering.

Begränsning i användningen som kontor eftersom konferenslokal ej kunde ordnas. Väggarna fick ej flyttas.

Fördyrad projektering då det är få projektörer som kan rita om kulturhus.

Begränsat antal entreprenörer ger liten konkurrens = dyrt.

Golvunderhåll blir dyrare för trägolv än golv av modernare slag. Extra insatser av fastighetsskötare vid förändring av tavlor och armaturer pga hänsyn till befintl. tapeter.

Exempel 2. Patent och Registreringsverket Vasakronan, Patent och Registreringsverkets byggnad i Stockholm, uppförd 1921. Byggnadsminnesförklarad 1935. Som en del av förvaltningsplanen har ett särskilt vårdprogram och en vårdplan utarbetats. Vårdprogrammet bygger på en inventering av byggnadens kulturhistoriska kvaliteter. I programmet anges hur eventuella förändringar skall utföras för att så långt som möjligt återställa och bevara byggnaden i ursprungligt skick. Exempel på fördyringar (nästa sida):

Planering

Upprustning

Förvaltning

Nyttjande

Extra utredningskostnader, arkivstudier inventeringar material lager.

Fördyringar på grund av speciella materialval och renovering av t ex ytskikt, utsmyckningar och belysningsarmaturer i trapphus, korridorer och bibliotek.

Plantering och vård av popplar och vildvin för att återställa en helhet enligt arkitekt Östbergs ursprungliga idéer.

Inga extra kostnader eftersom huset används för sitt ursprungliga syfte.

Utformning av speciellt vårdprogram med vårdanvisningar.

Exempel 3. Slott och residens i Fastighetsverkets vård Statens Fastighetsverk, Uppsala. Ett antal residens och slott. För varje objekt upprättas underhand förvaltningsplaner. I dessa planer ingår vårdprogram. Vårdprogrammen utformas i samverkan med länsantikvarien.

Vårdprogrammen kan få som konsekvens att t ex ett gammalt naturstensgolv skall lagas och underhållas istället för att bytas ut. Detta innebär att upprustningskostnaden minskar men att förvaltningskostnaden ökar på grund av fördyrad städning av det gamla slitna golvet. Exempel på fördyringar: Planering

Upprustning

Förvaltning

Nyttjande

Upprättande av vårdprogram

Vårdprogrammet kan föreskriva att material skall bibehållas av antikvariska skäl. Av hänsyn till rationell fastighetsförvaltning borde materialen bytas ut. Att inte byta material leder till lägre upprustningskostnader.

Ökade uppvärmningskostnader på grund av att t ex husets ytterväggar inte kan isoleras effektivt.

Reducerad hyresintäkt på grund av olämplig rums indelning, eller rumsformer som inte får ändras.

Fördyrad städning därför att gamla golvmaterial inte får bytas ut.

Kalkylmetoder och kalkylexempel vid beräkning av kostnader Under faktainsamlingen, som inledde arbetet med denna skrift, har kalkyler insamlats från sex olika företrädare för kunskapsområdet:

■ Tage Klingberg, Mackmyra Bruk. Kalkyler visande antikvariska merkostnader vid renovering av herrgårdsflygeln vid bruket. ■ Tage Klingberg och Leif Holmkvist. Kalkyler för tre olika praktikfall, redovisade i SIB-rapporten ”Kulturhus – en fråga om merkostnader” 1989. ■ Karl-Johan Eklund, länsstyrelsen i Uppsala. Kalkyler och ansökningshandlingar gällande kulturhistoriska överkostnader vid reparation av taken på Rungarns säteri och Ekolsunds slott. ■ Ulf Larsson m fl, Byggnadshyttan på Gotland. Kalkylexempel visande kostnadsskillnader för målning med kalkfärg (så kallad kalkavfärgning) alternativt målning med annan färg. ■ Folke Widén, Hoburgsbyggen, Kvarne på Gotland. Kalkyler utvisande kostnadsskillnaden mellan att byta ut ett fönster alternativt reparera det befintliga samt del av kalkyl visande kostnadsskillnader mellan att renovera ett utslitet plåttak med ny plåt alternativt att återställa taket med ett trätak (s k faltak). ■ Ulf Berggren, Gotlandsbyggen AB, Hemse. Del av kalkyl för reparation av trätak på gotländska kyrkor samt kalkyl för restaurering av träfönster på ett medeltida stenhus i Visby. ■ Lennart Grandelius, Eksjö kommun. Kalkyler och ansökningshandlingar gällande kulturhistoriska överkostnader vid restaurering av objektet Vaxblekaren 10 samt objektet Boktryckaren 9 och 10 i Eksjö.

Normala kalkylmetoder tillämpas Av de insamlade kalkylexemplen framgår att de speciella kulturhistoriska kostnaderna idag beräknas med samma typ av kalkylmetoder som används vid kalkylering av vanliga renoverings- och byggnadsarbeten. Någon speciell kalkylteknik eller arbetsmetod för analys av de kulturhistoriska överkostnaderna har inte spårats. Inte heller någon metodik som gör det möjligt att systematiskt ta hänsyn till ev kostnadsbesparingar, till följd av hänsynstagandet till de kulturhistoriska föreskrifter som gäller för objektet.

Att beräkna de kulturhistoriska kostnaderna innebär att beräkna kostnadsskillnaden mellan ett av antikvariska hänsyn föreskrivet utförande och ett normalutförande. Kalkylering av kostnadsskillnaderna innebär därmed i normalfallet att man gör alternativkostnadskalkyler, där det ena alternativet visar kostnaderna för ett normalutförande och det andra alternativet kostnaderna för det av antikvariska skäl föreskrivna utförandet. Ibland kan det räcka med att göra alternativkostnadsberäkningen som en särkostnadskalkyl, där enbart de kostnader som skiljer det antikvariska utförandet från normalutförandet beräknas.

Vid kalkyleringen används de kalkylmetoder och kalkylhjälpmedel som är allmänt använda i byggbranschen. Nedan beskrivs de vanligaste kalkylmetoderna.

Byggdelskalkyler Byggdelskalkyler är en kalkylmetod där samtliga kostnader utom vissa arbetsplatsomkostnader och byggföretagets centraladminist rativa kostnader samt risk och vinstpåslag ingår i ett à-pris för en komplett byggdel. Byggdelskalkyler används för beräkning då utförandet är vanligt förekommande och då den som utför kalkylen har egna erfarenhetsvärden från detta utförande.

Kalkylatorerna tar också hjälp av allmänt tillgängliga kalkyldata på byggdelsnivå. Sådana kostnadsdata finns bl a utgivna av firma Wikells byggberäkningar i Växjö under varumärket Sektionsfakta. Faktaböckerna finns för Bygg, Reparation och Ombyggnad (ROT), EL och VVS.

Produktionskalkyler Produktionskalkylering är en metod där kostnaden för olika resurser för ett visst utförande beräknas och prissätts var för sig. Som tillägg till de direkta kostnaderna beräknas arbetsplatsomkostnaderna och byggföretagets centraladministrativa kostnader samt risk- och vinstpåslag. Den som skall göra en produktionskalkyl måste ha förmåga att analysera hur arbetet skall utföras samt kunskaper (erfarenheter) om hur lång tid det tar att utföra arbetsmomenten och hur mycket material inklusive spill m m som åtgår.

Dessutom behövs uppgifter om kostnaden för arbetstimmar och priserna för material. Att utföra produktionskalkyler är ett expertarbete.

Erfarenheterna från detta utvecklingsarbete visar att de kalkyldata som de intervjuade i första hand använder i sina produktions kalkyler är egna kalkyldata, men kalkylatorerna tar också hjälp av kalkyldata från t ex publikationen ”Byggmästarens kostnadskalkylator” utgiven av Svensk Byggtjänst i Stockholm.

Få tar hänsyn till skillnader i de framtida kostnaderna Det bör observeras att det endast i ett av de inledningsvis redovisade kalkylexemplen har visat sig att kalkylatorn i sin alternativkostnadsberäkning tagit hänsyn till kostnadsskillnader i de analyserade alternativens framtida drift- och underhållskostnader. Detta gäller för de kalkyler som presenteras i SIB-rapporten ”Kulturhus – en fråga om merkostnader”, av Tage Klingberg och Leif Holmkvist. Inte i något fall har skillnader i framtida intäkter, föranledda av förändringar i husets värde eller attraktivitet på hyresmarknaden till följd av de kulturhistoriska insatserna, lett till justering av beräkningarna.

Nedan redovisas i något förenklad form, några exempel från insamlade kalkyler.

Exempel 1. Återanvändning av golvträ Utförande:

Kalkylerad kostnad

Normal kostnad

Försiktig upprivning av golvplank, uppmärkning, försiktig spikrensning för att ej skada ytan, återläggning med individuell höjdanpassning av golvbrädorna. 24 000 kr Utrivning och läggning av golv med nytt spontat golvvirke. 14 400 kr

Över- kostnad

9 600 kr

(Här bör observeras att kalkylatorn inte gör någon värdering av skillnader i t ex städkostnader av golven.)

Exempel 2. Reparation av väggytor Utförande:

Kalkylerad kostnad

Normal kostnad

Över- kostnad

Lagning av befintliga tapeter med nya specialtapeter lika de befintliga. Nya tapeter enl beställning. 18 000 kr Användn. av gamla målningsmetoder. 9 000 kr Tapetsering och målning med användning av standardtapeter av motsvarande kvalitet. 9 500 kr 17 500 kr

(Här kan konstateras att kalkylatorn inte gör någon bedömning av huruvida den antikvariskt motiverade metoden förändrar byggnadens attraktivitet, t ex så att den kan motivera en högre hyra.)

Exempel 3. Omläggning av plåttak Utförande:

Kalkylerad kostnad

Normal kostnad

Över- kostnad

Omläggning av plåttak utfört likt befintligt med kvadratiska plåtar. Yta 450 kvm varav 300 kvm är att betrakta som överloppsyta. Inklusive reparation av rötskadade delar av träkonstruktionen under plåttaket. 369 000 kr 2/3-delar av kostnaden utfört på överloppsbyggnad. 2/3 av 369 000 kr 246 000 kr Kostnaden för normal bandtäckning är ca 370 kr/kvm exklusive moms. Kostnad för plåttäckning enligt föreskriven metod ca 495 kr/kvm. Särkostnad 495 – 370 = 125 kr/kvm Överkostnad 125 kr x 150 kvm + moms = 23 400 kr

(Här kan konstateras att kalkylatorn anser att reparation av rötskadade delar inte är kulturhistoriskt påkallat utan skall ses som normalt fastighetsunderhåll, vilket också är riktigt).

Exempel 4. Invändig kalkmålning Utförande:

Kalkylerad kostnad

Normal kostnad

Över- kostnad

Invändiga väggytor skall strykas 5–6 gånger med kalkfärg enligt särskild anvisning och utföras för hand. Kostnad ca 40 kr/kvm Yta 360 kvm x 40 kr 14 400 kr Alternativt utförande med målning med annan färg. Kostnad 12 kr/kvm Yta 360 kvm x 12 kr 4 320 kr 10 080 kr

(Här bör observeras att kalkylatorn inte gör någon bedömning av skillnaderna i framtida underhåll för de olika målningsbehandlingarna. Vidare bör observeras att målning med täckfärg normalt inte är ett alternativ till kalkavfärgning.)

Exempel 5. Reparation av 2-luftsfönster Utförande: kostnad

Kalkylerad kostnad

Normal kostnad

Reparation av befintligt englasfönster. Renskrapning, lagning av skadade delar, linoljebehandling, glasning med glas likt befintligt. Slutmålning med oljefärg. Nya innerfönster med gammalt glas. Kostnad per fönster cirka 5 000 kr Byte av fönster till nytt färdigmålat kopplat fabrikstillverkat 2-glas, inkl. byte av fönsterbleck, smygbräda och kompl. målningsbättring. Kostnad per fönster cirka 2 500 kr

Över-

2 500 kr

(Här bör observeras att kalkylatorn inte tar hänsyn till att övergången till tvåglasfönster är en standardförbättring med tanke på förenkling av fönsterputsningen. Ej heller tas någon hänsyn till att det gamla reparerade fönstret sannolikt har längre livslängd än det nya fabrikstillverkade fönstret).

Exempel 6. Byte av plåttak till trätak Utförande:

Kalkylerad kostnad

Normal kostnad

Borttagning av gammalt sönderrostat plåttak, reparation av rötskador i bärande konstruktioner, ny råspont (s k börding på gotländska), pappläggning, uppregling med överhöjda åsar och läggning av trätak med utvalda spårade furubrädor med överhöjning samt tjärbehandling (s k faltak). Kostnad per kvm exkl. moms 690 kr Bortrivning av gammalt plåttak inklusive reparation likt som ovan och läggning av nytt plåttak likt befintligt. Kostnad per kvm exklusive moms 430 kr

Över- kostnad

260 kr

(Här kan först konstateras att reparation av rötskadade delar inte är förorsakade av antikvariska krav utan är effekter av bristande underhåll och därmed ingen kulturhistorisk överkostnad, vilket ju kalkylatorn heller inte räknat med eftersom han enbart beräknat kostnadsskillnaden. Vidare kan konstateras att det dyrbarare s k faltaket sannolikt har kortare livslängd än plåttaket och att faltaket kommer att kräva mer underhållsarbete – ommålning med tjära – än plåttaket, varför överkostnaden förefaller vara beräknad i underkant.)

Standardmallar för beräkning av de kulturhistoriska överkostnaderna kan ej användas Kalkylexemplen visar att det är olika delar av ett objekt som påverkas av bevarandet. Därför kan standardmallar för beräkning av de kulturhistoriska överkostnaderna inte användas. Av kommentarerna till de olika kalkylexemplen framgår också att det är ovanligt att alternativkostnadsberäkningarna inkluderar beräkningar av skillnader i alternativens framtida årliga kostnader, även där detta är uppenbart motiverat. Möjligen kan detta bero på att kalkylatorerna har svårt att beräkna skillnader i framtida drift- och underhållskostnader för olika alternativ.

