7164-155-7

F채rden fr책n bidrag till arbete

Förord Frågan om vilket ansvar kommunerna tar och ska ha på det arbetsmarknadspolitiska området har ställts i olika sammanhang. Regeringen har tillsatt en särskild utredare, som fått i uppdrag att föreslå åtgärder som underlättar för människor att gå från socialbidrag till arbete. Utredningen ska presentera sina förslag i november 2006. Syftet med denna rapport, Färden från bidrag till arbete, är att för utredningen redovisa erfarenheter från arbetsmarknadsprojekt och – verksamheter i olika delar av landet. Intentionen är inte att presentera en färdig modell utan att visa upp ett axplock av insatser och beskriva en del av de svårigheter kommunerna brottas med i det dagliga arbetet.

I dagens Sverige är mer än 400 000 personer beroende av försörjningsstöd under en kortare eller längre tid. Det kostar kommunerna ungefär nio miljarder kronor om året varav nästan hälften, cirka 4 miljarder kronor, går till arbetslösa.

Arbetsförmedlingens insatser räcker inte till för alla arbetslösa och i många kommuner har man sett att försörjningsstödstagare är lågprioriterade på förmedlingen och riskerar att helt bli utan stöd. Kommunerna har därför känt sig tvingade att bygga upp egna verksamheter för att stödja arbetslösa som inte kommit in i de statliga trygghetssystemen och de med svag ställning på arbetsmarknaden. Kommunernas kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag beräknas uppgå till 2,5 miljarder kronor per år. Många insatser genomförs i samarbete mellan kommuner och arbetsförmedlingar. Försäkringskassan och sjukvården är andra aktörer som där samverkan kan vara viktig men där det inte är självklart för partnerna hur och när man ska samverka.

Erfarenheterna visar dock att ryckigheten i den statliga arbetsmarknadspolitiken – dvs. att man ständigt ändrar målsättningar, regelverk och de ekonomiska förutsättningarna – lägger hinder i vägen för en långsiktig planering. Alltför ofta har välfungerade insatser avbrutits och kvalitén försakats till förmån för olika volymåtgärder. Detta har lett till förödande konsekvenser för enskilda arbetssökande, som inte sällan hamnat i en rundgång mellan olika myndigheter, arbetsmarknadsprogram och rehabiliteringsinsatser.

Rapporten har skrivits av journalisten Lars Grip, Stockholm.

Sveriges Kommuner och Landsting Avdelningen för lärande och arbetsmarknad Stockholm i maj 2006 ISBN-10: 91-7164-155-6 ISBN-13: 978-91-7164-155-7

Innehåll: Förord..................................................................................................................... 2 Färdvägen till arbete ............................................................................................. 4 En Gnista i Tidaholm............................................................................................ 5 Steget för yrkesvilla............................................................................................. 12 Gnistan och Steg Ett gör slut på rundvandringen ........................................... 12 Unga utanför........................................................................................................ 14 Östersund fångar upp sina unga........................................................................ 15 Tingshuset – från domar till ungdomar............................................................ 16 Oljekanna i behov av förankring ....................................................................... 19 Från A-kassa till praktik i avlägsna länder...................................................... 21 Drömhus blev New City ...................................................................................... 22 Att delta i Delta på Hisingen .............................................................................. 27 Arbetslivet som språklärare ............................................................................... 32 Kommunen som tar kontakt med näringslivet................................................. 36 Välfärd för alla i Malmö ..................................................................................... 39 Kolliderande kulturer......................................................................................... 45 Stor aktivitet men dålig kunskap om effekter.................................................. 51 Litteratur.............................................................................................................. 56 Skrifter & publikationer..................................................................................... 56

2006-05-16

Färdvägen till arbete ”Hellre arbete än bidrag” är en självklarhet för de allra flesta, både bland dem som står utan arbete och bland dem som har till uppgift att ge service till arbetssökande medborgare som står utanför arbetsmarknaden, av vilka anledningar det nu vara månde.

På de här sidorna skildras några olika sätt att organisera det stöd som förväntas leda till en plats i den gemenskap som ett arbete anses vara.

Kommunerna är av olika slag: Östersund, Tidaholm, Malmö, Skurup, Göteborg och de verksamheter som tas upp är också sinsemellan olika: Här finns den mindre kommunens sammanhålla arbete, omfattande verksamheter i storstäder, mindre projekt för unga, svenska för invandrare och annat.

Gemensamt för verksamheterna: De är resultatet av ett samarbete mellan olika parter som kommun, arbetsförmedling, försäkringskassa, sjukvård. Det kan också handla om andra samarbetspartners som föreningar, näringsidkare eller vårdgivare. En annan sak som de skildrade verksamheterna har gemensamt är att deras målgrupp består av människor som behöver någon form av stöd för att kunna ta klivet in på arbetsmarknaden eller till studier.

Journalisten Lars Grip har rest runt till de olika platserna och utgångspunkten är journalistisk, inte vetenskaplig.

Här är berättelser om entusiasm, frustrationer, problem och glädjeämnen, allt sådant som dagligt välfärdsarbete alltid innehåller. De två sista avsnitten innehåller problematisering och resonemang, främst kring samverkan och svårigheter att mäta resultat.

Texten grundar sig på intervjuer, inläsning av material och utvärderingar eller medverkan på konferenser.

4 (56)

2006-05-16

En Gnista i Tidaholm I den gamla bruksorten Tidaholm finns det ingen stark kultur kring företagande och entreprenörskap. Ån Tidan rinner sakta genom staden som hyser några dominerande arbetsplatser; Marbodal, Lee Cooperation, Swedish Match och kriminalvårdsanstalten. De 12 500 invånarna skulle kunna dela på dessa jobb, de flesta inom tillverkningsindustrin. Men som på så många andra ställen behöver företagen arbetskraft, dock inte den som står till buds. Även inom tillverkningsindustrin har den teknologiska utvecklingen kommit att ställa allt högre krav på dem som ska göra jobbet. Så det finns inte plats för alla. Ändå hyser Tidaholm endast 2,5 procent öppet arbetslösa invånare (inklusive personer i olika arbetsmarknadspolitiska program uppgår arbetslösheten till 6 procent).

På kommunkansliet har Magnus Sundén sin arbetsplats, men han är inte ofta där, utan far runt mellan de som inget har och de som har mycket, kan man säga. Han är både arbetsmarknads och näringslivsansvarig.

Skenande bidrag – något måste göras

”Vi är kända för vår enkelhet och vårt prestigelösa sätt att se på tillvaron”, kan man läsa på kommunens hemsida. Mot slutet av nittiotalet bekymrades kommunen över ett stort antal personer som gick runt bland olika kontor och mottagningar som hade med försörjningsstöd, sjukskrivning, förtidspensioner eller Akassa att göra.

Alla försök man dittills gjort att få ut dessa människor ur bidragssystemen och in på arbetsmarknaden hade varit förgäves. Det verkade som om det fanns en naturlag, enligt vilken en viss andel ska stå utanför möjligheten till egen försörjning.

Situationen var så besvärlig att en spricka uppstod mellan kommunstyrelsen och socialnämnden. Politikerna var missnöjda med skenande socialbidrag. Då var det individ- och familjeomsorgen (IFO) som stod för insatser på arbetsmarknadsområdet. Nu inrättades i stället en arbetsmarknadsenhet (AME). Nog rev det upp en del sår på individ- och familjeomsorgen eftersom man blev av med pengar och arbetsuppgifter. Det var inte alldeles lätt för Magnus Sundén att besöka IFO. I dag är såren läkta och relationerna bättre än någonsin.

Verksamheten Gnistan statades år 2000 och igen kunde då ana att man inom några år skulle halvera utgifterna för socialbidrag i kommunen. Gnistan blev en av de bidragande faktorerna. ”Vi har fått ett redskap för att hjälpa dem som kallas rundgångsärenden”, säger Lotta Falck, arbetsförmedlare som tillbringar mycket tid på Gnistan.

Här är en av Gnistans många kunder.

5 (56)

2006-05-16

Bettan fick jobb

Bettan kom till Tidaholm som nittonåring. Efter några år var hon ensamstående tvåbarnsmamma. Arbetsförmedlingen hade hon besökt några gånger, fått tillfälliga jobb eller erbjudits åtgärder, men ingenting fungerade så hon slutade gå dit.

Hon var arbetslös och gick på försörjningsstöd. En av handläggarna på Individoch familjeomsorgen, där Bettan varit känd under många år, tog upp Bettans fall på Gnistan under ett möte.

Handläggaren och Gnistan-chefen Magnus Sundén sökte upp henne på ett fik där hon brukade sitta på förmiddagarna. ”Det har inte blivit så stor utdelning på det som du fått hjälp med”, sa de till henne och Bettan kunde ingenting annat än hålla med. ”Kan du inte gå till arbetsförmedlingen och prata med din handläggare där?”. Bettan accepterade förslaget.

På förmedlingen gick handläggaren tillsammans med Bettan igenom alla försök man gjort under de senaste sju åren – sjukskrivning, åtgärder, ALU, praktik, utbildning. Allt utan resultat. Handläggaren föreslog ett besök på Gnistan.

Någon dag innan Bettan skulle anlända hölls det månatliga handläggarmötet där.

Här fanns representanter för arbetsförmedlingen, socialtjänsten, den öppna psykiatriska vården, Gnistans arbetsledare och distriktssköterskan från vårdcentralen.

Under den stående punkten ”nya ärenden” togs Bettan upp.

En kort diskussion följde om hur hon dykt upp genom årens lopp i Tidaholms skyddsnät. ”Det är någonting som inte stämmer”, blev slutsatsen och ma n undrade om psykiatrin haft henne som patient. ”Nej”, blev svaret, ”men vi kanske ska göra en psykiatrisk bedömning av henne”.

Med på mötet var också Gnistans psykolog som är specialiserad på arbetslivstjänster. Hon ville gärna bidra med en bedömning av Bettans möjligheter.

Psykologen är inte knuten till de förvaltningar som samarbetar kring Gnistan, utan arbetar som fristående konsult.

Så kom Bettan till samtal med psykiatrin för en bedömning, under samma period som hon genomgick tester på Gnistan med arbetspsykologen. ”Jag kan hjälpa till att kartlägga vad du är bra på och sedan finns jag med som din coach under tiden på Gnistan”, fick Bettan höra från arbetspsykologen Jenny Wilhelmsson.

Att arbeta på ett strukturerat sätt med specialistkompetens är en av grundvalarna på Gnistan. Allt ska helst ske under samma tak. På Gnistan finns ett tjugotal platser för arbetsträning. Efter ett möte med arbetsförmedlingen, socialtjänsten, arbetsledaren på Gnistan och arbetspsykologen, skrev Bettan under ett avtal som innebar att hon skulle arbetsträna på halvtid i Gnistans lokaler. Att montera fjädrar till ett fjäderpaket för företaget Nimex, avsedda för export till Japan, blev en positiv upplevelse för Bettan. Det gick lite trögt i början, men hon höll sitt avtal och

6 (56)

2006-05-16

kom regelbundet till sin arbetsträning. ”Jag har svårt att hålla på med samma sak hela tiden, utan ramlar lätt av snöret”, förklarade Bettan för konsultläkaren i psykiatrin som bedömde hennes psykiska hälsa. Samtidigt genomgick hon tester på Gnistan, för att de skulle ”hitta hennes starka sidor”.

Hon hamnade inte mellan några stolar, allt hölls ihop av Gnistans samarbetspartners.

Samtidigt med allt detta sökte hon arbete på arbetsförmedlingen.

Den psykiatriska utredningen visade att Bettan led av en uppmärksamhetsstörning, som hon sannolikt burit på i hela sitt liv. Så läkaren rekommenderade försäkringskassan att Bettan kunde jobba på halvtid.

I Gnistans slutsamtal med Bettan knappt ett år efter inskrivning, framgick det att hon fått ett halvtidsjobb i ett tillverkningsföretag. Den andra hälften av Bettans tid skulle hon få sjukbidrag för.

I dag, två år efteråt fungerar allt som det ska och Bettan försörjer sig själv och har ingen kontakt med socialtjänsten, psykiatrin eller arbetsförmedlingen.

Bettan har fått tillbaka ett värdigt liv och hon är en av många som bidragit till sänkta socialbidragskostnader i Tidaholm från cirka tio miljoner per år, till dagens drygt fyra miljoner. Om man nu ska se saken rent statistiskt. De mänskliga vinsterna går inte att mäta i pengar.

Bettan var en av ett fyrtiotal kunder som ständigt är på gång hos Gnistan. 1 Många händer bidrar

När arbetsmarknadsenheten öppnade Gnistan, våren 2000, i ett industriområde strax utanför centrum, så ”haglade det in folk”, som Magnus Sundén uttrycker saken. Här fanns ett stort uppdämt behov av att hjälpa dem som varit arbetslösa länge och vars situation inlemmade dem i den kategori arbetssökande som anses stå långt ifrån arbetsmarknaden. ”Att få till stånd myndighetssamverkan – det är Gnistan.”

Så sammanfattar Magnus Sundén hela idén med verksamheten, vars kostnader kommunen står för till femtio procent. Den övriga halvan av kostnaderna delas ungefär lika av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Allt i en gemensam budget som styrs av Gnistan. Kärnan i verksamheten är handläggargruppen som alltså träffas en gång i månaden för att ta ställning till nya ansökningar om inskrivning.

I handläggargruppen finns representanter för samtliga samarbetspartners – arbetsförmedlingen, socialtjänsten, försäkringskassan, primärvården och psykiatrin.

Dessutom är arbetspsykologer knutna till gruppen som också räknar in arbetsle1 Exemplet är hämtat ur en videofilm om Gnistan

7 (56)

2006-05-16

darna på plats. De ansökande lämnar ett skriftlig medgivande till att sekretessen får brytas för att ge möjlighet till en öppen kommunikation mellan alla inbegripna.

Efter ett beslut om inskrivning kallas personen till ett kartläggningssamtal. Därefter gör man upp en handlingsplan med lämpliga mål, i samarbete med kunden.

Handlingsplanen följs regelbundet upp.

Många ord, men också verkstad

I den gamla träkåken finns ett 15-tal arbetsplatser för dem som är inskrivna. Här görs legoarbeten åt till exempel Mr Plant, ett företag som distribuerar och säljer konstgjorda växter av alla möjliga slag. Stora partier forslas till Gnistan där pla stpalmer, sidenblommor och plastkvistar, märks och läggs i nya kartonger. För detta betalar företaget en summa som man förhandlat fram med Gnistan. I ett annat hörn av lokalen monteras och paketeras solskydd och markiser åt Nimex.

Samtidigt med dessa arbetsuppgifter pågår samtal, utredning, ställningstaganden.

Kunden sitter inte bara i en stol för att besvara frågor. Ur det dagliga konkreta arbetet uppkommer situationer spontant som kan vara av värde för att få syn på sådant som har relevans för vägen mot ett jobb. På plats hela tiden finns också några arbetsledare. Dessutom köper man in, de tjänster som betraktas som centrala för hela verksamheten, nämligen arbetspsykologer. ”De är mycket centrala för oss. Det är deras professionalism som leder detta framåt”, slår Magnus Sundén fast.

Arbetsförmedlaren: ”Sammanhållet arbete ger resultat”

Men vi börjar med arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlaren Lotta Falck, tillbringar åtminstone två dagar i veckan på Gnistan. ”Det här gör verkligen nytta. Tidigare såg man inte helheten för dem som var svåra att få i jobb. Här handlar det om minst sex månaders sammanhållet arbete med kunderna och det ger resultat”, säger hon. Lotta är också en självklar medlem i handläggningsgruppen som träffas en gång i månaden för att ta upp nya ärenden och följa upp pågående.

Hon har en rad exempel på kunder som tidigare ansågs ”omöjliga” eller ovilliga att arbeta. En man som tidigare beskyllts för att vara ”obegåvad och lat”, kunde efter en tid på Gnistan diagnosticeras med hjälp av läkarmedverkan. Han hade en lindrig cp-skada. Tester visade på stor begåvning och styrka. Han genomgick storköksutbildning och arbetar i dag halvtid.

En man hade varit arbetslös i mer än trettio år. ”Han hade bara körkort”, berättar Gnistanfolket, så vi hjälpte honom in på en busskortsutbildning. I dag jobbar han i ett bussbolag som chaufför. Att arbetsförmedlaren Lotta Falck är stolt över Gnistans insatser, råder det inget tvivel om. ”Vi har gjort stor nytta och arbetat professionellt”, säger hon.

8 (56)

2006-05-16

Det finns en hel del nya Tidaholmare med rötter på Balkanhalvön. Många hade ekonomiskt bistånd och kunde inte komma in på arbetsmarknaden. Nu har Gnistan ordnat utbildning eller arbete för ett tjugotal av dem. Ett flertal genomgår databaserad utbildning, några lär sig svenska, andra arbetar med lokalvård, i kök, är vaktmästare eller byggnadsjobbare.

Socialsekreteraren: ”stöd och krav”

Socialsekreteraren Liv Fällström tillbingar nästan hela sin arbetstid med Gnistans kunder. Två dagar i veckan vistas hon i lokalerna. ”Vi handlägger ekonomiskt bistånd innan de kommer och de behåller den ersättningsnivå de har från början.

Det är viktigt.” När arbetsförmedlingen är ”med på tåget” så kopplas ett aktivitetsstöd in.

De första två åren bestod Gnistans kunder till närmare sjuttio procent av arbetslösa med försörjningsstöd. I dag är det bara en tredjedel av cirka 45 inskrivna som har försörjningsstöd. Övriga försörjer sig på ersättning från försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Liv stöder kunderna som arbetstränar i Gnistans lokaler tillsammans med de arbetsledare som varje inskriven har, som närmaste dagliga kontakt. Men det handlar också om krav. ”Vi ger dem en match”, säger Liv skämtsamt och syftar på närvarokravet. Den som inte kommer på avtalade tider till Gnistan, får också känna av en sänkning av försörjningsstödet, allt enligt en relativt ny paragraf i socialtjänstlagen. Krav ställs och sanktioner är ganska vanliga. ”Många har ju tidigare haft en frånvaroproblematik”, säger Liv. Arbetsledaren: ”Många vill inte lämna Gnistan”

Men frånvaron brukar övergå i sin motsats, nämligen en ovilja att lämna Gnistan. ”Till sist vill de inte härifrån”, berättar arbetsledaren Gun Jonsson. “För här blir de äntligen sedda och har många som fokuserar på dem”. Gun och hennes kollegor står nära kunderna i det dagliga arbetet. På handläggningsgruppen berättar Gun om vad som hänt sedan sist, hur det går helt enkelt. ”Jag känner så starkt för dem och lever med dem så att säga. Med deras barn, deras familjer. Om det hänt något hemma, så får jag höra det direkt. Ibland måste jag skärma av mig för att orka och inte ta med mig allting hem. Det är mycket glädje och mycket gråt”, förklarar Gun. Arbetspsykologen: ”Kunden måste vara med hela tiden”

En central roll i Gnistans arbete har de två arbetspsykologerna. De gör kartläggningar utifrån ett antal tester och samtal med kunderna. ”Mår de dåligt, så remitterar vi dem till läkare”, säger Monika Enmarker som arbetar på Gnistan ungefär en dag i veckan. Om allt verkar OK så gör vi upp en handlingspla n tillsammans med respektive myndighet plus kunden själv. De träffar kunden kontinuerligt under de minst 6 månader som Gnistanvistelsen varar. Någon behandling bedriver inte arbetspsykologerna. De utreder kundens förmåga och svårigheter. ”Vi får inte ligga

9 (56)

2006-05-16

100 meter före. Kunden måste vara med hela tiden”, säger Monika. I slutänden görs en sammanfattning på några få A4-sidor med en beskrivning av arbetsförmåga respektive arbetshinder. Man kan till exempel fastslå att en person har femtio procents arbetsförmåga och föreslå att läkarintyg om nedsatt arbetsförmåga ska utfärdas till försäkringskassan för resterande femtio procent.

