7164 102 5 by Sveriges Kommuner och Landsting

Samspel med civilsamhället Kommuners, landstings och regioners intresse för samverkan med

ideella och frivilliga organisationer ökar stadigt. Civilsamhället ses i den allmänna debatten som en kraft för att stärka och vitalisera demokratin och tillmäts också allt större betydelse för den lokala och regionala utvecklingen och sysselsättningen. Intresset för civilsamhället handlar inte minst om dess betydelse för välfärden. Vilken roll bör civilsamhället spela i välfärden och samhällsutvecklingen framöver? Hur ska politiken förhålla sig till ideella organisationer och frivilliga krafter? Skriften syftar till att väcka intresse, inspirera och skapa ett underlag för diskussion om vad som kan åstadkommas genom samspel. I några reportage får du som läsare inblick i nyskapande och inspirerande verksamheter och arbetsmetoder. Ta del av politikers erfarenheter, tankar och visioner. Läs också om hur representanter för några huvudorganisationer inom civilsamhället ser på den egna organisationens roll och samspelet med det offentliga. skriften kan beställas på www.skl.se, eller på tfn 020-31 32 30. för ytterligare information kontakta anna-karin berglund tfn 08-452 79 26, e-post anna-karin.berglund@skl.se eller cecilia berglin tfn 08-452 79 31, e-post cecilia.berglin@skl.se isbn 91-7164-102-5

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

Samspel med civilsamhället

Utgivare: Sveriges Kommuner och Landsting, 118 82 Stockholm Tfn 08- 452 70 00 Redaktör: Anna-Karin Berglund Författare: Anna-Karin Berglund, sid 4–5, 80–83 | Kirsten Bjerknes, sid 6–11, 18–23, 32–36, 44–47, 56–61, 68–73 | Bitte Lundborg, sid 12–16, 24–28, 30–31, 38–43, 48–53, 62–67, 74–79 Illustration: bsip/BSIP Fotografer: Ida Frid, sid 10, 18, 19, 22, 69, 71, 72 | Kirsten Bjerknes, sid 7, 8, 11, 33, 45, 47, 56, 59, 61 | Kamerareportage, sid 12 | Värmdö kommun, sid 24 | Martina Wärenfeldt, sid 38 | Pekka Närvä, sid 48 | Bengt Ola Mattson, sid 62 | Håkan Falk, sid 74 Projektledare för projektet Samspel civilsamhället: Cecilia Berglin Graﬁsk form: KLF Graﬁsk produktion Tryck: Edita, Stockholm 2006 Trycksaksbeställning: Kommentus, Tfn: 020-31 32 30 ISBN nr: 91-7164-102-5

Innehåll Förord..................................................................................................................................3 Inledning.............................................................................................................................4 Docksta – lokal utveckling mitt i världsarvet..............................................................6 Kent Johansson (c) | Delaktighet föder utveckling .................................................12 Riksidrottsförbundet: Idrotten fostrar i demokrati ..................................................16 Fakta: Civilsamhälle ........................................................................................................17 Värmdö – kommunen som växer .................................................................................18 Lars Bryntesson (s) | Ökad kvalitet i välfärden ........................................................24 Fakta: Social ekonomi ................................................................................................... 29 Hela Människan: Förändring tar tid ........................................................................... 30 Arbetskooperativ ger mänskliga vinster ....................................................................32 Fakta: Föreningsformer ..................................................................................................37 Carin Högstedt (v) | Alla ska behövas i vårt samhälle ............................................38 Föreningen Kooperativ Utveckling: Kooperativ i stark tillväxt ............................. 42 Bergsjökanalen 103,1 ................................................................................................... 44 Erik Langby (m) | Civilsamhället – en fri zon ........................................................... 48 SIOS: En god mångkulturell politik............................................................................ 52 Fakta: Driftsformer och LOU ....................................................................................... 54 Jörnborna ville behålla sin läkare ............................................................................... 56 Jens Nilsson (s) | Bort med revirtänkandet.............................................................. 62 Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva: Ett starkt lokalsamhälle .......................... 66 Volontärbyrån – en platsbank på nätet .................................................................... 68 Acko Ankarberg Johansson (kd) | Ansvar för sig själv och andra .........................74 Forum för frivilligt socialt arbete: Spelregler för samverkan ................................78 Avslutning........................................................................................................................ 80

Förord Med denna skrift vill vi rikta fokus på kommuners, landstings och regioners samspel med civilsamhället. Ett bra samspel mellan offentlig sektor och civilsamhälle menar allt fler har stor betydelse för att främja en god utveckling i den egna kommunen, landstinget och regionen. I skriften fångar vi upp erfarenheter om hur ett gott samspel kan utvecklas. Skriften med dess konkreta exempel och intervjuer med förtroendevalda och företrädare för huvudorganisationer är tänkt att utgöra en källa till kunskap och reflektion. Vår förhoppning är att Du som läsare ska nyttja skriften som ett underlag för diskussion om hur man kan skapa goda samspelsrelationer med civilsamhällets organisationer och sammanslutningar. Låt dig inspireras. Fundera över hinder och möjligheter i den egna kommunen, landstinget eller regionen. Skriften har tagits fram av Anna-Karin Berglund (redaktör) i samarbete med Cecilia Berglin. Anna-Karin Berglund svarar för inledning och avslutningskapitel. För reportagetexter svarar Kirsten Bjerknes och för intervjutexter med förtroendevalda och representanter för organisationer i civilsamhället svarar Bitte Lundborg. Stockholm i december 2005

Lennart Hansson sektionschef Sektionen för Demokrati och styrning

Inledning Intresset för civilsamhället ökar i våra kommuner, landsting och regioner. Förenklat skulle civilsamhället här kunna beskrivas som den sfär i samhället som i huvudsak har ett ideellt och frivilligt syfte för individen och för det gemensamma bästa. I en undersökning1 av medborgarnas insatser och engagemang uppskattas att drygt 50 procent av invånarna deltar aktivt i civilsamhället. Detta frivilliga arbete motsvarar 500 000 heltidsårsverken. Civilsamhället ses i den allmänna debatten som en kraft för att stärka och vitalisera demokratin och tillmäts också allt större betydelse för den lokala och regionala utvecklingen och sysselsättningen. Intresset för civilsamhället handlar inte minst om dess betydelse för välfärden. I en studie2 av ideella organisationer med inriktning mot socialt arbete visar resultaten att samverkan mellan kommuner och ideella organisationer ökar stadigt och att många kommuner numera betraktar den ideella sektorn som en viktig producent av social service. År 2004 hade 28 procent av kommunerna tagit fram en generell policy för samverkan och stöd till ideella organisationer och 36 procent hade därutöver en särskild policy för de sociala ideella organisationerna. Vilken roll bör civilsamhället spela i välfärden och samhällsutvecklingen framöver? Hur ska politiken förhålla sig till alla ideella organisationer och frivilliga krafter? Detta är frågor vi vill belysa genom denna skrift.

Avsikten är att väcka intresse, inspirera och skapa ett underlag för diskussion om vad som kan åstadkommas genom samspel i den egna kommunen, regionen eller landstinget.

1 2

Olsson, Svedberg och Jeppsson Grassman (2005) Johansson (2005)

I skriften får vi ta del av sex politikers syn på civilsamhället, den sociala ekonomin och samspelets möjligheter i den egna kommunen eller regionen. Politikerna är Kent Johansson (c), Lars Bryntesson (s) Acko Ankarberg Johansson (kd), Jens Nilsson (s), Erik Langby (m) och Carin Högstedt (v). I olika reportage skildras exempel på aktiviteter i civilsamhället och deras relation till politiken och verksamheterna i den egna kommunen, landstinget och regionen. Vi får genom ett reportage inblick i hur det gick till när invånarna i Jörn inte ville finna sig i att mista den lokala vårdcentralen, utan slöt avtal med landstinget och startade eget. Ett annat av skriftens reportage berättar historien om närradion i Bergsjön som kommit att bli skolbarns och ungdomars kanal för att höras, ses och ”bli någon” i ett utsatt bostadsområde. Åter en annan berättelse handlar om den lilla pingisklubben i Docksta som blev välfärdsinstitution och motor i den lokala utvecklingen. Reportaget från Uppsala skildrar hur människor med lust att hjälpa till kan visas tillrätta genom Volontärbyrån. Bland reportagen finner vi även det sociala arbetskooperativet som planerar för en hotellrörelse i Göteborg. Samtidigt i skärgårdskommunen Värmdö samlas man i ett föreningsråd för att gemensamt utveckla ett bättre vatten- och avloppssystem i samspel med kommunen. Vi får även ta del av några av civilsamhällets större organisationers syn på vad som krävs för att ett gott samspel ska utvecklas. Här får vi höra representanter för SIOS – Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige, Hela Människan – Svenska Kyrkans och frikyrkornas ekumeniska organisation, Forum för frivilligt socialt arbete, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, Riksidrottsförbundet och FKU – Föreningen Kooperativ Utveckling. I avslutningskapitlet lyfter vi fram några viktiga samspelsmekanismer som framkommer av intervjuerna och reportagen. Där belyses såväl hinder och problem, som samspelets möjligheter och vinster. Tanken är att på detta sätt skapa underlag för diskussion och reflektion såväl inom den egna organisationen som i samspel med civilsamhället.

Docksta – lokal utveckling mitt i världsarvet Längtan efter ett riktigt bordtennisbord var den stora drivkraften när fem grabbar startade bordtennisklubben i Docksta. Året var 1963. Nu äger klubben hyreshusen, äldreboendet, skolan, havsbadet, campingen, slalombacken och man arrangerar Skulefestivalen och Rhapsody in Rock. – Vi spelar lite bordtennis också, säger Hans-Erik ”Hacke” Näslund.

Docksta-baren serverar skånsk kalops och hemgjord pyttipanna som dagens lunch. Där sitter killarna från varvet och skofabrikören Stefan Königson. Det är han som tillverkar de klassiska Graningekängorna och Dockstatofflorna. Utanför knuten dundrar långtradarna på E4 förbi och längs vägen sitter de bruna vägskyltarna som talar om att vi befinner oss mitt i ett världsarv. Höga Kusten i Ångermanland, där fjällkedjan kryper ut i havet och där landhöjningen är som störst. Åtta millimeter per år. Där ligger Docksta med sina sjöbodar och sin hamn. Mitt emellan Härnösand och Örnsköldsvik. I Kramfors kommun i Västernorrlands län. 900 personer bor i församlingen och avfolkningen är kännbar. – Numera är det bara på sommaren som det är köer i affären, konstaterar Mariann Nilsson, pensionär. I ett solgult hus mitt i byn har Docksta Bordtennisklubb sitt kansli. – Det är som en kommun i kommunen, säger Stefan Königson. Hans-Erik Näslund kan inte annat än hålla med. Lite så har det blivit. – Men det var verkligen inte så vi tänkte i början, säger han. Vi ville bara ha något bättre än en masonitskiva att spela bordtennis på.

Han valdes till ordförande 1963 och det uppdraget har han fortfarande. Kvar sedan starten är även Berndt Böhlenius och Tage Olofsson. – Vi tre är järngänget i BTK och tillsammans har vi 120 styrelseår. I dag har klubben 500 medlemmar och en mycket omfattande fastighetssektion samt tre aktiebolag. – Vår omsättning ligger på 4,5 miljoner kronor per år. Stort har det blivit. Men allt blir väldigt konkret och greppbart när Hans-Erik Näslund bjuder på en guidad tur genom byn. Han börjar med att visa hyreshusen med de 60 lägenheterna.

I hjärtat av Höga Kusten ligger Docksta. Byn har 900 invånare. 500 av dem är medlemmar i bordtennisklubben.

Hans-Erik ”Hacke” Näslund har varit ordförande i Docksta Bordtennisklubb sedan 1963. Till vardags jobbar han som landsbygdsutvecklare åt LRF.

– Det var det kommunala bostadsbolaget som ägde husen och det fanns en del tomma lägenheter. Kommunen ville antingen sälja hela beståndet eller riva. Dessutom ville man lägga ner äldreboendet. Då kallade kyrkan till ﬂera stormöten och Dockstaborna var upprörda. – På ett av mötena bad man oss att lägga ett bud, och det gjorde vi. 1,8 miljoner för lägenheterna och 1,2 för äldreboendet med utsikt över Dockstafjärden. – Banken vacklade, men gav med sig till slut. Detta hände 2002. Med köpet svällde klubbens verksamhet rejält och projektet kändes riskabelt. – Men vi ville pröva våra vingar. Alternativet var att tappa alltihop och det ville vi inte. Vi passerar ett mindre industrihus som BTK byggde 1988 och far vidare till Veåsand, som är ett enkelt men ﬁnt litet havsbad med stor potential. – Det har vi köpt av kommunen. Sedan far vi till Skuleberget som är 294 meter högt. Den branta klippväggen mot öster har numera en led med vajer för folk som vill klättra.

– Och det vill folk. Första sommaren hade vi 300 klättrare. Som mest har vi haft drygt 4 000 personer här under en säsong och var och en får betala 100 kronor i avgift. Den stora naturscenen som lockar stora evenemang som Rhapsody in Rock var ett EU-projekt. – Och det var vi som ägde projektet, säger Hans-Erik Näslund stolt. Det är vårt Dalhalla och en av Robert Wells favoritscener. Han visar Rövarbyn med den stora labyrinten – en aktivitetssatsning för barn och slalombacken med toppstuga, värmestuga och två liftsystem. Vid sjön ligger bygdegården, vinterbonade uthyrningsstugor och en husvagnscamping. Jodå, det är BTK:s egendom det med. – Ja, vi driver campingen. Turen avslutas i skolan. Den är BTK:s senaste köp. – Här har jag gått i skolan. Då var vi 120 elever. Nu har vi bara 35–40 barn i byn. Därför ville kommunen lägga ner den och bussa barnen till Ullånger. Men det ville inte Dockstaborna. BTK ryckte ut och förhandlingar med kommunen inleddes. – Vårt förslag var att ﬂytta förskolan till skolan och att vi skulle stå för ombyggnationerna om kommunen gav oss ett löfte om att driva verksamheten i sju år framåt. Det blev fem år och priset för skolan stannade vid 400 000 kronor. – Alternativet var nedläggning. Stora arbetsinsatser krävs och mycket görs ideellt. – Vi har ju fått rutin på större projekt och vi står rätt stadigt när det gäller ekonomin. Därför går det att göra en sådan här sak. Och Dockstas alla föräldrar kan andas ut. Deras barn slipper bussresorna på E4. Så har BTK även varit med och räddat skofabriken efter en konkurs 1991. – Då gick vi in och tog över driften. Nu är fabriken återigen i familjen Königsons ägo, medan BTK har kvar lite aktier genom Docksta Utvecklingsaktiebolag. När Hans-Erik Näslund summerar åren i BTK tycker han att Kramfors kommun har blivit allt mer öppen för lokala initiativ. Kommunernas uppgift är att skapa goda förutsättningar och spelregler för föreningar som är beredda att satsa, tycker han.

– Ekonomin är viktig. Det måste även bli slantar över så att det går att anställa folk. Att alla ska jobba ideellt är en utopi. Vi har anställda i våra bolag och i vår förening. Antalet styrs efter säsong och behov. Sedan gäller det att politikerna släpper ifrån verksamheter som går att skötas lokalt. – Så är det här. Vi har haft bra uppbackning av kommunen, landstinget och länsstyrelsen. Ibland kan han tycka att BTK har tagit på sig för mycket. – Men det finns ett starkt engagemang i byn och alla vill behålla det som finns här. Som skolan och äldreboendet. Och vi har bevisat att vi klarar av det, samtidigt som kommunen kan göra sina besparingar. Men lite skört är det. Järngänget i styrelsen är inte längre några grabbar och det finns inga självklara arvtagare.

– Världsarv? Det känner vi inte av, säger Göte Nyberg och Mariann Nilsson. Inte mer än att det blir köer i aﬀären under sommarhalvåret.

– Därför är det oerhört viktigt att vi jobbar för inﬂyttning till kommunen, och att vi skapar förutsättningar för entreprenörer och andra som vill ta över. Slitstarka och uthålliga ska de vara. Som BTK. Och grundläget är riktigt bra, tycker Hans-Erik Näslund. – Vi har fyra mil till Örnsköldsvik som har blivit en riktig motor i regionen. Naturen är storslagen och det är gott om stränder. Besöksnäringen växer och världsarvet gör sitt till. Även om Kramfors kommun brukar säga att BTK gör allt utom att spela bordtennis så ﬁnns det en ihärdig grupp som kammar hem medaljer på DM. Så tar BTK hand om byns isbana, fotbollsplan och tennisbana. Kör innebandy, bridge och gymnastik och har en boulebana för pensionärerna. Listan kan göras längre.

Hans-Erik Näslunds tips för ett framgångsrikt föreningsliv: • • • • • •

Stark kärngrupp Affärsinriktning Liten styrelseomsättning Bra nätverk Stabil ekonomi Uthållighet

”

Mer och bättre samspel mellan oﬀentlig sektor, näringsliv och social ekonomi är nödvändigt. Det handlar inte bara om samverkan utan också om att man tävlar och utmanar varandra i sättet att arbeta och organisera sig. Allra viktigast är ett fungerande samspel för att de som har det svårt också ska få ett gott liv.

”

Namn: Kent Johansson

Uppdrag: Regionråd ( c ) Ordförande i Regionala utvecklingsnämnden Ordförande i Rådet för social ekonomi Region: Västra Götaland med 1,5 miljoner invånare i 49 kommuner. Antalet ideella och ekonomiska föreningar är minst 20 000. Fem procent av samtliga företag i regionen ﬁnns inom den sociala ekonomin. Politisk majoritet: (s), ( c ) och (fp). Program för social ekonomi är en del av det regionala tillväxtprogrammet.