Det finns emellertid hjälpmedel som underlättar detta arbete. Konsultföretaget REPAB i Göteborg ger med jämna mellanrum ut en skriftserie benämnd Förvaltningsfakta. I Faktaböckerna finns uppgifter om olika underhållskostnader och driftkostnader. Böckerna kan köpas från REPAB, tfn 031-86 38 80. Av ovanstående kan följande slutsatser dras:

■ För att kunna göra en riktig analys av ett objekts särkostnader för kulturhistoriskt bevarande bör kalkylatorn ha en checklista till sin hjälp, så att inga förhållanden som påverkar kalkylen glöms bort. ■ Med checklistan som stöd bör det vara möjligt att beräkna de kostnadskonsekvenser som kulturbevarandet har. ■ Beräkningarna skall också ta hänsyn till alternativens kostnadsskillnader under objektets förvaltning. Ett förslag till sådan checklista visas i kapitel 4 av denna skrift.

Med checklistans hjälp kan de kulturhistoriska särkostnaderna beräknas.

Kulturbevarande med beprövad teknik kan ge besparingar på sikt och eventuellt ökade intäkter Erfarenheterna från de specialister som arbetar med underhåll av kulturbyggnader är enstämmiga på en punkt. Samfällt anser de att många s k moderna byggmaterial och ytbehandlingar är sämre i det långa loppet. Specialisterna menar att s k moderna material ofta är dyrbarare att underhålla än de material och ytbehandlingar som användes förr. Numera talas ibland om underhållsfria material t ex plastbelagd järnplåt. Uttrycket underhållsfri skall förstås så, menar man, att underhåll inte är möjligt att utföra. Dessa material kan inte underhållas, utan enbart bytas ut. Uttrycket under hållsfri ska tolkas som att underhåll inte är möjligt att utföra på materia len — de måste bytas när de tjänat ut.

Om snickerier målningsbehandlas på gammaldags vis med linoljefärg ger det träet en behandling som är möjlig att underhålla. Detsamma gäller kalkavfärgning av puts. Vissa kostnader i ett kulturhistoriskt riktigt bevarande, där material och ytbehandlingar väljs så att det framtida underhållet förenklas, kan alltså initialt vara dyrare än en s k modern behandling, men det fortsatta underhållet blir billigare.

När vårdprogrammet skall formuleras bör därför olika behandlingar och byggnadstekniker som föreslås kostnadsanalyseras utifrån ett livscykelperspektiv. Att välja billiga renoveringsmetoder kan vara en snålhet som bedrar visheten. Beprövade gammaldags behandlingar kan visa sig vara billigare i det långa loppet.

Kulturbevarandet kan öka hyresintäkterna på välhållna bostäder Med de pågående förändringarna av hyressättningen för bostadslägenheter, som innebär en förskjutning mot marknadsmässig prissättning, kommer hyrorna i framtiden att kunna avspegla hyresgästpreferenserna på ett bättre sätt än förr. Detta kommer sannolikt att föra med sig att bostadshyresgästerna i framtiden är villiga att betala en högre hyra för lägenheter i kulturellt homogena och välbevarade områden, än för lägenheter i normala eller eftersatta områden. Hyrorna i de ”fina” miljöerna kommer därför sannolikt att öka.

Att bevara kulturhistoriskt värdefulla bostadsmiljöer kan därmed på sikt bli en lönsam affär.

Att bevara gamla industrimiljöer behöver inte vara fel Även för byggnader som innehåller verksamhetslokaler ökar intresset för lokaler som erbjuder en unik miljö. Ett exempel är Mölnlyckes gamla fabriker i Mölndal, strax söder om Göteborg. Lokalerna var, efter att i många år ha stått utan användning, i så dålig kondition att man övervägde rivning. Framsynta ägare bestämde sig emellertid för att rädda byggnaderna åt eftervärlden och inledde ett omfattande restaureringsarbete där byggnadernas skönhetsvärden bevarades. Området är nu en prydnad för stadsdelen, fyllt med nöjda hyresgäster.

Ett annat exempel är bevarandet av gamla övergivna kasernområden där byggnaderna vid en första anblick kanske ser oanvänd bara ut. T 4 i Hässleholm och I 12 i Eksjö är bara några f d militära områden där varsam ombyggnad skapat lokaler av hög och eftertraktad klass.

Kulturbyggnader kan vara prestigebyggnader Förvaltare vid Statens Fastighetsverk har vittnat om att det kan ta lite tid att finna ”den rätte” hyresgästen i en kulturbyggnad. Men när man väl har funnit ”den rätte” visar det sig ofta att kunden väljer att etablera sig i kulturbyggnaden därför att det ger kundens verksamhet den image kunden efterfrågar. Lokaler med en hög kulturell status lämpar sig inte för alla. Det kan ta tid att finna rätt hyresgäst, men när man väl funnit den kan uthyrningen förenas med kravet på ekonomisk balans i förvaltningen och ett önskat bevarande av byggnaden.

Slutsats Av ovanstående kan vi lära att en ekonomisk analys av ett kulturobjekt måste innehålla dels en noggrann beräkning av kostnaderna för ägandet och förvaltningen av byggnaden inklusive en bedömning av eventuella besparingar i den framtida driften och underhållet, och dels en bedömning av eventuella förändringar av objektets

Kulturbevarandet möjliggörs genom att byggnaden får en ny användning.

intäkter. Bedömning av ett objekts potential vad avser ökade hyresintäkter på grund av objektets kulturhistoriska kvaliteter, kan bara göras av den som känner hyresmarknaden och kundunderlaget på den plats där objektet är beläget.

Vissa fastighetsägare kan få statliga bidrag Staten tilldelar årligen RAÄ ett anslag för stöd åt kulturbevarande åtgärder. RAÄ fördelar dessa pengar på landets länsstyrelser efter det att länsstyrelserna äskat om medel hos RAÄ.

Det statliga anslaget varierar i storlek beroende på de prioriteringar som staten gör i sin budget. Utöver anslaget till RAÄ kan staten också via Arbetsmarknadsverket specialdestinera pengar för arbetslöshetsunderstöd till kulturvårdande projekt. Under en följd av år har betydande summor på detta sätt kanaliserats till vård av kulturbebyggelse. För år 1997 är statens anslag till RAÄ för kulturvårdande åtgärder 224 miljoner kronor.

Enligt den s k Bidragsförordningen (1993:379) har RAÄ, i mån av tillgång på pengar från staten, rätt att besluta om fördelning av pengar till länsstyrelserna för:

I denna text beskrivs de regler som gäller för länsstyrelsernas hantering av stödet, samt länsstyrelsernas förpliktelser gentemot RAÄ.

■ ombyggnad m m av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse, ■ vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och ■ information m m i anslutning till kulturminnen och kultur miljöer. Till bebyggelse räknas i detta fall ”allt som är byggt”, dvs byggnadsverk som hus, yttre anläggningar och arkitekturelement i anslutning till en byggnad, exempelvis trappor, balustrader, grindar och trädgårdsskulpturer. Även parker och trädgårdar hör till bebyggelse.

RAÄ kommer våren 1997 att ge ut ”allmänna råd för byggnadsvårdsbidrag och kulturstöd vid ombyggnad m m i enlighet med förordningen 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård”. I denna text beskrivs de regler som gäller för länsstyrelsernas hantering av stödet, samt länsstyrelsernas förpliktelser gentemot RAÄ vad gäller anslagstekniska frågor och återrapportering m m.

Privata fastighetsägare och kommuner kan få ekonomisk hjälp Som framgått tidigare är det i praktiken bara kommunerna bland de offentliga fastighetsägarna som ansöker om de statliga bidragen till kulturmiljövården. Vårdinsatserna på statens egna fastigheter finansieras normalt via hyresintäkter eller anslag.

Utöver kommuner är det möjligt för privatpersoner, föreningar och bolag, som äger kulturbyggnader, att söka bidrag.

Maximalt 90 % av överkostnaderna kan utgöra bidrag ”Till vården av byggnadsminne och annan värdefull bebyggelse inom område som är av kulturhistoriskt riksintresse får bidrag lämnas med högst 90 % av överkostnaderna. För övrig bebyggelse av större kulturhistoriskt värde får bidrag lämnas med högst 50 % av överkostnaderna.

Om det finns särskilda skäl får RAÄ medge att större bidrag lämnas”. Av ovanstående citat från Bidragsförordningen framgår att bidraget skall täcka del av överkostnaderna. Av RAÄ: s råd framgår det vilka kostnader som kan betraktas som överkostnader.

Av Bidragsförordningen framgår också att bidrag bara får lämnas om det kan antas att bebyggelsen kommer att bevaras för framtiden. För att säkerställa detta ställs kravet att länsstyrelsen skall komma överens med fastighetsägaren om ett lagskydd för objektet. Om fastighetsägaren motsätter sig alla former av skyddsföreskrifter minskar möjligheterna att få bidrag. ”Om bidraget uppgår till betydande belopp bör en byggnadsminnesförklaring alltid genomföras” står det i RAÄ:s råd. När bidragen fördelas skall de bidragsansökningar prioriteras som gäller insatser på byggnadsminnen, byggnadsminnesvärda byggnader och byggnader inom riksintresseområden. Om man är ägare av en byggnad som är klassad som synnerligen märklig och byggnadsminnesförklarad kan man alltså påräkna att länsstyrelsen, i mån av pengar, i första hand ger bidragen för att stödja angelägna vårdinsatser på byggnader av den typen.

Maximalt 90 % av överkostnaderna kan utgöra bidrag.

Kulturmiljöenheten på varje länsstyrelse har ansökningsblanketter och anvisningar om hur bidrag sökes. Avslutningsvis bör det kanske ånyo påpekas att det inte föreligger någon rätt för den sökande att få bidrag. Bidrag kan bara erhållas om pengar finns.

Exempel — Restaurering av byggnadsminnet Mackmyra bruk Mackmyra bruk är beläget i Valbo, cirka en mil väster om Gävle. Bruket har anor från 1600-talet och har i omgångar under århundradenas gång utvecklats från järnhantering och smedja till jordoch skogsbruk. Den genuina och sammanhållna bruksmiljön ligger vackert och strategiskt placerad på en udde mellan två armar av Gavleån. Här har i alla tider funnits tillgång på vattenkraft, malm och skog. Tre viktiga ingredienser för järnhanteringen. Bruksmiljön, som varit i den nuvarande ägarfamiljens privata ägo sedan början av 1800-talet, består idag av ett 30-tal byggnader med omgivande grönområden, skogar och åkrar. Här finns smedja, kvarn, brygghus, kolhus, mejeri och ett antal boningshus från olika tidsåldrar. I början av 1800-talet uppfördes den nuvarande herrgården med flygel. Till herrgården hör också en park i engelsk stil med alléer och lusthus. Genom överenskommelser med länsstyrelsen och kommunen har hela området Q-klassats. Herrgården, smedjan, kvarnen samt en del av parken har förklarats som byggnadsminne.

Ventilationen hade inte gått att lösa på ett bra sätt eftersom det hade inneburit för stora ingrepp.

De nuvarande ägarna, Eva och Tage Klingberg, har på ett ambitiöst sätt tagit sig an uppgiften att vårda brukets kulturhistoriska kvaliteter. Men bevarandet kostar mycket pengar.

”Ett huvudproblem har varit att finna lämplig användning för de gamla husen”, säger paret Klingberg. ”Bostäderna har varit lätta att hyra ut efter att de renoverats till godtagbar standard. Svårare har det varit att finna användning för övriga byggnader”.

När det gäller vården av den gamla outnyttjade herrgårdsflygeln berättar ägarna följande.

”Flygeln, som är byggnadsminne, måste vi göra något åt för att den skall kunna bevaras. Förutsättningen för insatsen var att huset kunde få en praktisk användning som gav hyresintäkter som kunde finansiera upprustningen. Samtidigt måste vi ta hänsyn till husets stil och till skyddsföreskrifterna. Vi satsade på en användning av byggnaden som kontor och konferenslokal utan att ändra husets planlösning. Kalkylerna visade emellertid att upprustningen skulle bli så dyr att kostnaderna inte kunde täckas av förväntade hyresintäkter. Bland annat skulle installationer för el och vatten & avlopp bli mycket kostnadskrävande, men även hänsynstagandet till den antikvariskt riktiga renoveringen skulle bli dyr.”

Paret Klingberg beslöt därför att begära bidrag från länsstyrelsen bl a för följande kulturhistoriska överkostnader: Konsultinsatser av specialist 2 000 kr Återanvändning av gamla golvbrädor 9 600 kr Flyttning av gamla lister på ytterdörren 600 kr Komplicerad dold dragning av el 5 700 kr Specialsocklar för att dölja eldragningar 6 000 kr Extrakostnader för dolda slitsar 2 000 kr Extrakostnader för att förbättra brandisoleringen 16 000 kr Specialtillverkade utomhusarmaturer (extra) 1 000 kr Specialbeställda tapeter (extra) 4 000 kr Lagning av befintliga tapeter 10 000 kr Användning av ursprungliga målningsmetoder 4 500 kr Generella fördröjningar i arbetet pga hänsyn till att allt gammalt måste skyddas 2 200 kr Summa

63 600 kr

Moms Egen extra planering och administration Totalt

15 900 kr 3 000 kr 82 500 kr

Länsstyrelsen beviljade ansökan.

Det kan konstateras att paret Klingberg kanske också kunde ha begärt anslag för ökade driftskostnader och orationellt nyttjande. Tage Klingberg kommenterar själv erfarenheterna av de kulturbevarande insatserna så här.

”Det blev en del funktionella nackdelar med att bevara den gamla byggnaden och samtidigt försöka göra den användbar. Konferensrummen är för små. En sammanslagning av rummen var omöjlig beroende på skyddsbestämmelserna. Ventilationen gick inte att lösa på ett bra sätt eftersom det hade inneburit för stora ingrepp. Detta har lett till en mindre rationell användning av lokalerna än vad som hade varit önskvärt. Därför har byggnaden bara i mycket begränsad omfattning kunnat användas för konferensverksamhet. Vi har funnit en kontorshyresgäst som ger vissa hyresintäkter, men huset visar fortfarande ett negativt saldo. Nu i efterhand kan vi säga att vi underskattade de antikvariska merkostnaderna. Utan bidraget från länsstyrelsen hade förlusterna varit ännu större.”