Kent Ödvall som är projektsamordnare på Gnistan ser en stor fördel i att arbetspsykologernas tjänster köps från ett fristående företag. ”De har en förankring i samhället och en helt annan syn än kommunens anställda. Vi blir lätt hemmablinda. De jobbar på Volvo och i andra företag och har ingen som helst myndighetsroll”, förklarar han.

Bernt: ”Hoppas få reda på var jag står”

Snart ska Bernt, 30 år gammal, genomgå arbetspsykologiskt test på Gnistan. En gänglig kille med skrämmössan krönt av stora hörlurar ur vilka musik strömmar.

Bernt har varit sjukskriven i fyra år för värk i nacke och rygg. Tidigare har han jobbat i Lear som tillverkar bilinredningar. Neddragningar i produktionen ledde till att han fick gå. Därefter har han praktiserat på en mekanisk verkstad och varit vaktmästare på ålderdomshem. ”Jag har varit i en massa åtgärder”, säger han. ”Det var långsamt att gå hemma”. Nu plockar han upp sidenblommor ur en kartong, tar bort etiketter och lägger dem i påsar, på Gnistans verkstad. ”Det är väl inte världens roligaste ställe, men om det leder till en praktikplats, så….”.

Han har genomgått otaliga undersökningar för sin värk och fått motstridiga läkarintyg. ”Det känns som om dom inte tror på mig”, säger han. Han ser fram emot testen hos arbetspsykologen och en somatisk undersökning för att klarlägga hans situation. Däremot känner han obehag inför vissa tester och samtal. Hans Gnistankamrater har berättat att det ställs mycket intima frågor, bland annat om sexualitet. ”Det har väl ingen med att göra?”

Han har just köpt ett hus i Tidaholm tillsammans med sin sambo. ”Jag klarar mig bra”, säger han och hänvisar till de 680 kronor ha r får per dag från försäkringskassan i aktivitetsstöd.

Kanske kommer distriktssköterskan från primärvården eller kuratorn från den öppna psykiatriska vården att kopplas in, beroende på vilken bild som framträder under Bernts tid på Gnistan. Dessa båda är knutna till handläggargruppen som går igenom pågående kunder en gång i månaden.

Den dubbla rollen

I Tidaholm anses arbetsmarknadsfrågorna ha högre status än i många andra kommuner. Vad som är hönan och ägget är svårt att avgöra. Kanske är det de goda resultaten som ligger bakom. Det kan också vara det faktum att Magnus Sundén både är chef för arbetsmarknadsfrågorna och för näringslivsfrågor i Tidaholm.

10 (56)

2006-05-16

Han rör sig hemtamt såväl bland företagare som arbetslösa. Han har, om man så vill, en dubbel roll.

Lagom till jultid varje år bjuder han traktens företagare och förvaltningsanställda på lunch. Då och vid andra tillfällen missar han aldrig chansen att förklara den radikala minskningen av socialbidragskostnader som Gnistan fört med sig. Det blir en pedagogisk poäng. ”När arbetsgivarna får klart för sig att kostnaderna för försörjningsstöd sänks, då blir de mycket mera positivt inställda till att samarbeta genom att till exempel anställa en Gnistankund i sin verksamhet. Det blir mycket lättare att samarbeta med en arbetsgivare, vilka politiska åsikter han än har, om han förstår syftet”, förklarar Magnus.

En relativt liten ort erbjuder många informella möjligheter. När Magnus Sundén pratar med företagare får han ofta höra att de behöver folk. Då är han inte sen med att erbjuda någon från Gnistan.

Det finns en baksida också med den lilla kommunens lätta kontaktvägar. ”Det är svårt att få en andra chans på en liten ort: Nej, kan man höra ibland, hon eller han söp på jobbet för femton år sedan. Allt sitter i länge och alla känner alla. Då krävs det resurser för att ge dem en chans till.” Och de resurserna anser Sundén finns på just Gnistan som också har en lite speciell profil: ”Vi tar in externa leverantörer i stället för att bygga upp en gigantisk kommunal organisation, det kan gälla utbildning eller arbetslivstjänster. Då kan vi snabbt ställa om vid förändringar”, säger Magnus Sundén.

För många kunder kan den informella strukturen och helhetssynen på Gnistan bli frustrerande, menar Sundén. ”De är så myndighetsanpassade efter många års rundvandring mellan olika instanser”.

Gnistan försöker bryta myndighetsberoendet.

Resultaten

Många tror aldrig att de ska få ett jobb efter Gnistan, berättar personalen. Efter år av arbetslöshet och rundgång bland myndigheter, tappar många sitt självförtroende och hamnar nära en situation av uppgivenhet och myndighetsanpassning.

Glädjande nog stämmer inte farhågorna särskilt väl.

En utvärdering av Gnistan från år 2004 visar att närmare en tredjedel av deltagarna fick någon form av arbete, inklusive OSA- och lönebidragsanställningar.

Ytterligare en tredjedel gick vidare till förtidspension eller sjukbidrag. Utvärderingen mätte resultatet i ekonomiska termer och kom fram till att minskade kostnader och ökade skatteinkomster ledde till en sammanlagd besparing på 1,7 miljoner kronor i kommunen. Mest sparade socialtjänsten genom minskat försörjningsstöd. Kostnaderna för de samverkande myndigheternas behandling av ärenden beräknas ha halverats samtidigt som statliga skatteinkomster, i form av arbetsgivaravgifter ökade från ingenting till 946 000 kronor. På samma gång som

11 (56)

2006-05-16

socialtjänstens kostnader har minskat har arbetsmarknadsverkets och försäkringskassans kostnader ökat, konstaterade utvärderingen. Försäkringskassans kostnader beräknades ha ökat med 170 000 kronor.

Resultaten av utvärderingen gäller fram till juni månad år 2002. Aktuella siffror presenterades av Gnistan hösten 2005: Av totalt 190 antagna ärenden var fortfarande 45 aktuella. Av de 147 avslutade ärendena hade 53 personer fått arbete, 11 gick i utbildning. Förtidspension eller sjuk bidrag hade beviljats för 53 personer. 14 hade flyttat från Tidaholm och 15 hade återkommit till individ- och familjeomsorgen för vård eller behandling. Enligt dessa siffror har alltså mellan en tredjedel och hälften av deltagarna antingen fått jobb eller kommit in i utbildning av något slag.

Steget för yrkesvilla Alldeles intill Gnistan finns en annan verksamhet som kallas Steget. Eller rättare sagt: Steg Ett. Även här är det AME (arbetsmarknadsenheten) i Tidaholm som ansvarar. Det är Kent Ödvall som på plats samordnar såväl Gnistan som Steg Ett. ”Gnistan är avsett för de personer som myndigheterna har uttömt sina resurser på, medan Steg Ett är för arbetslösa som är yrkesvilla, som vill byta yrke”. Om Gnistan är utredande, så kan man säga att Steg Ett är arbetsförberedande. Här försöker man bygga på kompetensen och höja motivationen. Till sin hjälp tar man in fristående utbildningsföretag som Länsarbetsnämnden har avtal med. Utbildare kommer till Steg Etts lokaler och bedriver utbildning. Samtidigt pågår konkret arbete i lokalerna, i form av svets, skärande bearbetning av metall och trä- och möbelsnickeri. Här görs legoarbeten till Lear Corporation som gör inredningar till bilar, här tillverkas brännbollsträn och balanstrappor. Man tar sålunda in en del inkomster, även om de inte täcker utgifterna.

Eftersom utbildningsföretagen som är knutna till Steg Ett har krav på att få ut minst 70 procent av sina elever i arbete, sker det en sållning. Man satsar på dem man tror har en möjlighet att få jobb. Här kan kunderna få utbildning i kockyrket, i olika vårdyrken, svetsteknik och annat. En kvinna som inte arbetat på tio år, kom till Steg Ett. Hennes barn hade blivit större och nu kunde hon arbeta. Hon geno mgick en svetsarutbildning och gick direkt ut till ett jobb i det privata näringslivet.

Av hittills antagna 190 personer har 51 fått arbete på öppna marknaden eller i olika typer av skyddade anställningar. 17 utbildar sig hos olika externa kursgivare.

Ett tiotal har skrivits in hos grannen – Gnistan.

Gnistan och Steg Ett gör slut på rundvandringen ”Vi misshandlar folk år ut och år in”, sa handläggarna. Hon syftade på den kretsvandring kunderna tidigare gjort mellan olika enheter som bara siktade in sig på sin del av kunden, utan att tillämpa en helhetssyn. Många av Gnistans kunder har varit välkända för myndigheterna under många år. Problemet är att kunden har gått från den ena enheten till den andra, utan att någonting har hänt däremellan.

12 (56)

2006-05-16

En av nycklarna till framgången på Gnistan är det sammanhållna arbetet. Kunden får under minst sex månader träffa samma arbetsledare och samma representanter för de partners som samarbetar på Gnistan. Fler har vittnat om att kunder verkligen känner sig sedda. Deras situation belyses utifrån olika perspektiv och ingenting lämnas åt slumpen, man identifierar vilka problem och därmed vilka möjligheter kunderna har. Efter att ha vandrat runt mellan olika hjälpsystem under många år, utan att få en samlad bedömning, leder tiden på Gnistan till att grundproblem upptäcks.

På så sätt har Gnistan uppdagat bakomliggande hjärnskador, dåligt behandlade psykiska störningar, fysiska skador och även socialt ohållbara situationer. Individen har fått en ”diagnos” om man så vill. En ge nomlysning från många olika håll i en sammanhållen situation där man arbetstränar och inte bara är föremål för bedömningar, har lett till att utanförskapets personer har fått nödvändigt stöd. En kvinna som uppburit försörjningsstöd i många år kom till Gnistan. Hon hade ”trasiga kläder och luktade illa”, berättar en av personalen. Efter en ingående utredning av bland andra arbetspsykologen kunde en psykiater konstatera att kvinnan led av personlighetsstörning. I dag lever hon ett ordnat liv, mår bra och klarar sig på den pension som försäkringskassan beslutade om. ”Äntligen någon som har förstått”, ska hon ha sagt till personalen. Pensionen har för henne inneburit att slippa krav och därmed vidhängande dåligt samvete, eftersom hon inte kunde leva upp till dem.

För försäkringskassan har Gnistan inneburit lättare beslutsfattande tack vare gedigna utredningar. Tidigare var det mycket vanligt med avslag på framställningar om förtidspension och andra ersättningar. Då knöt man en överläkare i psykiatri till Gnistan. Sedan dess har försäkringskassan inte givit avslag på någon enda ansökan. ”För nu vet vi när det går att söka”, säger Magnus Sundén. Målet för handlingsplanen som görs upp för alla inskrivna är aldrig pension, utan arbete. Men ibland upptäcks sjukdomar och andra problem och då leder det till att personen i fråga hamnar där han eller hon ska, nämligen hos försäkringskassan i stället för socialtjänsten.

Arbetspsykologer som köps in utifrån gör gedigna utredningar om möjligheter och svårigheter hos de sökande och det uppfattas som positivt att de inte har någon myndighetsroll.

Psykologerna har hittat folk som fastnat i skyddsnäten, identifie rat deras eventuella problem, såväl som deras möjligheter och öppnat dörrar för arbete, men också för pensioner eller vård- och behandling. I dag möter Gnistan personer med betydligt större problem än man gjorde i starten, människor som av olika anledningar varit långvariga användare av statliga och kommunala skyddsnät. Nu erbjuds människor med en omfattande social och/eller psykiatrisk problembild Gnistans tester, arbetsträning och synliggörande. Lång tids utanförskap sätter sina spår. I dag kommer det kunder till Gnistan som till och med måste få hjälp med hur man gör för att åka buss.

13 (56)

2006-05-16

Tidaholmare med försörjningsproblem och arbetslöshet, vilken orsaken än är, behöver inte längre trava runt bland hjälpsystemets olika mottagningar. De som behöver mer hjälp ges det förr eller senare på Gnistan eller Steg Ett. Här fokuserar samtliga myndigheter på individen. ”För en del myndigheter är det viktigaste att få ut folk ur sina register. Så är det inte här längre”, säger Magnus Sundén.

Om alla samverkande myndigheter arbetar under samma tak, med samma kunder, i samma organisation kanske fokus blir på individen i stället för på den egna organisationens behov av att visa på goda resultat, ofta till förfång för den enskilde som hänvisas till andra hjälpsystem.

Det ska framgå längre fram att det inte är så enkelt, speciellt inte i mera storskaliga verksamheter än Gnistan och Steg Ett. Unga utanför 60 000 unga är arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram. Om dessa unga vrids och vänds det i otaliga verksamheter, med olika namn, inkluderade i en svåröverskådlig mängd åtgärder, förkortningar, bidrag.

Var femte 20-åring i landet står utan gymnasieutbildning. Bara en liten del av dessa unga kompletterar bristen på gymnasiekompetens på komvux när de är mellan 25 – 30 år.

Många lämnar grundskolan utan godkända betyg. De hänvisas till det individuella programmet på gymnasiet – IV. Bland dem är det mycket få som går vidare till andra program och avslutar sin utbildning. Inte minst fackliga organisationer har oroats över att allt för lite hänsyn tas till arbetsmarknadens behov i utbildningsväsendet. Man efterlyser också en bättre information om vilka framtidsutsikter på arbetsmarknaden som olika utbildningar öppnar.

Många unga har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, även de med högskoleutbildning. Ännu svårare är det för alla de som inte ens har gymnasiekompetens.

På många håll anvisar arbetsförmedlingen ungdomar till mycket korta insatser.

Kommunernas erfarenhet är att det oftast tar mellan ett halvt till ett år att ”få igång” en ung människa som inte studerat eller arbetat på länge. Korta anvisningar, som inte leder till någon förändring för den unge, riskerar att ge dem en känsla av misslyckande och ett ännu sämre utgångsläge för fortsatt färd mot arbete eller studier.

Här skildras några projekt för arbetslösa ungdomar i Östersund och Malmö. De är av helt olika slag.

14 (56)

2006-05-16

Östersund fångar upp sina unga. ”Unga kommer sist i kön”.

Detta konstaterar Åsa Brandelius, arbetsmarknadschef i Östersunds kommun, med en total arbetslöshet på mer än 13 procent. ”Unga får ofta korta anvisningar från arbetsförmedlingen. Nu hoppas vi att de åtminstone får 6 månaders anvisning”. Även om det lokala samarbetet mellan arbetsförmedling och kommun anses bra i Östersund, är det svårt för Åsa och hennes medarbetare att hänga med i svängarna.

Arbetsmarknadsenhetens arbete blir ibland hundens svans. Direktiv från AMS till länsarbetsnämnderna ger ständigt skiftande villkor för det viktiga arbetet att få unga arbetslösa i jobb eller utbildning. ”Det är inte möjligt med framförhållning”, menar Åsa. Nu senast har ersättningar för de unga som finns på datorteket i kommunen ändrats, så återigen måste man varsla de anställda där, eftersom risken är överhängande att pengarna inte räcker till. Beloppet per deltagare och vecka riskerar att sänkas till en nivå där kommunen inte längre kan ställa upp med mellanskillnaden.

Hon pekar också på alla olika former av åtgärder med olika namn och svåröverskådliga regler. Unga mellan 20-24 år kan ha tre olika sorters ersättningar. ”Jag fattar inte hur man kan komma med så många varianter och krångla till alla regelverk. Hur resonerar man på AMS och på departementet”, frågar sig Åsa Brandelius.

Ett exempel: Kommunen och arbetsförmedlingen tecknar avtal om kommunalt ungdomsprogram, KUP. Kommunen får 750 kronor i ersättning per deltagare och månad för de yngsta, under 20 år. Men för de som passerat 20-årsstrecket utgår 3 000 kronor. ”Det innebär att vi kan ge de lite mer kvalificerat stöd till de äldre”. Ändå händer det mycket för unga arbetslösa i staden, vars regemente snart försvinner och därmed många arbetsplatser.

Många unga får praktikplatser i näringslivet eller i kommunen. Inte mindre än 41 procent av alla arbetstillfällen finns i den offentliga sektorn. Nu senast har länsmuseet i samarbete med landsarkivet och Birka folkhögskola erbjudit tolv unga att praktisera på museet under 6 månader och ytterligare 12 under lika lång tid. Här finns alla möjliga arbetsuppgifter, allt från handledd arkivering till skötsel av mark. Tanken är att Birka folkhögskola ska locka ungdomarna vidare till utbildningar där. Museet vill med kulturarvet som medel göra, som det heter i projektbeskrivningen, ”drop-outs till drop- ins”. Kommunen och arbetsförmedlingen ska avtala om kostnaderna.

15 (56)

2006-05-16

Tingshuset – från domar till ungdomar Alla unga har inte möjlighet att gå ut i praktik. Många behöver stöd och några rent av träning i enkla vardagssysslor. Andra är vilsna och sitter still, för de vet inte åt vilket håll de ska gå, har fastnat framför datorn och i ett spelberoende som vänder upp och ned på natt och dag.

Det gamla tingshuset i Östersund har bytt skepnad. Det är bara några monumentala dekorationer i trapphallen som påminner om husets tidigare funktion. Straffutmätning har bytts till sin motsats: möjlighetsutbud. Det är i dag ett nav för kulturaktiviteter och en aktivitetsplats för åtskilliga unga som inte riktigt hittar kompassriktningen för klivet ut i ett självständigt liv, utan bidrag. På nedervåningen i tingshuset håller många föreningar till och det är just de som är rötterna till det som vuxit fram på övervåningen. Musik, media och annan kultur står i förgrunden för det som sker på de båda våningsplanen, med bara en trappa som skiljer dem åt.

