7164 144 1

Lokala och regionala val

Lokala och regionala val Institutionella förutsättningar i tolv stater Anders Lindström

Under 2006 leder Demokrati- och självstyrelseberedningen ett programarbete om den lokala och regionala demokratins förnyelse. Projektet heter Brytpunkt – politikens roll i framtiden.

Sveriges Kommuner och landsting vill genom projektet initiera en debatt om möjliga vägval vid förnyelse av det lokala och regionala demokratiska systemet samt skapa mötesplatser för erfarenhetsutbyte om och utveckling av politikens uppdrag i framtiden. Projektet ingår i förbundets prioriterade område ”Demokrati och självstyrelse”. Som ett led i arbetet har skriften Lokala och regionala val – institutionella förutsättningar i 12 stater av Anders Lidström, tagits fram.

Genom att göra internationella jämförelser och skapa historiska perspektiv hoppas vi stimulera till samtal om hur vi ska stärka plattformen för det politiska ledarskapet i framtiden.

Trycksaker från Sveriges Kommuner och Landsting beställs på www.skl.se eller på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40.

ISBN-10: 91-7164-144-0 ISBN-13: 978-91-7164-144-1

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

Brytpunkt POLITIKENS ROLL I FRAMTIDEN

2

Förord

Under 2006 leder Demokrati- och självstyrelseberedningen ett programarbete om den lokala och regionala demokratins förnyelse. Projektet heter Brytpunkt – politikens roll i framtiden.

Utgångspunkt för arbetet är att den kommunala och regionala demokratin behöver vitaliseras och förnyas. Nuvarande organisation, ledarskap och strategier har svårt att hantera de utmaningar vi står inför.

Sveriges Kommuner och landsting vill genom projektet initiera en debatt om möjliga vägval vid förnyelse av det lokala och regionala demokratiska systemet samt skapa mötesplatser för erfarenhetsutbyte om och utveckling av politikens uppdrag i framtiden. Projektet ingår i förbundets prioriterade område ”Demokrati och självstyrelse”.

Som ett led i arbetet har tre kunskapsöversikter tagits fram.

1. Komparativ kommunal konstitutionspolitik – en kunskapsöversikt av Henry Bäck, Förvaltningshögskolan, Göteborgs Universitet.

2. Lokala och regionala val – institutionella förutsättningar i 12 stater av Anders Lidström, Umeå Universitet.

3. Politisk styrning och demokrati i kommunerna – åtta dilemman i ett historiskt ljus av Stig Montin, Örebro Universitet.

Genom att göra internationella jämförelser och skapa historiska perspektiv hoppas vi stimulera till samtal om hur vi ska stärka plattformen för det politiska ledarskapet i framtiden.

Stockholm i april 2006

Lennart Hansson Sektionschef Demokrati och styrning

Anna Lindström Projektledare

3

Innehåll

Del I – Inledning ................................................................................. 5 Analysram ........................................................................................................................................ 6 Varianter av valsystem .................................................................................................................. 6

Del II – Länderöversikter ..................................................................... 9 Sverige ............................................................................................................................................. 9 Norge ............................................................................................................................................. 10 Finland ........................................................................................................................................... 12 Danmark ........................................................................................................................................ 14 Storbritannien .............................................................................................................................. 15 Tyskland......................................................................................................................................... 19 Frankrike ........................................................................................................................................20 Italien .............................................................................................................................................22 USA.................................................................................................................................................23 Kanada ...........................................................................................................................................26 Australien ......................................................................................................................................28 Nya Zealand .................................................................................................................................29

Del III – Jämförelser .......................................................................... 31 Skillnader och likheter ................................................................................................................ 31 Lokala och nationella val............................................................................................................32 Värden och effekter.....................................................................................................................33 Utvecklingstendenser .................................................................................................................37

Referenser ........................................................................................ 39 Internetkällor ................................................................................................................................42

4

Del I – Inledning

För att det demokratiska systemet skall vara rättvist och genomskinligt och därmed legitimt krävs tydliga regler för demokratins förverkligande. Därvid spelar de institutionella förutsättningarna för allmänna val en central roll, eftersom dessa handlar om metoden för att omsätta folkviljan i mandat i den representativa demokratin. Dessa villkor är relevanta för alla folkvalda nivåer – nationella som lokala och regionala. Däremot har de flesta översikter i fråga om regler och valsystem främst fokuserat på de nationella systemen. Även om det finns likheter mellan de olika nivåerna i en och samma stat är samtidigt variationen så mycket större på de lägre nivåerna.

Avsikten med denna studie är dels att presentera de lokala och regionala valens institutionella förutsättningar i 12 stater, dels att jämföra dessa och diskutera vilka effekter som olika typer av institutionella arrangemang medför.

Begreppet valsystem är tvetydigt, eftersom det normalt används i både en vid och en snäv mening. I snäv mening talar man om valsystem som de regler som fastställts för att omvandla röster till mandat (Choe 2003:9). Huvudmodellerna är proportionella val och majoritetsvalsystem, men dessa finns i en uppsjö varianter och dessutom existerar olika typer av kombinationer mellan dem. I denna översikt används valsystem i denna snävare mening, vilket också är det vanliga i forskningslitteraturen inom området.1 I en vidare mening bör man snarare tala om de institutionella förutsättningar som råder för lokala och regionala val. Då innefattas, förutom valsystemet och dess mer specifika utformning, även de regler som i övrigt omgärdar dessa val samt de konsekvenser dessa regler medför. En del av dessa övriga regler gäller processen fram till och med att rösterna avges: Vilka funktioner skall väljas och för hur lång tid, vilka får rösta och vid vilka tillfällen sker röstning. I den institutionella analysen är emellertid även regelsystemets konsekvenser viktiga: Hur påverkar den ena eller den andra institutionella lösningen människors beteende? Vilka målsättningar med valsystemet förverkligas med vilka slags regler? Vilka gynnas/missgynnas av olika arrangemang?

När vi i denna översikt talar om de lokala och regionala nivåerna avses de nivåer som har direktvalda beslutsförsamlingar inom en stat, eller i en delstat i en federation (jfr Lidström 2003). Därmed ingår inte delstatsnivån i federala stater. Inte heller det självstyre som utövas av Skottland, Wales och Nordirland inom Storbritannien betraktas som regionalt självstyre. Översikten består av tre delar. I den första, introducerande delen presenteras studiens bakgrund och uppläggning. Huvudvarianterna av valsystem presenteras och dessutom redovisas vilka institutionella förutsättningar som blir föremål för granskning. Den andra delen består av en översikt över de institutionella förutsättningarna för lokala och regionala val i 12 stater. De har likheter genom att de alla finns inom OECD-området men har valts för att inom ramen för detta representera en variation av stater, både näraliggande och avlägsna. Av dessa är fyra nordiska, fyra övriga europeiska och fyra från andra världsdelar. I översiktens sista del jämförs de olika systemen med varandra men dessutom diskuteras på vilket sätt de institutionella förutsättningarna för lokalval skiljer sig från de nationella. Till sist behandlas valsystemens effekter och de vitktigaste utvecklingstendenserna inom området.

1

Jämför Farrell (2001) som gör motsvarande distinktion mellan det bredare electoral laws och electoral systems.

5

Analysram De institutionella förutsättningarna för de lokala och regionala valen kan variera i en rad avseenden. Tabellen nedan listar de viktigaste. Denna uppsättning karaktäristika utgör samtidigt en analysram som strukturerar de nationella beskrivningar som utgör del II av denna översikt.

Tabell 1

Institutionella förutsättningar för lokala och regionala val – huvuddimensioner

Bakgrund

Kommun/regionsystemets grundkaraktäristika Nivåer, antal Ansvarsfördelning

Direktvalda funktioner

Lokal nivå, Regional(a) nivå(er) – Fullmäktige (+ ev. antal) – Borgmästare – Ev. ytterligare funktioner

Mandatperioder

För olika funktioner Samtidighet: Väljs hela församlingen samtidigt eller tillämpas successiv förnyelse? Väljs borgmästare och fullmäktige samtidigt?

Valsystem, nationellt

Huvudtyp

Valsystem, lokalt och regionalt

Huvudtyp(er) (skillnader/likheter gentemot nationell nivå) Inom nationella variationer (efter storlek respektive olika territorier) Fullmäktige vs borgmästarval Valkretsstorlek, spärregler, valsedelns utformning etc.

Vad kan kommuner och regioner själva bestämma?

Partier och personer

Partival, oberoende kandidater, lokala partier Möjligheten att påverka vilka personer som väljs

Valdag

Gemensam eller olika nationell/lokal/regional Samtidigt i hela landet?

Extraval, fyllnadsval?

Röstning och valbarhet

Registreringskrav Rösträtt och valbarhet (ålder, nationalitet) Möjligt att inneha mandat på flera nivåer?

Antal röster per väljare Röstplikt eller frivillighet?

Valdeltagande

Lokalt, nationellt

Effekter

Kända och sannolika

Utvecklingstendenser

Aktuell reformverksamhet och debatt

Varianter av valsystem De huvudvarianter av valsystem som tillämpas på lokal och regional nivå är i princip desamma som finns för de nationella valen. I litteraturen kring valsystem skiljer man normalt mellan tre huvudgrupper – majoritetsvalsystem, proportionella valsystem och blandsystem. Inom resp. familj finns sedan en uppsättning specifika varianter. De viktigaste av dessa sammanfattas i tabell 2.2

2

Jfr Anckar 1999, IDEA 2001, Isberg 1986, Farrell 2001 och Gallagher & Mitchell 2005.

6

Den principiellt viktigaste distinktionen bland de existerande valsystemen går mellan majoritetsvalsystem och proportionella valsystem. I majoritetsvalsystemen väljs den eller de kandidater som får en majoritet av väljarnas röster i valkretsen. Det brittiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar (First-Past the Post-systemet) är ett exempel på majoritetsvalsystem med relativ majoritet. Den kandidat som fått flest röster väljs, och det finns inga krav på att detta skall ske med en viss andel av rösterna. Ett sådant krav gäller däremot

Tabell 2

Varianter av valsystem

Huvudtyp

Varianter

Huvuddrag

Majoritetsvalsystem

Relativ majoritet

Den kandidat/de kandidater som får flest röster väljs.

Absolut majoritet

Den kandidat/de kandidater som får minst 50 procent av rösterna väljs.

Listvalsystem

Väljaren röstar på något partis lista. Mandaten fördelas proportionellt mot partiernas relativa röstetal. Kan finnas personvalsinslag och spärregler.

Transfereringsröstning (STV)

Väljaren röstar på kandidater genom att rangordna dessa.

Mixed Member Proportional (MMP) (kallas även Additional Member System)

En andel av ledamöterna väljs med majoritetsval, resten proportionellt. Väljaren har en röst i varje val. Inbyggda mekanismer för att eftersträva proportionalitet.

Parallellsystemet

En andel av ledamöterna väljs med majoritetsval, resten proportionellt. Väljaren har en röst i varje val. Ingen inbyggd mekanism för att åstadkomma proportionalitet.

Proportionella system

Blandformer

i majoritetsvalsystem med absolut majoritet, i vilka vinnande kandidater måste få minst 50 procent av de avgivna rösterna.

Om ingen uppnår absolut majoritet i en första sammanräkning finns i huvudsak två alternativ. I bl.a. de finska och franska presidentvalen genomförs en andra valomgång med de två kandidater som fick flest röster i den första. Den andra lösningen, alternativröstning, bygger på att väljarna rangordnar kandidaterna vid valtillfället. Detta system används bl.a. vid val till folkrepresentationen i Australien (som sker via enmansvalkretsar). Skulle ingen nå 50 procent på basis av förstapreferenserna, elimineras successivt de kandidater som fått minst antal röster, varvid till att börja med deras andrapreferenser överförs på de återstående kandidaterna (och sedan även tredje och fjärdepreferenserna osv. om andrapreferensen skulle slås ut), till dess att någon uppnår absolut majoritet (Farell 2001).

En variant av detta kallas Supplementary Vote System. I detta får väljaren bara lämna en första- och andrapreferens, och skulle ingen kandidat ha uppnått absolut majoritet efter att förstapreferenserna räknats elimineras alla utom de två kandidater som fått störst stöd. Det slutliga röstetalet räknas fram genom att andrapreferenserna hos dem som röstade på de eliminerade kandidaterna läggs till. I detta läge räcker det med relativ majoritet för att bli vald. Att vinnaren inte alltid väljs med absolut majoritet kan bero på att en del väljare inte lämnar andrapreferens eller att såväl första- som andrapreferenserna sorterats bort efter första sammanräkningsomgången (van der Kolk, Rallings & Thrasher 2004). Systemet tillämpas bl.a. vid borgmästarval i England.

Proportionella valsystem bygger på tanken att sammansättningen av representationen i beslutsförsamlingen i huvudsak skall vara proportionell mot det partival som väljarna gjort. Detta kan åstadkommas på olika sätt. Generellt skall dock fler än en representant väljas från varje valkrets. I listvalsystemet, som är det i särklass vanligaste, tillhandahåller partierna listor på kandidater som den röstande kan välja mellan. Möjligheterna att avgöra vilka kandidater som skall väljas varierar mellan olika system. Det kan också finnas spärregler som förhindrar att små partier får representation. Ett annat proportionellt valsystem är transfereringsröstning (också känt som STV – Single Transferable

7

Vote). Flera kandidater skall utses från varje valkrets och väljarna röstar genom att rangordna dessa. Valsedeln innehåller samtliga kandidater från alla deltagande partier. Systemen kan sedan vara utformade på olika sätt i fråga om hur många kandidater som måste rangordnas för att valsedeln skall vara giltig. Det är upp till väljarna att avgöra om man vill sprida sina högsta preferenser bland olika partiers kandidater eller samla dem inom ett och samma parti. Detta system tillämpas bl.a. i Irland.

Ytterligare ett proportionellt valsystem utgörs av Mixed member proportional system (MMP) (kallas även Additional Member System). Huvudprincipen är att en del av ledamöterna i beslutsförsamlingen väljs med proportionella val medan återstoden utses med majoritetsval. Väljaren avger en röst i varje typ av val. Någon slags mekanism existerar dock för att i slutändan åstadkomma ett mer proportionellt resultat än om de bägge valen varit helt separata. I Tyskland väljs hälften av Förbundsdagen med majoritetsval med relativ majoritet medan den andra halvan väljs med listvalsystem. Någorlunda proportionalitet åstadkoms genom att de röster som partierna erövrar via majoritetsvalet dras ifrån när de proportionellt utsedda skall fördelas mellan partierna.

Inom ramen för proportionella valsystem finns det flera ytterligare regler som sammantaget har betydelse för hur proportionaliteten i praktiken gestaltar sig och därmed vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Det gäller t.ex. hur många och hur stora valkretsarna är, antalet mandat som skall fördelas, förekomsten av utjämningsmandat (om valkretsarna är små) och eventuella spärregler, dvs. ett procenttal som måste uppnås för att ett parti skall delta i mandatfördelningen. Utöver detta har också beräkningsformeln för mandatfördelning betydelse för i vad mån utfallet blir exakt proportionellt eller ej.

I princip finns två huvudsätt för detta, nämligen valkvotsmetoden och divisorsmetoden.3 Till sist finns det också valsystem som kombinerar majoritets- och proportionella val, men utan att det finns någon mekanism för att upprätta proportionalitet. Ett exempel på ett sådant är parallellsystemet, som påminner om Mixed Member Proportional genom att en del av ledamöterna utses genom majoritetsval och en annan genom proportionella val. En skillnad mot MMP är dock att resultatet inte justeras för att minska favoriseringen av de stora partierna. I stället hanteras de bägge valen som separata val. Trots detta innebär parallellsystemet att majoritetsvalets gynnande av de största partierna dämpas samtidigt som fler partier får plats i parlamentet än vad som annars skulle ha varit fallet. Hur balansen ser ut beror på hur stor andel av ledamöterna som utses genom respektive typ av val. Normalt avger väljaren två röster, en i varje val, men det finns också system i vilket väljaren endast avger en röst, som sedan räknas på två olika sätt.

3

De bägge metoderna beskrivs närmare i bl.a. Choe 2003. I svenska val tillämpas en form av divisorsmetod.

8

Del II – Länderöversikter

Sverige Sverige har två nivåer av kommunalt självstyre, en primärkommunal nivå med 290 kommuner och en landstings/regionnivå som omfattar 20 landsting och 2 regioner. Kommunerna har ett ansvar för flera av de tunga välfärdstjänsterna, såsom social omsorg, barn- och äldreomsorg och grund- och gymnasieutbildning. Kommunerna svarar också för den lokala infrastrukturen i form av gator, vägar, vatten och avloppssystem men också för övergripande och detaljerad markplanering. Landstingens huvuduppgift är hälso- och sjukvård, men har också hand om tandvård, handikappomsorg, kulturinstitutioner och regional utveckling. I de två regionerna (Skåne och Västra Götaland) har ansvar för regionala utvecklingsfrågor överförts från den statliga regionala nivån. Gotland är både kommun och landsting.