Delaktighet föder utveckling – Civilsamhället ger ett kraftfullt komplement till det som det oﬀentliga gör. I regionen ser vi det som en stor tillgång för utveckling och tillväxt.

Kent Johansson talar gärna om civilsamhället. Det bottnar i hans uppväxt på femtiotalet på en gård utanför Skara. I den miljön var det självklart att hjälpas åt. Den som inte ensam klarade av det som behövde göras fick hjälp på ett självklart sätt. Det ”stora” samhället imponerade aldrig på släkt och grannar. När Kent, tidigt politiskt aktiv, fick ett uppdrag för Statens kulturråd fick han höra: Tänk om du i stället blivit kassör i vägföreningen! Detta hade räknats som riktig karriär och var avgjort finare än hans nationella uppdrag i kulturens tjänst. Kent Johanssons ingång i politiken var bygdegården, Centerns ungdomsförbund och Kyrkans ungdom där det handlade om att ta saker i egna händer. Samtidigt växte det starka samhället fram och med det en inställning att det bästa är om det offentliga, kommunen, tar hand om gemensamma angelägenheter. – Mycket gick förlorat, menar Kent Johansson.

Hur diskuteras social ekonomi i ditt parti? – För centerpartiet är civilsamhället utgångspunkten, en grundbult för oss. Social ekonomi är när civilsamhället organiserar sig som föreningar, kooperativ, stiftelser och sociala företag.

Begreppen är svåra, medger han, därför är det viktigt att reda ut dem. Centerpartiet ville bringa klarhet och Kent Johansson ledde en arbetsgrupp som analyserade frågorna. Civilsamhället är nivån mellan individen och det offentliga, ett starkt alternativ till det som kan upplevas som en frånvarande offentlighet. Till skillnad från kommunen som bygger på en geografisk organisering bottnar civilsamhället i intressegemenskaper och gemensamma värderingar, till exempel kvinnojourer. En grundtanke är självorganisering.

Kan det leda till ökade klyftor mellan aktiva och icke-aktiva medborgare? – Segregation finns och människor står utanför gemenskaper, men min åsikt är att ett starkt civilsamhälle inkluderar människor bättre än dagens stora offentliga institutioner, säger Kent Johansson och tar studieförbunden som exempel på integration. Civilsamhället är ett komplement till offentligt driven verksamhet. Mervärde uppnås till exempel när Röda Korset på landstingets uppdrag svarar för ett centra för mottagning av flyktingar.

Fokus på tillväxt Västra Götalandsregionens arbete med att ta fram ett program för den sociala ekonomin har pågått i flera år. Redan efter den sjunde europeiska konferensen om social ekonomi år 2001 gav regionen en särskild utredare i uppdrag att analysera hur samverkan mellan det offentliga och den sociala ekonomin kan förbättras. Fokus var den sociala ekonomins bidrag till regional utveckling. Arbete påbörjades att diskutera pengar och viktiga åtgärder men även att hitta samverkansformer med myllret av ideella och ekonomiska föreningar och organisationer i regionen, uppskattningsvis minst 20 000. Resultatet blev ett nätverk. Därefter formades Rådet för social ekonomi, där organisationer och regionpolitiker möts. Rådet är rådgivande till regionutvecklingsnämnden som ett forum för information och förslag. Meningen är att politikerna ska fånga upp föreningarnas möjligheter och svårigheter och bereda väg för tillväxt. I rådet ingår från vart och ett av regionens fyra geografiska områden fyra företrädare för föreningslivet. Dessa sexton personer möter åtta politiker, representanter för samtliga partier. För föreningsfolket betyder det en ny roll. – Ännu finns ingen tradition att representera något annat än den egna föreningen men förändring är på gång, säger Kent Johansson, som är rådets ordförande.

Regionen är ingen överkommun Regionen är ingen överkommun, betonar Kent Johansson. Men det faktum att regionen har ett program för att stödja utvecklingen av social ekonomi kan bidra till att kommuner också tar upp frågan på sin politiska agenda. – Vi betonar det lokala perspektivet och det ger studieförbund, föreningar och kooperation motiv för att söka upp kommunala företrädare. Föreningar hör nu av sig

””

Många politiker har social ekonomi som gullebarn. Man berömmer men stöttar inte i praktiken.

till oss i regionen och ber oss ordna möten med kommuner. Men detta är inte vår sak utan deras egen uppgift. Samarbete sker ju på lokal nivå. – Många politiker har social ekonomi som ett gullebarn. Man berömmer, men stöttar den inte i praktiken. En avsikt med regionens program är att undanröja hinder på regional nivå för den sociala ekonomins utveckling. Pengar ska avsättas för 2006.

” ”

Ett starkt civilsamhälle inkluderar människor bättre än dagens stora oﬀentliga institutioner.

Olika former av stöd Sveriges första kreditgarantiförening för social ekonomi har startat. Kreditgarantiföreningar består av företag, samhällsinstitutioner, banker, fackliga organisationer och näringslivsorganisationer som går samman för att ge säkerhet för banklån till enskilda företag. Idag ger olika kreditgarantiföreningar stöd till småföretagare, men Västra Götaland blir först med att satsa enbart på aktörer inom den sociala ekonomin. Andra åtgärder handlar om stöd till nätverk, kapitalförsörjning, företagsstöd, utbildning och rådgivning. Fem procent av samtliga företag i regionen ﬁnns inom sektorn social ekonomi vilket betyder att de drivs i allmännyttans eller medlemsnyttans intresse. 72 procent är småföretag med 1–4 anställda. Idag är utvecklingen den att kommuner ger föreningar och organisationer allt mindre ekonomiskt stöd för föreningens basverksamhet – för medlemmarna, för idédebatt och opinionsbildning. I stället vill man köpa tjänster. Inom frivilligrörelsen fruktar man att kritiska röster ska tystna. Kent Johansson är oroad: – Det är fel att ta bort basstödet. Föreningar och organisationer ska inte bara

leva på tjänster som de kan producera. Det är viktigt att föreningarna har sin bas och driver sin egen verksamhet. Att medlemssiffror nu sjunker för många organisationer ser han som ett tecken på att många inte klarar av att hålla igång produktion av tjänster och samtidigt en ideologisk debatt. Föreningslivet förändras. Tillhörighet är inte bundet till geografi på samma sätt som tidigare, i stället handlar det mer om var medborgaren känner sig hemma ideologiskt och känslomässigt. En annan fråga som måste diskuteras är den offentliga upphandlingen. Idag är till exempel gränserna oklara mellan uppdrag och upphandling, – Allt behöver inte upphandlas. Om en pensionärsförening är lämplig att sköta en väntjänst kan det ske via uppdrag. Kent Johansson tror på flera roller för civilsamhällets olika verksamheter: en oumbärlig del av den generella välfärden, ett komplement och en guldkant. – Med insatser från civilsamhälle och social ekonomi får vi en välfärd som omsluter alla.

Riksidrottsförbundet:

Idrotten fostrar i demokrati – Idrotten ger mer än idrotten i sig. Barn och ungdomar lär sig ta ansvar, ta hand om sig själva och fostras i demokrati. Grundbulten är ledarna som arbetar ideellt. Mattias Claesson är idrottspolitisk chef på Riksidrottsförbundet. Han har goda ord om samverkan med den offentliga sektorn. I reda pengar handlar det om stora belopp, från kommunerna 4,5 miljarder, från staten 400 miljoner, från Svenska Spel 1 miljard och från landstingen 85 miljoner kronor år 2005. Den avgjort största insatsen för idrotten är det ideella arbetet i omkring 20 000 lokala idrottsföreningar. Förbundet har räknat ut att om idrottens ideella ledarskap skulle betalas av samhället skulle kostnaden bli uppåt 15 miljarder kronor. Näringslivets sponsrar idag med uppskattningsvis 900 miljoner. Utvecklingen är att kommunerna minskar och förändrar sitt stöd, inte minst genom att överlåta drift av anläggningar till lokala idrottsföreningar. Det betyder ökade krav på föreningarna att till exempel skaffa medfinansiärer. Minskat kommunalt stöd betyder också, enligt förbundet, att lokal verksamhet för barn och ungdomar riskerar att minska. Staten har emellertid givit idrottsrörelsen ett tillskott under fyra år på sammanlagt en miljard kronor för särskild satsning, Handslag med idrotten. Den är tänkt att leda till att dörrarna öppnas för

fler, att avgifterna hålls nere, att man satsar mer på flickors idrottande, deltar i kampen mot droger och förstärker samverkan med skolan. – Vi märker tendensen att detaljstyra. Samarbetet fungerar bra men det finns alltid en diskussion om föreningarnas självständighet. De vill fatta sina egna beslut om mål och verksamhet, säger Mattias Claesson. Tendensen är en ökad benägenhet både på statlig och kommunal nivå att ersätta generella stödformer med olika typer av projektbidrag och allt mer detaljerade krav på återrapportering. Risken är att idrottsrörelsen på lång sikt förvandlas från en fri och självständig folkrörelse till en leverantör av samhälleliga tjänster, konstaterade Riksidrottsförbundet vid sin stämma 2005.

Idrotten. Med sina drygt tre miljoner medlemmar är idrotten Sveriges största folkrörelse. 600 000 av dessa är ideellt arbetande ledare. 60 procent av alla barn i åldern 7–15 år är medlemmar i idrottsföreningar.

Fakta: Civilsamhället Begreppet civilsamhälle kan sägas ha sina rötter i tanken om folklig motkraft till en auktoritär stat eller diktatur. Organisationer, gemenskaper och aktiviteter inom civilsamhället benämns bland annat som folkrörelse, tredje sektorn, ideell sektor, frivillig sektor, social ekonomi, kooperation eller non-governmental organisations (NGO’s). I Norden har folkrörelsetraditionen dominerat bilden av det civila samhället med breda medlemsorganisationer och uppbyggda utifrån en demokratisk struktur. Folkrörelser har setts som skolor för demokrati där medborgarna lär sig att praktisera demokratiska principer. Folkrörelserna har också fungerat som bas för politisk mobilisering och en röst för medborgarna i relationen till staten och till andra aktörer. Under de sista 20 åren har även organisationer som uppfattas vara ”nya sociala rörelser” uppmärksammats inom forskningen. Till dessa räknas exempelvis miljörörelsen, globaliseringsrörelser som t.ex. Attac, urfolksrörelser m.fl. Under 1990-talet började forskningen och samhällsdebatten allt mer uppmärksamma det civila samhället som en egen samhällssfär. Ett exempel på hur civilsamhället sorteras in i samhällssystemet är forskarna Filip Wijkström och Tommy Lundströms (2002) fyra sfärer som utgörs av civilsamhället, familjen och samlivet, näringslivet och staten. I verkliga livet är gränserna otydliga. Omsorg om grannar, vänner och anhöriga kan vara helt informell och gränsa mot familjesfären eller vara formaliserad och ske inom ramen för en ekonomisk förening. Vissa kooperativ kan vara icke-vinstdrivande sociala företag, andra kan vara affärsmässiga producentkooperativ. Det sker en ständig rörelse mellan de olika sfärerna och vissa av civilsamhällets verksamheter befinner sig i gränslanden med uppblandade karaktärsdrag.

Värmdö – kommunen som växer Allt fler flyttar till Värmdö. Men det kommunala va-nätet kan inte försörja fler. Därför byggs det ut. Med stöd från föreningslivet. – Det är viktigt för miljöns skull och för att Värmdö ska kunna växa och utvecklas, säger Lotta Johansson, ordförande i Värmdö Föreningsråd.

Lotta Johansson och Birgitta Backlund är kvinnorna bakom Värmdö Föreningsråd, och de känner sin kommun och människorna som bor där väl.

Det tar inte mer än 20 minuter för buss 474 att ta sig från Slussen till Gustavsberg. Motorvägen är snabb och skär genom ett vackert landskap. Inom räckhåll ligger den mäktiga skärgården med sina 10 252 öar. Sommartid ökar befolkningen med 100 000 personer. Inte illa för en kommun som normalt har 34 600 invånare. Samtidigt är Värmdö en förortskommun som växer så det knakar. Många ﬂyttar till sina sommarstugor för att bo där permanent. Porslinsfabriken och den gamla bruksmiljön har fått sällskap. Två stora köpcentra har byggts under de senaste två åren och det börjar bli Stockholmspriser på villorna. För att kunna växa vidare bygger kommunen ut det kommunala vatten och avloppssystemet. Mer dricksvatten ska hämtas från Mälaren och avloppsledningarna ska anslutas till Käppala reningsverk på Lidingö. Dessutom ska 2 700 småhus anslutas till det kommunala va-nätet, och det kostar varje husägare runt 170 000 kronor. År 2010 ska 75 procent av småhusen vara anslutna. – Det blir en besvärlig tid, med söndergrävda vägar och trädgårdar och många tycker att det blir dyrt, säger Lotta Johansson. Beslutet om utbyggnaden togs 2003. För att genomföra ett så omfattande projekt krävs en ordentlig folklig förankring. I samma veva bildades Värmdö Föreningsråd, på initiativ av kommunstyrelseordförande Lars Bryntesson och kommunens föreningsliv. – En av rådets uppgifter är att vara länken mellan kommunen och föreningarna, säger Lotta Johansson. Drygt 100 av Värmdös 300 föreningar är medlemmar. – Och rådets uppgift är att ta tillvara medlemmarnas intressen. När det gäller va-frågan har rådet arbetat för att stödja utbyggnaden. – Satsningen är så viktig för Värmdö. Inte minst för miljön. Därför har vi lobbat för utbyggnaden. 35 procent av de privata brunnarna tar in saltvatten. Många har även problem med bakterier, eftersom det ﬁnns allt för många avloppstankar som inte håller tätt.

– Det finns dom som knackar hål på sina avloppstankar så att det våta kan rinna ut, berättar Birgitta Backlund, som har sin tjänst hos Studieförbundet Vuxenskolan och är förtroendevald i rådets styrelsen. Då blir dricksvattnet förorenat och missfärgat och många husägare tvingas hämta sitt dricksvatten från kommunens två tappställen. – Görs inget nu kommer problemen bara att växa och det flesta tycker att utbyggnaden är bra ända fram till den dag då de själva ska anslutas, säger Lotta Johansson. Rådet har ordnat informationsträffar med kommunen. – Fördelen är att det är vi som äger mötet, bjuder in och ställer frågorna. Rådet har även en egen kontaktperson som kan allt om va-nätet, utbyggnaden och vilka i kommunen som medborgarna kan vända sig till med sina frågor och problem. – Och i samband med bomässor har vi bjudit in tillverkare av små privata reningsverk som kan användas ute på öarna. Några byalag planerar att bilda samfälligheter och göra grävningarna själva inom de egna bostadsområdet så att allt färdigt fram till de kommunala ledningarna. – Då hjälper vi till med bildandet av samfälligheten, samordning, avtal och annat. Och nya möjligheter kan öppnas. – Husägare kan exempelvis stycka av sina tomter och sälja dem för att få in pengar till anslutningen. Buss 474 stannar vid porslinsfabriken. På bergknallen tvärs över gatan ligger Gustavsbergs Värdshus, och där, längst upp under takåsarna har rådet flyttat ihop med

” ” I vårt moderna samhälle kan rådet vara det nätverk som motsvarar det gamla samhället stod för; familj, by, social kontroll och skrå. Föreningslivet är också det kitt som länkar samman oﬀentlig och privat sektor.

värmdö föreningsråd

Detta gör Värmdö Föreningsråd:

Alla kan vara med

Praktisk hjälp • Föreningsutbildningar, ordna gemensamma avtal med näringsliv och kommun. • Hjälp med personalärenden, skattefrågor, försäkringar, lagen om offentlig upphandling, kontakt med myndigheter, juridisk rådgivning samt kopiering och utskick. • Hjälp att hitta och söka anslag och bidrag. • Bevakar frågor som berör föreningslivet och skapar nätverk.

• Ideella föreningar, samfälligheter, kooperativ, företag inom den ideella sektorn, politiska föreningar, föräldraföreningar, pensionärsföreningar , båtklubbar, bildningsförbund. • Kravet är att föreningen ska ha stadgar som har antagits av medlemmarna och en styrelse som har valts enligt demokratiska principer.

Information • Ordna föreningsdagar och möten. • Egen hemsida. • Knyta kontaktpersoner till olika projekt. Påverkan och inﬂytande • Remissinstans i kommunala frågor. Därmed får alla medlemmar i föreningarna möjligheter att säga sitt. • Lobbyverksamhet med/mot kommunen och näringslivet. Samarbete • Geograﬁsk samverkan med byalag och samfälligheter. • Samordning av vattenfrågor och planering.

Tips och råd • Hitta dörröppnarna och motorerna i kommunen och i föreningarna. • Hitta en bra modell för ﬁnansiering. Det offentliga bör vara med och stödja. • Vara med lite överallt. Att servera kaffe och mackor på fullmäktigemötena är ett utmärkt sätt för föreningar att få inkomster och samtidigt träffa folk och folkvalda. • Utnyttja alla specialkompetenser som ﬁnns bland medlemmarna i föreningen. • Ha lite roligt också. Fixa en marknad eller något annat trevligt.

Vuxenskolan. Två små rum. Pärmar och böcker överallt. En förtätad arbetsplats där kaﬀebryggaren gurglar och mejlen går varm. – Tack gode Gud för mejlen! Tänk om vi skulle behöva kuvertera och frankera alla brev som ska ut, säger Birgitta Backlund. Värmdö Föreningsråd får ett verksamhetsbidrag av Värmdö kommun som räcker till tio arbetstimmar i veckan. – Det är nödvändigt för ideella föreningar att få stöd från det oﬀentliga, annars skulle det inte gå att uträtta särskilt mycket. Men visst är det en integritetsfråga. Man vill ju helst stå på egna ben.