Summering Av ovanstående praktikfall kan vi för det första lära att det är utomordentligt viktigt att man som ägare och förvaltare av en kulturbyggnad gör en mycket noggrann analys av objektets förutsättningar och förväntade kostnader och intäkter, innan ett åtgärdsprogram genomförs.

För det andra framstår det som utomordentligt angeläget att länsstyrelserna även i fortsättningen får möjligheter att ge fastighets ägarna stöd för vården av de byggnader som vi genom byggnadsminnesförklaringar betraktar som vårt svenska gemensamma kulturarv.

Sammanfattning av kapitel 3 I kapitel 3 har följande behandlats:

■ Bland de offentliga fastighetsägarna finns det olikheter vad avser de lagar som styr kulturbevarandet. Det finns även olikheter vad beträffar formerna för statligt ekonomiskt stöd. ■ Kommunerna, Svenska Kyrkan och Landstingen kan i likhet med privata fastighetsägare få visst ekonomiskt stöd för kulturhistoriska överkostnader. ■ En klok omvårdnad av äldre bebyggelse måste ske genom en avvägning mellan välmotiverat kulturhistoriskt bevarande och en praktisk anpassning till nya brukarkrav. Välj en realistisk ambitionsnivå för bevarandet. ■ Kostnader och besparingar vid kulturbevarandet kan uppkomma både vid planeringen och upprustningen men även under förvaltning och nyttjande. ■ Analysera objektets ekonomiska förutsättningar innan ett åtgärdsprogram genomförs. Använd normala kalkylmetoder. Standardpriser för beräkning av kulturhistoriska överkostnader kan inte användas. ■ Då en ekonomisk analys av ett kulturobjekt skall genomföras måste de kulturhistoriska särkostnaderna analyseras med hjälp av en checklista som särskiljer: • Kostnader för eftersatt underhåll • Kulturhistoriska överkostnader • Framtida kostnadsbesparingar på drift och underhåll • Förändringar av framtida hyresintäkter • Eventuella förändringar av objektets värde ■ Vissa fastighetsägare kan via länsstyrelsen få ekonomiskt stöd för att täcka delar av de kulturhistoriska överkostnaderna. Dock maximalt 90% för byggnadsminnesförklarad bebyggelse samt byggnader som har betydelse i en miljö som är av riksintresse enligt Naturresurslagen, NRL. ■ Länsstyrelserna måste ges fortsatt möjlighet att stödja kulturminnesvården. Det kan inte enbart vara fastighetsägarnas ensak att vårda hela svenska folkets gemensamma kulturarv.

Kapitel 4

Checklista för beräkning av kulturhistoriska särkostnader Avsikten med denna checklista är att den skall vara till hjälp vid en systematisk genomgång av ett kulturobjekts ekonomi och ett hjälpmedel vid beräkningen av de kostnader och intäkter som är föranledda av befintliga eller föreslagna skyddsföreskrifter för objektet.

Checklistan kan också vara ett hjälpmedel vid genomgång av de förändringar i fastighetsekonomin som kan uppträda då bevarandevärda byggnadsobjekt skall förklaras som byggnadsminnen enligt Kulturminneslagen, KML eller förses med särskilda bevarandebestämmelser enligt Plan- och Bygglagen, PBL. Det är sällsynt att checklistans samtliga punkter är tillämpliga på ett och samma objekt. Det normala är att endast ett fåtal punkter är aktuella i varje enskilt fall. De kommentarer om kostnadshöjningar och kostnadsminskningar som redovisas i checklistan skall uppfattas som exempel på hur beräkningarna kan utföras. Objektens verkliga särkostnader måste beräknas utifrån de förhållanden som gäller i varje enskilt fall.

Innehåll: 1. Allmänt om genomförande av en ekonomisk analys. 2. Kostnadsökningar vid administration och planering. 3. Kostnadsökningar vid upprustning. 4. Kostnadsökningar vid förvaltning. 5. Kostnadsökningar vid nyttjande. 6. Kostnadsminskningar vid upprustning, förvaltning och nyttjande. 7. Analys av intäkter och marknadsvärde.

1. Allmänt om genomförande av en ekonomisk analys ■ Begreppet kulturhistoriska överkostnader

Begreppet kulturhistorisk överkostnad är av Riksantikvarie ämbetet, RAÄ, definierat som skillnaden mellan aktuell kostnad och normal kostnad för ägandet och förvaltningen av ett kulturskyddat objekt. Med ”normal” avses här de kostnader som skulle ha uppstått om husets förvaltning genomförts utan speciella krav på bevarande. Detta innebär dock inte att normal är lika med billigast tänkbara. Kostnader för normal upprustning och normal fastighetsförvaltning är inte överkostnad. ■ Minskade kostnader på grund av de kulturhistoriska kraven

I vissa fall kan de verkliga kostnaderna vid upprustning, förvaltning och nyttjande av ett kulturobjekt, till följd av skyddsföreskrifterna eller motsvarande, bli lägre än vad som är normalt. Kostnadsminskningar kan t ex uppträda som lägre underhållskostnader eller lägre driftkostnader till följd av de kulturbevarande insatsernas karaktär. ■ Förändrade intäkter och förändrat marknadsvärde

Bevarandet av en kulturmiljö kan förändra intäkterna för ett objekt. Observera att intäkterna kan både öka och minska. Detsamma gäller ett objekts marknadsvärde (saluvärde). Värdet kan påverkas både i positiv och negativ riktning av t ex en byggnadsminnesförklaring. ■ Sammanställning av den ekonomiska analysen

Den ekonomiska analysen kan ingå som en del av underlaget inför beslut om åtgärder på ett kulturobjekt. Analysen ger svar på frågorna: Finns överkostnader? Minskar kostnaderna? Förändras intäkterna? Förändras marknadsvärdet? Analysen kan också vara till hjälp i samband med förhandlingar med finansiärer och bidragsgivare inför genomförandet av ett åtgärdsprogram. ■ Bidrag för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla objekt Vissa fastighetsägare kan få bidrag för att täcka delar av de kulturhistoriska överkostnaderna. Bidrag söks hos länsstyrelsen. För fastighetsägare, som inte är redovisningsskyldiga för mervärdesskatt (moms), skall överkostnaderna beräknas och sammanställas inklusive moms. För fastighetsägare som redovisar moms skall överkostnaderna sammanställas exklusive moms.

Nuvarande regler för bidrag ger, efter länsstyrelsens prövning, möjlighet till ekonomiskt stöd med maximalt 50–90 % av de på ovan beskrivet sätt beräknade kulturhistoriska överkostnaderna. Länsstyrelserna har inte vare sig möjlighet eller skyldighet att bevilja bidrag till alla som söker. Vid bidragsprövning prioriteras insatser som avser byggnadsminnesförklarade byggnader. Dessutom prioriteras byggnader som har ett ”betydande kulturhistoriskt värde” samt viktiga byggnader inom område av riksintresse enligt Naturresurslagen, NRL.

2. Kostnadsökningar vid administration och planering ■ Antikvarisk förundersökning

Kostnad: Måste speciell personal anlitas för att göra en antikvarisk förundersökning och bevarandeanalys av objektet? För detta med sig extra kostnader?

Finns antikvarisk expertis att tillgå på den plats där objektet är beläget?

Hela kostnaden för antikvarisk undersökning räknas som kulturhistorisk överkostnad.

Beräkning: Länsmuseet eller länsantikvarien på länsstyrelsen kan medverka vid en första rådgivning. Ring och hör om de kan hjälpa till och vilken ekonomisk ersättning de skall ha för sin medverkan. Hela kostnaden för antikvarisk förundersökning räknas som kulturhistorisk överkostnad. ■ Specialistmedverkan i projekteringen

Kräver projekteringen medverkan av specialister på kulturhus, eller är de projektörer och andra konsulter som anlitas speciellt dyra därför att de är specialiserade på kulturhus? Finns specialister på platsen där objektet är beläget?

Beräkning: Hela kostnaden för fördyrad specialistmedverkan skall inräknas i de kulturhistoriska överkostnaderna. Detsamma gäller för hela eller delar av projekteringskostnaden, om projekteringen till denna del avser att beskriva hur de antikvariska åtgärderna skall utföras. Kostnader för fördyrad konsultinsats, t ex på grund av bristande konkurrens vid upphandling av konsulter, kan beräknas som skillnaden mellan normalarvode och det aktuella arvodet.

Observera att länsantikvarien på länsstyrelsen ibland medverkar och ger viss rådgivning utan krav på särskild ersättning. ■ Särskilt utredningsarbete

Kostnad: Kräver projektet särskilt utredningsarbete t ex arkeologiska undersökningar eller speciella tekniska förundersökningar? Krävs särskild utredning som ger svar på vilka delar av objektet som rent tekniskt kan restaureras och vad som måste bytas ut. Beräkning: Hela kostnaden för särskilt utredningsarbete som är föranlett av att byggnaden är ett kulturhus är en kulturhistorisk överkostnad. ■ Antikvarisk kontroll och dokumentation

Kostnad: Ställer myndigheterna krav på att objektets upprustning eller förvaltning skall följas av antikvarisk expertis? Skall antikvarisk dokumentation utarbetas?

Beräkning: Hela kostnaden för antikvarisk kontroll och dokumentation är kulturhistorisk överkostnad. Observera att länsantikvarien eller länsmuseets specialister ibland åtar sig att utföra den antikvariska kontrollen och dokumentationen. Inhämta uppgifter om kostnader för deras medverkan. ■ Fördyrad administration

Kostnad: Innebär skyddsföreskrifterna dubbelarbete t ex med dubbla ansökningsförfaranden enligt plan- och bygglagen (PBL) eller kulturminneslagen (KML)?

Observera att det råder skärpt bygglovplikt i områden där detaljplanen anger Q eller q.

Innebär bevarandet extra kostnader för ägarens administration vid upprustningen och förvaltningen av objektet? Beräkning: Kostnader för fördyrad administration som inte inräknats på annat sätt skall ingå som en del av de kulturhistoriska överkostnaderna.

3. Kostnadsökningar vid upprustning ■ Grundförstärkning

Kostnad: Krävs det extra insatser för att utföra, förstärka eller reparera objektets grundläggning för att säkra att objektet förblir oskadat i framtiden?

Beräkning: Kostnader för grundförstärkningsåtgärder eller reparation av grundläggning på kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan betraktas som kulturhistoriska överkostnader. ■ Bibehållande av byggnadsdelar som saknar funktion

Kostnad: Ställer skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, krav på att vissa byggnadsdetaljer som saknar betydelse för husets nyttjande skall bibehållas? Det kan gälla delar av ett hus t ex ett torn eller speciell takutformning samt utsmyckningsdetaljer, fasaddekorationer och liknande, som kräver extra kostsamma insatser. Byggnadsdelarna anses inte vara nödvändiga för objektets brukande. Beräkning: Alla kostnader som är förbundna med upprustning av dessa ”onödiga” byggnadsdelar kan betraktas som kulturhistoriska överkostnader. (Observera att bibehållandet av ”onödiga” byggnadsdetaljer kan bidra till att objektet blir vackrare och därmed mer attraktivt som boplats eller arbetsplats. Se vidare avsnitt 7 i detta kapitel, Analys av framtida intäkter.) ■ Krav på särskilt material

Kostnad: Ställer skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, krav på att speciellt material eller ett speciellt konstruktionssätt skall användas? Det kan här t ex gälla krav på att ett tak vid utbyte av takpannor skall förses med lertegelpannor i stället för med takpannor av betong, av den typ som tidigare legat på taket.

Krav på särskilt material kan också gälla kvaliteten på ytskikt (t ex kalkputs eller färgtyp) eller krav på att materialet vid reparation av snickerier skall vara av t ex kärnfuru. Beräkning: Kostnadsskillnaden mellan ett normalutförande (eller ett återställande av det material som tidigare använts) och det i skyddsbestämmelserna föreskrivna materialet är en kulturhistorisk överkostnad. (Observera att användningen av ett föreskrivet material eller viss ytbehandling kan medföra att objektet blir mer

hållbart eller att det kräver mindre underhåll. Se vidare avsnitt 6, Kostnadsminskningar.) ■ Krav på materialäkthet

Kostnad: Ställer skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, krav på att en reparation eller en underhållsåtgärd skall utföras med ett material av visst fabrikat eller ursprung som är dyrare än normalt? Det kan här t ex gälla att skadade delar av ett marmorgolv skall lagas med marmor från samma marmorbrott som det existerande golvet, istället för att hela golvytan byts ut till ny likvärdig marmor av mer lättåtkomlig kvalitet. Kravet kan också vara att trasiga fönsterglas skall ersättas med s k handblåst glas, att träd och övrigt växtmaterial i en park skall återställas med träd och växtmaterial av ett visst föreskrivet slag eller att taktegelpannor av samma fabrikat och färgsättning skall användas som det som tidigare låg på taket.

Beräkning: Merkostnaderna för att bibehålla materialäktheten, dvs kostnadsfördyringen i förhållande till ett normalutförande, är kulturhistorisk överkostnad. ■ Krav på särskild byggteknik och varsamhet

Kostnad: Ställer skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, krav på att reparationer eller underhållsåtgärder skall utföras med viss teknik eller med extra stor varsamhet som innebär att utförandet är dyrare eller mer tidskrävande än motsvarande normal teknik?

Det kan här t ex gälla att putsbruk skall anbringas för hand i stället för att sprutas på plats. Det kan, när det gäller vissa kyrktak gälla att bärläkt för takpannor skall huggas för hand i stället för att använda formatsågat virke och fästas med handsmidd spik i stället för med normal galvaniserad trådspik. Kravet kan också gälla vid utbyte av understa stock laget i ett timmerhus (syllstockarna), där arbetet skall utföras enligt RAÄ:s anvisningar 1992:2.

Föreskriften kan också ange att ett arbete måste utföras med extra stor försiktighet för att t ex en fasaddekoration inte skall gå sönder vid restaureringen.