Fullmäktige är det av medborgarna direkt valda organet i kommunerna och landstingen/regionerna. Kommunallagen anger det minsta antal ledamöter som detta skall bestå av i form av en trappstege relaterad till antalet röstberättigade. Fullmäktige kan dock själv avgöra om man vill ha fler ledamöter.

Kommunfullmäktige kan som minst ha 31 ledamöter men det största har 101 ledamöter (Stockholm). Landstingsfullmäktiges storlek varierar mellan 45 (Kronoberg) och 149 (Stockolm, Skåne och Västra Götaland). Ledamöterna väljs för en mandatperiod om fyra år, och det senaste valet hölls år 2002. Alla fullmäktigeledamöter väljs vid ett och samma tillfälle.

På nationell nivå direktväljs riksdagens 349 ledamöter med ett proportionellt listvalsystem. 310 ledamöter väljs i 29 flermansvalkretsar medan de återstående 39 mandaten fördelas som utjämningsmandat, varvid hela landet utgör en valkrets. För att bli representerad i riksdagen krävs att ett parti får minst 4 procent av rösterna i riket. Partier som är mindre än så får ändå mandat från en valkrets där man erövrat minst 12 procent av rösterna. Utöver att välja ett partis kandidatlista kan väljaren också kryssa för en särskild kandidat på denna. För att en sådan person skall flyttas upp före partiets egen rangordning av kandidater krävs dock att minst 8 procent av väljarna i valkretsen kryssat för detta namn. Utöver ordinarie val kan också extra val hållas. Detta påverkar dock ej tidpunkten för nästa ordinarie val.

På lokal och regional nivå tillämpas samma proportionella listvalsystem som i riksdagsvalen. Samma regler gäller för alla kommuner och landsting/regioner.

I några avseenden råder dock skillnader. I landstings- och regionfullmäktigevalen krävs att ett parti fått minst 3 procent av rösterna för att få delta i mandatfördelningen. Dessutom är tio procent av mandaten i varje landsting/ region utjämningsmandat, som fördelas med hela landstinget/regionen som en valkrets. I valen till kommunfullmäktige finns varken någon spärregel eller utjämningsmandat. Även i de lokala och regionala valen kan väljarna kryssa för en person, men det räcker att fem procent kryssar ett namn för att detta skall sättas före partiets rangordning.

Endast partier kan kandidera i val. För att vara godkänd måste en valsedel (i nationella, lokala och regionala val) ha en partibeteckning. Det är alltså inte möjligt att ställa upp som partilös. Däremot kan man kandidera för ett lokalt eller regionalt parti. De nationella politiska partierna dominerar dock (Lidström 2001a). I 2002 års kommunfullmäktigeval och landstings/regionval gick drygt fem procent av rösterna till partier som saknar plats i riksdagen.

9

Gemensam valdag tillämpas i Sverige. Tredje söndagen i september vart fjärde år sker samtidiga val till alla kommunfullmäktige och landstings/regionfullmäktige samt till riksdagen. På lokal och regional nivå finns inte någon möjlighet till extraval. Vald representant som lämnar sin plats under pågående mandatperiod ersätts av den person på listan som närmast stod i tur att blir vald. Fyllnadsval hålls ej.

För att få rösta i de lokala och regionala valen krävs att man fyllt 18 innan valdagen och att man är registrerad som boende i den aktuella kommunen resp. landstinget/regionen. Även medborgare från annat EU-land samt från Island och Norge som uppfyller dessa krav har lokal/regional rösträtt. För boende med annan nationalitet krävs dock att man bott i Sverige tre år före valdagen.

Samma regler gäller för valbarhet. Det är tillåtet att samtidigt inneha mandat på flera nivåer. Varje väljare har en röst i varje val. Röstning är frivillig.

Valdeltagandet uppgick i det senaste kommunfullmäktige- och landstings/regionfullmäktigevalen till 78 procent och till 80 procent i riksdagsvalet. Sedan mitten av 1980-talet visar valdeltagandet på alla nivåer en sjunkande tendens.

2002 års kommunalval i Orsa överklagades och fick göras om sex månader efter ordinarie valdag. Trots att detta val inte sammanföll med vare sig nationella val eller andra kommunalval blev ändå valdeltagandet högre i omvalet (80 procent) än i det ordinarie (76 procent). Bidragande till denna mobilisering var sannolikt önskan att utestänga ett nationellt främlingsfientligt parti som bestämt sig för att kandidera, draghjälp från ledande partiföreträdare samt uppmärksamhet i media.

Debatten under senare år har framför allt gällt frågan om bibehållandet av den gemensamma valdagen och åtgärder för att förhindra att valdeltagandet sjunker ytterligare. För närvarande arbetar två utredningar som kan komma att föreslå förändringar i fråga om de institutionella förutsättningarna för valen. Ansvarskommittén skall senast i februari 2007 komma med förslag om bl.a. uppgiftsfördelningen samt kommun- och regionindelningen. Grundlagsutredningen skall göra en översyn av det svenska valsystemet. Bland dess uppgifter ingår att komma med förslag i fråga om bl.a. personvalets utformning, skilda valdagar, möjligheten till kommunala extraval samt rösträtt och valbarhet i kommunala val. Utredningen skall ha avslutat sitt arbete före utgången av år 2008.

Norge Den norska två-nivåstrukturen består av 435 kommuner och 19 fylkeskommuner. Kommunerna har ansvar för grundskolor, primärvård, social omsorg, stadsplanering, miljöskydd samt fritids- och kulturverksamhet. Fylkeskommunernas ansvar för sjukhusen flyttades år 2002 över till staten men dessa svarar alltjämt för bl.a. tandvård, gymnasieskola, och regional planering. Oslo är både kommun och fylkeskommun. Den norska kommunstrukturen är under omstöpning och det gäller både frågan om kommunindelningen och den regionala nivåns roll och utformning.

På kommunal nivå väljs ledamöter till ett fullmäktige, som i städerna kalllas bystyre och i övriga kommuner kommunestyre. Mandatperioden är i alla val fyra år. Alla fullmäktigeplatser omprövas samtidigt. I fylkeskommunerna kallas beslutsorganet fylkesting. Den norska kommunallagen stipulerar minimistorlekar för fullmäktige, relaterat till antalet invånare. De minsta skall ha 11 ledamöter och bystyre i de större städerna minst 43 ledamöter. För fylkestingen är motsvarande antal 19 resp. 43. Sedan 1995 pågår försök med direktval av fyra kommundelsnämnder (bydelsutvalg) i Oslo. I var och en av dessa väljs 13 ledamöter direkt av medborgarna medan övriga 21 bydelsutvalg utses av

10

bystyret i Oslo (Klausen 2004). Ett annat försök gäller direktval av kommunstyrelseordföranden. Vid 1999 års val omfattade detta 20 kommuner och vid valet 2003 deltog 36 kommuner (Buck m.fl. 2005).

På nationell nivå utses de 169 ledamöterna i Stortinget genom allmänna val.

Ett proportionellt listvalsystem i flermansvalkretsar tillämpas med de 19 fylkena som valkretsar. 150 av mandaten är fasta valkretsmandat, fördelade med hänsyn till både befolkningstal och yta, medan 19 mandat är utjämningsmandat som fördelas med hela landet som en valkrets. För att få mandat måste ett parti ha fått minst fyra procent av rösterna i hela landet. Det finns möjlighet att påverka vilka kandidater som skall väljas genom att ändra partiernas rangordning eller att stryka kandidater. Specifikt för det norska valsystemet är vidare att Stortinget ej kan upplösas mellan valen och att nyval ej är möjligt.

Samma proportionella listvalsystem används även vid bystyre/kommunestyreoch fylkestingsvalen.4 Varje kommun respektive fylke utgör en valkrets. Även på lokal och regional nivå finns utrymme för personval. Väljaren kan ge personröster till så många kandidater som man vill genom en markera i en ruta vid sidan om namnet. Man kan också tillföra kandidater från andra partilistor, s.k. ”slengere” genom att skriva till dem på ett särskilt fält på valsedeln. Tidigare hade partierna stora möjligheter att skydda sina egna toppkandidater så att de valdes även om de fick få personröster. En ny vallag från 2003 har dock stärkt väljarnas inflytande. Alltjämt finns dock möjligheten för partierna att hos valmyndigheten begära att deras främsta kandidater skall ges ett särskilt skydd genom att tilldela deras personröstetal ett automatiskt tillägg om 25 procent. När det gäller fylkestingsvalet var möjligheterna att påverka personsammansättningen mycket begränsade före 2003. Den nya vallagen har dock givit väljarna möjlighet att kryssa för valfritt antal kandidater. De som får mer än 8 procent personröster flyttas upp ovanför partiets rangordning (Hellevik & Bergh 2005).

I försöken med direktval av kommunstyrelseordföranden fick de deltagande kommunerna stor frihet att utforma sina egna valordningar, även om majoritetsval genomgående har använts. I 31 av de 36 kommuner som genomförde ordförandeval 2003 tillämpades majoritetsval med relativ majoritet. I de fem övriga krävdes ett visst procenttal av rösterna för att bli vald – 50, 35 eller 25 procent. Ifall ingen kandidat nådde det stipulerade procenttalet i första omgången genomfördes en andra valomgång. Detta kom att ske i tre kommuner.

Många kommuner ställde dessutom krav på att en viss andel av väljarna skulle delta i valet för att det skulle vara giltigt. Detta tal varierade dock mellan kommunerna. Förutom detta fanns även andra regler som var specifika för varje kommun.

Avsikten med direktvalet av kommunstyrelsordförandena var att öka valdeltagandet och personfokuseringen i lokalpolitiken. Utvärderingarna visade dock att valdeltagandet minskade mer i försökskommunerna än i landet som helhet mellan 1999 och 2003. Deltagandet var dessutom lägre i ordförandevalen än i kommunalvalen i en och samma kommun. Däremot ökade intresset för personerna i kommunalpolitiken (Buck m.fl. 2005, jfr även Larsen 2002). När det gäller försöksverksamheten med direktval till kommundelar i Oslo har inte heller dessa medfört någon ökning av valdeltagandet.

Både partier och andra grupper kan ställa upp med listor i valen. Listorna skall innehålla ett partinamn och minst sju kandidater samt måste godkännas av valmyndigheten under våren före valet. Ifall bara en lista finns inregistrerad i ett val röstar väljarna på listans kandidater med majoritetsval. Detta är ovanligt, men har förekommit.

4

Uppgifterna om det norska valsystemet har främst hämtats från http://odin.dep.no/krd/ valg2005/valgordningen/ 016051-991334/dok-bn.html#1

11

Nationella och lokala/regionala val hålls på skilda valdagar, med två år emellan. Senaste kommun- och fylkestingsvalet hölls 2003 och senaste stortingsvalet år 2005. Valet skall hållas under en måndag i början av september, men mer exakt dag fastställs formellt av kungen. Varje kommun kan själv besluta om att inleda valet redan under söndagen innan. I anslutning till 2003 års kommunalval genomfördes också de senaste direktvalen till bydelsutvalg i Oslo och de senaste valen av kommunstyrelseordförande.

Notabelt är att Nittedals kommun, en förortskommun till Oslo, med Kommunal- och regionaldepartementets medgivande på försök genomförde sitt kommunval redan i juni 2003, dvs. tre månader innan alla andra kommuner.

Avsikten var att begränsa rikspolitikens genomslag och i stället försöka få till stånd ett mer lokalt präglat val. Lokala frågor kom också att dominera och valet blev dessutom mer ett personval än ett partival. Valdeltagandet sjönk emellertid kraftigt. Under 1980- och 1990-talen hade valdeltagandet i Nittedal legat något över riksgenomsnittet men i valet 2003 deltog endast 46 procent, vilket var 13 procentenheter lägre än riksgenomsnittet i kommunalvalet i september (Skålnes 2005).

Rösträtt vid de lokala och regionala valen tillkommer de som har fyllt 18 år senast under valåret samt nordiska medborgare som varit bosatta i Norge sedan maj under valåret. Övriga utländska medborgare som bott i Norge minst tre år före valdagen får också rösta i lokala och regionala val i den kommun där de bor. I princip är alla som har rösträtt också valbara. Det är möjligt att inneha mandat på flera nivåer. Vid längre vakanser ersätts ordinarie ledamot av en person längre ner på listan som ej är vald. Fyllnadsval är ej möjliga. Varje väljare har en röst i kommunstyresvalet och en i fylkestingsvalet. Röstning är frivillig.

Valdeltagandet i Norge nådde sin höjdpunkt i mitten av 1960-talet, då 85 procent röstade i stortingsvalet och 81 procent i kommunalvalet. Sedan dess har deltagandet i stortingsvalen minskat något för att under de senaste valen ligga kring 75 procent. Minskningen i lokal- och fylketingsval är dock dramatisk. I 2003 års val deltog endast 56 procent i fylketingsvalet och 59 procent i kommunalvalet (Saglie & Bjørklund 2005).

När det gäller effekter av det norska valsystemet är det främst erfarenheterna från systemet med separata valdagar för kommun- och stortingsval som bör noteras. Dessutom bör lärdomarna från försöksverksamheterna med särskild kommunal valdag i Nittendal, direktval av ordförande och direktval av bydelsutvalg uppmärksammas. Trots ambitionen att genom dessa försök hitta vägar till att bryta den negativa trenden i fråga om valdeltagandet, medförde de alla ett lägre valdeltagande. De kan dock ha fört med sig andra effekter som kan ha varit positiva för länken mellan medborgare och beslutsfattare.

Bland kommande förändringar som kan ha betydelse för lokala och regionala val märks den pågående omstruktureringen av kommunerna och fylkeskommunerna. Flera förslag till kommunsammanslagningar och nya regionala indelningar har presenterats men för närvarande är det oklart vad som kan bli resultatet. Inte heller är det tydligt vad försöken med direktval av kommunstyrelseordförande och med separata valdagar kan komma att leda till.

Finland Det finska kommunsystemet består av endast en direktvald nivå – kommunerna. Det finns f.n. totalt 432 kommuner, av vilka 16 är belägna på Åland. Antalet kommuner har minskat något under senare år till följd av kommunsammanläggningar. Kommunerna ansvarar för ett brett spektrum av uppgifter,

12

bl.a. social omsorg, utbildning, hälso- och sjukvård samt fritids- och kulturverksamhet. Från denna huvudprincip om endast en nivå finns två undantag.

Det ena är Åland, som har ett direktvalt lagting som utövar det särskilda självstyre som landskapet, till följd av sin språkliga och kulturella särart, utövar sedan 1921. Lagtinget ansvarar bl.a. för hälso- och sjukvård, undervisning och kultur (se vidare Lidström 2001b). Det andra undantaget är det försök som under 2004–2012 pågår i landskapet Kajanaland med att medborgarna får direktvälja sin regionala beslutsförsamling. I övriga Finland sker detta genom interkommunalt samarbete, varvid beslutsorganen är indirekt valda. En del av dessa samarbeten sker i form av s.k. samkommuner. Vissa är frivilliga medan t.ex. de som svarar för handikappomsorg och driften av större sjukhus är obligatoriska. Dessutom finns samarbeten i form av ”förbund på landskapsnivå” kring regionala utvecklingsfrågor.

I kommunerna direktväljs kommun- eller stadsfullmäktige, som har 13–85 ledamöter. Antalet ledamöter följer kommunens invånarantal och regleras i kommunallagen. Lagtinget på Åland har 30 ledamöter och landskapsfullmäktige i Kajanaland består av 39 ledamöter. Mandatperioden i alla organ är fyra år. Alla mandat i fullmäktige är uppe för omprövning vid ett och samma tillfälle.

Valen till riksdagen sker genom proportionella listval med fyraåriga mandatperioder. Valsystemet kombinerar personval och partival. Systemet är ett av de mest kandidatcentrerade i hela världen (Raunio 2005). Kandidaterna representerar partier och väljaren röstar på specifik kandidat genom att ange en siffra.

Det finns inget krav på att ett parti ska ha fått en viss andel av rösterna för att få delta i mandatfördelningen. Presidenten väljs med majoritetsval med absolut system och med två omgångar om ingen kandidat får hälften av rösterna i den första omgången. Presidenten väljs för en mandatperiod om sex år.

Samma valsystem tillämpas på lokal nivå som i riksdagsvalet.5 Även kommunalvalen är proportionella listval med val på kandidater med partihemvist. I kommunalvalen kan kandidaterna antingen representera registrerade partier eller valmansföreningar. Tio röstberättigade kommuninvånare kan bilda en valmansförening. Partierna kan samverka i valmansförbund och valmansföreningar kan samverka i gemensamma listor. Sådan samverkan ger något förbättrade möjligheterna att få utdelning i form av mandat. I lokalvalen år 2000 valdes fem procent av ledamöterna som företrädare för valmansföreningar eller partier som inte ingår i riksdagen. I valet till landskapsfullmäktige i Kajanaland fördelas mandaten proportionellt mot partilistornas röststöd, men sammanräkningssystemet tar också hänsyn till de ingående kommunernas storlek. Varje kommun är garanterad minst ett mandat i fullmäktige.6 Finland tillämpar separata valdagar för riksdagsval, presidentval, lokala val på finländska fastlandet samt lokal- och lagtingsval på Åland. Senast hölls presidentval i januari 2000, riksdagsval i mars 2003, lokal- och lagtingsval på Åland i oktober 2003 och kommunalval i övriga Finland i oktober 2004. Vid detta sista tillfälle valdes också ledamöterna till landskapsfullmäktige i Kajanaland.