Telefonen ringer i ett. Nätverk byggs och medlemmarnas olika kompetensområden och erfarenheter är alltid värdefulla. De pratar mycket om att hitta dörröppnarna, knyta kontakter och se möjligheterna. Att känna människorna runtomkring sig tillhör det allra viktigaste. – Det ska vara enkelt och smidigt att vända sig till oss. Avslutningsvis åker vi till Grisslingerakan. Där grävs halva vägbanan upp för att ge plats åt nya va-ledningar. Man passar även på att anlägga en ny cykelbana, förbi Värmdö Köpcenter fram till hjärtat av Gustavsberg. Några små sommarhus utan vatten och avlopp har blivit kvar längs vägen. Förändringens vindar blåser över utedass och avloppsledningar och nya projekt är på gång. Just nu jobbar rådet för att arbetsmarknadsprojekt med återvinning och vaktmästeri. Kanske kan några jobba med att återställa trädgårdar och småvägar efter de stora grävningarna. – Det gäller att se möjligheterna och ringa in alla arbetsområden som är för futtiga för näringslivet men viktiga för oss som bor här, säger Lotta Johansson.

”

Den sociala ekonomi kan, mer än någon annan samhällskraft, samla medborgarna runt gemensamma intressen och ta tillvara deras engagemang. Det behövs mer av partnerskap mellan kommuner och den sociala ekonomin för att utveckla välfärden, stärka demokratin och bidra till tillväxt.

Namn: Lars Bryntesson

”

Uppdrag: Kommunstyrelsens ordförande (s) Ordförande i den nationella övervakningskommittén för EU-projektet Equal Ledamot i styrelsen för Kommunförbundet Stockholms län Kommun: Värmdö (34 000 invånare). Politisk majoritet: (s), (mp), (kd) och (c ). Program för att främja den sociala ekonomin i Värmdö kommun antogs av ett enigt kommunfullmäktige i november 2003.

Ökad kvalitet i välfärden – Det borde vara lika viktigt att ha ett program för att främja social ekonomi som för att utveckla det privata näringslivet i kommunen. Att samverka med den sociala ekonomin ökar kvaliteten i välfärden.

Lars Bryntesson är väl förtrogen med begreppet social ekonomi. Som departementsråd i regeringskansliet arbetade han med att ta fram en svensk deﬁnition av EU-begreppet ”économie sociale”. – Ingen kan skapa en deﬁnition som gör alla nöjda. Det får man leva med. Men alla kan förstå det viktiga syftet – allmännytta och medlemsnytta.

Hur diskuteras social ekonomi inom ditt parti? – Den tidigare tvehågsna inställningen börjar ge sig, svarar Lars Bryntesson. Mycket har hänt inom socialdemokratin under senare år. Naturligt, anser han, eftersom partiet har uppstått ur de folkrörelser som bygges upp i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Därefter byggdes det starka samhället. – I slutet av nittonhundratalet var vi alltför ofta mer lojala mot den organisation

”

som vi byggt upp än till de idéer som ligger bakom. För många partikamrater var det smärtsamt att inse att kommunen inte alltid är bäst på att sköta gemensamma angelägenheter. Inom stora delar av socialdemokratin ﬁnns idag en stark samsyn att bejaka samverkan med den sociala ekonomin för att öka kvaliteten i kommunal verksamhet, något som inte minst kom till uttryck på den senaste partikongressen.

Social ekonomi en politisk proﬁlfråga I Värmdös nuvarande politiska majoritet – socialdemokrater, miljöpartister, kristdemokrater och centerpartister – var det lätt att bli överens om att satsa på social ekonomi. För att sätta frågan på den politiska dagordningen behövs en samtalspart, en organisation som företräder föreningsli-

Världen förändras genom engagerade människor. Vi politiker ska bereda väg för dem.

vet. Vid ett stort möte fick det församlade brokiga föreningslivet ta emot följande inbjudan från Lars Bryntesson: – Vi vill ha ett program för social ekonomi i Värmdö. Om ni organiserar er för att möta oss vill vi samverka. Värmdö Föreningsråd bildades för att företräda kommunens 350 olika föreningar och organisationer. Ett gemensamt arbete med att skriva ett program påbörjades och slutfördes under hösten 2003. Där anges elva områden där kommunen önskar sig ökad samverkan med föreningslivet. Förutom fritid, idrott, kultur och äldrevård även mindre vanliga områden som exempelvis infrastruktur (se sidan 18) – Observera att vi pekar ut möjligheter. Vi kan inte kommendera föreningar till något, poängterar Lars Bryntesson. Programmet klubbades i fullmäktige efter förhandlingar med de fackliga organisationerna. Facklig acceptans finns alltså för formuleringar som ”Kommunen ska uppmuntra den sociala ekonomin att starta ny verksamhet, likväl som att se dess möjligheter att överta ansvaret för befintlig verksamhet efter vederbörlig förhandling.” Ett skäl till att facken sade ja är att Värmdö expanderar och behöver rekrytera folk. Några jobb hotas inte även om kommunen väljer att lägga ut verksamheter.

Vilka hinder ﬁnns för att utveckla samverkan med den sociala ekonomin? – Traditioner inom kommunal förvaltning. Oförmåga att gå över sektorsgränser, är Lars Bryntessons raska svar. Därför är det viktigt att arbeta med attityder bland de anställda. Samtidigt driver politikerna på. I samband med budgetarbetet hösten 2005 togs beslutet att samtliga nämnder ska ange vilka verksamheter som skulle kunna drivas i samverkan eller läggas över på den sociala ekonomin.

””

Det är en felsyn att tro att kommunen alltid gör saker bättre.

Krock med LOU Processer har redan börjat. I Värmdö har ett beslut, fattat av den politiska majoriteten, krockat med Lagen om oﬀentlig upphandling (LOU). Kommunen har via ett avtal överlåtit till Värmdö föreningsråd att driva ett frivilligcenter för äldre på Gustavsgården som efterföljare till en dagverksamhet som tidigare skötts av kommunen. Upphandling ägde inte rum vilket ﬁck moderater och folkpartister att reservera sig mot kommunfullmäktiges beslut.

Beslutet överklagades och fallet ligger nu i länsrätten. Lars Bryntesson är beredd att driva frågan ända till regeringsrätten om så behövs: – Lagen måste ändras om den är skriven så att den hindrar kloka lösningar! Han ser en ny ideologisk skärningspunkt: Att ”marknadifiera” eller inte, alltså att ställa ut på marknaden eller ge uppdrag. Lagen om offentlig upphandling, LOU, värnar om konkurrensen. Lars Bryntesson beskriver sig själv som närmast ”konkurrensfanatiker” – men det ska vara i rätt sammanhang: vid köp av varor och tjänster på en konkurrensutsatt marknad. Han anser att två frågor bör ställas när en kommun inte ska ha en verksamhet kvar i egen regi: – Är målet ekonomisk effektivisering? Ska tjänsten vara så billig som möjlig? – Eller är syftet ökat brukarinflytande? I det första fallet är upphandling självklar. I det andra fallet är det, anser han, naturligt att kommunen ger ett uppdrag och sluter ett avtal utan att detaljreglera verksamheten. Han anser att båda parter tjänar på sådan samverkan.

Hur handskas kommunen med skyldigheten att se till alla medborgares väl och samtidigt satsa starkt på föreningslivet? Lars Bryntesson ser inga problem. – När vi till exempel skriver avtal med idrottsföreningar om skötsel av anlägg-

ningar klargör vi också att allmänheten ska ha tillgång till dem. Avtalen säkerställer detta och vi följer upp att det blir så.

Gynnas aktiva pensionärer jämfört med dem som bara sitter hemma? – Så skulle det vara om föreningarna bara fick bidrag till sin medlemsverksamhet. Men vi ger alltid stöd också till öppen verksamhet. Jag tror att trehundra besjälade pensionärer har större möjligheter än tre tjänstemän på socialförvaltningen att nå dem som sitter hemma. Det är en felsyn att tro att kommunen alltid gör saker bättre. Finns risk att starka personer tar för sig? – I vårt nybyggarsamhälle finns risken att social ekonomi blir en lösning på olika problem för starka medborgare till exempel i båtklubbar och villaföreningar. Därför är det särskilt viktigt för oss att arbeta med dem som inte talar för sig. Vi vill få in tänkandet social ekonomi bland annat i missbrukarvård och handikappomsorg. Ett exempel är Ideell förening för direkthjälp till Baltikum som startade direkt efter Estonia-katastrofen. Man samlar in kläder och annat samtidigt som föreningen i samarbete med socialtjänsten är ett stöd för människor som behöver gemenskap. Fler ideer finns om hur socialtjänst och föreningar kan arbeta tillsammans med utsatta människor. Den sociala ekonomin kombinerad med en ny politikerroll kan bidra till att

”” Vi kan inte kommendera föreningar till någonting.

minska människors utanförskap. Det tror Lars Bryntesson och berättar om arbetet i ett bostadsområde med stök och många polisanmälningar. Där vändes en negativ utveckling när bostadsbolag, hyresgästförening, politiker och tjänstemän började bry sig om området. – Det räcker inte med några enstaka besök, säger Lars Bryntesson och uppskattar antalet besök till kanske hundra stycken. Under sex månader möttes besökarna av misstänksamhet och när valet var över möttes de av förvåning – är ni fortfarande här? Efter två år var politiker och förvaltning trovärdiga och då hade också den negativa utvecklingen vänt. Då hade man uppnått det viktiga – att få medborgarna att engagera sig.

Det är detta, säger Lars Bryntesson, som är politikerns roll – att ﬁnnas i människors vardag. Det är så vi företräder medborgarna. – Tänk så många gånger som politiker blir försvarsadvokater och försvarar förvaltningen gentemot medborgarna. Helt fel! Att främja social ekonomi handlar också om ledarskap. Att bejaka initiativ, möta medborgarna, ta fram sakliga skäl och motivera för samarbete. – Världen förändras genom engagerade människor. Vi politiker ska bereda väg för dem.

Fakta: Social ekonomi ”Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organisatoriskt fristående från den oﬀentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheten inom den sociala ekonomin har allmännytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.” Rapport från en arbetsgrupp i Regeringskansliet ”Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt, 1999”

Hela Människan

Förändring tar tid – Hos oss ﬁnns en fredad zon där människor blir bemötta med medmänsklig respekt. Detta kan vi inte sälja ut i någon upphandling. Inte heller vår inriktning att bygga förändring på lång sikt. ”Vi vill mötas i ögonhöjd” står det på en stor skylt i Mats Haglunds rum. Han är ställföreträdande generalsekreterare i Hela Människan och har siffror som visar den drastiska förändring som organisationen varit med om: På tio år har Hela Människan förändrats från bidragstagande organisation till entreprenör. För tio år sedan utgjorde de kommunala bidragen 70 procent av budgeten och 30 procent kom via entreprenader. Idag är det tvärtom: entreprenader 70 procent och bidrag 30 procent. Förutsättningarna för verksamheten har förändrats, däremot inte ideologi och arbetssätt. Ett problem är att entreprenader motverkar långsiktighet. Ofta förväntar sig kommunerna snabba förbättringar hos de människor som Hela Människan arbetar med. Mats Haglund betonar att man inte kan tvinga någon att förändra sig. Förändring är något som uppstår via öppenhet och förtroende och den processen tar tid och måste få ta tid, något som myndigheter inte alltid förstår.

– Det finns förståelse hos många kommuner att vi vill sluta avtal på längre sikt än ett år. Nu skriver vi fler och fler avtal på tre, ibland också på fem år, vilket betyder att man inser att vårt långsiktiga arbete behövs. Allt fler avtal med kommunerna har fått återverkningar inom organisationen. Trycket utifrån har lett till att man inom Hela Människan har arbetat fram bilder av det egna arbetet med sina fredade zoner och sin långsiktighet. Arbete pågår också med att mäta kvaliteten i arbetet. – Vi har blivit tydligare, vilket är positivt för oss. Därmed framstår vi mer som komplement och mindre som ersättning till det offentliga, säger Mats Haglund. Men dystra bilder av samverkan finns också. En del kommuner rustar ner sin socialtjänst och drar även in stöd till ideella organisationer. Då uppstår ett vakuum. Mats Haglund använder uttrycket ”skära ned till döds” när han berättar om en av de större kommunerna i Sverige som både minskade sin socialtjänst kraftigt och även drog ned resurserna till entreprenader till 70 procent. – Kommunernas sparsamhet innebär att vi ibland inte kan ha tillräckligt med avlönad personal i våra verksamheter. På en del ställen är så stor andel som 60 procent frivilligarbetare. Vi har också ett antal helt volontärbaserade aktiviteter. De är värdefulla för oss, men de kan inte ersätta de professionella och vi kan inte ha den kvalitet som vi behöver och vill ha.

Mats Haglund kallar extrem kommunal sparsamhet för ”cynism”: – Den visar att kommunerna värderar utsatta människor så lågt att de därmed tvingar fram idealitet eller välgörenhet. Ändå anser han att det positiva i samverkan väger över. – Samverkan är inget självändamål, men skapar förutsättningar att se gränser tydligare och att urskilja olika sorters ansvar. Däremot ﬁnns en nackdel i formerna: att organisationen inte kan improvisera eller välja lokala lösningar. Är det svårt att föra fram kritik? – Vi har bestämt att det inte får vara så! Men visst ﬁnns risk att kritiken mildras när vi är så beroende av kommunala medel. – Vi har ett vardagligt umgänge med socialtjänsten och det innebär att vi inte väsnas så mycket med varandra. I stället för vi fram kritik på resonemangsbasis, ”inte kan ni dra bort en tjänst från barnpsykia-

Den ekumeniska organisationen Hela människan bedriver socialt arbete på kristen grund. Den utgör en del av Svenska Kyrkans och de traditionella frikyrkornas sociala arbete och ﬁnns på 100 platser i landet. Här arbetar 2 500 frivilliga och cirka 490 anställda, bland annat diakoner, socionomer, frikyrkopastorer, sjuksköterskor och före detta missbrukare.

trin när så många söker hjälp”. Vi tror att samtal i kollegial anda är mer effektivt än att bidra till stora tidningsrubriker. Var ser du gränserna till den offentliga vården? – Samhället ska svara för grundläggande stöd och vi ska ﬁnnas som ett komplement. Vi vill ge ett mervärde som kan skapa förändring. Men det är en svår balans för oss inte minst när det gäller boende för missbrukare. Där ser vi att en del kommuner inte alls tar sitt ansvar. – Nu diskuterar vi med en kommun att ta oss an en grupp svåra missbrukare som socialtjänsten inte alls lyckas nå. Om det vore så att kommunen samtidigt hade lagt ned sin missbruksvård hade vi sagt nej till uppdraget. – Vi vidhåller att vi är ett komplement som ger ett mervärde, säger Mats Haglund.

Det lokala arbetet präglas av den öppna verksamheten, ofta kallad Ria. Mest känt är Hela människans arbete med missbrukare. Organisationen driver bland annat boende, arbetsträning, behandlingshem och olika projekt till exempel ”De glömda barnen” som ger stöd till barn till missbrukare.

Arbetskooperativ ger mänskliga vinster Nu vill de öppna ett hotell. Som ett socialt arbetskooperativ. – Kan man göra det i Italien så borde vi klara det, säger Yvonne Karlsson, projektledare för Kooperatörshuset i Västra Frölunda.

Tanken är lockande. Yvonne Karlsson vet att det är genomförbart. Hotellet är Kooperatörshusets nästa stora projekt. – Just nu befinner vi oss i planeringsstadiet. Processen kommer att ta tid. Ett par år eller så. Men så är det med sociala arbetskooperativ. – Det är det svåraste. Att allt går så långsamt, säger hon som alltid måste kämpa med sin egen otålighet och önskan om snabba resultat. Hon skrattar och häller upp kaffe i stora blå muggar och serverar en toscatårta som ett av kooperativen har bakat. Sociala arbetskooperativ är till för dem som har hamnat långt utanför den vanliga arbetsmarknaden – eller som aldrig någonsin har kommit in. Många av dem kommer från psykiatrin och har en diagnos. Det är den gruppen som Kooperatörshuset i Västra Frölunda vänder sig till. Men Yvonne Karlsson bryr sig inte om diagnoserna. – Ingen kommer hit på remiss och ingen från vården kan ringa hit och fråga hur det går eller kräva någon uppföljning. Här finns inget myndighetsutövande. Den som vill veta hur Kalle mår får ringa till Kalle och fråga! För Kooperatörshuset är det viktigare att veta vad varje kooperatör vill och kan – och att hitta de ultimata arbetsuppgifterna och arbetstiderna för var och en. – Om det i vanliga fall behövs fem heltidsanställda för att driva ett mindre hotell måste kooperativet ha 25 personer som jobbar där. Där ligger skillnaden, säger hon. Var och en jobbar efter sin egen förmåga. Utan lön. – Därför måste kooperatörerna ha sin försörjning tryggad genom pension eller sjukersättning. Att få leva ett vanligt

Kooperatörshuset i Västra Frölunda har sedan starten 2001 utbildat ett 50-tal kooperatörer och startat sju kooperativ. Nästa stora projekt blir ett hotell, enligt projektledare Yvonne Karlsson.

liv med arbete och fritid räcker långt som motivation. Man syns, hörs och märks och blir någon att räkna med. De sociala arbetskooperativen är inga vinstmaskiner, om man ser till ekonomin. Men de mänskliga vinsterna är stora. – Och från kommunens sida måste man satsa på en handledare till varje grupp. Alla behöver inte jobba heltid för sin grupp och med tiden blir insatserna mindre. Kooperatörshusets utbildar de blivande kooperatörerna i konsten att driva ett företag, som juridiskt sett sköts som en ideell förening. Demokrati och medinﬂytande är viktigt. Alla måste öva sig på att vara ordförande, sekreterare och kassör och kooperativet ska skriva sina egna stadgar. Och det är bara medlemmarna i kooperativet som har rösträtt. Parallellt med studierna ska gruppen utveckla en aﬀärsidé som utgår från:

• • • • •

Vad vill vi göra? Vad vill vi inte göra? Vad kan vi göra? Vad kan vi inte göra? Finns det en marknad för varan eller tjänsten?