Underhåll av byggnadsdelar som saknar funktion är överkostnader.

Beräkning: Kostnadsskillnaden mellan modern likvärdig teknik och den föreskrivna tekniken är en kulturhistorisk överkostnad. Observera att kostnadsberäkningen skall omfatta både materialfördyringen och kostnaderna för den extra arbetsinsats som den föreskrivna tekniken kräver. ■ Krav på att särskild detaljutformning skall bibehållas

Kostnad: Ställer skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, krav på att ytskikt och byggnadsdelar skall bibehålla sin detaljutformning kan detta få till följd att t ex fönster inte kan bytas ut mot fönster med annan profilering i detaljerna, eller att t ex ett plåttak som skall läggas om inte får bandtäckas utan att taket istället skall beläggas med lösa plåtar som falsas på samma sätt som ursprungstaket.

Beräkning: Om det blir fördyrande att bibehålla en föreskriven detaljutformning är extrakostnaden en kulturhistorisk överkostnad. (Det bör särskilt påpekas att renovering av gamla fönster ibland är ett ekonomiskt fördelaktigt alternativ, i jämförelse med att byta till nya fönster. Se mer om detta under avsnitt 6 i denna checklista). ■ Insatser av specialarbetskraft

Kostnader: Kräver bevarandet att vissa arbeten utförs av specialutbildad personal eller personal med viss behörighet (t ex konservator)?

RAÄ utreder för närvarande om krav kan ställas på att antikvariskt arbete skall utföras av för uppgiften certifierad personal och/eller av för uppgiften certifierade företag. Beräkning: Om specialarbetskraften uteslutande anlitas för att utföra de arbeten som föreskrivits i skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, och denna arbetskraft är dyrare än normalarbetskraft, är detta en kulturhistorisk överkostnad. ■ Försvårande arbetsplatsförhållanden

Kostnad: Innebär skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, att upprustningsarbetet eller restaureringen skall utföras på plats och de yttre förhållandena på byggplatsen är trånga eller orationella på annat sätt, kan vissa extrakostnader anses vara kulturhistoriska överkostnader.

Det antikvariska hänsynstagandet kan kräva att transportöppningar inte kan tas upp, vilket försvårar materialhanteringen osv.

Beräkning: Om arbetsplatsförhållandena är sådana att de ger upphov till extra arbetsinsatser eller fördyrande anordningar för t ex transporter, kan dessa extrakostnader anses vara kulturhistoriska överkostnader. Beräkningen får baseras på uppgifter från den entreprenör som skall utföra arbetet eller på jämförelser mellan den aktuella arbetsplatsens omkostnader och normala arbetsplatsomkostnader. ■ Tillfälliga skyddsanordningar och vakthållning under byggnadstiden

Kostnad: Kräver det kulturhistoriska upprustningsarbetet att särskilda tillfälliga skyddsanordningar, t ex stämpning för att förhindra ras och sättningar, eller att ett skydd mot väder och vind skall byggas? Kräver objektets kulturhistoriska värde att speciell vakthållning ordnas under byggnadstiden för att eliminera riskerna för skadegörelse?

Kostnaderna för sådana speciella skyddsanordningar och vakthållning är kulturhistoriska överkostnader. Beräkning: Hela extrakostnaden inklusive kostnaden för skyddsanordningens rivning och borttransport skall medräknas i de kulturhistoriska överkostnaderna. ■ Tidsförlängning

Kostnad: Innebär skyddsbestämmelserna, eller motsvarande, att tiden för genomförandet av objektet tar längre tid än vad som är normalt? Medför tidsförlängningen att merkostnader uppstår?

Kostnader kan uppstå t ex för arbetsledning, utrustning och bodar som måste finnas på plats onormalt länge, eller för konsultinsatser som blir ovanligt tidskrävande.

Fördyringen kan också avse kostnader för arbetskraft som inte kan utnyttjas rationellt på grund av att arbetet, till följd av hänsynstagandet till objektets kulturhistoriska kvaliteter, inte kan bedrivas med normal rationalitet och effektivitet. Beräkning: Kostnader föranledda av tidsförlängningen är kulturhistoriska överkostnader. Observera att tidsförlängning normalt också innebär ökade kapitalkostnader (förlängt byggnadskreditiv).

■ Kontroll och besiktning

Kostnad: Innebär det kulturhistoriska hänsynstagandet att ontroller under genomförandetiden eller besiktningar i samband k med slutförandet av entreprenaden blir mer kostsamma än normalt? Eventuellt måste specialister användas för kontroll- och besiktningsarbetet.

Beräkning: Extra höga kontroll- och besiktningskostnader är kulturhistoriska överkostnader.

4. Kostnadsökningar vid förvaltning ■ Kostnader för överloppsbyggnader

Kostnader: Visar skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, att det ingår i fastighetsägaransvaret att vårda även byggnader och anläggningar vid sidan om objektet, och dessa byggnader saknar användning, är förvaltningskostnaderna för dessa s k överloppsbyggnader kostnader som skall inräknas i de kulturhistoriska överkostnaderna.

Kostnader för förvaltning av över loppsbyggnader är överkostnader.

Det kan här gälla kostnader för upprustning och förvaltning av t ex magasin, valv, dass, lusthus, vedbodar, murar och andra byggnadsverk i objektets omgivning som behövs för att bibehålla en sammanhållen miljö. Beräkning: Samtliga förvaltningskostnader inklusive kapitalkostnader för s k överloppsbyggnader skall inräknas i de kulturhistoriska överkostnaderna. ■ Kostnader för gårdsmiljöer

Kostnader: Visar skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, att det ingår i fastighetsägaransvaret att vårda och bevara miljön som omger ett objekt på ett speciellt sätt, utgör de fördyrade förvaltningskostnaderna för detta en del av underlaget för att fastställa de kulturhistoriska överkostnaderna.

Det kan här gälla bevarandet av inhägnader, vallgravar, parker, trädgårdar, grusvägar och gatubeläggningar. Även förhöjda driftskostnader, föranledda av att den yttre miljön inte får ändras, kan räknas

hit. T ex fördyrad snöröjning och parkskötsel på grund av att orationella skötselmetoder måste användas.

Beräkning: De förvaltningskostnader, inklusive kapitalkostnader för förvaltning av gårdsmiljöer runt ett kulturobjekt, som till följd av skyddsföreskrifterna är större än normalt, skall räknas som kulturhistoriska överkostnader. ■ Förhöjda drifts- och underhållskostnader

Kostnader: Medför skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, att objektet t ex inte kan förses med en effektiv uppvärmningsinstallation eller att objektet inte kan värmeisoleras på ett normalt sätt, kan den förhöjda uppvärmningskostnaden ses som en kulturhistorisk överkostnad. Detta gäller även för andra typer av förhöjda driftskostnader till följd av att modern installationsteknik eller fastighetsdrift inte kan användas.

Ökade uppvärmningskostnader kan också uppstå om en onormalt stor rumsvolym, till följd av onormalt stor rumshöjd, måste värmas upp. Om t ex skyddsföreskrifterna förbjuder att ett i övrigt klart motiverat avgränsande undertak får sättas upp, kan merkostnaderna för uppvärmning av denna extravolym ses som kulturhistoriska överkostnader. Om skyddsföreskrifterna medför att underhållskostnaderna på samma sätt blir högre på grund av t ex vård av speciella ytskikt, vård av förgyllningar på paneler etc kan dessa extraordinära underhållskostnader ses som kulturhistoriska överkostnader.

Beräkning: Överkostnaderna beräknas som skillnaden mellan normala kostnader för fastighetsdrift och fastighetsunderhåll och de aktuella kostnaderna för objektet. ■ Fördyrad städning

Kostnader: Anger skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, att golv och väggmaterial skall behållas oförändrade och medför detta t ex att lokalvårdsarbetet blir avsevärt mer arbetskrävande och dyrare än om moderna golv och väggmaterial kommit till användning?

Om städningen blir onormalt dyr kan denna merkostnad utgöra del av underlaget för beräkning av de kulturhistoriska överkostnaderna.

Beräkning: Kostnaden beräknas som skillnaden mellan aktuell kostnad för städningen av det aktuella objektet och normalkostnad. ■ Utebliven exploateringsvinst

Kostnader: Innebär skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, t ex rivningsförbud, och ägaren av objektet därför inte kan fullfölja sina planer på att exploatera fastigheten på det sätt han tänkt sig, är överkostnader i form av uteblivna intäkter kulturhistoriska överkostnader. Om ägaren t ex tänkt sig att riva byggnaderna på fastigheten och uppföra byggnader som ger bättre ekonomisk avkastning än befintlig bebyggelse, har ägaren rätt till ekonomisk kompensation för utebliven exploateringsvinst, alternativt att fastighetsägaren har rätt att få fastigheten inlöst.

Beräkning: Den ekonomiska kompensationen beräknas som skillnaden mellan verklig lönsamhet och beräknad lönsamhet över en överenskommen tidsperiod.

Extraordinära kostnader kan vara överkost nader.

äger rum.

Ekonomisk reglering för utebliven exploateringsvinst utförs normalt i samband med att förhandlingar om byggnadsminnesförklaring enligt KML 3:10

■ Fördyrad försäkring och vakthållning

Kostnad: Innebär skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, att bjektet inte kan förses med tidsenligt brand- eller inbrottsskydd, o kan fråga om ekonomisk kompensation åberopas för fördyrad försäkringspremie och/eller fördyrad kostnad för vakthållning.

Beräkning: Den årliga kulturhistoriska överkostnaden beräknas som skillnaden mellan normal försäkrings- och bevakningskostnad och verklig kostnad för det aktuella objektet för en viss överenskommen tid. (Det normala torde emellertid vara att en kulturhistoriskt värdefull bebyggelse förses med extra gott brandskydd eller brandlarm och extra säker låsning och bevakning).

5. Kostnadsökningar vid nyttjande ■ Byggnaden saknar användning

Kostnader: Om skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, anger att en byggnad eller del av en byggnad som saknar användning (s k överloppsbyggnad) skall vårdas t ex exteriört på samma sätt som den nyttjade delen av byggnaden, är kostnader för förvaltningen av den outnyttjade delen kulturhistoriska överkostnader.

Det kan gälla kostnader för upprustning, underhåll och drift av en outnyttjad del av en byggnad, alternativt en hel outnyttjad byggnad. Beräkning: Hela förvaltningskostnaden inklusive kapitalkostnaden för den outnyttjade byggnaden är en kulturhistorisk över kostnad. ■ Byggnaden kan inte nyttjas rationellt

Kostnad: Om skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, anger att byggnadens disposition vad avser t ex rumsindelning m m inte får ändras och denna föreskrift för med sig att byggnaden inte kan nyttjas på ett rationellt sätt, kan vissa kostnader betraktas som kulturhistoriska överkostnader.

Föreskriften om att rumsindelningen inte får ändras kan t ex föra med sig att rummen blir onödigt stora för att fungera som enpersonsarbetsplatser, att lämpliga konferensutrymmen eller flerarbetsplatser inte kan arrangeras, att kommunikationsytorna blir onödigt stora eller att rumssambanden och dörröppningarna gör att verksamheterna som skall bedrivas i byggnaden inte kan ske rationellt. Detta kan få till följd att hyresnivåerna för det kulturskyddade objektet måste sättas lägre än för motsvarande lokaler i samma läge.

Byggnaden kan inte nyttjas rationellt.

Om hyresnivån på orten är 800 kr/kvm BRA kanske hyresnivån i det kulturskyddade objektet måste sättas till 500 kr/kvm BRA för att ge samma hyreskostnad per arbetsplats. Mellanskillnaden i hyresintäkt per kvm kan tas till utgångspunkt för en diskussion om att den uteblivna hyresintäkten är en kulturhistorisk överkostnad. Beräkning: Minskning av hyresintäkterna i förhållande till marknadshyresnivån på orten kan utgöra del vid beräkningen av de kulturhistoriska överkostnaderna. ■ Utebliven hyresintäkt pga krav på speciell hyresgäst

Kostnad: Om det kulturhistoriska bevarandet eller andra hänsyn som föreskrivits i skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, får till följd att objektet inte kan nyttjas av vilken verksamhet som helst, kan detta leda till att fastighetsägaren måste vänta onormalt länge på att finna den ”rätta” hyresgästen/nyttjaren. De speciella kraven på nyttjare kan också föra med sig att fastighetsägaren måste ägna särskilt mycket arbete åt att finna den önskade nyttjaren/hyresgästen.

Beräkning: Utebliven hyresintäkt kan beräknas som skillnaden mellan aktuell hyresintäkt för den period som byggnaden eller del av byggnaden inte kunnat nyttjas, av de skäl som angivits ovan, och normal hyresintäkt för motsvarande period. Mellanskillnaden kan tas till utgångspunkt för en diskussion om att kostnaden skall betraktas som en kulturhistorisk överkostnad.

6. Kostnadsminskningar vid upprustning, förvaltning och nyttjande ■ Minskning av underhållskostnaderna

Besparing: Om skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, föreskrivit att objektet skall förses med vissa bestämda kvaliteter på byggnadsdetaljer och materialval, t ex ett tak av kopparplåt, och fastighetsägaren i sina beräkningar har räknat merkostnaderna för koppartaket som en överkostnad skall kostnadsberäkningen minskas med nuvärdet av den minskade framtida underhållskostnaden som kopparinklädnaden för med sig.

Resonemanget ovan bygger på principen att fastighetsägarens kostnader skall beräknas så att de avspeglar de verkliga skillnaderna mellan att äga ett normalt hus och ägandet av ett hus där speciella hänsyn tas till det kulturhistoriska bevarandet. En fördyring i samband med upprustningen kan då leda till en lägre kostnad än normalt under nyttjandet. Hänsyn måste alltså tas till ett längre tidsperspektiv än det som gäller enbart vid upprustningstillfället.