Nyval kan hållas till riksdagen, men extraval på kommunal nivå är inte möjliga.

För att få rösta i de kommunala valen måste man ha fyllt 18 år senast på valdagen. Denna rätt har även EU-medborgare och medborgare från Island och Norge som är bosatta i någon finsk kommun vid valtillfället. Övriga utländska medborgare har rösträtt om de bott i Finland i minst två år. För att få rösta i valen på Åland krävs dessutom åländsk hembygdsrätt. Den som föds på Åland av åländska föräldrar har automatiskt denna rätt, men den som bott fem år på Åland och som har tillfredsställande kunskaper i svenska kan också ansöka om sådan rätt. Hembygdsrätt är också en förutsättning för att kunna väljas.

5 6

Se http://www.vaalit.fi/17245. htm (2005-12-07) Se http://www.vaalit.fi/28197.htm (2005-12-07)

13

Även i Finland har valdeltagandet successivt sjunkit sedan 1970- och 1980talen. För att i president-, riksdags- och kommunalval legat kring 80 procent, deltog ca 70 procent i senaste riksdagsvalet men endast 59 procent i kommunalvalet 2004. Deltagandet i senaste presidentvalet har dock förblivit högt. I valet till landskapsfullmäktige i Kajanaland deltog 51 procent (mot 52 procent i kommunalvalen i detta landskap). Deltagandet var lägre än förväntat. Valsystemets har också i efterhand kritiserats för bristande proportionalitet och genomskinlighet. Systemet med kommunkvoter medförde att mandatfördelningen snedvreds i förhållande till väljarnas partipreferenser. Detta kommer sannolikt att ändras till nästa gång (Airaksinen 2005).

Bland specifika effekter som det finska valsystemet uppvisar är kanske den samtidiga konkurrensen både mellan partierna och inom partierna det mest slående. I praktiken är det väljarnas preferenser som avgör vilka kandidater som skall väljas, vilket ger partierna en svag roll i detta avseende. Den påtagliga personfokuseringen gör det också lättare för kända personer att bli valda men gör det svårare att hålla samman partierna efter valet (Raunio 2005).

En statlig utredning, den s.k. Demokrati 2007-kommittén, lade under sommaren 2005 fram sina förslag om demokratifrämjande åtgärder. Detta innefattade bl.a. insatser som syftar till att öka valdeltagandet, skapa ett tydligare valsystem och möjliggöra e-röstning. En arbetsgrupp inom justitiedepartementet har lagt förslag om att med början i några kommuner införa elektronisk röstning i vallokaler. Erfarenheterna från försöket i Kajanaland kan få betydelse för debatten om den regionala nivåns ställning i Finland. Åtminstone tycks de valda vara nöjda med försöket. Det finska valsystemet i stort tycks åtnjuta stor legitimitet och det finns inget större tryck för att genomföra några mer omfattande förändringar (Raunio 2005).

Danmark Danmark genomgår för närvarande en omfattande strukturreform. Den 1 januari 2007 slås de 271 kommunerna ihop till 98 samtidigt som de 14 amtskommunerna ersätts av fem regioner. Kommunernas befogenheter ökar medan regionerna får ett mer begränsat ansvar än de tidigare amtskommunerna.

Avsikten har varit att skapa en mer slagkraftig kommun- och regionstruktur.

Under ett övergångsskede behålls dock de bägge strukturerna parallellt. Mandatperioden för de tidigare kommunerna och amtskommunerna, som skulle ha löpt ut i och med utgången av 2005, har förlängts med ett år. De kommunal- och regionval som hölls i november 2005 gällde emellertid de nya strukturerna, som under 2006 har till uppgift att förbereda övergången till det nya systemet. Kommunerna får ytterligare uppgifter, främst överflyttade från de tidigare amtskommunerna. Detta skall preciseras framöver, men kan bl.a. gälla förebyggande hälso- och sjukvård, rehabilitering, ytterligare uppgifter i fråga om den sociala omsorgen och specialundervisning. Sedan tidigare har kommunerna också hand om bl.a. skolor, daghem, äldreomsorg, kultur, fritid, trafik och planering. Regionerna får hand om sjukhusen, sjukförsäkringen och den regionala utvecklingsplaneringen. De får emellertid ingen egen beskattningsrätt.

De direktvalda organen på lokal och regional nivå är kommunalbestyrelsen (byrådet i de större städerna) respektive regionsrådet. De nya kommunbestyrelserna består i allmänhet av mellan 25 och 31 ledamöter, men ett par är avsevärt mindre (Læsø har 9 ledamöter). Københavns byråd har 55 ledamöter. Alla regionsråd har 41 ledamöter. Samtliga ledamöter har fyraåriga mandatperioder.

Vid valen på nationell nivå väljer medborgarna 179 representanter till Folketinget genom ett proportionellt listsystem. Mandatperioden är fyra år, men

14

nyval kan utlysas. 135 mandat fördelas på valkretsar med hänsyn till befolkningstal och areal. De återstående 40 mandaten är utjämningsmandat som fördelas med hela landet som en valkrets. En spärrgräns mot små partier om 2 procent tillämpas. Partierna nominerar kandidater som förs upp på en gemensam valsedel där kandidaterna är ordnade partivis. Väljarna kryssar för antingen partinamnet eller en speciell kandidat. Partierna kan själv välja vilket utrymme man vill ge för medborgarnas röster att påverka vilka kandidater som skall väljas. Med kredsvis opstilling är möjligheterna att påverka personsammansättningen mycket begränsade medan partierna vid sideordnet opstilling överlämnar detta till väljarnas avgörande. (Elklit 2005).

I kommun- och regionvalen utgör varje kommun en valkrets. Några utjämningsmandat eller procentbaserade spärregler finns inte, även om antalet mandat som skall fördelas sätter gränser för hur många som får vara med.

Kommunsammanläggningarna har i detta avseende medverkat till att proportionaliteten förbättrats. Partier kan samverka i valförbund (mellan olika partier) eller listförbund (mellan olika listor för samma parti) vilket ökar möjligheterna att få något mandat mer för sina röster. Sideordnet opstilling har successivt kommit att bli allt vanligare i kommunerna efter att möjligheten infördes 1985 och detta förekommer oftare i kommunerna än på nationell nivå (Eleklit 1997).

Valet till folketinget respektive till kommuner och regioner hålls vid olika tidpunkter. Senaste ordinarie folketingsval hölls i februari 2005 och senaste kommun- och regionval i november 2005.7 För att få rösta i danska lokala och regionala val krävs att man fyllt 18 år senast på valdagen och är bosatt i Danmark och är dansk medborgare, eller medborgare i annat EU-land, Norge eller Island. Medborgare i andra länder har också rösträtt i lokal- och regionvalen om man varit fast bosatt i Danmark under tre år innan valdagen. Samma regler gäller för valbarhet. Ledamöter som ej kan tjänstgöra ersätts av personer längre ner på listan.

Till skillnad mot många andra västländer har valdeltagandet varit förhållandevis stabilt i Danmark. I Stortingsvalet har det under senare år legat kring 85 procent, vilket är bland de högsta i länder utan röstplikt. Intresset för lokala och regionala val är dock lägre. Sedan början av 1970-talet har lokalvalen i allmänhet samlat ungefär 70 procent av väljarna. I 2005 års kommunalval röstade 69 procent, trots att man skulle ha kunnat misstänka att de nya storkommunerna kunde ha medfört ett mindre intresse att delta. Deltagandet i regionvalet låg på ungefär samma nivå. I det föregående kommunalvalet år 2001 deltog 85 procent, vilket emellertid i hög grad hänger samman med att det samtidigt hölls extra folketingsval.

Det är uppseendeväckande att Danmark undgått en minskning av valdeltagandet både på nationell och lokal/regional nivå. Att de lokala och regionala valen dessutom inte påverkats av strukturreformen är också notabelt. Det är emellertid inte är lätt att ange vad som gör att Danmark står vid sidan om den generella minskning som varit så påtaglig i många andra länder.

Storbritannien Det brittiska kommunsystemet är komplext genom att det finns så stora variationer inom landet, både vad gäller antal nivåer och uppgifternas fördelning mellan dessa. London och vissa delar av England har ett tvånivåsystem medan endast en kommunal nivå finns i resten av England samt i Wales, Skottland och Nordirland. I London är de 32 London Boroughs den lägre nivån och the Greater London Authority (GLA) den övergripande, med drygt sju millioner invånare. Funktionernas tyngdpunkt ligger här på borough-nivån, som svarar

7

http://www.kl.dk/335667/

15

för det mesta av den offentliga servicen, medan GLA har mer övergripande och planerande uppgifter. I övriga England tillämpas tvånivåsystemet främst på landsbygden. Den lägre nivån, District Councils, har där i huvudsak ansvar för kommunala bostäder, tillståndsgivning, byggnadskontroll, lokal planering och miljöskydd, medan den högre nivån, County Councils svarar för de tyngre uppgifterna kring utbildning, social omsorg, vägar, kollektivtrafik och strategisk planering. En-nivåkommuner, Unitary Authorities, finns i främst det urbana England (Metropolitan District Councils, Unitary Councils), i Wales (Unitary Councils), i Skottland (Unitary Councils) och i Nordirland (District Councils). Dessa unitary authorities svarar för samtliga kommunala funktioner på sitt territorium. I Nordirland är dock uppgifterna mer begränsade eftersom välfärdsuppgifterna handhas av staten. Kommunala uppgifter där är bl.a. renhållning, fritidsverksamhet, miljöinspektion och byggnadsinspektion.

Kommunerna i England är i genomsnitt de befolkningsmässigt största i Europa (Wilson 2005) Uppgifter om de olika kommuntyperna samt om de valsystem som tillämpas sammanfattas i tabell 3.

Tabell 3

Kommuntyper och valsystem i Storbritannien

Kommuntyp Greater London Authority

Antal 1

Valsystem

Nästa val (och förnyelseprincip)

Mixed Member Proportional

2007 (hela)

London Boroughs

32

Relativa majoritetsval

2006 (hela)

County Councils

34

Relativa majoritetsval

2009 (hela)

District Councils

238

Relativa majoritetsval

2006 (hela eller 1/3)

Metropolitan Districts

36

Relativa majoritetsval

2006 (1/3)

English Unitary Councils

46

Relativa majoritetsval

2006 (hela eller 1/3)

Welsh Unitary Councils

22

Relativa majoritetsval

2007 (hela)

Scottish Unitary Councils

32

Transfereringsröstning

2007 (hela)

Northern Ireland District Councils

26

Transfereringsröstning

2007 (hela)

Källor: http://lga.gov.uk/Docuemnts/Briefing/infoLocal%20Elections.pdf http://www.electoralcommission.org.uk/elections/localgovernment.cfm

Det brittiska kommunsystemet har genomgått omfattande reformeringar under de senaste decennierna. Under 1980-talet avskaffades det övergripande styret i London samt County-nivån i övriga större städer. Under konservativ regeringstid initierades också en samlad översyn av kommunstrukturen och ett successivt införande av en-nivåkommuner även i övriga Storbritannien.

Efter Labours återkomst 1997 återinfördes ett regionstyre för London (Greater London Authority) och London gavs också en direktvald borgmästare. Nya organ för självstyre tillkom i form av en beslutsförsamling för Nordirland (1998), som dock tidvis fråntagits sina uppgifter, samt ett direktvalt parlament i Skottland och en direktvald beslutsförsamling för Wales (1999).

I varje typ av kommun finns ett direktvalt fullmäktige (council) med i genomsnitt 50 ledamöter (varierar mellan 40 och 117). Varje ledamot på county council-nivå representerar ca 10 000 medborgare, medan de på distriktsnivå företräder ca 2 300. Greater London Authority har 25 ledamöter. Efter att London fått en direktvald borgmästare har även övriga kommuner givits möjlighet att efter folkomröstning införa en sådan funktion. Hittills har dock detta endast

16

skett i 11 kommuner. Labour var ursprungligen pådrivare för denna typ av reform men sedan det i de efterföljande valen visade sig att flera partipolitiskt oberoende kandidater valdes och Labour missgynnats svalnade intresset avsevärt. Det är nu osannlikt att fler kommuner kommer att ta initiativ till att inrätta borgmästare (John 2004). I Labours territoriella reformambitioner ingick också att ge regionala samarbetsorgan i England (Regional Development Agencies) ökad legitimitet genom att ge möjlighet att direktvälja deras fullmäktigen (Tomaney 2004). För att något sådant skulle komma till stånd krävdes dock att medborgarna gav sitt medgivande i särskilda folkomröstningar. Den första genomfördes i november 2004 i Newcastleregionen, som ansågs vara särskilt positivt inställd. Sedan en majoritet avvisat förslaget, förklarade dock den ansvariga ministern att det inte skulle bli några fler folkomröstningar.

Mandatperioden för både fullmäktige och borgmästare är fyra år. Lokala val hålls normalt första torsdagen i maj. År 2004 flyttades de dock till juni för att sammanfalla med valen till Europaparlamentet. Olika kommuntyper tillämpar olika principer i fråga om dels hur stor andel av platserna som skall utses vid varje val, dels vilket år valet skall ske (jfr tabell 3). De flesta kommuner har val till samtliga platser i fullmäktige vid ett och samma tillfälle, men vissa väljer en tredjedel av sina ledamöter under varje år under en fyraårscykel. Fjärde året (senast år 2005) hålls inga val. Ett mindre antal kommuner väljer hälften av ledamöterna under första året och återstoden under tredje året av fyraårscykeln. Även de som samtidigt väljer hela fullmäktige gör detta vid olika tillfällen.

Det kan noteras att Skottland har tidigarelagt och Wales senarelagt lokalvalen med ett år för att dessa inte skall inträffa samma år som val till det skotska parlamentet respektive Wales assembly. Samtidighet har således uppfattats som ett störningsmoment, snarare än en tillgång. Borgmästaren i London väljs i anslutning till valen till Greater London Authority, vilket första gången skedde år 2000. De 11 övriga borgmästarna valdes antingen i maj 2002 eller i oktober 2002.

Det klassiska valsystemet i Storbritannien var länge First-Past the Postsystemet, dvs. majoritetsval i enmansvalkretsar. Under senare år har man emellertid i samband med tillkomsten av valda beslutsförsamlingar i Nordirland, Skottland och Wales valt andra system, som också tar hänsyn till proportionalitet. I parlamentsvalen används dock alltjämt ett relativt majoritetsvalsystem i 659 enmansvalkretsar (Peele 2004). Mandatperioden är maximalt fem år, men i praktiken kortare. Premiärministern upplöser normalt parlamentet och utlyser nyval innan perioden är slut. Valdagen räknas som startpunkt för den kommande mandatperioden.

Vid valen till parlamentet i Skottland och beslutsförsamlingen i Wales används Mixed Member Proportional system. Huvuddelen av församlingen (57 procent i Skottland och 67 procent i Wales) väljs med majoritetsval i enmansvalkretsar och resten genom proportionellt listval. Väljaren har två röster och listvalet används för att kompensera för brister i proportionalitet.

Ett parti måste dock ha minst fem procent av rösterna i listvalet för att bli representerat. Vid valet till den Nordirländska beslutsförsamlingen används det ännu mer proportionella transfereringsröstningssystemet. Från varje valkrets väljs sex representanter och väljarna avger sina preferenser genom att rangordna kandidaterna. Bakom detta ligger att man velat ha ett system som inte riskerar att ensidigt gynna den ena sidan i den långvariga konflikten.

I de lokala valen används olika valsystem i landets olika delar. I England och Wales tillämpas relativa majoritetsval, men till skillnad från de nationella kan det vara flera kandidater som skall väljas från varje valkrets. Ibland fördelas dock dessa så att en väljs varje år. Om flera skall väljas samtidigt får väljaren

17

avge lika många röster som antalet kandidater. I dessa fall är det vanligt att ett parti vinner alla mandat från valkretsen (Rallings, Thrasher & Stoker 2000).

Valen till County Councils sker dock alltid i enmansvalkretsar. I Skottland och Nordirland används transfereringsröstning. Greater London Authority väljs med hjälp av Mixed Member Proportional System. 14 av de 25 ledamöterna väljs med relativa majoritetsval i enmansvalkretsar och de återstående 11 med listval med stor-London som en enda valkrets.