Utifrån denna långa böljande process vaskas den slutgiltiga aﬀärsidén fram. Sedan hösten 2001, då verksamheten startade och fram till hösten 2005 har ett 50-tal kooperatörer utbildats. Sju kooperativ har startats, varav fem fortfarande lever och fungerar. – Det har blivit många kaféer. Nu försöker vi styra in verksamheten på lite andra saker. Nu funderar vi på att starta någon form av databaserat företag som säljer tjänster till föreningar.

Så här jobbar Kooperatörshuset 1. De blivande kooperatörerna träffas 2,5 timme varje dag under två till tre terminer för att undervisas av professionella lärare och cirkelledare. Varje grupp får en egen kommunanställd handledare. Gruppen bör inte vara större än tio personer. 2. Demokrati och föreningskunskap är själva grunden, eftersom kooperativet ska skötas som en ideell förening. 4. Kooperativet bildas och verksamheten dras igång. 5. Kooperatörshuset är fristående och har Göteborgs kommun som huvudman.

Yvonne Karlssons tips • • • • • •

Alla ska komma av egen fri vilja. Ingen myndighetsutövning. Inte kräva remisser eller ställa upp på uppföljningar. Använd folkbildningsmetoden. Utgå från kooperativets förmåga och önskemål. Öppenhet. Och stå för att respektive verksamhet är ett socialt arbetskooperativ och inte någon förklädd arbetsträning.

Rekryteringen till kooperativen sker via ﬂygblad, som placeras på strategiska ställen. – Många kommer hit via boendestödjarna, som vi delar lokal med. De är våra bästa rekryterare. Och alla ska komma hit av egen fri vilja, det är viktigt. Ibland fylls kooperativen på med nya medlemmar. – Då erbjuder vi dem en basutbildning. Man kan även få utbildning på en blivande arbetsplats. Kooperatörshuset är mobilt och har hela Göteborgs kommun med sina 21 stadsdelsförvaltningar som arbetsfält. Hjärtat och själva huset ligger på Lergöksvägen i Västra Frölunda. I stadsdelsnämndens hus. Och nu kan alla andas ut. Kooperatörshuset startade som ett treårigt projekt, som därefter förlängdes år från år. Från årsskiftet 2005/2006 permanentas det. – Nu slipper vi svackorna som kommer när projekttider rinner ut. Det är skönt att kunna planera och jobba mer långsiktigt. Västra Frölunda är en bra stadsdel att jobba i, tycker hon. – Och jag gör inte det här jobbet ensam. Vi är fyra anställda här och vi hyr in specialkompetens. Exempelvis lärarna.

Ett socialt företag är en näringsverksamhet som: • Har som huvudsakligt ändamål att genom företagande integrera personer som står långt ifrån arbetsmarknaden • Huvudsakligen återinvesterar sina vinster i den egna verksamheten eller liknande verksamhet • Skapar delaktighet för medarbetarna genom ägande, avtal eller på annat väl dokumenterat sätt • Är fristående från oﬀentlig sektor Källa: Socialt företagande – en väg till arbetsmarknaden, Nutek Stockholm 2005

Kooperatörshusets kooperativ 21:ans Hörne – träffpunkt för seniorer Under veckan erbjuds pensionärer sopplunch, chigong, allsång, stavgång, föreläsningar och kaffestunder med hembakat. – En succé där alla är vinnare! Alla älskar allsången och det är en fröjd att se när de ger sig ut med stavarna i Slottsskogen, säger Yvonne Karlsson. 24:ans Mångfalden – en hantverksbutik Där säljs keramik, leksaker, sidensjalar, smycken. Varorna kommer främst från andra kooperativ samt hantverk på kommission. Där finns även ett galleri med utställningsverksamhet samt en espressobar i butiken. – Här satsar man på kvalitet och medlemmarna bestämmer helt vad som ska säljas, säger Yvonne Karlsson. Café Gerbera Det finns på Institutionen för Arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Här serveras pajer som bakas av ett annat kooperativ samt mackor och fikabröd till hungriga studenter. – Den förre ägaren försökte att leva på det här kafét, men det gick inte runt. Nu sysselsätter det ett kooperativ, som inte har det vinstkravet på sig.

Bjurslättsfixarna Tyngre allfixarkooperativ som flyttar, gräver, bär och städar. – Det gick inte så bra, eftersom de hade sina lokaler intill ett aktivitetshus, en träffpunkt för personer med psykiska funktionshinder. Kopplingen dit blev för stark. Kooperativet ska flytta till en neutral plats och byta namn. Där måste vi göra en nystart. Café Regnbågen En lunchrestaurang för stadsdelsförvaltningen Bergsjön. – Dessvärre havererade hela kooperativet då kommunen bytte lokal och restaurangen blev hemlös. Bärra Där görs pajer, piroger och mackor som levereras bland annat till Gerbera. – Bärra behöver ett större kök för att kunna växa, och vi jobbar på det. Annars går det bra.

Fakta: Föreningsformer En förening är en sammanslutning mellan människor. Föreningar utgörs av sina medlemmar som kan delta vid årsmöte och där nyttja sin demokratiska röst för att påverka föreningens verksamhet. Medlemmen kan erhålla medlemskap och även gå ut ur föreningen när som helst. Detta skiljer föreningar från bolag där inﬂytandet över verksamheten bygger en ekonomisk insats och stiftelser som är självstyrande. Föreningar som baserar sig på andra föreningar kallas ofta förbund. En ideell förening syftar till att främja sina medlemmars ideella intressen. Ideella föreningar grundas genom att medlemmarna går samman och skriver stadgar för föreningen. Man är inte tvingad att registrera föreningen. Bland många andra är de politiska partierna och fackföreningarna ideella föreningar. En ekonomisk förening syftar genom sin verksamhet till att främja sina medlemmars (konsumenter eller producenter) ekonomi. Överskottet i den gemensamma näringsverksamheten fördelas i allmänhet mellan medlemmarna. Enligt lagen måste en ekonomisk förening registreras som ett företag liknande bestämmelserna som gäller för bolag. Ett kooperativ är en sammanslutning som gemensamt äger ett företag. Företaget är vanligtvis en ekonomisk förening men det förekommer även att det är ett aktiebolag. Ekonomiska föreningar som betecknar sig som kooperativ kan vara producentkooperativ, konsumentkooperativ eller arbetskooperativ. En stiftelse är juridiskt sett en självständig tillgång eller förmögenhet som förvaltas för ett speciellt ändamål.

”

Visionen är att var och en tar ansvar för att alla medborgare får del av både arbete och välfärd. Det handlar om att mötas och ha en dialog och om att gå samman i gemensamma projekt. Målet är ett samhälle där alla får uppleva att vara behövda och fylla en plats.

”

Namn: Carin Högstedt

Uppdrag: Kommunalråd (v) med ansvar för jämställdhet, handikappfrågor, landsbygdsutveckling och social ekonomi. Ersättare i styrelsen för Sveriges Kommuner och Landsting, Ledamot i Demokratioch självstyrelseberedningen, Sveriges Kommuner och Landsting, Ledamot i styrelsen för Södra Smålands kommuner och landsting med uppdrag att bevaka social ekonomi och demokrati. Kommun: Växjö (77 000 invånare). Drygt 20 utvecklingsgrupper arbetar för att landsbygden ska leva. Politisk majoritet: (s), (v) och (mp). Program: Växjö kommuns policy för social ekonomi antogs av ett enigt kommunfullmäktige våren 2005.

Alla ska behövas i vårt samhälle – Social ekonomi ger möjlighet till tillväxt när det oﬀentliga och privata inte ensamma klarar välfärden. Vi ska lägga politiskt krut på att alla ska ha en plats i samhället och acceptera att inte alla kan jobba 110 procent.

Carin Högstedt var drivande kraft bakom Växjö kommuns policy för social ekonomi. Hennes intresse väcktes när hon som kommunalråd ﬁck ansvar för landsbygdens utveckling. När hon läst på om social ekonomi i Sverige och Europa blev hon än mer övertygad om att lita till människors egen förmåga att ta ansvar för sin närmiljö. – Jag kallar mig frihetlig socialist och social ekonomi passar väl in i min ideologi. Men Carin Högstedt är en ovanlig vänsterpartist och går mot strömmen i sitt parti.

kors ensamhet, vår tids största problem. Jag är helt främmande för att lägga över vårduppgifter på frivilliga. Det ﬁnns gränser för vad civilsamhället kan ta över från kommunen eller landstinget eller regionen. Ingen direkt vård, ingen myndighetsutövning. – Vi ska ha proﬀs både till gips och asfalt, säger Carin Högstedt och påminner om att gränser mellan sektorerna växlar hela tiden. Tidigare var fotvård en kommunal angelägenhet, idag är det vanligt att småföretagare sköter den.

Hur diskuteras social ekonomi i vänsterpartiet? – Lokalt är vi positiva och har lagt motioner till våra kongresser om att främja den. I partiet i stort ﬁnns många olika åsikter. Det ﬁnns ett visst intresse, men många vet inte alls vad det handlar om, välgörenhet tror en del. För en del är social ekonomi ett fult ord och man hävdar att det handlar om att vältra över ansvar och arbete på enskilda.

Vilka fördelar finns för kommunen i samspelet med civilsamhället? – Vi får del av nya tankegångar och nya lösningar. Tänk bara på hur friskolornas framväxt har påverkat skolan i stort! Om man vill förnya den offentliga sektorn kan man inte trampa på i gamla hjulspår. I Växjö, liksom på andra håll, har man ordnat utbildning för personal som vill starta kooperativ. – Att det finns flera arbetsgivare är positivt inte minst för lönesättningen. Ett skäl till att vårdens kvinnor fortsätter att ha låga löner är att det bara finns två arbetsgivare som kunnat fortsätta värdera kvinnors arbete sämre än mäns.

Finns den risken? – Ja, den ﬁnns, men läget är samtidigt att den oﬀentliga sektorn inte kan svara för allt som människor behöver. Kommunen kan inte anställa folk för att bota männis-

” ”

Vi ska ha proﬀs både till gips och asfalt. Jag är helt främmande för att lägga över vårduppgifter på frivilliga.

Makten minskar När det gäller nackdelar eller risker för kommunen i samspelet med civilsamhället listar hon olika faktorer: • Minskad insyn i verksamheter. Vid entreprenader gäller att kommunen bara kan styra via det avtal som upprättats. Kommunen kan inte kontrollera på samma sätt som tidigare. • Mindre makt. Den kommun som väljer att lägga över stora delar av sin verksamhet på entreprenörer riskerar mindre direkt inﬂytande. Just detta kan väcka politiskt motstånd, särskilt bland de politiker som inte ser något positivt i alternativ till oﬀentlig sektor. • Risk för styrning. Kommunen begär för mycket av föreningar eller vill ha dess verksamhet på sina villkor. Man glömmer att föreningar vill och ska agera utifrån sina värderingar och hålla ett kritiskt öga på samhället. • Risk att lägga för mycket på eldsjälar. Om de försvinner kan verksamheten rasa. Carin Högstedt talar också om ”dumsnålhet”. När en förening ska ta över en verksamhet från kommunen förväntas de driva verksamheten billigare än tidigare. – Det är fel, i stället skulle vi lägga på pengar så att verksamheten kan utvecklas ännu mer. Alla ska behövas Den bärande tanken i Växjö kommuns policy för social ekonomi är att integrera

människor som idag står utanför. ”Den sociala ekonomin och dess organisationer kan spela en betydligt större roll än idag när det gäller att skapa vägar tillbaka till arbetslivet. Kommunen bör stödja och stimulera, men det är föreningar och andra aktörer som själva ska driva utvecklingen av den sociala ekonomin.” Programmet har sitt ursprung i en informell grupp som består av personer med intresse för social ekonomi – politiker, tjänstemän och föreningsfolk. Efter en tids diskussioner blev det tydligt: Ett kommunalt program behövs för att göra arbetet tydligt. Processen pågick både på fältet och i kommunen på så sätt att föreningsrepresentanter och kommunalt förtroendevalda följde arbetet. Carin Högstedt drev det beslutsamt vidare. Förslaget till program förankrades i samtliga partier och det gick tämligen lätt. Beslutet i fullmäktige blev enhälligt.

Finns risk att policyn blir ett fritt svävande dokument? Nej, det tror inte Carin Högstedt. Direkt under kommunstyrelsen ryms arbetet med den sociala ekonomin i den nybildade enheten Arbete och utveckling. En naturlig placering, eftersom den bärande idén i policyn är integration i arbetslivet.

En arbetsgrupp med representanter för facken, kommunen och frivilligrörelsen ska arbeta vidare med frågorna. Ett stort arbete förestår nu att förankra programmet brett. Det ska ske bland annat via seminarier och mötesplatser. En frivilligcentral planeras där kontakt ska förmedlas mellan dem som behöver hjälp och de som vill hjälpa. Långsiktigt hägrar ett ”Föreningarnas hus”. I Växjö ﬁnns ett rikt föreningsliv både i staden och på landsbygden. Föreningar som arbetar med barn och ungdomar prioriteras. Stödet till föreningslivet höjdes med fem miljoner kronor i budget för år 2006, detta för att stimulera till ett ännu bättre förebyggande socialt arbete bland barn och ungdomar. Socialnämnden stöttar mansjour och kvinnojour och kulturnämnden ger bidrag för olika aktiviteter. Nya föreningar uppstår och det ﬁnns olika sätt för kommunen att stötta dem. Till exempel får en förening för arabisktalande kvinnor disponera en alldeles egen tid i simhallen på lördagar, en tid som är öppen för alla kvinnor. En annan nykomling är kooperativet Macken som ska arbeta med 20–30 per-

”

Somliga har en timme över, andra behöver den. Konstigare än så är det inte.

soner som hamnat utanför arbetsmarknaden. Kommunen ska köpa tio platser, därutöver köper arbetsförmedlingen och försäkringskassan platser. Det ﬁnns även andra projekt för rehabilitering. Även de kommunala bostadsbolagen engagerar sig i den sociala ekonomin. Bolagen har skapat mötesplatser i miljonprogramområdena där det nu också ﬁnns ett antal självförvaltningsprojekt.

Hur arbetar ni för medborgare som står utanför föreningslivet? – Det kommunala regelverket tillåter bara att vi ger stöd till föreningar. Det missgynnar ﬂickor som mindre ofta än pojkar har sin fritid inom ramen för en förening. Alla som spelar fotboll får stöd genom sin förening. Flickor som går på gym får inte del av kommunens resurser. Skateboardungdomar är inte heller intresserade av att bilda en förening och hamnar utanför bidragssystemet. – Att nå människor som står utanför arbete och föreningsliv är det svåraste vi har idag. Vi alla – politiker, tjänstemän och föreningsaktiva – måste röra oss mycket mer ute bland folk. Vi kan inte vänta på att människor kommer till oss. Det är vid samtal och möten som idéer föds. Carin Högstedts vision är dialogen och att oﬀentlig sektor, civilsamhälle och näringsliv bidrar till att människor känner sig delaktiga och behövda. – Alla har ett ansvar och allt kan bli bättre. Somliga har en timme över – andra behöver den. Konstigare än så är det inte.

FKU – Föreningen Kooperativ Utveckling

Kooperativ i stark tillväxt – Både den lokala och den regionala finansieringen ökar. Det ser vi som en bekräftelse på att kommuner och regioner ser kooperativ som ett viktigt bidrag till sysselsättning och tillväxt. Per Fontin är ordförande i Föreningen Kooperativ utveckling, det nätverk som samlar alla lokala kooperativa utvecklingscentra runt om i landet. Kooperativ organiseras ofta som ekonomiska föreningar. Siffror från SCB visar tillväxten inom denna sektor: 35 procent under en femårsperiod, bostadsrättsföreningar borträknade. Andra typer av företag ökar betydligt mindre: aktiebolagen 12 procent och enskilda firmor 9 procent. Ökningen störst inom tjänstesektorn: utbildning, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg. Ett kooperativ startar utifrån lokala behov för att till exempel skapa jobb eller rädda kvar och utveckla service. Överlever kooperativen? – Det är alltid så att en del företag går i konkurs. Men jag tror att kooperativ ofta är mer långsiktigt hållbara än andra företag just för att de är lokala. De som startar något tillsammans har noga tänkt igenom vad de vill och är besjälade av sin verksamhetsidé, svarar Per Fontin. Partnerskapet mellan LKU och kommuner, landsting och regioner innebär att avtal sluts om samarbete. En del avtal beslutas årsvis medan andra löper på längre sikt. Självklart önskar organisationen Kooperativ utveckling fler avtal om långsiktig finansiering. – Drömmen för oss är långsiktighet så att de lokala utvecklingscentra kan planera på längre sikt. En annan nackdel med nuvarande finansieringsformer är ”det ständiga jagandet” efter projektpengar.

Per Fontin tror att det allmänt ﬁnns en stor projekttrötthet idag. – Kraften rinner bort när man ska ideligen ska formulera nya projektansökningar. Hela tiden är det fråga om att hitta nya infallsvinklar på samma eviga problem – att skapa nya jobb och att utveckla modeller för det. Han betonar att projekt är bra om de ingår i en långsiktig planering: – Men oftast är det inte så. Man borde alltid diskutera vad som ska hända efter projekttiden. Annars blir projekten raketer som lyser starkt några ögonblick och därefter slocknar. Och det man har åstadkommit är att ta andan ur eldsjälar som satsat mycket. Den förändring ordföranden för Kooperativ Utveckling önskar sig är långsiktighet så att människor vågar och orkar satsa på det som de tror på.