Beräkningen av minskningen av de kulturhistoriska överkostnaderna, t ex på grund av koppartakets längre livslängd och minskade underhållskostnader i jämförelse med en vanlig takbeklädnad, kan i princip tillämpas på alla materialval eller konstruktionsändringar där fastighetsägarens överkostnadsberäkning inkluderar merkostnader på grund av förhöjda kvaliteter vid objektets upprustning. Beräkning: De minskade underhållskostnaderna beräknas som skillnaden i nuvärde mellan normala underhållskostnader och de underhållskostnader som den fördyrande investeringen givit upphov till. ■ Minskning av driftskostnaderna

Besparing: Om skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, får till effekt att objektet utrustas med tekniska anordningar eller kvalitetshöjningar på installationerna som ger lägre framtida driftskostnader än normalt, och fastighetsägaren i de beräkningar som utförts enligt denna checklistas punkt

Kulturhistoriska insatser kan leda till lägre framtida underhållskost nader. Detta påverkar beräk ningen av de kulturhistoriska särkostnaderna.

2–5 räknat dessa kostnader som överkostnader, skall överkostnadsberäkningen minskas med ett belopp som motsvarar nuvärdet av de framtida besparingar som åtgärderna givit upphov till. Beräkning: Beräkningen sker i princip på samma sätt som för punkt 6.

7. Analys av intäkter och värde ■ Förändrade hyresintäkter

Förändring: Om de kulturbevarande åtgärderna, som föreskrivits i skyddsföreskrifterna eller motsvarande, efter genomförande förväntas ge upphov till att objektets attraktivitet på hyresmarknaden värderas annorlunda än om objektet upprustats och förvaltats på normalt sätt, och detta får till följd att de beräknade hyresnivåerna i objektet förändras, bör dessa förhållanden uppmärksammas i den ekonomiska analysen. Det bör observeras att de kulturbevarande insatserna kan leda till både en uppvärdering och en nedvärdering av objektets attraktivitet på hyresmarknaden. Om de kulturhistoriskt betingade byggåtgärderna leder till att byggnaden blir vackrare, kan detta leda till att hyresgästerna är villiga att betala högre hyror. Om åtgärderna däremot är av sådan karaktär att attraktiviteten inte ökar kan hyresgästerna inte förväntas vilja betala högre hyror för den kulturhistoriskt betingade upprustningen.

Beräkning: En beräkning måste utföras som visar skillnaderna i de förväntade hyresintäkterna. Om fastighetsägaren kan räkna med högre hyresintäkter kan intäktsökningen kanske finansiera de kulturhistoriska överkostnaderna. Om hyresintäkterna blir lägre minskar fastighetsägarens marginaler och lönsamheten försämras, uteblir helt eller leder till förlust. ■ Förändrat marknadsvärde

Förändring: Om de kulturbevarande åtgärderna som föreskrivits i skyddsföreskrifterna, eller motsvarande, efter genomförande ger upphov till att objektets värde på fastighetsmarknaden bedöms annorlunda än om objektet upprustats och förvaltats på normalt sätt, bör också förändringen av byggnadens marknadsvärde inkluderas i fastighetsägarens ekonomiska analys.

Det bör observeras att en byggnadsminnesförklaring kan leda till både en uppvärdering och en nedvärdering sett ur fastighetsmarknadens perspektiv.

Beräkning: Om byggnadsminnesförklaringen och de kultur bevarande åtgärderna förväntas leda till en förändring av objektets marknadsvärde, i jämförelse med vad som skulle varit fallet vid normal upprustning, kan nuvärdet av förändringen tas med i fastighetsägarens analys och bedömning av upprustningens genomförbarhet.

En byggnads minnesförklaring kan leda till en uppvärdering eller nedvärdering av priset på bygg naden.

Kapitel 5

Slutsatser om kulturhistoriskt bevarande och dess ekonomiska konsekvenser I detta kapitel sammanfattas rekommendationer till offentliga fastighetsägare beträffande organisation och förvaltning av fas tigheter med kulturskydd.

Vårdplan bör ingå i förvaltningsplanen Det speciella med kulturbyggnader är lagskyddet och dess skyddsföreskrifter.

Objekt med kul turskydd ska givetvis ha för valtningsplaner. I dessa förvalt ningsplaner inordnas vårdprogram och vårdplan.

Det som skiljer förvaltningen av kulturskyddad bebyggelse från förvaltning av annan bebyggelse är hänsynstagandet till det speciella lagskydd som den kulturskyddade bebyggelsen har och vad detta för med sig.

Den som förvaltar kulturskyddad bebyggelse måste kunna lagstiftningen och noga ha satt sig in i de särskilda skyddsföreskrifter som är upprättade för förvaltningsobjektet. Bäst resultat blir det om både ägaren och förvaltaren medverkar vid utformningen av skyddsföreskrifterna. Utgående från skyddsföreskrifterna kan förvaltaren då enklare precisera vilka särskilda vårdinsatser och hänsynstaganden som skall gälla för byggnadens förvaltning.

Vårdprogram och vårdplan för kulturskyddade objekt Ägare av kulturfastigheter brukar upprätta vårdprogram som beskriver de speciella insatser som skyddsföreskrifterna för objektet för med sig.

Vasakronan äger och förvaltar bl a Patent- och registreringsverkets byggnad i Stockholm. Byggnaden, som uppfördes 1921, förklarades som byggnadsminne 1935. Länsstyrelsen i Stockholm har utfärdat följande skyddsföreskrifter för objektet: ■ ”Byggnaden får inte rivas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras.

■ Ingrepp får inte göras i huvudbyggnadens stomme, ursprungliga rumsindelning eller äldre fasta inredning. ■ Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller. Vård- och underhållsarbeten skall utföras med traditionella byggnadsmaterial och metoder på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte minskar. ■ Tomten skall hållas i vårdat skick.” För att klara av sin förvaltningsuppgift har Vasakronan upprättat ett vårdprogram för objektet. Så här beskriver Vasakronan arbetet med att upprätta vårdprogrammet:

”Inför vårdprogrammet har stort arbete lagts ned på att inventera arkiv med ritningar och skrivna handlingar som på ett eller annat sätt berör byggnaden. Att dokumentera husets tillkomst, vilka material som använts, att dokumentera vilka förändringar som skett genom åren. I vårdprogrammet diskuteras vissa förändringar för att huset skall återfå ursprunglig karaktär. Val av kulörer, val av material, placering av armaturer. Vårdprogrammet behandlar även vilka material och metoder som underhållet skall göras med. Reservlager av befintligt byggnadsmaterial har inventerats, och alternativt ersättningsmaterial har föreslagits. Vissa rum, av särskilt viktig karaktär, har särbehandlats i vårdprogrammet. Detta gäller entré, trapphus, korridorer, bibliotek, plenisal och vissa arbetsrum. För dessa rum har mer detaljerade anvisningar upprättats.

I vårdprogrammet finns dokumenterat i detalj den inredning och belysning som finns bevarad, var den är placerad i byggnaden eller var den finns magasinerad. I vårdprogrammet anges hur man i markplaneringen skall kunna återknyta till några av Östbergs intentioner: Popplar planteras runt kvarterets gränser, vildvin planteras mot husets baksidor. Gårdarna rensas och snyggas upp.” Med ett vårdprogram av ovan redovisat slag som underlag kan förvaltaren upprätta en vårdplan och utifrån denna beräkna vilka kostnader och eventuella intäkter som är förenade med förvaltningen av byggnaden. Förvaltaren kan också med hjälp av

vårdprogrammet och vårdplanen analysera vilka kulturhistoriska särkostnader som uppstår på grund av att byggnaden har kulturskydd. Som hjälpmedel kan förvaltaren använda den checklista, som redovisas i kapitel 4 i denna skrift.

Förvaltningsplanen är ett styrmedel Läs mer om för valtningsplaner i skriften ”Strategisk fastighetsplanering”. Se litteraturlista sist i denna skrift.

I förvaltningsplanen beskriver förvaltaren normalt vilka planer han har för objektets framtida förvaltning med avseende på uthyrning och hyresgäster, drift och underhåll, investeringar och finansiering. Förvaltningsplanen tar stöd i en redovisning och analys av objektets historiska data. Förvaltningsplanen är ägarens och förvaltarens viktigaste styrhjälpmedel i förvaltningen. Objekt med kulturskydd skall givetvis ha förvaltningsplaner. I dessa förvaltningsplaner inordnas vårdprogram och vårdplan.

I Statens Fastighetsverk håller man på att utveckla sin förvaltningsplanering. Inom verket har man också utformat rekommendationer för hur vårdprogrammen skall utformas för att kunna utgöra underlag för utformning av vårdplaner. Förvaltare Per Nelander vid Statens Fastighetsverks kontor i Uppsala förordar att förvaltningsplanen för ett kulturskyddat objekt skall inkludera både vårdprogram och vårdplan. På så sätt får man en samlad dokumentation med alla de uppgifter som behövs för att kunna förvalta objektet på ett ansvarsfullt sätt. Per Nelander föreslår också att all information skall samlas i pärmar med ungefär följande innehåll:

Ekonomiska data (ofta uppgifter som kommer från datorstödda rutiner) • Fastighetsdata • Budget • Ekonomisk redovisning

Förvaltningsuppgifter • Målsättningar för objektets förvaltning • Uppgifter om hyresgäster, hyror och hyresvillkor • Detaljplan och detaljplaneföreskrifter – Liggarritningar (aktuell information om objektet, nedfotograferade ritningar m m) • Underhållsplan • Driftsinstruktioner. Dessa skall även finnas ute i fastigheterna. • Skötselanvisningar • Information om brukare/hyresgäster

Vårdprogram som underlag för vårdplaneringen • Målformulering för det kulturhistoriska bevarandet • Skyddsföreskrifter • Kronologisk historik om objektet • Ritningar med historisk information om tidigare ombyggnader • Källregister • Byggnadsbeskrivning • Fotodokumentation • Övrigt

Målsättningen med vårdprogrammet är att åstadkomma en komplett sammanställning över objektets såväl historiska data som alla aktuella uppgifter och beslut som behövs för en ansvarsfull och antikvariskt riktig förvaltning av objektet. Vårdprogrammet bildar underlag för planeringen av hur objektet skall förvaltas. Detta innebär att vårdprogrammets beskrivningar av hur olika vårdinsatser skall utföras läggs till grund för utformningen av de underhållsplaner och driftsinstruktioner som ingår i förvaltningsplanen. Vårdprogrammet bildar därmed underlag för vårdplaneringen. Rekommendationer till förvaltare:

För kulturskyddade objekt bör vårdprogram upprättas som är baserade på objektets skyddsföreskrifter. De ekonomiska kon sekvenserna av vårdprogrammet kan analyseras genom att en vårdplan utformas. Denna vårdplan utgör en del av förvaltnings planen. Analysen av objektets ekonomi kan utföras med hjälp av den checklista som redovisas i kapitel 4. Vårdplanen inordnas i objektets förvaltningsplan som är ägarens och förvaltarens hjälpmedel i styrningen av förvaltningsarbetet.

Regelbundet underhåll är bästa sättet att bevara En av huvudidéerna med kulturhistoriskt bevarande är att inte förändra objektet mer än nödvändigt. I ett tidigare avsnitt i denna skrift konstateras att byggnader som är i originalskick, och därigenom har hög autenticitet, värdesätts högt från kulturvärdesynpunkt. Av detta följer att underhållet av det ursprungliga utgör en av hörnpelarna i förvaltningen av ett kulturskyddat objekt.

Underhållsåtgärder som förlänger livslängden på byggnaden och dess detaljer är därför det riktiga och mest kostnadseffektiva sättet att bevara.

Att en detalj är sliten och nött, att den har fått spår av användning, behöver inte innebära att den måste bytas ut. Bland antikvarier ser man positivt på att byggnader och deras detaljer använts och åldrats på ett vackert sätt. Man talar om värdet av detaljens patina, dvs att den kan vittna om det sätt på vilket den blivit använd. Utbyte av nötta detaljer är därför vare sig önskvärt eller nödvändigt så länge detaljen fungerar för sitt ändamål.

Ofta byter man ut inredningsdetaljer eller företar renoveringar i hus därför att ”det ser gammalmodigt ut”. Vi ser detta ofta i butiker och restauranger. Hela inredningar byts ut och ersätts med modernare, med mycket korta intervaller. Ibland kan man också se att ytor övermålats i annan kulör och med annan typ av färg än originalmålningen, därför att ytan sett smutsig ut. Att tvätta och målningsbättra med originalfärgen hade från antikvarisk synpunkt varit mycket förståndigare. Ett utbyte för att modernisera ett kulturhus strider helt och hållet mot målsättningen med bevarandet och intentionerna i Kulturminneslagen. Däremot kan nödvändiga förändringar för att förbättra de sanitära förhållandena, förbättra ventilationen och brandskyddet eller handikapptillgängligheten ibland utgöra nödvändiga ingrepp för att bibehålla möjligheten att bruka byggnaden. Rekommendationer till förvaltare:

Huvudregeln för underhåll av kulturbyggnader är: Ändra så lite som möjligt och underhåll väl. Detta är också kostnadseffektivt. Dessutom bidrar man då som fastighetsägare till arbetet med att bevara vårt gemensamma kulturarv, dvs man lever i samklang med Kulturminneslagens både bokstav och anda.

Varsamhet kan vara sparsamhet Uurve Lepasson vid Boverket, forskarna Ingela Blomberg, Eva Eisenhauer och Sonja Vidén vid BOOM-gruppen, KTH i Stockholm samt Solveig Schulz vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg har länge propagerat för att moderniseringen av våra hus skall ske på ett mer varsamt sätt än vad som är vanligt. Forskarna menar att bl a ROT-programmens generösa spelregler har lett fram till en ovarsam ombyggnadskultur som både är dum och dyrbar. Så här skriver BOOM-gruppen:

”Varsam ombyggnad betyder inte att man behöver avstå från att förse huset med de bekvämligheter som brukarna kräver, t ex hiss och badrum. Men vi — och många med oss — menar att varsamhet inte behöver handla om valet av standardnivå. En hiss kan installeras varsamt eller ovarsamt, ett badrum kan nybyggas eller göras fullt funktionsdugligt på ett varsamt sätt osv. På motsvarande sätt kan en reparation utan några som helst standardhöjande moment göras på det mest hårresande ovarsamma vis. Med detta vill vi säga att varsamhet är en metod som alltid kan tillämpas när något skall göras åt befintlig bebyggelse.