I övrigt är flödet dem emellan öppet och intensivt i Tingshuset.

Här jobbar fem personer, anställda av kommunens arbetsmarknadsenhet, plus några praktikanter från socionomutbildningen. I styrgruppen för ”Projektet i det gamla Tingshuset”, som är det formella namnet, sitter bland andra cheferna för arbetsförmedlingen och Åsa Brandelius, kommunens arbetsmarknadschef.

Ingen moralism i huset som vuxit underifrån

”De får ansvar och de tar ansvar”, säger studievägledaren Rigmor Wassberg på Tingshuset om det 25-tal unga som är aktiva i huset åt gången. Den första veckan tillbringar de på arbetsförmedlingen, där de får lära sig hur arbetsmarknaden ser ut. Mot slutet av den veckan kommer personal från Tingshuset, för att i ord leda dem över dit.

Deltagandet rubriceras som praktik och det är arbetsförmedlingen som visar vägen till Tingshuset, antingen genom KUP-pengar för de yngre eller Ungdomsgarantins pengar som smörjmedel, i den safari som ska leda till studier eller arbete. Alla unga som inte fullgjort studier erbjuds en plats i Tingshuset av arbetsförmedlingen. ”I första hand är huset avsett för dem som behöver stöttning”, förklarar Rigmor, ”fast här finns också högskoleungdomar som fungerar bra. Men många är spelberoende, de sitter framför datorn hela nätterna och har vänt på dygnet. Vi moraliserar inte över dem. Allt har vuxit underifrån, så här finns inga konstiga formaliteter.”

Inskrivningen varar i cirka 4 månader för varje ungdom. Tiden för inskrivning har sänkts sedan 2003, då den genomsnittliga inskrivningstiden var 6 månader. ”Bättre något än inget”, som en deltagare uttryckte saken. Ändå är det inte meningen att ungdomarna ska uppfatta Tingshuset som något varaktigt, utan just som en startmotor.

16 (56)

2006-05-16

”Vad vill du göra”, är startfrågan som alla deltagare ges möjlighet att formulera sig kring. Den frågan har existentiella dimensioner och kan kanske inte ens besvaras av etablerade vuxna. Men frågan kräver inget tydligt svar. Bara att ställa den kan sätta igång processer. ”Vi väntar in dem. Svaren handlar mycket om musik, media och konst”, säger Rigmor. ”Vi vet att de flesta inte kan jobba inom de områdena”, säger Rigmor, men man vill ändå ta drömmarna på allvar och använda dem som ett sätt att komma ut från passivitet in i en verksamhet. I sin tur förväntas detta leda vidare in på mera realistiska vägar.

Norrsken lyser upp

En av de röda trådarna i verksamheten är en årlig talangtävling – Norrsken – som arrangeras av Tingshuset, från ax till limpa. Här behövs allt från belysning, scenografi, marknadsföring till bokning, biljettförsäljning och affischer. Den här gången har femtio personer anmält sig till tävlingen som går av stapeln i Tingshusets scen inför flera hundra åskådare. Den drar till sig stor uppmärksamhet i medierna. Köerna ringlade sig långa utanför tingshuset under senaste ”Norrskenet”. Alla fick inte plats i den stora salen. ”Då försvinner kommentarer som ’det här är ändå bara ett arbetsmarknadsprojekt’, för då märker dom att det är allvar”, säger Rigmor. Och nog ger det resultat. ”Vi har ofrivilligt blivit ett nav i kulturlivet i Östersund, som ett slags spin-off effekt, säger Måns Rande, tidigare rockmusiker, nu en av handledarna på Tingshuset.

Vilka är det som erbjuds en praktikplats på Tingshuset?

Här blandas unga med stora behov, av bland annat psykiatrisk hjälp med dem som ser Tingshuset som ett sätt att förverkliga sina drömmar. ”Fascinerande nog blir det ingen uppdelning i ett A- och B- lag”, säger Rigmor. ”De är oerhört toleranta och de tycker att de sitter i samma båt”. I kontraktet som alla deltagare måste skriva under, står det att man måste acceptera olikheter. ”Så här finns både mobbare och mobbade. Det blir lite av ett anarkistnäste. Vi accepterar alla utom nassar”, förklarar Rigmor Wassberg bestämt.

Siffrorna som presenteras i verksamhetsberättelsen 2004 bekräftar bilden av en brokig skara ungdomar. Hälften av dem har inte avslutat gymnasiet och en grupp har inte ens fullgjort grundskolestudier. De erbjuds möjligheter att läsa upp betyg.

En startmotor

Tingshuset har uppföljningsansvar för dem som hoppat av gymnasiet eller grundskolan och är under 20 år. Dock har något mer än halva gruppen fullgjort gymnasiet och några har eftergymnasial utbildning. Detta är uppskattningar som bygger på intervjuer med de 172 ungdomar som var inskrivna under 2004. För att göra saken lika komplicerad som den är i verkligenheten ska tilläggas, att alla som

17 (56)

2006-05-16

hamnar på Tingshusets, tillbringar inte hela tiden där utan praktiserar på offentliga eller privata arbetsplatser, eller utbildar sig.

Under 2004 tillbringade totalt 112 ungdomar sin anvisningstid just i själva Tingshuset. Av de 60 unga som är inskrivna i Tingshuset jobbar hälften i huset och andra hälften utanför. Det kan handla om en plats i en butik eller inom vård och omsorg.

I grova drag har tre fjärdedelar av hela gruppen antingen socialbidrag eller försörjer sig enbart på aktivitetsersättningen. En fjärdedel försörjer sig på A-kassa under inskrivningstiden. ”Tanken är att den här perioden ska kicka igång dom”, säger Rigmor Wassberg.

Tingshuset får ses som en av många gnistor, landet runt, avsedda att fungera som en choke för svårtstartade, svikna motorer. ”Det är kul att vara här och då är det lätt att glömma bort att det finns en tid efter Tingshuset”, förklarar Måns och understryker gång på gång vikten av att ha fokus på tiden efter Tingshuset. Det sker i något som kallas loggsamtal, där handledarna oavbrutet fokuserar på livet efter Tingshuset. Allt för att undvika riskerna med inlåsningseffekt. ”Här trivs dom och vill inte ut härifrån”, som Måns säger. Han tillägger också att han anser arbetsförmedlingen vara för generös ibland med att förlänga anvisningen.

Men ut kommer de, av en eller annan anledning, vare sig anvisningen anses för lång eller för kort.

Av de 112 unga som passerat Tingshuset under 2004 fick dryga 30 procent ett arbete och 13 procent gick till utbildning. Den ibland luddiga kategorin ”arbete” har i det här fallet betydelsen ”vanliga anställningar”. Det handlar alltså inte om åtgärder. Närmare en fjärdedel placerades i bokslutskategorin: ”annan gemensam planering”. Här återfinns de som gick till arbetsrehabilitering, sjuskrivning, barnledighet eller behandling.

Till kategorin ”arbetslös” återvände 31 procent av de 112 som varit inskrivna under 2004.

Inskrivna men utanför Tingshuset

Hälften av alla inskrivna som inte är verksamma i Tingshusets lokaler är, som nämnts, aktiva i andra åtgärder. Några ville ställa upp i en tävling om ”värsta” billjudet och byggde om en gammal van till en formidabel ljudstudio. De fick jobb på kuppen i ett privat företag. Några andra ungdomar bildade ett handelsbolag och blev kvar i Tingshuset av den positiva anledningen att bolaget driver café där.

Många passerar huset som ju också hyser flera föreningar. Det berättas också om en kille vars intresse för film utvecklades i projektet. Han är nu filmare i Mexico City och är inne på sitt andra år där.

18 (56)

2006-05-16

Men i Tingshuset finns också många med stora behov av hjälp. För dem finns SVUNG. Oljekanna i behov av förankring En blott två år gammal samverkansgrupp med personer från arbetsförmedlingen, Tingshuset, Ungdomspsykiatriska mottagningen, Socialtjänstens ungdomsgrupp och försäkringskassan träffas två gånger i månaden. Namnet är SVUNG (Samverkan för unga i utveckling).

SVUNG är avsett för unga med ganska omfattande problem. Den här gruppen har vuxit underifrån, i den bemärkelsen att det är anställda på basplanet som upptäckt behov av samverkan kring unga som ”är psykiskt instabila eller socialt struliga”, som Ida Tolland från socialtjänsten säger.

För denna grupp spelar Tingshuset en stor roll, eftersom många ungdomars problem uppmärksammas först sedan socialtjänsten eller arbetsförmedlingen hänvisat dem till Tingshuset.

Behovet av SVUNG uppstod ur frågan: ”Vem har ansvaret nu?”, som med fog ställdes tidigare när olika myndigheter med olika regelverk mötte en ung människa med stora svårigheter. Behovet av ett samlat grepp ledde till initiativet från anställda som mötte de här ungdomarna dagligen. En del av deras situation var föremål för hjälp på ett ställe, en annan del på ett andra ställe, ett tredje behov skulle åtgärdas på ett tredje ställe….

Mellan stolarna

Sedan hösten 2003 har gruppen försökt hjälpa ett drygt femtiotal unga. På dagens möte pratar man om en 25-årig kvinna med missbruksproblem. Hon går i behandling och har försäkringskassan som huvudman, eftersom hon har sjukpenning.

Kvinnan är beredd att jobba eller praktisera till 25 procent, men då uppstår problem eftersom försäkringskassan inte kan betala ut ersättning med 75 procent.

Kvinnan är arbetslös och är ett typexempel på en ung människa som faller i gränslandet mellan psykiatrin, socialtjänsten, arbetsförmedlingen, Tingshuset och försäkringskassan – alla vill de naturligtvis hjälpa henne, men olika regelverk ställer till problem. Kvinnan vill gärna komma till Tingshuset, men då krävs det att försäkringskassan betalar de 3 000 kronor per månad till Tingshuset plus hennes ersättning. Mötesdeltagarna vill att försäkringskassan ska säga OK, även om hennes arbetsförmåga inte är definierad som 50-procentig. Just i dag kom dock inte försäkringskassans medarbetare, så man får fortsätta diskussionerna på nästa träff.

Ibland leder gruppens arbete till att unga som forslats runt i hjälpsystemens olika kategorier, plötsligt försvinner ur dem. En kvinna, som hade försörjningsstöd och samtidigt fick hjälp på ungdomspsykiatriska mottagningen (UPM), blev för en tid sedan föremål för diskussion i SVUNG. Handläggarna föreslog att hon skulle

19 (56)

2006-05-16

skrivas in på Tingshuset och samtidigt fortsätta sin behandling på UPM. Man lyckades få henne bedömd som arbetsförmögen till 50 procent, ett villkor för att arbetsförmedlingen ska kunna fatta beslut om ungdomsgaranti eller KUP. ”Då kopplades arbetsförmedlingen på och socialtjänstens beslut blev ett arbetsmarknadsbeslut”, berättar gruppen. Man behöver inte förstå innebörden i detta, annat än att citatet visar på vilka komplicerade organisatoriska strukturer enskilda människor hamnar i. Det visade sig att kvinnan inte var intresserad av att vara på Tingshuset. Hon ville göra något konkret. Då tog SVUNG kontakt med landstingets städbolag, där kvinnan började praktisera. En av Tingshusets vägledare följde med kvinnan till städbolaget för att stötta henne under några dagar. Sedan dess har kvinnan inte synts till i några av myndigheternas register över inskrivna.

Hon arbetar som städare och har lämnat hjälpsystemen.

Svävande oljekanna

Håkan Printz som är Tingshusets medarbetare i SVUNG, identifierar tillsammans med sina kollegor ett problem i att SVUNG inte har någon ”förankring uppåt”.

Man menar att risken är stor för att gruppen havererar när någon av de engagerade handläggarna byts ut. Styrkan i gruppen består i ett engage mang för unga som hamnat i kläm mellan olika myndigheter. Utan förankring i de omkringliggande stora systemen, blir gruppen skör.

Gruppen är något av en informell vägvisare i samhällets hjälpsystem. ”Vi kan varandras förvaltningar”. De vet vilka personer man ska tala med i olika situationer. Man skulle kunna kalla gruppen för en guide som öppnar dörrar och visar vägen i förvaltningarnas labyrinter, ibland genom att tänja lite på reglerna, vilket låter sig göra när man känner personer på olika poster.

Nu hoppas gruppen få en förankring ”uppåt”, ”för att få beslut om hur vi ska jobba för att unga med stora problem ska komma bort från exkluderingen”, menar gruppen.

En skugga som ligger över gruppen är en kommande uppdelning av arbetsförmedlingen på två kontor. ”Då faller ungdomsgruppen”, säger medlemmarna. Anledningen är att resurserna då splittras – specialkompetensen för den här gruppen försvinner från arbetsförmedlingen. ”Vi är en oljekanna som egentligen inte borde behöva finnas”, säger Håkan Printz från Tingshuset. Gruppen pekar på regler som kolliderar och organisatoriska samband som inte fungerar. Det drabbar den vars problem och situation inte passar in i de organisatoriska strukturerna.

Problem: passivitet Behov: aktivitet

Behovet att jobba över myndighetsgränserna framgår av (den avidentifierade) listan över unga som blivit föremål för SVUNG:s omsorger under 2004. De som aktualiserat unga för gruppen utgör en provkarta på myndigheter och organisa-

20 (56)

2006-05-16

tioner i Östersund med uppgift att bryta utanförskap och öppna vägar till arbete eller studier. Här återfinns ungdomspsykiatriska mottagningen, socialtjänsten, beroendecentrum, Tingshuset och arbetsförmedlingen. I några av de 29 posterna beskrivs hur flera varit föremål för beslut från arbetsförmedlingen, socialtjänsten, försäkringskassan och andra organisatoriska enheter.

Listans kategori ”behov” för de aktuella ungdomarna innehåller till 95 procent samma ord, nämligen ”sysselsättning”. Det här är unga med stora svårigheter och för dessa är samhällets organisationsschema inte ritat. Ingen har ansvaret för helheten utan skyldigheten att stödja ungdomarna är fördelad på olika myndigheter.

Därför behövs SVUNG: Fler inskrivna Antalet inskrivna på Tingshuset har blivit fler och fler, men tiden de är inskrivna har minskat. Ur siffrorna i verksamhetsberättelsen träder en bild fram som visar att Tingshuset får en allt större andel unga med stora problem. Exempelvis gick en fjärdedel vidare till sjukskrivning eller behandling efter avslutat placering år 2004.

Motsvarande siffra året tidigare var 18 procent. Gruppen som återgick till arbetslöshet nästan fördubblades mellan 2003 och 2004.

En av poängerna med Tingshuset är självklart att få ut unga ur passivitet och erbjuda ett sammanhang där aktiviteter pågår. För en del fungerar detta som en startmotor men för den grupp unga som står längst ifrån arbetsmarknaden krävs andra mer långsiktiga åtgärder.

Alltför många unga fastar i näten som är avsedda att hjälpa dem.

Från A-kassa till praktik i avlägsna länder 27-åriga Maria har ordnat allt nu: pass, visum, arbetstillstånd och flygbiljetten ligger i axelväskan. Hon ser förväntansfull ut. Om några dagar reser hon till en stad i södra Indien. Där ska hon jobba under 6 månader i volontärorganisationen ”Year out India”, som hjälper gatubarn, driver skolor och planterar träd och ansvarar för ett tigerreservat. ”Jag kom in på kursen direkt. Det är det roligaste jag någonsin gjort. Vi är som en familj här”, säger Maria, strålande av entusiasm.

Kursen hon talar om är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, administrerad av AMS och bär namnet ”Interpraktik”. Maria är en av tolv i Östersund som under 8 veckor arbetat hårt med att själv söka praktikplats, sammanställa alla papper och noggrant motivera sitt val av praktikplats för att få det stipendium som hon kan försörja sig på under 6 månader. Arbetsförmedlingen har sagt ja till stipendiet (8 400 kronor per månad) och om några dagar är det dags att fara iväg.

Hon tillhör de unga mellan 20–30 år som riskerar att bli arbetslösa under lång tid och därför kan bli aktuella för interpraktik. För ett år sedan gick företaget där hon

21 (56)

2006-05-16

jobbade med att tillverka köksluckor, i konkurs. Sedan dess har hon varit utan arbete.

Maria gick ut livsmedelsteknisk linje på gymnasiet och jobbade inom barnomsorgen och som telefonförsäljare innan hon fick jobb på företaget som alltså gick i konkurs. Arbetsförmedlingen i Bräcke kommun, där hon bodde, anvisade henne praktik på en stövelfabrik. ”Jag skulle få motsvarande A-kassa i fyra månader, jobba på helger och kvällar utan extra ersättning”. Hon skakar på huvudet och förklarar att hon inte ville ta erbjudandet. ”Bräcke kommun blev sura på mig för att jag inte tog jobbet på stövelfabriken”. När Maria upptäckte möjligheten till interpraktik ansåg hon sina skepp som brända i hemkommunen, så hon skrev sig i Östersund i stället och allt blev som hon ville.

Hon hade hört hur unga arbetslösa kom ut i världen.

Under 8 veckor jobbade hon intensivt – ”det är fruktansvärt mycket pappersarbete” – med att faxa, mejla, ringa och skriva ansökningar. Hon fick hjälp med engelskan och mycket annat av samordnaren Eva-Lena Jacobsson och hennes medarbetare som arbetar med interpraktik i kommunens lokaler. Eva- Lena är anställd inom Datortek – en annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som finns i Östersund, liksom i många andra kommuner. Datortek är moderorganisationen som drivs av kommunens arbetsmarknadsenhet i samarbete med arbetsförmedlingen. Hittills har Eva-Lena och hennes kollegor sett 175 unga packa sina väskor och ge sig iväg ut i världen efter genomgången interpraktikkurs. ”Mer än tre fjärdedelar av dem kommer aldrig tillbaka till arbetsförmedlingen.

Det händer så mycket med dem när de är ute, de kommer in på utbildningar eller går till jobb när de kommit hem”, säger Eva-Lena Jacobsson och tillägger att ett tiotal har stannat kvar på sina destinationer.

Man vill undvika en snedrekrytering av privilegierade arbetslösa. ”De som har varit mycket utomlands kommer inte med i interpraktik. Vi riktar oss till dem som inte har det så väl ställt”, förklarar Eva-Lena.

Drömhus blev New City New City vill det som alla andra i branschen vill. Unga ska få jobb eller utbildning. Ett annat mål är lite annorlunda än andra verksamheter i samhällets regi: strukturer måste ständigt påverkas och förändras. ”Det är nödvändigt att förändra världen!” Så löd stridsropet som en gång gav näring till det som i dag är New City. Som tidigare var Drömmarnas Hus. Som innan dess var Teater X. Som innan dess var sju personer som ville inrätta en träffpunkt för Rosengårds invånare i Malmö.