Föreningen Kooperativ Utveckling. Kooperationen samlar människor som arbetar för gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella mål med hjälp av ett demokratiskt styrt företag som de äger tillsammans. Föreningen Kooperativ Utveckling, FKU, är en ideell förening och ett nätverk bestående av landets 25 Lokala Kooperativa Utvecklingscentrum, LKU. Ett nittiotal kooperativa rådgivare ger kostnadsfri rådgivning till dem som vill starta kooperativ eller andra typer av sociala företag. LKU får stöd från regioner, kommuner och det statliga Nutek (Närings- och teknikutvecklingsverket). Därtill kommer olika typer av projektstöd. Många LKU är aktiva i arbetet med EU:s strukturfonder.

Bergsjökanalen 103,1 Högt tempo. Ung musik. Många jinglar med kända röster. Reportage och intervjuer med människor från förorten. Det är så Bergsjökanalen jobbar. Lokalt och nära människorna. Särskilt de unga. Närradiostationen Bergsjökanalen finns på Stjärnbildsgatan 44 i Norra Bergsjön. Ett samlingsrum, ett pentry, ett badrum och en studio. Det är det allt. Inga stora sändare på taket. – Nej, vi sänder aldrig live och vi jobbar digitalt, säger producenten Jorge Martorell. På väggen hänger diplomet och radiopriset som Bergsjökanalen fick av den svenska radioakademin i mars 2005. – Vi vann i kategorin årets bästa närradioprogram. Det ger lite självförtroende, säger Jorge. Priset fick de för sina levande lokala reportage och intervjuer. – Det är den lokala prägeln som rättfärdigar vår existens och det enda vi kan komma med, säger Gisli Hjaltason, grundare av Bergsjökanalen. Men där finns något att tillföra. Något som det globala mediebruset aldrig kommer åt. – Bergsjön har ingen lokaltidning och det som skrivs om Bergsjön i de större tidningarna är oftast klichéartade bilder från förorten, medan vi försöker att spegla livet och människorna som bor här, fortsätter han. Det är ungdomarnas egna röster som hörs och deras musik som spelas. Målet är att få till en identitet i nybyggarlandet där genomströmningen av människor är stor och mysfaktorn är låg. – Vi vill ge röst åt de som inte hörs, säger Jorge. Man gör det sex timmar i veckan. På tisdagar och torsdagar. – Det är för lite. Efter nyår hoppas vi att vår sändningstid kan utökas till tio timmar, så att vi kan sända regelbundet från måndag till torsdag.

Det var på 1960-talet som Göteborgsförorten Bergsjön byggdes. Här bor 15 000 människor. Nästan hälften har jobb. Mellan 55 och 60 procent har invandrarbakgrund och det talas 50-tal olika språk i området. Och förorten har fått leva med ett rymdtema. Där finns platser som Kosmos, Galaxen och Rymdtorget. – Hela världsrymden har samlats i Bergsjön, säger Jorge. Bergsjön har blivit en sliten förort med sprucken asfalt och stora hyreshus som är i behov av renovering. Man undrar var hjärtat finns. Men Gisli Hjaltason säger att det finns. Åtminstone i topografin. Bergsknallarna har alltid funnits där liksom sjön. – Naturen är fin. Och den som gillar att leva i en multikulturell miljö kan göra det här, säger han. Han gillar det. Och det finns något som alla Bergsjöbor har gemensamt. – Folk vill ju trivas och ha det bra där de bor, säger Gisli. Så har man språket. Svenskan. Därför sänder Bergsjökanalen alltid på svenska. Kanalen startades 1999. Och det fanns två tunga skäl, säger Gisli. – Vi ville göra radio för Bergsjön och vi ville skapa en mötesplats för ungdomar och andra radiointresserade. Bergsjöns närradioförening bildades. – Pengar är det alltid ont om. Men vi fick i alla fall stöd från stadsdelsförvaltningen till utrustningen och bostadsrättsföreningen där jag är vice värd bjöd på lokalerna. I början sändes många konsumentprogram på olika språk. Traktens föreningar kom för att lära sig grunderna i att sända radio och gjorde egna program. Och det spelades mycket musik från hela världen. Vem lyssnar på radio i dag?

I studion. Jorge Martorell är producent. Gisli Hjaltason ﬂyttade från Island till Bergsjön 1979. 20 år senare grundade han Bergsjökanalen.

Jorge och Gisli tittar på varandra. Plågsamt medvetna om att radion inte är självklar för dagens ungdomar. Men det ﬁnns vägar att gå. Jorge besöker skolor och berättar om kanalen – och skolor kommer på studiebesök och får låta lite i radion. – Och vi har inlett ett pedagogiskt samarbete med sjätteklass från Hammarkullen. De ska lära sig att sända radio nästa termin. De får göra lite reportage, berätta historier, spela teater och musik. Ungdomar får komma och spela upp sina demotaper eller dra en rap. Jorge intervjuar. De berättar. Materialet redigeras och tätas till rappa radioinslag med läckra jinglar. – Så kör vi Radio Radar varje torsdag och då får ungdomarna göra sina egna program, berättar Jorge. Och vi har gott om praktikanter.

Fakta om närradion Det blev tillåtet att sända närradio i Sverige 1979. Tillstånd ges av Radio- och TV-styrelsen. Ideella föreningar med lokal anknytning tillhör de grupper som kan få sändningstillstånd. En ansvarig utgivare måste utses. Närradion måste följa de etiska spelreglerna som gäller för radio och tv – med ett undantag. – Vi behöver inte vara opartiska, säger Gisli Hjaltason. En förening kan exempelvis propagera för sitt utan att väga in motståndarnas synpunkter. 10 procent av sändningstiden får användas till reklam. Man får bara sända programmen i sin hemkommun. Bergsjökanalen sänder på 103,1 mhz och kan även nås via nätet på www.gnf.nu.

En mångkulturell förort kan vara berikande. Om man går förbi klichéerna. Jorge, som kommer från Argentina, är så innerligt trött på dem. – Det finns två varianter. Antingen är allt så bra och då handlar det om mat och dans, eller så handlar det om brottslingar och missbruk. Han vill komma åt nyanserna och de slentrianmässiga attityderna. – Ungarna här lär sig väldigt tidigt att man aldrig ska säga något till polisen. Att tjalla är fult. Men i Bergsjön finns en närpolis som har jobbat där i över 30 år. – Och när han kommer till skolan trängs ungarna runt honom. Att ständigt återkomma till skolor och människor skapar på sikt en förankring. Och då kommer lyssnarna. En hel generation är under inskolning just nu och framtiden ser ljus ut. Bergsjökanalen är rädd om sin integritet. Samtidigt som man bjuder in i stort sett hela Bergsjöns befolkning. Alla som vill säga något i radion eller spela sin musik får det. Alla är välkomna med idéer. Vill man göra en intervju eller ett eget reportage går det bra – eller köra lite radioteater. Föreningar får komma och propagera för sitt. Stadsdelsförvaltningen får också lite tid för att exempelvis berätta om sagostunder på biblioteket. – Och nästa år är det val. Då ska vi intervjua Bergsjöns politiker, berättar Jorge. 103,1 är på väg att bli en institution i Bergsjön. – Men vi måste bli bättre på att marknadsföra oss. Massutskick till hushållen och några läckra affischer på strategiska ställen är vad vi behöver. Och en tryggare ekonomi.

Programmen spelas in i Bergsjön digitalt och sänds vidare till Göteborgs närradio, som tar hand om radiosändningarna.

” ” En av de viktigaste frågorna för att stärka det civila samhället i Sverige är att underlätta föreningars och organisationers möjlighet till egenﬁnansiering. Då kan medborgarnas egna värderingar styra mer och politiken mindre.

Namn: Erik Langby

Uppdrag: Kommunstyrelseordförande (m) Ordförande i Kommunförbundet Stockholms län Kommun: Nacka (80.000 invånare). Politisk majoritet: (m), (fp) och (kd)

Civilsamhället – en fri zon – Människor kan själva ta hand om sina angelägenheter. Tidigare behövdes mer av politisk styrning men nu kan ett civilt samhälle ta över mer och mer.

Erik Langby talar gärna om civilsamhället. För honom består samhället av två krafter, det civila samhället och den politiska sfären. Moderater ser det civila samhället som den del av samhället som inte styrs av politiken. Man ser ett ideologiskt egenvärde i att civilsamhället blir större och att den politiska sfären minskar. En vanlig bild av samhället är annars en tredelning: den offentliga sektorn, den privata sektorn och däremellan civilsamhället där den sociala ekonomin är en del. För Erik Langby ryms den privata sektorn inom det civila samhället. Detta består i sin tur av två delar: marknaderna och gemenskaperna. Marknaderna är företagen där mycket är kopplat till ekonomi. Gemenskaperna däremot bottnar i relationer – kärlek, vänskap och intressegemenskaper – och finns i familj, grannskap, byalag och i ideell sektor. – För oss moderater är detta en modell som är användbar när vi arbetar för att förändra samhället, säger Erik Langby. Han använder sig aldrig av begreppet social ekonomi och det bottnar i att han inte ser just social ekonomi som ett stöd för den samhällsförändring han vill se. I begreppet civilsamhälle finns också blandformer. Till exempel drivs barnomsorg både av privata företag och av föräldra-

kooperativ och båda ﬁnansieras av oﬀentliga medel.

Hur ser du på privat vinstintresse? – Det är en pseudofråga! Det är självklart att en verksamhet måste sikta på att få överskott för att kunna utvecklas vidare eller gå in på nya aktiviteter. I Nacka startade aktiebolaget Pysslingen sitt första daghem och efterhand startade de också Pysslingen-skolor. Vem vet, de kanske startar universitet i framtiden?

””

Allmänna bidrag till föreningar är inget som kommunen ska satsa på.

Barnomsorg, skola och äldreomsorg är områden där ingen skär guld med täljknivar. Alla som är verksamma där brinner för att utveckla en bra verksamhet, anser Erik Langby.

Han vill skilja på finansiering och produktionsuppdrag: Kommunen behöver inte själv driva skolor och daghem, i stället är det kommunala huvuduppdraget att finansiera och skapa ramar för olika verksamheter. Sedan 1992 finns ett peng- eller checksystem för olika tjänster som skola, barnomsorg och hemtjänst i Nacka. Produktion av de tjänster som behövs finns i civilsamhället. – Det är spännande att decentralisera och låta olika modeller tävla med varandra i detta att utveckla verksamheter. När både enskilda och företag engagerar sig höjs kvaliteten. Mångfald är spännande!

ett barn med särskilda behov tar med sig sin ”extrapott” till den förskola eller skola som familjen väljer. Pengsystemet lämnar mycket litet utrymme för förhandlingar, säger Erik Langby som anser att modellen är rättvis och gynnar medborgarna lika.

” ” Det är märkligt att ena dagen tigga pengar av kommunen och den andra dagen komma med kritik.

Kan och vill alla välja? – Alla gör det inte, men det faktum att många gör det sätter press på producenterna att sköta sig bra. På så sätt har de passiva glädje av att andra blir aktiva. Ingen blir över, säger Erik Langby. En undersökning i Nacka visar att invånare i ett invandrartätt område mer än i andra områden aktivt valde skola för sina barn. Man bor segregerat, men segregation kan i viss mån brytas om det är fritt val mellan skolor, säger Erik Langby. Alla utförare får samma ersättning från kommunen. Ett kommunalt daghem får lika mycket pengar som ett föräldrakooperativ. Pengsystemet innebär också att

I Nacka ﬁnns ett livaktigt föreningsliv. Principen är att skattepengar bara går till aktiviteter och till verksamheter för barn och ungdomar. De vuxna får klara sig själva vare sig de vill lära sig bygga båtar eller knyppla. Studieförbunden får inga bidrag för vuxenverksamhet. Däremot ger kommunen projektbidrag för drift av exempelvis idrottsanläggningar och kommunen kan gå i borgen när frivilliga bygger båtbryggor eller skidbackar. Livaktiga kulturhus som Dieselverkstan och Boo Folkets hus har uppdrag att vara kulturella samlingspunkter och kommunens bibliotek är naturliga

träﬀpunkter i områdena, inte minst i invandrartäta Fisksätra. – Villkoret är att människor ska utföra något. Allmänna bidrag till föreningar är inget som kommunen ska satsa på.

Föreningar vill också hålla ett kritiskt öga på hur samhället fungerar till exempel för utsatta grupper. Vill ni stödja dem i detta? – Föreningar ska stå på egna ben. När det gäller stöd till deras egen verksamhet vill jag ha den modell som ﬁnns i USA: avdragsrätt för den som ger föreningar ekonomiskt bidrag. Först då kan föreningen vara en oberoende kritisk röst. Det är märkligt att ena dagen tigga pengar av kommunen och den andra dagen komma med kritik. Stöd till slutna eller rasistiska föreningar kan aldrig komma ifråga, eftersom en demokratisk värdegrund är ett absolut villkor. Detta har aldrig dykt upp som problem eftersom det inte ﬁnns sådana sammanslutningar i kommunen, säger Erik Langby. – Vi är respektfulla inför det civila samhället och försöker att inte breda ut politiken så mycket. Detta att det civila samhället är så starkt tror jag bidrar till att bromsa antidemokratiska och extrema värderingar. – Många tror att det politiska systemet måste byggas ut för att hävda demokratiska värderingar. Jag tror tvärtom. Ett starkt civilt samhälle hävdar detta bättre av egen kraft.

Ser du gränser för vad civilsamhället kan göra? Rättsystemet är Erik Langbys svar. Därutöver har han inget behov av att säga ”hit men inte längre”: – Vi är öppna för allt. Hela poängen med civilsamhället är att lämna utrymmet fritt för gemenskaper och marknader. Olika intressenter ska agera som producenter av tjänster. Däri ingår att ideella organisationer ska kunna sköta verksamheter på uppdrag. Idag är Lagen om offentlig upphandling (LOU) ett hinder och en huvudvärk. Erik Langby anser att den är för fyrkantig och inte skiljer mellan ”inköp av toalettpapper och stöd till ungdomar”. – Det är stötande att vi inte direkt kan uppdra till en förening att driva en fritidsgård! Där finns ju ingen marknad och det är naturligt att ge ett uppdrag utan krumbukter. Nu ska man låtsas att det är upphandling fast det inte finns några andra aktörer. Hans vision är att ytterligare utveckla och skapa utrymme för gemenskaper och marknader. Kommunen ska vara försiktig med vad den lägger under sig, både vad gäller finansiering och produktion.

SIOS – samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige

En god mångkulturell politik – Vi representerar många människor och vi är en del av Folkrörelsesverige. Vi har ﬂer uppgifter än vanliga organisationer – bevara hemlandets kultur, slussa medlemmar ut i samhällslivet och främja deras rätt till arbete, hälsa och omsorg. Maria Olsson är ordförande i Sios och även i Polska riksförbundet. Hon är civilingenjör med eget företag men ägnar ändå mycket tid åt ideellt arbete. Starten för Sios var när det italienska och det grekiska riksförbundet började samarbeta i början på sjuttiotalet. Fler och ﬂer förbund gick med och Sios bildades formellt 1989. De olika etniska förbunden driver egna frågor och i Sios arbetar man för gemensamma mål. – Vi vill ha ett perspektivskifte som innebär att integration tolkas som likvärdig status för majoritet och minoritet. – En god mångkulturell politik är för oss att inte klumpa ihop ”invandrare” som en grupp. Både livssituationer och behov är mycket olika. Vi minoriteter vill behandlas som subjekt i processer som rör vår roll i samhället, förklarar Maria Olsson Ordföranden och andra företrädare för Sios är idag mycket efterfrågade av myndigheter och andra som vill ha ”mångkulturella synpunkter”. Sios är dessutom medlem i olika organ för att få vara med och påverka. Sveriges Konsumentråd, Folk

och försvar, Folkrörelseforum är några exempel. Alla möten är på arbetstid. – Det är ett evigt springande och betyder mängder av ideellt arbete. Det som driver oss är att vi behövs för att föra fram de olika behov som ﬁnns i vår stora heterogena grupp. Till exempel har värnplikten en särskild betydelse för ungdomar med invandrarbakgrund. Den markerar solidaritet med det nya hemlandet, ger en starkare svensk identitet och, inte minst, känslan av att vara lika mycket värd som svenska ungdomar. Sios får ett statligt bidrag på en halv miljon kronor som räcker till ett litet kansli och en halvtidstjänst. Därtill kommer stöd till olika projekt. Ett sådant är Antidiskrimineringsbyrån som gör ett viktigt arbete. De olika lokala etniska föreningarna har det ännu tuffare, ekonomiskt sett, bland annat beroende på bidragsreglerna. Till exempel missgynnas åldersblandad verksamhet. Polska föreningen i Stockholm får 20 000 kronor per år för en stor verksamhet med deltagare från hela regionen. – Kanske saknar vi kompetensen att söka pengar. Man är väl en ideell idiot som jobbar så mycket, men det vi gör betyder så mycket för många. Därför sliter vi och mest förstås vi kvinnor, säger Maria Olsson.

Sios är delaktig i arbetet med spelregler för den ideella sektorn (se sidan 78). Initiativ ska komma underifrån annars dör människors engagemang, resonerar Maria Olsson: – Hela Folkrörelsesverige är i kris på grund av denna styrning uppifrån. Stat och myndigheter bestämmer ovanifrån om vad ideella organisationer ska göra och söker acceptans för sina projekt. – Det är lätt att förstå varför alla organisationer tappar medlemmar. Om människor som kommer med initiativ inte får något gehör för att föreningen har bundit sig för något annat – vad är det då för poäng med att bli medlem?

Sios vill ha ökad samverkan och delaktighet med den offentliga sektorn. Drivkraften är att tillsammans arbeta för ett gott samhälle med bra skola och bra äldreomsorg. – Samhället har också rätt att kräva detta av oss. Men vi behöver ett bättre stöd för att kunna göra det arbetet, säger Maria Olsson.

Sios uttyds Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige. Sios har sexton medlemsförbund vilka har cirka 400 lokalföreningar med ungefär 100 000 medlemmar spridda runt om i Sverige. Sios är partipolitiskt och religiöst obundet. I samarbete med demokratiska krafter i Sverige vill man verka för ett mångkulturellt samhälle. Ett aktivt jämställdhetsarbete en förutsättning för medlemskap i Sios. Huvuduppgifterna är språk och kultur, jämlikhet och mångfald, utveckling av demokratin och det mångkulturella samhället.

Fakta: Driftsformer och LOU Kommuner och landsting har möjlighet att lämna över verksamhet till ekonomisk förening, ideell förening, stiftelse, enskilda individer, aktiebolag eller handelsbolag för att sköta kommunala angelägenheter. Det förutsätter att det inte finns speciella föreskrifter för verksamheten som till exempel myndighetsutövning eller andra frågor som endast får skötas i kommunal regi. Fullmäktige beslutar om överlåtelse av skötsel eller drift och ska se till att det finns möjlighet att kontrollera och följa upp verksamheten. Genom avtal ska det vara möjligt för allmänheten att få insyn i hur verksamheten utförs. När verksamhet drivs av andra än det offentliga gäller inte alltid samma förutsättningar. För den upphandlade verksamheten gäller till exempel inte offentlighetsprincipen eller meddelarfrihet för dess personal. Laglighetsprövningen försvinner, sekretesslagen gäller inte, förvaltningslagen gäller inte heller och tjänsteansvaret försvinner.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) Den svenska riksdagen ställer högre krav vid offentlig upphandling än vad EU-direktiven kräver. Det innebär att det ställs högre krav på lokala och regionala myndigheter än generellt inom EU. Det är dock inte all verksamhet som behöver upphandlas enligt LOU. Speciallagstiftningen, i det här fallet skollagen, ger förutsättningar för enskilda förskolor och friskolor att driva verksamhet med bidrag från kommunerna. Det finns i dessa fall inget uppdragsförhållande mellan den enskilda verksamheten och kommunen. För tillfället pågår ett arbete med att anpassa den svenska upphandlingslagstiftningen till EU-direktiv. Detta ska vara genomfört till februari 2006.

Kommuners och landstings fem former för att styra verksamheter: Förvaltningsform: Det allra vanligaste är att verksamheten drivs i offentlig egen regi, dvs. förvaltningsform. Bidragsfinansierad drift: Det förekommer att verksamheten drivs som en enskild verksamhet som får bidrag som finansiering. Det finns då inget uppdragsförhållande och det offentliga styr endast genom tillståndsgivning/tillsyn och bidragsregler. Entreprenad: Det kan finnas önskemål eller behov om att verksamheten ska upphandlas och drivas på entreprenad. I det fallet är det ett företag, förening eller enskild individ som driver verksamheten. Kommunen genomför en upphandling enligt LOU, men är fortfarande huvudman samt styr och följer upp verksamheten enligt förfrågningsunderlag och avtal. Kommunalt bolag: Det kan av affärsmässiga skäl vara önskvärt att kommunal verksamhet drivs i bolagsform. Samma regler gäller för kommunala bolag som för entreprenad. Även här tillämpas lagen om offentlig upphandling, LOU. Köp av enstaka platser av enskilda huvudmän: Det förekommer till exempel institutionsplaceringar. Här genomförs också någon form av upphandling.

Jörnborna ville behålla sina läkare Glesbygd och utﬂyttning. Det får Jörnborna leva med. Men när vårdcentralen sparades bort ﬁck de nog. Den ideella intresseföreningen Hälsogemenskapen i Jörn AB bildades och en hälsocentral öppnades.

– Ett brett stöd hos befolkningen är nödvändigt för att klara det här uppdraget, säger projektledare Gundalill Carlsson.

Jörn i Västerbotten, med sina 1750 invånare, har varit ett blomstrande samhälle med radiohandlare, fotograf, matbutiker, möbelaﬀär, kaféer, hotell och småindustrier. Ett järnvägssamhälle som byggdes upp vid stambanan för drygt 100 år sedan.

– Det var nog som bäst under 50- och 60-talet, säger Gundalill Carlsson, projektledare på Hälsogemenskapen. Hotellet med baren och pizzerian är till salu. Kvar finns en bensinstation, en konsumbutik och några mindre företag – och huset som hälsocentralen delar med Apoteket och det kommunala äldreboendet. Det är lunchdags och vårdfolket samlas i det gemensamma personalrummet. Medhavda matlådor är ett måste. Det enda Konsum har att erbjuda som färsk färdigmat är sallader som görs i Stockholm. – Otroligt korkat, säger Gundalill och sätter tänderna i kycklingfilén. Annars är vädret det stora samtalsämnet. Det är snart advent och alla väntar på snön och kylan. Gråväder och snöslask vid den här tiden på året tillhör ovanligheterna. Vi befinner oss i Skellefteå kommun. Mittemellan Misenträsk och Boliden. – Jodå, Sara Lidman ligger begravd i Överjörn, vår begravningsplats, och hon gav ett generöst bidrag till vår hälsocentral. Det var år 2000 som landstinget sparade bort vårdcentralen. – I stället skulle vi åka till Boliden som ligger tre mil härifrån. Lokalerna i Jörn tömdes på inventarier och utrustning. – Allt gick väldigt fort och vi skulle nöja oss med en distriktssköterskemottagning. Efter en tid fick Jörnborna nog. De ville ha tillbaka sina läkare. Gundalills man, Tommy Carlsson gick in på nätet och fick syn på något som kallas ”Gemenskapsföretag”, eller ”Community Business”. I princip handlar det om att lokala krafter startar företag i allmännyttans tjänst. MoEtt gemenskapsföretag består av en dellen skapades i Skottland. ideell förening och ett eller flera aktie– Det verkade intressant och vi bjöd in bolag som föreningen startar och äger. konsulten Håkan Björk till ett möte på FolBolaget driver affärsmässig verksamhet kets hus. Detta hände våren 2002. Över 300 under formell självständighet. Eventuell personer kom för att lyssna. vinst går tillbaka till verksamheten. – Den kvällen bildades intresseföreningen Hälsogemenskap. Alla föreningar gick

med och vi fick en stark paraplyorganisation. För att kunna gå vidare behövde föreningen ett aktiekapital på 250 000 kronor. – Våra seniorer gav sig ut och knackade dörr, och inom ett par månader var det gjort! Sedan var det dags att förhandla med landstinget. Och det var tufft. Det blev 3,2 miljoner kronor för driften under tre år. Den första oktober 2003 kunde hälsocentralen i Jörn ta emot de första patienterna. Två läkare delar på läkartjänsten och jobbar 14 dagar i stöten. Båda är egna företagare och arbetar på entreprenad. Föreningen har anställt tre distriktssköterskor som jobbar 75, 90 respektive 80 procent. En av dem är även barnmorska och tar hand om mödrahälsovården och kvinnohälsan. – Annars är vi ute på mottagningen, tar hand om barnhälsovården, gör hembesök och hälsokontroller, berättar Marianne Lindström, distriktssköterska. Sjukgymnasten och arbetsterapeuten finns i Boliden. – Därför måste vi kalla oss för hälsocentral, eftersom vi inte är helt kompletta, säger Gundalill Carlsson. Däremot har hälsocentralen egen tandvård. En tandläkare, en tandhygienist och tandsköterska har anställts. – Vi delar hygienisten och sköterskan med en annan mottagning och det fungerar utmärkt. Och det har visat sig att tandvården är en liten guldgruva. – Där tjänar vi pengar, fast vi har samma priser som folktandvården och trots att vi har köpt in all utrustning. Tandvården har öppet tre till fyra dagar i veckan, medan hälsocentralen är öppen alla vardagar. Väntrummet är stort och luftigt. En kvinna väntar på sin tur. Hon är nöjd. Nu behöver hon inte åka till Boliden. Läkaren och verksamhetschefen Roger Karlsson är kanske inte så nöjd, men tycker i alla fall att det fungerar bra nu. – Varje grej som finns i Jörn gör samhället mer värdefullt för invånarna, säger han som tycker att det förs en kolonialpolitik i landstinget och att det mesta handlar om en budget i balans.

Trebarnsmamman Bodil Norman är med i föreningen och hon är mycket tacksam över att det finns både mödravård och barnhälsovård på hemmaplan. Frågan är bara hur länge det varar. Ett år till räcker avtalet. Sedan väntar en omförhandling med landstinget. – Vi har i alla fall bevisat att vi kan driva den här hälsocentralen billigare än vad någon annan har klarat, säger Gundalill Carlsson. Med tanke på utflyttningen kan landstinget säga upp avtalet och då är det slut. – Men vi har goda relationer med landstingspolitikerna och det finns inget som tyder på en nedläggning. Hur är det då med föreningen? Gundalill suckar lite. – Du vet hur det är. Nu när allt rullar på lutar sig folk tillbaka och tycker väl att allt sköter sig själv nu. Man litar på att vi klarar det. Men engagemanget behövs och vi som driver på behöver stöd. Men det har hänt att någon har knackat på hennes dörr och lagt 20 000 kronor i hennes hand som stöd till föreningen. Något direkt inflytande över själva verksamheten kan medlemmarna aldrig få. – Hur skulle det se ut om föreningen satt och petade i patientlistor och annat. Här måste vi lita till professionen. Men behöver ett rum målas om är det bara att säga till. – I sådana lägen ställer alla upp.

Apotek, hälsomottagning, tandhälsa, fotvård och äldreboende. Allt ﬁnns samlat i ett stort tegelhus, mitt i Jörn. Jörn har 1 750 invånare. Runt 1 200 av dem är med i föreningen Hälsogemenskap. Bodil Norman och lilla Wilma bor i Jörn. – Det är skönt att ha mödravården och barnhälsovården på hemmaplan, säger Bodil.

Än så länge är hon projektledare på heltid med eget rum på hälsocentralen. Efter nyår räcker pengarna bara till en halvtid. Men visioner finns. – Vi hoppas på att kunna driva ett äldreboende. Det är ett projekt som vi jobbar på. Och det finns rum för fler i det stora huset. – Vi har en polis här som har varit sjukskriven länge. Nu ska han börja arbetsträna och vi ser gärna att han flyttar in till oss. Fotvården och hemtjänsten har i alla fall flyttat in och landstinget har ökat på anslagen. – Och vi har startat en begravningsfond som ger lite pengar. Dessutom har vi sålt nålar som man ska ha på rockkragen. Medlemsavgiften ligger på 50 kronor om året per familj. Den kanske höjs till nästa årsmöte. – Vi begär egentligen ganska mycket. Alla betalar redan skatt för sjukvården. Här får man betala lite till. Det bevisar väl hur viktig vården är, säger Gundalill Carlsson.

Gundalill Carlssons tips till föreningar som vill driva en hälso-/vårdcentral: 1. Se till att ni får ett bra avtal och att de som förhandlar för föreningen kan sjukvård. 2. Kontrollera all utrustning och lokalerna noga innan avtal skrivs. 3. Personalen måste vara erfaren och kunna arbeta självständigt. 4. Ha ett brett stöd hos befolkningen och se till att det ﬁnns fonder och annat som gör det möjligt att få in pengar.

Centrum i Jörn. Det är sex mil till Skellefteå och drygt 100 mil till Stockholm.

”

Involverar vi medborgarna genom samarbete med deras egna självständiga föreningar och sammanslutningar, så skapar vi en social sammanhållning som är avgörande för det goda samhället. För att lyckas behövs respekt, öppenhet och engagemang.

”

Namn: Jens Nilsson

Uppdrag: Kommunstyrelsens ordförande (s) Vice ordförande i det europeiska nätverket REVES, Regioner och städer för social ekonomi. Ersättare i Internationella beredningen, Sveriges Kommuner och Landsting Kommun: Östersund (59 000 invånare). Politisk majoritet: (s) och (v).

Bort med revirtänkandet – Vi politiker ska vara ute mer i föreningarna och arbeta för att dessa får bättre villkor. Om vi får bort revirtänkandet i kommunen kan social ekonomi bli en viktig faktor för tillväxt.

Jens Nilsson var en av de första i sitt parti att bejaka civilsamhällets bidrag till välfärd och tillväxt. Särskilt nöjd är han nu när den socialdemokratiska partikongressen i november 2005 beslutade att göra social ekonomi till ett nytt politikområde. Den sociala ekonomins företagande ska stöttas lika mycket som traditionellt småföretagande. Partiet ska utforma en politik som gynnar lokala initiativ och människors självorganisering. Jens Nilsson har talat för detta sedan mitten av åttiotalet då han var med om att bilda organisationen Kooperativ Utveckling i Jämtland där landets första äldrekooperativ startade. Jens Nilsson skojar om att han gjort som Gorbatjov – ”när det inte går att riva murar direkt får man ta omvägar för att nå sitt mål”. I hans fall handlade det om att påverka sitt parti till insikt om civilsamhällets betydelse för välfärden. – Partiet gjorde ett historiskt misstag när man inte insåg de negativa eﬀekterna av det starka samhället, nämligen risk för passivitet. Olof Palme varnade för detta i en bok redan 1975 men frågan glömdes bort. Jens Nilssons första omväg kring ”muren” i partiet var alltså Kooperativ Utveck-

ling, numera riksomfattande. Den andra var det europeiska nätverket Reves, som Jens Nilsson drog igång år 1997 tillsammans med politiker från Italien och Tyskland. Nätverket växte och drev opinion för att social ekonomi ska ses som en viktig faktor för sysselsättning och tillväxt. Inom regeringskansliet insåg man nu också att det efter EU-inträdet behövdes en svensk deﬁnition och en svensk ståndpunkt.

Påverkade genom EU –Vi påverkade Sverige genom EU, säger Jens Nilsson som ger sin bild av begreppet: Social ekonomi är ett nytt ord men en gammal företeelse. Det är klassisk svensk folkrörelse plus nya former för arbete och företagande, allt ifrån ideella föreningar till stora allmännyttiga företag. Ändå har det funnits skepsis eller motstånd bland socialdemokrater och inte så få har sett de alternativ som växt fram som en kritik mot det starka samhället. Nu efter kongressbeslutet hösten 2005 har emellertid Jens Nilsson gott hopp om att allt ﬂer inom socialdemokratin ska bejaka enskilda initiativ och nya företagsformer. Det ﬁnns inget särskilt program för Östersunds arbete med social ekonomi. I stället framhåller man i tillväxtprogram och

budgetskrivelser att det är viktigt med samarbete mellan det oﬀentliga, näringslivet och den sociala ekonomin.

Varför inget program? – Ett sådant måste bottna i en dialog med den tredje sektorn. Kooperativ utveckling samlar de regionala aktörerna, men i Östersund har vi inget forum där vi och föreningar möts. Det är inte vi politiker som ska bestämma hur den sociala ekonomin ska ut se ut. Initiativen måste komma underifrån. Jens Nilsson vill vara ”möjliggörare”. Så skedde när den kommunala konsumentrådgivningen lades ner, delvis av ekonomiska skäl men också för att politikerna önskade en annan inriktning. Vissa formuleringar i anbudsunderlaget innebar att Bykontoret i Lit kunde ta hem upphandlingen. –Lagen om oﬀentlig upphandling är bra när man vill pressa priset, men inte när man vill ta vara på medborgarnas engagemang. Jag tror inte att det var lagstiftarens mening att hindra lokal utveckling, säger Jens Nilsson. Nu sköter Bykontoret i Lit konsumentrådgivning per telefon och har utvecklats till ett centrum som stärker bygden. Debatt i fullmäktige Att se till helheten, alla medborgare, och samtidigt understödja lokalt engagemang kan väcka diskussion. Jens Nilsson minns debatter i kommunfullmäktige om ”orättvisan” i att föreningar som aktivt vill ut-

veckla sin bygd får större kommunala bidrag än andra föreningar. – Högst rimligt att de som jobbar hårt får mer. En annan stor fullmäktigedebatt gällde förslaget att lägga ned tre skolor. Föräldrar protesterade och ville själva ta över. Fullmäktige beslöt ändå att lägga ned två skolor. – Det var ekonomiskt nödvändigt. Vi måste se till helheten och stå för obekväma beslut. Det är ﬂer politiker än tjänstemän som är med på tänkesättet att kommunen inte kan lösa alla problem. Föreningar och andra aktörer inom den sociala ekonomin kan och vill också bidra till välfärden. Varför är det så? – Många politiker har börjat sin bana i facklig eller politisk rörelse och ser värdet av starkt engagemang. I förvaltningen lever inställningen kvar att kommunen ska ﬁxa allt. Detta är ingen kritik mot personer utan det är förvaltningskulturen som är sådan. Tjänstemän gör ett mycket gott arbete men problemet är att de sitter för mycket bakom sina skrivbord. Att satsa på partnerskap med den sociala ekonomin betyder nya roller både för politiker och tjänstemän. – Nämndpolitiker blir ofta beroende av sin förvaltning och blir ”överchefer” utan professionell kunskap. Politiker ska inte vara ombud för sin förvaltning. I stället ska vi vara ute mycket mer i föreningar och bland medborgare för att höra hur människor tänker och arbetar för sin närmiljö, säger Jens Nilsson.

– Också tjänstemän borde umgås mycket mer med medborgare och organisationer till exempel inför arbetet med olika planer. Detta borde ingå i deras vardag. Vi politiker kan driva på genom att föreskriva hur ett planarbete ska gå till. Jens Nilsson ser både fördelar och risker med ett partnerskap mellan kommun och civilsamhälle. Den stora vinsten är en starkare demokrati genom engagerade medborgare. Välfärden stärks och tillväxten

ökar. Men risk för korporativism står på lut – att civilsamhällets organisationer blir lydiga redskap för kommuner och landsting. – Utanförskapet ökar i vårt samhälle trots att socialarbetare gör goda insatser. Lösningen är inte mer resurser för socialt arbete utan ska sökas i kittet mellan människor. Vi har resurser att stödja goda processer och aktiva människor, säger Jens Nilsson.

” ” Det är inte vi politiker som ska bestämma om hur den sociala ekonomin ska se ut. Initiativen måste komma underifrån.

Reves är det enda europeiska nätverket som förenar lokala myndigheter och aktörer i den sociala ekonomin. Målet är att åstadkomma stabila partnerskap och en gemensam policy för en hållbar lokal utveckling som samtidigt främjar social integrering. Reves inrättades som en internationell ideell förening i september 1997 vid ett möte i Östersund. Nyckelprinciperna är enligt stadgarna partnerskap, medbestämmanderätt, social sammanhållning och kvalitativt arbete med syfte att skapa en ny pluralistisk välfärd och socialt ansvariga regioner. Nätverket vill påverka beslut på EU-nivå och stödja utbyte av goda erfarenheter inom lokal utvecklingspolitik. Källa: Information från Reves

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva

Ett starkt lokalsamhälle – Bryssel kräver mer makt till den lokala nivån. EU har bidragit till att ge lokala utvecklingsgrupper högre status. Det är han nöjd med, Åke Edin som är ordförande i Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. Han har lång erfarenhet både som politiker och tjänsteman på olika nivåer och har från hembygden Bräcke i Jämtland länge drivit frågor om ansvar på lokal nivå. Folkrörelserådet vill göra den lokala nivån tydlig när ideella krafter, myndigheterna och företagarna samverkar. Det vitaliserar demokratin och stärker ekonomin i Sverige. En viktig uppgift är att vara ”uppmuntrare och syresättare” för myllret av utvecklingsgrupper i landet. Arbetet ser olika ut i olika län och regioner. – Det ﬁnns inte en enda modell. Det går inte heller att direkt kopiera ett lyckosamt arbetssätt utan det handlar i stället om att utgå utifrån lokala förutsättningar. Hur det lyckas beror i hög grad på kommunens intresse. Den viktigaste frågan i förhållandet mellan utvecklingsgrupper och det offentliga, oftast kommunen, är inte i första hand pengar utan inställningen till varandra. Om pengar säger Åke Edin så här: – Att hämta hem bidrag kräver ofta mer energi än vad som behövs för att nyttja det. Visst behövs penningstöd – det är ol-

jedropparna som håller maskineriet igång. Men den stora kraften ﬁnns i det ideella arbete som 100 000 medlemmar utför. Han anser att det viktigaste är att ﬁnna nya former för samverkan mellan ideell och offentlig sektor: – Det gäller att förstå och utnyttja varandras kapacitet och vara djärv nog att pröva olika sätt att samarbeta. –Arbete är bra, men samarbete är ännu bättre. Enklast är ju att ta beslut i sitt eget kök, men vem bryr sig om det? Att samarbeta är att kompromissa. Vill engagerade medborgare kompromissa? – Tänk efter, hur skulle kultur och konst se ut om konstnärer kompromissade? Vi behöver de kompromisslösa. Men vi behöver också dem som kommer efteråt och ser till att det blir en godtagbar kompromiss där man inte sålt bort innehållet. För att partnerskap mellan ideell och offentlig sektor ska fungera behövs ödmjukhet från båda sidor och mest hos den starkare parten, myndigheten. – Det behövs engagemang, mod och uthållighet både hos politiker och tjänstemän. Tänk vilken skillnad det skulle bli om stadsarkitekten åkte ut till ett möte med den lokala utvecklingsgruppen och berättade om vad som planeras för området. Då blir det diskussion före beslut – och inte efter, vilket är det vanligaste.

Åke Edin anser att den fysiska planeringen med sin grund i Plan och bygglagen är ett förbisett instrument för lokalt utvecklingsarbete. – Det leder rakt in mot maktens strukturer. Vanligt är att besluta om nedläggning av service i stället för att diskutera med lokala grupper om nya lösningar. Det ﬁnns många exempel på hur service kan bibehållas med hjälp av ideellt arbete och ett kommunalt stöd. Allt handlar om inställningen till samverkan, anser Åke Edin. Likaså vilken roll politikerna väljer. Alltför ofta går de in i rollen som företrädare för den kommunala apparaten i stället för att se sig som medborgarnas företrädare.

Ordföranden för Folkrörelserådet har en stark tilltro till kommunernas möjligheter och vilja att stärka lokalsamhället. Däremot är dialogen med centralmakten tungarbetad: – Alldeles för få på den nivån förstår vårt perspektiv. Kan ni vara en kritisk röst samtidigt som ni diskuterar och förhandlar? – Inte hämmar det mig inte, svarar Åke Edin. Han påminner om att staten ger en miljard till folkbildningen, studieförbunden och folkhögskolorna som just har uppdraget att vara samhällskritiska. Det ﬁnns ingen konﬂikt i det, menar han, och detta gäller också andra ideella organisationer.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva är en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden organisation. Arbetet har sin bas i drygt 4 000 lokala utvecklingsgrupper, det vill säga byalag, kooperativ och intresseföreningar som arbetar för bygdens utveckling. Mer än 100 000 människor är engagerade i detta lokala arbete. På nationell nivå arbetar Folkrörelserådet med att bevaka och påverka i frågor som rör glesbygdens och landsbygdens utveckling.

Volontärbyrån – en platsbank på nätet Läsa läxor med barn, följa någon till apoteket, rasta hunden när husse ligger på sjukhus eller servera blåbärssoppa på skidtävlingen. Det finns mycket man kan göra som volontär. Och nu finns volontärernas platsbank på nätet. Det började i Stockholm och fler kommuner har hakat på. Däribland Uppsala.

Först var det nödhjälp. Sedan blev det välgörenhet. Nu handlar det om volontärer och frivilligorganisationer. – De har blivit en viktig del i välfärden och det handlar inte om välgörenhet utan om ett ömsesidigt utbyte, säger Amelie Silfverstolpe, grundare av Volontärbyrån. Och den internetbaserade platsbanken för volontärer har visat sig vara ett värdefullt instrument för både organisationer och människor som vill göra en insats. Innan Volontärbyrån öppnades jobbade Amelie Silfverstolpe med rekryteringssajter för IT-branschen, men blev aldrig riktigt nöjd. – Hjärtat var inte med, säger hon. Hon är övertygad om att människor mår bra av att göra något för andra. Själva sajten öppnades 2002, med stöd från Stockholms stad. Sajten är lätt att hantera både för volontärer och organisationer. Volontärer söker uppdrag efter egna önskemål – medan organisationerna söker volontärer utifrån sina behov. Sökningarna matchas och Volontärbyrån förmedlar kontakten. Sedan tar föreningen över ansvaret och ser till att volontärerna är lämpliga för sina uppdrag och att lagar och regelverk följs. Ibland används belastningsregistret när någon okänd ska jobba med barn och det händer att man vill ha referenser på volontärerna. Uppdragen skiftar. – Själv lärde jag en invandrarkvinna att cykla, berättar Amelie Silfverstolpe. Det var jättesvårt, men väldigt roligt och vi skrattade mycket. Vill man bara göra en enda insats en gång så går det bra. Och det ﬁnns nypensionerade

Margareta Magnusson Wannstedt är enhetschef för volontärsamverkan i Uppsala.

som gärna vill fylla sina dagar med exempelvis läxläsning på biblioteket med en grupp barn. Journalister kan hjälpa föreningar med pressmeddelanden. Jurister kan ställa sina kunskaper till förfogande och snickarkunniga hjälpa till i en secondhandbutik. Någon vill kanske stå i butiken en dag i veckan eller stötta kvinnor genom att svara i en jourtelefon. Listan kan bli väldigt lång. – Det kan till och med vara meriterande att vara volontär. Grunden för Volontärbyrån är att alla jobbar ideellt och att det är gratis för volontärer och organisationer att utnyttja sajten. Även kommuner kan använda sig av sajten. – Men man får aldrig anlita volontärer som ersättare för ordinarie arbete. Volontärernas arbete ska betraktas som ett komplement, säger Amelie Silfverstolpe. Vill någon

baka bullar på ett äldreboende eller promenera med gamla Majken i parken går det bra. Men det går inte att hålla ställningarna på äldreboendet medan personalen tar lunch. Företag kan anmäla sig som volontärer och exempelvis låta personalen göra en ideell insats en dag om året. Fri och oberoende vill Volontärbyrån vara. Lusten att göra en insats måste få styra. – Jag vet att kommuner gärna vill styra frivilligverksamheten mot sina problemområden, främst inom äldrevården, medan vi ser nyttan av att engagera frivilliga krafter i hela samhället, säger Amelie Silfverstolpe. En stor vinst med sajten är att föreningarna når ungdomarna, tycker hon. Och allt ﬂer kommuner ansluter sig till Volontärbyrån, som då anpassas utifrån de lokala frivilligorganisationerna och volontärerna. Avtal för att hyra in sig på sajten har skrivits med Uppsala kommun, Karlskrona kommun och Västra Frölunda. I Umeå är det KFUM som har tecknat avtal med Volontärbyrån. Fördjupade diskussioner pågår i tio kommuner och ytterligare ett 30-tal har aktivt visat intresse. Forum För Frivilligt Socialt Arbete är huvudman för Volontärbyrån.

Uppsala är uppkopplad Uppsala har numera en skräddarsydd version av Volontärbyrån på nätet – och ett bemannat volontärcenter för de som föredrar personliga möten. – Hos oss är Volontärbyrån en del av allt frivilligarbete som pågår, berättar Margareta Magnusson Wannstedt, Uppsala kommun. Domkyrkans torn strävar alltjämt mot himlen, medan människorna sysslar med det jordiska. Hjälpande händer behövs överallt och frivilliga insatser är vanliga i Uppsala. – Det var här som Frälsningsarmén engagerade sina första slumsystrar och som Röda Korset startade sin hemtjänst, berättar Margareta Magnusson Wannstedt, som är kommunens enhetschef för volontärsamverkan. I grunden är hon socionom. Sedan 1996 jobbar hon med att vidareutveckla samverkan mellan kommunen och frivilligorganisationer-

na. Och hon har blivit allt mer övertygad om att alla dessa människor, som gör något för sina medmänniskor, har en mycket central roll i samhället. – Där ﬁnns en oerhörd kraft, och nu gäller det för kommunerna att hänga på för att möta de ideella krafterna, säger hon. Att knyta Uppsala till Volontärbyrån låg helt i linje med kommunstyrelsens beslut om en utvidgad samverkan mellan kommunen och frivilligorganisationerna. För säkerhets skull har man även ett bemannat volontärcenter dit volontärer och organisationer kan gå för söka och förmedla uppdrag via Volontärbyrån. – Alla har ju inte egna datorer och de som inte kan svenska så bra tycker kanske det är lättare att prata med någon, säger Ingrid Bolin, volontärsamordnare. Intresset för att arbeta ideellt som volontär ökar.

Ärkestift och studentstad. Uppsala är Sveriges fjärde stad och en av de mest föreningstäta kommunerna i Sverige.

– Förutom att folk kommer hit är det många som ringer för att sondera terrängen. Oftast är det kvinnor som hör av sig. Många är nypensionerade, arbetslösa eller långtidssjukskrivna och känner en längtan att få komma ut i samhället igen. – Att bli volontär kan berika livet. Man ser skillnaderna så tydligt. De piﬀar till sig lite, tar plats och mår bättre. Och tillväxten kan bli god. På Katedralskolan har gymnasieeleverna på IB-programmet ideellt arbete på schemat. – Man blir en bättre människa om man gör något för andra, säger skolans biträdande rektor Sven Jonsson. Och på Diakonicentrum är man glad åt att Uppsala har en egen Volontärbyrå. – Idén är lysande, säger Lena Sölvin, föreståndare. Många lever ett väldigt ensamt liv, det gäller både äldre och yngre. Det är i de här sfärerna som frivilligorganisationerna rör sig. Människor möts. Relationer skapas och utvecklas och livet blir rikare för alla.

– Jag klipper hår och tar 50 kronor per gång. Pengarna sätter jag på ett särskilt konto och när jag slutar skolan ska pengarna gå till Läkare Utan Gränser, säger Julia Garellick, elev på Katedralskolan. Hennes kompis Linda Rydén hjälper en kompis med franskan. Båda har ideellt arbete på schemat.

Någon har tid att spela schack med Bertil på Solgläntan. Och någon hjälper en svårt sjuk att skriva ner sin livsberättelse. Där ﬁnns guldkanten som dagens eﬀektiva landsting och kommuner inte kan erbjuda sina medborgare. Däremot kan kommuner och landsting vara med och skapa goda förutsättningar. Därför är det viktigt att frivilligorganisationerna räknas. Eftersom det här är så viktiga grundförutsättningar för ett gott liv, måste kommunerna ta frivilligorganisationerna på allvar, bjuda in dem och synliggöra dem fullt ut och bjuda in dem till föreläsningar, seminarier, konferenser och regelbundna möten för att diskutera behoven, säger Margareta Wannstedt Magnusson. Själv talar hon om ett paradigmskifte. Att staten, landstingen och kommunerna inte kan stå för all välfärd. Då är vi varandras ansvar. – Därför måste alla vara öppna för nya intryck, kompetens och erfarenhet och se möjligheter i andra lösningar. Kanske som en ny folkrörelse? – Ja, något åt det hållet.

Tips för kommuner som vill samarbeta med Volontärbyrån på nätet av Margareta Magnusson Wannstedt: • Att det ﬁnns en önskan och intresse från organisationer och föreningar att utnyttja sajten. • Att se webbplatsen som ett komplement till det övriga frivilligarbetet och en teknisk praktisk lösning på förmedling av uppdrag. • Information och marknadsföring av webbplatsen är viktigt – annars vet ingen om att den ﬁnns. Webbplatsen: www.volontarbyran.org

” ” Jag vill se tydligare spelregler som respekterar det civila samhällets egenvärde för ett gott samhälle och en god samhällsgemenskap. Min framtidsvision är ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Namn: Acko Ankarberg Johansson Uppdrag: Oppositionsråd (kd) med ansvar för ekonomi, ledning, skola, socialtjänst, kultur och fritid. Ersättare i styrelsen för Sveriges Kommuner och Landsting Ledamot i den statliga Ansvarskommittén som utreder hur framtidens samhälle ska organiseras. Kommun: Jönköping (120 000 invånare). Politisk majoritet: (s) och ( c ).

Ansvar för sig själv och andra –Det blir fel om kommuner ser frivilligt arbete som ett medel att spara pengar. I stället handlar det om att ge mervärde. Bra att frågan lyfts nationellt!

Acko Ankarberg Johansson välkomnar diskussionen om vilka spelregler som ska gälla mellan civilsamhället och det oﬀentliga. Inom frivilligsektorn pågår arbete med spelregler (se sidan 78). För den statliga Ansvarskommittén där hon själv ingår är ”medskapande” en förutsättning för framtidens ansvarsfördelning mellan stat och kommuner och landsting. – Medskapande innebär att individen tar ansvar för sig själv och andra och bidrar till ett gemensamt bästa. Alltså det som är grunden i civilsamhället, säger hon. Acko Ankarberg är uppvuxen i ett hem där föräldrarna var aktiva i ideella föreningar och diskussioner ständigt pågick. Hon beskriver sig själv som föreningsmänniska: – Man går samman för något roligt och viktigt, inte bara för sig själv. För det kristdemokratiska partiet är civilsamhället en grundsten. Människor föds in i en gemenskap och lever i familj och nätverk, viktiga både för individen och samhället. Ett jag i samhället bottnar alltid i civilsamhället. I partiet är denna värdegrund stark, men i den praktiska politiken är den inte tillräckligt tydlig:

– Alltför splittrad och försiktig! – På riksnivå månar partiet om kommunernas handlingsutrymme. Vi har en felriktad respekt för självstyret om vi låter bli att tydliggöra våra ambitioner för hela landet. Det behövs en nationell politik för den ideella sektorn. Tidigare fanns tydliga kristdemokratiska signaler. När Inger Davidsson var civilminister i den borgerliga regeringen i början av nittiotalet lyfte hon fram sektorns betydelse för välfärden. I civildepartementet arbetade då Lars Bryntesson, numera kommunstyrelseordförande (s) i Värmdö (se sidan 24). – Det är roligt att se hur Lars Bryntesson nu har utvecklat samarbetet med föreningslivet till en medveten dimension. Det gör man inte alltid, säger Acko Ankarberg. Hon beklagar att det i Jönköping ännu inte ﬁnns ett program för samverkan med ideell sektor och social ekonomi. Inte minst inom socialtjänsten behövs en policy. Där ﬁnns 300 frivilligarbetare som delar med sig av sin tid och till exempel läser tidning för eller pratar med dem som bor på äldreboenden. Till en utbildningsdag har 200 frivilligarbetare anmält sig.

– Människor vill ställa upp. Därför behöver vi klargöra hur vi i kommunen ska förhålla oss till frivilligarbetare och föreningar.

Social ekonomi – ett modeord Social ekonomi är ett modeord, konstaterar Acko Ankarberg, men rimligt att använda eftersom man också mäter dess omfattning i kronor. Ordet signalerar också ett mervärde i ekonomiska sammanhang. – Jag vill inte reducera social ekonomi till pengar. Frivilliga krafter ska inte ses som billiga underleverantörer till kommunerna. Om det offentliga styr för mycket sätts civilsamhället ur spel och vi riskerar att ideellt arbete minskar eller försvinner. I Jönköping finns ett livaktigt föreningsliv. Här finns en lång tradition av starka folkrörelser som frikyrkan, nykterheten och arbetarrörelsen. Kommunen satsar stort på fritidssektorn och förvaltningen har ett nära samarbete med föreningslivet, där några föreningar driver idrottsanläggningar. Däremot har kultursektorn hittills varit underförsörjd. Nu har emellertid politikerna beslutat om ett tillskott för att ge medborgarna alternativ till idrotten. Acko Ankarberg vill hellre ha generella bidrag till föreningar än projektstöd. – Föreningar måste ha en bra basverksamhet för att kunna ha olika aktiviteter. Det har gått fel när organisationer tvingas bli skickliga på att formulera projektansökningar för att överleva. Jag vet, för jag har själv arbetat fram mängder med ansökningar för en riksorganisation!

Arbete pågår med att utveckla olika centra utanför centrala staden. Då inbjuds allmänhet, företagare, föreningar och kommunala företrädare att komma med idéer för ett nytt livaktigt centrum. I skolorna har elever skrivit om vad de önskar och var de tycker om att vara i området. – På det sättet får vi fram mycket som handlar om trygghet, cykelvägar och annat. Arbetsmetoden bygger på att ta tillvara engagemang hos enskilda och i föreningar. Men politiker kan inte nöja sig med ett bra föreningsliv i kommunen – uppdraget är att nå medborgarna. Det ﬁnns ”akutbidrag” för föreningslösa ungdomar som vill ordna något tillsammans och ett Ungdomens hus har kommit igång, men faktum kvarstår att utanförskap ﬁnns.

Segregation i föreningslivet Acko Ankarberg påminner om att det ﬁnns segregation också i föreningslivet, fotbollen möjligen undantagen. Mångfald saknas när likasinnade samlas och man är sig själv nog. Detta gäller också för olika bostadsområden. Hon ger ett exempel på vad detta kan leda till. Under en tid bosatte sig några personer tillfälligt i ett bostadsområde och drog till sig ungdomar för att övertyga dem om sin rasistiska ideologi. Det blev problem i skolan och det tog tid att övertyga de unga om människors lika värde. – Vuxensamhället var ingen motkraft. De vuxna hade inte samtalat och diskuterat med de unga. Om vi bara träﬀar de

” ” Frivilliga krafter ska inte ses som billiga underleverantörer till kommunerna. Om det oﬀentliga styr för mycket sätts civilsamhället ur spel.

som är lika oss själva och inte heller talar med varandra om vilka värderingar vi har då minskar motståndskraften mot ickedemokratiska åsikter. – Alla vuxna och även föreningar har ett stort ansvar för att förankra demokratiska värderingar. Föreningar kan göra det genom att sträva efter mångfald, ta emot olika människor och bejaka diskussioner. En aspekt av segregation är att förhållandevis få kommunanställda har utländsk bakgrund. De kommunanställdas bakgrund bör spegla hur befolkningen är sammansatt. I Jönköping har cirka 15 procent av invånarna utländsk bakgrund mot bara 10 procent av de kommunanställda. Inom ramen för en satsning på integration har kommunen ordnat särskild vårdundervisning med extra stöd i svenska på fyra i stället för de tre vanliga terminerna. Ett liknande program erbjuds till personer med lärarutbildning från andra länder. Där är emellertid läget att jobb inte kan utlovas, eftersom det blir färre barn i grundskolan och konkurrensen om lärarjobben hårdnar. – Det ﬁnns mycket mer att göra mot segregationen, konstaterar Acko Ankarberg.

Ideellt arbete – mer än guldkant Hon ser ideellt arbete och verksamheterna inom den sociala ekonomin som oundgängliga för den generella välfärden. Hon ogillar starkt uttrycket ”guldkant” som ibland används för att beskriva ideellt arbete. – Det är att förminska vad det rör sig om! Visst kan den som hjälper och den som tar emot tjänsten tycka att detta ger en guldkant på tillvaron, men om man ser i stort är det fråga om mycket mer än så. Det som görs i civilsamhället är grunden i samhället och ger mervärde till de tjänster som det offentliga står för. Hon påminner om att några organisationer gör insatser som det offentliga inte klarar av – kvinnojourerna och brottsofferjourerna. De erbjuder de första viktiga kontakterna och därför är det särskilt viktigt att det offentliga stöttar dem. – Det är oerhört få kommuner som ger kvinnojourerna rimligt stöd, konstaterar Acko Ankarberg.

Forum för frivilligt socialt arbete

Spelregler för samverkan I Sverige är det ungefär en miljon människor per år som oavlönat ställer upp som volontärer i frivilligt socialt arbete. Volontärer besöker äldre, bemannar telefonjourer, leder läxläsning, tar hand om misshandlade kvinnor på akutboenden, är flyktingguider, hjälper hemlösa – och mycket mer. Engagemanget är starkt och bör tas tillvara på rätt sätt. – Vår utgångspunkt är att Sverige ska ha en generell välfärdspolitik. Därför behövs spelreger för samverkan mellan det offentliga och den ideella sektorn, säger Göran Petterson, generalsekreterare i Forum för frivilligt socialt arbete. Med en debattartikel i Dagens Nyheter för två år sedan fick han igång en process som bland annat har inneburit möten med partiledare, myndigheter och organisationer. Även statsministern har tagit emot. – Ambitionen är att spelregler också ska finnas på lokal nivå, men först vill vi ha en överenskommelse på nationell nivå, säger Göran Pettersson. Tillsammans har Forum och Sveriges Kommuner och Landsting fört samtal i ett antal kommuner där också fackliga företrädare har medverkat. Från kommunernas och landstingens sida är intresset mycket stort att få frivilligarbetare som komplement i den egna verksamheten. – Det pågår en förändring av rollerna i välfärdsarbetet som vi behöver diskutera. Frivilligrörelsen får allt större uppgifter. Behoven är enorma inte minst inom äldreomsorgen. Men det är viktigt att inte ha ett uppifrånperspektiv, anser Göran Pettersson. – Om frivilligarbetare utnyttjas eller får orimliga förutsättningar för sitt ideella arbete ställer de inte upp längre. Spelregler för samverkan behövs för att de ideellas engagemang inte ska förstöras. Frivilligt arbete måste bygga på medvetenhet om rollerna och det offentligas ansvar. I spelreglerna ska klargöras vilka värderingar som ska ligga till grund för samverkan. De ska också kunna fungera som riktlinjer för att utveckla lokal samverkan.

Nya roller – Där det ﬁnns ett forum för dialog växer respekten för varandras särarter. Kommunerna har sin roll och frivilligrörelsen har sin, svarar Göran Pettersson som betonar: – Ingen i vår sektor vill ta över personalens roll. Vi är ett komplement. Det grundläggande syftet med en överenskommelse är att få den offentliga sektorn att se den ideella sektorn som part i välfärden. Ett annat viktigt syfte är att få frivilligorganisationerna att bereda sig på en förändrad roll. – För oss handlar det om ett närmare samarbete samtidigt som vi håller på vår egenart och självständighet. Spelreglerna handlar inte bara om samverkan utan också om att värna föreningsfriheten. Hur klarar organisationer rollen som kritisk röst samtidigt som de är beroende av bidrag från det offentliga? – Det handlar om demokrati. Man ska kunna vara en röst för människor utanför välfärden utan att straffas för det. I praktiken fungerar detta inte alltid så och det ﬁnns konkreta exempel på det. – Vi vill säkerställa att organisationer både kan driva sin verksamhet och framföra kritik när det behövs, Forum för frivilligt socialt arbete säger Göran Pettersson som framhåller att frivilligär en intresseorganisation för socialt inriktade ideella organisationer. Forörelsen ser detta som en viktig punkt i en framtida rum som bildades 1993 och har cirka överenskommelse. 30 sociala riksorganisationer som Opinionsbildning kan också ske inom ramen för medlemmar. det politiska systemet: vara med i referensgrupper, delta i expertarbete och svara på remisser. Forum vill förbättra förutsättningDet handlar om att få komma in tidigt i beredarna för det frivilliga sociala arbetet ningsprocessen med den ideella sektorns kunskaper. genom opinionsbildning, kunskapsutbyte och verksamhetsstöd. Hur ser tidsplanen för spelreglerna ut? – Vi trodde att vi kunde komma till en överenskommelse år 2006. Nu kommer vi att följa utredningen om folkrörelserna och kanske dröjer det ytterligare något år. Men redan har diskussionen om spelregler börjat påverka tänkesätt och agerande, säger Göran Pettersson.

Forum är också huvudman för Volontärbyrån som förmedlar kontakt mellan volontärer och frivilligorganisationer (se sidan 68).

Avslutning Det är inget tvivel om att civilsamhället utgör en viktig resurs i samhället. Som röst i det oﬀentliga rummet, som demokratiskola, som utvecklingskraft, som skapare av aktiviteter, gemenskap och mening för många människor och som ett socialt kitt mellan olika sfärer i samhället. Detta sker i form av en mängd ideella och frivilliga insatser på olika samhällsområden. Samtidigt är civilsamhället på många sätt beroende av hur samspelet med kommunen, landstinget och regionen utvecklas. Med reportage från olika konkreta verksamheter, intervjuer med politiker och företrädare från några av de större centralorganisationerna i civilsamhället har vi försökt beskriva den bredd som aktiviteterna och samspelet med civilsamhället idag representerar. Nedan lyfts några av samspelets mekanismer och dess möjligheter och vinster fram, men också något om den problematik som kan uppstå. Såväl utifrån ett kommun-, landstings- och regionperspektiv som ur ett föreningslivsperspektiv. Civilsamhälle och social ekonomi. Ordet civilsamhälle kan förstås på många sätt, dels beroende av egen referensram, dels beroende av ideologisk värdegrund. Detsamma gäller ordet social ekonomi som under senare år fått visst genomslag i forskningen och politiken och som används i policyoch plandokument i ett antal kommuner och regioner. Det ﬁnns de som har en preferens för ordet civilsamhället. Några vill sätta likhetstecken mellan civilsamhälle och social ekonomi. Samtidigt som andra använder enbart ordet social ekonomi och menar att det är det rätta. Kanske gäller det speciellt aktiviteter som syftar till delaktighet, integration och sysselsättningsskapande verksamheter utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Orden fortsätter att leva sida vid sida, beroende av det fokus och politiska värdegrund man

har. I skriften används genomgående civilsamhälle som det samlande begreppet. Samspel berikar. Vilken roll bör civilsamhället spela i välfärden och samhällsutvecklingen? Bland våra intervjuade politiker – oavsett partipolitisk tillhörighet – märks en stark tro på alla människors deltagande och kreativitet och vikten av civilsamhällets bidrag till samhällsbygget. Dessa tankar är sprungna ur mångårigt engagemang och arbete med ideella och frivilliga krafter. Erfarenheterna visar att det går att skapa samspel som såväl stärker civilsamhällets idealitet och aktiviteter, som berikar den oﬀentliga sektorns verksamheter. Många av reportagen och intervjuerna vittnar om samspel som ömsesidigt befruktar. Som till exempel närradion i Bergsjön som i samspel med skola och fritidsgård förmår att ge barn och ungdomar i ett utsatt bostadsområde en röst i det oﬀentliga rummet. Det krävs inte allt för stor inlevelseförmåga för att förstå att detta skapar en känsla hos barnen och ungdomarna av delaktighet, självkänsla och att det går att göra sin röst hörd i samhället. Samspelsformerna är många. En grundläggande förutsättning för samspel är i regel att ideella och frivilliga sammanslutningar är organiserade i föreningsform. Det kommer sig av att kommuner, landsting och regioner har behov av legitima samspelspartners som i någon mening kan representera en grupp och dess intressen. Nya föreningsformer etableras stadigt och det kan ofta röra sig om blandformer. Som till exempel intresseorganisationen Forum för frivilligt socialt arbete som är huvudman för internettjänsten Volontärbyrån; den ideella föreningen som bildade ett gemenskapsföretag i Jörn; eller den ideella föreningen Kooperatörshuset som stadigt bildar nya sociala arbetskooperativ i Västra Frölunda. I skriften skildras hur Värmdö kommun och Västra Götalandsregionen tar initiativ när det gäller föreningars organisering och initierar föreningsråd som kan koordinera civilsamhällets intressen och fungera som legitim samspelspartner i skilda frågor.

Stödformernas framsida och baksida Att föreningslivet stöds genom bidrag, lokaler, kommunalt eller landstingsavlönad personal eller på annat sätt får tillgång till offentliga resurser är inte någon nyhet i sig. Generellt stöd upplevs också från föreningslivets sida som odelat positivt och kanske som en självklarhet. Huvudorganisationerna ser en ökande trend i att man stöttas genom projektbidrag. Positivt, men samtidigt en stödform med en baksida. Verksamheter tenderar att bli kortsiktiga och ”projektkulturen” kräver mycket tid till administration och förmåga att skriva goda ansökningar för att organisationen ska bli framgångsrik. En annan växande andel av stöd baserar sig på avtal där medlen är kopplade till givna målgrupper, aktiviteter och mål som ska uppfyllas. Riktat stöd uppfattas som dels positivt, dels som behäftat med risker. Man påtalar risken att organisationen blir allt mer anpassad till offentliga verksamhetsmål och tankesätt och därmed mister sin kritiska röst och ”själ” som idéburen organisation. Att upphandla eller ej. Från kommuner, landsting och regioner ökar viljan att anlita idéburna och frivilliga organisationer för att driva verksamheter och tillhandahålla specifika tjänster inom kommunala kompetensområden som äldreomsorg, hälso- och sjukvård och skola. Men det kan även vara idéburna och frivilliga verksamheter som har ambitionen att pröva sina idéer i praktiken, nyttja nya metoder, eller som vänder sig till nya grupper behövande i samhället. Debatten går stark om dessa ideburna och frivilliga verksamheter bör och kan vara en ersättning för offentlig verksamhet, om de ska utgöra ett komplement eller rätt och slätt vara ”guldkanten” på välfärden i samhället. Samtidigt är i vissa fall det lokala föreningslivet en kraft som tar på sig välfärdsuppgifter då befolkningsunderlaget sviker. När man i politisk ledning tvingas ta smärtsamma beslut om nedläggning av lokal offentlig verksamhet. Då kan det ske som exemplet från Jörn där befolkningen startade förening i syfte att behålla och driva sin hälsocentral. Ett ständigt återkommande bekymmer från politikens sida är frågan om

lagen om offentlig upphandling (LOU). Det upplevs som ett reellt hinder att upphandlingen måste ske enligt principen om lägsta anbud. Mot bakgrund av de mellanmänskliga, sociala, kulturella och lokala värden som en idéburen och ideell organisation kan representera blir LOU ett problem. Många vittnar om att det blir orimligt att värdera civilsamhällets kvaliteter mot strängt affärsmässiga kalkyler. Genomtänkt mål, arbetssätt och förankringsarbete. Det samspel som skapas mellan civilsamhället och det offentliga samhället uppfattar vi handlar om att identifiera och förenas kring gemensamma mål och metoder. Intervjuerna visar vikten av att kommunen, landstinget eller regionen tänker igenom målsättning, arbetssätt och förankring inom den egna organisationen. Samspel kan syfta såväl till att hjälpa och stödja enskilda i att förbättra de egna livsvillkoren, som att frigöra handlingskraften och kreativiteten i civilsamhällets sammanslutningar som skapar delaktighet och bidrar till utveckling och välfärd i samhället. Förtröstan i utveckling. Det finns invändningar från organisationerna där man upplever ökad offentlig styrning och ekonomiskt beroende. Oron handlar om att bli allt mer lik en offentlig institution eller att gå mot ökad professionalisering och därmed mista den ideella och frivilliga drivkraften. Det handlar även om risken att mista förmågan att vara en idéburen kritisk röst som kan verka som en spjutspets i samhällsutvecklingen. Samtidigt visar de intervjuade politikerna djup förståelse för det civila samhällets villkor och genuina värden. Dessa får ej kramas ihjäl, utan måste stöttas och stärkas. Detta visas mycket påtagligt i reportaget om Docksta pingisklubb. Kanske kan föreningslivet komma att bli allt mer ekonomiskt starkt och självständigt med stöd från kommuner, landsting och regioner? Om detta kan vi ännu ingenting veta. De intervjuer och reportage som denna skrift innehåller vittnar om att farhågorna kan vändas till hopp och förtröstan och att samspelsparterna delar många gemensamma målsättningar.

Referenser och lästips: Blideman, Ingrid, Eva Laurelii och Eva Johansson (2005) Socialt företagande – en väg till arbetsmarknaden. Nutek, Stockholm. Johansson, Stefan (2005) Kommunalt stöd till sociala ideella organisationer. – Omfattning, utveckling och former. Artikel nr. 2005-123-6, Socialstyrelsen. Johansson, Stefan (2005) Ideella mål med oﬀentliga medel. Förändrade förutsättningar för ideell välfärd. Stockholm: Sober Förlag. Olsson, Lars-Erik, Svedberg, Lars, Jeppsson Grassman, Eva (2005) Medborgarnas insatser och engagemang i civilsamhället – några grundläggande uppgifter från en ny befolkningsstudie. Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndals högskola. Stark, Agneta och Hamrén, Robert (2000) Frivilligarbetets kön. Kvinnor, män och frivilligarbete. Àjour nr 5. Svenska Kommunförbundet, Stockholm. Svedberg, Lars (1996) Frivillighet som ideologiskt slagträ och faktisk verksamhet. Sköndalsinstitutets särtryckserie, nr 4. Stockholm: Sköndalsinstitutet. Wijkström, Filip och Tommy Lundström (2002) Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober Förlag.

Samspel med civilsamhället Kommuners, landstings och regioners intresse för samverkan med

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

Samspel med civilsamhället