Borgmästarvalen sker med Supplementary Vote System, som är en variant av First-Past the Post, men i vilket väljaren får avge en första- och en andrapreferens. Avsikten är att den som väljs skall ha en absolut majoritet av väljarna bakom sig, men det visar sig att detta inte så ofta blir fallet. Av de 12 första borgmästare som valdes var det bara fyra som i första eller andra sammanräkningen hade fått en absolut majoritet av rösterna (van der Kolk, Rallings & Thrasher 2004).

Möjligheterna att påverka vilka personer som skall väljas är särskilt goda där någon form av majoritetsvalsystem tillämpas, medan dessa i någon mån försvagas där listvalsystem används som komplement för att uppnå ökad proportionalitet. På valsedeln anges samtliga kandidater tillsammans med namn på de partier dessa representerar. Om någon ledamot avlider eller av annat skäl inte kan fullgöra sin funktion hålls fyllnadsval för just detta mandat. Det är ovanligt att lokala val kombineras med nationella, men det förekommer.

Rösträtt har den som är 18 år, bosatt i den kommun valet gäller och som är brittisk medborgare, medborgare i EU eller i brittiska samväldet. För att kunna väljas krävs att man är minst 21 år. Anställd i en kommun kan inte väljas som ledamot i dess fullmäktige.

Valdeltagandet i lokalval är det lägsta i Europa och dessutom ca 25 procentenheter lägre än i parlamentsvalen (Lidström 2003). Under senare år har det i genomsnitt legat strax över 30 procent. Tendensen är dessutom densamma som i de flesta andra europeiska stater, dvs. att valdeltagandet sjunker. Under senare år har flera åtgärder satts in för att vända denna utveckling, t.ex. i form av ett särskilt experimentprogram i utvalda kommuner, men den enda åtgärd som givit tydlig effekt i högre valdeltagande är möjligheten att rösta per brev (dvs. att posta sin röst). Lite paradoxalt är att valdeltagandet fortsätter att falla, trots att den politiska konkurrensen i lokalvalen tilltagit under senare år.

Fler kandiderar till varje mandat samtidigt som allt färre väljs utan konkurrens från någon motkandidat (Rallings, Thrasher & Denver 2005).

Det är uppenbart att det brittiska valsystemet inte stimulerar till ett högt valdeltagande. Största problemen har de kommuner som tillämpar ett renodlat First-past the post-system, även om valdeltagandet i Wales trots detta ligger högre än i Storbritannien i övrigt. Skottland, som tillämpar det mer proportionella systemet med transfereringsröstning, har högre deltagande än genomsnittet i lokalvalen (Rallings, Thrasher & Denver 2005).

När New Labour kom till makten 1997 hade man en mycket ambitiös reformagenda i fråga om nya möjligheter till direktval av beslutsfattare på lokal och regional nivå. Etablerandet av Greater London Authority, en borgmästare för London samt beslutsförsamlingen i Wales och ett parlament i Skottland får anses ha varit framgångsrika reformer, medan däremot förändringarna i England med direktvalda borgmästare och nya regionala fullmäktigen inte lyckades. Några ytterligare steg i denna riktning är knappast att vänta.

En ny lag förväntas antas under 2006 som bl.a. syftar till att förenkla och effektivisera väljarregistret. Dessutom föreslås valbarhetsåldern sänkas från 21 till 18 år. Röstning via brev har introducerats som ett sätt att öka valdeltagan-

18

det. Flera uppmärksammade problem med fusk har dock initierat en diskussion om brevröstningens för- och nackdelar.

Tyskland Tyskland är en federation som efter återföreningen består av 16 delstater, av vilka fem ingick i f.d. Östtyskland. Kommunernas villkor och även reglerna för de lokala valen bestäms i hög grad av varje delstat. Därför är variationen mellan delstaterna påtaglig. Huvudstrukturen är dock gemensam för hela Tyskland. Den lägsta nivån utgörs av ca 14 500 Gemeinden som bl.a. svarar för social välfärd, utbildning, hälso- och sjukvård samt fritidsverksamhet. Nästa nivå är 323 Kreise, som har till uppgift att övervaka Gemeinde, men som också sköter uppgifter som Gemeinde är för små för att hantera. 116 större städer har status som Kreisfreie Städte och ingår därmed inte i Kreis-strukturen. Kreisfreie Städte svarar för både Gemeindes och Kreises uppgifter, utom tillsynsuppgifterna. Hamburg och Berlin är både delstater och kommuner.

Direktval sker till fullmäktige på bägge nivåer. I Gemeinde kallas dessa ofta Gemeinderat eller Stadtrat och har mellan 5 och 80 ledamöter. Beslutsorganet i Kreise heter Kreistage och består av 40 till 90 ledamöter. Under 90-talet har en funktion som direktvald borgmästare på Gemeinde-nivå införts i samtliga delstater. I de flesta delstater direktväljs även styrelseordföranden i Kreise, som kallas Landsrat. Tyskland har varit något av en pionjär i anammandet och spridandet av idén om ett direktvalt politiskt exekutiv.

Mandatperiodernas längd för de lokalt direktvalda varierar mellan delstater och olika funktioner. Det normala är att fullmäktigeledamöter väljs på fyra eller fem år, men i Bayern är mandatperioden sex år. Borgmästarnas mandatperioder är normalt längre och uppgår till mellan fem och nio år.

I valen till tyska Förbundsdagen och i valen till nästan alla delstatsförsamlingar tillämpas Mixed Member Proportional System. Av de 656 platserna i Förbundsdagen väljs hälften i enmansvalkretsar genom relativa majoritetsval och hälften genom proportionella listval med delstaterna som valkretsar. De mandat partierna erövrat via majoritetsvalet dras ifrån när sedan de proportionellt utsedda skall fördelas mellan partier. För att få vara med om denna fördelning krävs dock att ett parti fått minst fem procent av rösterna i listvalet.

Systemet används även på lokal nivå. I vissa delstaters lokalval är denna lista stängd, dvs. man kan inte påverka de namn som partierna satt upp, medan andra delstater tillåter markeringar av kandidater eller tillägg av egna namn. För att förhindra små partier att få representation krävs i några delstater att man antingen skall ha vunnit en plats genom majoritetsvalet eller fått fem procent av rösterna för att få vara med i mandatfördelningen. Det har blivit allt vanligare att väljarna delar på sina röster mellan olika partier (Rallings, Thrasher & Stoker 2000). Speciella lösningar har valts i delstaterna Rheinland-Pfalz, Baden-Württemberg och Bayern när det gäller hur rösträtten utövas i den proportionella delen av lokalvalen. Varje väljare har lika många röster som antalet kandidater som skall väljas till fullmäktige. Dessa kan fördelas mellan kandidaterna och högst tre röster läggas på en och samma kandidat. I Rheinland-Pfalz kan denna fördelning bara ske mellan kandidater från samma parti medan väljarna i Baden-Württemberg och Bayern kan lägga röster på kandidater från olika partier (James 2003). I större städer som Stuttgart och München kan varje väljare ha upp till 80 röster att fördela (Council of Europe 1999b).

Borgmästarna väljs genom majoritetsval med absolut majoritet. Det bör också noteras att i de flesta delstater kan fullmäktige och i ibland också en viss andel av väljarna ta initiativ till en särskild folkomröstning om att avsätta borg-

19

mästaren i förtid. Även i fråga om val av borgmästare finns skillnader mellan delstaterna. I Bayern får kandidater bara nomineras av politiska partier, i bl.a. Baden-Württemberg får de bara nomineras av enskilda individer medan blandsystem tillämpas i övriga delstater.

Genom kombinationen av majoritets- och proportionella val finns goda möjligheter att påverka åtminstone vilka som väljs från enmansvalkretsarna. Valdagarna är olika i olika delstater. Genom att borgmästare och fullmäktige har olika långa mandatperioder väljs de normalt vid olika tidpunkter. Tre delstater förrättar dock dessa val vid samma tillfälle. Åtskilliga delstater har under senare år sänkt rösträttsåldern i lokalval från 18 till 16 år. Lägsta ålder för valbarhet är dock 18 år. Valdeltagandet i de tyska kommunalvalen har under senare år legat på mellan 60 och 70 procent (Wollman 2003). I 2005 års förbundsdagsval deltog 78 procent.

Systemet med direktvalda borgmästare anses ha stärkt medborgarnas inflytande över de exekutiva funktionerna i den kommunala verksamheten genom att en direkt länk skapats till den som har huvudansvaret för att verkställigheten skall fungera. Valet ger därmed borgmästaren en egen demokratisk legitimitet, vilket i motsvarande mån försvagat fullmäktiges ställning. Fullmäktiges roll har i stället mer kommit att handla om att ange verksamhetens inriktning samt att följa upp och kontrollera hur verkställigheten går till (Wollman 2005). Även om borgmästaren lanseras av ett parti blir rollen ofta att stå ovanför partierna och skapa konsensus. Detta har försvagat partierna ställning (Gabriel & Eisenmann 2005). Om borgmästaren tillhör annat parti än fullmäktigemajoriteten och olika tidpunkter tillämpas för borgmästar- och fullmäktigeval har partiernas inflytande över borgmästarvalet varit särskilt svagt.

Frankrike Frankrike har tre nivåer av lokalt och regionalt självstyre; 36 664 kommuner, 96 departement och 22 regioner (2000). Dessutom finns fyra kombinerade departement och regioner på andra kontinenter (Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana och Réunion). Paris är både kommun och departement. I storstäder förekommer också en direktvald kommundelsnivå. De franska kommunerna har motstått försök till sammanslagningar och är idag bland de minsta i Europa. 80 procent av dem har färre än 1 000 invånare. Kommunerna svarar för bl.a. grundskolor, mindre vägar, polis och fysisk planering och kan även ta på sig uppgifter i fråga om t.ex. kultur och turism. Kommunernas borgmästare är dessutom statliga befattningshavare och svarar som sådana för bl.a. befolkningsregistret och organisering av allmänna val. Eftersom så många kommuner är små har de under de senaste två decennierna i allt högre grad kommit att samarbeta med varandra. Departementen svarar för gymnasieskolor, socialtjänst och vissa sociala förmåner men har också till uppgift att utse ledamöter till senaten, dvs. parlamentets andra kammare. Regionerna etablerades som direktvalda organ först 1982 och har sin verksamhetsmässiga tyngdpunkt i regional planering, högre utbildning och vuxenutbildning.

Medborgarna väljer beslutsförsamlingarna på de tre nivåerna, 9 till 69 ledamöter i kommunerna, 15 till 76 ledamöter i departementen och 43 till 209 ledamöter i regionerna. I kommunerna och departementen är mandatperioden sex år. I regionerna har den nyligen förkortats till fem år. I departementen väljs halva fullmäktige vart tredje år medan alla mandat är uppe för omprövning i kommunerna och regionerna vid ett och samma tillfälle.

20

Valen till nationalförsamlingen sker i form av majoritetsval i 577 enmansvalkretsar. För att bli vald krävs absolut majoritet och stöd av minst 25 procent av de röstberättigade. Skulle något av dessa villkor ej uppnås genomförs en andra röstningsomgång en vecka senare bland de kandidater som erhållit stöd av minst 12,5 procent av de röstberättigade. Vid detta tillfälle räcker det med enkel majoritet för att bli vald. Vid presidentval används en liknande procedur, men med skillnaden att en eventuell andra omgång hålls två veckor senare och att det bara är de två främsta kandidaterna som går vidare (Elgie 2005).

Olika valsystem tillämpas på de olika lokala och regionala nivåerna (Council of Europe 1998). I kommuner med färre än 3 500 invånare och i departementsvalen används majoritetsval i enmansvalkretsar i två omgångar. Om någon får minst 50 procent av rösterna i första omgången och dessutom stöd av minst 25 procent av de röstberättigade förklaras denne vald, i annat fall genomförs en andra valomgång vid vilken det räcker med enkel majoritet för att väljas.

Kommuner med fler än 3 500 invånare använder en kombination av majoritetsval och proportionella val som genomförs i en eller två omgångar. Röstningen sker dock med partilistor. Om någon lista får absolut majoritet i första omgången tilldelas denna hälften av alla platser i fullmäktige och återstoden av platserna fördelas proportionellt mot samtliga deltagande listors röstetal.

Skulle ingen lista uppnå absolut majoritet genomförs en andra röstningsomgång, varvid den lista som får relativ majoritet får motsvarande förmåner i form av att få tillsätta hälften av alla platser i fullmäktige. Även vid detta tillfälle fördelas de återstående mandaten proportionellt mot alla listors röstetal, även den vinnande. Systemet gynnar således starkt de största partierna, samtidigt som det garanterar viss representation även för övriga partier. I valen till regionernas beslutsförsamlingar används ett proportionellt listvalsystem. En femprocentspärr används dock för att stänga ute de minsta partierna.

Partierna lanserar kandidater i de större kommunerna samt i departement och regioner. Däremot är partier mindre vanliga i de små kommunerna. Möjligheterna att påverka vilka personer som skall väljas är större i de minsta kommunerna, som tillämpar majoritetsval, medan de är mer begränsade i de större kommunerna.

De år val hålls till kommuner, departement eller regioner sker detta under mars månad, vid en valdag som fastställs av regeringen. Ofta kombineras flera val vid ett och samma tillfälle. Om valen skett med majoritetsval hålls fyllnadsval vid vakanser men om proportionellt val tillämpats får en ny kandidat från den avgåendes lista träda in. Rösträttsåldern i franska val är 18 år. Medborgare från övriga EU-stater som är bosatta i Frankrike får också delta i lokalval.

För att kunna väljas till ett kommunfullmäktige räcker det med att vara 18 år, medan en 21-årsgräns gäller för valen till departement och regioner.

Frankrike är det europeiska land som har högst andel direktvalda lokalpolitiker bland sina medborgare. I genomsnitt representerar en ledamot i ett franskt kommunfullmäktige 115 invånare. I de ca 10 procent av kommunerna som har mer än 3 500 invånare är det obligatoriskt att listorna är varvade med lika många män som kvinnor. Några sådana regler finns emellertid inte i övriga kommuner eller för de andra nivåerna. Tidigare var det vanligt att politiker valdes in i beslutsförsamlingar på flera nivåer. Sedan 1985 får man dock endast kombinera två sådana uppdrag. Frankrike är unikt genom att valdeltagandet är högre i lokala val än i parlamentsvalen. År 2001 deltog 69 procent i lokalvalen medan 64 procent röstade i parlamentsvalet 2002. I presidentvalet tidigare samma år röstade dock 79 procent (i den andra omgången).

21

Italien På samma sätt som i Frankrike har Italien tre lokala och regionala självstyrande nivåer – kommuner, provinser och regioner. Det finns också en direktvald kommundelsnivå i vissa städer. Många uppgifter är delade mellan olika nivåer och med staten. De 8 099 kommunerna (1999) svarar främst för lokal planering, social omsorg och ekonomisk utveckling. Kommunens borgmästare är samtidigt statlig företrädare på lokal nivå och sköter i denna egenskap bl.a. befolkningsregistret och ansvarar för lag och ordning. Många uppgifter sköts i samverkan med andra kommuner. Den regionala mellannivån består av 102 provinser. Dessa har hand om bl.a. skolbyggnader, civilförsvar och viss kulturverksamhet. Provinserna har också statens uppdrag att övervaka kommunernas verksamhet.

De 20 regionerna inrättades år 1970 och av dessa har fem speciell status i kraft av sin språkligt/kulturella särart. Det gäller tre regioner i Alperna samt Sardinien och Sicilien. Dessa regioner har något mer omfattande funktioner än de övriga. Regionerna kan stifta vissa lagar och svarar också för bl.a. kommunikationer, jordbruksstöd och vattenförsörjning.

På alla tre nivåer direktväljs ledamöterna i fullmäktige. Antalet ledamöter är relaterat till enheternas befolkningsstorlek. Kommunerna har 12 till 60 ledamöter, provinserna 24 till 45 ledamöter och regionerna 43 till 209 ledamöter (Bobbio 2005, Rallings, Thrasher & Stoker 2000). Sedan 1993 sker direktval även av kommunernas borgmästare och provinsernas presidenter. Italien var därmed en av föregångarna i en förändringstrend som sedan spridit sig till stora delar av övriga Europa. Mandatperioderna är genomgående fem år.

Det italienska parlamentet består av två direktvalda kamrar. Båda väljs med ett parallellsystem (s.k. kvasimajoritärt blandsystem, jfr Anckar 2002). 75 procent av mandaten utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar med relativ majoritet medan 25 procent fördelas med proportionellt listval. Detta sker på olika sätt i de bägge kamrarna. Det proportionella valet dämpar ett fullt genomslag av majoritetssystemet men skapar ändå utrymme för fler partier att bli representerade (D’Alimonte 2005).

Kommunernas fullmäktige väljs med ett proportionellt listsystem (Council of Europe 2000, Baccetti 2001, Bobbio 2005). Valets utfall är emellertid kopplat till resultatet i det borgmästarval, som hålls samtidigt. I kommuner med färre än 15 000 invånare sker detta genom att den kandidat i fullmäktigevalet som får flest röster (relativ majoritet) också automatiskt utses till borgmästare.