De strukturer som unga utanför ofta fastnar i och som inte leder någonstans ska bort. Nya möten måste uppstå för att utanförskap ska brytas.

22 (56)

2006-05-16

Detta är New City.

Men hur började det? Historien är värd att berättas, för den visar vilka vägar drömmar kan ta.

En herrgård på landet En gång, för inte så längesedan, låg det en herrgård strax söder om nuvarande centrala Malmö. På herrgården uppföddes grisar och odlades spannmål. Ett stort antal anställda lantarbetare var till hands för att sköta det stora lantbruket. Så en dag – sent på sextiotalet – kom schaktmaskinerna för att förbereda marken för det som komma skulle: Ett stort modernt bostadsområde. Hus sköt i höjden runt den gamla herrgårdsbyggnaden som snart föll i glömska. Den somnade in och förföll allt mer. Bara namnet på den stora lantegendomen levde kvar: Rosengård.

Ur den skånska lerjorden växte på bara några år fram en stadsdel som på en gång kom att härbärgera 22 000 invånare.

I dag talas det ungefär femtio olika språk i stadsdelen. 60 procent av invånarna är födda utomlands och ytterligare 25 procent är barn till föräldrar som är födda i ett annat land än Sverige. Området betraktas av många som en enklav.

I den del av Rosengård som fick namn efter den gamla lantegendomen ”Herrgården”, har 41 procent försörjningsstöd. Bara 13 procent av befolkningen har arbete. I hela Rosengård som består av 9 olika områden förvärvsarbetar 37 procent av den vuxna befolkningen och 23 procent får hjälp till sin försörjning av socialtjänsten.

Det finns också en motbild. Rosengård som en stadsdel med status bland många unga. Rosengård som sjudande gryta av idéer och aktiviteter, av kultur och sociala projekt.

Ett av många sådana har med unga arbetslösa att göra – New City. Det är ett Equal-projekt, som i sin tur är ett program inom den europeiska socialfonden, med målet att ”motverka diskriminering samt främja mångfald och jämlikhet i arbetslivet”. I dag har det utvecklats till en uppsökande verksamhet. Unga uppsöker unga, med syftet att få in dem i nätverk av företagare, föreningsfolk och kommunanställda. ”Boxaren” ledde till arbetsmarknadsprojekt

Rötterna går femton år tillbaka i tiden. Den gamla herrgårdsbyggnaden fick efter år av förfall åter hyresgäster. En handfull personer vill använda kulturen som medel för att nå målet integration. De kom att kalla sig, Teater X, kanske med det populära rockbandet Wilmer X som förebild. Ur teatergruppen föddes så småningom det som i dag kallas ”Drömmarnas Hus”. Drömmen var att världen måste förändras och kulturen var sprängkraften som behövdes.

23 (56)

2006-05-16

För kommunen och andra involverade var det väl använda pengar att låta frivilliga organisationer sköta den ruljans som sällan leder till resultat för unga när myndigheterna står för regin.

Med Drömmarnas Hus som nav har åtskilliga projekt sett dagens ljus, alla med fokus på unga människor som inte kommer in på arbetsmarknaden och för vilka vägen dit anses lång. ”Ingen hade en aning om vad man skulle göra för Rosengård mot slutet av nittiotalet. Alla ville flytta härifrån – arbetsförmedlingen, kyrkan, polisen”, berättar Ulf Jansson, en välkänd profil bland Rosengårdsborna. Han ansvarade för 16 av de 108 miljoner som blev Malmös del av storstadssatsningen.

Samarbete utanför de traditionella gränserna

”Jag hade en tanke om att man måste samarbeta för att det ska leda någonstans för ungdomarna. Inte bara de traditionella parterna som arbetsförmedling och socialtjänst, utan också föreningar, banker och andra företag.”

Ulf Jansson är anställd av kommunen och har drivit åtskilliga projekt. För några år sedan hoppade han av jobbet på AUC (Arbete och utvecklingscentrum) på Rosengård med argumentet att han vill ”utveckla, inte förvalta”.

Rosengård är hembygden för dem som bor där. En lika enkel och självklar tanke som Ulf hyste, men som inte fann sin motsvarighet i myndigheternas institutioner. ”Integration måste ske från bägge håll. Utan mötesplatser, ingen integration. Därför ville vi att det skulle ske här, på Rosengård och inte någon annanstans”, förklarar Ulf. Alla satsningar ledde vidare. I dag sjunker försörjningsstödet i Rosengård, budgetens siffror ligger över det verkliga behovet. Det berodde inte bara på alla utbildningar man ordnat i den gamla herrgården, Drömmarnas Hus”, utan också på tillkomsten av AUC i Malmö. I Drömmarnas hus vävdes kulturprojekt samman med vardagsnära verksamheter. Musiken och teatergrupperna blandades med fastighetsskötarutbildningar eller storköksutbildningar. En tävling i rap på ena våningen och en parkskötarutbildning på den andra, blev något helt naturligt här.

Det är där Drömmarnas Hus står: Syftet är integration och medlet kultur. Barn och vuxna samarbetade kring datorer, språkträning och mycket annat. En av pjäserna, som Teater X satte upp; ”Boxaren”, blev succé och sågs av fler än tiotusen personer. Den involverade 120 Rosengårdsbor. Teater X spelade inte teater för teaterns skull, utan hade hela tiden kikarsiktet inställt på att hjälpa unga ut ur bidragsberoende och förbättra deras möjligheter att få arbete eller komma i utbildning. Namnbytet från Teater X till Drömmarnas Hus år 2001, speglade den ambitionen.

24 (56)

2006-05-16

Växande visioner

Uppmärksamheten ledde bland annat till ett nationellt uppdrag från kulturdepartementet år 2003. Uppdraget var och är att utveckla ungdomsverksamhet med utgångspunkt i skapande verksamhet.

Visionerna växte, finansiärerna kom från många olika håll, inte bara från Malmö stad, utan från internationella och nationella fonder. Projekten ritade sitt svåröverskådliga rutmönster, men hela tiden med ett socialt orienterat utbud bland unga i Rosengård. Så kom den dag då Ulf Jansson och hans medarbetare tänkte bort Rosengård som ett självklart centrum för vägen från bidrag till arbete för unga. Så skapas New City. ”Innan unga kan hitta in i samhället och arbetslivet, måste vi veta hur det ser ut för dom som inte hittar in”, säger Jansson och definierar därmed hela tanken bakom New City.

Och vem har bättre möjligheter att nå dessa unga, än de som själv varit i samma situation?

13 unga har fått en projektanställning i New City. Arbetsförmedlingen har tagit ut dem. De har utbildats under sex månader som en arbetsmarknadsåtgärd till coachare. De har lyssnat till över 40 föreläsare och tränats i just coachning, projektmetodik, planeringskunskap, entreprenörskap, samhällskunskap, nätverksarbete, marknadsföring och extern finansiering.

Alla var arbetslösa tidigare, trots högskoleutbildning och deras bakgrund är brokig. Nästan alla har någon invandrarbakgrund. ”Vi har alla varit i samma situation som de vi vill söka upp nu”, säger Tina Choobin, en av coacherna som läst medie- och kommunikationsvetenskap och som sökt jobb under lång tid utan att hitta något.

Coachernas uppgift är att söka upp unga i de miljöer där de vistas. ”Vi ska in på fritidsgårdar, skolor, föreningar, chattsidor och en av oss ska till tingsrätten för att träffa unga som hamnat inför skranket”, säger Caroline Johansson, en annan av coacherna.

”Jag har pluggat till civilingenjör i fyra år men får inga jobb för jag är för ung, har ingen yrkeserfarenhet och saknar de rätta kontakterna…. Jag får ingen hjälp från någon. Snart måste jag betala tillbaka mitt studielån men jag har ju bara Alfa-kassa” (Ur broschyren ”Ett Equal -projekt i Malmö, New City)

Nu far de tretton runt i Malmö på alla ställen där de kan få kontakt med unga som inte kommer in och som misstror myndigheternas förmåga att hjälpa till.

25 (56)

2006-05-16

”Vi har själva varit i samma situation som de nu är i och vi är inga myndighetspersoner, så vi kan nog få kontakt med dem”.

Partnerskap

Det är inte bara Rosengårdsbor som är målet för New Citys verksamhet, utan alla de unga i Malmö som lever utanför det etablerade samhället. Ett alldeles eget hus stod klart i slutet av januari 2006, att tas i anspråk av New City. Från Drömmarnas Hus blev det verbala steget inte långt till Slottet, ett ambassadliknande hus från artonhundratalet. Från Drömmarnas hus i en gammal herrgård, inklämd i en sliten förortsmiljö, flyttar nu drömmarna in huset på Slottsgatan mitt i Malmö.

”Jag har inget gymnasium, ingen arbetslivserfarenhet, inget körkort…ingenting.

Det finns inte så mycket att skryta om så det är lite svårt. Jag vet inte vad jag ska göra.”

Förutom EFS-rådet (Equal), ställer Välfärd för alla, Malmö Stads satsning på integration upp med pengar. Totalt handlar det om 11 miljoner per år.

Det gäller att få kontakt med dem som tappat förtroende för myndigheter, som inte får jobb, utan är hänvisade till försörjningsstöd.

Men det räcker naturligtvis inte med en kontakt. Det är här partnerskapet kommer in i bilden. New City är ett partnerskap, bestående av privata och kommunala företag och ekonomiska och ideella föreningar i Malmö. Fastighets AB MKB, Securitas, Stena Fastigheter, Koop utveckling i Malmö, tillsammans med försäkringskassan, arbetsförmedlingen, Malmö Stad och flera andra, är partners i Slottet.

Här ska den mötesplats som Ulf Jansson pratat om, förverkligas.

Vad förväntas då ske här?

Slottet som sluss

Coacherna har lyckats få unga människor som står långt från arbetsmarknaden att tända på idén att komma till Slottet. Eftersom coacherna ska fungera som förebilder som successivt får mer och mer kunskap om sina kamrater utanför samhället, kan de också utifrån den bilden formulera vad som behövs för att de ska komma vidare.

Där kan de mötas, delt a i seminarier, träffa chefer från Slottets partners. Mötena på Slottet leder till kunskap och kontakter som i sin tur förväntas leda vidare.

Principen är: Unga leder unga. På Slottet hålls möten med utvecklingspartners, coacher, ungdomar, föräldrar, föreningar och så vidare. Mötena sker i workshops, fokusgrupper, debatter, datarum, kafé och arbete i ”boskolan”, som är ett slags bostadsförmedling.

26 (56)

2006-05-16

Equal-projektet New City ingår i ett internationellt samarbete med liknande projekt inom Europeiska socialfonden. Motsvarande verksamheter i London, Köln, Rotterdam ingår tillsammans med New City i Malmö i ett nätverk. Meningen är att man ska utbyta lärdomar om hur man kan utveckla ungas kvalifikationer, självkänsla och resurser för att åstadkomma en övergång till arbete eller studier.

Så drömmarnas hus lever vidare på en annan plats än i den gamla herrgården. De har flyttat bort från marginalen, in i kärnan.

Att delta i Delta på Hisingen Flera floder som egentligen är en enda, men tar sig olika vägar – DELTA. Det blev namnet på ett stor fusionsliknande organisering av offentliga hjälpsystem på Hisingen i Göteborg, en stadsdel med cirka 120 000 invånare. Den är något av ett svenskt genomsnitt när det gäller inkomst, arbetslöshet och boende. Här blandas villor med områden från rekordåren på 60-talet. Denna Sveriges fjärde största ö, hyste och hyser flera klenoder i svensk industrihistoria, Götaverkan, Volvo och Arendalsvarvet.

Kanske kan också namnet tolkas som verbet ”delta”, för det är många som just ska delta i samarbetet: socialtjänsten, försäkringskassan, primärvården och länsarbetsnämnden. DELTA bildades 1996 som ett beställarförbund och har i dag blivit Samordningsförbundet Göteborg, Hisingen, med en budget på cirka 53 miljoner.

Samordningsförbundet har en styrelse, bestående av politiker som utses av kommunfullmäktige medan arbetsförmedlingen representeras av tjänstemän. Samordningsförbundet är en juridisk person som avgör hur resurserna ska användas.

Den grundläggande poängen är att förbättra välfärdsarbetet genom att lägga alla pengar i en pott. SOCSAM- lagstiftningen med rötter i slutet av nittiotalet och lagen om finansiell samordning från 2004 öppnar möjligheterna för försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och kommun att gå samman i en gemensam beslutsorganisation.

Verksamhetsfältet är väldigt. För några år sedan räknade man med att cirka 20 procent av Hisingens befolkning på ett eller annat sätt var berörda av DELTA:s välfärdsutbud. Närmare 6 000 personer deltog direkt i individinriktade åtgärder.

Av dessa var 25 procent sjukskrivna, 60 procent arbetslösa och 44 procent av hela gruppen hade försörjningsstöd.

På den mottagning som kallas Arbetsmarknadstorget, en del av DELTA, jobbar totalt 25 handläggare från försäkringskassan (1), arbetsförmedlingen (6) och socialtjänsten (18) med målgruppen: arbetslösa Hisingsbor som behöver hjälp för att kunna försörja sig själv och komma ut på arbetsmarknaden. Ingen ska behöva vända sig till flera olika myndigheter – all service ska förmedlas på samma ställe.

Detta är en av flera verksamheter inom Samordningsförbundet. Av de cirka 80 000 invånarna mellan 16 och 63 år på Hisingen har under de senare åren ungefär 4 500 fått hjälp från flera samverkande professioner för att komma vidare i

27 (56)

2006-05-16

arbete. Den siffran överensstämmer väl med undersökningar som visar att ungefär 5 procent av befolkningen mellan 16 – 64 år har behov som bara kan mötas genom olika myndigheters eller organisationers samverkan.

Lång väg till jobb

Prick klockan nio öppnas entrédörren till Arbetsmarknadstorgets lokaler i ett kombinerat industri- och bostadsområde. En handfull personer har väntat på att dörren ska öppnas. Ett par med barnvagn, kvinnan med schal, hinner inte ens fram till disken med skylten ”kundmottagning”, innan de möts av en handläggare. ”Hej det är jag som är Mona, är det mig ni ska besöka?”. Paret försvinner tillsammans med Mona in i den delen av huset som ägnas åt vuxna.

Det handlar om personer som kan arbeta, men som inte är ”omedelbart anställningsbara”, som termen lyder. Här finns också, berättar Gunilla Holtz, chef för socialtjänstens personal på Arbetsmarknadstorget, en del som inte fullföljt sin skolgång, aldrig har arbetat och ibland sökande som har eller har haft psykiska problem. Här finns kunder som av en eller annan anledning inte haft ett lönearbete på 20 år. En förutsättning för att ta sig an en kund är att han eller hon har genomgått SFI. En stor andel av de sökande har vad man kallar invandrarbakgrund. I genomsnitt har de sökande varit arbetslösa i fyra år. Mellan 1999 och 2003 besökte totalt 3 500 kunder Arbetsmarknadstorget. Enligt statistiken har fyra av fem försvunnit från de offentliga försörjningssystemen. Av dem har drygt hälften fått arbete, mer än tio procent har gått till egenfinansierade studier, 15 procent har försvunnit på annat sätt och 19 försörjer sig fortfarande av offentliga medel.

Under 2005 var uppemot 1 800 kunder aktuella på Arbetsmarknadstorget. 950 av dem lämnade torget som kunder under året. Till arbete gick 42 procent och till utbildning 4 procent. Ytterligare 4 procent hade efter kontaktens slut arbete med stöd av något program från arbetsförmedlingen.

Gå med de sökande, inte emot

Från socialkontoren i Hisingens sex stadsdelar kommer sådana kunder med försörjningsstöd som man anser behöver hjälp ut på arbetsmarknaden. Det sker en selektering åt andra hållet också. Ungefär en av tio återremitteras till socialkontoret. Under maximalt ett år kan en kund vara aktuell på Arbetsmarknadstorget, därefter hänvisas han eller hon tillbaka till något av Hisingens socialkontor. ”Man tror att de är redo för jobb, men många gånger upptäcker vi att det inte är så”, säger arbetsförmedlaren Berit Bjärnerud.

Arbetet inleds alltid med ett trepartssamtal, mellan kunden och personal från arbetsförmedlingen respektive socialtjänsten. En handlingsplan görs upp och parterna har ett gemensamt ansvar att följa upp planen. För Gunilla Holtz och hennes medarbetare på socialtjänsten är det viktigt med motivationsarbete, snarare än hot

28 (56)

2006-05-16

om sanktioner. ”Om inte dom själva löser problemet, så gör inte vi det heller. Det är viktigt att gå med de sökande, inte emot”, menar hon och syftar på att socialtjänsten betraktar individen som en kapabel person, men som behöver hjälp av socialt utbildad personal. ”Vi behöver arbetsförmedlingens kompetens för att bedöma om individen är redo att söka jobb eller ej. För oss gäller det att rusta den sökande”.

En majoritet av de sökande har invandrarbakgrund. En av dem heter Ahmed.

Skomakaren som blev arbetslös

Han är väl strax under de femtio. Sverige är hans hemland sedan flera decennier.

Till Libanon som han lämnade tillsammans med sin bror, har han aldrig återvänt.

Inte heller har han träffat brodern som bor i en stad som Ahmed aldrig besökt – Stockholm. Efter 240 timmars svenskutbildning, Ahmed minns det exakta timantalet, fick han jobb på Electrolux i Motala. Hans sparade ihop pengar för att starta eget. Det var för 20 år sedan han öppnade sitt skomakeri på Hisingen. Han berättar med frenesi hur han snålade och gnetade för att kunna leva på sitt skomakeri.

Till slut gick det inte längre. ”Jag blev tvungen att stänga verkstaden för ett och ett halvt år sedan, ett halvår innan det skulle ha fyllt tjugo år”, suckar han. ”Och jag som aldrig varit arbetslös, aldrig levt på bidrag”, tillägger han noggrant.

Hit till Arbetsmarknadstorget kom han som ny kund. ”Jag kom hit och dom skrev upp allt jag sade. De förklarade att jag hade rätt att få hjälp”.

Han fick vanlig A-kassa plus en komplettering som utföll från småföretagarnas Akassa, där han varit med. ”Det är mycket bra personal här, faktiskt, ska du veta”, säger han helt spontant.

Arbetsmarknadstorget har ordnat en praktikplats åt honom på Fredriksborg – den gamla fästningen som en gång byggdes för att försvara Marstrand. Hit har han tagit sina maskiner från skomakeriet för att göra läderarbeten. Han lagar historiska stövlar, fodral, väskor och gamla persedlar för att de ska användas i utställningar.