Varsamhet är till att börja med att ta reda på vilka förutsättningar och kvaliteter som finns, och att ta vara på dem så långt som möjligt när nya behov och mål skall tillgodoses.”

Vid förvaltningen av en kulturskyddad bebyggelse är varsamhetsprincipen extra viktig. Nödvändiga förändringar skall genomföras med minsta möjliga ingrepp. Detta är också mycket ofta ett billigare sätt än att anlägga nybyggnadskrav på förändringen. Rekommendationer till förvaltare:

Genomför alla nödvändiga förändringar på ett varsamt, skonsamt och till byggnadens förutsättningar anpassat sätt. Ur antikvarisk synvinkel är det också en fördel om ingreppen i en kulturbyggnad utförs så att det längre fram i tiden är möjligt att återställa byggnaden i originalskick, om detta visar sig vara önskvärt. Att vara varsam är också ofta ett kostnadseffektivt sätt att genomföra förändringar. Varsamhet kan vara sparsamhet.

Ombyggnad av kulturbyggnad måste ske på ett varsamt sätt.

Vissa fastighetsägare kan få bidrag Som redovisats tidigare i denna skrift kan vissa fastighetsägare söka bidrag för att få kostnadstäckning för delar av de kultur historiska överkostnaderna. Rekommendation till förvaltare:

Om de kulturvårdande insatserna leder till kulturhistoriska överkostnader, bör möjligheten att få de statliga bidragen prövas. I bilaga 2 redovisas ett exempel på hur ett bidragsärende kan genomföras.

Bevarandet kräver fackkunskap Restaurering är inte detsamma som renovering I byggvårdskretsar skiljer man mycket noga på begreppen restaurering och renovering. Begreppet restaurering har tidigare givits betydelsen att ”återföra till ursprungligt skick”. Det innebar då att befria en byggnad, eller en del av en byggnad, från tillägg och behandlingar som tillkommit efter det att den var ny. Numera menar man att restaurering skall utföras så att även senare til�lägg och ändringar skall beaktas vid restaureringen. Att restaurera kräver specialkunskaper som bl a innebär att man kan avgöra vad som är ursprungligt och vad som är tillägg. Dessutom krävs kunskaper om restaureringsteknik.

Att renovera kan enklast översättas med iståndsätta/förnya. Här är det inte fråga om att återföra till ursprungligt skick utan att med minsta möjliga ingrepp göra huset eller delar av huset brukbart.

På samma sätt betyder ordet reparera inte detsamma som att byta ut. Att reparera en trasig eller murken fönsterkarm innebär att byta ut skadade delar av karmen, inte att byta ut hela karmen mot en nytillverkad i samma stil. Ägande och förvaltning av äldre bebyggelse kräver därför specialkunskaper både om byggnadshistoria och äldre tiders byggnadsteknik.

Utbildning i ämnet byggnadsvård sker på många ställen Den som önskar förkovra sig i restaurerings- och renoveringsteknik, eller förbättra sina kunskaper om professionell förvaltning av kulturbyggnader, har en lång rad olika utbildningar att välja på.

Riksantikvarieämbetet kan ge råd om var lämplig utbildning finns att få. I Chalmers Tekniska Högskolas kurser i byggnadsvård ingår bl a följande ämnesområden:

■ Byggnadsvårdens, byggnadsteknikens och byggnadskulturens historia ■ Byggnadslagstiftningen ■ Kulturminneslagstiftningen ■ Arkitekturhistoria ■ Bevarandefilosofier ■ Samhällets stöd i samband med bevarandet av värdefull bebyggelse ■ Bestämning av bebyggelsens kulturhistoriska status ■ Karaktärisering, uppmätning, inventering av bebyggelsen och dess egenheter, status och skick ■ Arkivstudier ■ Byggnadsmaterial och byggnadsdelar i äldre konstruktioner ■ Traditionella färger och ytbehandlingar ■ Virkeshantering och virkeskvaliteter ■ Sten och tegel som byggnadsmaterial ■ Byggnadsvård av grunder, väggar, fönster, dörrar, bjälklag och tak, deras egenskaper, sammansättningsprinciper och reparerbarhet ■ Fuktvandring i äldre byggnadskonstruktioner ■ Hälsoaspekter, resursutnyttjande och andra ekologiska aspekter på byggnadsvård ■ Bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga och kan komma ifråga vid restaurering och renovering ■ Bygghandlingars utseende inför byggvårdsinsatser Som framgår av ämneslistan inrymmer begreppet byggnadsvård ett brett kunskapsområde som i sig innehåller en hel del specialfack. Detta visar sig också genom att det utvecklas olika specialiseringar inom byggnadsvårdsområdet. Yrken som restaureringsarkitekt, antikvarie, konservator, fönsterrenoverare osv är kompetensområden som vi inte möter i den normala byggproduktionen eller den vanliga fastighetsförvaltningen.

Byggnadshyttor och byggnadsvårdscentra säkerställer hantverkskunnandet Begreppet byggnadshytta går tillbaka till medeltiden och syftar på de kompletta arbetslag som på ett hantverkmässigt sätt, i verkstäder ute på byggplatsen, kunde utföra alla för bygget erforderliga arbeten. Med dagens byggteknik, där det mesta som behövs för byggandet kommer färdigt till byggplatsen, försvinner den hantverksskicklighet som erfordras vid vården av kulturobjekt.

För att säkerställa att hantverksskickligheten vidmakthålls, och för att kunna genomföra hantverksmässiga restaureringar, har byggnadshyttor upprättats på flera platser i Sverige. T ex finns en byggnadshytta sedan 1979 på Gotland. Vid Stockholms slott finns en byggnadshytta som framför allt arbetar med trä- och målnings arbeten på slottet. Byggnadshyttor finns vid Gunnebo slott utanför Göteborg och i Nynäs. Ett annat exempel är byggnadshyttan i Mälsåker som har bedrivits som ett utpräglat utbildningsprojekt. Byggnadshyttorna fungerar både som verkstäder och utbildningsplatser. Intresserade byggnadsarbetare deltar i utbildningar i äldre tiders bygghantverk. Utbildningen leds av ”mästare” inom olika yrkesfack. Som ett komplement till hyttorna finns det också kursgårdar och byggnadsvårdscentra på flera platser i Sverige som specialiserat sig på byggnadsvårdsfrågor. Sådana utbildningscentra är t ex Byggnadsvård Nääs norr om Göteborg, Nordens Biskops-Arnö i Uppland, Centrum för byggnadsvård i Gysinge utanför Gävle, Borgvik Byggnadsvård utanför Karlstad, Byggnadsvårdscentrum Melby mellan Norrköping och Linköping, Byggnadsvård Hjertenholm utanför Växjö och Byggnadsvård Kvarnarp i Eksjö. Kursgården i Eksjö är inrymd i en herrgårdsbyggnad från tidigt 1800-tal. Här finns utöver utbildning en byggnadsvårdsbutik. På byggnadsvård Kvarnarp visas också utställningar.

Certifiering kan säkerställa rätt kompetens Inom ramen för RAÄ:s utvecklingsprogram ”Tradition och byggproduktion” genomfördes under 1996 ett projekt som var inriktat på att utveckla ett behörighetssystem för de företag som utför vårdinsatser på kulturhus. Tanken var att endast företag med certifierad behörighet skulle få rätt att offerera och utföra restaureringsarbeten. Så här skriver RAÄ om projektet:

”Det är idag svårt för kulturmiljövården att formellt ha inflytande över valet av entreprenörer inför en restaurering och på så sätt påverka den allra viktigaste förutsättningen för resultatet. Man skulle kunna tänka sig att endast certifierad arbetskraft med dokumenterad kunskap och erfarenhet i framtiden skall ha rätt att utföra restaureringsarbeten på byggnadsminnen eller projekt där statliga byggnadsvårdsmedel utgår.”

Projektet har lett fram till en diskussionen om behovet av att precisera den kompetens som skall krävas för att få arbeta med byggnadsvård på kulturobjekt. Diskussioner pågår bl a om hur det skall gå till att upprätta ett register över kunniga hantverkare. Frågorna är många; Vilka krav skall ställas? Hur skall kravuppfyllelsen kunna kontrolleras? Vem skall bestämma vilka kriterier som skall ingå i kravspecifikationen? Vem skall göra urvalet?

Av ovanstående diskussion kan slutsatsen dras att kompetenskraven även på förvaltare av kulturbyggnader kan komma att formaliseras. Förvaltarna är beställare av restaureringsarbeten. Beställaren bör ha minst lika hög kompetens som utföraren. Därför är det troligt att certifieringskrav också kommer att riktas mot förvaltare av kulturbyggnader. Rekommendation till ägare:

Säkerställ att förvaltare av kulturobjekt har både teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet av restaurerings- och renoveringsarbete. Bevaka utvecklingen av krav på behörighet och certifiering.

Sammanfattning av kapitel 5 Resonemangen som förts i kapitel 5 har lett fram till följande nio rekommendationer till offentliga fastighetsägare och förvaltare av fastigheter med kulturskydd:

1. Medverka aktivt vid utformningen av objektens skyddsföreskrifter och bevaka att föreskrifterna anger bevarandet på en nivå som gör det ekonomiskt rimligt att äga och förvalta objektet.

Det kan krävas certifikat för att få utföra restaure ringsarbeten på kulturobjekt.

2. Upprätta vårdprogram och vårdplaner som är baserade på de föreslagna skyddsföreskrifterna. 3. Analysera vårdprogrammets ekonomiska konsekvenser. (Checklistan som redovisas i kapitel 4 kan användas som hjälpmedel i analysen). 4. Jämka vid behov skyddsföreskrifterna och/eller vårdprogrammet och vårdplanen så att projektets ekonomi kommer i balans. 5. Inordna vårdplanerna i objektets förvaltningsplan. 6. Underhåll objektet kontinuerligt. Ändra så lite som möjligt.

7. Genomför nödvändiga förändringar på ett varsamt och sparsamt sätt. 8. Utnyttja möjligheten att få statliga bidrag till delar av de kulturhistoriska överkostnaderna. (Gäller ej statliga fastigheter) 9. Säkerställ att förvaltarna har erforderlig utbildning, praktik och behörighet för att förvalta kulturobjekt eller tillse att denna kompetens anlitas i erforderlig omfattning.

Litteratur Nedan redovisas den litteratur som insamlats under projektarbetets gång och som legat till grund för arbetets genomförande. Litteraturförteckningen är indelad i följande grupper: 1. Lagar och förordningar 2. Allmän litteratur 3. Statliga utredningar och publikationer 4. Statliga utredningar som gäller Svenska Kyrkan 5. Inomkyrkliga utredningar m m 1. Lagar och förordningar KML, Kulturminneslagen, Lag 1988:950 om kulturminnen m m PBL; Plan- och Bygglagen, 1987 Förordningen 1988:1229 om statliga byggnadsminnen Förordningen 1993:379 om bidrag till kulturmiljövården

2. Allmän litteratur Kulturhus, En fråga om merkostnader, Statens institut för byggforskning 1989 , Tage Klingberg med hjälp av Leif Holmqvist. Kulturmiljön i planeringen, Råd och exempel, Riksantikvarieämbetet och Boverket, Boverkets allmänna råd 1992:1. Byggnadsvård med bidrag och lån, Riksantikvarieämbetet. Kulturmiljön och Planlagstiftningen, Rättsliga och ekonomiska effekter, BFR R14:1992, Gerhard Larsson och Leif Eidenstedt. Lån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, artikel av Ulf Gyllenhammar, RAÄ 1992. Underhåll, reparation och ombyggnad, en sammanställning av statliga bidrag, Boverket information 1993:21. Kalkyler som beslutsunderlag, Studentlitteratur 1993. Ersättning vid bevarande av kulturhistoriskt intressant bebyggelse, Lantmäteriverket 1994:7, Marianne Larsson Carlbring och Eije Sjödin. Byggnadsvårdens ekonomiska svårigheter, Seminarieuppgift HT 1994, Byggadministration KTH, Camilla Fastén, Susanne Hedberg, Åsa Rimsjö och Kirsi Salmela. Strategier och förutsättningar för bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, Artikel i Lantmäteriverkets tidskrift 5/94 av Göran Cars och Krister Olsson. Kulturmiljö på spel, En studie av strategier att bevara och utveckla den byggda miljöns kulturvärden. KTH, Institutionen för infrastruktur och samhällsplanering, mars 1995, Göran Cars, Krister Olsson och Folke Snickars. Kulturhistoriskt värde, Artikel presenterad av Axel Unnerbäck och Erik Nordin, Tidskriften Kulturmiljövård, RAÄ Nr 1–2/1995. Strategisk fastighetsplanering, Förvaltningsplaner i offentlig fastighetsförvaltning,

UFOS, Svenska Kommunförbundet, 1996, Stellan Lundström. Lokalresursplanering, En idéskrift om planering för effektiv användning av lokaler, UFOS, Svenska kommunförbundet, 1996, Christine Löfvenberg och Bertil Oresten. Tradition och byggproduktion, gammal kunskap för nutida nyttjande. Projektkatalog mars 1996 av RAÄ. Hus på landet, vårda – bygga om – bygga nytt. Länsstyrelsen i Västmanlands län.

3. Statliga utredningar och publikationer Kulturhistorisk bebyggelse – värd att vårda, Byggnadsvårdsutredningen, SOU 1979:17. Byggnadsminnesförklaring, RAÄ 1991:3. Kulturstöd vid ombyggnad, Betänkande av utredningen om kulturstöd vid ombyggnad av bostäder, SOU 1992:107. Kulturegendomar och kulturföremål, Delbetänkande från Kulturarvsutredningen SOU 1995:128. Skyddet av kulturmiljön, En översyn av Kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäder och ortnamn. Slutbetänkande av Kulturarvsutredningen, SOU 1996:128.