Dennes parti garanteras samtidigt två tredjedelar av fullmäktigemandaten, medan återstoden fördelas proportionellt mellan övriga partier.

I kommuner med mer än 15 000 invånare samt i provinserna väljs borgmästaren respektive provinspresidenten i majoritetsval med absolut majoritet enligt den franska modellen med två valomgångar. Skulle någon kandidat få minst 50 procent av rösterna i den första omgången förklaras denne vald, annars hålls en andra valomgång en vecka senare mellan de två kandidater som fick flest röster i den första. Även i de större kommunerna och provinserna garanteras den vinnande kandidaten majoritet i fullmäktige genom att denne får 60 procent av mandaten medan resten fördelas proportionellt mellan övriga partier. Borgmästare och provinspresident kan bara väljas om en gång, dvs. kan högst tjänstgöra två mandatperioder i taget. Efter ett uppehåll kan denne dock återkomma vid nästa val. I de fyra av regionerna med speciell status (alla utom Sicilien) tillämpas ett äldre, rent proportionellt valsystem på lokal nivå.

I dessa regioner direktväljs inte heller borgmästaren.

Regionernas beslutsorgan utses med en blandning av proportionella val och majoritetsval, där dock det proportionella inslaget dominerar. Väljarna har

22

två röster. Den ena läggs på ett parti med provinsen som valkrets och ligger till grund för en proportionell fördelning av 80 procent av mandaten. I detta val kan väljaren dessutom markera sitt stöd för en specifik kandidat. För att få delta i fördelningen av dessa mandat måste dock partiet erhålla minst tre procent av rösterna. Den andra rösten läggs på en kandidat varvid hela regionen utgör en valkrets. De kandidater som får flest röster blir valda. Denna kombination ger många partier representation men gynnar de största partierna.

Valsystemen på de olika lokala och regionala nivåerna är kombinationer av parti- och personval, men möjligheterna att påverka personsammansättningen är störst bland dem som väljs med majoritetsval. Val av borgmästare och provinspresident sker alltid som personval. Enligt en särskild lag måste partiernas kandidatlistor i kommun- och provinsvalen innehålla minst 1/3 av vardera kön. Det finns vissa möjligheter för fullmäktige att förklara sitt misstroende mot borgmästaren, vilket då utmynnar i lokalt nyval. 18 år är gränsen för både rösträtt och valbarhet i italienska lokalval.

Valdeltagandet har minskat även i Italien. I valen till kommunerna deltog 87 procent 1990, 81 procent 1995 och 73 procent år 2000. I parlamentsvalen år 2001 deltog 81 procent.

Det italienska valsystemet har olika utformning på olika nivåer men gemensamt är ändå att det är möjligt för många partier att bli representerade samtidigt som systemet gynnar de största partierna. Partisystemet är bipolärt, med koalitioner mellan grupper av partier. Det nya system för de kommunala valen som infördes 1993, och kanske framför allt det sätt som borgmästarvalets utfall garanterar majoritet i kommunfullmäktige, har stabiliserat styret av de italienska kommunerna. Tidigare var det vanliga med ständiga strider mellan borgmästare och fullmäktige, som i många fall ledde till att staten upplöste fullmäktige och utlyste nyval. Systemet med direktvalda borgmästare kom inledningsvis att gynna kandidater med stark lokal förankring utanför partisystemet. Efter hand har dock partierna återtagit initiativet (Bobbio 2005).

Borgmästaren och provinspresidenten har starka positioner i det italienska kommun- och regionsystemet. Direktvalet ger ett omedelbart mandat från medborgarna och dessutom garanterar valsystemet även att borgmästarens parti får egen majoritet i kommunernas och provinsernas fullmäktige. Det har därmed på ett påtagligt sätt förskjutit maktbalansen mellan borgmästare och fullmäktige till borgmästarens fördel (Larsen 2002).

USA De amerikanska kommunernas ställning, uppgifter och typ av demokratisk förankring varierar starkt mellan delstaterna, eftersom varje delstat i federationen själv avgör vilka villkor som skall gälla på dess territorium. Det finns emellertid vissa huvuddrag i form av olika typer av kommuner som återfinns i de olika delstaterna. I princip handlar det om tre huvudkategorier – counties, generalistkommuner (subcounty general-purpose governments) och enuppgiftskommuner (special purpose governments) (Norton 1994, Savitch & Vogel 2005). År 2002 fanns totalt 87 525 kommunala enheter i USA. Den minsta (Loving County, Texas, har bara 67 invånare medan den största (Los Angeles County, California) har 9,5 millioner invånare (US Census Bureau 2002). Counties (3 034 st) täcker i princip hela USA (utom Connecticut, Rhode Island och DC och har annat namn i några andra delstater). Counties var den första kommuntyp som etablerades i USA med syftet att svara för delstatens verksamhet på lokal nivå. Flera av dess funktioner härrör från denna tid, t.ex. ansvar för befolknings- och fastighetsregister. Efter hand har andra uppgifter tillkommit, t.ex. att svara för allmänna val, lokalt fängelse och på vissa håll

23

också viss offentlig service. Delstaten anger de territoriella gränserna och avgör vilka uppgifter som skall hanteras av counties.

Generalistkommuner är antingen municipalities och townships. Bland municipalitites ingår cities och towns. Här är variationsrikedomen mellan delstaterna ännu större än på countynivå, men genomgående är att dessa svarar för flera olika uppgifter inom ett mindre territorium än counties. År 2002 fanns 19 431 municipalities och 16 506 townships. Municipalities har i princip bildats på medborgarinitiativ, men efter godkännande av delstaten och enligt regler som anges av denna. Municipalities svarar för lokal offentlig verksamhet i urbana och andra områden med mer koncentrerad befolkning. Townships finns i de flesta delstater framför allt på landsbygden. Municipalities och townships täcker inte i alla delstater hela dess territorium. Uppgifterna varierar starkt, men kan omfatta bibliotek, viss social omsorg, brandkår, polis, väghållning, vatten- och avlopp samt avfallshantering.

Enuppgiftskommuner har det gemensamt att de endast svarar för en eller möjligen två avgränsade uppgifter. Beroende på de regler som gäller kan bildande av sådana initieras av grupper av medborgare, andra kommuner eller delstaten. Det lokala ansvaret för det amerikanska skolsystemet ligger i allt väsentligt på 13 522 school districts, men det finns också 35 356 special districts med ansvar för andra uppgifter. Bland de vanligaste märks reglering av naturresurser som bevattningsanläggningar och översvämningsskydd, brandkår samt vatten och avlopp. 91 procent av special districts har bara en uppgift.

Det vanliga är att varje enuppgiftskommun har sitt eget, unika territorium, som inte behöver överensstämma med andra enuppgiftskommuners i området, men de kan även korsa generalistkommuners och counties gränser. Den amerikanska kommunkartan består således av en rad olika, överlappande, territoriella indelningar.

Special districts är den enda kommuntyp som ökar i antal i USA, med en tredubbling av antalet enheter under de senaste femtio åren. Det är i hög grad detta som ligger bakom den tilltagande fragmentering som präglat amerikanska kommuner och som har försvårat koordineringen mellan olika lokala enheter. Fragmenteringen har också förstärkts av svårigheterna att etablera fungerande samarbeten mellan cities och counties. Endast ett fåtal av de amerikanska storstadsområdena har övergripande självstyrande enheter för hela stadsregionen.

Komplexiteten av olika typer av kommuner i USA motsvaras också av mångfalden i fråga om direktvalda funktioner. Beslutsfattare väljs antingen till kollektiva beslutsorgan, som fullmäktige eller styrelser, eller på individuell basis.

Det senare gäller t.ex. borgmästare, men i många delstater också det som i europeiska stater skulle betraktas som ledande tjänstemän, t.ex. till uppdragen som polischef (sheriff), ekonomichef och kommunalrevisor. I vissa delstater direktväljs också rättsväsendets företrädare på lokal nivå, t.ex. åklagare och domare. I municipalities har det kollektiva beslutsorganet i genomsnitt 6 ledamöter. Som minst har det 3 och som mest 40 ledamöter (Nelson 2002).

Styret av de amerikanska kommunerna sker regelmässigt i enlighet med någon av de fyra huvudmodeller som kommit att växa fram. The strong mayorcouncil model, som främst används i de större städerna, innebär att både fullmäktige och borgmästare direktväljs. I the weak mayor-council model direktväljs fullmäktige, som sedan i sin tur utser en borgmästare. Också i the council manager model väljs ett fullmäktige, som sedan anställer en kommunchef.

Dessa båda modeller förekommer främst i små och medelstora städer. Kommissionsmodellen, som är vanligast i counties, innebär att en mindre grupp politiker direktväljs i kommunen som helhet och att dessa politiker mellan sig delar

24

upp ansvaret för de olika verksamheterna (Vaccaro Ribo 2001). Det bör också noteras att kommunalstämma alltjämt är vanligt i New England.

De federala valen och valen till delstaterna sker uteslutande med majoritetsval. Kongressens bägge kamrar, representanthuset och senaten, väljs genom relativa majoritetsval i enmansvalkretsar. Presidenten väljs indirekt, av en elektorsförsamling, men denna utses genom majoritetsval i flermansvalkretsar, med delstaterna som valkretsar.

I amerikanska kommuner används genomgående majoritetsval, som i de flesta fall är relativa även om det på vissa håll sker ett ytterligare val för att kunna välja någon med absolut majoritet. En viktig distinktion vid valet av fullmäktigen och andra kollektiva organ är ifall detta sker i enmansvalkretsar (single-member) eller med hela kommunen som en valkrets (at large). I det senare fallet får väljaren lika många röster som antalet personer som skall väljas. Om hela kommunen utgör en valkrets anses de valda bli bättre rustade att ta ansvar för kommunen som helhet. Vissa fullmäktige kan vara renodlade, och bara bestå av ledamöter som valts i enmansvalkretsar eller från hela kommunen, men andra fullmäktige kan innehålla kombinationer av dessa bägge system. Systemet med flermansvalkretsar används i två tredjedelar av municipalities (Nelson 2002). Det förekommer också att proportionella val tillämpas, främst i nordöstra USA (Zimmerman 1990, Norton 1994).

Personvalet har mycket stor betydelse i amerikanska lokalval. I alla val finns direkta möjligheter att avgöra vilken person som skall väljas. Partier har överhuvudtaget svag ställning i amerikansk politik och det gäller i synnerhet på lokal nivå. I tre fjärdedelar av städerna med fler än 2 500 invånare är det faktiskt förbjudet för partier att lansera kandidater (Norton 1994). I detta avseende finns emellertid skillnader mellan delstaterna. Borgmästare företräder normalt partier i nordöstra USA, medan dessa är partilösa i mellanvästern och i västra USA (Renner & DeSantis 1993). Dessutom finns en tendens att partier är vanligare i större kommuner än i mindre. Där partier tillhandahåller kandidater är det vanligt att dessa nomineras genom primärval. Bakom denna restriktiva inställning till partier ligger till en del bittra erfarenheter från tidigt 1900-tal. I flera av USA:s storstäder dominerade partimaskiner som genom manipulationer och favoriseringar försökte säkra sin maktställning.

En reaktion i form av en lokalpolitisk reformrörelse lyckades på många håll få bort partierna från lokalpolitiken.

Normalt hålls val i USA i november varje år och vid detta tillfälle får väljarna ta ställning till en lång rad funktioner på olika nivåer – federal, delstatlig och lokal. Mandatperioderna går om lott så olika funktioner väljs vid olika tillfällen. Det kan innefatta allt från att välja president till att utse ekonomichef i the county. Vanligtvis förväntas väljaren rösta i ett stort antal val vid ett och samma tillfälle. Dessutom brukar man också få ta ställning till en eller flera lokala folkomröstningar. Sådana omröstningar är ett mycket vanligt inslag i amerikansk lokalpolitik och kan t.ex. gälla större policyfrågor, förslag om skattehöjningar, återkallande av mandat för någon vald politiker eller etablerandet av en ny special district. Röstsedelns utformning avgörs lokalt. Mångfalden av val har medfört att man på många håll försökt rationalisera valhandlingen genom att låta väljarna rösta med hjälp av maskiner.

Det saknas samlad statistik i fråga om valdeltagandet på lokal nivå i USA. Enligt en bedömning ligger dock det genomsnittliga valdeltagandet på ca 27 procent av samtliga medborgare i röstberättigad ålder. Eftersom det krävs att man är registrerad för att få rösta i USA, och ungefär en fjärdedel av dem som annars skulle ha rätt till detta saknar sådan registrering, uppgår deltagandet till ca 36 procent av de registrerade (Milner 2002). Det lokala valdeltagandet har varit förhållandevis konstant över tid. Det är dock högre i mayor-council-

25

system än i övriga och högre där kandidaterna nomineras av politiska partier (Wolman & Goldsmith 1992). Den stora mångfalden av val och folkomröstningar anses också i sig reducera medborgarnas beredvillighet att rösta. I senare års presidentval har ca 65 procent av de registrerade röstat, vilket är ca 50 procent av dem som är i röstberättigad ålder. Valdeltagandet i kongressval varierar beroende på om det sammanfaller med presidentval eller ej. I det senare fallet brukar deltagandet vara ca 10 procentenheter lägre. På samma sätt påverkas också deltagandet i lokalval av om dessa sammanfaller med federala eller delstatliga val.

I det amerikanska systemet av lokala val betonas närheten mellan medborgare och beslutsfattare. Medborgarna har goda möjligheter att påverka vilka som skall fatta de lokala besluten men har också genom folkomröstningar ett direkt inflytande över många besluts innehåll. Med undantag för de större städerna och kommuner på östkusten spelar politiska partier en marginell roll i lokalpolitiken. Detta anses göra valen mer personfokuserade samtidigt som de lokala frågorna, snarare än de nationella, hamnar i fokus. Ett pris är emellertid ett lägre valdeltagande. Trots detta är debatten om valdeltagandet mycket begränsad. En vanlig föreställning är att man tänker sig att väljaren först bestämmer sig för om det finns anledning att rösta i ett val, och om så är fallet därefter tar ställning bland alternativen. En annan konsekvens av partiernas svaga ställning anses vara att beslutsfattarna blir mer mottagliga för och beroende av olika påtryckningsgruppers och ekonomiska intressens försök att vinna inflytande (Chandler 1993).

En stark tendens i de amerikanska storstadsområdena är den snabba suburbaniseringen. Medelklassen tenderar att flytta ut i kransområdena för att sedan med bil pendla till arbetsplatserna. Detta påskyndar en tendens till segregation genom att de nya förorterna blir homogena välbärgade medelklassområden medan stadskärnorna och deras närhet förblir relativt fattiga. Nya kommuner etableras vars territoriella gränser förstärker denna segregation.

Homogenisering bidrar dessutom till lägre valdeltagande (Oliver 2001).

Kanada Kanada är en federal stat som består av tio provinser och tre territorier. Kommunernas villkor varierar mellan olika delstater inom federationen. Totalt finns i Kanada 3 731 kommunala enheter (2003). Av dessa är emellertid ett drygt hundratal, främst på regional nivå, indirekt valda, och faller därför utanför vår definition av kommuner. Många olika beteckningar används för den lokala självstyrande enheten. I hela Kanada finns dock cities, towns och villages, och vilken beteckning som är aktuell beror på befolkningsstorleken. Kriterierna varierar dock mellan delstaterna. Utöver dessa finns också i vissa delstater bl.a. townships, rural municipalities, communities och hamlets (Collin & Léveillée 2003). Det finns också school boards och special districts. Kommunerna inrättas av provinserna, och inte som ibland i USA, genom lokala petitioner.

Kommunernas ansvarsområden omfattar polis, brandförsvar, vägar, kollektivtrafik samt vatten, avlopp och avfallshantering. School boards, som ofta är direktvalda, svarar för skolorna. Kommunerna täcker inte hela Kanada utan bara de delar som är någorlunda befolkade. I glest befolkade eller obefolkade områden är det provinsen som svarar för de uppgifter som kommuner annars skulle ha haft hand om. I t.ex. British Columbia täcker de 154 kommunerna endast 2 procent av provinsens territorium, vilket rymmer 89 procent av dess befolkning (Collin & Léveillée 2003). Kommunerna får bara ägna sig åt uppgifter som de uttryckligen tilldelats av provinsen, vilket är ett uttryck för den låga status de har i det kanadensiska politiska systemet (Norton 1994).

26

I kommunerna väljs fullmäktigeledamöter (councillors, aldermen) direkt.

Mandatperioden är tre eller fyra år. I de flesta kommuner väljs även borgmästare (mayor, warden) via direktval, normalt med samma mandatperiod som ledamöterna.8 Fullmäktige är genomgående ganska små, med mellan fem och femton ledamöter, men är ännu större i de största städerna. I vissa av de regionala församlingarna i Quebec väljs ordföranden direkt av medborgarna medan ledamöterna utses av de kommuner som ingår.

Genomgående tillämpas majoritetsval med relativ majoritet på alla nivåer i Kanada. På nationell nivå väljs de 301 ledamöterna i överhuset med majoritetsval i enmansvalkretsar. Samma system används på delstatsnivå. På lokal nivå sker majoritetsvalen till fullmäktige antingen via enmansvalkretsar (wards) eller med hela kommunen som en valkrets (at large). Enmansvalkretsar är vanligare i de större städerna och används alltid vid borgmästarval. Transfereringsröstning har testats i Calgary och Edmonton, men övergavs eftersom det ansågs vara för svårt att förklara för väljarna (Norton 1994).

Majoritetsvalsystemet innebär att röstning i första hand sker på person. Ett framträdande drag i kanadensiska lokalval, även i de stora städerna, är frånvaron av de nationella partierna. Alla verkar överens om att de stora partierna inte har någon uppgift att fylla i lokalpolitiken och kandidaterna är noga med att inte förknippas med något av de nationella partierna. Även om t.ex. en borgmästarkandidat är känd som sympatisör till ett visst parti står denne inte som representant för detta parti vid valet. Däremot finns andra partiliknande bildningar mellan olika kandidater, t.ex. för att stödja en speciell borgmästarkandidat, men dessa tenderar att vara kortlivade. I ett par större städer finns mer permanenta lokala partier, s.k. civic parties, men dessa har ingen direkt koppling till de nationella (Collin & Léveillée 2003).

Lokala val hålls på en bestämd dag, enligt beslut av varje provins. För att få rösta i lokalvalen måste man ha fyllt 18 år och dessutom vara bosatt i kommunen. Intressant är att man utöver sin rösträtt i den kommun där man bor också kan få rösta i en annan kommun där man äger egendom. I Quebec infördes allmänna val till kommunerna först 1968 och dessförinnan fick bara de som uppfyllde vissa krav på egendom rösta.

Det saknas pålitlig statistik om valdeltagandet på lokal nivå i Kanada. En uppskattning, som baseras på uppgifter från några delstater, ger dock vid handen att deltagandet ligger på ca 50 procent (Milner 2002). Intresset för att delta i valen till School Boards är särskilt lågt och samlar ibland inte mer än 10–15 procent av de röstberättigade. I de nationella valen till överhuset har under senare år i runda tal 65 procent deltagit.

Frånvaron av partier har i andra stater setts som en faktor som bidrar till ett lågt valdeltagande genom att det dämpar mobiliseringen av väljarna. I det kanadensiska fallet har det dessutom pekats på att frånvaron av nationella partier på lokal nivå också gör det svårare för väljarna att orientera sig bland de politiska alternativen. Därmed tillkommer en kostnad för information, som man har ”gratis” i de system som har samma partier på olika nivåer. Även detta kan bidra till att väljare stannar hemma i stället för att rösta (Milner 1997).

Till skillnad från i USA har man kunnat genomföra ganska omfattande omstruktureringar av kommuner i Kanada. Det gäller både sammanslagningar av kommuner och upprättandet av mer övergripande nivåer. I storstadsregionerna har man lyckats motverka fragmentering genom att inrätta indirekt valda regionala organ.

8

http://www.clgf.org.uk/ 2005updates/Canada.pdf

27

Australien Australien är en federation av åtta delstater. På samma sätt som i de flesta andra federationer varierar kommunernas villkor mellan delstaterna och regleras i huvudsak av delstatliga kommunallagar. Kommunerna är formellt skapelser av respektive delstat och delstaterna har också rätt att intervenera i kommunernas verksamhet, t.ex. genom att upplösa fullmäktige och ställa kommunen under förmyndarstyre.

Australien består f.n. av 723 kommuner som dock endast täcker ca tre fjärdedelar av federationens territorium. De har lite olika beteckningar men kallas vanligen cities i urbana områden och shires på landsbygden. Det finns bara en kommunal nivå. Kommunerna i Australien har i internationell jämförelse ett starkt begränsat ansvarsområde (Aulich 2005). De svarar främst för parker, lokala vägar, planering och avfallshantering. Tabell 4 sammanfattar några uppgifter om kommunerna och de lokala valsystem som tillämpas i Australiens delstater.

Tabell 4

Kommuner och lokala valsystem i Australiens delstater Befolkn milj inv

Antal kom.

Obl/ friv

Lokala valsystem

New South Wales

6,7

175

4

Obl

STV

Northern Territory

0,2

67

1–4

Friv

Olika modeller tillämpas

Queensland

3,7

157

3

Obl

STV eller relativa maj.val

South Australia

1,5

74

3

Friv

STV

Tasmania

0,5

29

4

Friv

STV eller proportionella listval

Victoria

4,9

79

3

Obl

STV eller proportionella listval

Western Australia

1,9

142

4

Friv

Relativa majoritetsval

Delstat*

Mandatperiod**

Källor: http://www.clgf.org.uk/2005updates/Australia.pdf http://www.eca.gov.au/systems/ Anm: * Utöver dessa räknas också huvudstaden Canberra som delstat (Australian Capital Territory). ** I Tasmania och Western Australia väljs halva fullmäktige vart annat år. I övriga delstater sker val av hela fullmäktige vid ett och samma tillfälle.

I kommunerna väljer medborgarna ledamöter till kommunfullmäktige. I bl.a.

Queensland och Tasmania direktväljs även borgmästare. De flesta fullmäktige har 9 till 12 ledamöter, men det förekommer också både större och mindre församlingar. Den största kommunen, Brisbane, har ett fullmäktige med 21 ledamöter och Perth har 28 (Bowman 1983). Mandatperioderna varierar mellan 1 och 4 år. I Tasmania och Western Australia är halva fullmäktige föremål för val vart annat år.

Det australiska parlamentet har två kamrar. I valet till underhuset används ett system med absoluta majoritetsval. Väljarna rangordnar samtliga kandidater och om ingen uppnår absolut majoritet när man räknar förstapreferenserna tas hänsyn till de övriga rangordnade. Röstning är obligatorisk i de nationella valen men också i många av de delstatliga och lokala valen.

På lokal nivå tillämpas olika valsystem i olika delstater (se tabell 4). Vanligast är transferingsröstning (Single Transferable Vote), men även relativa majoritetsval och proportionella listvalssystem förekommer. Vid transfereringsröstning kan de närmare reglerna se olika ut i olika delstater. Ibland måste alla kandidater rangordnas (t.ex. i Victoria), ibland ett minsta antal (t.ex. i South Australia) och ibland är rangordning frivillig (t.ex. i Queensland). Borgmästa-

28

re väljs med majoritetsval. I vissa fall räcker det med relativ majoritet, i andra fall räknas preferensröster och då krävs absolut majoritet. De australiska lokalvalen är i allt väsentligt personval. Partierna spelar en mycket marginell roll.

Endast i de större städerna representerar fullmäktigeledamöterna politiska partier och i övriga Australien väljs de som partilösa. Även valdagen varierar mellan delstater. I Northern Territory och Tasmania sker all röstning i lokalval via brev. Även vissa kommuner i andra delstater tillämpar ett sådant system. Rösträtt tillkommer den som fyllt 18 år och är bosatt i kommunen. I Western Australia har även fastighetsägare bosatt i annan kommun rösträtt i den kommun där men har sin egendom. Deltagande i lokala val är obligatoriskt i New South Wales, Queensland och Victoria.

Valdeltagandet i lokalval i de delstater som tillämpar frivilliga val uppgår till ca 34 procent (Milner 2002). I nationella val, där deltagandet är obligatoriskt, brukar 95 procent av de registrerade rösta, vilket motsvarar ca 80 procent av den röstberättigade åldersgruppen.

Nya Zealand I slutet på 1980-talet genomfördes en omfattande kommunreform i Nya Zealand, varigenom antalet kommuner reducerades med 90 procent, bl.a. genom att ett stort antal enuppgiftskommuner avskaffades. Kommunstrukturen består idag av 12 Regional Councils, 74 Territorial Local Authorities (i sin tur bestående av 14 Cities och 60 District Councils) samt 14 Health Area Boards. Fyra Regional Councils sammanfaller med District Councils.9 Regional Councils svarar för naturresurshushållning och miljöskydd, hamnkontroll, civilförsvar och trafikplanering. Naturvårdsfrågornas betydelse avspeglas i att regionindelningen i huvudsak följer flodernas avrinningsområden. Cities och District Councils svarar för markplanering, vatten och avlopp, parker, vägar, bibliotek, kultur och fritid. Health Boards, slutligen, har huvudansvaret för den offentliga sjukvården. Offentlig välfärd i övrigt handhas av staten (Bush 2005).

I Regional Councils väljs ett fullmäktige bestående av 6 till 14 ledamöter. I Territorial Local Authorities direktväljs både ett fullmäktige, bestående av mellan 6 och 30 ledamöter, och en borgmästare. Health Boards består av 11 ledamöter av vilka sju väljs av medborgarna och övriga utses av Hälsovårdsministeriet.

Mandatperioderna för alla organ är 3 år.

På nationell nivå sker val till en enkammarrepresentation. Sedan 1996 tilllämpas ett Mixed Member Proportional System. Av de 120 parlamentsledamöterna väljs 69 via relativa majoritetsval i enmansvalkretsar, av vilka fem reserverats för Maori-befolkningen, och 51 ledamöter via proportionella listval. Väljaren har två val: Ett partival och ett personval. Mandaten fördelas i proportion till partivalet bland de partier som fått minst fem procent av rösterna. Kandidater som vinner en plats via majoritetsvalet och som kandiderar som oberoende eller vars parti inte klarar fem-procentspärren, har också rätt till mandat.

Traditionellt har valen till kommunernas fullmäktige skett med relativa majoritetsval i enmansvalkretsar. Genom en lagändring år 2001 blev det obligatoriskt för Health Boards att införa transfereringsröstning, medan detta blev frivilligt för Regional Councils och Territorial Local Authorities. För att detta skulle ske krävdes dock antingen att kommunen själv beslutade sig för att införa transfereringsröstning, eller att en majoritet i en folkomröstning ställde sig bakom en sådan förändring. Folkomröstning kunde initieras av antingen fullmäktige eller minst fem procent av medborgarna. Under 2003 genomfördes folkomröstningar i 14 kommuner, men i endast två av dem röstade en majoritet för att införa transfereringsröstning. I slutändan var det endast 10

9

http://www.clgf.org.uk/ 2005updates/New-Zealand.pdf

29

Territorial Local Authorities som övergick till transfereringsröstning. De övriga 76 behöll relativa majoritetsval (Cheyne & Comrie 2005).

Valen är i allt väsentligt personval. Politiska partier spelar en mycket begränsad roll i lokalpolitiken på Nya Zealand. Vid 1998 års val tillhörde endast 16 procent av de valda något politiskt parti (Drage 2002). Val till Regional Councils, Territorial Local Authorities och Health Boards sker vid samma tillfälle, vart tredje år. All röstning sker via brev. Valhandlingarna skickas ut till de röstberättigade, som sedan gör sitt val och återsänder valförsändelsen till kommunen. Om vakanser uppstår genomförs fyllnadsval, dock ej om det återstår mindre än ett år till kommande ordinarie val.

För att få rösta krävs att man fyllt 18 år och att man är registrerad väljare. Om man äger fast egendom och betalar fastighetsskatt till en kommun som man inte bor i kan man få rösträtt i denna. Det är inte tillåtet att både sitta i en Regional Council och i en Territorial Local Authority. Valdeltagandet i lokalval har under de senaste decennierna varierat runt 50 procent, medan drygt 80 procent deltagit i parlamentsval (Drage 2002, Milner 2002).

Nya Zealand är unikt genom att man överlåtit åt kommunerna att välja vilket av två olika valsystem man vill tillämpa. Trots att transfereringsröstning på många sätt skulle ge mer rättvista utfall än first-past the post-systemet, föredrog ändå de flesta kommunerna att behålla det gamla systemet. Ofta ville de största partierna, som ju gynnas av detta, behålla systemet, men det fanns också ett medborgerligt motstånd som kom till uttryck i de flesta folkomröstningar som genomfördes. Många var rädda för att det nya systemet skulle vara mer komplext att tillämpa och förstå. Nya Zealand använder nu tre olika valsystem för att utse representanter på olika nivåer: First-past the post för delar av parlamentet och de flesta kommuner, proportionella listval till återstoden av parlamentet samt transfereringsröstning vid val till Health Boards och vissa kommuner.

30

Del III – Jämförelser

Skillnader och likheter Översikten över de tolv staternas system för lokala och regionala val har uppvisat stora skillnader, men också en del likheter mellan grupper av stater.

Några huvuddrag sammanfattas i tabell 5.

I de nordiska staterna är kommunerna och regionerna genomgående betydelsefulla, åtminstone i termer av de uppgifter dessa har att hantera och i fråga om omfattningen av deras verksamhet. Framför allt handlar det om att den offentliga välfärdsservicen i hög grad är kommunala och regionkommunala uppgifter. Proportionella val tillämpas genomgående och det är, med undantag för försöksverksamheten med kommunstyrelseordförande i Norge, endast fullmäktigeledamöter som direktväljs. De exekutiva funktionerna utses indirekt.

Partierna har en framträdande roll och det är i princip de nationella partierna som också dominerar på den lokalpolitiska arenan. Däremot skiljer sig dessa stater åt när det gäller personvalets betydelse. Finland har ett utpräglat personvalssystem, möjligheterna att påverka vilka kandidater som skall väljas är förhållandevis goda även i Danmark och Norge, medan de är minst i Sverige.

Valdeltagandet är högt, särskilt i Sverige som har gemensam valdag för lokala och nationella val. Danmark har kunnat bibehålla ett högt valdeltagande.

De fyra övriga europeiska staterna är mycket olika i den meningen att de representerar skilda typer av kommunsystem, med sinsemellan olika traditioner i fråga om lokalpolitikens ställning och de politiska institutionernas utformning (Lidström 2003). Kommunerna är betydelsefulla, även om deras verksamhet inte har samma omfattning som i de nordiska länderna. Förutom direktval av fullmäktigeledamöter är det, med undantag för Frankrike och huvuddelen av Storbritannien, vanligt att även borgmästare väljs i dessa stater.

Borgmästarval är även i övrigt på stark frammarsch i Europa. Stora skillnader finns mellan staterna i fråga om valsystem, både på nationell och lokal nivå, och dessa skillnader hänger samman med specifika nationella erfarenheter.

Partier deltar även i lokalvalen och möjligheterna att påverka vilka personer som skall väljas är genomgående goda. Valdeltagandet är lågt i Storbritannien och ungefär på nordisk nivå i de övriga tre staterna.

De fyra icke-europeiska staterna har det gemensamt att de alla ingår i en anglo-amerikansk kultursfär. Alla utom Nya Zealand är federationer. Kommunerna är genomgående mycket svaga och saknar i stort sett ansvar för den offentliga välfärden. Detta är i stället uppgifter för staten eller delstater. Kommunerna sköter den lokala infrastrukturen, lokal planering och tillståndsgivning. Fullmäktige och ibland även borgmästare direktväljs. I USA tillkommer dessutom i många delstater direktval av ytterligare lokala funktionärer. Relativa majoritetsval dominerar även om det på sina håll finns ambitioner att införa andra, mer proportionella valsystem. Det finns en utbredd misstänksamhet mot politiska partier vilket i alla dessa stater lett till slutsatsen att dessa helst bör hålla sig utanför lokalpolitiken. I delar av USA de t.o.m. förbjudna och i andra stater uppfattar kandidaterna det som en belastning att förknippas med något av de nationella partierna. Valdeltagandet är lågt, utom i de delar av Australien där röstande är obligatoriskt. Det förs en debatt om valdeltagandet och experimenteras med åtgärder för att höja detta. Bland sådana åtgärder märks övergång till andra, mer proportionella valsystem och röstning via brev. Det är också notabelt att man i Kanada, delar av Australien och Nya

31

Zealand ibland kan ha två eller flera röster. Förutom rösträtt i hemkommunen kan man också få rösta i andra kommuner där man äger egendom. Detta avspeglar en äldre, egendomsanknuten, syn på lokalpolitiken, med lokala samfälligheter som mer var till för att lösa fastighetsägarnas gemensamma behov, än att vara enheter för lokalt demokratiskt självstyre. I Quebec avskaffades ett egendomskrav för rösträtt i kommunalval så sent som 1968.

Lokala och nationella val I de flesta stater är de lokala och regionala systemen avspeglingar av de nationella. Det finns dock viktiga undantag, som antingen är svar på den kritik som riktats mot det dominerande systemet eller kan ses som anpassningar till specifika lokala och regionala villkor. Det tycks också finnas en större beredvillighet att pröva nya lösningar på lokal och regional nivå. I de nyligen upprättade parlamentet i Skottland och i beslutsförsamlingen i Wales valdes proportionella valsystem i stället för det brittiska first-past the post-systemet. Kommunerna i Nordirland använder ett valssystem som förhindrar dominans av en religiös grupp över en annan. I Frankrike och Italien tillämpas olika valsystem i kommuner av olika storlek. Många stater använder olika typer av valsystem parallellt på lokal och regional nivå.