Han visar en bild på en till synes komplicerad skyddsväst för soldater som han tillverkat efter en ritning från sjuttonhundratalet. Här finns komplicerade infällningar avsedda att göra det möjligt för bäraren att böja sig. Själv har han varit utklädd till Karolin flera gånger i parader för besökande. ”Det är bara äldre gubbar som har svårt att få jobb som praktiserar där”, förklarar han. Nu har han praktiserat under åtta månader och hyser ett litet hopp om att bli anställd. ”Det känns fanimej bättre nu än i början av arbetslösheten”, säger Ahmed och trummar med fingrarna i bordet. Sakta har han funnit sig tillrätta och accepterat det som för honom var hans livs kanske största nederlag – att stänga skomakeriet.

29 (56)

2006-05-16

”Det får la bli så her då. Det ska ju va gôtt å leva”, säger han på klingande göteborgska, men tillägger efter en liten paus: ”Fast det är klart man känner sig lite knäckt”.

Rädsla och vilja

Personalen på Delta har efterlyst en övergångsarbetsmarknad för dem som inte platsar på den öppna marknaden. Nu väntar 1 400 plusjobb på Göteborgarna.

Gunilla Holtz vill förstås att de även ska gälla för dem som har försörjningsstöd. ”Det är väl inget fel på att hänga gardiner”.

Personalen visar också upp en stolthet över sina insatser. ”Vi har svårt att se hur Hisingen skulle klara sig utan oss”, säger Inger Nilsson från socialtjänsten.

Men det ställer stora krav på personalen. ”Man måste vara bred i sina vyer och gilla att samarbeta. Man måste också ha erfarenhet och tåla att få kritik, till exempel att arbetsförmedlingen inte vill vara med på tåget. Sådant måste man hantera”, säger arbetsförmedlaren Berit Bjärnerud. Kollegan Kerstin Ullnert-Hansson ser många sökanden som varit inskrivna under flera år. Sådant kräver medvetenhet om den sökandes situation. ”Dom har inget jobb när dom kommer hit. Hur mår man då? Hur förberedd är man? De är i samma situation som kvinnorna var på sextiotalet, när de skulle ut på arbetsmarknaden. Rädslan får ibland övertaget över viljan! Om det är för kallt i vattnet så – bara på med varmvatten”, säger hon och syftar på lösningsfokuserade metoder.

Här har man fokus inställt på jobb, men som Berit Bjärnerud säger: ”Mår man inte bra, så kan man heller inte jobba”.

För både socialsekreterare och arbetsförmedlare känns det enklare nu, när båda parterna kan hjälpas åt att – tillsammans med kunden – bedöma hur långt de sökande har kvar, innan de kan ge sig ut på arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlarens roll här på Arbetsmarknadstorget, är annorlunda än på en ”vanlig” förmedling. ”Söka jobb själv? Javisst, gärna. Men här är det mera närkontakt. Det är inte bara att klicka på en dator utan processen tar tid”, menar Kerstin Ullnert-Hansson.

Svårt mäta resultat

På samordningsförbundets kansli arbetar tre personer. Ola Andersson heter chefen. ”Det tar tid, man kan inte avkräva resultat den första tiden”, säger han precis som de anställda som jobbar med sökande.

För Ola Andersson är det svårt att svara på frågan om vilka effekter verksamheten har, i några enkla termer. ”Varje system mäter de enskilda myndigheternas insatser. Vi kan inte koppla ihop individernas rättigheter mellan systemen. Den som går mellan A-kassa, försörjningsstöd eller sjukersättning, blir svår att följa och

30 (56)

2006-05-16

utvärdera. Nu har vi fått i uppdrag att ta fram ett nytt system, där vi ska kunna följa individen”.

Hans utgångspunkt är att det bedrivs en utvecklingsverksamhet, en process med ett ”före” och ett ”efter”, för personal, för kunder och för organisationen. Att enbart göra utvärderingar i termer av hur många som fått jobb vore ”förödande”, hävdar Ola. Han utgår under alla omständigheter från att kvaliteten har blivit bättre, ”även om det inte alltid går att utläsa i siffror”.

Olika frågor ger olika svar. Bo Hansson vänder på problematiken och frågar: ”Vi jobbar med ’de svåraste’. Om vi inte gjorde något, vad skulle det kosta?”

Arbetslinjen, detta frekvent använda ord, innebär i Bo Hanssons tappning att människor ska kunna få hjälp och stöd att försörja sig genom arbete, men det betyder också att sätta in aktiva åtgärder istället för passiva kontantersättningar. Problemet är att allt för många i dag inte får den möjligheten. En av orsakerna är långa väntetider för behandlingar i sjukvården, vilket leder till långa sjukskrivningar. För många blir behovet av socialbidrag långvarigt eftersom det är svårt ”för flera grupper i samhället att ta sig in på arbetsmarknaden”. Arbetslinjen innebär med andra ord inte att Deltas insatser utgår från att personer vill undanhålla sig från arbete och därför ska tvingas i åtgärder för att få sin försörjning. Orsaken till den situation många hamnat i ligger i strukturer som den enskilde har svårt att påverka, men som man med den samlade kompetensen på Delta kan åtgärda.

Enligt Ola Andersson har allt fler människor hamnat i en gråzon, där de vandrar mellan olika myndigheter. Det beror på att behoven är mera komplexa idag än tidigare. I en artikel nämner han sådana tillstånd som utmattningsdepression som ”ett uttryck för svårfångade och svårbeskrivna problem”. Bakom dessa finns förändringar på arbetsmarknaden, problem med integration och förlegade könsroller, menar Bo Hansson. Människors problem med utanförskap är också en konsekvens av välfärdens organisering. Det uppstår ett mellanrum mellan olika myndigheters ansvarsområden, om de fokuserar på sina kärnverksamheter med tydliga gränser för ansvarstagande.

Meningsfull verksamhet, men med problem

Bakom resultatsiffrorna döljer sig här, liksom på alla andra ställen, en verklighet som är mycket svår att beskriva i tabeller och siffror.

Närmare en fjärdedel av de sökande går ut och in i på Arbetsmarknadstorget. Enligt arbetsförmedlare och socialtjäns tpersonal på Torget är orsaken både enkel och komplicerad: ”Det beror på att arbetsmarknaden ser ut som den gör”, säger de. ”Ibland verkar det som om arbetsförmedlingen glömt bort att det skett en förändring på arbetsmarknaden, att det nästan bara finns vikariat och timanställningar numera. Det finns en LAS-skräck, en rädsla att anställa folk”, säger en av socialsekreterarna. Den situationen synliggörs när kunderna kommer tillbaka.

31 (56)

2006-05-16

Även om situationen inte alltid är lätt, är de flesta övertygade om att gr undtanken med samfinansiering och samverkan är rätt: Som Inger Nilsson uttrycker det: ”Socialtjänsten och arbetsförmedlingen tillsammans – när det fungerar som bäst – blir mer än dubbelt så effektiva än om vi satt var och en på sitt håll”.

En av poängerna uttrycker Berit Bjärnerud så här: ”Det är skönt att inte sitta ensam. Man vågar lyssna in de sökande, för man vet att man har en kollega bredvid att prata med. Då blir det inte så tungt som om man suttit ensam på arbetsförmedlingen med den här typen av klienter”.

Nu, efter projekttidens entusiasm, har trots allt en trötthet inträtt bland många i personalen. ”Vi har tappat mycket efter projekttiden. Efter fem år känner man sig ganska utbränd. Lagstiftningen skulle ta bort tungroddheten, men vi har alla våra kungariken”, menar Kerstin Ullnert-Hansson. Enligt Berit Bjärnerud styrs nu verksamheten allt mer av respektive hemmaorganisationer. ”De i sin tur styrs av budgeten, men vi styrs av kundens mål”.

Svårigheterna med olika kulturer och myndighetsstrukturer leder några i personalen till att utbrista: ”Gör som i England!” Där arbetar alla – motsvarigheten till försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst, under ett statligt tak. Alla har samma arbetsgivare och därmed samma organisationstillhörighet.

SOCSAM, har erbjudit en möjlighet, ett försök att komma en bit på väg med samordning, menar man. Men, som Gunilla Holtz säger: ”Om det ska gå att fortsätta, så krävs det en nystart”.

Det är en slump som ser ut som en tanke att Arbetsmarknadstorget ligger på just Vågmästaregatan. För den som vill balansera alla ingående myndigheters strukturer och kulturer måste besitta vågmästartalanger.

Arbetslivet som språklärare ”SFI är absolut inte en ren språkutbildning”.

Gunilla Håkansson, rektor för Svenska För (nyanlända) Invandrare i Malmö, är bestämd på den punkten.

Hon syftar på det faktum att introduktionen av nya svenskar inte bara handlar om att lära sig språket, som om det vore skilt från den sociala verkligenheten. Det behöver inte ens vara så att språket kommer först och därefter allt annat.

För Gunilla och en växande skara bland dem som försöker hjälpa nya svenskar till en delaktighet i samhället och lämna de sociala och psykologiska enklaverna som de ofta hamnar i, måste språklärände vara intimt förknippat med arbetslivet. Med Gunillas ord: ”Språket på arbetet måste bli arbete med språket”.

32 (56)

2006-05-16

Eller för att uttrycka saken med en anglicism: Learning by doing.

Detta är att vända på kuttingen och se arbete som en ingång till språket i stället för tvärt om. Det låter kanske självklart, men verkligheten är ofta en annan. ”Jag kan nästan gråta ibland när jag tänker på hur traditionella många är i branschen. I stället för att fokusera på arbetsplatser där det vimlar av möjligheter till ett relevant språk, måste man läsa ”Herr Arnes Penningar” av Selma Lagerlöf”.

Inget ont om en av den svenska litteraturens klassiker, men hur ska en kurdisk bonde eller en afghansk väverska, förväntas relatera till andeväsen och förvecklingar i den bohuslänska vintern på 1500-talet? Den frågan ställer sig allt fler inför det faktum att boken är obligatorisk läsning på vissa nivåer av SFI. Boken tjänar som en metafor för en föråldrad syn på språkinlärning. Grammatik och genomtraggling av stora litterära verk, ger kanske inte alltid en känsla av nytta och bäddar inte heller för motivation.

Andra kan invända att invandrare reduceras till en produktionsfaktor om språkutbildning kopplas till arbete. Är det bara arbete och det språk som länkas till ett sådant, som invandraren anses ha behov av? Så lyder invändningarna.

I Malmö, liksom på många andra håll, har man låtit SFI kretsa kring arbetslivet. I början koncentrerar man sig på själva språket, men successivt riktas fokus på arbetslivet. Praktikplatser och ”prova-på” platser där eleve n får möjlighet att orientera sig på en arbetsplats. En sådan kan vara från en till flera veckor.

Alla kan någonting

Malmö Stad köper (2006) 550 utbildningsplatser av Lernia AB. ”Vi har inte bara tillgång till SFI- lärare, utan också speciella branschutbildare med erfarenhet från olika yrken”, berättar Annika Adolfsson på Lernia i Malmö. Den branschkunnige informerar deltagarna om just sin bransch, om situationen, regler och annat i Sverige.

När Lernia ställs inför en ny elev, utgår man från svaret på fråga n: ”Vad har personen för erfarenhet”. Innan erfarenheten tas tillvara i den fortsatta utbildningen genomgår eleven introduktionen i svenska. Den pågår 20 timmar i veckan under allt från 2 till 14 veckor, beroende på behov. ”Det finns alltid något man kan spinna vidare på utifrån personens erfarenhet. Det gäller även de som inte har haft ett lönearbete. Det finns ingen som aldrig har gjort någonting”, betonar Annika Adolfsson.

Efter många år i branschen har Lernia arbetat upp kontakter med företag och offentliga institutioner där elever kan praktisera, parallellt med språkinlärning, beroende på vilken bakgrund de har. Praktiken kan pågå under två – tre dagar i veckan och resten av veckan sitter man i skolbänken. Mellan augusti 2004 och april 2005 deltog 164 korttidsutbildade och analfabeter i olika praktikplatser, främst inom försäljnings och restaurangbranschen. Över 500 med yrkeserfarenhet och grund-

33 (56)

2006-05-16

skoleutbildning deltog i praktikplatser inom försäljning, inköp, marknadsföring.

Dessutom fick man ut 129 högskoleutbildade på olika praktikplatser.

Ta vara på kompetens

Det officiella målet med all SFI är att introduktionsutbildningen ska leda till självförsörjning genom arbete eller fortsatta studier och delaktighet i samhället. Praktikplatser som anordnarna av SFI letar upp, ska vara relevanta utifrån elevens bakgrund, behov och förutsättningar. Det förekommer att man praktiserar oavbrutet under fem – sex veckor. Det händer att praktikanter kommer tillbaka till samma företag för en ny praktikperiod.

Nyanlända med akademisk utbildning bakom sig erbjuds en särskild akademikerintroduktion på cirka 50 intensiva veckors svenskutbildning. Kommunen handlar upp utbildningen av Lernia AB. Redan efter 6 månader flyttar elever och lärare in i Malmö högskolas lokaler. Mot slutet av utbildningen erbjuds trainee-platser under cirka 10 veckor på en arbetsplats som är relevant för den kompetens eleven har. Även den utbildning som kallas ”sammanhållen introduktion” vill ta vara på nyanlända flyktingars och invandrares yrkeskompetens, men då gäller det dem som inte har högskoleutbildning. 48 veckors introduktion i svenska erbjuds i den här utbildningen främst de som har yrkeskunskaper inom vård, verkstad, industrin, elektronik, byggbranschen eller hotell- och restaurangbranschen.

Slutligen finns ”Svenska för invandrare” (SFI), också den upphandlas av kommunen och genomförs av Lernia. Här lär man sig svenska utifrån ett helhetsperspektiv. ”Din yrkes- och utbildningsbakgrund kombineras med att vi tillsammans planerar för framtiden och sätter upp personliga mål för dig”, kan man läsa i presentationen av utbildningen.

På Lernia finns valideringspedagoger med uppgift att värdera elevernas erfarenheter och kunskaper, allt för att undvika utbildningstid för sådant som man redan kan. Eleven får ett intyg på det som man kommit fram till i valideringen. SFI gör också yrkesbedömningar på olika företag för att förbereda validering och eventuellt kompletterande utbildning. ”Detta vill vi göra så tidigt som möjligt för att ta till va ra kompetens”, förklarar SFI-rektorn Gunilla Håkansson.

En viktig del av valideringen är att eleven får visa vad han eller hon kan. ”Det man lärt i praktiken är oftast lättast att visa praktiskt”, kan man läsa på Lernias hemsida. Det är på en arbetsplats som den praktiska valideringen ska ske. Teoretiska bedömningar görs enskilt eller i grupp, antingen muntligt eller skriftligt.

Alltför få fullföljer utbildningen

Ambitiösa mål och genomtänkta kursplaner i all ära, men de verkliga resultaten blir ofta annorlunda än målbeskrivningarna. Ett stort problem är alla avhopp. Om-

34 (56)

2006-05-16

sättningen på elever är 56 procent, det vill säga över hälften avbryter sin utbildning. Under 2003 anmäldes 2 300 elever till Lernias olika former av SFI. Av alla inskrivna var det bara 1 200 som verkligen deltog i undervisningen. Och i denna grupp klarade bara 30 procent något SFI-betyg ipå de fyra olika nivåer som det undervisas i (A, B, C och D, där D är den högsta).

Vad beror det på? Gunilla Håkansson pekar på några faktorer, förutom en konservativ syn på språkutbildning som fokuserar på grammatik och läsning av klassiska verk. ”Det är en kombination av många olika faktorer. Stadsdelarna har fullt upp med att kontrollera närvaron för att skicka informationen vidare till ersättningsenheten.”

Introduktionsersättningen administreras av stadsdelarna och meningen är att den ska vara så lik en vanlig lön som möjligt. Gunilla Håkansson anser att man borde kunna vara hemma för vård av sjukt barn, till exempel. Karensdag borde införas, menar hon. Introduktionsersättningen som i dag jämställs med försörjningsstöd, borde följa de regler som gäller för vanliga löntagare. Men så är det inte. ”Istället för motivation, blir det kontroll”, menar Håkansson och efterlyser motivationsarbete och coachning i stället för att kontrollera frånvaro och göra avdrag på ersättningen.

Avdrag för frånvaro och hård kontroll kan leda till att man uppmuntrar svartjobb.

Om en elev tar ett vanligt jobb under sin utbildningstid, så dras nämligen inkomsten från ersättninge n. Detta visar, enligt Gunilla Håkansson, att introduktionsersättningen inte är lönelik, utan betraktas som försörjningsstöd. ”Det som skulle bli en introduktionsersättning, har blivit kontroll för att få bidrag”, menar hon.

Den stora omsättningen av elever har skiftande orsaker, menar Annika Adolfsson på Lernia. ”Det finns många som gör helt giltiga avbrott. Graviditet, sjukskrivning eller att åka till hemlandet för att se om man kan återvända är några sådana skäl”.

SFI som förvaringsplats

Gunilla får ofta höra kommentarer i stil med: ”Om de tagit sig runt halva världen för att komma hit, så kan dom minsann också lära sig svenska”. För Gunilla vittnar en sådan inställning om bristande förståelse. Hon minns själv när hon vistades en längre tid i Kina, hur allt var främmande och hur ensamheten inför det omgivande samhället smög sig på. ”Det är samma sak för våra nyanlända, fast värre, för de har ofta trauman att brottas med”.

Det som kunde vara ett bra instrument för introduktion i samhälle och arbetsliv, har inte blivit det, åtminstone inte ännu. ”Ibland kan det vara förödande med språkutbildning”. Den startar för tidigt, innan man hunnit landa i det nya landet,

35 (56)

2006-05-16

inte minst för dem som kommer från kulturer som skiljer sig starkt från den svenska.

De traumatiserade nyanlända måste enligt Håkansson få hjälp parallellt med utbildning i svenska.

Riktigt förödande blir det, enligt Gunilla Håkansson för en person som under längre tid har gått SFI-kurser och kanske avslutar med ett B-betyg. ”I sådana fall ska vare sig socialsekreterare eller arbetsförmedlare anmäla individen till en ny kurs av något slag”, menar Gunilla. ”Den nya kursplanen i SFI kom till just av den anledningen att ingen ska behövs sitta på skolbänken år ut och år in utan att lära sig något, eftersom förutsättningar för det saknas. Det är förödande, menar jag, att använda SFI som förvaringsplats” menar Gunilla. ”Det skadar individen, tar död på allt självförtroende, ökar känslan av att vara värdelös och leder till likgiltighet”.