4. Statliga utredningar om Svenska Kyrkan Svenska kyrkans ekonomi, Statskontoret 1991:12. ERK-utredningen, Ekonomi och rätt i kyrkan, Slutbetänkande av ERK-utredningen, SOU 1992:9. Staten och trossamfunden, Slutbetänkande av Kyrkoberedningen, SOU 1994:42. Ändrade relationer mellan staten och Svenska Kyrkan, Kommittédirektiv 1995:162 och Regeringens proposition 1995/96:80. Ett nytt system för ekonomisk utjämning inom Svenska Kyrkan, Regeringens skrivelse till kyrkomötet 1996.

5. Inomkyrkliga utredningar m m Fädernas kyrkor till varje pris, Diskussionsbetänkande avgivet av 1990 års kyrkobyggnadsutredning. Strategigruppens slutrapport, Göteborgs kyrkonämnd, Dnr 92/KN 12. Fädernas kyrkor och framtidens, 1996:1, Betänkande av 1993 års kyrkobyggnadsutredning. Ekonomisk redogörelse för kyrkokommuner år 1994, Kyrkofonden, Statistiska Centralbyrån, Svenska Kyrkans centralstyrelse och Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund, 1995. Kyrkfakta 1996, Nyckeltal över drifts- och förbrukningskostnader för kyrkor och kyrkogårdar, Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund 1996. Kyrkan fick nytt ansikte, Statsmissionen satsar på annorlunda själavård och kafé, artikel i Göteborgsposten 96-03-01.

Bilaga 1

Lagboken Lag (1988:950) om kulturminnen m m Innehåll 1 kap. Inledande bestämmelser 2 kap. Fornminnen 3 kap. Byggnadsminnen 4 kap. Kyrkliga kulturminnen 5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål 6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas. 2 § I denna lag finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel av kulturföremål ur landet. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i denna lag i fortsättningen kallat riksantikvarieämbetet, har överinseende över kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt denna lag. 3 § Vad som föreskrivs i denna lag om ägare av fastighet eller byggnad skall, då fastigheten eller byggnaden innehas som fideikommiss eller under därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

2 kap. Fornminnen Fasta fornlämningar och fornfynd

1 § Fasta fornlämningar är skyddade enligt denna lag. Fasta fornlämningar är följande lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna 1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser, 2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller målningar, 3. kors och minnesvårdar, 4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål, 5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång, 6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra märkliga byggnader och byggnadsverk, 7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, 8. skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak. Fasta fornlämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult. 2 § Till en fast fornlämning hör ett så stort område på marken eller på sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. När fråga uppkommer om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde, prövas frågan av länsstyrelsen. Då ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon annan än ägaren av området, skall denne underrättas om ärendet och ges tillfälle att yttra sig i saken. Underrättelsen skall ske genom delgivning. 3 § Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som

1. påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna eller 2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara minst etthundra år gamla. 4 § Sådant fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller staten. Sådant fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. Han är dock skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot betalning (hembud) 1. om fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller 2. om fornfyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans. Fornfynd som påträffas på havsbottnen eller dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige tillfaller staten. Ett skeppsvrak som påträffas på havsbottnen eller dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige tillfaller staten, om minst etthundra år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak. Lag (1996:529). 5 § Den som påträffar ett fornfynd, som skall tillfalla eller hembjudas staten, skall snarast anmäla fornfyndet hos riksantikvarieämbetet, länsstyrelse, länsmuseum eller polismyndighet. Fornfynd som hör till skeppsvrak kan anmälas även till kustbevakningen. Upphittaren är skyldig att på begäran lämna ut fornfyndet mot kvitto samt uppge var, när och hur fornfyndet påträffades. Skydd, vård och undersökning av fornlämning och plats där fornfynd påträffats

6 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. 7 § Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fast fornlämning. Åtgärderna får avse exempelvis flyttning, iordningställande och inhägnad av fornlämningen eller röjning. Åtgärden får avse även en fornlämning som infogats i ett byggnadsverk. Länsstyrelsen får uppdra åt annan att vidta åtgärder som avses i första stycket under de villkor som länsstyrelsen bestämmer. Åtgärd som innebär att fornlämningen rubbas eller förändras får

dock inte vidtas utan att länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller en sådan åtgärd. Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till marken eller byggnadsverket underrättas genom delgivning. Detsamma skall gälla i fråga om vattenområde. Om åtgärderna medför kostnader eller skada för ägaren eller någon annan, har han rätt till skälig ersättning av allmänna medel. Beslut om ersättning fattas av länsstyrelsen och delges den som berörs av beslutet. 8 § Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får utan hinder av 6 § undersöka en fast fornlämning, bärga ett skeppsvrak som är en fast fornlämning samt undersöka en plats där fornfynd påträffats. Länsstyrelsen får lämna tillstånd till annan att företa en sådan undersökning eller bärgning under de villkor som länsstyrelsen bestämmer. Vid undersökningen eller bärgningen gäller bestämmelserna om underrättelse och ersättning enligt 7 § tredje och fjärde styckena. Bärgas ett skeppsvrak som är en fast fornlämning, skall det tillfalla staten, om det saknar ägare. 9 § Länsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Föreskrifterna får även meddelas för område som enligt 2 § inte hör till fornlämningen under förutsättning att pågående användning av marken härigenom inte försvåras avsevärt. Länsstyrelsen får fridlysa en plats där fornfynd påträffats, om det kan ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår. Fridlysning får ske intill dess platsen har undersökts enligt 8 §. Föreskrifter eller fridlysning får förenas med vite. Ett beslut om föreskrifter eller fridlysning skall kungöras på lämpligt sätt. Ingrepp i fast fornlämning

10 § Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med länsstyrelsen. Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, skall arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som leder arbetet skall omedelbart anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

11 § Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t ex anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Lag (1991:474).

12 § Den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning skall ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. Såvitt gäller ägaren av skeppsvrak eller fornfynd som hör till skeppsvrak får tillstånd lämnas, om inte särskilda skäl talar emot det. Om någon annan än ägaren av marken eller vattenområdet eller ägaren av skeppsvraket ansöker om tillstånd, skall ansökningen avslås om ägaren motsätter sig åtgärden och det inte finns några synnerliga skäl att bifalla ansökningen. 13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra. Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen. Lag (1991:474). 14 § Den som utför ett arbetsföretag som berör fast fornlämning svarar för kostnaden för åtgärder enligt 13 §. Företagaren svarar dock inte för kostnad som 1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd,

2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt 13 § första stycket, 3. hänför sig till arkeologisk förundersökning enligt 13 § andra stycket, om länsstyrelsen inte lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen enligt 12 § andra stycket, eller 4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning enligt 13 §, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget. Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och delges företagaren.

15 § Vägras någon tillstånd enligt 12 § beträffande fornlämning som när den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord, är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel, om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller olägenhet. Ansökan om sådan ersättning görs hos länsstyrelsen. Ansökningen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom två år från det att fornlämningen påträffades genom grävning eller annat arbete, annars är rätten till ersättning förlorad. Vad som nu sagts om ersättning skall inte tillämpas om marken exproprieras. Ersättning för hinder eller olägenhet skall deponeras hos länsstyrelsen. I fråga om fördelning och utbetalning av deponerade belopp samt rättsverkan av fördelning och utbetalning gäller i til�lämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts enligt expropriationslagen (1972:719). Beloppet utbetalas dock direkt till sökanden om det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare än sökanden. Inlösen och hittelön vid fornfynd

16 § Vid inlösen av fornfynd som enligt 4 § är hembudspliktigt skall ersättning utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets beskaffenhet, för föremål av ädelmetall dock minst motsvarande metallvärdet efter vikt, uppräknat med en åttondel. För fornfynd får även särskild hittelön lämnas. Frågor om inlösen, ersättning och hittelön prövas av riksantikvarieämbetet. Fyndfördelning

17 § Riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning överlåta statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller även skeppsvrak som avses i 4 § fjärde stycket. Lag (1996:529).

Metallsökare

18 § Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan (metallsökare) får inte användas om inte annat anges i 19 eller 20 §. Metallsökare får inte heller medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten, om inte annat anges i 19 eller 20 §. Lag (1991:474). Överklagande m m

19 § Förbudet i 18 § att medföra och använda metallsökare gäller inte riksantikvarieämbetet. Utan hinder av förbudet i 18 § får metallsökare medföras och användas i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd. Vidare får utan hinder av vad som sägs i 18 § första stycket metallsökare användas i myndigheters verksamhet för att söka efter annat än fornfynd. Lag (1991:474). 20 § Utan hinder av 18 § får metallsökare medföras och användas vid sådana undersökningar av fasta fornlämningar eller platser där fornfynd har påträffats som efter medgivande av länsstyrelsen utförs av någon annan än riksantikvarieämbetet. Länsstyrelsen får även i annat fall lämna tillstånd att medföra och använda metallsökare, om skäl därtill föreligger. Lag (1991:474). 21 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för fornminnesbrott den som av uppsåt eller oaktsamhet 1. tillägnar sig eller eljest förvärvar, gömmer, skadar, ändrar eller avyttrar föremål som enligt 4 § skall tillfalla staten eller hembjudas till staten eller 2. olovligen rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fast fornlämning. Om brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt döms för grovt fornminnesbrott till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har använt särskild utrustning eller annars visat särskild förslagenhet, om gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större värde eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett fornminne. För försök eller förberedelse till grovt fornminnesbrott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Lag (1991:474).

21 a § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt eller oaktsamhet 1. inte anmäler fornfynd enligt 5 §, 2. inte gör anmälan enligt 10 § andra stycket eller 3. bryter mot 18 §. Lag (1991:474). 22 § Vid överträdelse av beslut eller föreskrift enligt detta kapitel får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen. I fråga om sådan handräckning som avses i första stycket finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Lag (1991:872). 22 a § Fornfynd som varit föremål för brott enligt detta kapitel, och som inte enligt 4 § första stycket ändå skall tillfalla staten, skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för fornfyndet kan dess värde förklaras förverkat. Även annat utbyte av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Annan utrustning som använts som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel eller dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl till det. Lag (1991:474). 23 § I ärenden enligt 2 § andra stycket och 9 § får länsstyrelsen, om det behövs, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt. Överklagande m. m.

24 § Beslut av länsstyrelsen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol när det gäller 1. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2§, 2. särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 §, 3. fridlysning enligt 9 § eller 4. tillstånd att medföra och använda metallsökare enligt 20 §. Beslut av Riksantikvarieämbetet enligt 16 § överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut i övrigt enligt detta kapitel av länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 §. Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 § andra stycket, 9 § första fjärde styckena och 12 § andra stycket. Lag (1995:72). 25 § Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det gäller 1. ersättning för kostnader eller skada enligt 7 § fjärde stycket, 2. ersättning enligt 8 § tredje stycket, 3. beslut om kostnad för förundersökning eller särskild undersökning enligt 14 § andra stycket eller 4. ersättning enligt 15 § första stycket. Den som är missnöjd med beslut som avses i första stycket kan väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen. Talan skall ha väckts inom ett år från delfåendet av länsstyrelsens beslut. Ersättning som beslutats av domstol enligt 15 § första stycket skall deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket. 3 kap. Byggnadsminnen 1 § En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde. I fråga om byggnad av sådant värde som sägs i första stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till annan ägare än staten, skall det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag. Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fast fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag. Skyddets innebörd och omfattning

2 § När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall länsstyrelsen genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas. 3 § Skyddsföreskrifter skall så långt möjligt utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde. Ägaren får inte åläggas mera omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen nödvändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål. Byggnadsminnesförklaring

4 § Fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne kan väckas av var och en genom ansökan eller tas upp av länsstyrelsen på eget initiativ. Ansökan om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla uppgifter om vilken fastighet byggnaden är belägen på och om fastighetens ägare samt beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även anges vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne. Innan länsstyrelsen fattar beslut som enligt detta kapitel kan medföra rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller någon annan, skall länsstyrelsen undersöka om medel för detta finns tillgängliga. 5 § Då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne, får länsstyrelsen i avvaktan på ärendets slutliga prövning meddela förbud mot åtgärder som kan minska eller förstöra byggnadens kulturhistoriska värde. Förbudet får gälla för en tid av högst sex månader. Om det finns synnerliga skäl får det förlängas, dock högst med sex månader för varje gång. 6 § Om en byggnad kan antas komma ifråga som byggnadsminne, får länsstyrelsen, utan att fråga väckts om byggnadsminnesförklaring, förordna att anmälan till länsstyrelsen skall göras, innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde. Länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälningen kom in dit avgöra om den skall ta upp fråga om byggnadsminnesförklaring av den berörda byggnaden. Under denna frist får den anmälda åtgärden inte vidtas utan att länsstyrelsen har medgett det.

100

7 § Om ett statligt byggnadsminne har övergått till att bli byggnadsminne enligt detta kapitel, skall länsstyrelsen utfärda förklaring om detta. 8 § Länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen underrätta inskrivningsmyndigheten 1. då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7 §, 2. då förordnande enligt 6 § första stycket meddelats eller upphävts, 3. då beslut om byggnadsminnesförklaring vunnit laga kraft eller hävts, eller 4. då ansökan om byggnadsminnesförklaring avslagits. 9 § Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som arbetar på länsstyrelsens uppdrag har rätt att få tillträde till byggnader med tillhörande markområde samt att där vidta de åtgärder och undersökningar som behövs för lagens tillämpning. Bestämmelser om ersättning och inlösen

10 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsföreskrifter 1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller 2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt, utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Medför skyddsföreskrifter att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det. Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som därvid utgår skall, om det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf. Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller inlösen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10), även beaktas andra beslut om skyddsföreskrifter samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3 plan- och bygglagen, under

101

förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsföreskrifter. 11 § Har fråga väckts om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne, får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han fått del av föreläggandet, anmäla detta till länsstyrelsen. Ett sådant föreläggande skall åtföljas av uppgift om de skyddsföreskrifter som avses bli utfärdade. Den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden har förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen. Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen. Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller inlösen skall även gälla för den som senare förvärvar sakägarens rätt. 12 § Om en fastighet till följd av ett beslut enligt detta kapitel minskar i värde så att den inte längre kan antas utgöra full säkerhet för borgenärerna, skall den ersättning som fastighetsägaren är berättigad till enligt 10 § deponeras hos länsstyrelsen. Bestämmelsen gäller dock endast borgenärer som hade panträtt i fastigheten när ersättningsrätten uppkom och ersättningsbelopp som skall utgå på en gång. Om en borgenär lider skada, därför att depositionen inte skett i enlighet med första stycket, är han berättigad till ersättning från staten. Ersättningen lämnas mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om en borgenär lider förlust genom att ersättningen blivit för lågt beräknad och den inte blivit prövad av domstol till följd av överenskommelse mellan staten och fastighetsägaren eller av annan anledning. 13 § I fråga om ersättning eller inlösen enligt 10 eller 12 § andra stycket skall expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag. Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 10 § skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet. Därvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen. Ersättning för skada enligt 10 § första stycket 1 skall minskas med ett belopp som motsvarar det som enligt samma punkt skall tålas utan ersättning.