Trots att likheterna i valsystem mellan de olika nivåerna överväger, finns också skillnader som är viktiga att framhålla. I parlamentariska system är regeringsbildningen det naturliga steget efter parlamentsvalet. Efter ett lokalt val utses sällan styrelser med bara majoritetens parti(er) även om Oslo tillämpar kommunal parlamentarism. Däremot är det vanligt att en majoritetskonstellation identifieras, åtminstone i större kommuner och regioner i Europa. I mindre kommuner och i de icke-europeiska stater i vilka politiska partier inte tillhandahåller kandidater tillämpas däremot samlingsstyre eller någon form av styre av en koalition som inte är partipolitiskt baserad.

En annan skillnad mellan lokala och nationella val är att variationsrikedomen i fråga om institutionella lösningar är så mycket större på lokal nivå. I vissa stater finns utrymme för kommuner och regioner att själva välja valsystem.

Det gäller t.ex. i Nya Zealand, där kommunerna haft möjlighet att byta ut det traditionella first-past the post-systemet mot transfereringsröstning. Det norska experimentet med direktvalda kommunstyrelseordföranden är också intressant i detta avseende, eftersom kommunerna i detta givits full frihet att utforma sina egna valsystem. Just valens karaktär av experiment gör att statsmakterna uppmuntrar kommunerna att pröva olika lösningar.

För det tredje spelar partierna olika roller på lokal och nationell nivå i de europeiska respektive de icke-europeiska system som granskats. De starka partierna i Europa är huvudaktörer även i lokal- och regionalvalen. I USA, Kanada, Australien och Nya Zealand finns partier på nationell nivå och i förekommande fall även i delstater, men på lokal nivå är det i stället frånvaron av partier som är den dominerande normen.

För det fjärde har fler rösträtt på lokal än nationell nivå. I Europa är det vanligt att även utländska medborgare får rösta i en kommun där de varit bosatta en viss tid. Äganderätt kan berättiga till rösträtt i bl.a. Kanada och Nya Zealand. Till sist finns det också mer specifika skillnader i de institutionella lösningar som valts på de bägge nivåerna. Nyval är möjligt i de flesta nationella system, men mycket ovanligt på lokal nivå. Den direkta koppling som finns mellan borgmästar- och fullmäktigeval i Italien har ingen motsvarighet på nationell nivå i relationen mellan president- och parlamentsval.

32

Tabell 5

Stat

Några skillnader och likheter mellan de institutionella förutsättningarna för lokala och regionala val i 12 stater

Befolkn. milj inv.

2003/4

Statstyp

Lokala nivåer

Kom/reg andel av BNP (%)

Huvudsakliga valsystem

Valdeltagande (%)

Direktvalda funktioner

Lokalt/ regionalt

Nationellt

Partier lokalt

Kom

Parl

Sverige

8,8

Enh

2 (1)

23,1

F

List

List

Ja

78

80

Norge

4,6

Enh

2

19,0

F, (B)

List, Rel. och abs. maj.

List

Ja

59

75

Finland

5,2

Enh

1 (2)

18,3

F

List

List, Abs. maj.

Ja

59

70

Danmark

5,4

Enh

2 (1)

30,9

F

List

List

Ja

69

85

Storbritannien

59,5

Union

1 (2)

10,8

F, (B)

Rel. maj., MMP, STV

Rel. maj.

Ja

30

55

Tyskland

82,5

Fed

2 (1)

17,7

F, B, (RB)

MMP

MMP

Ja

65

78

Frankrike

60,1

Enh

3 (4)

8,4

F

Abs. maj., List

Abs. maj.

Ja

69

60

Italien

58,0

Enh

3 (4)

12,0

F, B, RB

List, parallell

Parallell

Ja

73

81

295,4

Fed

2 (1)

10,1

F, (B), S

Rel. maj.

Rel. maj.

Ovanl.

36

55

Kanada

31,5

Fed

1

11,8

F, (B)

Rel. maj.

Rel. maj.

Nej

50

65

Australien

19,9

Fed

1

2,5

F, (B)

STV, rel. maj., List

Abs. maj.

Ovanl.

34/95

95

3,9

Enh

2 (1)

2,1

F, B

Rel. maj., STV

MMP

Ovanl.

50

80

USA

Nya Zealand

Anm: Antal lokala nivåer: Anger antalet kommunala och regionala nivåer. Huvudprincipen anges först. Uppgift inom parentes gäller del av staten.

Kommuners och regioners andel av BNP: Källor är OECD National Accounts 1998, Wolman & Goldsmith 1992. Uppgifterna för Danmark inkluderar förmedling av sociala försäkringar, vilket i övriga stater ligger utanför den kommunala sektorn.

Direktvalda funktioner: F=Fullmäktigeledamöter, B=borgmästare, RB=regionborgmästare, S=övriga funktioner. Uppgift inom parentes gäller bara inom del av staten.

Uppgifter om valdeltagande gäller om möjligt för senaste kommunal- och parlamentsval, i annat fall anges en bedömning av ett ungefärligt läge. För kommunalval i Australien anges dels andel i delstater där röstande är frivilligt, dels andel där det är obligatoriskt.

Värden och effekter De institutionella förutsättningar som reglerar allmänna val har betydelse för både valresultatet och valens legitimitet. De sätter också gränser för hur aktörerna kring valet – väljarna, partierna och kandidaterna – handlar.

Regler och valsystem inbjuder till strategiskt handlande i syfte att få ett så gynnsamt utfall som möjligt. Samtidigt måste detta ske på ett sätt som gör att resultatet blir rimligt och allmänt accepterat. Därför finns en nära koppling mellan institutionella förutsättningar för val och det representativa demokratiska systemets legitimitet. Detta gäller på nationell nivå såväl som på lokal och regional.

Debatten och den tidigare forskningen om valsättens utformning ger en tydlig fingervisning om att det inte existerar någon enskilt bästa lösning.

Detta varierar mellan olika sammanhang, beroende på specifika historiska erfarenheter och vilka värden man önskar ge prioritet. Innan vi funderar på vilka effekter olika institutionella lösningar för med sig bör vi således först

33

precisera vilka effekter som är önskvärda. Åtminstone fem målsättningar är framträdande i debatten i de flesta stater. Flera av dem är svåra att förverkliga samtidigt.

För det första bör reglerna skapa god representation. Olika åsiktsströmningar i form av partier bör få företrädare i beslutsförsamlingarna i proportion till hur starka dessa är. Dessutom bör kvinnor och män, invandrare och infödda, människor med olika social och yrkesmässig bakgrund samt olika typer av erfarenheter vara företrädda.

Ett andra krav är att väljarna skall ha tydliga företrädare i beslutsförsamlingen.

Medborgarna ska kunna välja mellan kandidater, och inte bara mellan partier, och man ska veta vem man kan vända sig till om man behöver kontakta sin företrädare.

För det tredje bör valen generera handlingskraftiga majoriteter. Det bör finnas en direkt koppling mellan valhandlingen och det parti/de partier som senare skall styra. Kompromisser och koalitionsbildning i efterhand medför otydlighet och osäkerhet om vad man egentligen röstar på. Valsystemet bör stimulera handlingskraft och regeringsduglighet. Därmed skapas också de bästa förutsättningarna för att efter valperiodens slut kunna utkräva ansvar av de valda.

Ett fjärde krav är att valen skall utformas så att tydlighet, enkelhet och transparens befrämjas. Systemet skall vara enkelt att begripa, med så få och tydliga regler som möjligt. Det bör hela vägen från att rösten avlämnas till att utfallet bli klart vara möjligt för den vanlige väljaren att följa och förstå varje steg i processen.

Ett sista krav, som kommit att bli framträdande inte minst under senare år, gäller kravet på ett högt valdeltagande. De institutionella förutsättningarna för valen skall underlätta för och stimulera medborgarna att rösta.

Dessa fem krav är lika relevanta för valen på nationell som på lokal och regional nivå. När institutionella förutsättningar för val utformas prioriteras emellertid vissa hänsyn på bekostnad av andra. Dessa prioriteringar ser olika ut i olika sammanhang, och har medfört att valsystem och andra regler kommit att se olika ut.

De två renodlade huvudmodellerna av valsystem – majoritetsvalsystem och proportionella listval – kan ses som extrema alternativ som maximerar vissa av dessa värden på tydlig bekostnad av andra (Council of Europe 1999a, Rallings, Thrasher & Stoker 2000). Majoritetsvalsystemet har sin styrka i sin enkelhet, tydliga koppling mellan medborgare och deras specifika representanter samt förmåga att generera tydliga majoriteter. Proportionella system förmår bättre åstadkomma god representation och högt valdeltagande. Det är t.ex. uppenbart att andelen kvinnor i kommunfullmäktige är mycket högre i system med proportionella val än i dem som tillämpar majoritetsval. Andelen kvinnor i kommunfullmäktige är för närvarande 42 procent i Sverige, 36 procent i Norge, 30 procent i Danmark och 34 procent i Finland, som alla tillämpar proportionella val. Motsvarande andelar i några andra stater, som i huvudsak använder relativa majoritetsvalssystem är ca 20 procent i Kanada, 26 procent i Australien och 27 procent i Nya Zealand. Det bör dock noteras att skillnaderna mellan dessa bägge typer av valsystem tycks ha minskat under senare år. Kvinnor har kunnat ta större plats, även i majoritetsvalssystem. I Frankrike och Italien understryks denna utveckling genom lagstadgad kvotering. I franska kommuner med fler än 3500 invånare skall partiernas listor innehålla lika många män som kvinnor och i Italien måste varje lista i valen till kommuner och provinser innehålla minst en tredjedel av vardera könet.

Därför har också i praktiken en lång rad modifieringar av dessa bägge varianter utvecklats, som syftar till att dämpa de negativa effekterna av det ena syste-

34

met samtidigt som fördelarna med det andra tas tillvara. Ingenstans är variationen i dessa modifieringar så omfattande som på lokal och regional nivå.

Majoritetsval med relativ majoritet, som tillämpas på nationell och lokal nivå i Storbritannien, USA och Kanada har på sina håll modifierats för att åstadkomma ett tydligare företrädarskap. Det har ansetts otillfredsställande att representanter skall kunna utses trots att fler än hälften av väljarna stött andra kandidater. På olika sätt har systemet därför justerats för att garantera att den valde har minst 50 procent av de röstande bakom sig. I små franska kommuner genomförs en andra valomgång, vilket normalt reducerar antalet kandidater.

Större kommuner och provinser i Italien genomför också en andra valomgång, men då bara med de två kandidater som klarade sig bäst i den första. I de brittiska borgmästarvalen får väljaren avge en första- och andrapreferens. Om inte förstapreferenser ger till resultat att någon har uppnått absolut majoritet räknas även andrapreferenserna.

Företrädarskapet har också tydliggjorts genom att man i några länder infört spärrar mot ett alltför lågt valdeltagande. För att i första omgången bli vald till representant i de franska departementen och de små kommunerna krävs stöd av minst 25 procent av de röstberättigade. Regeln gäller även i några av de norska kommuner som på försök direktväljer kommunstyrelseordförande.

På motsvarande sätt har även de rena proportionella valsystemen på olika sätt modifierats för att minska effekterna av dess tillkortakommanden. Ett problem har gällt att proportionella val tillåter många partier att bli representerade, vilket gör det svårare att åstadkomma handlingskraftiga majoriteter. På nationell nivå hanteras detta i flera stater med en procentspärr mot småpartier. Detta förekommer även i lokala och regionala val, bl.a. i form av en treprocentsgräns vid valen till de svenska landstingen och en femprocentsgräns i flera tyska delstaters lokalval. Samma effekt erhålls om man har små valkretsar.

Proportionella val har också problem med att åstadkomma en nära koppling mellan medborgarna och de valda representanterna. I vissa tyska delstater sker den proportionella delen av valen med stängda listor, vilket innebär att väljarna inte kan påverka vilka personer som skall väljas. Det har emellertid blivit allt vanligare att väljarna ges någon form av möjlighet att göra detta. I Sverige och de italienska regionvalen kan man markera om man stöder en speciell kandidat och om tillräckligt många gör detta förändras partiets rangordning.

I andra system, t.ex. i kommunalvalen i Nordirland, Skottland och Australien tillämpas transfereringsröstning. De röstande kan då, genom att rangordna kandidaterna, ange vilka man föredrar. Ett ännu mer öppet system används i det norska kommunalvalet. Väljarna får sätta kryss för så många kandidater som man vill på den partilista man väljer och har också möjlighet att lägga till namn från andra partier på denna lista. I det proportionella valet i tre tyska delstater har man lika många röster som antalet kandidater. Dessa kan fördelas mellan kandidaterna, dock med högst tre röster per kandidat. I Bayern och Baden-Württemberg kan dessutom denna fördelning ske mellan kandidater från olika partier. I Finland är det uteslutande väljarnas personröster som avgör vilka av kandidaterna som blir valda.

Som tidigare nämnts bidrar proportionella val i allmänhet till att stärka kvinnornas representation i fullmäktige. En erfarenhet från system som kombinerar detta med personvalsinslag är emellertid att sådana inslag tenderar att missgynna kvinnor. I Sverige tillföll 63 procent av personrösterna i 2002 års kommunfullmäktigeval manliga kandidater (SCB 2003). I Norge beräknas personrösterna i senaste valet ha reducerat andelen kvinnor i fullmäktige med 3 procentenheter. Det skall emellertid noteras att denna andel successivt minskat under de senaste trettio åren (Hellevik & Bergh 2005).

35

För att undvika bägge de principiella systemens tillkortakommanden har man i andra länder dragit slutsatsen att man får det bästa systemet genom att blanda proportionella val och majoritetsval. I de tyska kommunerna och regionerna (och även på nationell och delstatsnivå) väljs hälften av ledamöterna via majoritetsval i enmansvalkretsar och hälften med proportionella val. De mandat som partierna vunnit i majoritetsvalet dras ifrån när det proportionella valet fördelas. Samma system tillämpas vid valen till Greater London Assembly, men med en lägre andel som väljs proportionellt. Ju större andel som väljs proportionellt, desto mer dämpas majoritetsvalets gynnande av de största partierna. I italienska kommuner och provinser garanteras den vinnande borgmästarens parti egen majoritet i fullmäktige och först därefter fördelas återstoden av platserna proportionellt. Ett motsvarande system tillämpas i de största franska kommunerna.

Blandformerna leder generellt till att något eller ett par stora partier gynnas, samtidigt som det finns utrymme även för andra att representeras. Modellens specifika utformning har betydelse för hur balansen mellan dessa bägge intressen ser ut. Ett problem med blandformerna är emellertid deras komplexitet. Olika regler gäller för olika delar av valet och väljaren får ibland avge två röster med olika typer av konsekvenser. Ju mer sofistikerade regler som utvecklas för att balansera olika krav mot varandra, desto svårare blir det för väljarna att orientera sig.

Valdeltagandet gynnas genomgående av proportionella val. Ett generellt mönster i europeiska lokalval är att de som tillämpar renodlade majoritetsval, framför allt de som använder relativ majoritet, har påtagligt lägre valdeltagande än övriga stater (Lidström 2003). Samma mönster framträder i de fyra icke-europeiska stater som ingår i denna översikt. Flera faktorer bidrar till detta. Ett viktigt skäl är att kandidater i praktiken konkurrerar med varandra i endast ett mindre antal av valkretsarna. I många valkretsar dominerar ett visst parti och då blir det svårare att mobilisera både anhängare och motståndare.

Inte minst på landsbygden kan det förekomma att det bara finns en kandidat och det påverkar också deltagandet negativt. En annan faktor är att det i allmänhet är ett mindre antal partier som ställer upp i majoritetsvalssystem och att det därmed finns färre alternativ som väljarna kan identifiera sig med.

Slutligen blir i detta system alltid rösterna på förlorarna bortkastade, vilket också kan verka tillbakahållande.

Det är också uppenbart att även andra institutionella förhållanden kan befrämja eller förhindra ett högt valdeltagande. Effektivast, men av olika skäl diskutabelt, är att införa röstplikt. I tre australiensiska delstater är det obligatoriskt att delta i lokalval (och i hela Australien gäller detta i parlamentsval och delstatsval). Även om frivilligheten behålls finns det förhållanden som främjar ett högre valdeltagande. Gemensam valdag mellan lokala och nationella val anses i allmänhet ha sådana effekter (Oscarsson 2001). Sverige och USA är de enda av de undersökta staterna som genomgående lägger lokala/ regionala och nationella val på en och samma valdag. Även i bl.a. Danmark och Storbritannien har det förekommit att nyval till parlamentet hållits samtidigt som de lokala valen. Vid dessa tillfällen har valdeltagandet i lokalvalen varit markant mycket högre än normalt. I Storbritannien var t.ex. valdeltagandet i de samtidiga valen 1997 och 1999 ca 30 procentenheter högre än i lokalvalen vid näraliggande år (Rallings, Thrasher & Denver 2005). Även i USA påverkas valdeltagandet av ifall t.ex. presidentval eller kongressval hålls samtidigt.

Erfarenheterna från USA säger att partiernas medverkan i valrörelserna befrämjar valdeltagandet. Det samma gäller möjligheten att kunna rösta via brev, vilket under senare tid införts i bl.a. Storbritannien och Nya Zealand.

36

I sammanhanget är erfarenheterna från de separata kommunalval som under 2003 hölls i Orsa i Sverige och Nittedal i Norge intressanta. I Orsa ogiltigförklarades det ordinarie kommunfullmäktigevalet i september 2002 och i stället genomfördes ett separat omval sex månader senare. Vid omvalet ökade valdeltagandet i förhållande till det ordinarie kommunalvalet, trots att detta inte hölls samtidigt med vare sig nationella val eller andra kommunalval. Nittedal kommun utanför Oslo fick statsmakternas tillstånd att på försök genomföra sitt kommunalval tre månader före 2003 års ordinarie. Följden blev där ett kraftigt minskat valdeltagande. Närmare analyser av de förhållanden som var vid handen i de bägge kommunerna krävs dock för att kunna ge ett säkrare svar på frågan om vad som kan ligga bakom de olika utfallen, även om det i Orsa tycks ha handlat om mobilisering mot ett främlingsfientligt parti och den uppmärksamhet som omvalet framkallade.

Utvecklingstendenser För många stater i Östeuropa, Afrika och Asien står frågan om de institutionella förutsättningarna för demokratiska val högt på dagordningen (IDEA 2001). Även i den krets av stater som här behandlas är dessa frågor aktuella. I någon mån har det gällt åtgärder som ska kunna vända den negativa trenden i fråga om medborgarnas deltagande i val. I andra fall, som t.ex. i USA, är omprövningen ett resultat av de problem som uppdagades i samband med 2000 års presidentval i fråga om valets bristande proportionalitet och systemet för att avge och räkna samman röster. Ytterligare ett antal stater experimenterar med den lokala och regionala strukturen för att försöka hitta lösningar som ger bättre effektivitet och en mer legitim form av demokrati.

Flera av de system för lokala och regionala val som behandlats i denna översikt har reformerats under de senaste decennierna. I denna reformering kan två huvudtendenser identifieras. För det första finns det en rörelse i riktning mot mer av proportionella inslag i valsystemen, antingen genom införandet av rena proportionella system, eller genom blandformer som understryker proportionalitet. Traditionella majoritetsval är inte längre så attraktiva när det gäller val till beslutsförsamlingar.

För det andra har allt fler stater infört direktval av kommunala borgmästare och ibland också direktval av det regionala politiska exekutivet. Detta är en omfattande förändring som de senaste femton åren skett även i andra stater än de som behandlats i denna översikt (Lidström 2004). Bakom reformerna ligger en ambition att tydliggöra det politiska exekutivet och ge detta en starkare demokratisk legitimitet. Eftersom det bara är en person som skall utses är det kanske inte förvånande att man i dessa val genomgående använder sig av olika varianter av majoritetsval.

Det är vidare kännetecknande att större förändringar i fråga om valsystem inträffar i samband med mer omfattande kriser, eller när stater eller regioner står inför viktiga formativa moment. Det tyska valsystemet etablerades efter andra världskriget som ett sätt att hitta en mellanform mellan bittra erfarenheter av ren proportionalism och majoritetsvalsystemets nackdelar.

Italien förändrade sina system på alla nivåer i början av 1990-talet efter att det gamla partisystemet kollapsat och svårigheterna att skapa ordning och reda i lokalpolitiken blivit överväldigande. Vid etablerandet av nya regionala organ, parlament och beslutsförsamlingar, som i London, Skottland och Wales, lyfts tillfälligt historiens börda, och nya institutionella lösningar kan prövas. Samtidigt med detta finns också på flera håll en lust att experimentera och testa nya lösningar. Det är då lämpligt att börja på lokal nivå och pröva sig fram.

37

Trots dessa förändringar präglas ändå systemen som helhet av en stark inneboende tröghet. Det etablerade sättet att genomföra allmänna val på är starkt rotade i folkmedvetandet. Varje förändring hotar att skapa osäkerhet och ytterst leda till att människor i ännu högre grad väljer att stanna hemma på valdagen. Andra institutionella villkor för den lokala och regionala politiken, som territoriella indelningar och ansvarfördelningar, tycks vara lättare att genomföra, men inte så gärna ändringar i valsystemen. Därför blir den samlade bedömningen att reformprocessen visserligen kommer att gå vidare, men knappast i något rasande tempo.

38

Referenser

Airaksinen, Jenni; Jäntti, Anni & Haveri, Arto, 2005. Siniset ajatukset – sanoista tekoihin, Kainuun hallintokokeilun arviointi, ensimmäinen väliraportti.

Tampereen ylipisto.

Anckar, Carsten, 1999. Effekter av valsystem. Stockholm: SNS förlag.

Aulich, Chris, 2005. Australia: still a tale of Cinderella? In Denters, Bas & Rose, Lawrence, E. (eds) Comparing Local Governance. Trends and Developments.

Houndmills: Palgrave.

Baccetti, Carlo, 2001. Italy. Changes in the Electoral System: The Direct Election of the Mayor. Diputació Barcelona. http://www.diba.es/innovacio/fitxers/ italy_ang.pdf Bobbio, Luigi, 2005. Italy: after the storm. In Denters, Bas & Rose, Lawrence, E. (eds) Comparing Local Governance. Trends and Developments. Houndmills: Palgrave.

Bowman, Margaret, 1983. Local Government in Australia. In Bowman, Margaret & Hampton, William, Local Democracies – a Study in Comparative Local Government. Melbourne: Longman Cheshire.

Buck, Marcus; Larsen, Helge O.; Willumsen, Tord och Lanes, Mikal, 2005.

Direktevalg av ordfører. Demokratisk nyvinning eller mislykket eksperiment?

I Saglie, Jo & Bjørklund, Tor, Lokalvalg og lokalt folkestyre. Oslo: Gyldendal Akademisk.

Bush, Graham W.A., 2005. New Zealand: a quantum leap forward? In Denters, Bas & Rose, Lawrence, E. (eds) Comparing Local Governance. Trends and Developments. Houndmills: Palgrave.

Chandler, J.A., 1993. The United States of America. In Chandler, J.A. (ed.)

Local Government in Liberal Democracies. London: Routledge.

Cheyne, Christine & Comrie, Margie, 2005. Empowerment or Encumbrance?

Exercising the STV Option for Local Authority Elections in New Zealand.

Local Government Studies, vol 31(2), pp 185-204.

Choe, Yonhyok, 2003. Valsystem och den representativa demokratin. Malmö: Liber.

Collin, Jean-Pierre & Léveillée, Jacques, 2003. Municipal Organization in Canada.

Diputació Barcelona. http://www.diba.es/innovacio/fitxers/ML_Canada.pdf Council of Europe, 1998. Structure and operation of local and regional democracy.

France. Strasbourg: Council of Europe Publishing.

Council of Europe, 1999a. Electoral systems and Voting Procedures at Local Level.

Strasbourg: Council of Europe Publishing.

Council of Europe, 1999b. Structure and operation of local and regional democracy.

Germany. Strasbourg: Council of Europe Publishing.

Council of Europe, 2000. Structure and operation of local and regional democracy.

Italy. Strasbourg: Council of Europe Publishing.

D’Alimonte, Roberto, 2005 Italy: A Case of Fragmented Bipolarism. In Gallagher, Michael & Mitchell, Paul (eds). The Politics of Electoral Systems.

Oxford: Oxford University Press.

39

Drage, Jean, 2002. New Zealand’s Local Government: What if the Future?

In Caulfield, Janice & Larsen, Helge O., 2002. Local Government at the Millenium. Opladen: Leske + budrich.

Elgie, Robert, 2005. France: Stacking the Deck. In Gallagher, Michael & Mitchell, Paul (eds). The Politics of Electoral Systems. Oxford: Oxford University Press.

Elklit, Jørgen, 1997. Valgsystemet: Teori og praksis. I Elklit, Jørgen & Buch Jensen, Roger, Kommunalvalg. Odense: Odense Universitetsforlag.

Elklit, Jørgen, 2005. Denmark: Simplicity Embedded in Complexity (or is it the Other Way Round) In Gallagher, Michael & Mitchell, Paul (eds).

The Politics of Electoral Systems. Oxford: Oxford University Press.

Farrell, David M, 2001. Electoral Systems. A Comparative Introduction.

Basingstoke: Palgrave.

Gabriel, Oscar W., & Eisenmann, Susanne, 2005. Germany: A jew type of local government? In Denters, Bas & Rose, Lawrence, E. (eds) Comparing Local Governance. Trends and Developments. Houndmills: Palgrave.

Gallagher, Michael & Mitchell, Paul (eds), 2005. The Politics of Electoral Systems.

Oxford: Oxford University Press.

Hellevik, Ottar & Bergh, Johannes, 2005. Personutvelgingen. Ny ordning – uendret resultat. I Saglie, Jo & Bjørklund, Tor, Lokalvalg og lokalt folkestyre.

Oslo: Gyldendal Akademisk.

IDEA 2001. Democracy at the Local Level. Stockholm: International Institute for Democracy and Electoral Assistance.

James, Peter, 2003. The German Electoral System. Aldershot: Ashgate.

John, Peter, 2004. Strengthening Political Leadership? More than Mayors.

In Stoker, Gerry and Wilson, David (eds) British Local Government in the 21st Century. Houndmills: Palgrave.

Klausen, Jar Erling, 2004. Lokaldemokratiet i bydelerne. En studie av forsøket med direkte valg til fire bydelsutvalg i Oslo commune. Akademisk avhandling.

Universitetet i Oslo: Institutt for statsvitenskap.

Larsen, Helge, 2002. Directly Elected Mayors – Democratic Renewal or Constitutional Confusion? In Caulfield, Janice & Larsen, Helge O., 2002.

Local Government at the Millenium. Opladen: Leske + budrich.

Lidström, Anders, 2001a. Sweden: The End of the ’Swedish Model’?

In Loughlin, John (ed.) Subnational Democracy in the European Union.

Oxford: Oxford University Press.

Lidström, Anders, 2001b. Finland: Geo-political Changes and Europeanization.

In Loughlin, John (ed.) Subnational Democracy in the European Union. Oxford: Oxford University Press.

Lidström, Anders, 2003. Kommunsystem i Europa. 2:a upplagan. Malmö: Liber.

Lidström, Anders, 2004. Kommunerna – idag och i morgon. I Studieförbundet Vuxenskolan: Att styra eller styras. En bok om demokrati och federalism.

Milner, Henry, 1997. Electoral systems, integrated institutions and turnout in local and national elections: Canada in comparative perspective. Canadian Journal of Political Science – Revue canadienne de science politique. Vol 30 (1), pp 89-106.

Milner, Henry, 2002. Civic Literacy. How Informed Citizens Make Democracy Work. Hanover, NH: University Press of New England.

40

Nelson, Kimberly L., 2002. Elected Municipal Councils. Special Data Issue no. 3, 2002. Washington, D.C.: International City/Council Management Association.

Norton, Alan, 1994. International Handbook of Local and Regional Government.

Aldershot: Edward Elgar.

OECD National Accounts 1998.

Oliver, Eric J., 2001. Democracy in Suburbia. Princeton: Princeton University Press.

Oscarsson, Henrik, 2001. Mot ett lägre valdeltagande i kommunalvalen?

Skilda valdagar och vårval? SOU 2001:65.

Peele, Gillian, 2004. Governing the UK. 4th edition. Blackwell.

Rallings, Colin; Thrasher, Michael & Stoker, Gerry, 2000. Proportional Representation and Local Government. Lessons from Europe. Joseph Rowntree Foundation.

Rallings, Clin; Thrasher, Michael & Denver, David, 2005. Trends in Local Elections in Britain, 1975-2003. Local Government Studies, vol 31(4) pp. 393-413.

Raunio, Tapio, 2005. Finland: One Hundered Years of Quietude. In Gallagher, Michael & Mitchell, Paul (eds). The Politics of Electoral Systems. Oxford: Oxford University Press.

Renner, Tari & DeSantis, S., 1993. Contemporary Patterns and Trends in Municipal Government Structures. The Municipal Yearbook 1993. Washington D.C.: ICMA. Saglie, Jo & Bjørklund, Tor, 2005. Lokalvalg og lokalt folkestyre. Oslo: Gyldendal Akademisk.

Savitch, Hank V. & Vogel, Ronald, K., 2005. The United States: executivecentred politics. In Denters, Bas & Rose, Lawrence, E. (eds) Comparing Local Governance. Trends and Developments. Houndmills: Palgrave.

SCB 2003. Allmänna valen 2002. Del 3 Kommunfullmäktige den 15 september 2002.

Stockholm.

Skålnes, Sigrid, 2005. Uklar diagnose og tvilsam medisin? Erfaringar med eigen valdag i Nittedal i 2003. I Saglie, Jo & Bjørklund, Tor, Lokalvalg og lokalt folkestyre. Oslo: Gyldendal Akademisk.

Tomaney, John, 2004. Regionalism and the Challenge for Local Authorities.

In Stoker, Gerry and Wilson, David (eds) British Local Government in the 21st Century. Houndmills: Palgrave.

US Census Bureau, 2002. Government Organization. 2002 Census of Governments, vol 1, no 1.

Vaccaro Ribo, Ismael, 2001. United States of America. Historical Evolution and New Trends in the Local Government System. Diputació Barcelona. http://www.diba.es/innovacio/fitxers/eua_1_ang.pdf Van der Kolk, Henk; Rallings, Colin & Thrasher, Michael, 2004. Electing Mayors: A Comparison of Different Electoral Procedures. Local Government Studies, vol 30(4), pp. 589-608.

Wilson, David, 2005. The United Kingdom: An Increasingly Differiented Polity. In Denters, Bas & Rose, Lawrence, E. (eds) Comparing Local Governance.

Trends and Developments. Houndmills: Palgrave.

41

Wollman, Hellmut, 2003. German local government under the double impact of democratic and andminstrative reforms. In Kersting, Norbert & Vetter, Angelika, Reforming Local Government in Europe. Opladen: Lske + Budrich.

Wollman, Hellmut, 2005. The Directly Elected Executive Mayor in German Local Government. In Berg, Rikke & Rao, Nirmala, Transforminig Local Political Leadership. Houndmills: Palgrave.

Wolman, Harold, 1992. Urban Politics and Policy. A Comparative Approach.

Oxford: Blackwell.

Zimmerman, Joseph F., 1990. Alternative Local Electoral Systems.

National Civic Review, vol 79 (1), pp. 23-36.

Internetkällor: http://odin.dep.no/krd/valg2005/valgordningen/016051-991334/dok-bn.html#1 (2005-12-05) http://www.vaalit.fi/28197.htm (2005-12-07) http://www.vaalit.fi/17245.htm (2005-12-07) http://www.aland.fi/ (2005-12-07) http://www.kl.dk/335667/ (2005-12-07) http://www.lga.gov.uk/Documents/Briefing/infoLocal%20Elections.pdf (2005-12-10) http://www.electoralcommission.org.uk/elections/localgovernment.cfm (2005-12-10) http://www.lga.gov.uk/Documents/Briefing/infoLocal%20Elections.pdf (2005-12-10) http://www.clgf.org.uk/2005updates/Canada.pdf (2005-12-11) http://www.clgf.org.uk/2005updates/Australia.pdf (2005-12-11) http://www.clgf.org.uk/2005updates/New-Zealand.pdf (2005-12-11)

42

Lokala och regionala val

Lokala och regionala val Institutionella förutsättningar i tolv stater Anders Lindström

Under 2006 leder Demokrati- och självstyrelseberedningen ett programarbete om den lokala och regionala demokratins förnyelse. Projektet heter Brytpunkt – politikens roll i framtiden.

Sveriges Kommuner och landsting vill genom projektet initiera en debatt om möjliga vägval vid förnyelse av det lokala och regionala demokratiska systemet samt skapa mötesplatser för erfarenhetsutbyte om och utveckling av politikens uppdrag i framtiden. Projektet ingår i förbundets prioriterade område ”Demokrati och självstyrelse”. Som ett led i arbetet har skriften Lokala och regionala val – institutionella förutsättningar i 12 stater av Anders Lidström, tagits fram.

Genom att göra internationella jämförelser och skapa historiska perspektiv hoppas vi stimulera till samtal om hur vi ska stärka plattformen för det politiska ledarskapet i framtiden.

Trycksaker från Sveriges Kommuner och Landsting beställs på www.skl.se eller på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40.

ISBN-10: 91-7164-144-0 ISBN-13: 978-91-7164-144-1

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

Brytpunkt POLITIKENS ROLL I FRAMTIDEN