De som vänder sig till arbetsförmedlingen kan bli tillbakaskickade med hänvisning till bristande kunskaper i svenska. ”Men arbetsförmedlingen måste också tänka på språk i sina arbetsmarknadsutbildningar”, menar hon. ”De skickas tillbaka till skolan – vi förtrycker dem, det blir en rundgång”.

Invandrare/flyktingar som deltar i den introduktion som kommunen står för, får inte tillgång till arbetsförmedlingens program. I stället blir det kommunerna och i Malmös fall, Lernia, som står för jakten på praktikplatser.

Nej, flera praktikplatser, fler offentliga jobb och mindre av förmyndarsamhälle, står högt på Gunilla Håkanssons önskelista. Hon minns när det fanns arbetskraftsinvandring till Sverige. ”På den tiden var det ingen som tänkte på SFI”, säger hon.

Men nu satsar man alltså hårt på att knyta ihop språkutbildning med arbetslivet, på en rad olika sätt. Borta är den gamla devisen ”språk först, arbete sedan”. Introduktion i ett nytt samhälle är en process som ingen vet var den börjar och om den har något slut. De flesta är överens om att det tar mellan ett och två år att i någon bemärkelse av ordet, introduceras i ett nytt land. Ingen kan förvänta sig att omställningen kan komma som på en beställning.

Kommunen som tar kontakt med näringslivet ”Här i Skurup finns det inte en enda ungdom som varit arbetslös i mer än tre månader”, säger Thomas Paulsson. Han är chef för arbetsmarknad, försörjningsstöd och vuxenutbildning i kommunen med 14 000 invånare. Ribban ligger på maximalt tre åt gången. När man ser en ung som är på väg in i passivitet så ”uppfyller vi kravet på arbete eller utbildning”.

I Skurup går alla arbetssökande in i program av något slag. Det är framför allt två saker som kännetecknar den här jordbrukskommunen: Näringslivskontakter och en envis fokusering på arbete. För att börja med det sistnämnda.

36 (56)

2006-05-16

Fler än fem dagar får inte passera efter det att en person sökt stöd, förrän en handlingsplan ska vara färdig för just den personen. Men en handlingsplan är ”bara” en plan, så den som söker ska också erbjudas arbete, studier eller praktik inom fem dagar.

Försörjningsstödet i kommunen, som sköts av fyra personer, är alltså helt arbetsmarknadsinriktat. För att det ska fungera, krävs det ett nytt arbetssätt, resonerade man i kommunen. Man slog ihop arbetsmarknad, försörjning och vuxenutbildning till en enhet med en chef, Thomas Paulsson.

Kommunstyrelsen gav de anställda i socialtjänsten ett politiskt uppdrag: Ta kontakt med näringslivet! Detta skedde för flera år sedan. En enkel bild användes som morot för att arbeta utanför de traditionella områdena: ”Om vi hittar tio nya jobb, så sänker vi kostnaderna med en miljon”. ”Styrelsen klubbade OK för oss att gå ut till företagen”, berättar Thomas Paulsson.

I första hand letar man efter jobb i den privata sektorn, i andra hand kommunala jobb. I socialtjänstens kontakter med det lokala näringslivet är budskapet: ”Ring oss, ni behöver inte vända er till arbetsförmedlingen”. I kontakterna med näringslivet användes ett anställningsstöd som ett lockbete. När detta inleddes var målet 100 tillsvidareanställda eller långa vikariat. Det nåddes inte fullt ut.

Men för några har de nära kontakterna med näringslivet gett resultat. En förpackningsindustri blev föreslagen två kvinnor med invandrarbakgrund. ”Sådana har vi aldrig haft”, fick hand läggarna höra. Kommunen lyckades ändå intressera företaget och efter praktiktidens slut fick båda kvinnorna fast jobb.

Paulsson är dock bekymrad över utvecklingen i näringslivet. ”Man märker att de företag som inte behöver yrkesutbildad arbetskraft eller högre kompetens, dom försvinner ju mer och mer”.

I dag är det kompetens som gäller. I Skurup funderar man nu på hur företagens kompetensbehov ska matchas med skräddarsydda, företagsförlagda utbildningar.

Dansk förebild

Det var studiebesök i Farums kommun som inspirerade Skurup till att tänka i nuvarande banor. Farum har en jobbgaranti; inom 48 timmar ska en sökande ha sysselsättning av något slag. Kontakterna med näringslivet var intensiva och man hade slagit samman arbete och försörjningsenheterna. Likhe terna med Farum är att man har ett tydligt politiskt uppdrag och en organisation som är operativ. Även kommunen ställer upp med jobb, för att kraven på arbete inom fem dagar ska kunna uppfyllas. Det kan handla om reparationsarbeten, flyttning, montering, underhåll av dagis. De anställda i kommunen ”har stora öron”, med Paulssons ord, för att leta efter arbetsuppgifter. En av de 130 – 140 personer i Skurup som behöver hjälp med försörjningen kan få i uppgift att reparera en lekstuga inom några

37 (56)

2006-05-16

dagar. ”Om ha n säger ’nej’, ja, då tackar vi för besöket”, berättar Paulsson. Ett mera formellt sätt att uttrycka saken kan man finna i kommunens offentliga dokument: ”Om den enskilde inte tar emot lämnat erbjudande kan rätten till försörjningsstöd komma att ifrågasättas”.

Biståndet kallas KAM (Kommunal Arbetsmarknadsersättning). De som hakar på får ett stimulansbidrag på 500 kronor i månaden. Detta är skattefritt i början. Efter två månaders arbete kommer den första lönen.

Det är en orsakskedja av krav som fortplantat sig till kommunen: ”Hårdare krav på försäkringskassan ger högre socialbidragskostnader. Det gäller även hårdare krav på arbetsförmedlingen. De har gått från service till kontroll. Vi får ta konsekvenserna för vi står sist i ledet”, säger Paulsson.

Paulsson betonar att arbetskravet enbart gäller för dem som verkligen kan arbeta och inte är sjuka. ”Åtgärderna ska utgå från grundproblemet som är brist på arbete och ingenting annat”, slår Paulsson fast. ”Det är en gammal tradition att fråga efter vilka problem den sökande har. Om man försöker lösa problemen, så fastnar man i det och till sist kan vi inte släppa taget”. Denna behandlande tradition inom socialtjänsten har man lämnat bakom sig. Åtminstone för de som bedöms kunna arbeta. ”Den insikten var viktig och ledde till en ny metod”, säger Thomas Paulsson.

Arbetsmarknadspolitik – allt mer en fråga för kommuner

Satsningarna på arbetslinjen inleddes 1997, då kostnaderna för försörjningsstöd låg på närmare 1,5 miljoner kronor. År 2002 hade den siffran halverats, liksom antalet hushåll i behov av stöd (från drygt 600 till knappt 300). Det sista året har kostnaderna dock stigit igen. Den öppna arbetslösheten uppgick i december 2005 till 5,1 procent, i åtgärder var 2,4 procent.

Det finns en baksida på allt, här i Skurup, liksom på de flesta andra håll. Man skapar sysselsättning under 6 månader. ”Men när passiviteten inträder. Vem engagerar sig då?”, säger Paulsson och syftar på invånare med svagt fotfäste på arbetsmarknaden. De som blir av med ett jobb efter många års anställning, är inte målgruppen i det här sammanhanget utan de ska få stöd av arbetsförmedlingen.

Någon samlokalisering av försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst har man inte i Skurup, även om det står på önskelistan. ”Det är en förutsättning för att lyckas. På handläggarnivå är det gott samarbete, men högre upp är det motsättningar”, säger Paulsson. Han pekar på att det handlar om tre olika parter med olika uppdrag och olika kulturer. ”Vi tvingas att sammanbo, även om vi har olika intressen, men det leder till att vi får förståelse för varandra”.

Paulsson efterlyser en ökad kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken. ”Ibland får man höra att arbetsmarknadspolitiken inte är en kommunal angelägenhet. Det

38 (56)

2006-05-16

håller jag inte med om. Så länge som försörjningsstödet är den sista utvägen, så är det en kommunal angelägenhet.”

Han grundar sin hållning bland annat på att det krävs mycket stöd för att de som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut. ”Man kan ju försöka räkna ut hur mycket tid per klient som arbetsförmedlarna har. Då har man inte de möjligheter som man kanske borde”.

Välfärd för alla i Malmö På väggarna intill entrén till de gamla AMI- lokalerna har listor satts upp. ”Vi fick jobb”, kan man läsa överst och nedanför listas exempel på själva grundpoängen med hela verksamheten i denna byggnad: 14/10 fastighetsskötare 27/10 larmoperatör 19/11 vårdbiträde, så fortsätter det med säljare, servicearbetare, golvläggare, montör, måltidsassistent, lokalvårdare.

Redan vid inträdet ges besökaren en tydlig känsla av meningen med att besöka huset: arbete för dem som inget har.

Innanför entrén vimlar det av folk. Korridorer, långa som löparbanor, breder ut sig i två riktningar. Med tre bokstäver sammanfattas allt mångskiftande arbete som utförs här: AUC, Arbets- och utvecklingscenter.

Det finns ytterligare tre AUC i Malmö. Här är det fjärde, Hyllie AUC. Sedan starten år 2000 har 4 500 nya kunder klivit genom entrén. Under 2004 anvisades 1 600 kunder till AUC. Långt fler än hälften av dem hade fått adressen av socialtjänsten och ungefär en tredjedel var anvisade av arbetsförmedlingen. Alla som söker socialbidrag kommer i princip till AUC nästa dag.

Från noll till två jobb

I det stora caféet sitter Adnan Shulemaja. Han är inte längre kund på AUC i Hyllie, men under två år har han från och till fått hjälp här av någon av de totalt 50 anställda.

På nittiotalet kom Adnan från Kosovo till Malmö. Den då drygt 20-årige frisören hade en enda tanke i huvudet: Att jobba som frisör i Sverige. Liksom han hade gjort i Kosovo. Men dörrarna till hårsalongerna öppnades inte för honom. De som försökte hjälpa honom på AUC arbetade hårt för att han skulle släppa frisöryrket och försöka satsa på något annat. ”Jag stämplade i två år bara för att jag hela tiden tänkte: Frisör! Frisör!”

I dag berättar Adnan med distans hur fixerad han var vid att jobba som just frisör.

39 (56)

2006-05-16

”Hon puttade på mig”, säger Adnan och syftar på en av kommunens anställda på AUC. ”I början trodde jag aldrig att jag skulle klara det.”

Sådant som kallas motivationsarbete på AUC, ledde till en praktikplats inom äldreomsorgen. Tre månader senare inledde Adnan en utbildning till undersköterska. ”Jag hade svårt att läsa, fattade ingenting i början. Läraren tyckte att jag inte kunde någonting, men det sporrade mig. Sedan klarade jag fjorton prov!”

Under utbildningstiden var han timanställd på Hylliehemmet, där äldre som är sjuka bor.

I dag har han en fast anställning på 75 procent som undersköterska i ”Päronskogen”.

Den övriga fjärdedelen av sin arbetstid jobbar Adnan som, just det, frisör. Det visade sig nämligen att de äldre i Päronskogen och i andra äldreboenden hade behov av att klippa håret, så Adnan startade en enskild firma. I dag köper hans arbetsgivare in klippningarna som han F-skattar för. ”Först ville staten inte – dom sa att det fanns inga jobb. Och i dag har jag två jobb”, skrattar Adnan.

Lars Ekström, verksamhetschef på AUC i Hyllie, känner väl till Adnans berättelse och kommer med ett förslag direkt i caféet där vi sitter: ”Kan du inte komma hit och föreläsa? Informera på albanska om hur det är att jobba inom äldrevården”.

Så kan de gå till när färdvägen från bidrag till arbete visar sig från sin bästa sida.

Adnan är ett ansikte bakom statistiken i detta storskaliga projekt.

Ett led i ”välfärd för alla”

Lars Ekström basar för ett femtiotal anställda i hela anläggningen. Av dem jobbar ett trettiotal handläggare i AUC, 20 från kommunen, uppemot tio från arbetsförmedlingen och två från försäkringskassan. Ekström utstrålar entusiasm och intensitet. På sin väg genom byggnaden morsar han oavbrutet, folk kommer fram för att fråga och det finns alltid ett vänligt ord att leverera. I caféet jobbar personer som har stöd enligt LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade). Vi passerar en verkstad där en handfull personer sätter ihop cyklar av delar, hämtade från övergivna källarutrymmen. I lokalerna finns också ett snickeri, en arvedel från den tiden AMI huserade här. Härifrån beger sig varje morgon 5 vaktmästare ut i stadsdelen för att utföra olika jobb.

Det här är alltså en av fyra liknande verksamheter i Malmö, alla med rötterna i de pengar som kallades ”Storstadssatsningen”.

Det var mot slutet av nittiotalet som riskdagen fattade beslut om att stimulera storstadsområdena till att vara ekonomiska tillväxtmotorer samtidigt som man ville

40 (56)

2006-05-16

angripa problemen med socialt, ekonomiskt och etniskt segregerade bostadsområden. För Malmös del betydde beslutet en tilldelning på närmare 500 Mkr. Tillskottet ledde bland annat till utvecklandet av fyra AUC i Malmö. Målet är inställt på att främst människor med invandrarbakgrund ska lämna förortsområdenas enklaver för att kliva in i samhället med ett arbete som främsta redskap. Med utveckling avses allt det samarbete mellan olika myndigheter och dess underavdelningar som är ett nödvändigt villkor för att människor ska lämna bidragsberoende och för att en lokal (och regional) ekonomisk utveckling ska komma till stånd.

Arbete befordrar hälsa och välstånd – en gammal sliten devis som mycket väl sammanfattar strävandena. Möjligen kan man tillägga att hälsa och välstånd innefattar såväl individer som hela kommunen.

Så småningom lanserades ”Välfärd för alla” av Malmö stad, ett politiskt program med ett dubbelt åtagande, nämligen integration och ekonomisk utveckling. Det är inom ramen för detta som arbetet förs. Ett av målen är en ökad förvärvsfrekvens i Malmö, från dagens 64 procent till riksgenomsnittet, 75 procent år 2008.

Ett av de viktigaste instrumenten för förverkligande av ”Välfärd för alla” är utvecklandet av AUC. I avtal mellan försäkringskassan, länsarbetsnämnden och Malmö stad år 2005, framgår det att AUC är avsett för dem som är eller står i riskzonen för långtidsarbetslöshet. Även långtidssjukskrivna med sjupenning eller aktivitetsersättning ingår i målgruppen, liksom så kallat nollklassade personer. I målgruppen för de fyra AUC i Malmö ingår dessutom personer som står utanför arbetslivet, men som anses ha möjligheter att arbeta.

Från standarmodeller till fokus på individen

En massiv satsning med andra ord, på arbete i stället för bidrag och på arbete som en förutsättning för bidrag. Det viktigaste i sammanhanget är vilka arbetslösa, långtidssjuka eller utanförstående som AUC ska koncentrera sig på. Det är ”personer med utländsk bakgrund som är arbetslösa eller står utanför arbetskraften” och ”arbetslösa ungdomar med behov av fördjupade motivationsinsatser”.

Dessa grupper beräknas i avtalet utgöra ungefär 85 procent av de inskrivna i AUC. En arbetsförmedling som tar sig an kunder utifrån deras etnicitet, är inte risken stor för stigmatisering av kunderna, av särbehandling? Frågan går till Lars Ekström som svarar kort och lakoniskt: ”Jovisst”. Han fortsätter: ”Att ha en specialarbetsförmedling enbart för att man kommer från ett annat land och har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden är naturligtvis en kategorisering som kan kännas utpekande för dem som söker jobb. Upplägget var ursprungligen att fullserviceförmedlingen skulle göra en servicebedömning för att fastslå om den arbetssökande behövde stöd från de tre parterna som berörs av samverkan.”

41 (56)

2006-05-16

Som framgår i det följande kommer detta att förändras.

Arbetsförmedlingens traditionella arbetssätt, att matcha personer med lediga jobb, har inte fungerat på dem som varit arbetslösa under lång tid, som har bristande kunskaper i svenska eller andra arbetshinder. Därav behovet av samarbete mellan kommun, arbetsförmedling och försäkringskassa. De arbetssökandes situation i livet överlappar flera olika myndigheters intresseområden.

De gamla standardlösningarna ersätts mer och mer av ett intresse för individernas olika problem och förutsättningar. De strukturer som en gång var ändamålsenliga tappar sin udd i takt med förändringar i livsvillkor och situationen på arbetsmarknaden. Även om Hyllie AUC måste betraktas som storskaligt, levereras ett individorienterat synsätt i stor utsträckning på insidan. Det är erfarenheter av att lång tids arbetslöshet leder till dåligt självförtroende, som visat att det inte handlar om en enkel förmedling av arbeten till dessa människor. Här krävs motivation och en anpassning av arbetssättet.

Frisören som fick förbli frisör och dessutom undersköterska är frukterna av ett sådant synsätt.

Det finns en ganska stor grupp i AUC Hyllies förteckning över sökanden, som inte har haft ett lönearbete på mer än ett decennium.

Många människor, vars situation tidigare varit ”dold” dyker upp på Hyllie AUC, som en konsekvens av arbetslinjen som tillämpas här. Utan arbete, inget bidrag.

Det kan handla om människor som under lång tid fått försörjningsstöd, en måhända bekväm situation för myndighet och medborgare, men som säkert har försvårat livssituationen för den enskilde. Här kommer alla ”upp till ytan” och får sin situation belyst av någon av AUC:s alla specialister.

Efter ihärdiga insatser, ett ganska tråkigt ord för stöd och hjälp, har flera lämnat myndighetsregistren för ett jobb som busschaufför, lagerbiträde eller vaktmästare.

Men självklart tar det tid. Den genomsnittliga tiden för de sökande är 7 månader för dem som går till arbete eller utbildning.

Utländsk bakgrund hos hälften av de anställda

På AUC Hyllie vilar en informell och avspänd stämning, även om risken för motsatsen borde vara stor med tanke på hur omfattande verksamheten är. ”Jag trivs bättre än någonsin”, säger Maria Hallström från socialtjänsten, ”för det är så brokigt, folk kommer från så många olika länder. Vi jobbar självständigt och har fester, med mat och dans från olika kulturer”. Maria jobbar med den grupp som anses stå mycket långt från arbetsmarknaden, de som får hjälp med rehabilitering.

Personalsammansättningen är en viktig fråga. ”Kunderna ska kunna känna igen sig i personalen”, berättar chefen Lars Ekström.

Hälften av de anställda har utländsk bakgrund. ”Det är bra att ha en handläggare

42 (56)

2006-05-16

som gjort samma resa som du själv är på väg in”, fortsätter han och syftar till den stora andelen kunder som inte har svenska rötter. Närmare 70 procent av AUC Hyllies aktuella kunder under 2005 var födda utomlands.

Ragga jobb

Det gäller att inte kasta sten i glashus: ”Hur ska vi kunna säga till företagare att ta in invandrare, om vi inte gör det själva”, som Lars Ekström uttrycker saken. Så listan över handläggare upptar namn som Zeidan, Hadzialic, Ali, Islamovic, Zegarra, Baranowski.

Lennart Ericsson arbetar bland annat med att kontakta privata arbetsgivare för att leta platser för AUC:s kunder. En annan informell titel är ”motivatör”. Kanske kan en del sökande som haft problem med missbruk få hopp om att förändring är möjlig, eftersom Lennart själv har lämnat bakom sig den typen av problem. Han är också före detta egenföretagare och har jobbat som anställd i en stor koncern i det privata näringslivet. Vem kan vara mer lämpad att ragga jobb till AUC från näringslivet och att försöka besätta dem med AUC:s långvarigt inskrivna? Som en jobbmäklare åker Lennart runt till olika arbetsgivare och när han hittar några platser så tar han med sig de sökande dit för ett besök. Han och kollegan Maria Hallström peppar kunder inne på AUC och bokstavligen lyfter ut dem i arbetslivet. Just den här dagen kan de skriva ”lagerbiträde” på listan vid entrén. Det gäller en man som i dag lagt en sjukbidragsperiod på fem år bakom sig. Ett trepartssamtal och ett studiebesök hos ett privat företag som Lennart fått kontakt med, ledde bort från sjukbidraget.

Snårigt med olika regler

När tre myndigheter arbetar tillsammans i en stor organisation, kan alla sammantagna regelverk utgöra en hinderbana som begränsar påhittighet och rörelsefrihet.

Att jobba ”by the book” och aldrig tänja på gränserna skulle förlama verksamheten. De som jobbar på AUC i Hyllie ges frihet att agera för att, trots reglerna, få ut så många som möjligt i arbete. ”Vi är väldigt obyråkratiska. Vi kan gå utanför ramarna och vi gör det enbart för våra kunders väl”, säger Lennart Ericsson och tittar nöjt på sin chef, Lars Ekström.

Om en timme ska Lennart och Maria bege sig till ett privat företag i paketeringsbranschen. Där är man beredd att ta emot sju så kallade rehabärenden i grupp.

Några av dem har haft missbruksproblem. Lennart och Maria kommer att handleda arbetsledarna på företaget och de sju, alla kvinnor, kommer att träffas två gånger i månaden på AUC för att diskutera sina erfarenheter. ”Företaget får inget betalt, men de betalar heller ingenting”, säger Maria som är överraskad över privata företags inställning till AUC:s kunder. ”Ju mer jag jobbar

43 (56)

2006-05-16

med privata företag, desto mer förstår jag hur hjälpsamma de är jämfört med kommunala verksamheter som dagis. Där är det mycket svårare.”

De sju tjejerna anses dock inte ha någon större chans att få ett varaktigt jobb. Svårigheterna att få fotfäste på arbetsmarkanden för många som haft problem illustreras tydligt av vad Lennart fick höra från företagaren. ”Om vi hittar en riktig stjärna bland paketerarna, så kan hon få jobb”.

En stjärna bland paketerare. En samtida bild av situationen för dem som är exkluderade. Förstärker AUC:s ambitioner deras utanförskap, eller kan åtgärderna vara en väg mot upprättelse och arbete?

Utvärderingar ger inga tydliga svar

Flera utvärderingar av AUC har visat att centren lyckas bra med att få ut långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden eller till studier. Även om de kvantitativa målen inte nåtts har servicen till långtidsarbetslösa förbättrats. Utvärderare anser också att man lyckas balansera aktivering och behandling, eller krav och motivation, på ett hyggligt sätt.

Av de totalt 1 168 kunder som lämnade AUC Hyllie under 2005, gick 659 till arbete eller studier. Av de återstående dryga femhundra personerna bokfördes cirka 130 personer under kategorin ”självförsörjande på annat sätt”. Till individ- och familjeomsorgen återhänvisades 91 personer och till arbetsförmedlingen 107 personer.

Vad är det då som anses leda till den relativa framgången?

Det första är normen om individens självförsörjning enligt flera utvärderingar, följt av det individbaserade arbetssättet. Det starka hävdandet av självförsörjningen, arbetslinjen ifrågasätts dock av andra forskare. Tvånget som ligger i arbetslinjen riskerar snarare att förstärka utanförskapet än att mildra det.

En tredje framgångsfaktor som utvärderare pekar på är att handläggarna kan ägna ganska mycket tid åt var och en av de sökande. Alla dessa tre faktorer hänger samman, man kan kalla det för individbaserade krav och erbjudanden.

Dessutom anses decentraliseringen av verksamheterna och konkurrensen mellan olika AUC borga för goda resultat i termer av antal personer som får jobb. Slutligen anses det positiva förändringsklimatet ha haft en god inverkan, vilket märks tydligt i mötet med socialtjänstens och försäkringskassans anställda. När det gäller arbetsförmedlingen är situationen lite annorlunda. Här har uppstått tydliga kulturkollisioner som nedan tas upp under rubriken Samarbete – till gagn för vilka.

Självklart pekar utvärderare också på sådant som lagt hinder i vägen för ännu bättre resultat. Den vanligaste ”pinnen i hjulet” anses bestå av centrala direktiv från de samarbetandes moderorganisationer, främst gäller detta AMS. Direktiven stör det individbaserade arbetet. Bristande inflytande över vilken personal som ska rekryteras från arbetsförmedling och försäkringskassa har också försvårat arbetet

44 (56)

2006-05-16

på AUC. Framförallt har det varit svårt att få kompetenta arbetsförmedlare. Hög personalomsättning och att främst arbetsförmedlingen omdisponerar sin personal till andra verksamheter har också haft en negativ inverkan. Detta har lett till att långt färre arbetsförmedlare än man kommit överens om i avtalen, arbetat på AUC. Dessutom har skilda datasystem gjort både handläggning och rapportering trög. Många sökanden är aktuella hos flera myndigheter, vilket lett till ett tungrott administrativt system.

En sista omständighet som anses både positiv och negativ är det faktum att AUC är projekt och inte en etablerad verksamhet. Detta ger upphov till en nybyggaranda och otraditionella sätt att tänka, men det leder också till osäkerhet om framtiden. Vem ska ta över? Hur länge ska det vara?

Från och med 2006 sker stora förändringar på AUC. Arbetsförmedlingen flyttar i stort sett ut från centret. Av tio arbetsförmedlare stannar bara ett par kvar. De andra flyttar till egna lokaler och får namnet ”Af-samverkan”, nu med målgruppen alla som behöver samverkan, oavsett etniskt ursprung. Detta kommenterar Lars Ekström så här: ”Från ett kommunalt perspektiv och ur den arbetssökandens synpunkt är nyordningen en försämring, det vill säga att det är svårare att samverka när man inte delar lokaler. De arbetssökande måste gå till två ställen . Det som är bra är att målgruppen har vidgats.”

Så här på AUC Hyllie är det fråga om en process, en verksamhet som är i ständig rörelse. Ingenting är, utan allting blir, men devisen ”allt under ett tak” gäller inte längre.

Kolliderande kulturer Samverkan är ett honnörsord med komplikationer. Alla – handläggare från försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten – är överens om att deras olika kompetenser behövs för människor som inte haft arbete på länge.

Ord som ”samverkan” eller ”samarbete” upprepas i måldokument, i utvärderingar och på konferenser. Upprepningen kanske leder till att man inte längre ser betydelsen, man hör ordet som en ramsa. Så har i alla fall några intervjuade reagerat.

Det finns ingen anledning att raljera över den nödvändighet som ligger i just samverkan i de sammanhang som tas upp på dessa sidor. Men vilken är bruttovinsten av samverkan, när tidsåtgång, kulturkollisioner och därmed följande frustrationer dras ifrån och resultatet för individen som söker jobb ska mätas?

Här står utvärderare och forskare utan några svar. Pilar och streck i organisationsskisserna korsar varandra åt alla håll. Ibland samverkar samverkansprojekt med andra samverkansprojekt i svåröverskådliga figurer. Men vilka blir resultaten?

45 (56)

2006-05-16

Ändå är alla överens om nödvändigheten av samverkan, eftersom många individer befinner sig i gränslandet mellan olika myndigheters ansvar eller i flera myndigheters domäner på samma gång.

Konflikter träder fram, speciellt på de större arenorna i det arbetsmarknadspolitiska landskapet. I mindre kommuner som Tidaholm eller Skurup, blir mötet mellan olika kulturer ganska skonsamt. Man känner varandra, man känner många av kunderna och det är lätt att ta kontakt. I storstädernas mera komplicerade och månghövdade organisationer är kravet på samverkan inte enkelt. ”Kundarbetet är roligt, men det är inte lätt att ha med två statliga myndigheter att göra”, som en kommunanställd på AUC i Hyllie uttryckte saken.

Dom och vi

Det här avsnittet grundar sig på diskussioner om samverkan, huvudsakligen på AUC i Hyllie och Arbetsmarknadstorget på Hisingen. Båda verksamheterna är storskaliga och vänder sig till arbetssökande som står ganska långt från arbetsmarknaden, med sammansatta problembilder.

Att driva verksamhet med personal från försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst under samma tak, är kanske nödvändigt, men inte tillräckligt för att det ska leda till ett bättre resultat, i termer av att öppna dörren till arbetslivet för människor som därmed färdas från offentlig försörjning till egen. Inte ens samfinansiering, som i Hisingsexemplet, räcker när människor med rötter i olika arbetskulturer, med olika regler och olika uppdrag förväntas arbeta tillsammans.

Men samarbete förutsätter samboförhållande, förefaller det. ”Det är dom på af och dom på soc. Inte vi”. Så uttryckte sig en handläggare på AUC Hyllie. Att arbetsförmedlingen nu drar ner på sin personal i verksamheten, underlättar inte den redan komplexa situationen.

För dessa båda verksamheter är smekmånaden över. Nysatsningens entusiasm finns säkert kvar på många sätt, men det dagliga arbetets realiteter har gnagt på den hårt arbetande personalen. Att möta personer med svårigheter av olika slag kan vara påfrestande nog och kräver sin professionalitet. Att dessutom anpassa sig till en ny struktur, där de ingående parterna har olika synsätt och därmed arbetssätt, olika regler och olika direktiv, leder till trötthet. Man pratar i termer av att ”det behövs en nystart”. ”Innan gick det inte att se någon skillnad mellan en af-handläggare och en kommunanställd. Vad är det som har hänt? Vi ser oss som konkurrenter i stället för partners”, utbrast en kommunanställd handläggare.

Det är inte lätt att rekrytera arbetsförmedlare till verksamheter i stil med AUC och Arbetsmarknadstorget. Det är lågstatusjobb för en arbetsförmedlare att jobba med folk som inte alltid kan matchas till jobb. Om inte avtalen fanns mellan de olika parterna, skulle arbetsförmedlingen dra sig undan, befarade en högt placerad chef

46 (56)

2006-05-16

i Göteborg. Det visar sig mycket riktigt att arbetsförmedlingen drar sig undan allt mer, inte minst i exemplet Hyllie AUC. Man kan inte förvä nta sig ett smärtfritt samarbete med mindre än att det får ta tid att utvecklas. På Hisingen är det fyra parter i den finansiella samverkan eftersom även sjukvården är med. ”Vi underskattade den tid det tar att bygga upp ett samarbete mellan fyra partners”, som en från socialtjänsten uttryckte saken. ”Projekttiden innehöll en nybyggarandra. Sedan blev det ordinarie verksamhet och då krävs det en samsyn. Det görs inte över en natt. Det har man missat”.

Olika glasögon kan ge samsyn

Men bilden är inte entydig. Även om de flesta är överens om att det finns kulturskillnader, främst mellan arbetsförmedling och socialtjänst, så är det egentligen ingen som ifrågasätter själva grundtanken med samverkan. Så frågan är inte om man ska samarbeta, utan snare hur det ska gå till. Och vilken tid det får ta.

En arbetsförmedlare på AUC i Hyllie gillade sin nya position, mitt i strömmen bland arbetslösa, sjukskrivna och försörjningsstödstagare. ”Vår uppgift, att matcha, utbilda och aktivera blir lättare att utföra om vi sitter på samma plats som de andra”, sa han och tillade: ”Vår bransch blir samverkan”. På Hisingen hade samarbetet givit nya vyer för en arbetsförmedlare med lång erfarenhet: ”Nu har jag inga problem med att diskutera sociala frågor, för det är bara att gå in i rummet bredvid. Det är skönt att inte vara ensam handläggare för ’svåra’ sökanden”. Även försäkringskassans handläggare på AUC Hyllie, anser att samarbetet är utvecklande: ”Det är ett helt annat arbetssätt. Man kommer närmare här. Fördelen är närheten till åtgärden och jag har lärt mig mycket av arbetsförmedlingen – om det är lönt eller inte för en person att lämna sjukersättningar och motiveras till arbete”. Hon har fått en mer differentierad syn på begreppet ”konstaterad arbetsförmåga”, i termer av hur stor den är och vad personen skulle kunna arbeta med.

Flera gånger hörs kommentarer som ”vi har olika glasögon” samtidigt som man kan få höra att ”här får vi en samsyn”. Det kanske inte är så motsägelsefullt som det låter. En av poängerna med samverkan är ju just att man har olika glasögon, med vilka man betraktar kunder med sammansatta behov. Olika glasögon kan mycket väl leda till en differentierad bild av behov och åtgärder, till en samsyn på en högre nivå, där olika sidor hos den sökande ges skärpa, beroende på glasögonens bärare. Att lägga ihop dessa olika bilder av kunderna, utan att den ena konkurrerar med den andra, eller anses ”fel” eller ”rätt” – det är här problem kan uppstå. Det kan handla om konflikter som: ”Här på ’soc’ kan vi inte skriva av folk.

Det kan af. Den som har 250 sökande har inte samma pejl på läget som vi. Så försöker vi ibland få en person inskriven igen på af, men det är de inte intresserade av”.

47 (56)

2006-05-16

Målskillnader

Målen kolliderar. ”Det är olika kulturer, olika mål och olika språkbruk”, menade en handläggare på Hisingen och en kollega tillade: ”Det handlar också om olika arbetsmetoder. För oss arbetsförmedlare handlar praktik inte bara om att praktisera, utan om ett sätt att komma vidare. En annan sak är att vi har olika mål: För soc gäller det egen försörjning, men då menar dom att det är okey med A-kassa”.

Detta kunde inte socialtjänstens handläggare hålla med om i diskussionen. ”Egen försörjning för oss är vare sig A-kassa, försörjningsstöd eller sjukpenning”.

Om en kund fö rsvinner ur den ena myndighetens register, dyker den ibland upp i den andras. Den enas avskrivning blir den andras inskrivning. Socialtjänsten kan ibland dra sig för att ”trycka på”, som man säger, för att arbetsförmedlingen ska ta sig an en person. ”Det kanske bara blir nya misslyckanden då, med kunden”.

Skiftande direktiv från AMS ger återverkningar: ”När arbetsförmedlingens resurser minskar, så prioriterar de A-kasseärenden. Eller när de tvingas dra ned på arbetsmarknadsutbildningar till exempel, då säger de ofta ’nej’ till kunder med försörjningsstöd. Våra kunder i socialtjänsten hamnar i strykklass”, berättade en socialsekreterare på Hisingen. Ändå visar det sig på flera håll att arbetsförmedlare ibland kan bli förvånade över hur ”anställningsbar” en person kan vara, som länge haft försörjningsstöd. Kanske ligger det föreställningar nedgrävda hos dem som sällan möter människor som inte kommit in, utan hänvisats till bidrag under lång tid? När socialtjänsten hjälpt till att förbättra en nedbruten självkänsla, dyker resurser upp hos individen, som ingen trodde fanns. Inställningen till dem som står på ”nedersta trappsteget”, leder till tanken hos en chef i intervjuerna att fundera över ett förbud mot diskriminering av bidragstagare.

Den här typen av problem är svårlösta i den dagliga verksamheten.

Handläggarna på ’golvet’ som möter kunderna har ofta nytta av varandras olika glasögon, men om man inte hittar svar på frågorna på golvet, så får man söka sanningen lite längre upp. Det är just vad många int ervjuade gör.

Samarbete trots olika regler

”De olika myndighetskulturerna är förvånansvärt starka”. På Hisingen ”är det problem med olika synsätt, trots den finansiella samordningen. Uppdraget man har från moderorganisationen tenderar att ta över samverkansuppdraget. Nu måste vi bygga upp det på nytt”, berättade en chef där.

Starka strukturer, olika målformuleringar, olika regelsystem och mätmetoder. Det vore förvånansvärt om det vore enkelt att samarbeta i en sådan situation. De anställda är klämda mellan dagligt samarbete på basplanet och regelsystem i strukturen som inte alltid är skapade för samarbete. Dessutom kan den ordinarie verksamheten komma att konkurrera med samarbetsverksamheter. Resurser måste tas någonstans ifrån. Det gäller alla parterna i samverkan.

48 (56)

2006-05-16

De lokala arbetsförmedlingarna känner sig uppbundna till händer och fötter av ständigt nya direktiv. Alla exemplen på dessa sidor, visar att viljan till gemensamma insatser för de som står längst ner på samhällstegen, inte bara finns utan också tar sig konkreta uttryck. Ändå skulle effekterna kunna bli mycket större om regelverket vore mera smidigt. Det kan inte vara lätt för en arbetsförmedlare att förhålla sig till de cirka 20 olika sorters program som finns i utbudet och samtidigt samarbeta med kommunföreträdare och försäkringskassa, som ju också har sina regelomspunna aktiviteter och åtgärder. Sveriges Kommuner och Landsting har efterlyst en rensning av de spretiga regelverken. Rent av kunde det skapas en enda ersättningsform för arbetslösa, i stället för den svåröverskådliga djungel av möjligheter som finns i dag.

Allt större kommunalt engagemang

Ungefär 10 000 arbetsförmedlare tar sig årligen an 750 000 inskrivna. Lika många socialsekreterare möter människor i behov av försörjningsstöd eller annan hjälp.

Ryckighet i direktiv från AMS och ständigt nya åtgärdsförslag, gör situationen svår, inte minst när det gäller samarbete mellan kommuner och arbetsförmedlingar. AMS, varifrån direktiv och nya satsningar kommer, är i sin tur i händerna på regeringen. ”Det är närings- och finansdepartementen som sätter dagordningen”, som Lars Lilja i riksdagens arbetsmarknadsutskott, uttryckte saken. Han anser att nationalekonomiska övervägande tar för stor plats i politiken. På markplanet kan nya centrala direktiv från Stockholm mynna ut i att det ”plötsligt blir stopp på arbetsmarknadsåtgärder”. Kommunerna som håller i det sista skyddsnätet för medborgaren, får ta konsekvenserna av det. Nu kräver kommunerna en mera decentraliserad politik för arbetsmarknaden. De efterlyser ett större lokalt inflytande över arbetsförmedlingarnas resurser och att arbetsmarknadsnämnderna ska ges beslutsrätt över den lokala arbetsmarknadspolitiken.

Allt färre arbetslösa, även försörjningsstödstagare får tillgång till AMS program och allt fler kommer in i kommunernas arbetsmarknadsprogram. Enligt en beräkning (Salonen & Ulmestig) fanns det inte mindre än 800 lokala arbetsmarknadsprojekt under 2002.

I takt med att kommunerna byggt upp egna arbetsmarknadsenheter har ett kontaktnät skapats, inte minst med privata arbetsgivare. I Tidaholm, i Skurup och på andra håll har arbetet varit framgångsrikt. Arbetstillfällen är inte längre något som bara förmedlas via mäklaren, arbetsförmedlingen. För stora grupper krävs det engagerad personal med personliga kontakter bland arbetsgivare. Mycket pekar på att privata arbetsgivare på många håll visar ett socialt engagemang som uttrycks i en vilja att hjälpa till, även om det inte leder till direkta vinster.

Här har kommunens arbetsmarknadsenheter plöjt upp ett arbetsfält som ofta leder till praktikplatser. Detta skapar stolthet, som kan ta sig lite olika uttryck. En av socialtjänstens anställda i Malmö sa lite kaxigt om socialtjänstens kontakter med

49 (56)

2006-05-16

privata arbetsgivare: ”Det finns en myndighet som administrerar arbetslösheten och en som gör någonting åt den”.

Han menade att kommunerna förväntas ta ett allt större arbetsmarknadspolitiskt ansvar.

Samarbete – till gagn för vilka?

”Samarbete” är det absolut vanligaste ordet som används i intervjuer och på konferenser. Alla talar om samarbete eller samverkan och nog har det relevans. Det samarbetas. Frågan man måste ställa sig är om samarbetet verkligen sker i de politiska målens tjänst, om bekämpning av arbetslöshet och utanförskap. Den som trasslat in sig i de invecklade scheman som korsar det arbetsmarknadspolitiska landskapet kan ibland undra om samarbetet sker för att rättfärdiga den egna organisationen. Därmed kan man också fråga sig om det är till gagn för den arbetslöse eller för respektive organisation, projekt, verksamhet, aktivitet. Kanske kostar samarbetet i mantimmar på sina håll mer än de minskade kostnader som samverkan är avsedd att mynna ut i?

Trassliga regler

Ibland blir reglerna något som murar in organisationerna och minskar handlingsutrymmet, speciellt inför alla de som inte passar in i regelverket. Förordningar, tillfälliga eller gamla, korsar varandra i den växande skara som kanske inte har rätt ålder för en viss åtgärd, just har passerat en åldersgräns, inte har ”rätt” arbetsförmåga, mätt i procentuella andelar.

Ett av många exempel: Arbetslinjen är som märkts, något som tillämpas med nyanser. Många av dem som är nollklassade i försäkringskassans system och som har försörjningsstöd, får gång på gång sjukintyg från läkare, påpekar socialläkaren Anders Anell i Stockholm. Detta leder till att socialtjänsten inte kan ställa krav på enskilda att söka arbete eller annat sätt att försörja sig på. Det finns en grupp försörjningsstödstagare som sjukskrivs år efter år, menar Anell, som medverkar i bedömningar av rimligheten i sjukskrivningarna. Han frågar sig vilka regler som gäller. Kan socialtjänsten ifrågasätta ett läkarintyg? Vilkas bedömningar väger tyngst: den sjukskrivande läkarens eller försäkringskassans när det gäller arbetsförmåga? Här är inte platsen för att reda ut frågorna, men det är ett av många exempel på kollisioner mellan myndigheter. Det finns många sådana ”Svarte Petter” effekter i gränslandet mellan olika myndigheter.

Nytta med problem

Ofta kolliderar de olika parternas regelverk och den kollisionen märks mer och mer ju närmare man betraktar den verklighet som kunden och hans eller hennes handläggare lever i.

50 (56)

2006-05-16

Här ställs kompetent och ambitiös personal med en uppenbar vilja att samarbeta, inför ett maskineri som inte alla gånger är skapat för samarbete. Olika regelverk leder nästan nödvändigtvis till oklart ledarskap från beställare, eller övergripande chefer. Det är kanske inte möjligt att utöva ledarskap i organisationer vars regler och kultur kolliderar.

Det är inte ovilja att hjälpa kunder som ligger till grund för svårigheterna utan det faktum att kunden ofta inte är samma person för en arbetsförmedlare, socialsekreterare, handläggare från försäkringskassan eller en primärvårdsläkare.

Alla hjälpsystem i välfärdsstaten har byggts upp utifrån olika synfält på vad klienten, kunden eller patienten behöver och vad man kan hjälpa till med.

Så samverkan stavas ofta ”samvärkan”, för att använda ett vanligt galghumoristiskt uttryck i branschen.

I de stora samarbetsprojekten som tagits upp, AUC i Hyllie och Arbetsmarknadstorget på Hisingen har personalen på basplanet stött på svårigheter. Alldeles uppenbart ställer olika kulturer och regelverk till problem i samarbetet. Lika uppenbart är det att man har nytta av varandra och att perspektivet på kunderna fördjupas, vilket ger ett bättre bemötande och en bättre service. Så bilden är allt annat än entydig.

Vilka är då de samhällsekonomiska vinsterna av samordning? Här lyser siffrorna med sin frånvaro, som redan konstaterats. Försök har gjorts, men det visar sig mycket svårt att utvärdera ekonomiska vinster. Däremot har man i flera utvärderingar kunnat konstatera en kvalitetshöjning av service och andra insatser. Människor som kommit långt från arbetsmarknaden har fått bättre möjligheter till arbetsförmedlingens tjänster genom verksamheter där flera myndigheter samarbetar. De har också fått ett bättre bemötande.

Stor aktivitet men dålig kunskap om effekter I dagens Sverige anses över 400 000 människor vara beroende av försörjningsstöd under en kortare eller längre tid. Det kostar ungefär nio miljarder kronor om året.

Arbetslösheten låg mot slutet av 2005 på 5,5 procent. Antalet öppet arbetslösa var i slutet av december i år 249 000, vilket var drygt 2 000 fler än samma månad 2004. Långtidsarbetslösa (fler än 100 dagar) uppgick till 40 000 personer, en uppgång med knappt 3 000 sedan samma månad 2004. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program uppgick till 126 000, vilket var en ökning med 2 000 jämfört med för ett år sedan.

Det är situationen i siffror som personalen i verksamheter som beskrivits här, slåss emot.

Olika former av jobbcentrum ute i de enskilda kommunerna är avsedda att skapa goda förutsättningar för den enskilde att på nytt komma in på den vanliga arbets-

51 (56)

2006-05-16

marknaden. De exempel som skildrats här, handlar helt enkelt om att skapa ett aktivt fungerande system för att tillämpa principen om arbete istället för bidrag.

Arbete lönar sig

Ett vanligt argument i debatten är att det lönar sig bättre med bidrag än med arbete. Undersökningar som gjorts av socialdepartementet av åtta olika familjekonstellationer mellan 1991 och 2003 visar att man får mer pengar över genom arbete än genom bidrag. Ett exempel visar att en familj bestående av en ensamstående mamma med två barn i dag får cirka 20 procent mer att leva av om hon arbetar än om hon har socialbidrag. Vid mitten av 90-talet skulle familjen bara ha fått åtta procents högre intäkter ifall moder förvärvsarbetat istället för att ha försörjningsstöd. Det som har lett till denna positiva förändring är att det har skett en generell löneökning i samhället plus att maxtaxan i barnomsorgen gett ett tillskott i ekonomin för arbetande föräldrar.

Helt olika individer bakom kategorierna

Arbetslösa försörjningsstödstagare är inte en homogen grupp. Enligt vissa forskare har 40 procent av socialbidragstagarna gymnasie- eller högskoleutbildning.

Många av dem har tillfälliga jobb och får därför inte A-kassa. Det blir svårt för dem att komma in i arbetsförmedlingens system. Inte sällan visar sig en försörjningsstödstagare ha stora möjligheter att matchas till ett jobb, mot alla odds. Inte minst spelar föreställningar om bidragstagare en viss roll för deras möjligheter att åtnjuta arbetsförmedlingens batteri av åtgärder.

Uppskattningar har visat att kanske häften av alla som får försörjningsstöd kan ta ett arbete, en del med stöd, andra utan. För dem är det just arbetslösheten som är problemet. Andra har mer sammansatta problem. Långvarigt bidragsberoende leder till svårigheter både med självbilden och möjligheterna att använda arbetsförmedlingen som en väg ut ur bidragsberoendet.

Moralismen är borta. Nu pratar man i termer av ”kunder”. Ingen mössa i hand, utan en medborgare med rättigheter – så ser i alla fall idealbilden ut. Moralismen nådegåvor har ersatts av rättighetsgrundade bidrag, fast ofta med ett villkor, t.ex. om du ska få pengar så måste du jobba. Det som kallas arbetslinjen har sina rötter i 40-talets arbetsmarknadspolitik. Den har utvecklats från att vara ett tvång till ”rätten till arbete”. Det råder dock delade meningar om innebörden i denna retorik. Kritik har riktats mot att kopplingen mellan arbete och bidrag är en ny form av moralism och förtryck av marginaliserade medborgare.

För den som av olika anledningar varit borta från arbetsmarknaden under lång tid, är det inte enkelt att hoppa in i ett jobb. Många har gett upp tanken på att behövas.

Då räcker det inte att bara ställa krav, enligt många intervjuade. Här krävs socialtjänstens vana och kunskap att motivera, rusta och stödja de sökande för att det ska vara möjligt att arbeta. I de verksamheter som beskrivs i denna skrift tillämpas arbetslinjen med de modifieringar ett humanistiskt synsätt kräver.

52 (56)

2006-05-16

Kunder klassificeras eller rättare, är redan klassificerade, beroende på i vilket hjälpsystem de befinner sig i. Forskare har diskuterat om denna indelning av människor i aktiveringsåtgärder ytterligare bidrar till utanförskap eller om de leder till delaktighet i samhället, som ett arbete till exempel antas innebära. Svenska för invandrare (SFI) har i allt större utsträckning kommit att inriktas mot arbetslivet.

Devisen: språket först, arbete sedan, gäller inte fullt ut längre. Nu betraktas praktik på arbetsplatser som ett sätt att lära sig svenska. Kritik har riktats mot SFI som en ”förvaringsplats” för nya svenskar. Nu blir SFI i allt större utsträckning en del av arbetslinjen. Arbetslivet blir utgångspunkten för språkinlärning.

Konjunktur eller struktur?

Rekryteringen till utanförskapet tycks i dag ske oberoende av ekonomisk konjunktur. Flera hävdar att det är strukturen som ständigt levererar nya medlemmar till arbetsmarkandspolitiska projekt.

Den offentliga personalen konfigurerar ständigt om sig som järnfilspån på ett papper i fältslaget mot fattigdom och utanförskap. Allt för att bereda väg och rentav öppna dörren till målet: Produktion av varor eller tjänster för att ingå i samhällsgemenskapen. Problemet är lika gammalt som urbaniseringen och industrialismen. ”Den som löste det skulle få nobelpriset”, sa en forskare.

Projektens personal vrider och vänder på en myriad av olika åtgärder, regler, möjligheter. Förkortning läggs till förkortning i en aldrig sinande ström av åtgärder och organisationer. Enligt erfarna tjänstemän är det ändå, eller just av den anledningen, ofta en sinkadus inom vilken typ av åtgärd en kund hamnar. Slumpen avgör, kanske beroende på den för tillfället tillgängliga åtgärden.

Svårt utvärdera

Skilda datasystem, olika sätt att mäta, olika begreppsapparat, olika kriterier för olika resultat – allt detta leder till den något absurda situationen att de samverkande organisationerna faktiskt inte har samma bild av vad som hänt kunden.

Ibland statistikförs individer, ibland familjer. Hur ska hjälpinsatserna bli effektiva om man inte ens är överens om hur man ska mäta resultaten?

Osäkerheten om effekterna av arbetet måste också påverka personalen. ”I förhållande till pengarna vi lägger in från af och kommunerna visar vi dåliga resultat”, sa en chef. Men det är ett antagande, eftersom man inte har system för att mäta effekterna.

Såväl utvärderare som tjänstemän med lång erfarenhet av området, frågar sig vad samordnade verksamheter leder till. Man frågar sig också vilka fördelarna är för de parter som ingår i en finansiell samordning och vilka aktiveringspolitiska effekter den har.

Frågorna om verksamheternas exakta konsekvenser återstår att besvara.

53 (56)

2006-05-16

Ändå finns det många resultat från alla verksamheterna som pekar på att närmare hälften kommer ut i någon åtgärd, i jobb. Om siffrorna skulle vara andra utan samarbetsverksamheter, vet man inte. Det skulle krävas vetenskapliga undersökningar med kontrollgrupper och kontrollverksamheter för att fastställa ett samband mellan aktiveringsinsatser fler i jobb.

Kopplingen mellan bidrag och arbete har lett till att många människor med svåra problem ”upptäcks”. För dem erbjuds helt andra hjälpåtgärder än att söka jobb eller utbildning. Sådana personer registreras inte i kolumnen ”jobb eller utbildning”, men den humanitära och välfärdsmässiga vinsten är uppenbar.

Alla vill, och ändå…

Målgrupper definieras: arbetslösa, invandrare, unga, långtidssjukskrivna. Alla som av någon anledning saknar arbete. Utgångspunkten är att alla vill arbeta. Praktiskt taget alla vill hellre bidra än att få bidrag, vill hellre göra någonting än ingenting.

Likväl dessa svårigheter för välfärdssystemen att hjälpa arbetslösa till arbete genom ambitiösa samhällssatsningar, iscensatta av hårt arbetande anställda.

Handlar det om fel personer i förhållande till samhället? Eller om fel utbildning?

Eller om fel samhälle i förhållande till medborgarna? Alla frågor kan ställas och svaren blir olika beroende på varifrån frågeställaren betraktar det han eller hon vill förändra.

Inga jobb, trots god ekonomi

Situationen på arbetsmarknaden är i dag unik i åtminstone ett hänseende: Tillväxten har varit god, uppemot 3,5 procent. Ändå minskar inte arbetslösheten. Detta är något helt nytt. ”Sysselsättningen har inte tagit den fart den borde, med tanke på konjunkturen och alla åtgärder”. Så uttryckte sig Lars Lilja, från riksdagens arbetsmarknadsutskott. Teknologi har lett till att allt färre producerar allt mer, effektiviteten är stor i näringslivet. Så många fler jobb blir det inte, trots hög tillväxt. Arbetsmarknaden kräver också kompetens för den minskande skara som krävs för att få till stånd samma produkter och om platserna finns, så finns inte alltid kompetensen. Tillgång och efterfrågan blir i den situationen ett omaka par.

Den offentliga sektorn anses däremot efterfråga arbetskraft, inte minst på sikt.

Den unika situationen ställer arbetsmarknadspolitiken i bred bemärkelse på hårda prov. Så trots alla åtgärder minskar inte skaran av arbetslösa, risken är tvärtom att det sker nyrekryteringar till gruppen med svagt fäste på arbetsmarknaden, trots alla kraftansträngningar. Vad göra när efterfrågan på arbetskraft inte ökar?

Det är en historiskt ny situation som det kanske tar lång tid att för välfärdsstrukturerna att förhålla sig till. Om det är som somliga antar, att arbetslösheten mera ha r med struktur än konjunktur att göra, då hjälper föga aldrig så finurliga system för att få arbetslösa till arbete. Jobben måste finnas eller skapas. Som en arbetsförmedlare på Hisingen arbetsmarknadstorg uttryckte saken: ”Det märks på folk att

54 (56)

2006-05-16

det händer något med dem när de varit här. Det syns, liksom, att de blivit sedda och erbjudna hjälp. Men det måste ju också finnas en arbetsmarknad”.

Utmana ordningen

Att utmana den ordning som traditioner och regler byggt upp, är naturligtvis inte lätt. Alla tålmodiga och engagerade människor som intervjuats på dessa sidor har problemen inpå livet och har därmed mycket att leverera när det gäller lösningar och nya initiativ. Som en chef och veteran sa: ”Det är på golvet det händer!”

Den stora utmaningen ligger i att ta till sig dessa lösningar och initiativ.

55 (56)

2006-05-16

Litteratur Allebäck, Eriksson, Ferraz-Nunes, Holmer, Jonsson, Löfström, Lönnroth: ”Utvärdering av DELTA-projektet på Hisingen”, Göteborgs universitet, 2001 Andersson, Joachim & Johansson, Pia: ”Gnistan, effektutvärdering av en samverkansmodell”, Forskningsstation Mösseberg, 2004:4 Andersson, Bevelander, Broomé, Carlsson, Liedholm, Lindberg, Otterbeck, Salameh, Sörensen, Trulsson, Ullberg, ”Variationer på en framtidsmelodi, Malmö och storstadssatsningen”, Malmö Stad, 2003 Carlsson, Benny: ”Från bidrag till arbete i Michigan och Wisconsin”, Timbro, 2001 Giertz, Anders: ”Making the poor work”, Lund Dissertations in Social Work, 2004 Meeuwisse & Swärd (red): ”Perspektiv på sociala problem”, Natur och Kultur, 2002 Salonen, Tapio & Ulmestig, Rickard: ”Nedersta trappsteget”, Växjö universitet, 001 – 2004 Tursell, Astrid: ”Validiering i centrum”, Validieringscentrum i Göteborgsregionen, Validieringscentrum i Malmö Stad, Malmö Högskola, 2005 Åberg, Lars: ”Tänka högt och stort”, om Drömmars Hus, Malmö 2004 Skrifter & publikationer ”Att förändra välfärden”, om finansiell samordning, socialdepartementet, 2004 ”Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet”, Västra Götalands regionen, 2004 Kommittédirektiv, Underlätta inträdet på arbetsmarknaden för personer som är beroende av socialtjänstens försörjningsstöd. 2005:10 ”Fler jobb och fler i jobb”, Sveriges Kommuner och Landsting, 2004 ”Rehabilitering eller utanförskap? Om sjuka nollplacerade med ekonomiskt bistånd”, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting, 2004

Sveriges Kommuner och Landsting 118 82 Stockholm, Besök: Hornsgatan 20 Tfn: växel 08-452 70 00, Fax: 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

56 (56)