102

Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna att ersättning enligt 10 § första stycket skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts. Ogillas talan om ersättning eller inlösen som har väckts av fastighetsägaren eller annan sakägare, kan domstolen förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han har inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom ålägga honom att ersätta staten dess rättegångskostnader. Ändring och hävande

14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd till att ett byggnadsminne ändras i strid mot skyddsföreskrifterna. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. 15 § Om bibehållandet av ett byggnadsminne medför hinder, olägenhet eller kostnad som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får länsstyrelsen jämka skyddsföreskrifterna eller häva byggnadsminnesförklaringen. Länsstyrelsen får också häva en byggnadsminnesförklaring som framstår såsom ändamålslös. Regeringen får häva en byggnadsminnesförklaring eller jämka skyddsföreskrifter, om regeringen ger tillstånd till expropriation som rör byggnaden eller kringliggande område och byggnadsminnesförklaringen eller skyddsföreskrifterna inte kan bestå utan olägenhet för expropriationsändamålet. Vid beslut om att häva en byggnadsminnesförklaring eller att jämka skyddsföreskrifter får länsstyrelsen eller regeringen förordna att den som begär hävandet eller jämkningen skall bekosta särskild dokumentation av byggnaden, om det är skäligt. Ansvarsbestämmelser m m

16 § Om ägaren till ett byggnadsminne försummar det som åligger honom enligt skyddsföreskrifterna, får länsstyrelsen förelägga honom att inom viss skälig tid vidta nödvändiga åtgärder. Föreläggandet får inte omfatta åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är oskäligt betungande. Om föreläggandet inte följs, får länsstyrelsen utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.

103

17 § Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att avbryta pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta kapitel skall efterlevas. Ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Lag (1994:1425). 18 § Till böter döms den som 1. i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt förstör ett byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 § eller utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller 2. bryter mot förbud som meddelats enligt 5 § eller förordnande enligt 6 § första stycket eller vidtar åtgärder i strid mot bestämmelserna i 6 § andra stycket. Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Överklagande m m

19 § Beslut av länsstyrelsen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol när det gäller 1. byggnadsminnesförklaring enligt 1 §, 2. skyddsföreskrifter enligt 2 §, 3. förbud mot åtgärder enligt 5 §, 4. anmälningsplikt enligt 6 §, 5. deposition enligt 12 § första stycket, 6. tillstånd eller villkor för tillstånd enligt 14 §, 7. jämkning av skyddsföreskrifter eller hävande av byggnadsminnesförklaring enligt 15 § första stycket, 8. dokumentation enligt 15 § tredje stycket, 9. föreläggande enligt 16 § eller 10. föreläggande enligt 17 § första stycket. Länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för byggnadsminne får överklagas endast av Riksantikvarieämbetet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:72).

104

20 § Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad. Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid fastighetsdomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning. Om beslut om byggnadsminnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna. Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid fastighetsdomstolen. 21 § Beslut enligt 1, 5 eller 6 § skall tillämpas utan hinder av att talan förs mot beslutet. 4 kap. Kyrkliga kulturminnen 1 § Kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser är skyddade enligt bestämmelserna i detta kapitel. Kyrkobyggnader och kyrkotomter

2 § Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. Kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyrkor som står under egen förvaltning. Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman med byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats. 3 § Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning.

105

I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för utvidgning av tomten samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler eller andra fasta anordningar på tomten. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. Lag (1995:560). 4 § Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 3 § om tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad eller en kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. 5 § Sedvanliga underhållsarbeten eller brådskande reparationsåtgärder får utföras utan tillstånd. Sådana åtgärder skall utföras med material och metoder som är lämpliga med hänsyn till byggnadens eller anläggningens kulturhistoriska värde. Kyrkliga inventarier

6 § Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl. 7 § I varje församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall det finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. I förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än församlingen eller domkyrkan och om det förvaras på någon annan plats än i kyrkan. Förteckningen skall föras av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd, som skall vara ledamot eller suppleant i rådet. De skall också se till att föremålen förvaras och vårdas väl. 8 § Kontraktsprosten skall minst vart sjätte år kontrollera att alla föremål i förteckningen finns kvar. Sådan kontroll skall också göras vid byte av kyrkoherde eller sådan kyrkvärd som anges i 7 § andra stycket. I en församling där kontraktsprosten är kyrkoherde skall biskopen se till att kontroll sker. 9 § I fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild person eller släkt, krävs tillstånd från länsstyrelsen 1. för att avyttra det, 2. för att avföra det från förteckningen, 3. för att reparera eller ändra det, eller 4. för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma.

106

Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana reparationer får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde minskas. Lag (1995:560). 10 § Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet får besikta kyrkliga inventarier. Länsstyrelsen får också besluta att ett föremål skall tas upp i förteckningen. Om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får länsstyrelsen tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nödvändig åtgärd för att skydda eller vårda det. Innan en sådan åtgärd vidtas, skall samråd ske med kontraktsprosten eller biskopen och, om föremålet ägs av någon enskild, med denne. Lag (1995:560). Begravningsplatser

11 § I vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. 12 § Begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen som avses i 1 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144). Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar såsom murar och portaler. Lag (1990:1146). 13 § I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen 1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen, 2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. 14 § Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 § tillämpas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. 15 § Om det på en begravningsplats eller i en byggnad på en begravningsplats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 §§ också på sådana föremål. Kommunen skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av föremå-

107

len. I stället för vad som sägs i 7 § skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen. Överklagande

16 § Beslut som anges i 3, 9 och 13 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Sådana beslut får alltid överklagas av domkapitlet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt 4, 10 och 14 §§ får överklagas hos regeringen. Lag (1995:72). 5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål 1 § Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i detta kapitel och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, får inte föras ut ur landet utan särskilt tillstånd. 2 § Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk. Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett annat land av annan än en svensk. De gränser som Sverige hade den 1 juli 1986 är avgörande vid bestämmandet enligt lagen om ett föremål skall anses vara ett svenskt kulturföremål. Tillstånd till utförsel

3 § Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha tillstånd till utförseln, om föremålet är av det slag som anges i 4 och 5 §§. 4 § Svenska kulturföremål: 1. Föremål, som har framställts före år 1600, oavsett värde: a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt b) handskrifter på pergament eller papper. 2. Mer än 100 år gamla föremål oavsett värde: a) dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor, b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, c) bonadsmåleri, d) möbler, speglar och skrin, e) golvur, väggur och bordsur, f) signerade fajanser, g) musikinstrument samt h) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen.

108

3. Mer än 100 år gamla föremål med ett värde över 50 000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2: a) målningar, teckningar och skulpturer, b) föremål av keramik, glas och porfyr, c) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt d) ljuskronor och vävda tapeter. 4. Mer än 50 år gamla föremål med ett värde över 2 000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 1 eller 2: a) samiska föremål, b) icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper, c) handritade kartor och ritningar samt d) tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument. 5 § Utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit till Sverige före år 1840, och som har ett värde över 50 000 kronor: a) möbler, speglar och skrin, b) golvur, väggur och bordsur, c) musikinstrument, d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, e) målningar, teckningar och skulpturer, f) föremål av keramik, glas och elfenben, g) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt h) ljuskronor och vävda tapeter. 6 § Tillstånd krävs även för utförsel av en del av ett föremål som anges i 4 eller 5 §. 7 § Ett kulturföremål får föras ut ur landet utan tillstånd, om 1. föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land, 2. föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i annat land, 3. föremålet förs ut av en offentlig institution här i landet eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingkommun och det skall föras tillbaka till Sverige, 4. föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller

109

5. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet.

Prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel

8 § Tillstånd till utförsel av kulturföremål skall ges, om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Även om föremålet har stor betydelse för det nationella kulturarvet får tillstånd ges till utförsel, om föremålet förvärvas av en institution i utlandet.

9 § Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, statens konstmuseer eller Stiftelsen Nordiska museet (tillståndsmyndigheter). För varje slag av föremål som anges i 4 och 5 §§ föreskriver regeringen vilken tillståndsmyndighet som skall pröva ansökan om tillstånd. Handläggningen av tillståndsärenden m m. 10 § Ansökan om tillstånd skall ges in till riksantikvarieämbetet. Om det med stöd av 9 § har föreskrivits att ansökningen skall prövas av annan tillståndsmyndighet, skall ansökningen överlämnas till denna. 11 § Rör en ansökan mer än en av tillståndsmyndigheterna beslutar riksantikvarieämbetet vilken tillståndsmyndighet som skall handlägga ansökningen. Den tillståndsmyndigheten får fatta beslut i ärendet först efter samråd med den eller de övriga tillståndsmyndigheter som är berörda. I sådana ärenden skall ansökningen avslås, om någon av de berörda tillståndsmyndigheterna anser att tillstånd inte skall beviljas. 12 § Den som ansöker om tillstånd att föra ut ett föremål skall till ansökningen foga två svartvita fotografier av föremålet. Fotografier behövs dock inte, om ansökningen avser föremål som avses i 4 § 1 a) och 4 b). Fotografier behövs inte heller, om tillståndsmyndigheten medger undantag från detta krav. Sökanden skall på begäran av tillståndsmyndigheten ställa föremålet till dess förfogande för granskning. 13 § Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas även i fråga om tillståndsärenden som handläggs av Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i ett sådant ärende fattas av stiftelsens styrelseman eller någon annan tjänsteman som styrelsemannen utser. 14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel. Överklagande

110

15 § Om en tillståndsmyndighet har avslagit en ansökan om tillstånd till utförsel, får beslutet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut som en tillståndsmyndighet har meddelat enligt detta kapitel, får inte överklagas. Lag (1995:72). Medgivande av regeringen

16 § Även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att föremålet förs ut ur landet. Ansvar

17 § Bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av kulturföremål och för försök därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. 6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål 1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten. Lag (1994:1523). Definitioner

2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som 1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och 2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling. Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

111

– en stat som avses i 1 §, – en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller – en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet. Lag (1994:1523). 3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts. Lag (1994:1523). Väckande av talan

4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet. Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort. Är annan än den som innehar föremålet ägare, skall domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet. Lag (1994:1523). 5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad. Lag (1994:1523). 6 § Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln. Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas. Lag (1994:1523).

112

Ersättning

7 § Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet. Lag (1994:1523). Undersökning

8 § Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om 1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid undersökningen, 2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras undandra sig att lämna uppgift om han innehar föremålet, och 3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs. Ansökan skall göras skriftligen. Om det skäligen kan befaras att föremålet kan komma att gömmas undan eller någon annan åtgärd vidtas för att hindra eller försvåra ett återlämnande, får beslut enligt första stycket meddelas utan att motparten bereds tillfälle att yttra sig över ansökan. Motparten behöver i så fall inte heller underrättas om rättens beslut innan undersökningen påbörjas. Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms. Lag (1994:1523). 9 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel och andra utrymmen. Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken.

113

Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 § utsökningsbalken. Lag (1994:1523). 10 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala myndigheten ta hand om föremålet, om det skäligen kan befaras att innehavaren genom att gömma undan föremålet eller genom att företa någon annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande. Lag (1994:1523). 11 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan skriftligen begära prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd till undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och, om det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla förhandling. Till förhandlingen skall kallas både den som berörs och den centrala myndigheten. Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhändertagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut. Lag (1994:1523). 12 § Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett omhändertagande får dock bestå högst tre månader. Lag (1994:1523). 13 § Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett föremål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla. Lag (1994:1523). Rättegångsbestämmelser

114

115

Utveckling av Fastighetsföretagande i Offentlig Sek-

Fastigheter med kulturskydd Att bebyggelse klassas som kulturhistorisk får ekonomiska och organisatoriska konsekvenser för fastighetsägaren. För kulturhistoriska byggnader och anläggningar gäller vissa speciella lagar och förordningar som påverkar ägandet och förvaltningen. Den här rapporten syftar till att öka kunskaperna om hur man som förvaltare kan påverka kostnaderna för förvaltningen av kulturobjekt. Detta kan bland annat ske genom en aktiv medverkan vid utformningen av de skyddsföreskrifter och vårdprogram som upprättas för de lagskyddade kulturobjekten, och genom en klok uppläggning av objektens förvaltning, drift och underhåll. Skriften förmedlar praktiska kunskaper om hur förvaltare av ett lagskyddat objekt kan göra systematiska analyser av den påverkan som lagskyddet ger, och utifrån denna analys besluta om förvaltningens uppläggning och genomförande. Dessutom visas genom praktikfall och en praktisk vägledning hur man kan utnyttja samhällets ekonomiska stöd för att täcka delar av de kulturhistoriska överkostnader som kan uppstå då förvaltningen gäller kultur skyddad bebyggelse som inte är statlig egendom. Skriften är framtagen inom det utvecklingsarbete som Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Försvaret, Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund och Statens Fastighetsverk sedan några år bedriver tillsammans med Byggforskningsrådet. Utvecklingssamarbetet kallas Utveckling av Fastighetsföretagande inom Offentlig Sektor (U.F.O.S.). Deltagarna i U.F.O.S.samarbetet representerar tillsammans ca 90 miljoner kvadratmeter förvaltad lokalarea. Fler exemplar av denna skrift kan beställas från Kommentus Förlag, tfn 08709 59 90, fax 08-709 59 80. ISBN 91-7099-656-3.

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET