7164-177-9 by Sveriges Kommuner och Landsting

En kunskapsöversikt

MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

En kunskapsöversikt

MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

FORMGIVNING OCH ILLUSTRATIONER forsbergvonessen

TRYCKERI Katarina Tryck

BESTÄLLNINGAR Sveriges Kommuner och Landstings webbplats: www.skl.se (under Publikationer) eller Tel: 020-31 32 30 Fax: 020-31 32 40 ISBN-10: 91-7164-177-7 ISBN-13: 978-91-7164-177-9

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Förord Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem och ett hot mot kvinnors och barns hälsa, välbeﬁnnande och liv. Med utgångspunkt i ett kongressuppdrag vill Sveriges Kommuner och Landsting verka för att det utvecklas framgångsrika modeller för att förhindra hot och våld mot kvinnor och barn. Förbundet vill också främja samverkan mellan berörda instanser för att hitta bra lösningar för utsatta kvinnor. För att stödja kommuner och landsting presenterar Sveriges Kommuner och Landsting denna kunskapsöversikt, Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Skriften är tänkt att fungera som en kunskapsbank och ett verktyg som kan inspirera och vägleda vidare arbete. En av de viktigaste insatserna för att förebygga mäns våld mot kvinnor i nära relationer är att sprida kunskap. Kunskapen måste omfatta alla delar av denna omfattande fråga – våldets utbredning och former, samhällets ansvar samt förståelse för sambandet mellan ojämställdhet och mäns dominans och våld. Det är genom att synliggöra våldets orsaker liksom olika tänkbara lösningar på problemet som förändringar blir möjliga.

Forts. förord

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

▼

Kunskapsöversikten syftar till att täcka in hela bredden av problemkomplexet mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Skriften inleds med att sätta in frågan i ett svenskt historiskt och internationellt sammanhang. Därefter riktas fokus på hur mäns våld mot kvinnor kan förklaras samt hur omfattande våldet är. Vidare redogörs för våldets olika former och hur det uppstår i en relation. Därefter presenteras forskning kring vilka män som är våldsamma, vad mäns våld kostar och vilka behandlingsmöjligheter det ﬁnns för att män ska sluta slå. En viktig aspekt som också belyses är barnens situation och vad som händer när kvinnan bryter upp. Översikten avslutas med att samhällets ansvar klargörs, ett antal goda exempel på framgångsrikt arbete presenteras samt att aspekter av det förebyggande arbetet analyseras.

Kunskapsöversikten är skriven på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landstings forsknings- och utvecklingsråd. Förbundets strävan är att stimulera en ökad användning av forskningsbaserad kunskap och att stödja medlemmarnas kunskapsoch verksamhetsutveckling. Skriften är skriven av Mona Eliasson, professor i psykologi vid Högskolan i Gävle, och Barbro Ellgrim, magisterstuderande vid psykologiska institutionen vid Högskolan i Gävle. Vetenskapsjournalisten Ulla-Britt Strömberg har varit redaktör. En referensgrupp har bidragit med erfarenheter och kunskap, den har bestått av Elizabeth Salomonsson, kommunstyrelsen i Köping och Pia Blomgren, individoch familjeomsorgen, Norrtälje samt Gigi Isacsson, Fredrik Lundkvist, Goldina Smirthwaite och Anna Ulveson från Sveriges Kommuner och Landsting. Ett tack till referensgruppen för deras arbete. För innehållet står författarna.

Carl-Olof Bengtsson Ordförande i FoU-rådet Jenny Norén Projektledare Sveriges Kommuner och Landstings kvinnofridssatsning

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Författare Mona Eliasson, professor i psykologi med särskild inriktning på genus vid Högskolan i Gävle. Hennes forskning handlar sedan 15 år om hur kvinnor upplever och hanterar mäns våld och dominans. En nyare inriktning är mäns konfrontation med sitt eget våld i olika interventioner. Barbro Ellgrim, fil. kand. i beteendevetenskap med psykologi som huvudämne vid Högskolan i Gävle. Hon arbetar med en magisteruppsats om hur unga kvinnor uttrycker sin könsidentitet.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Innehåll

Mäns våld mot kvinnor – ett stort samhällsproblem

Särskilt utsatta grupper av kvinnor Kvinnor med utländsk bakgrund

Internationellt arbete

Hedersrelaterat våld

Mäns våld medför stora kostnader

Kvinnor som missbrukar

Sverige: Från husbondevälde till Kvinnofridsreform

Kvinnor med funktionsnedsättningar

2 Hur kan mäns våld mot kvinnor förklaras?

5 16

När uppstår våld i en relation?

Könsmaktsordningen

Stegvis utveckling mot fysiskt våld

Individnivå

Strukturell nivå

Kulturell nivå - normer och värderingar

Kvinnors våldsanvändning

Vilka män är våldsamma?

Partnervåld i samkönade relationer

Överrepresenterade grupper

En särskild psykologisk proﬁl?

Myten om kvinnor med dåligt självförtroende

3 Våldets omfattning och olika former

Mäns våld i siffror

Många nedlagda fall

Barn som upplevt våld i hemmet

Dödligt våld

Barnen är också brottsoffer

Olika typer av undersökningar

Reaktioner hos barn

Olika former av våld

Hjälp till våldsutsatta barn

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Vad kostar mäns våld?

Förebyggande arbete

Direkta och indirekta kostnader

Kunskap och förståelse som grund för förändring

Konsekvenser för kvinnors hälsa

Kampanjer mot mäns våld mot kvinnor

Utbildning av yrkesgrupper

Källförteckning

Förteckning över faktarutor och ﬁgurer

100

9 När kvinnan bryter upp

Samhällets skydd för våldsutsatta kvinnor

Att gå under jorden

Framgångsrika hjälpinsatser

10 Hur få män att sluta slå?

Program inom kriminalvården

11 Samhällets ansvar

Polisen

Åklagare och domstolar

Kommunerna

Landstingen

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

1 Mäns våld mot kvinnor – ett stort samhällsproblem Mäns våld mot kvinnor, i synnerhet inom familjen, är ett stort globalt samhällsproblem och det mest extrema exemplet på den obalans som råder i maktförhållandet mellan kvinnor och män. Problemet har alltid funnits men uppmärksammades inte på allvar förrän på 1990-talet. Tidigare ansågs mäns våld mot kvinnor inom familjen vara en privat angelägenhet och man underskattade både hur omfattande och hur allvarligt våldet är. Man hade heller inte förstått hur detta ”privata” våld samspelar med normer, värderingar, attityder m.m. i det omgivande samhället.

Mäns våld mot kvinnor • Kapitel 1

ärldshälsoorganisationen konstaterar i en rapport att kvinnor är särskilt utsatta för mäns våld i miljöer där det finns stora ojämlikheter mellan kvinnor och män, där könsrollerna är rigida, där kulturella normer stödjer en mans rätt att utöva våld och där det finns svaga sanktioner för denna typ av våld (WHO, 2002). Män utsätts oftare än kvinnor för våld, men i båda fallen utövas våldet av män. Ett tydligt mönster i våldet, såväl internationellt som i Sverige, är att män huvudsakligen utsätts för våld av okända män utomhus. Den vanligaste formen av våld mot kvinnor och flickor sker däremot i hemmen och inom familjen. Hemmet erbjuder ofta inte säkerhet och trygghet för flickor och kvinnor (Stanko, 1985).

Internationellt arbete Internationellt fokuseras mäns våld mot kvinnor och dess konsekvenser allt mer inom till exempel FN och EU. Många viktiga FN-dokument behandlar diskriminering av kvinnor och mäns våld mot kvinnor (se faktaruta 1). Genom Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor 1993 uttalar FN att mäns våld mot kvinnor är en kränkning av kvinnors rättigheter och grundläggande friheter, och att våldet är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män där män är överordnade och kvinnor underordnade.

Handlingsplan för jämställdhet I september 1995 höll FN sin fjärde globala kvinnokonferens i Beijing i Kina. Konferensen blev startskottet för ett nytt progressivt tänkande kring jämställdhet och där antogs en handlingsplan för jämställdhet. Handlingsplanen tar upp tolv områden där kraftiga åtgärder måste sättas in för att kvinnors rättigheter ska respekteras.

FAKTARUTA 1 FN:S ARBETE FÖR ATT AVSKAFFA VÅLD MOT KVINNOR Många FN-dokument – konventioner, deklarationer, handlingsplaner, resolutioner m.m. – handlar om diskriminering av kvinnor och kvinnors mänskliga rättigheter. Endast konventioner är juridiskt bindande medan övriga dokument kan sägas vara starkt moraliskt bindande. Några milstolpar i FN:s arbete: 1979 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (den så kallade Kvinnokonventionen). Konventionen tar bland annat upp kvinnors rätt till utbildning, arbete, hälsovård och att delta i politiken på samma villkor som männen. Själva konventionen innehåller ingen tydlig hänvisning till problemet med mäns våld mot kvinnor, även om den sedan uttolkats så i kompletterande kommentarer. Konventionen kallas ibland CEDAW efter dess engelska namn Convention on the Elimination of Discrimination against Women. 1993 Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Här deﬁnieras mäns våld mot kvinnor klart och tydligt som ett samhällsproblem. Våldet är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män där män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. FN:s deﬁnition av våld mot kvinnor omfattar fysiskt, sexuellt och psykiskt våld. Enligt FN-deklarationen bör medlemsstaterna ”med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor”. 1994 FN anställer en särskild rapportör som ska rapportera om våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser. 1995 Handlingsplan för jämställdhet från FN:s kvinnokonferens i Beijing. Handlingsplanen förstärker FN-deklarationen från 1993 och lyfter bland annat fram att våldtäkt och våld inom äktenskapet ska ses som våld mot kvinnor. 2000 Fem år efter konferensen i Beijing ägde en uppföljning rum i New York. I dokumenten därifrån sägs bland annat att det är staters skyldighet att göra sitt yttersta att förhindra och bestraffa brottsligt våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Några exempel på områden är ”Kvinnor och fattigdom”, ”Våld mot kvinnor”, ”Kvinnors mänskliga rättigheter” och ”Unga flickors situation” (Jämsides, 2004). Handlingsplanen har blivit ett grundläggande dokument i internationellt arbete för jämställdhet och mot våld mot kvinnor. I handlingsplanen uttrycks bland annat att våld mot kvinnor innefattar våld och våldtäkt inom äktenskapet (Johnsson-Latham, 2005). På konferensen i Beijing markerades att våld mot kvinnor och flickor, som tidigare definierats som en hälsofråga, är en fråga om rättigheter och ska behandlas ur ett rättighetsperspektiv (ibid). Det betyder att problemet blir mer omfattande belyst där man också studerar och beskriver samhället i vilket våldet sker, i stället för att enbart fokusera på konsekvenserna av misshandel och övergrepp. Ett sådant synsätt underlättar även möjligheter att förebygga våld mot kvinnor eftersom det ger en ökad förståelse av våldets orsaker, och innebär att kopplingen till jämställdhet, det vill säga lika rättigheter oberoende av kön, blir tydligare och får en viktigare roll i det förebyggande arbetet. FN:S DEFINITION AV VÅLD MOT KVINNOR: Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet, (Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor, 1993)

Europaparlamentet Våld mot kvinnor diskuteras inom olika EU-organ, men varje medlemsland utformar sin egen lagstiftning. Europaparlamentet antog i februari 2006 ett så kallat initiativbetänkande om hur våld mot kvinnor bör bekämpas. Där uppmanas medlemsländerna bland annat att klassiﬁcera sexuellt våld inom äktenskapet som ett brott. Europaparlamentet framhöll också att medlemsländerna bör se våld mot kvinnor som en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Mäns våld mot kvinnor • Kapitel 1

Mäns våld medför stora kostnader Mäns våld mot kvinnor orsakar stort personligt lidande för kvinnorna, fysisk och psykisk ohälsa, och ofta förstörd ekonomi eftersom våldet till exempel påverkar kvinnors förmåga att sköta ett arbete. Till bilden hör även att när kvinnor misshandlas så misshandlas också deras barn, direkt eller indirekt genom att de upplever våld i hemmet. Samhället åsamkas även andra stora kostnader. Världsbanken, som kartlägger hinder för ekonomisk utveckling i olika länder, har rapporterat att våld och sexuella övergrepp förkortar livslängden hos världens kvinnor lika mycket som alla former av cancer (Heise, 1997). Världsbankens chefsekonom Francois Bourguignon gjorde år 1999 uppskattningen att kostnaderna för mäns våld i USA motsvarade ungefär 3 % av landets BNP (Johnsson-Latham, 2005). (För en utförligare diskussion av ekonomiska konsekvenser och hälsoeffekter av mäns våld mot kvinnor se kap. 8.)

Sverige: Från husbondevälde till Kvinnofridsreform Sverige, liksom andra länder, har en lång historisk tradition av husbondevälde. Så långt tillbaka vi har skriftliga källor var mannen hushållets överhuvud. Han bestämde över hustru, barn och tjänstefolk och hade enligt lagen rätt att utöva husaga, det vill säga bruka våld mot dem (se faktaruta 2).

Mannens lagliga rätt att aga Tidig lagstiftning handlade främst om mäns juridiska rättigheter. Vad gäller skydd av kvinnor var våldtäkt av typen överfallsvåldtäkt det samhället ansåg angeläget att lagstifta om fram till 1800-talet. Överfallsvåldtäkt innebar att en okänd man kastade sig över en kvinna, oftast

FAKTARUTA 2 NÅGRA MINNESVÄRDA ÅRTAL I SVENSK KVINNOHISTORIA I det förindustriella samhället var mannen hushållets överhuvud. Han bestämde över hustru, barn och tjänstefolk och hade laglig rätt att utöva husaga, det vill säga bruka våld mot dem. Kvinnans väg till en fri och självständig individ har varit lång. Nedan presenteras några minnesvärda årtal. 1734 Med 1734 års lag förbjuds mannen att aga sin hustru så att hon blir allvarligt skadad eller avlider. Men han kan fortfarande slå henne utan att bli straffad. 1863 Ogift kvinna blir myndig vid 25 år. Tidigare var fadern förmyndare för ogift dotter om hon så var fyllda 50 år. 1864 Husagan avskaffas och därmed mannens rätt att aga sin hustru. 1884 Myndighetsåldern för ogifta kvinnor blir 21 år, samma som för män. Men gift kvinna är omyndig, maken är hennes målsman. 1915 ”Djup och varaktig söndring” godkänns som skäl för skilsmässa och kvinnor får en reell möjlighet att ta sig ur ett outhärdligt äktenskap. Antalet skilsmässor ökar omedelbart. 1920 Gift kvinna blir myndig. 1921 Kvinnor får rösträtt och kan väljas in i riksdagen. 1965 Sverige inför som första land i världen en lag mot våldtäkt inom äktenskapet. 1979 JämO, jämställdhetsombudsmannen, inrättas som en statlig befattning. 1982 Kvinnomisshandel sorteras under allmänt åtal; det måste inte längre vara kvinnan själv som anmäler mannen för att han ska kunna åtalas. 1988 Lag om besöksförbud. En man dömd för övergrepp får inte kontakta kvinnan han utsatt för våld.

utomhus, och utsatte henne för sexuellt våld. Birger Jarls kvinnofridslagar från 1200-talet handlade om att skydda släkten/familjen från skammen det innebar om någon av deras kvinnor blev bortrövad eller våldtagen. Omsorgen gällde alltså inte kvinnan själv, eftersom hon inte hade några rättigheter som egen person. Det var den drabbade släkten/familjen, som företräddes av män, som skulle kompenseras. Våldtäkt kunde bara begås av någon som inte tillhörde familjen. Endast mannen kunde upplösa ett äktenskap och han hade till och med rätt att döda en otrogen hustru, enligt Svealagarna. Som husbonde i bondesamhället skulle mannen upprätthålla ordningen i hushållet – även med fysiskt våld om han ansåg det nödvändigt. Anledningen till våld mot hustrun kunde vara godtycklig och helt beroende på mannens uppfattning. Att kvinnan inte visade tillräcklig underdånighet kunde vara en anledning till att han brukade våld mot henne i 1600-talets Sverige. Om mannen valde att inte utöva sin husbonderätt att aga hustrun var det hans eget val och kvinnan kunde anses ha tur att ha fått en sådan mild man. På 1700-talet begränsades mannens rätt att slå sin hustru. Våldet fick inte gå så långt att kvinnan allvarligt skadades eller miste livet. Andra former av våld mot kvinnor i hemmet begränsades inte; det sågs inte heller som våld utan som ”disciplinering”. De mer extrema fallen av våld, ofta i kombination med hög alkoholkonsumtion, kunde innan det fanns något samhälleligt skydd tvinga utsatta kvinnor och barn att fly till släkt och vänner för att få skydd från en våldsam och berusad man (Taussi Sjöberg, 1988). Andra tillflykter fanns inte – om inte kvinnan kunde hitta något sätt att försörja sig och sina barn. En gift kvinna var utlämnad åt sin makes legala våld till år 1864 då lagen om husaga avskaffades.

1998 Kvinnofridsreformen. Lagstiftningen gällande mäns våld mot kvinnor skärps, bland annat införs det nya brottet grov kvinnofridskränkning där även psykiskt och sexuellt våld inkluderas. Straffet kan bli upp till sex års fängelse. Begreppet våldtäkt utvidgas till att gälla alla former av påtvingade sexuella kontakter.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Gift kvinna blir myndig I lagens ögon var kvinnan underordnad mannen. Inte förrän efter mitten på 1880-talet blev ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder och fick förvalta sin egendom – men om de gifte sig övertog mannen denna rätt. Gift kvinna var omyndig i ytterligare flera decennier, fram till 1920. Sannolikt innebar det en stor förbättring för kvinnor då den ogifta kvinnan år 1872 fick rätt att själv välja sin make utan tillstånd från förmyndare, som vanligen var hennes far eller bror. Men att välja en i familjens ögon passande make var nog fortfarande starkt förväntat – och åtlytt. Äktenskap kunde inte upplösas annat än i specifika undantagsfall förrän in på 1900-talet. Om mannen i vittnes närvaro hotade kvinnan till livet, kunde det dock vara ett godtagbart undantag (Ohlander & Strömberg, 1996). Även efter det att viss möjlighet till skilsmässa hade införts hämmades kvinnorna av små möjligheter till egen försörjning, exempelvis var många hantverk och yrken inte öppna för kvinnor. Stora förändringar för kvinnorna kom med nya lagar en bit in på 1900-talet. ”Djup och varaktig söndring” godkändes som skäl för skilsmässa. Gift kvinna blev myndig och kunde föra sin egen talan i olika frågor. År 1921 fick kvinnor rösträtt. Genom 1920 års giftermålsbalk likställdes kvinnors arbete i hemmet med mannens lönearbete och inom äktenskapet skulle makarna i princip vara jämställda.

Förbud mot våldtäkt inom äktenskapet Upprepade försök under 1930-talet att få misshandel av kvinnor i hemmet under allmänt åtal misslyckades. Fortfarande måste alltså kvinnan själv anmäla mannen för att han skulle kunna åtalas. Motståndet mot att ändra lagen handlade om att familjeinstitutionen inte ﬁck försvagas, vilket i praktiken var ett försvar för mannens överordnade position i familjen. Inställningen började mjukas upp något på 1940-talet då grov miss-

Mäns våld mot kvinnor • Kapitel 1

handel i hemmet kom under allmänt åtal. Andra försök till förändring misslyckades av samma skäl som tidigare, man ville värna mannens ställning inom familjen. Men år 1965 ﬁck Sverige som första land i världen – dock inte utan häftigt motstånd i riksdagen med samma argument som tidigare – en lag som förbjöd våldtäkt inom äktenskapet (Dahlberg, 1988).

Kvinnomisshandel under allmänt åtal En avgörande faktor för ändrade attityder och nya lagar var kvinnojourrörelsen. Den startade i slutet av 1970talet och ﬁck ett verkligt uppsving under 1980-talet då många kvinnojourer bildades, och man tog på sig nya arbetsuppgifter (Önfelt, 1993). Förutom att hjälpa och stödja våldsutsatta kvinnor drev man också upplysningsoch lobbyverksamhet och blev i ﬂera avseenden ledande i debatten om hur mäns våld mot kvinnor skulle hanteras (Eliasson & Lundy, 1999). Tillsammans med pålästa och intresserade (oftast kvinnliga) politiker förde kvinnojourerna en intensiv debatt från sin begynnelse och år 1982 blev kvinnomisshandel ett brott där åklagare kan ingripa oavsett om kvinnan anmäler eller ej. Om polisen, till exempel vid en utryckning till en lägenhet, kan få bevis för att ett våldsbrott har begåtts kan åklagare åtala mannen. Kvinnomisshandel kom under allmänt åtal utan inskränkningar, vilket också betyder att kvinnan inte kan ta tillbaka en anmälan. Samtidigt var – och är – det svårt att utan kvinnans medverkan få tillräcklig bevisning för att få mannen fälld i domstol.

Betänkandet Kvinnofrid banade väg Allteftersom kunskaperna ökar om ett problemområde kan det leda till att juridiska deﬁnitioner ändras och nya lagar införs. År 1983 kom utredningen Kvinnomisshandel från Socialdepartementet där man kan skymta vissa ansatser till ett nytt tänkande om att mäns våld mot kvin-

nor handlar om makt och ojämlikhet mellan könen, men som inte lämnade några mer djupgående spår. Däremot kom på 1990-talet en ny stark lagstiftning gällande mäns våld mot kvinnor. Till grund för den nya lagstiftningen låg betänkandet Kvinnofrid (Att ta ansvar för sina insatser, 2006) som utgick från en analys av det våld som drabbar kvinnor, i de utsattas erfarenhet och som baserades på aktuell forskning. Där underströks att den tidigare inställningen att främst se till det fysiska våldet är för begränsad. Man kan inte avgöra allvaret i situationen genom att inspektera blåmärken och frakturer. Förutom det fysiska våldet tillkommer också sexuellt och psykiskt våld, vars effekter kan vara väl så skadliga som fysiskt våld. I betänkandet diskuterades också sådana komplicerade frågor som varför våldsutsatta kvinnor inte genast lämnar mannen och polisanmäler honom. Eller varför kvinnor ibland gör ett försök att komma bort från mannen, men sedan återvänder. Dessa aspekter hade tidigare ibland använts mot en våldsutsatt kvinna för att ifrågasätta hennes berättelse om våld och övergrepp. Om en kvinna som misshandlats inte genast polisanmält eller lämnat mannen kunde väl våldet inte vara så allvarligt resonerade man, utan insikt om att en hotad kvinna kunde uppleva det lika farligt att anmäla mannen som att avstå. Vissa forskare argumenterade till och med att våldsutsatta kvinnor hade starkt avvikande personlighet och egentligen inte ville förändra sitt liv och få stopp på misshandeln (Caplan, 1984; Shainess, 1977).

Kvinnofridsreformen Betänkandet Kvinnofrid ledde till ett åtgärdsprogram som fått samlingsnamnet Kvinnofridsreformen och som bland annat omfattar skärpt lagstiftning. De nya lagarna kallas också ofta kvinnofridslagarna och brott mot lagarna för kvinnofridsbrott (se faktaruta 3). Ett exempel är det nya brottet grov kvinnofridskränkning som infördes i brottsbalken. Ett annat exempel är att våldtäktsbrottet

FAKTARUTA 3 KVINNOFRIDSREFORMEN År 1993 tillsatte regeringen en kommission som utifrån ett kvinnoperspektiv skulle göra en översyn av frågor rörande våld mot kvinnor. Den kallade sig Kvinnovåldskommissionen och kom med ett slutbetänkande, Kvinnofrid, som innehöll en rad förslag för att motverka mäns våld mot kvinnor. Betänkandet låg till grund för en proposition från regeringen, Kvinnofridspropositionen, som riksdagen antog 1998. Resultatet blev ett samlat åtgärdsprogram – Kvinnofridsreformen – som omfattar skärpt lagstiftning, förebyggande åtgärder och bättre bemötande av våldsutsatta kvinnor. Grov kvinnofridskränkning Genom Kvinnofridsreformen infördes det nya brottet grov kvinnofridskränkning i brottsbalken 4 kap. 4a §. Grov kvinnofridskränkning innebär i korthet följande: Om en man begår brottsliga gärningar (t.ex. misshandel, olaga hot, olaga tvång, sexuellt eller annat ofredande, sexuellt utnyttjande) mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med, ska han dömas för grov kvinnofridskränkning i stället för dessa brott. En förutsättning är att gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Straffet är fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av straffvärdet tas särskild hänsyn till det upprepade eller systematiska i mannens beteende.

utvidgades, så att samlag jämställs med ”annat sexuellt umgänge om gärningen i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag med hänsyn till kränkningens art och omständigheter”. Även lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster (”sexköpslagen”) från 1999 hör till kvinnofridslagarna, eftersom prostitution kan ses som en form av så kallat strukturellt våld i samhället mot kvinnor (se kap. 2 för en diskussion av begreppet strukturellt våld). Prostitu-

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

tion förutsätter en ojämlik relation mellan parterna. Nu kriminaliserades köp men inte försäljning av sex, i ett försök att eliminera marknaden som den viktigaste grunden till prostitution. Det var ett signiﬁkant steg att inkludera denna form av strukturellt våld mot kvinnor genom att försöka skifta stigmatiseringen från kvinnan och i stället fokusera på kunden, mannen.

Kvinnofridsbrott eller lägenhetsbråk? Vad man kallar en företeelse har betydelse för hur den tolkas och förstås. Ett problem kan maskeras och förminskas, till exempel om ”misshandel” kallas för ”bråk”; det senare låter mindre allvarligt och antyder att skulden kan delas av ﬂera inblandade. Därför avslutas detta inledningskapitel med en kortfattad översikt av begrepp som används när man diskuterar mäns våld mot kvinnor i nära relationer. ”Lägenhetsbråk” är ett uttryck som använts av polisen och som ofta är liktydigt med en mans våld mot sin kvinnliga partner eller före detta partner i bostaden. Uttrycket döljer både vem som utövar våldet och vem som drabbas. ”Familjevåld” är en annan beteckning som kan betyda våld inom familjen mot olika medlemmar: barn, äldre, kvinnor. Att använda termen synonymt med mäns våld mot kvinnor döljer mannens roll som våldsutövare. Detsamma kan gälla för begrepp som ”kvinnovåld” eller ”kvinnomisshandel”. Många väljer därför att använda uttrycket ”kvinnofridsbrott” eller ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer” för att påvisa att det handlar om fysiskt, sexuellt och psykiskt våld, samt andra handlingar som skadar och undergräver kvinnans integritet, utövat av en man mot en närstående kvinna. ■

Mäns våld mot kvinnor • Kapitel 1

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

2 Hur kan mäns våld mot kvinnor förklaras? Förklaringar till mäns våld mot kvinnor, och till relationen mellan kön och våld, ﬁnns i olika teoretiska inriktningar. Forskningen om kön och våld sträcker sig från individualistiska och psykologiska perspektiv till sociologiska perspektiv, som var för sig gör anspråk på att ge bästa förklaringen. Frågan måste dock alltid ställas vilka problem som studeras och utifrån vilka utgångspunkter. För förståelsen av mäns våld mot kvinnor ﬁnns det inga teorier som varit så fruktbara som de med genusperspektiv, då problemet ytterst bottnar i ojämlikhet mellan kvinnor och män.

Hur kan mäns våld mot kvinnor förklaras? • Kapitel 2

tt det ﬁnns mycket kunskap om ett problem räcker inte för att kunna förstå och förklara problemet. Kunskaperna behöver systematiseras och organiseras i en teori om varför ett problem existerar och de grunder på vilka man kan förklara det. En god teori kan integrera och förklara många olika sorters information och vägleda studiet av nya viktiga frågor. Det stora genombrottet i forskning om mäns våld mot kvinnor i nära relationer kom när man inkluderade könsrelaterade dimensioner (Eliasson, 1999). Det innebär att våldet ses som en del av diskrimineringen av kvinnor i samhället och är ett uttryck för historiskt ojämnlika maktförhållanden mellan kvinnor och män.

Könsmaktsordningen Kulturen och samhället vi lever i bidrar till och påverkar mäns våld mot kvinnor och måste därför undersökas om hela problematiken ska analyseras. Om våldet enbart handlade om vissa avvikande individer skulle vi nöja oss med förklaringar av typen psykologiska avvikelser, drogproblem och/eller kriminalitet hos våldsamma män. Men dessa män är ju inte ensamma om att utöva våld mot sin kvinnliga partner, även utåt sett välanpassade män kan vara våldsamma i hemmet. I detta komplex ﬁnns tre nivåer som förklarar delvis olika delar och som bildar en ram för människors förståelse och reaktion på våldet. Det handlar om (1) individuella olikheter eller avvikelser (2) strukturella faktorer samt (3) kulturella normer och värderingar. (Se faktaruta 4.) Tillsammans bildar dessa vad vi brukar kalla ett könsmaktssystem eller könsmaktsordningen. Med begreppet ”ordning” avses ett maktförhållande där män är överordnade och kvinnor underordnade.

FAKTARUTA 4 ANALYSNIVÅ FÖR ATT FÖRSTÅ KÖN OCH VÅLD 1. Individnivå. Förklaringar på denna nivå utgår från att män med vissa egenskaper och egna problem är våldsamma. Exempelvis män med alkohol- och drogproblematik, kriminella, mentalt sjuka, psykopater och män som själva varit våldsutsatta i barndomen. 2. Strukturell nivå. Förklaringar på denna nivå ser mäns våld som ett problem kopplat till samhällsorganisation, som direkt och indirekt uppmuntrar och underlättar för individuella män att dominera, kontrollera och till och med bruka våld mot kvinnor. Exempel på strukturer i samhället är familjen, föräldraskap, arbetsliv där olika (ofta outtalade) normer kan gälla för kvinnor och män, till exempel vilken sexuell frihet en tonårsdotter och en tonårsson ska ha, vilka möjligheter att satsa på jobbet som småbarnsmammor och småbarnspappor ska ha, vilka lönenivåer som gäller för kvinnodominerade vårdyrken respektive mansdominerade teknikyrken etc. 3. Kulturell nivå. Förklaringar på denna nivå handlar om förståelseramar, normer och värderingar som kan tjäna som ursäkter för våld. Till exempel att det är skamligt för en man att inte ”vara herre i sitt eget hus” och därför kan han ha provocerats av en dominant hustru till våld. En förståelse av våldets former, omfattning, faktorer som underlättar att våldet fortsätter och av hur individer hanterar våldet måste inbegripa alla tre nivåerna. Individen väljer att utföra handlingarna, men omgivningsfaktorer (nivå 2 och 3) underlättar, förklarar och ursäktar det våld han utövar mot sin partner. (Efter bl.a. Sandra Harding, 1986.)

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Individnivå En vanlig förklaring till mäns våld är personliga faktorer, inte minst mannens personliga egenskaper. En konsekvens av att ensidigt betona personlighetsegenskaper är att problemet förminskas och kan hållas på avstånd, det gäller ju bara ”speciella” män – alkoholister, kriminella, sjukligt aggressiva män etc. – inte min skötsamme granne eller svåger. En annan konsekvens av att framhålla avvikande egenskaper som förklaring till våldet är att det blir svårt att hitta generella förebyggande åtgärder mot mäns våld. På individplanet är variationerna, inklusive maktförhållandet, mellan kvinnor och män som störst. Alla män är inte överordnade alla kvinnor, men inom jämförbara grupperingar, såsom inom ett yrke, är det oftast så; det är till exempel vanligare att chefen i en arbetsgrupp är en man än en kvinna. Det ﬂesta män är heller inte våldsamma, många utnyttjar inte manliga privilegier, en del tar till och med aktivt avstånd från dem. Men genom kategoritillhörighet kan även de individer som protesterar gynnas av en ojämlik maktfördelning. En parallell situation är rasistiska samhällen som apartheidpolitikens Sydafrika, för att ta ett extremt och övertydligt exempel, där vita oberoende av inställning gynnades på svartas bekostnad.

som formar individers handlingar (Johnsson-Latham, 2005). Det avser sociala system inom vilka kvinnor är underordnade män. Patriarkalt våld har av FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor definierats som ”ett samlingsbegrepp för det våld som bottnar i och försvarar patriarkala maktstrukturer”. Ett annat mycket vanligt begrepp för våld på strukturell nivå är rätt och slätt strukturellt våld. I en WHOrapport från 1997 nämns flera exempel på strukturellt våld såsom prostitution, trafficking, könsstympning, tvångsgifte, m.m. som avgörande faktorer för kvinnors liv, hälsa och välbefinnande. Sverige har flera lagar som förbjuder strukturellt våld, till exempel lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster (”sexköpslagen”), men många män, inklusive högt uppsatta jurister, anser sig kunna bortse från den. Ett annat exempel på strukturellt våld är sexuella trakasserier på en arbetsplats, men förbudet mot detta uppfattas i många fall som ett löjligt påfund och en inskränkning i den personliga friheten som införts av sexfientliga och humorlösa. Den frihet som då hotas är friheten att uppträda oprofessionellt och rättigheten att kränka kolleger eller underordnade på grund av kön. Pornografi bör också räknas till strukturellt våld (dock inte erotiska framställningar, dikter, bilder m.m. som finns i alla kulturer). I Sverige betraktas pornografi som en tryckfrihetsfråga, men skulle också kunna ses som en människorättfråga.

Strukturell nivå Strukturell nivå innebär de strukturer som inramar vårt liv. Några exempel på betydelsefulla strukturer i samhället är familjen och arbetsliv. Strukturerna bärs av lagar och/eller traditioner, till exempel lagstiftning om familjerätt och arbetsmarknadslagstiftning. Strukturerna är mer uppenbara och medvetna för oss än kulturella normer och värderingar (se nästa avsnitt). Ett begrepp på strukturell nivå som används för att analysera våld mot kvinnor är patriarkala maktstrukturer

Hur kan mäns våld mot kvinnor förklaras? • Kapitel 2

Kulturell nivå – normer och värderingar Kulturella inslag brukar inte vara svåra att identiﬁera när det gäller kulturer långt ifrån den egna där man tar fasta på det annorlunda. Men kulturell styrning och påverkan på könsrelationer, normer för god manlighet och god kvinnlighet, olika accepterande av handlingar och

beteenden beroende på om det gäller en kvinna eller en man, finns överallt. Traditionell svensk kultur innehåller många element som förmedlar en uppfattning om mannens överlägsenhet över kvinnor i allmänhet och den egna partnern i synnerhet, trots jämställdhetslagar. Ordspråk och allmänna talesätt till exempel uttrycker en förväntad norm. I svenska språket finns många skällsord för ilskna kvinnor, men få om ilskna män. Vi har fyra gånger så många nedsättande uttryck om sexuellt utlevande kvinnor som om motsvarande män (Svahn, 1999). Ilskna kvinnor och kvinnor som uppenbart lever ut sin sexualitet bryter mot våra kulturella normer för ”goda” kvinnors uppträdande. De flesta människor brukar inte reflektera medvetet över könsnormer, förutom i sammanhang som påtalas i media eller i diskussioner om arbetsfördelning. Men eftersom outtalade normer internaliseras, det vill säga omedvetet blivit en del av vår bild av världen, kan kvinnofientliga värderingar omfattas av både kvinnor och män och betraktas som naturliga av båda parter. Manligt kön anses allmänt tillföra något, exempelvis till kvinnodominerade yrken, och därför kunde intagningskraven sänkas något för blivande manliga förskollärare och sjuksköterskor. Däremot uppfattas situationer av positiv särbehandling, alltså när två personer har likvärdiga meriter och man kan välja det underrepresenterade könet, ge kvinnor orättvisa fördelar. Vanligtvis är alltså kulturella normer och värderingar osynliga och betraktas som självklara sätt att vara för kvinnor och män. Den som avviker från normen, en tydligt självsäker kvinna eller en man som tar på sig ”kvinnosysslor” blir däremot medveten om normens existens.

Konsekvenser av outtalade normer En man får naturligtvis inte bruka våld mot sin partner, men ofta tycker omgivningen att han kan förlåtas för

enstaka ”övertramp” under vissa omständigheter, i synnerhet om kvinnan fått honom att känna sig maktlös. Kvinnan kan uppfattas som alltför dominant, för självständig eller provocerande och därmed indirekt ansvarig för misshandel (Holmberg & Enander, 2004). En sådan kvinna har redan avvikit från den godtagna kvinnobilden och omgivningen kan förstå att en man reagerar, till och med att han tar till våld i frustration. Här ﬁnns en outtalad norm om kvinnors uppförande som inte gäller för män, som vägleder hur den konkreta situationen hanteras när den blir känd. I återkommande studier visas att kvinnor som kategori är i underläge i förhållande till män som kategori – lönemässigt, politiskt, statusmässigt, osv. – utan att gripa till våld när de känner sig maktlösa. Maktlöshetsförklaringen gäller alltså inte båda könen. Den norska psykologen Hanne Haavinds studier av parrelationer visade hur mentala strukturer, som förändras mycket långsamt, kan spela in i vardagslivet och ha betydelse för arbetsfördelningen i en familj. Mannens insatser betecknas som ”hjälpa till”, vilket lägger ansvaret på kvinnan. Det arbete mannen gör bestäms av honom och blir en gåva till henne – om hon förtjänar det. Arbetsfördelningen i hemmet är både ett uttryck för och bidrag till att fortsätta upprätthålla mannens historiska dominans i privatlivet. Samtidigt uppfattar båda det som normalt och naturligt (Haavind, 1982; Holmberg, 1993). I fråga om våld medför detta att många kvinnor även står ut med en behandling som ligger bortom det vanligtvis accepterade såsom verbala kränkningar, hot, sexuellt tvång och våldsutbrott. Ofta är kvinnorna osäkra på och fruktar både mannens och omgivningens reaktion om de skulle protestera öppet och försöka förändra saken. Män som misshandlar drar nytta av glappet mellan jämställdhetsideologi som ofﬁciell norm och de ojämlika värderingar och normer som fortfarande lever kvar. De hänvisar ofta till den rätt de anser sig ha i förhållande till en kvinna de lever ihop med (t. ex. Hydén, 1992), en

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

”rätt” som låter som ett eko från det gamla bondesverige där husbonden kunde aga sin hustru om hon var uppstudsig eller inte skötte hushållsgöromålen till hans belåtenhet. I andra sammanhang kan männen hänvisa till en religiös norm, till och med åberopa en gudagiven rätt (Lundgren, 1992). Om vissa individer är medvetna om och tar avstånd från en sådan norm, upphäver det inte normens existens. Så länge många människor i praktiken godkänner att mannen har rättigheter som kvinnan i en relation inte ska ha kommer det privata förtrycket och även våldet att fortsätta existera. Bekämpandet av orättvisa och ojämlika strukturer sker bland annat genom nya lagar och en sträng tillämpning av dessa, vilket på sikt förväntas påverka både våra handlingar och våra värderingar. Men normer förändras långsammare än lagar.

Kvinnors våldsanvändning Ingen teori är utan undantag, det gäller även könsmaktsordningen. Våld i nära relationer betyder inte alltid en man som misshandlar sin kvinnliga partner. I det följande diskuteras dels kvinnor som misshandlar sin manlige partner, dels våld i samkönade relationer.

Kvinnor som misshandlar en manlig partner Det ﬁnns ett fåtal fall där en kvinna misshandlar sin manlige partner. Området är föga studerat men en liten grupp kvinnor, förmodligen 3–5 % av alla kända fall av partnervåld, kan räknas som misshandlare (Dobash & Dobash, 1980). Kvinnor är inte oförmögna till våld och grymheter, men i alla samhällen och kulturer reserveras både giltig och ogiltig våldsanvändning för män (Eliasson, 1997). Somliga forskare har ändå hävdat att kvinnor är lika våldsbenägna i handling som män. De använder

Hur kan mäns våld mot kvinnor förklaras? • Kapitel 2

beteckningen ”familjevåld”. Flera sorters argument åberopas. Ett är att forskare har förutfattade meningar och endast studerar konsekvenserna av våld, till exempel att misshandlade kvinnor ofta får svåra skador, eller att män undviker att rapportera det för dem skamliga att bli slagna av en kvinna (t.ex. Straus, 1993). Familjevåldsstudierna har vissa utgångspunkter som förklarar deras annorlunda slutsatser. De fokuserar på enskilda händelser: antal slag, sparkar, örfilar osv., som kan fångas upp med frågeformulär där händelserna kan summeras, ofta utan hänsyn till sammanhanget. Man skiljer inte alltid mellan angripande våld och våld i försvar, vem som initierat våldet och vem som reagerar på det. Man följer inte heller utvecklingen av en relation eller en situation från ordväxling, hot och fram till skadligt brutalt och ofta kroniskt våld. Ekonomiskt våld och utpressning via barnen är våldsrelaterade händelser som inte tas upp i dessa studier. Alla läger är dock överens om att kvinnor inte är lika aggressiva som män, deras våld är inte på långt när lika starkt och skadeframkallande som mäns (Straus, 1993). Det finns heller inga rapporter om att kvinnor skulle försöka kontrollera och dominera sina partners genom psykologiskt förtryck, våld och hot. Kvinnor brukar heller inte förfölja och trakassera sina före detta partner i samma omfattning som män. Inget talar heller för att kvinnor skulle försöka kompensera sin genomsnittligt svagare kroppsstyrka genom tillhyggen, vapen osv. (Berk m fl, 1986; Gelles, 1990). Kvinnors våld mot en manlig partner ingår vanligtvis i en situation där mannen redan är våldsam och hotfull (Pence & Paymar, 1993). Våldets mening och avsikt måste inkluderas för en god förståelse, enligt den syn som är accepterad i svensk lagstiftning. ”Familjevåld” reserveras då för våld mot vilken medlem som helst av en familj: barn, gamla, partners.

Kvinnor mer ärliga om sitt våld I intervjuundersökningar kan man komma närmare hur människor tänker och förstår sina handlingar än genom frågeformulär med färdiga påståenden som deltagarna ska ta ställning till. Forskarna Russell och Rebecca Dobash (2004) intervjuade ingående 95 par där mannen dömts för våld. En del av kvinnorna angavs också ha brukat våld, och båda var villiga att tala om sitt våld. Av denna undersökning framgår tydligt att män rapporterade mindre av det våld de utövat än vad kvinnor gjorde om sitt våld. (För att kunna bedöma hur ärligt de svarat jämfördes mannens uppgifter om sitt våld med hur kvinnan beskrev hans våld och vice versa.) Paret var mer överens om kvinnans våldsomfång än om mannens. Kvinnornas våld var alltid mildare och konsekvenserna mindre allvarliga. De flesta av männen tog inte kvinnans våld på allvar och förlöjligade situationen, en annan grupp män imponerades av hennes kraft och att hon vågade ta till våld. En tredje grupp blev förvånade eller arga. En mycket liten andel av de 95 intervjuade männen såg sig som offer för övervåld. Vanliga reaktioner på våld hos misshandlade kvinnor, såsom extrem rädsla, hjälplöshet och förvirring, rapporterades inte av männen. När kvinnor griper till våld är det i allmänhet i försvar för att få slut på mannens våld mot henne, när alla andra utvägar har misslyckats eller när barnen hotas (Saunders, 1988). I det längsta är hennes strategi att försöka tala mannen till rätta, vädja till honom att han ska ta sitt förnuft tillfånga och upphöra med våldet. Att kvinnor som brukar våld mot en partner är förhållandevis få är helt i enlighet med könsmaktsordningen. Öppen aggression fostras bort systematiskt hos flickor, medan vi tar det för givet och mer sällan ingriper när småpojkar slåss och är bråkiga. När småpojkar slår andra pojkar – eller flickor– kan det till och med uppfattas som normalt och förväntat för pojkar (Eliasson, 1997). När en kvinna griper till våld markerar omgivningen att det är en större avvikelse från godkänt uppförande för kvinnor än det är för män.

Partnervåld i samkönade relationer Våld kan också förekomma i samkönade förhållanden. Det ﬁnns både olikheter och likheter mellan våld i samkönade och våld i olikkönade relationer.

Många stressfaktorer Ett rimligt antagande är att vid samkönat våld har psykologiska förklaringar på individnivå stor betydelse. Det ska inte tolkas som att det handlar om psykologiska avvikelser. Men en rad yttre faktorer kan samspela med individuella egenskaper och skapa mer stress i tillvaron. Generellt bidrar stress i omgivningen och yttre påfrestningar av olika slag till ökat våld inom familjen (Eliasson, 1997). För samkönade par ﬁnns dessutom många yttre stressfaktorer rotade i intolerans och okunnighet. Studier visar att homofobi och diskriminering bidrar till påfrestningar i samkönade parrelationer. Ofta är detta så starkt att även de drabbade själva tar till sig sådana värderingar, så kallad internaliserad homofobi. Sådana påfrestningar anses kunna bidra till våld mot en partner av samma kön (Balsam & Szymanski, 2005). Samhällets brist på tolerans för annan sexualitet än mellan en kvinna och en man skapar utan tvivel stress och oro för lesbiska och homosexuella relationer. (Eftersom många lesbiska kvinnor upplever att begreppet homosexuell är alltför starkt associerat till en relation mellan två män och osynliggör relationer mellan lesbiska kvinnor nämns här konsekvent båda grupperna.) Intoleransen kan till och med gå så långt som till livshotande våld, det vill säga hatbrott (Tiby, 1999). Rädsla för hatbrott innebär bland annat att lesbiska och homosexuella par inte utan risk öppet kan visa helt vardagliga uttryck för kärlek och tillgivenhet.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Att inte bli bekräftad som den man är Men en av de vanligaste stressfaktorerna är ännu mer fundamental och innebär att få hela sin existens förtigen och sin relation helt ignorerad, eller avfärdad i hånfulla ordalag. Att på olika sätt erkännas i sociala sammanhang är en grundläggande del av individens identitet. Den som har sitt erotiska begär riktat mot sitt eget kön får ofta inte detta erkännande, vilket drabbar både den som fortfarande inte ”kommit ut” och den som lever öppet med en partner. För samkönade parförhållanden kan det till exempel visa sig på så sätt att partnern blir utesluten från tillställningar där andra par är inbjudna, till och med inom familjekretsen. Individen blir inte bekräftad som människa, som den hon faktiskt är, och får inte sin relation till partnern erkänd som fullvärdig. Ytterligare stress tillkommer naturligtvis om andra uttrycker öppet ogillande av ens val av partner eller av relationen, eller hävdar att utlevd lesbisk och homosexuell sexualitet inte kan tolereras. När våldet i en samkönad relation blir ett faktum saknas för den våldsutsatta såväl medvetenhet om problemets allmänna existens (Junström, 2001), som tillgång på adekvat stöd och hjälp (Holmberg & Stjernqvist, 2006). För samkönat våld kan utöver andra stressfaktorer dessutom ﬁnnas hotet att bli avslöjad som lesbisk eller homosexuell för arbetsgivare, släkt och andra som antas inte förstå (Holmberg & Stjernqvist, 2006). Fördomar och utsattheten som lesbisk eller homosexuell och brist på såväl information som tillgängliga hjälpinstanser förhindrar den utsatta att söka hjälp. De individuella förtrycksmetoderna förefaller dock tämligen likartade oberoende av kön. Det handlar om fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld (Holmberg & Stjernqvist, 2006). Vid våld och kränkningar från en partner av samma kön har den utsatta parten också ofta svårt att lämna relationen genom en djup rädsla för ensamhet. Gruppen är liten och av uppenbara skäl till stora delar osynlig; beroendet av partnern och den närmaste vänkretsen blir därför mycket stort (Junström, 2001). ■

Hur kan mäns våld mot kvinnor förklaras? • Kapitel 2

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

3 Våldets omfattning och olika former Överfallsvåldtäkter, där en kvinna våldtas av en för henne obekant man, uppmärksammas stort i massmedia. I själva verket är det mycket vanligare att en kvinna våldtas av en man som hon är bekant med. Ännu större blir kontrasten vid en jämförelse mellan överfallsvåldtäkter och den misshandel av kvinnor i hemmen som pågår året om och som kanske blir små notiser i tidningen. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är såväl ett folkhälsoproblem, som ett brott mot mänskliga rättigheter.

Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3

rågan om hur många kvinnor som misshandlas och dödas och med vilka medel har bland annat betydelse för att beräkna och utveckla resurser för att hjälpa kvinnorna och deras barn och för det förebyggande arbetet. För att rätt kunna tolka statistiken är kunskap om våldets alla former nödvändig.

Mäns våld i siffror Antalet fall av polisanmäld misshandel mot kvinnor oberoende av plats (inomhus eller utomhus) och oberoende av relation till gärningsmannen (bekant eller obekant) var år 2005 drygt 24 000 . Därav utgör antalet fall där gärningsmannen är bekant ca 75 %, det vill säga omkring 18 000 fall (Att ta ansvar för sina insatser, 2006). I genomsnitt anmäldes alltså 49 fall om dagen där en kvinna misshandlats av en bekant man. Under 2005 polisanmäldes dessutom drygt 2 000 fall av grov kvinnofridskränkning, en brottsrubricering som inkluderar flera brott såsom misshandel, ofredande och hemfridsbrott, och drygt 11 000 sexualbrott, såsom sexuellt ofredande, sexuellt tvång eller våldtäkt. Av de personer som misstänks för sexualbrott är majoriteten män. (BRÅ) Men – den polisanmälda andelen är en liten del av den faktiska misshandeln. Mörkertalet är stort. Vi kommer närmare den verkliga siffran genom att multiplicera med fyra enligt en tumregel från internationell forskning om våld mot person. I Kanada och Nya Zeeland, där man jämfört polisanmälningar med antalet misshandlade kvinnor i omfångsundersökningar, har man funnit att faktorn fyra kan vara en underskattning (Johnson, 1998). Även om vissa grupper av män är överrepresenterade i officiell statistik (se kapitel 6), finns män som utövar våld mot sin kvinnliga partner i alla sociala skikt. I takt med att våldet fått större uppmärksamhet och blivit en viktig samhällsfråga har antalet polisanmälningar ökat

sedan en rad år tillbaka. Om detta speglar en verklighet där våldet faktiskt också har tilltagit är en omdiskuterad fråga; hittills ﬁnns inga säkra siffror eller undersökningar som ger belägg för detta. Män som brukat våld mot en partner tenderar att upprepa detta i nya relationer. Kvinnor däremot tenderar i allmänhet, i motsats till populära antaganden, att undvika män som utövar partnervåld (Dobash & Dobash 1980; Pahl, 1985). Det betyder att statistiken över antalet fall av misshandel kan överskatta antalet män som misshandlar sin partner.

Många nedlagda fall Förutsatt att det polisanmälda våldet är en fjärdedel av det faktiska våldet blir alltså så mycket som 75% ett mörkertal. Om endast andelen dömda räknas blir de officiella siffrorna relativt sett ännu lägre, eftersom flertalet anmälda fall läggs ned i brist på hållbara bevis. I exempelvis en kartläggning från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), som gällde slutet av 1990-talet, väcktes åtal i bara 10 % av polisanmälda fall av grov kvinnofridskränkning. Av dessa blev i sin tur 40 % nedlagda. En bidragande orsak är långa handläggningstider, och under den tiden blir kvinnan mindre benägen att stå fast vid sina ursprungliga uppgifter och är mycket ofta utsatt för påtryckningar. Det är inte bara mannen som hotar och försöker vädja till henne, släktingar och vänner kan också pressa henne att ändra sig. En åklagare kan driva målet ändå men det är svårare utan hennes samarbete (Soukkan & Lindström, 2000). Att polisanmäla sin partner är för de flesta kvinnor inget alternativ, åtminstone inte som första åtgärd. Många vet inte ens att de är utsatta för ett brott, utan ser det som ett personligt problem i äktenskapet/förhållandet som de båda måste reda ut. Kvinnan vill inte hämnas på mannen eller sätta honom i fängelse, hon vill leva utan våld. I omfångsundersökningen ”Slagen Dam”

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

(mer om undersökningen nedan) angav endast 15 % av våldsutsatta kvinnor att de hade polisanmält den senaste våldshändelsen (Lundgren, Heimer m.ﬂ. 2001). När en kvinna tar steget att anmäla har hon i regel utsatts för otaliga våldsattacker och försökt lösa problemet på egen hand. Hon kan till och med ha försökt lämna mannen ﬂera gånger men av olika skäl återvänt hem. De brittiska forskarna Dobash & Dobash (1980) hävdade att våldsutsatta kvinnor gör 3–5 försök att lämna mannen innan de kommer iväg – om de lyckas. Enligt en amerikansk studie har kvinnorna i medeltal sökt hjälp sex gånger från familj, vänner och samhällsinstitutioner innan de lämnar förhållandet (Gondolf, 1988).

Dödligt våld Den för kvinnan farligaste fasen i en våldsrelation inträder när hon lämnar mannen och samtidigt polisanmäler honom (Campbell, 1992; Wilson & Daly, 1993). Risken att drabbas av dödligt våld anses vara som störst under de två första månaderna efter separationen och polisanmälan (Ellis, 1994). Av den anledningen är det angeläget att berörda myndigheter känner till risken och kan vidta adekvata skyddsåtgärder. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) avlider cirka 16 kvinnor per år i Sverige till följd av mäns våld i nära relationer och detta är den siffra som allmänt brukar användas (Rying m.ﬂ. 2001). En rättsmedicinsk studie (Ramner, 1989) fann dock att ca 30 kvinnor per år avlider efter känt våld. Ramners studie omfattar tioårsperioden 1971–1980 medan BRÅ-undersökningen gäller polishandlagda fall under 1990-talet. Indirekta makt- och förtrycksmetoder, som att hindra kvinnan från att söka läkarvård och på sikt riskera att hon dör i sviterna av en försummad diabetes eller cancer, ingår inte i BRÅ:s undersökning. Självmord till följd av långvarig misshandel är inte heller inkluderat.

Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3

Olika typer av undersökningar Vilka vägar ﬁnns för att nå fram till en så korrekt siffra som möjligt över mäns våld mot kvinnor? En kritisk fråga är vilket underlag man har, om det är ett statistiskt representativt urval av befolkningen eller ett speciellt och mer begränsat urval. Urvalet av deltagare bestämmer vilken bild som ges, och de frågor som ställs begränsar de svar som är möjliga att få. Om vi frågar: ”Varför blir kvinnor slagna?” och fokuserar på kvinnorna i stället för att fråga: ”’Varför slår män?” och studerar de män som slår, får vi väldigt olika svar. Många undersökningar av våldsutsatta kvinnor bygger på intervjuer med kvinnor som sökt hjälp på kvinnojourer och – åtminstone för tillfället – har lämnat sin våldsamme man. De kan ha haft svårare att frigöra sig än kvinnor som inte sökt hjälp utifrån utan klarat sig med det som deras egna nätverk kan erbjuda. Det är möjligt att kvinnor som sökt hjälp på kvinnojourer utgör en speciell grupp av våldsutsatta kvinnor. Å andra sidan förefaller kvinnor ur alla sociala skikt söka sig till kvinnojourer så den sociala representationen är sannolikt inte så skev. Kvinnor kan också aktivt hänvisas till kvinnojourer av polis, sjukvård osv. om andra hjälpinstanser inte är kända på orten.

SCB-undersökningar och ”Slagen Dam” Brottsförebyggande rådets rapporteringar av våld mot kvinnor bygger i allmänhet på våld som är dokumenterat i offentliga handlingar, anmälningar, domar m.m., vilket logiskt ger färre fall än i mer generella omfångsundersökningar där deltagarna utgör ett statistiskt urval av befolkningen. Två exempel på stora sådana undersökningar är Statistiska centralbyråns undersökningar och ”Slagen Dam”. Varje år genomför Statistiska centralbyrån (SCB) undersökningar om levnadsförhållanden bland kvinnor och män i åldern 18–84 år. I undersökningen ställs frågor

om fysisk våldsutsatthet de senaste 12 månaderna. Av kvinnorna uppgav 3,3 procent i undersökningen från 2002/03 att de utsatts för fysiskt våld (Att ta ansvar för sina insatser, 2006). I samband med Kvinnofridsreformen (se faktaruta 3) uppdrog regeringen åt Brottsoffermyndigheten att göra en brottsofferundersökning om mäns våld mot kvinnor. Uppdraget gick till professorerna Eva Lundgren och Gun Heimer. Resultatet blev undersökningen ”Slagen Dam – Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige” som publicerades år 2001. Av 10 000 slumpvis utvalda kvinnor svarade 70 %, en hög svarsfrekvens. Kvinnorna besvarade ett omfattande frågeformulär om olika typer av övergrepp av nuvarande make/sambo, före detta make/sambo, män som de haft en sexuell relation med men inte bott ihop med och män som de inte haft en sexuell relation med. Frågorna gällde dels övergrepp under det senaste året, dels sedan kvinnornas 15-årsdag. Syftet var att spegla kvinnors hela erfarenhet av mäns våld. Undersökningen visade att 35 % av kvinnorna någon gång upplevt fysiskt eller sexuellt våld eller hot från en tidigare partner. Drygt var tionde kvinna, 11 %, har någon gång varit utsatt för fysiskt eller sexuellt våld från den nuvarande partnern, varav hälften, drygt 5 %, under det senaste året. Sambandet är starkt mellan kontrollerande beteende (till exempel svartsjuka och att kalla kvinnan för nedsättande saker) och brukandet av våld. Fyra av tio kvinnor med en svartsjuk man hade utsatts för våld av honom liksom tre av fyra kvinnor vars man kallat dem nedsättande namn (Lundgren, Heimer m.ﬂ., 2001).

Olika former av våld Mäns våld mot sin kvinnliga partner tar sig uttryck i fysiskt, sexuellt och psykiskt våld. Andra maktmedel och dominansmetoder – som ibland inkluderas i psy-

kologiskt våld – kan vara att begränsa kvinnans tillgång till pengar och göra henne helt ekonomiskt beroende av honom, hindra henne från att sova så mycket som hon behöver, eller förhindra att hon söker sjukvård. Att definiera ett begrepp korrekt är grundläggande. Vad gäller så svåra problem som våld mot en partner gäller det att inkludera alla olika aspekter av våldet. Definitionen av våld är viktigt inte endast för forskning och statistik. Det spelar också roll i vardagliga sammanhang och avgör hur vi förhåller oss till de våldsutsatta och påverkar deras möjligheter att välja hur de ska hantera övergreppen. Fysiskt våld som slag, sparkar, stryptag osv. kan de flesta utan svårighet identifiera som våld medan andra övergrepp ofta faller utanför ramen för vad som uppfattas som våld. Den brittiske forskaren Jeff Hearn (2004) visade hur våldsamma män och deras kvinnliga partners definierar våld på olika sätt. Männen, som var dömda för våldsbrott mot sin partner, ansåg att det som domstolen funnit vara våld skulle kallas för våld. Därutöver räknade de in våld starkare än en knuff samt våld som orsakade, eller sannolikt kunde orsaka, fysisk skada som mannen bedömde som varaktig. Fysiskt våld som inte betraktades som explicit sexuellt ansågs höra hemma i en särskild kategori. Psykiskt våld uteslöts helt och hållet av de våldsdömda männen. De brittiska kvinnorna i samma undersökning ansåg däremot att våld också handlade om möjligheten att kontrollera våldsamma kränkande och hotfulla handlingar och dessas konsekvenser. Om man inte håller tillbaka sådant beteende är det våld. Margaretha Hydén (1995) har liknande resultat. Bland annat visar hon i citat från våldsamma män hur de gör omskrivningar av en våldshändelse, där hustrun kanske till och med behövt läkarhjälp för sina skador, och kallar händelsen för ”bråk”. Att kalla det för ”bråk” innebär något ömsesidigt och vardagligt och framför allt mindre allvarligt. Det kan också nämnas att vissa forskare anser att vi för klarhetens skull bör skilja mellan ”vanligt partner-

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

våld” och ”patriarkal terror”, där det senare konstituerar det extremt grymma och utstuderade våldet (Johnson, 1993). Studier som direkt jämför de två ﬁnns ännu inte och det är heller inte helt klarlagt om det rör sig om olika faser i en utveckling eller två distinkta typer av våld. Dobash & Dobash (1980) hävdar att med tiden blir många män mer oförsiktiga och bryr sig mindre om att undvika vittnen. Möjligen kan våldet bli värre över tid och ”partnervåld” kan vara det som inträffar tidigare i en relation och utvecklas till ”patriarkal terror” och bli mer grymt och hänsynslöst. Detta bör studeras eftersom det har betydelse för förebyggande åtgärder, men också för interventioner/insatser för våldsamma män. Kvinnor som blir utsatta för olika sorters våld kan lära sig hur det utvecklas och dra sig ur. Interventionsmetoderna kan också modiﬁeras för olika grupper av män.

Fysiskt våld Undersökningen ”Slagen Dam” räknar följande handlingar som fysiskt våld: mannen har kastat något på kvinnan som kunde skada henne, han har knuffat, hållit fast eller släpat henne, slagit henne med knytnäve, med något hårt föremål eller sparkat henne, tagit stryptag eller försökt kväva kvinnan, bankat hennes huvud mot något, hotat med eller använt skjutvapen eller annat vapen (Lundgren, Heimer m.ﬂ., 2001). Enligt Holmberg & Enander (2004) kan fysiskt våld ”vara allt ifrån en knuff till ett knivhugg”.

Sexuellt våld Sexuellt våld är fysiska handlingar som våldtäkt och andra fysiska sexuella övergrepp av mannen. Till sexuellt våld räknas även om kvinnan tvingas utföra sexuella handlingar som väcker obehag eller om hon tvingas till sexuella aktiviteter inför andra. Att tvingas se på pornograﬁ är också en form av sexuellt våld (Att ta ansvar för sina insatser, 2006).

Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3

Det förekommer att mannen tvingar kvinnan till samlag efter ett misshandelstillfälle. Gränsen mellan sexuellt umgänge och våldtäkt kan vara oklar: ”Om han var på det humöret gällde det att snabbt ställa om sig i huvudet. Annars blev det ju våldtäkt.” (Eliasson, opublicerat).

Psykiskt våld En stor del av kontrollen och våldet mot kvinnan är av psykologisk natur. Det är en gammal välkänd maktutövningsmetod att inte vara förutsägbar, att ena dagen vara lugn och tillmötesgående och nästa retlig och hotfull. Detta är ett vanligt beteende hos våldsamma män och det gör kvinnan osäker på vad som sker, mer eftergiven och angelägen att vara till lags. Husfriden är viktig och det anses ofta vara kvinnans uppgift att bevara den genom att hålla familjens olika medlemmar nöjda och glada (Haavind, 1982; Kaschak, 1992). Psykiskt våld tar sig många former. Till exempel ingår verbala kränkningar, försök att isolera kvinnan från omgivningen, att försätta henne i ekonomiskt beroende, förstörelse av för kvinnan viktiga och kära ägodelar, hot och skrämsel, emotionell utpressning, skambeläggande och utnyttjande av barnen för att få kontroll över kvinnan (Dobash & Dobash, 1980; Lundgren, Heimer m.ﬂ., 2001). Det kan också förekomma att mannen beordrar kvinnan att stiga upp mitt i natten och laga mat åt mannen och hans vänner, som kommer hem från en krogrunda eller en resa. I närvaro av andra har kvinnan svårt att protestera öppet, och mannen visar sin makt över kvinnan inför sina vänner. Hans raseri är också ett hinder för att kvinnan ska protestera och hon ﬁnner det enklast att lyda. Han höjer rösten och hon bedömer det bäst att vara följsam. Varje gång intalar hon sig att det är tillfälligt problem och att hon har kontroll över situationen. Tvånget och våldet kan bli ett vanligt återkommande inslag i parets liv, men

få kvinnor anser det vara ”normalt” i betydelsen att de förtjänar behandlingen. De kan underkasta sig hans behandling av nödvändighet, när våldet blivit en rutin. Samtidigt är de ofta så utmattade och förvirrade av manens lynnighet att de inte kan stå emot och försvara sin integritet. Om mannen också begränsar kvinnans möjlighet att tala med andra och hennes tillgång till pengar får hon allt svårare att slita sig loss, även om hon inte har barn att ta hänsyn till. (Faktaruta 5 sammanfattar olika kontroll- och dominansmetoder.) Sveket mot sig själva, att inte stå upp för sitt eget människovärde, ser många intervjuade våldsutsatta kvinnor som det värsta. Forskarna Holmberg & Enander (2004) ställer också frågan om inte detta är kärnpunkten i maktutövningen när mannen får kvinnan att kränka sej själv: ” … just det sveket när jag hade lovat mig själv det./…/ det var nog den värsta känslan.” (Anneli, I) Samtidigt uttrycker mannen ofta sitt förakt för kvinnan när hon ger efter för hans hot och båda vet att det är mot hennes vilja. Sådana situationer stärker hans övertag.

Trots det till synes irrationella agerandet är dessa kvinnor inte avvikande från normen för kvinnligt beteende. Kvinnor i allmänhet förväntas ta ansvar för mannens och barnens välbeﬁnnande, fysiskt och emotionellt. Det är en av kulturen godkänd ordning för kvinnor att få social betydelse (Kaschak, 1992). Under vanliga förhållanden kan det också ge stor psykologisk tillfredsställelse att sköta om andra. Men en våldsutsatt kvinna kan känna skam och till och med skuld över att ha blivit misshandlad och litar inte på att någon annan kommer att vilja vara tillsammans med henne. Då har hon tagit till sig mannens version av henne, av våldet och anledningen till det (Eliasson, 1997). ■

Starka emotionella band Holmberg & Enander (2004) beskriver också de emotionella band av kärlek, rädsla, hat, medlidande, skuld och hopp som kan binda kvinnan vid mannen som därmed lättare kan kontrollera henne. Denna bindning påtalas också av Dutton & Painter (1981), som framhåller att den både förhindrar upptäckten av problemet för utomstående och bevarar ett destruktivt förhållande. I synnerhet våldsamma män brukar vara emotionellt beroende av den kvinna han misshandlar och förödmjukar. Hemligheten om hans våldsamhet som de bevarar tillsammans kan hålla dem samman, och för kvinnan är insikten om mannens skörhet en faktor som får henne att tveka att lämna honom. Kvinnor kan ligga söderslagna på sjukhus och oroa sig för om mannen äter ordentligt därhemma.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

FAKTARUTA 5 KONTROLL- OCH DOMINANSMETODER HOS VÅLDSAMMA MÄN 1. Isolering. Kvinnan hindras att träffa släkt, vänner, arbetskamrater och andra som kan vara en motvikt till mannens omdömen om henne och hans tolkningar av olika händelser. 2. Skrämsel. Brutalt uppträdande; hotfulla gester, blickar och röstläge. Vara oberäknelig och ge henne skulden, när hon inte förstår vad han menar. Tvinga henne att göra saker hon är rädd för, till exempel att beröra en orm eller hålla i en spindel. 3. Tvång och hot. Hot om bestraffning, hot mot barn, husdjur, nära vänner för att tvinga kvinnan att gå med på saker mot sin vilja. 4. Ekonomiskt tvång. Mannen kontrollerar ekonomin, kvinnan blir ekonomiskt beroende av honom. Om möjligt hindrar han henne från att arbeta. 5. Utpressning via barnen. Pappan låter barnen framföra (förtäckta) hot, förolämpningar osv. till mamman. Han uppmuntrar barnen att förnedra henne, kalla henne elaka namn m.m. Hot om att ta barnen från kvinnan.

Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

4 Särskilt utsatta grupper av kvinnor I detta kapitel lyfts några grupper av våldsutsatta kvinnor fram som kan ha särskilda problem och behov på grund av språksvårigheter, isolering, dålig kunskap om rättssystemet och om samhällets möjlighet att ge hjälp i en krissituation m.m. Det är kvinnor med utländsk bakgrund, kvinnor och ﬂickor utsatta för hedersrelaterat våld, kvinnor med missbruksproblem och kvinnor med funktionsnedsättning.

Särskilt utsatta grupper av kvinnor • Kapitel 4

et är ett vanligt antagande att våldet i familjer med annan etnisk bakgrund än den generella svenska, ”invandrarfamiljer”, är vanligare än bland infödda svenskar. Då avses vanligen inte invandrare från Norge, Finland eller andra nordeuropeiska länder utan människor som kommer från Mellanöstern eller andra avlägsna platser.

Kvinnor med utländsk bakgrund I den stora omfångsundersökningen ”Slagen Dam” var antalet deltagande kvinnor från utomnordiska länder litet, men andelen som utsatts för våld från en partner låg något högre än för övriga kvinnor (Lundgren, Heimer m.ﬂ., 2001). I statistiken över polisanmäld misshandel i nära relationer ﬁnns också en överrepresentation av utrikes födda gärningsmän (Att ta ansvar för sina insatser, 2006).

Anknytningsfall En särskilt utsatt grupp bland kvinnor som är födda utomlands och som kommer till Sverige är så kallade anknytningsfall. De kommer för att gifta sig eller leva i en relation med en man som har uppehållstillstånd i Sverige. Av alla personer som år 2004 ansökte om uppehållstillstånd med hänvisning till familjeanknytning utgjorde kvinnor cirka 60 % (Schlytter & Jemteborn, 2005). Två typer av anknytningsfall som kan innebära en riskfylld situation för kvinnan ska diskuteras här: när en kvinna kommer för att leva med en svensk man och när det kan handla om arrangerat äktenskap med en landsman. Det är inte många personer från Thailand, Ryssland eller Rumänien som söker som anknytningsfall. Det är inte heller många från dessa länder som bor i Sverige. Men av personer från Thailand, Ryssland och Rumänien som sökte som anknytningsfall år 2004 var kvinnorna i klar majoritet; 95 % av de från Thailand som sökte som

anknytningsfall var kvinnor och 86 % respektive 73 % för Ryssland och Rumänien. Man kan anta att kvinnorna kommer för att ansluta sig till en svensk man, det vill säga att paret har blandad nationell bakgrund. Däremot ﬁnns det ett stort antal inﬂyttade personer till Sverige från exempelvis Irak och Iran, och därifrån kommer också många kvinnor som söker uppehållstillstånd genom anknytning. Av personer från Irak och Iran som år 2004 sökte som anknytningsfall stod kvinnorna för 70 % respektive 64 %. När kvinnan söker som anknytningsfall till en man med samma ursprungsland kan det röra sig om arrangerade äktenskap.

I väntan på permanent uppehållstillstånd I båda fallen ovan ﬁnns ett potentiellt maktmedel för mannen som saknas i andra situationer, nämligen utlänningslagens krav för permanent uppehållstillstånd. Då måste relationen anses som seriös (skenäktenskap i syfte att få uppehållstillstånd är lagstridigt), och kvinnan måste ha levt med mannen i Sverige i minst två år. Om kvinnan lämnar mannen inom denna tidsgräns löper hon risk att bli utvisad till sitt hemland, där hon som skild kvinna oftast saknar inkomstmöjligheter och kanske inte heller är välkommen tillbaka till sin familj. Detta är känt av många män som kan utnyttja det för att göra kvinnan beroende av dem. Hon undanhålls då såväl information om sina rättigheter som möjlighet att lära sig språket och på egen hand skaffa vänner och kunna orientera sig i Sverige. I den grupp som antas ha kommit som anknytningsfall till en svenskfödd man kan mannen bete sig helt annorlunda i Sverige än hon förut sett honom. Ofta har paret träffats i hennes hemland där han kanske har presenterat sig som en generös man, men nu kan han neka henne både kläder och annat. Om hon har barn med sig får de ofta en liknande behandling och kan till och med undanhållas skolgång. Det förekommer att mannen misshandlar kvinnan psykiskt och fysiskt och utsätter

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

henne för sexuella övergrepp. Om hon inte har några egna kontakter blir hon praktiskt taget hans fånge. I den andra gruppen, om kvinnan kommit till Sverige genom ett arrangerat äktenskap, måste hon leva efter stränga regler som mannen ofta inte följer själv. Även mannen kan ha tvingats till äktenskapet av sin släkt och kanske tar ut detta på kvinnan. Isolering och de stränga uppförandereglerna ger henne få möjligheter till hjälp om konﬂikter uppstår och mannen blir våldsam, eller om hon kränks på andra sätt. Inte ens hennes egen familj kan eller vill alltid ställa upp för henne.

Undantag från 2-årsregeln Lagen om permanent uppehållstillstånd för anknytningsfall innehåller dock ett undantag från 2-årsregeln. Om våld har utövats mot kvinnan eller hennes barn, eller om hon varit utsatt för andra allvarliga inskränkningar av sin frihet och integritet eller om det ﬁnns andra vägande skäl, kan detta beaktas. Om kvinnan i sitt hemland riskerar förföljelse pga. kön, till exempel om hon som frånskild hotas till livet av sin eller mannens släkt, kan detta också räknas till hennes fördel. Problemet är att kvinnan måste känna till undantaget och presentera bevisning för de skäl hon åberopar. Det förutsätter språkkunskaper, kontakter med och vissa kunskaper om det svenska rättssystemet, alltså sådant som mannen kan ha undanhållit henne. När hon i brist på utvägar försöker stå ut med situationen kan det anföras emot henne vid senare tillfälle. Om hon exempelvis inte sett till att få godkänd dokumentation av sina skador när hon varit tvungen att söka medicinsk vård efter mannens våld, kan hennes ansökan falla på det. En kvinna som inte får gå ut ensam och inte behärskar svenska språket har oftast mannen med sig till sjukvården där han kanske till och med tolkar för henne – en situation där hon knappast kan förväntas be om rättsintyg på skadorna. I realiteten betyder detta att deﬁnitionen av våldet är strängare för utlandsfödda än för svenska kvinnor i

Särskilt utsatta grupper av kvinnor • Kapitel 4

motsvarande situation, det vill säga när de bedöms av en rättsinstans. Våldet måste också kunna visas vara upprepat, systematiskt och inte tillfälligt. Som bevis kan dokumentation från sjukvården utnyttjas eller vittnen till våldet eller dess konsekvenser. Kvinnan måste också ha lämnat mannen om hon eller hennes barn har blivit misshandlade eller kränkta under samlevnadsperioden med mannen. Att uppskjuta avslöjanden av våld och kränkningar tills kvinnan inte står ut längre utan lämnar mannen och därför ska utvisas medför att kraven blir särskilt stora, och då måste hon också kunna visa varför hon inte rapporterat våldet tidigare. Verkligheten visar att undantaget från 2-årsregeln är så strängt formulerat att möjligheterna i praktiken är mycket begränsade. Mycket få ansökningar från en kvinna som lämnat sin man innan två år har gått får bifall, våldet anses ofta inte tillräckligt allvarligt eller kvinnans bevisning för svag (Schlytter & Jemteborn, 2005).

Flyktingar och asylsökande En del kvinnor med utländsk bakgrund som kommer till Sverige är flyktingar och asylsökande. Ju mer social och ekonomisk stress en grupp lever under, desto oftare förekommer våld mot kvinnor. Samhällen och kulturer i sönderfall visar också en stark ökning av våld i hemmen, mot kvinnor och barn. Exemplet Nordirland är välkänt i Europa (Mc Williams, 1998). Eftersom yttre stress och politiskt förtryck alstrar våld i hemmen kan vi förvänta oss mer våld bland familjer i Sverige där man flytt från politiskt förtryck och förföljelse i sina hemländer. Att komma som flykting är i sig en stressfylld situation och åtskilliga människor är skadade av krigserfarenheter, tortyr, osv. Om hjälp och behandling för dessa problem inte erbjuds finns risk att situationen medför våld från männen mot kvinnor och barn.

Hedersrelaterat våld Hedersrelaterat våld kallas våld som utövas i namn av en familjs eller släkts heder. Deﬁnitionen av heder är gjord utifrån normen om mäns överordning över kvinnor. En man som vill bli respekterad försörjer och försvarar sin familj och ser till att alla dess medlemmar följer kollektivets lagar. Hela gruppen är införstådd med dessa regler – och de konsekvenser som drabbar den som avviker. Detta är en starkt patriarkal ordning. Normen för manlighet är i hög grad utformad i relation till mäns kontroll och makt över familjens kvinnor, framför allt av deras kyskhet. Hedersrelaterat våld är en särskild form av våld på strukturell nivå, som i huvudsak bärs av tradition och praktiseras bland vissa grupper från Mellanöstern, Nordafrika och Sydasien – såväl bland kristna och judar som muslimer. Det förekommer framför allt i länder som saknar demokratiska traditioner och ett fungerande rättssystem. Familjer från dessa områden kan ta med sig sedvänjan till Sverige, även om naturligtvis långt ifrån alla gör det (Reyes, 2006).

Fadime Sahindal blev symbol Den så kallade hederskulturen kan upprätthållas av traditionella principer om bestraffning då kvinnorna, enligt en snävt definierad uppförandekodex, anses ha befläckat familjens heder. Familjens män måste då bestraffa en dotter, syster, kvinnlig kusin eller hustru för att återställa familjens heder och i extrema fall ta livet av kvinnan. Det kan även förekomma att en man som sätter sig över traditionen och uppvaktar en bortlovad flicka kan straffas med döden, om han inte drar sig tillbaka. I den traditionella maktutövningen ligger att alla är ålagda att följa den, om än i olika roller. Äldre kvinnor kan bli övervakare för yngre och rapportera överträdelser, yngre män kan tvingas utföra bestraffningen på order av äldre. Denna sedvänja är inte begränsad till outbildade

grupper som levt isolerade, även välutbildade män kan styra sina familjer på detta sätt. Med bättre ekonomiska villkor brukar dock följa en viss uppmjukning av strängheten i reglernas efterlevande (Reyes, 2006). Anklagelser om olämpligt beteende kan utlösas av överträdelser som tagna ur sitt sammanhang ter sig harmlösa. I Sverige kan det exempelvis handla om att en dotter vill delta i simundervisning, skolutﬂykter och andra aktiviteter med sina klasskamrater. Hon protesterar mot att inte få gå ut själv, att tvingas sitta hemma när andra jämnåriga får gå och shoppa eller gå på fotbollsmatch. Situationen ställs på sin spets när en ung, myndig kvinna vill vara fri att leva sitt eget liv utanför familjens kontroll. Fadime Sahindal, som mördades av sin far 2002 och blev en symbol för unga kvinnor i samma situation, protesterade öppet mot sina föräldrars seder och krav. Hon ville skaffa sig utbildning, arbeta och försörja sig själv, ha egen lägenhet och en pojkvän som andra unga kvinnor i Sverige. Hon uttalade sig offentligt mot den diskriminerande tradition som hennes föräldrar underkastade sig och ﬁck till och med fadern och brodern fällda i domstol för förföljelse och hot mot henne. Det innebar skam och vanära för fadern och brodern, som enligt traditionellt synsätt inte kunde kontrollera sin vilda dotter och syster.

Viktigt öppna dialog med familjen Hedersrelaterat våld kan naturligtvis inte accepteras i Sverige. Däremot är det angeläget att förstå bakgrunden och sträva efter att i ett tidigt skede öppna en dialog med familjer där problemet börjar segla upp. De som har kontakt med familjerna och flickorna, till exempel skolans personal och socialtjänsten, måste lära sig känna igen varningstecknen och samhället måste skapa lämpliga fristäder för de unga kvinnorna. Till varningstecknen hör hot från manliga familjemedlemmar, diskussioner om resor till hemlandet för att gifta bort flickan, allvarliga konflikter om en ung kvinnas frihet

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

och liv och krav på underkastelse under traditionen utan möjlighet att resonera eller kompromissa (Mojab, 2004). Ju mer avskild från resten av samhället familjen eller gruppen lever, desto fler konflikter av detta slag kan förväntas. Här, liksom i fråga om kvinnomisshandel i etniskt svenska familjer, måste det göras alldeles klart att det är brottsligt att bruka våld (eller tvång) mot en annan människa. Hedersrelaterat våld skiljer sig från vad som i dagligt tal brukar kallas kvinnomisshandel främst genom att tillhandhålla en tydlig tradition som normguide och betona kollektivet – familjen, släkten – i stället för individen. Den kvinna som drabbas kan också vara mer utlämnad, eftersom hotet om total social isolering från familjen och släkten kan antas göra en utbrytning till ett ännu svårare steg att ta än för en infödd svensk kvinna. Hur stor omfattningen av hedersrelaterat våld är i Sverige är inte känt. Länsstyrelserna fick år 2003 i uppdrag att kartlägga hedersrelaterat våld mot flickor och unga kvinnor och kom fram till att mellan 1 500 och 2 000 unga flickor och kvinnor utsätts varje år. Av dem ansågs 10–15 procent vara i behov av skyddat boende. Men undersökningen var inte enhetligt utförd och Socialstyrelsen fick därför år 2005 i uppdrag att göra en ny kartläggning som ska redovisas i slutet av 2006 (Att ta ansvar för sina insatser, 2006). Som ett exempel på antalet i kommunalt skyddat boende kan nämnas att socialtjänsten i Uppsala kommun, den fjärde största kommunen i Sverige, placerade tio unga kvinnor i skyddat boende på grund av hedersrelaterat våld under 2005 och fram till maj 2006 (UNT, 2006).

Kvinnor som missbrukar Våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem ﬁnns i alla sociala miljöer; hon kan vara en socialt väletablerad kvinna med arbete och familj eller en utslagen kvinna utan resurser att planera för mer än en dag i taget. Det

Särskilt utsatta grupper av kvinnor • Kapitel 4

är dock oftast den senare gruppen som avses när man talar om kvinnor med missbruksproblem som en särskilt utsatt grupp för mäns våld och som kommer att diskuteras här. Kvinnor som missbrukar alkohol eller droger har färre möjligheter än missbrukande män att välja en partner som inte är missbrukare. Män som missbrukar har långt oftare en partner som är välintegrerad i samhället och har oftare kontakt med sina familjer (Eliasson & Johansson, 1994). Kvinnor i missbruksmiljöer är mycket ofta misshandlade och kränkta på olika sätt, samtidigt som de har färre möjligheter än andra våldsutsatta kvinnor att få hjälp. Ibland står de ut med en våldsam man för att han förser dem med droger. Ibland säljer de sex för att försörja både sitt eget och mannens missbruk och har svårt att värja sig mot våld (Tunving & Nilsson, 1995).

Studie om missbruk och våld En nyare studie behandlar misshandel av missbrukande kvinnor där 103 kvinnor på några behandlingsenheter och härbärgen svarat på en enkät och 14 kvinnor intervjuats (Holmberg, Smirthwaite & Nilsson, 2005). Av de 103 kvinnorna hade 75 % utsatts för fysiskt våld och/eller sexuellt våld och/eller psykiskt våld under de senaste två åren. Det är också siffror som känns igen av personal inom missbruksvård eller socialtjänsten, som kommer i direkt kontakt med den här gruppen. Den vanligaste formen av våld var verbala attacker med kränkande ord, näst vanligast var hot och därefter kom knytnävsslag. Av de kvinnor som utsatts för våld under de senaste två åren har drygt var femte kvinna utsatts för våld med tillhygge och lika många har utsatts för sexuellt våld. Gärningsmannen var vanligen en tidigare eller nuvarande partner och en majoritet av kvinnorna hade utsatts för upprepat våld. Utsattheten är påtaglig hos dessa kvinnor och många har fått skador av det grova våldet. Lite mer än hälften av kvinnorna hade inte polisan-

mält våldet och de vanligaste anledningarna var rädsla för repressalier, att de inte såg händelsen som brottslig eller brist på förtroende för polisen. Några kvinnor hade också begått kriminella handlingar, vilket kunde ge mannen ytterligare ett maktmedel genom hot om avslöjande när kvinnan ville avbryta relationen. Dessa kvinnor har mycket svårt att få hjälp att komma undan våldet, deras två sorters problematik hanteras separat i samhället. Kvinnojourerna har inte resurser att ha hand om drogberoende kvinnor, och andra instanser ser ofta inte våldsproblematiken utan koncentrerar sig på missbruket. En annan svårighet är att behandling ofta bedrivs i könsblandade grupper där det finns risk att kvinnan hamnar i nya relationer med våld. Holmberg m.fl. (2005) menar att missbrukande kvinnors relativa synlighet för olika myndigheter, som inte delas av andra kvinnor som utsätts för våld, ger en potentiell möjlighet att gripa in mot både våldet och missbruket. Emellertid har kvinnorna ofta en lång och negativ erfarenhet av myndighetsingripanden, vilket skapar misstro mot hjälpinstanserna. Och många gånger ser myndigheterna inte våldet alls. I den ovan nämnda studien tycks många potentiella hjälpare ”ha normaliserat det våld kvinnliga missbrukare utsätts för”, och betrakta det som något som hör ihop med missbruket. Här finns stort utrymme för ett förändrat synsätt och bemötande.

beroende.” Ju högre grad av funktionsnedsättning, desto högre grad av beroende och utsatthet. När kvinnor med funktionsnedsättning utsätts för våld riktas våldet ofta mot funktionshindret. Om en kvinna exempelvis är rullstolsberoende kan hon hindras tillgång till sin rullstol, vilket kan göra det omöjligt för henne att förﬂytta sig. Förlöjligande och hånfulla uttryck om funktionshindret är vanliga. Ju högre grad av beroende, desto större är också kvinnans utsatthet och bundenhet till sin partner, i synnerhet om hon inte har egna kontakter och nätverk (Nationellt råd för kvinnofrid, 2001). Området är ännu föga studerat men utgör med säkerhet ett långt större problem än vad som är bekant idag. Samtidigt är många av dessa kvinnor beroende av kontinuerliga kontakter med myndigheter, vilket borde öka chanserna till upptäckt, stöd och hjälp. ■

Kvinnor med funktionsnedsättningar I stället för att få mer hänsyn och en högre grad av omsorg utsätts kvinnor med funktionsnedsättning inte sällan för våld från sin partner. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) har gjort uppskattningen att drygt 70% av kvinnor med psykiskt funktionshinder har varit utsatta för olika typer av övergrepp. Kvinnor med funktionsnedsättning är en bortglömd grupp vad gäller våld i en relation. Forskarna Björck & Heimer (2003) påpekar att: ”Nyckelbegreppet i sammanhanget är

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

5 När uppstår våld i en relation? Hemmet förväntas ge oss skydd från omvärlden, men för kvinnor kan det vara en mycket farligt plats. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer sker i allmänhet i bostaden. Vanligast är våldet bland yngre par men det förekommer i alla åldersgrupper. Det saknas kunskap om hur länge våldet kan fortsätta när det väl har etablerats. Det händer att äldre kvinnor kontaktar kvinnojourer för att få hjälp att lämna en make efter decennier av våld och kränkningar. Maken är då så gammal att kvinnan känner sig säker på att han inte längre kan tvinga henne med våld att stanna kvar.

När uppstår våld i en relation? • Kapitel 5

annens våld mot kvinnan växer fram gradvis tills det blir en del av vardagen. Våld i hemmet är vanligast i samband med helger och andra ledigheter (Gelles, 1977). Då förväntas man koppla av från ett stressigt arbetsliv tillsammans med familjen och det ﬁnns högt ställda förväntningar på en extra trevlig samvaro, vilket lätt medför besvikelser.

Stegvis utveckling mot fysiskt våld Det fysiska våldet exploderar inte plötsligt en dag. Våldet utvecklas stegvis i en långsam process. Men eftersom utvecklingen sker gradvis är det svårt för kvinnan att upptäcka de små förskjutningarna och hon reagerar oftast först på starkt fysiskt våld. Då anser hon ofta att mannen har gripits av tillfälligt vansinne och ser det som ett plötsligt uppseglande irrationellt utbrott. Det ligger inte nära till hands att tro sin partner kapabel till systematiska kränkningar och våld.

Kontroll och isolering Ett vanligt konstaterande bland våldsutsatta kvinnor är att skillnaden mellan extra omsorg och regelrätt kontroll är hårﬁn och endast kan identiﬁeras i efterhand. Till en början kan vissa av mannens krav verka bottna i hänsyn och omsorg, när han exempelvis vill veta var hon tillbringar sin tid och med vem. Men han vill ha en detaljerad redogörelse och markerar tydligt sitt ogillande av vissa kontakter med vänner, arbetskamrater och släktingar – i synnerhet manliga. Mannen antyder ofta att kvinnan utnyttjar alla tillfällen att bedra honom med andra män. När han vill isolera kvinnan från andra hänvisar han ofta till att de inte duger för kvinnan, eller att han själv inte står ut med hennes kolleger eller släktingar. Kvinnan kanske då föredrar att träffa dem utan mannen, vilket kan öka hans misstänksamhet och efter hand glesnar kontakten och upphör kanske helt.

Upptrappat psykiskt våld Så inträder en fas med systematisk nedvärdering av kvinnan: ständigt upprepande av verbala kränkningar såsom skämt med elaka undertoner om de fel och brister han anser att hon har och påpekanden om hur korkad hon är. Ofta sker detta i sammanhang där kvinnan inte kan försvara sig utan att skapa en socialt obehaglig situation för andra. De verbala påhoppen upprepas i stort sett dagligen. I nästa fas trappas det psykiska våldet upp. De kränkande yttrandena fortsätter och kopplas till hot, lynnighet och oberäkneligt beteende hos mannen. Han kan hota med självmord för att kvinnan inte vill underkasta sig alla hans önskningar; han kan hota husdjuren och barnen. Han kan antyda att han ska ta med barnen i ett så kallat utvidgat självmord, till exempel köra in i en bergvägg med bilen. Inget fysiskt våld mot kvinnan har då ännu förekommit, däremot kan det hända att han kastar möbler eller riktar slag mot kvinnan. Men i stället för att träffa kvinnan slår han i väggen alldeles intill där hon står. Hot har en mycket stark effekt eftersom den som utsätts för hotet inte vet vad som faktiskt kan inträffa, en situation som i många fall är mer ångestväckande än öppet våld. Det tycks som om mannen nöjer sig med hot och verbala attacker så länge det har önskad effekt, det vill säga att kvinnan böjer sig för hans vilja och gradvis begränsar sitt handlingsutrymme.

Fysiskt våld överrumplar Den sista fasen är när han tar till fysiskt våld i kombination med psykiskt våld. Det fysiska våldet kan ta sig många olika uttryck och ofta introduceras också sexuella övergrepp då (Eliasson, 1997). Vilka speciﬁka händelser som föranleder övergången till fysiskt våld är inte vetenskapligt belagt. Men många kvinnor vittnar om att den första attacken föregås av någon särskild förändring

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

eller osäkerhet i parets liv, till exempel att man byter bostadsort eller att mannens arbetssituation ändras. Den direkt utlösande faktorn till det fysiska våldet kan vara att kvinnan uttalar en avvikande åsikt eller korrigerar mannen inför andra (Eliasson, 1997). Kvinnorna säger sig bli helt överrumplade och chockade av slagen, sparkarna, stryptagen och de starka okvädingsorden. ”Som en blixt från en klar himmel” är en vanlig beskrivning. När chocken har lagt sig och paret bestämmer sig för att glömma det som hänt – vilket är det vanligaste – vågar kvinnan ändå inte riktigt lita på mannen.

Våld under graviditeten

förtryck tillsammans. Inte sällan avslutas ett våldstillfälle med våldtäkt (Holmberg & Enander, 2001). När våldet har debuterat är relationen förändrad och mannens våld kan komma tätare och intensivare. Ett våldsutbrott kan följas av en lugn period när mannen kan vara både ångerfull och visa kvinnan särskild omsorg. Efter hand övergår denna period i en fas med ökad spänning som accelererar till fysiskt våld. Under de lugna perioderna kan mannen uppträda som den man kvinnan blev kär i och hennes förhoppningar ökar om att han ska förbli sådan. Mot bakgrund av de våldsamma tillfällena framstår de lugna perioderna för henne som överdrivet ljusa och hoppfulla (Walker, 1979). ■

Fysiskt våld debuterar ofta i samband med kvinnans första graviditet. Om våldet redan har börjat kan det stegras under graviditeten (McFarlane, 1990). Amerikanska studier anger att 40–60 % av misshandlade kvinnor är gravida (Fagan m.ﬂ., 1983). I en studie från mödravården i Uppsala uppgav 3 % av kvinnorna att de utsatts för fysiskt våld under sin graviditet. Det är jämförbart med andelen kvinnor som har högt blodtryck och diabetes, vilket rutinmässigt kontrolleras på mödravårdscentralerna (Heimer m.ﬂ., 2004). Mannen drar sig inte för att rikta sparkar mot kvinnans mage. Han kan också öka våldet under graviditetens senare hälft, när magen är större och kvinnans tillstånd mer uppenbart (Gelles, 1990). Han kan också komma med påhittade påståenden om att han inte är far till barnet och därför har ”rätt” att misshandla sin hustru. Misshandlade kvinnor rapporterar missfall och för tidig födsel och anser att det berott på våldet (Dobash & Dobash, 1980; Stenson, 2004).

Omväxlande lugna perioder Hur lång tid det tar för mannen att gå från den första fasen till fysiskt våld är okänt. När det fysiska våldet väl har börjat så uppträder ofta alla formerna av våld och

När uppstår våld i en relation? • Kapitel 5

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

6 Vilka män är våldsamma? Män som misshandlar sin partner kommer från alla samhällsklasser. Det är logiskt utifrån könsmaktsordningen, där mäns våld mot kvinnor ses som ett uttryck för den ojämlika fördelningen av makt mellan kvinnor och män i samhället. Våldsamma män har ofta uppfattningen att de har ”rätt” att dominera kvinnan i sin egenskap av man. Dessutom innefattar samhällets normer för vad som är ”normal manlighet” att män tillåts vara våldsammare än kvinnor, vilket kan innebära förståelse för och till och med acceptans av att han tar till våld och att det kan ursäktas för att han var berusad, frustrerad etc.

Vilka män är våldsamma? • Kapitel 6

önsmaktsordningen ensam förklarar inte varför vissa män misshandlar sin partner medan majoriteten män inte gör det. Individuella och psykologiska förklaringar måste också diskuteras, eftersom samhälleliga och individuella faktorer samverkar.

Överrepresenterade grupper I ofﬁciell statistik över män som misshandlar sin partner är en del grupper överrepresenterade, till exempel missbrukare, kriminella och män med låg social status. Problemet med den bilden är förstås att en stor del av våldet är osynligt; många misshandlande män polisanmäls aldrig och ﬁnns inte i statistiken. Med detta i minne ska vi titta närmare på några kända överrepresenterade grupper.

Betydelsen av social status Enligt statistiken är det vanligare att män från så kallade lägre samhällsskikt misshandlar sin partner än socialt väletablerade män. Men den sociala obalansen är kanske inte så stor som polisanmälningarna antyder. Det kan vara lättare för polisen att se en arbetslös och kanske småkriminell person som kvinnomisshandlare än en välskräddad advokat i ett ﬁnt villakvarter, på samma sätt som en person med ”invandrarutseende” lättare misstänks för brott och döms hårdare i domstol än medelsvensson (Sarnecki, 2006). Den arbetslöse mannen kan också vara mindre skicklig på att föra sin talan. Till detta kommer att kvinnor i högre samhällsskikt kan ha mer att förlora i socialt anseende på att situationen blir känd genom en polisanmälan och vara obenägna att samarbeta med polisen.

Finns ett samband mellan alkohol och mäns våld? Det ﬁnns samband mellan ökad försäljning av alkohol och ökat polisanmält våld mot kvinnor. Men män som har alkoholproblem, enligt sina partners, uppträder inte alla på samma sätt under påverkan. En grupp män misshandlar alltid när de är berusade, andra är alltid nyktra då de utövar våld. En tredje grupp kan göra både och. Påverkan av alkohol regleras delvis av kulturella föreställningar. I somliga kulturer anses alkohol göra människor vilda och aggressiva, i andra slöa och snälla. I traditionell svensk kultur är den förra förklaringen mer vanlig. Kvinnor som levt med våldsamma män förklarar ofta dessas beteende med alkohol: ”Nykter kan han inte göra en ﬂuga förnär.” (Eliasson, 1997). Men det vore ett misstag att tolka detta som att alkoholen framkallar reaktioner som annars är helt främmande för individen. Snarare handlar det om att alkoholen avlägsnar spärrar och medveten kontroll. I Sverige är det ofta legitimt att skylla på berusning för att ursäkta ett annars otillåtet beteende som slagsmål eller sexuella närmanden eller till och med övergrepp. Mannen kan säga: ”Jag var så full att jag inte visste vad jag gjorde.” Även om det inte godtas i en rättssal accepteras det ofta av hans omgivning. Utsatta kvinnor säger ibland att deras män ”behöver alkohol för att våga slå”. Och misshandlande män som när de är nyktra säger sig ta avstånd från våld mot kvinnor förefaller att oftare misshandla under alkoholpåverkan än i nyktert tillstånd. Medan män som inte visar sådana betänkligheter kan vara våldsamma även i nyktert tillstånd (Kantor & Straus, 1987; Kantor & Straus, 1990). Det är vanligt att överskatta alkoholens inverkan när vi står inför en avvikande situation som måste förklaras. När man testar graden av berusning genom blodprov kan det visa sig att både mannen själv, kvinnan, polis och andra åskådare tror att mannen har högre promillehalt

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

än blodprovet anger (Eliasson, 2001). Frågan om alkoholens speciﬁka roll för en mans benägenhet att utöva våld mot sin partner återstår att besvara.

Om kvinnan är berusad Om den kvinna som utsätts för våld och övergrepp själv är alkoholpåverkad förvärras hennes situation. Det gäller både akut under misshandeln om hennes reaktionsförmåga försämras och i omgivningens ögon efteråt när man bedömer situationen. Ibland hävdas också att kvinnan ökar risken att utsättas för våld från sin partner om hon blir berusad. Det kan tolkas som att hon inte borde dricka och får skylla sig själv om hon gör det (Bergman & Brismar, 1992). Då bortser man från att kvinnor mycket sällan dricker om deras partner inte gör det. Våldsamma män kan ibland också tvinga kvinnan att dricka med honom.

Är arbetslöshet eller kriminalitet en faktor? Arbetslöshet anges ofta som orsak till kvinnomisshandel, eftersom stigande arbetslöshet har visat samband med ökat antal fall av kvinnomisshandel. Den psykologiska förklaringen är vanligen att mannen stressas av förlusten av inkomst och anseende och i frustration brukar våld. Men på samma sätt som vid sambandet mellan alkohol och mäns våld mot kvinnor bör man noga undersöka alla faktorer och sätta in dem i ett större socialt sammanhang innan någon slutsats kan dras. En invändning mot tolkningen att förlorad självkänsla ligger bakom våldet är att misshandeln tilltar också om det är kvinnan som blir arbetslös (Okun, 1986). Män som är tidigare kriminellt belastade är överrepresenterade bland män som brukar våld mot sin partner. Det är inte att förvåna sig över, de är redan normbrytare och bortser från konventionerna för vanligt uppträdande. Bland andra orsaker kan nämnas att i denna grupp ﬁnns män som ofta har allvarliga störningar ifråga om att känna empati och respekt för andra.

Vilka män är våldsamma? • Kapitel 6

Handlar det om psykiskt störda män? Alla försök att finna en gemensam nämnare i kvinnomisshandlares personlighet har hitintills misslyckats. Sannolikt finns en grupp psykiskt störda män som misshandlar, men det finns säkert också män vars psykiska störning inte påverkar, eller rentav motverkar, en benägenhet att ta till våld. Den amerikanske psykologen Edward Gondolf (1988) menade att vissa män, som han kallade sociopater, både var benägna att misshandla och mycket svåra att rehabilitera. Frågan om psykisk störning som förklaring till misshandel är komplex och behöver studeras utifrån mycket genomtänkta, omsorgsfullt gjorda diagnoskategorier.

Det sociala arvet Det sociala arvet, det vill säga att vissa beteendemönster upprepas i generation efter generation och följer samma könsmönster, tycks ha viss betydelse. En man som vuxit upp med en våldsam far kan ta efter honom och misshandla sin egen hustru. En psykologisk förklaring är så kallad modellinlärning, där vi följer modeller som liknar oss själva och som ser ut att ha makt och inﬂytande. Detta sociala arv förefaller dock inte gälla för kvinnor som växer upp i familjer där modern utsätts för våld. De lär sig inte acceptera våld och de väljer inte oftare än andra kvinnor en relation med män som uppför sig som deras far (Pahl, 1985). En kvinna som kuvas genom misshandel och hot är inte en attraktiv modell för sin dotter.

Tuffa kamratgäng En man som vuxit upp med våld och slagsmål i sina kamratgäng verkar ha mindre spärrar inför att utsätta sin kvinnliga partner för våld (Straus, 1990). En förklaring är att under tonårsperioden, när unga är upptagna med att ﬁnna en plats i livet och en egen identitet, är de också mycket påverkbara. Då grundläggs vissa normer

för hur man beter sig, särskilt normer som ger vinster – i detta fall dominans och status över jämnåriga. Att vara tuff och dominant kan också vara ett sätt att imponera på unga kvinnor. Misshandlade kvinnor, som träffade männen som mycket unga, beskriver ofta sina före detta män som påstridiga och dominanta, både mot kvinnor men också mot kompisar.

En särskild psykologisk profil? Forskare har gjort många försök att finna gemensamma personlighetsdrag hos våldsmän, men det har givit varierande resultat. Kvinnorna beskriver ofta männen som osäkra – vilket får dem att till en början uppfatta männen som ofarliga, ”snälla” – och benägna för svartsjuka (Dobash & Dobash, 1980; Walker, 1983). I studier av bevisat våldsamma män har man inte funnit några personlighetsdrag som skiljer våldsamma män från icke våldsamma män som lever i relationer med mycket problem och konflikter (Edleson m.fl. 1985). Ett genomgående beteende är att mannen är angelägen om att snabbt etablera en fast relation som signalerar till omvärlden att de två är ett par (Walker, 1979). Det har föreslagits att män som misshandlar sin partner har särskilt svårt att tåla förlust av kontroll i provocerande situationer. Men mot detta talar att de kan hantera andra provocerande situationer utan att gripa till våld (Eliasson, 1997). Forskarna Dobash & Dobash (1980) sammanfattar i fyra punkter vad som utmärker våldsamma män:

a. Svartsjuka och en känsla av äganderätt till kvinnan. b. Förväntningar på kvinnors arbete i hemmet och mannens rättighet att ställa krav på detta. c. En känsla av att ha rättighet att bedöma och bestraffa kvinnan. d. Strävan att bibehålla sin auktoritet i hemmet. Den sista punkten kan anses vara den mest grundläggande. Mannens anspråk på auktoritet i hemmet, att ha kontrollen, har gamla traditioner och dyker fortfarande upp i olika sammanhang. De fyra punkterna passar väl ihop med moderna teorier om de normer och strukturer som våldsmän lutar sig på för att rättfärdiga det våld de utövar mot en partner. I egenskap av man anser de sig ha en ”överhöghet” över kvinnan. Och samhällets syn på vad som är normal maskulinitet kan omfatta bruket av våld om annan dominans inte räcker (Anderson & Umberson, 2001; Hearn, 1998; Mendel-Enk, 2004). Exempelvis får småpojkar som slåss andra kommentarer än småﬂickor i handgemäng – slagsmål anses inte lika uppseendeväckande om det är unga män inblandade som om det gäller unga kvinnor etc. När våldsamma män konfronteras med sitt våld och inte kan förneka det säger de sig ofta agera utifrån en känsla av vanmakt. Men en terapeut kan tolka våldet i sitt sammanhang och se det som ett sätt att återta den kontroll mannen upplever sig förlora (t.ex. Waldenström, 2006).

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Myten om kvinnor med dåligt självförtroende Forskarna har alltså inte haft någon större framgång i försöken att hitta en särskild psykologisk profil för misshandlande män. Det har heller inte kunnat visas att kvinnor som utsätts för kränkningar och övergrepp har en särskild personlighet. Tidigare ansågs det i Sverige och andra länder att undergivna kvinnor med dåligt självförtroende oftare blev utsatta för våld än andra kvinnor. Eller, det motsatta förhållandet, att kvinnor blev misshandlade när de visade sig starka och ville frigöra sig och ta ut skilsmässa (Socialdepartementet, 1983). Båda tolkningarna lägger indirekt ansvaret på kvinnan och ger näring åt en fördomsfull hållning där mäns beteende kan bortförklaras och deras ansvar undermineras. Dessutom innebär tolkningarna att de våldsamma männen får stöd för sina egna förklaringar till varför de misshandlat sin partner. Dessa studier byggde på enskilda praktikers (terapeuter, socialarbetare m.fl.) erfarenheter och tog ingen hänsyn till att deras klienter inte representerade hela gruppen våldsamma män. Frågan om en våldsam man spontant slutar slå när han väl har börjat har inte studerats direkt. Men om en utsatt kvinna kan övertyga mannen att hon kommer att lämna honom om han inte söker hjälp, finns exempel på att han kan göra ett försök att sluta misshandla och till och med söka hjälp (Eliasson, 2000; Lundy, 2004). ■

Vilka män är våldsamma? • Kapitel 6

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

7 Barn som upplevt våld i hemmet Våld mot mamman är också indirekt våld mot barnen. Barn vet vad som händer, även om föräldrarna är övertygade om att barnen sover eller inte uppfattar vad som pågår. Mammor försöker på alla sätt att skona sina barn, till exempel genom att inte skrika av smärta eller gråta högt för att inte väcka sovande barn. Men barnen förstår ändå att något händer och försöker efter förmåga att ta reda på vad det är.

Barn som upplevt våld i hemmet • Kapitel 7

et vanligaste vittnet till våld mot en kvinna är hennes barn (Dobash & Dobash, 1980). Svenska Rädda Barnen uppskattar att så många som vart tionde barn någon gång har upplevt våld i sitt eget hem (Socialstyrelsen, 2005). Sociologen Maria Eriksson (2003) kallar det mammamisshandel för att framhålla hela innebörden av den handling en våldsam far utsätter sina barns mor för. Genom sitt handlande kränker han barnens rätt till och behov av en lugn, trygg och förutsägbar uppväxtmiljö.

Barnen är också brottsoffer Barnen utsätts för skrämmande, kanske traumatiserande, upplevelser. Deras mamma som vanligen är tillvarons trygga punkt blir slagen, sparkad och kallad fula namn. Hur ska de kunna lita på att pappa inte gör så även mot dem? Barns närvaro vid misshandel är ett brott mot barnen. Enligt en lagändring som träder i kraft 15 november 2006 kompletteras socialtjänstlagens bestämmelse om stöd till brottsoffer så att det tydliggörs att barn som bevittnar våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp (Att ta ansvar för sina insatser, 2006). Barn som är vittne till våld mot mamman löper också stor risk att själva utsättas för våld. Enligt Lundgren, Heimer och medarbetare (2001) uppgav 21 % av våldsutsatta kvinnor att deras barn utsatts för våld i tidigare relationer och 5 % av kvinnorna sade att barnen utsattes för mannens våld i nuvarande relation. Dessutom angav 2 % av kvinnorna att barnen varit föremål för sexuella övergrepp. En våldsam pappa kan också utnyttja barnen som budbärare av hotfulla meddelanden till mamman – i synnerhet om barnen är för små att förstå innebörden i meddelandet. Lite äldre barn intalas att oron och problemen i familjen är mammans fel. Detta kan fortsätta även efter en separation då hämtande och lämnande

av barnen kan ge mannen tillfälle till nya våldsattacker eller påtvingade sexuella kontakter. Kvinnan protesterar inte för att inte väcka barnens uppmärksamhet och för att hon inte vill ge dem en negativ bild av deras pappa (Eliasson, 1997). Föräldrar och andra tror sig ofta skona barnen genom att undvika att tala om situationen i klartext. Effekten kan bli den motsatta så att barnen blir mer oroliga och osäkra. Den norska psykologen Halldis Leira (1989, 1990) påpekar att barn till misshandlade mammor utsätts för ett trauma som inte namnges, det är tabu. I likhet med barns tolkning av andra familjekriser, till exempel skilsmässa, upplever de maktlöshet och skuldbelägger ofta sig själva. Barnet får heller inte veta att våldet är brottsligt och kan få svårt att förstå sammanhanget om pappan sedan döms till fängelsestraff. Att se sin pappa misshandla mamma kan också ge söner en negativ rollmodell. Män som vuxit upp med en misshandlande far är överrepresenterade bland män som använder våld mot sin partner (t.ex. Straus & Gelles, 1990).

Reaktioner hos barn Effekterna på barn är beroende av barnets ålder, kön och mognad och liknar andra kända signaler på att ett barn inte mår bra. En särskild checklista som skiljer just våld mot mamman från andra kriser ﬁnns inte. Nedan följer en sammanställning av krisreaktioner, beteendestörningar m.m. som barn kan uppvisa. Småbarn blir ofta allmänt oroliga, gnälliga och rädda att förlora kroppskontakt med föräldrarna, till exempel vid besök på barnavårdscentralen. Något äldre barn kan dessutom uppvisa långsam utveckling och till och med så kallad regression då de backar i utvecklingen och tappar vunna färdigheter, exempelvis kan sängvätning återkomma hos barn som varit torra en längre tid eller så kan talutvecklingen avstanna.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Barn som kan tala riktigt och bättre förstå sin omgivning och det som händer kan också visa medkänsla med mamman och försöka skydda henne, i synnerhet om barnet bevittnat våldet eller någon berättat för dem om misshandeln. Yngre barn som är vittne till våld mot mamman kan bli traumatiserade, det vill säga få diagnosen Post Traumatic Stress Disorder, PTSD (Lehman, 1997). De reagerar med stark rädsla och hjälplöshet, har återkommande mardrömmar och andra skräckfyllda minnesbilder. Vanliga reaktioner hos barnet att hantera detta är att vara mycket försiktig och göra allt för att undvika situationer och företeelser som påminner om händelser som framkallade traumat. Men förskolebarn kan också imitera våldet hos sin pappa och bli aggressiva mot till exempel kamrater. Detta är vanligare bland pojkar än flickor (Christensen, 1988). Skolbarn kan å ena sidan uppfatta att deras familj skiljer sig från kamraternas familjer. Å andra sidan inser de inte alltid hela innebörden av den pågående misshandeln eftersom de vuxit upp med den, men känner samtidigt ångest, oro och skuld. Bland yngre skolbarn brukar reaktionerna ofta tydligt följa könsgränserna med utåtagerande pojkar som hamnar i konflikter med kamrater och lärare, och tysta flickor som drar sig undan. Tonåringar är medvetna om sin avvikande familj och drar sig för att ta hem kamrater. De skyller ofta problemen på mamman, och tonårspojkar kan själva bli våldsamma mot henne och även mot flickvänner samtidigt som de kan oroas över detta och mår dåligt av det. Även motsatta reaktioner finns där en del pojkar, när de blivit tillräckligt stora, går till angrepp mot pappan – eller drömmer om att kunna göra det (Weinehall, 1997). Det är vanligt med somatiska problem bland tonåringar som lever i hem där våld mot mamman förekommer. En mindre grupp kan även utveckla allvarligare psykiska problem såsom depression (Hilberman & Munson, 1977–78).

Barn som upplevt våld i hemmet • Kapitel 7

Hjälp till våldsutsatta barn Barns reaktioner har samband med vilket stöd de kan få av omgivningen; om det finns någon trygg vuxen att ty sig till. Ibland kan äldre släktingar hjälpa till att ge stabilitet i en kaotisk situation. En förutsättning är att den vuxne talar klarspråk och inte förtiger våldet, men inte heller tar tydligt parti för någon av föräldrarna. För barnen – och deras våldsutsatta mamma – är den fysiska säkerheten avgörande för att hjälp ska ha avsedd effekt. De måste få komma till en trygg och våldsfri situation. De behöver någon som låter dem beskriva sina erfarenheter, funderingar och oro, någon som tror på dem och ger stöd och hjälp att bearbeta upplevelserna. Samtidigt får man inte svika barnets förtroende genom att direkt eller indirekt angripa deras lojalitet mot föräldrarna. Man får heller inte utnyttja situationer då barnet känner sig sviket av föräldrarna och avslöjar mer än de annars är villiga till (Jaffee m.fl., 1990). Om mamman och barnet flyttar för att undgå våld, måste pappan enligt lagen få vetskap om var barnet vistas. Om det tolkas av någon tjänsteman som att man ska ge honom deras nya adress kan det bli fortsatta trakasserier, vilket stör barnets möjlighet till en lugn bearbetning av upplevelserna. Det försvårar också att få viktig information om och av barnet, exempelvis ifråga om barnet också har utsatts för våld.

Verksamheter i trygg miljö Socialstyrelsen kom år 2005 med rapporten När mamma blir slagen. Att hjälpa barn som levt med våld i familjen till stöd för socialtjänstens arbete med dessa barn. Rapporten ska också underlätta den samverkan mellan handläggare på olika myndigheter som enligt lagen ska äga rum. Tio verksamheter för barn redovisas. Det gemensamma syftet är att i en trygg miljö möjliggöra en bearbetning av barnens upplevelser, med både pedagogiska och terapeutiska inslag. Målet är att

barnen ska kunna återgå till ett normalt liv. Ibland arbetar man i grupp, ibland enskilt. Fyra typer av verksamheter redovisas: Verksamhet i skyddat boende för mor och barn. Barnen deltar i gruppverksamhet för barn. •

Verksamhet genom myndighetssamverkan där barn står i centrum för arbetet. En central arbetsuppgift är att arbeta fram metoder för bättre hantering av barn och barns behov. •

Krisbearbetning och anpassat psykosocialt behandlingsarbete som i allmänhet utgår från behoven i socialtjänstens verksamhet för utsatta barn. •

Verksamhet med särskilda metoder inom barnpsykiatrin som inriktas på mer djupgående och långvariga störningar, såsom PTSD. •

Ett grundvillkor för att insatserna ska få önskvärd effekt är att främst barnet, men också mamman är skyddade. Vissa barnverksamheter kräver att mamman har brutit med mannen, eller att han har fått hjälp att upphöra med våldet.

Handlingsplaner ger stöd Många kommuner har handlingsplaner för sitt arbete mot mäns våld, åtminstone för de handläggare inom socialtjänsten som kommer i kontakt med våldsutsatta mödrars barn. Handlingsplanerna ska underlätta handläggningen och stödja osäkra handläggare att ge optimalt stöd och hjälp. Ett grundläggande problem är att både mamman och socialtjänstens handläggare tenderar att överskatta pappans förmåga och vilja att vara

en god förälder som prioriterar barnets behov (Eriksson, 2004). I handlingsplanerna ges förslag på hur olika problem kan lösas. Exempelvis går det att underrätta fadern om att barnen befinner sig väl utan att man behöver lämna ut deras adress. Man förklarar att kvinnan och barnen behöver lugn och ro efter det som hänt och ber om hans samtycke till att de lämnas ifred ett tag. Om mannen inte lämnar sitt samtycke ska handläggaren veta att enligt lagen kan kvinnan och barnen ändå hålla sig undan (14 kap 4§ andra stycket, Sekretesslagen, 1980:100). Faderns begäran om att röja adressen kan avslås och om han överklagar beslutet får domstol avgöra frågan. Ett exempel på hur man kan arbeta är Gävle kommun (2003) där socialtjänsten har tagit fram en speciell vägledning för hur barnet ska bemötas för att kunna hjälpas på ett bra sätt. Bland annat har man en lista på vad man ska tänka på när man talar med barn som upplevt våld i familjen (se faktaruta 6). Bland andra exempel ﬁnns Malmö kommun som utarbetat särskilda hjälpmedel som ska underlätta för barn och mammor på kommunens Kriscentrum att tala om sina erfarenheter av att leva med en våldsam pappa. Barnen får en liten bok med bilder att färglägga som beskriver vad Kriscentrum är, och varför barn och deras mammor behöver vara där. Bemötandet syftar till att försöka ta bort känslan av att vara övergiven och ensam om sina problem, liksom rädslan att vara illojal mot sina föräldrar (Frick, m.ﬂ. 2004) I den ovan nämnda Gävle kommuns vägledning tar man också upp den kritiska frågan hur socialtjänsten ska förhålla sig till våldsamma fäder som kräver sin ”papparätt” till umgänge med barnet (Eriksson, 2003) och kanske hotar med åtgärder för att genomdriva den. Innan barnets umgänge med fadern startar är målsättningen att:

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

•

pappan har tagit på sig ansvaret för våldet

barnen inte ska behöva beskydda sin mamma •

umgänget kan ske på ett för barnen tryggt sätt. •

• fadern,

i förekommande fall, har blivit dömd, så att barnen vet att våldet är brottsligt. Tonåringar kan behöva särskilda insatser och på flera håll, bland annat i Uppsala, Skaraborg och Lund, finns speciella tonårsgrupper. Ungdomar som länge levt med våld kan ha integrerat det i sin uppfattning om ett normalt liv och se det som oundvikligt. De behöver få en annan syn på tillvaron. Tonåringarna kan också ha behov av att ventilera sin besvikelse över föräldrarna och hur de själva fått stå tillbaka i de vuxnas konfliktfyllda liv (Socialstyrelsen, 2005).

FAKTARUTA 6 ATT TALA MED BARN SOM UPPLEVT VÅLD • Det är inte barnets ansvar att börja berätta. Du måste

vara tydlig och ställa konkreta frågor. • Försäkra dig om att barnet inte utsätts för mera våld om

barnet börjar berätta för någon utomstående om våldet. • När barnen är i en trygg och säker miljö behöver de tala

om sina upplevelser. De behöver också terapi om de sett eller själva upplevt övergrepp. • Bekräfta för barnet att du vet att det förekommit våld

och lyssna på barnet. Tala om för barnet att man kan ha olika känslor för våldet, den som utövar det och den som är våldsutsatt, och att det är tillåtet att ha dessa känslor. Berätta att våldet är de vuxnas ansvar. • Använd ett klart och tydligt språk. Kalla våld för våld. • Utnyttja inte tillfällen när barnet är ledset för att få mer

information. Barn är lojala med sina föräldrar.

Vårdnadstvister Vårdnadstvister och andra konﬂikter om gemensamma barn är ett stort problem. En man som inte har visat minsta intresse för sina barn, som tillbringat ytterst lite tid med dem och till och med har utsatt dem för våld, kan i samband med en separation begära vårdnaden om dem. Kvinnan tolkar detta som ett medel att behålla makten över henne, trots att de inte längre lever ihop. Att söka vårdnaden om barnen kan också användas som ett hot av mannen om kvinnan försöker lämna honom eller anmäla våldet till polisen. Om domstolarna slentrianmässigt dömer till gemensam vårdnad, vilket ibland dessutom tolkas som växelvis boende, tvingas kvinnan ha regelbunden kontakt med mannen. Insikten om detta gör att många kvinnor stannar kvar i en våldsrelation, eftersom de bedömer att det ger dem lite mer kontroll över sin och barnens situation. Hur kvinnan än gör riskerar hon kritik: Om hon lämnar hemmet med barnen kan hon ses som självisk som vill beröva

Barn som upplevt våld i hemmet • Kapitel 7

barnen kontakten med pappan. Om hon stannar kvar kan det tydas som bristande omsorg om barnens bästa, hon borde ju inse att den miljön inte är bra för barnens trygghet och utveckling.

Gemensam vårdnad problematisk När mamman är mitt i kaoset med våldet, hoten och svårigheterna att få det dagliga livet att löpa orkar hon inte ta kontakter för barnens räkning. När hon lämnat relationen, vet vad hon själv vill och börjar få fast mark under fötterna igen, brukar hon ta kontakt om hjälp för barnen. Regeln om gemensam vårdnad, som i andra situationer är välmenad och gynnsam, blir då en oönskad komplexitet eftersom faderns tillstånd krävs till exempel om modern vill att barnet ska få gå hos en terapeut för att bearbeta sina upplevelser. Om fadern motsätter sig sådan eller annan hjälp som modern föreslår hamnar

barnet kanske i en svår lojalitetskonﬂikt mellan föräldrarna. Verksamheter som skulle kunna hjälpa barnet kan också vägra ta sig an barnet tills föräldrarna är överens, vilket ger pappan ytterligare ett maktmedel mot mamman. Från 1 juli 2006 gäller förändrade vårdnadsregler i Föräldrabalken om vårdnad, boende och umgänge. De nya reglerna ska stärka barnperspektivet och ”barnens bästa” ska vara avgörande för alla beslut. Framtiden får utvisa vad det innebär för domstolarnas tolkningar.

Stöd till hela familjen En orsak för mannen att vägra gå med på hjälp till barnet kan vara att han känner sig hotad av eventuella avslöjanden som barnet kan komma med, han vill inte skylta som en föraktlig kvinnomisshandlare och våldsman. Men det händer också att mannen kan motiveras att ge sitt samtycke om han kan fås att inse att barnet mår bättre av att tala med en opartisk utomstående. På till exempel verksamheten ”Utväg Skaraborg” talar man med mannen utifrån ett barnperspektiv för att få grepp om hans insikter om sitt ansvar för situationen. (”Utväg Skaraborg” är en samverkan mellan ﬂera kommuner för kvinnofrid där polisen, kriminalvården, åklagarmyndigheten, socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt frivilligorganisationer som kvinnohus och kvinnojourer deltar.) Man talar då om hur barnet påverkats av det som hänt, att han skrämmer sitt eget barn etc. ”Utväg Skaraborg” kan även erbjuda pappan samtal och stöd hjälp (Socialstyrelsen, 2005). Om mamman inte själv ser att hennes barn behöver hjälp kan man genomföra motiverande samtal även med henne. Hon frågas ut om konkreta upplevelser och då blottläggs också barnens situation. Bland andra ”Utväg Skaraborg” arbetar med hela familjen och kan erbjuda mamman hjälp. Men hon måste själv inse att hon har utsatts för våld från sin man. Arbetet med barnen sker sedan i samråd med mamman. ■

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Barn som upplevt våld i hemmet • Kapitel 7

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

8 Vad kostar mäns våld? En tidigare ofta bortglömd aspekt av våldets konsekvenser är de ekonomiska kostnaderna som orsakas av mäns våld mot kvinnor och barn. Våldet innebär stora kostnader för både samhället och den enskilda kvinnan. Även hälsoproblem hos kvinnor orsakade av mannens våld ger direkta ekonomiska kostnader förutom det personliga lidandet.

Vad kostar mäns våld? • Kapitel 8

örst på 2000-talet har samhällets kostnader börjat inkluderas i diskussionen om mäns våld mot kvinnor, och i ﬂera länder har man försökt beräkna dessa utgifter. Men det ﬁnns många osäkra faktorer som försvårar beräkningarna. Man behöver till exempel veta antalet personer som är påverkade av våldet (varierar med processens olika faser) och vilken samhällsservice som har utnyttjats och kostnaden för denna service. Även värdet på ideella insatser bör uppskattas i ekonomiska termer för att ge en komplett bild. En aspekt som är extra svårfångad är att försöka uppskatta den dränering av allmänna resurser som våldet innebär. Om inte samhället hade behövt lägga pengar på att åtgärda konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor i hemmet kunde de resurserna lagts på andra angelägna samhällsområden. Även om alla faktorer inte är åtkomliga för en kostnadsberäkning är det viktigt att försöka få fram prislappar på våldet. Inte minst kan det vara ett sätt att väcka uppmärksamhet bland dem som annars inte intresserar sig för frågan om mäns våld mot kvinnor genom att visa vilka stora kostnader det innebär.

Direkta och indirekta kostnader Den svenske ekonomen Stefan de Vylder (2004) talar om direkta och indirekta kostnader. De direkta kostnaderna inkluderar värdet av materiella saker som möbler, hushållsartiklar, kläder och andra tillhörigheter samt all hjälp som omhändertagande av utsatta kvinnor innebär, rättshantering och straff för förövarna samt förebyggande arbete. I stort sett faller alla dessa kostnader på samhället. Indirekta kostnader är förlust av inkomst, sänkt arbetsförmåga, sjukvård och ökade kostnader till följd av psykiskt lidande såsom överanvändning av psykofarmaka, depression, ångest och självmord. Somliga av dessa kostnader är svårare att beräkna än andra, exempelvis

sänkt förmåga till produktivt arbete. De Vylder varnar också för risken att underskatta de verkliga kostnaderna i alla försök att bestämma priset för mäns våld.

Våldets pris: Finland och Storbritannien Ett sifferexempel kan hämtas från Finland och en undersökning av våldets pris, där endast fall som kunde spåras i offentlig statistik ingick. Slutsumman för år 1998 beräknades till 50 miljoner euro. Rättshanteringen krävde drygt hälften, 53 %, socialsektorn en knapp tredjedel, 30 %, och hälsosektorn 13 % (Heiskanen, 2003). Finland har ungefär hälften av Sveriges befolkning och mätmetoderna kan variera, vilket försvårar en direkt jämförelse. En uppskattning kan ändå göras att Sveriges kostnader måste bli minst dubbelt så höga som Finlands, det vill säga lågt räknat 900 miljoner kronor/år. Då ingår endast samhälleliga offentligt redovisade kostnader. En omsorgsfullt gjord studie i Storbritannien inkluderade tre typer av kostnader: (1) samhällskostnader (2) kostnader för arbetslivet och (3) humanitära och emotionella kostnader för kvinnan. Det sista är kostnader som man vanligtvis inte ser eftersom de till största delen bärs av individer och är svåra att följa. Men i uträkningarna har man följt den metod som används för att uppskatta kostnaderna för traﬁkskador, som inkluderar förlorad livskvalitet (Walby, 2004). Här har man också räknat på bostadskostnader, vilket inte är vanligt om man bortser från kostnader för kvinnojourerna. Bostadsfrågan är ofta avgörande för om en kvinna kan lämna en våldsrelation. Dithörande kostnader är bland andra ﬂyttkostnader, ersättning av demolerade möbler m.m. samt utgifter för jourlägenheter, kvinnojourer och andra bostäder som måste ordnas med kort varsel. Den totala summan här slutade på över 22 miljarder pund, det vill säga nästan tre hundra miljarder kronor, och omfattar England och Wales. Den största delen, nästan 80 %, omfattade de humanitära och emotionella kostnaderna.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Ett svenskt exempel I en ny svensk studie från Umeå universitet har kostnaderna undersökts för ett enskilt fall där en man misshandlat sin kvinnliga partner under 20 år. Kostnaderna summerades till 2,5 miljoner. Därav bar staten den största delen, 85 %, främst för utbetalningar från a-kassa och försäkringskassa. För landstinget kostade misshandeln 115 000 kr, varav mer än hälften gällde kontakter med barn- och ungdomspsykiatrin. Kommunens kostnad blev omkring 50 000 kr, som främst gällde socialtjänsten (Weinehall, m.ﬂ., 2006).

Kvinnan på bar backe Ekonomisk ruin är inte en ovanlig konsekvens för en kvinna som levt länge i en våldsrelation, där mannen tvingat henne att ge upp sitt yrke eller där hon är långtidssjukskriven och inte orkar återvända till arbetslivet. Systematiska undersökningar saknas ännu, men kvinnojourer och andra som arbetar med våldsutsatta kvinnor vittnar om att detta är ett stort problem. Därtill kommer att det oftast är kvinnan som lämnar hemmet för att undgå våldet och mannen får bo kvar. Om bodelningen drar ut på tiden kan det ﬁnnas ytterst lite kvar att dela när den väl blir av. Bland ogifta par kan man ha haft det så ordnat att mannen betalat mer värdefulla ägodelar – bilen, TV:n, stereon, villan m.m. – och kvinnans inkomst har gått till mat, barnens kläder och andra konsumtionsvaror (Ahrne & Roman, 1997). Eftersom ogifta par inte automatiskt delar på bohaget vid separation kan hon ﬁnna sig stå på bar backe och utan bostad. Förutom fysiskt och psykiskt våld har hon utsatts för ekonomiskt våld av mannen.

Vad kostar mäns våld? • Kapitel 8

Konsekvenser för kvinnors hälsa De som betalar det högsta priset för mäns våld är de utsatta kvinnorna och barnen. Försämrad hälsa är en del av ”kostnaden” som mannens våld orsakar kvinnan. (Hälsoeffekter på barnen har diskuterats i föregående kapitel.) Om en kvinna vänder sig till sin vårdcentral utan att berätta om bakgrunden till sina problem får inte sjukvårdspersonalen adekvat information. Men för ett tränat öga kan de akuta skadorna efter fysisk misshandel skiljas från skador erhållna på andra sätt, exempelvis genom att de oftast är utspridda över hela kroppen. Att falla nedför trappor eller att snubbla och oavsiktligt kollidera med dörrar och möbler – vilket männen och ibland även kvinnorna hävdar har skett – ger andra skador. Kvinnan har dessutom ofta försvarsblåmärken på underarmarnas baksidor, som uppstått när hon har försökt värja sig. Bland skadorna är krosskador, svullnader, blåmärken, lösryckta hårtestar och frakturer de mest uppenbara. Ofta har kvinnorna även spräckta trumhinnor, krossade näsor eller käkfrakturer (Eliasson, 1997).

”Ärren på insidan” Självklart ger slag, sparkar, örﬁlar, stryptag och att bli kastad mot möbler och väggar många olika skador. Men kvinnor vittnar om att det psykiska våldet och hoten haft mer långtgående effekter än det fysiska våldet. Kroppsliga skador läks lättare, men ”ärren på insidan” kräver lång tid innan de förbleknar och i bästa fall försvinner helt. Det innebär att kvinnan kan söka sjukvård lång tid efter det att våldet har upphört och utan att själv se sambandet mellan våldsupplevelsen och hälsoproblemen. De akuta psykiska konsekvenserna kan vara chock, förvirring, extrem rädsla och osammanhängande tal. Mer långsiktigt kan komma depression, sexuella problem, lättväckt ångest, en negativ självbild och låg självtillit (Eliasson, 1997).

En studie från 1983 visade att ju sämre eget socialt nätverk kvinnor hade, desto högre var graden av depression och desto starkare känslan av att inte kunna klara sig själv och självuppskattningen var sämre (Mitchell & Hodson, 1983). Ju oftare hennes vänner också var mannens vänner, desto mindre stöd upplevde kvinnan. De svenska forskarna Heimer & Posse (2003) menar att kvinnor som utsätts för våld genomgår ett multitrauma: de söker ofta vård för olika symptom som smärtor, sömnbesvär, oro och depression. Tilliten till andra människor är ofta svårt skadad och kan medverka till att kvinnor håller tillbaka vital information. Heimer & Posse anser att sjukvårdspersonalen har bristande insikt i problemet. Det kan bero på tidsbrist, brist på rutiner och kunnig personal, rädsla för att förolämpa kvinnan och för att anklaga mannen, maktlöshet inför situationen etc. Andra effekter av våldet och kränkningarna kan vara att kvinnorna konsumerar mer läkemedel, i synnerhet lugnande medel och medel mot depression. Detta är särskilt vanligt om de utsatts för hot (Lundgren, Heimer m.ﬂ. 2001). Självmordsförsök är vanliga. Bland svenska våldsutsatta kvinnor har så många som 64 % någon gång funderat på självmord som en utväg. Kvinnor som utsatts för våld det senaste året rapporterar fyra gånger så många självmordsförsök som kvinnor utan erfarenhet av våld. De som upplevt sexuellt våld anger självmordsförsök fem gånger så ofta som kvinnor utan våldserfarenhet. Hot har lika stark effekt som fysiskt våld (Lundgren, Heimer m.ﬂ., 2001). Hoten handlar om osäkerhet om, när och hur mannen kommer att bruka våld mot henne. Med erfarenhet av vad mannen kan ta sig för anar kvinnan det värsta. ■

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Vad kostar mäns våld? • Kapitel 8

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

9 När kvinnan bryter upp Kvinnor som utsätts för våld väntar ofta länge innan de vidtar åtgärder och försöker få hjälp och även om en våldsutsatt kvinna lämnar mannen kan hon långtifrån vara säker på att få vara ifred. Samhället erbjuder olika sorters skydd som anpassas efter hotbilden, från trygghetspaket och besöksförbud till hjälp att byta identitet och gå under jorden.

När kvinnan bryter upp • Kapitel 9

nligt en studie av ca 6 000 kvinnor från 50 kvinnojourer i USA hade kvinnorna i medeltal sökt hjälp sex gånger från sin familj, vänner och samhällsinstitutioner innan de lämnade förhållandet (Gondolf, 1988). Ett första steg är att komma över sin rädsla för väntade repressalier från mannen om han skulle misstänka att hon försöker lämna honom. Därefter kan hon försöka tala med närstående som hon tror sig kunna lita på, familjemedlemmar eller vänner. Deras reaktion är till en början vanligen skepsis mot det kvinnan berättar, vilket kan få henne att inte gå längre i sina försök att få hjälp (Frieze, 1979). Ibland kan andra som anar vad som pågår vara rädda för att ”blanda sig i” men ibland kan någon ta ett initiativ och ställa en fråga till kvinnan om situationen. Frågan, och kvinnans svar, följs då ofta av förslag att söka hjälp hos myndigheter eller en kvinnojour. Där kan kvinnan få stöd och hjälp att börja planera. Det kan handla om att ha packade väskor med nödvändiga papper, bilnycklar m.m. lätt åtkomliga i ett akut läge. Det kan också vara att ha hallens möbler arrangerade så att inget hindrar passagen till ytterdörren, att skaffa kontakter på kvinnojouren som kan ge adresser att gömma sig på osv. Ungefär 40 % av känt, det vill säga polisanmält, våld inträffar när kvinnan har brutit upp från en relation (Justitiedepartementet, 1987). Mannen kan fortsätta trakassera henne, stega in på hennes arbetsplats och skrika anklagelser och hotelser mot henne, överraska henne på parkeringsplatsen eller utanför hennes nya bostad. Han ser till att hon vet att han bevakar henne och han kan ringa alla tider på dygnet. Till och med om han sitter i fängelse kan mannen ringa och hota kvinnan eller ge andra i uppdrag att göra det. Detta kallas också stalking (Eriksson, 2005), som i sin vanligaste form innebär att en man förföljer och hotar en före detta kvinnlig partner (Tjaden & Thoennes, 1998). Kvinnans rädsla gör att hon får svårt att koncentrera sig på sitt eget liv och lever i konstant skräck för vad han kan ta sig för. När våld uppträder i samband med separationer kan

både dess intensitet och innehåll förändras över tid. Tiden efter själva separationsbeslutet är våldet – fysiskt, sexuellt, psykiskt – som störst. Fysiskt våld är något mindre vanligt än psykiskt och sexuellt. I likhet med resultat från särskilda interventioner för våldsamma män (Dobash & Dobash, 2004; Lundy, 2004) minskar med tiden fysiskt våld mest medan psykiskt våld med bland annat hot/varningar förefaller mer svårutsläckligt (Ekbrand, 2006). Denna form av våld är också mer otydlig och svår att tolka korrekt för omgivningen.

Samhällets skydd för våldsutsatta kvinnor Samhället har till uppgift att skydda alla medborgare mot våld, naturligtvis också våldsutsatta kvinnor. Ibland är det inte tillräckligt med skilsmässa, fängelsedom eller annan typ av påföljd för att en våldsam man ska låta kvinnan lämna honom och få leva ifred. Samhället erbjuder olika sorters skydd som anpassas efter hotbilden, från trygghetspaket och besöksförbud till hjälp att byta identitet och gå under jorden. Behovet av skydd hanteras i allmänhet av polisen, dock ej skyddat boende (se faktaruta 7). Polisens uppgift är att ingripa mot brott och skydda offren. Därefter tar andra instanser över. Polisens första åtgärd kan vara ett säkerhetssamtal med den utsatta kvinnan för att få en bild av hotet och en bedömning av hennes säkerhet, inklusive bostaden. Hon kan också erbjudas en kontaktperson hos polisen. Detta är insatser med både brottsförebyggande och trygghetsskapande syfte (Nylén, 2003).

Trygghetspaket Kvinnan kan ansöka om trygghetspaket hos den lokala polismyndigheten som bedömer behovet av denna åtgärd.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

FAKTARUTA 7 SKYDD FÖR HOTADE KVINNOR Trygghetspaket Larmtelefon kopplad till larmcentral. Kan också vara till exempel bandspelare för hotsamtal, trygghetstelefon med nummerpresentatör och larmknapp eller akustiskt överfallslarm. Behovet bedöms av den lokala polismyndigheten. Besöksförbud Mannen förbjuds besöka kvinnans bostad, arbetsplats eller att söka kontakt med henne. Kan också omfatta förbud att befinna sig i kvinnans närhet. Beslutas av åklagare och som regel för ett halvår, varefter situationen tas under omprövning. Besöksförbud i hemmet Mannen kan förbjudas att för en tid uppehålla sig i parets gemensamma bostad. Beslutas av åklagare för högst 30 dygn och kan sedan förlängas med högst sju dygn i taget. Livvaktsskydd Eftersom detta är mycket kostsamt används det ytterst sällan om det inte handlar om offentliga personer. Skyddat boende Erbjuds i de flesta kommuner av en ideell kvinnojour eller av socialtjänsten om kommunen har egna jourlägenheter. Det är en fristad för en kortare period när exempelvis kvinnan och hennes barn måste komma undan en akut våldssituation och i väntan på en mer permanent lösning. Skyddade registeruppgifter (spärrmarkering) Gäller en eller flera uppgifter i folkbokföringsdata. Spärrmarkeringen är en varning att lämna ut en uppgift, vanligen personnummer, namn eller adress. Utfärdas av folkbokföringsmyndighet efter intyg från polis eller socialtjänst. Gäller ett år i taget. Kvarskrivning Kvinnan är folkbokförd på sin gamla adress för att hemlighålla den verkliga bostadsadressen. Postadressen är det lokala skattekontoret, som ombesörjer eftersändning av post. Kombineras ofta med spärrmarkering. Kvarskrivning kan beviljas för högst tre år i taget efter intyg från polis eller socialtjänst. Fingerade personuppgifter Mer sällsynt form av skydd. Personen får byta identitet med nya personuppgifter. Tillstånd ges av tingsrätten efter ansökan från Rikspolisstyrelsen. När kvinnan bryter upp • Kapitel 9

Paketet innebär en larmtelefon som är kopplad till en larmcentral. Trygghetsåtgärderna kan också innehålla telefonsvarare, bandspelare för hotsamtal, trygghetstelefon med nummerpresentatör och larmknapp eller ett högljutt överfallslarm. Till och med vapen, inklusive pepparspray, kan ingå (Nylén, 2003). Tillgången på trygghetspaket är begränsad så ett fåtal kvinnor kan få detta skydd. På vissa orter kan polisen göra rutinmässiga rundor i bostadsområden där det ﬁnns hotade kvinnor. I till exempel Gävle och Karlskrona rastas polishundar i sådana kvarter för att avskräcka hotande män och ge kvinnor större trygghet.

Besöksförbud Åklagare kan fatta beslut om besöksförbud i samband med åtal för våld och kränkningar. Mannen får då inte ta kontakt med kvinnan, ringa, skriva eller skicka andra meddelanden eller följa efter henne. Han kan också förbjudas besöka vissa adresser såsom kvinnans bostad, arbetsplats eller andra ställen där hon ofta vistas eller uppehålla sig i närheten av adresserna. Därutöver ﬁnns möjlighet för ett utvidgat besöksförbud som innebär att han inte ens får komma i närheten av kvinnan på allmän plats. Om detta inträffar måste han lämna platsen, annars kan han gripas av polis. Det förutsätter dock att någon anmäler hans lagbrott.

Besöksförbud i hemmet Åklagare kan också fatta beslut om att mannen en kortare tid förbjuds uppehålla sig i parets gemensamma bostad. Lagen om besöksförbud i hemmet kom till för att mannen skulle tvingas bort från hemmet, inte kvinnan han utsatt för våld. Hon ska till exempel kunna få tid att packa i lugn och ro om hon vill lämna hemmet.

Hund och livvakt

Skyddade registeruppgifter

I extrema och sällsynta fall kan hund erbjudas eller kvinnan kan få en livvakt, det vill säga en utbildad säkerhetsvakt. Eftersom livvakt medför stora kostnader används denna form av skydd sällan.

Med skyddade registeruppgifter kommer en spärrmarkering upp där annars en persons adress, namn eller andra personuppgifter skulle finnas i offentliga register. Då kan kvinnan inte spåras på vanligt sätt med hjälp av personnummer eller adress. När en myndighet inte har tillräcklig kunskap om spärrmarkeringens innebörd, som en varning om försiktig hantering, kan det hända att kvinnans adress lämnas ut oavsiktligt med obehagliga konsekvenser för henne. Kvarskrivning innebär att kvinnan är folkbokförd på den gamla adressen trots att hon flyttat till ny adress. Kvarskrivning kombineras ofta med spärrmarkering. Hennes post eftersänds via Skattemyndigheten men det omfattar inte all post och sker med flera veckors fördröjning. Det kan ge problem för kvinnan om angelägna ärenden kanske inte når henne i tid, exempelvis en kallelse till domstolsförhandling. Eftersom viss samhällsservice är knuten till folkbokföringsadressen, kan det beroende på myndigheters kunskaper och rutiner också försvåra för en kvinna att erhålla det hon är berättigad till, exempelvis bostadsbidrag. I mer extrema fall av hot och förföljelse kan fingerade personuppgifter tillgripas. Kvinnan får då byta identitet med nytt namn och nytt personnummer. Det är en tämligen ovanlig åtgärd och medför oerhört många olägenheter och begränsningar i vardagslivet. Kvinnan måste i princip ge upp sitt gamla liv, kapa kontakterna med släktingar och vänner och skapa sig en helt ny tillvaro, där säkerheten alltid kommer först.

Skyddat boende Skyddat boende är ett tillfälligt boende för kvinnor och deras barn som till exempel snabbt behöver komma undan från en våldsam man. Skyddat boende kan fås via kvinnojour eller socialtjänsten i kommunen. En minoritet av Sveriges 290 kommuner har egna jourlägenheter. När sådana saknas är standardlösningen att förlita sig på en ideell kvinnojour i kommunen eller, om det inte heller ﬁnns, att hänvisa till kvinnojour i grannkommunen. Alla kvinnojourer har dock inte möjlighet att erbjuda skyddat boende. Under 2005 ﬁck sammanlagt 2 703 kvinnor och barn skyddat boende enligt uppgifter från kvinnojourernas två riksorganisationer (Att ta ansvar för sina insatser, 2006).

Att gå under jorden När de vanligaste typerna av skydd inte är tillräckliga behövs andra resurser. Kvinnan behöver hjälp att gömma sig för mannen och ”gå under jorden”. År 2002 levde 4 674 vuxna personer gömda med samhällets skydd samt drygt 3 000 barn under 18 år. Av de vuxna var 4 537 kvinnor och 137 män. Det stora flertalet av kvinnorna gömmer sig från en man. Majoriteten av dessa män är före detta partners, men det kan också handla om hedersrelaterade fall där en far eller andra manliga släktingar förföljer och hotar en kvinna till livet. Det finns tre typer av annat skydd för hotade kvinnor när de vanliga skydden inte räcker till, eller när mannen är extremt våldsam: skyddade registeruppgifter (spärrmarkering), kvarskrivning och nytt personnummer (fingerad identitet).

Flykting i sitt eget land Att leva med skyddade personuppgifter innebär ibland att leva som ﬂykting i sitt eget land, att inte våga lita på någon – inte ens myndigheter. Okunnighet om situationen förhindrar ibland att gömda kvinnor får adekvat läkarvård, barnbidrag, hyreskontrakt m.m. Det förekommer också att nitiska tjänstemän kontaktar mannen för

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

att diskutera hans försörjningsplikt mot barnen som mamman kan ha enskild vårdnad om, och då lämnar ut kvinnans adress. För henne återstår då inget annat än att snabbt packa väskorna och kasta sig iväg till annan ort. Kvinnojourernas kontaktnät spelar en viktig roll när myndigheter inte har kunskap för att hantera situationen korrekt. Kvinnor med hedersrelaterad problematik kan ha särskilda problem, språkliga och kulturella hinder, om de behöver personskydd. Utseende och klädsel kan vara avvikande från mängden på en liten ort, och de vågar inte lita på att människor med samma bakgrund inte o/avsiktligt röjer deras adress. Ju kortare skolgång och erfarenhet av att klara sig själv de har, desto svårare att förstå krav som ställs från myndigheter och hjälpare. De har ofta heller inte levt på egen hand utan innesluten i en familj, där andra tagit ansvar och beslut, och kan nu hamna ensamma i en lägenhet på en främmande ort. Det kan bidra till ökad stress, rädsla, övergivenhetskänsla och till och med driva kvinnan tillbaka till familjen igen, med nya våldsrisker. För alla gömda kvinnor gäller att det är ett högt pris de betalar med ohälsa och otrygghet. De plågas av mardrömmar, rädsla, oro för barnen och skygghet inför okända människor. Att gå ut och handla mat kan innebära att hela tiden kolla bilar och människor runtomkring på gator och torg och att få ångest vid blotta åsynen av en bil och en person som påminner om förföljaren. De gömda kvinnorna äter ofta psykofarmaka och har ständigt dåligt samvete för sina barn och vad dessa utsätts för, även om barnen också behöver skyddet. Ekonomin är i allmänhet i spillror eftersom de gömda kvinnorna, liksom andra våldsutsatta kvinnor, kan ha tvingats avstå från sitt yrke. Långa sjukskrivningsperioder i sviterna av våld och hot kan också vara ett problem. En angelägen fråga är i vilken mån situationen med ensamhet och isolering bidrar till att försämra deras allmäntillstånd.

När kvinnan bryter upp • Kapitel 9

Varierande stöd Det stöd gömda kvinnor får är mycket varierande och avhängigt omgivningens kunskaper och villighet att sätta sig in i situationen. Arbetsgivare kan vara misstänksamma mot en arbetssökande som behöver extra hänsyn, och som indirekt kan utsätta andra för fara om den våldsamme mannen skulle dyka upp på arbetsplatsen. Exempel på motsatsen ﬁnns också, där kvinnans arbetsgivare underlättar för henne på olika sätt, till exempel genom att lämna meddelanden såsom lönebesked på arbetsplatsen istället för att posta. Banker kan vara helt avvisande till speciallösningar för kvinnan, men kan också erbjuda henne en egen handläggare. Hyresvärdar kan avfärda kvinnans krav på vissa skyddsåtgärder i lägenheten. Men andra kan, när de får situationen klar för sig, vara tillmötesgående och ordna säkra lägenheter med ﬁktiva namn på dörrskyltar eller i trappuppgången osv. De stora svårigheterna kommer när kvinnan försöker undvika att hamna i något som helst register och myndigheten eller företaget ser detta som så extraordinärt att kvinnan nekas den hjälp eller den tjänst hon behöver. Säker telefon kan erhållas genom mobiltelefon med kontantkort, men datoranvändning kan vara svårare att ordna utan att hamna i ett oskyddat register där man kan spåras. Frågan om försäkringar kan också vara svårlöst om kvinnans adress går till Skattemyndigheten och försäkringsbolaget inte förstår vad det betyder, eller inte vill befatta sig med det som ses som avvikande (Weinehall & Eliasson, 2006, opublicerat).

Framgångsrika hjälpinsatser I den process där den våldsutsatta kvinnan kommer till verklig förståelse av det som hänt verkar det vara bättre om den för henne mest betydelsefulla stödpersonen är en professionell bedömare, eftersom detta får större

”tyngd” (Holmberg & Enander, 2002). Professionella eller andra auktoritetspersoner uppfattas ofta som mera objektiva än anhöriga och kan därigenom få ökad betydelse i en hjälpprocess. Här är det viktigt att dessa stödpersoner, inom vilka ramar mötet än sker, har adekvat kunskap. Forskarna Björk och Heimer (2003) framhåller att för att hjälpa våldsutsatta kvinnor måste man visa respekt för kvinnors integritet. Vidare måste man bekräfta deras känslor och tankar, ge skuldbefrielse, visa på möjliga utvägar och aldrig lova mer än man kan hålla.

Kvinnojourerna i Sverige ”Professionell” får nog i detta sammanhang inbegripa de ideellt arbetande kvinnojourerna, som gått i spetsen för både omhändertagande och stöd till utsatta kvinnor och för kunskapsutvecklingen. Det finns cirka 160 kvinnooch tjejjourer i Sverige (Att ta ansvar för sina insatser, 2006). De flesta är knutna till de två paraplyorganisationerna Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR) som båda på riksnivå sedan länge arbetat med opinionsbildning, möten, seminarier och fortbildning och hanterar särskilda anslag för olika projekt. Varje enskild kvinnojour är autonom och arbetar utifrån lokala förutsättningar och intressen på kommunal nivå och i de flesta fall med kommunala bidrag. En stor del av verksamheten vilar på enskilda medlemmars frivilliga och oavlönade arbete. En mycket viktig insats som många kvinnojourer erbjuder är skyddat boende för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Andra stödåtgärder är till exempel stödsamtal på telefon och vid besök på jouren och stöd vid rättegång och myndighetskontakter. (Kvinnojourerna har dock inte resurser att hjälpa kvinnor med psykiska sjukdomar eller missbruksproblem.) Många kommuner använder sig av kvinnojourer som verktyg för att tillhandahålla det stöd och den hjälp kommunen är skyldig att ge (Att ta ansvar för sina insatser, 2006).

Kvinnojourerna kan låta kvinnan vara anonym i sina kontakter med jouren om hon så skulle önska. Utgångspunkten är att inte ifrågasätta kvinnans erfarenheter, de förstås och tolkas inom ramen för sitt sammanhang. Man frågar inte varför kvinnan inte gav sig iväg genast våldet bröt ut, kvinnojourernas medarbetare vet att hindren är många, att processen tar tid och beslutet måste vara kvinnans eget. Att bli trodd skapar dessutom en möjlighet för kvinnan att hitta det stöd just hon behöver utifrån sitt behov. Ingen ska bestämma åt henne. Att inte bli trodd kan däremot medverka till att kvinnan sluter sig helt, ger upp och återvänder till våldet. Kvinnojoursarbete är också inriktat på hjälp att ordna den sociala och ekonomiska situationen, ofta inom ramen för enskilda stödsamtal eller gruppverksamhet. Många kvinnojourer avvisar tanken på att våldsutsatta kvinnor skulle hjälpas av en mer psykologiskt inriktad hjälp. Här är det ofta avskräckande exempel med enskilda terapeuter som skrämmer; dessa har då sökt förklaringar till mannens våld hos kvinnan eller i den psykologiska dynamiken hos paret. Men det ﬁnns också kvinnojourer som har terapeuter kopplade till sin verksamhet.

Framgångsexemplet Duluth Duluth är en stad på ca 100 000 invånare i norra Minnesota i USA, som blivit en föregångare på alla områden vad gäller våld mot kvinnor och barn, genom att arbeta brett. Arbetet har drivits med kvinnojourerna som ett nav i ett ”samarbetshjul” utifrån kvinnojourernas kunskap och goda hanteringsrutiner. Stadens alla myndigheter och det lokala näringslivet ﬁnns med som ekrar i hjulet. Myndigheter, från polis till sjukvård och socialtjänst, samarbetar och har dessutom utvecklat egen policy och praktik. (Mer om detta samarbete i kapitel 11.) Man arbetar både förebyggande och med interventioner när våldet är ett faktum. Den gemensamma utgångspunkten är att våldet är mannens ansvar och samhällets ansvar – inte kvinnans. Framgångsrika hjälpinsatser vägleds av uppfattning-

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

en att mannens våld ytterst är grundat i en samhällssyn där män är överordnade och kvinnor underordnade. Detta gäller i Duluth och på andra ställen och vare sig det handlar om individuella stödsamtal eller gruppinterventioner. De gruppmetoder som visat sig framgångsrika utgår ofta från erfarenheterna från Duluth och är en blandning av didaktiska och terapeutiska insatser (Pence & Peymar, 1985). Dessa gruppsamtal utgår från kvinnornas egna upplevelser, som kopplas till de generella förhållanden i samhället som bibehåller en ojämlik ordning mellan kvinnor och män. Man använder sig då av det så kallade makt- och kontrollhjulet, som illustrerar de olika metoder våldsamma män utnyttjar för sina syften (se ﬁgur 1, sid 74). Att få detta beskrivet och illustrerat i allmängiltiga ordalag kan väcka stort gensvar hos kvinnorna. Syftet är att få dem att upptäcka att de inte är ensamma om sina erfarenheter och att ansvaret för våldet vilar på mannen och ingen annan. Att framhäva mannens ansvar är viktigt inte minst för att våldsutsatta kvinnor kan känna skam och till och med skuld över att ha blivit misshandlade. De litar inte på att någon annan kommer att vilja vara tillsammans med dem. Då har de tagit till sig mannens version av dem själva, av våldet och anledningen till det (Eliasson, 1997). Bilden av makt- och kontrollhjulet är utgångspunkt i både forskning, undervisning och interventionsarbete. Dess positiva spegelbild är ett jämställdhetshjul som visar hur jämlika relationer ska se ut för att eliminera och förebygga våld (se ﬁgur 2, sid 75). Även detta används i interventionsprogram för kvinnor (och män) som har utarbetats i Duluth och bildat mönster i resten av världen, inklusive Sverige.

Lyckad insats i Kanada I sökandet efter effektiva hjälpmetoder är det lätt att bortse från det enkla och näraliggande, trots jourrörelsernas framgångar med hjälp från medmänniska till medmänniska. Ett kanadensiskt försök med stödperso-

När kvinnan bryter upp • Kapitel 9

ner visade att medmänniskor kan göra betydelsefulla insatser (Sullivan & Bybee, 1999). Detta försök ligger mycket nära de svenska kvinnojourernas arbetsmetoder och förtjänar därför att uppmärksammas, eftersom effekterna också utvärderats vetenskapligt. Utgångspunkten var problemet att så många kvinnor väntar för länge innan de tar steget att lämna en våldsam partner. Man ville se om kvinnans frigörelse fram till ett eget definitivt beslut om relationen gick att påskynda genom att erbjuda utomstående stödpersoner. Eftersom våldsutsatta kvinnor ofta blir isolerade har de få människor som kan stödja dem om de verkligen vill lämna mannen. Kvinnorna i studien rekryterades från en kvinnojour och erbjöds en kontaktperson, som de träffade två gånger i veckan i tio veckor. Kontaktpersonerna hade fått viss utbildning i ämnet mäns våld mot kvinnor under ca 10 veckor, och hade också egna kontaktpersoner att rådfråga. Kvinnorna fick formulera sina egna mål. Man började med att göra säkerhetsplaner för att kvinnan inte skulle behöva vara rädd att stöta på sin före detta man, till exempel att hon skulle ansöka om besöksförbud för mannen. Nästa fas var att skaffa arbete, barnomsorg, kontaktnät inom kommunen m.m. Kontaktpersonen var behjälplig med information om vart man kunde vända sig, med telefonsamtal och hjälp att hantera tillgänglig information – allt som hade en potential till positiv förändring. Avsikten var att allt eftersom kvinnan kände att hon klarade sig själv skulle kontaktpersonen dra sig tillbaka. Det viktigaste under detta försök var att förändra kommunernas syn på kvinnornas behov och ge kvinnorna respons, inte att få kvinnan att förändra sina behov att passa kommunernas planer. Kvinnorna blev i sin tur styrkta och vågade tro på sin förmåga att söka hjälp hos kommunen. De kvinnor som fick hjälp av en kontaktperson var dubbelt så ofta som andra helt fria från våld från sin partner efter två år. Kontaktpersonerna kostade mycket lite, eftersom de hade en låg timlön, men effekterna blev påtagliga. Denna undersökning visar att det kan vara relativt elementära och inte särskilt svåra insatser som behövs. ■

FIGUR 1

MAKT- OCH KONTROLLHJULET SKRÄCK

TVÅNG OCH HOT

EKONOMISK KONTROLL

MAKT OCH KONTROLL

MANLIG DOMINANS ANVÄNDER BARNEN

SÅRADE KÄNSLOR

ISOLERING

FÖREBRÅR FÖRMINSKAR FÖRNEKAR

Olika metoder som våldsamma män utnyttjar för att dominera kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

FIGUR 2

JÄMSTÄLLDHETSHJULET FÖRHANDLING OCH RÄTTVISA

ICKE HOTFULLT BETEENDE

RESPEKT

EKONOMISK DELAKTIGHET JÄMSTÄLLDHET DELAT ANSVAR

ANSVARSFYLLT FÖRÄLDRASKAP

TILLIT OCH STÖD

ÄRLIGHET OCH ANSVARSSKYLDIGHET

Idealen för en jämställd relation.

När kvinnan bryter upp • Kapitel 9

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

10 Hur få män att sluta slå? Den viktigaste frågan vad gäller behandling av våldsutövande män är att få dem att ta ansvar för sina handlingar. De måste förstå att vad kvinnan än gör så ligger ansvaret för våldshandlingar hos den som har utfört dem. Mannen måste sluta med bortförklaringar till sitt våld, sluta bagatellisera det och sluta skuldbelägga kvinnan genom att till exempel påstå att hon ”provocerat” honom till våld. Så långt det är möjligt ska männen fås att se konsekvenserna av våldet och upphöra att skrämma och skada sina familjer. Insatser för männen är också ett viktigt förebyggande arbete som bland annat kan förhindra att mannen utövar våld i kommande relationer.

Hur få män att sluta slå? • Kapitel 10

lika typer av interventioner ﬁnns, ett exempel är motiverande stödsamtal, ett annat är insatsprogram med kognitivt inriktad gruppverksamhet med både pedagogiska och terapeutiska inslag. Det är både mannens förståelse av våldet och hans beteende som ska förändras. Det ingår då att lära sig nytänkande om sin egen identitet, om sin partner och att välja alternativa beteenden i stället för våld. Insatser som enbart är inriktade på vissa tekniker för att undvika våld, till exempel lära sig hantera sin ilska, får däremot inte goda resultat. Om mannen lär sig hålla tillbaka våldet utan att närmare analysera bakgrunden till det kan han skifta över till psykiska förtrycksmedel i stället för fysiskt våld (Dobash & Dobash, 2000). Internationella erfarenheter från stora interventionsprogram har visat att kvinnan bör hållas informerad om att mannen ingår i ett program. Detta främst av säkerhetsskäl, eftersom det händer att mannen i början kan bli ännu mer aggressiv av alla känslor det rör upp inom honom (Lundy, 2004).

Program inom kriminalvården De flesta våldsutövande män som är föremål för någon typ av interventioner i Sverige återfinns inom kriminalvården. Ändå är det ett fåtal män av de som misshandlar sin partner som får en fällande dom och kontakt med kriminalvårdens interventionsprogram. Den forskning som finns tyder på att man kan uppnå goda resultat under visst tvång. En av de större utvärderingar som gjorts inom ramen för kriminalvården gjordes i Skottland. Den visade att män som ingått i en gruppverksamhet ändrade sitt beteende jämfört med män som endast fick böter eller fängelse. Tre månader efter programmets start hade 62 % av männen som fått böter eller fängelse begått ett nytt våldsbrott mot sin partner. Detta ska jämföras med 20 % i programgruppen. Ett år senare var motsvarande siffror

75 % respektive 33 %. Våldstillfällena blev också glesare för männen som gått i gruppverksamhet. Mest motståndskraftigt mot förändring var det psykiska våldet. Studien visade också att den mest tillförlitliga informationen om männens förändring kom från de kvinnor som hade utsatts för våld – om de fanns kvar i männens liv (Dobash & Dobash, 2000). Flera program av denna typ används inom svensk kriminalvård. Man rapporterar goda resultat, men ännu saknas en förutsättningslös utvärdering som även täcker en längre tid efter programmets slut. De män som kommer i kontakt med denna typ av intervention är sannolikt inte heller representativa för hela gruppen våldsamma män, eftersom så få män någonsin kommer i kontakt med rättsväsendet. Visst används interventionsprogram även för män som frivilligt söker sig till olika kriscentrum och mottagningar för att få hjälp att sluta använda våld, men det är fortfarande en liten grupp. Enheter som exempelvis Manscentrum i Stockholm säger sig kunna få många män att ge upp våldet (Eliasson, P. E. 2000), men gedigna uppföljningar saknas. Och fortfarande återstår frågan om samma program fungerar lika bra på alla typer av våldsamma män.

Checklistan SARA En annan sorts verktyg som används inom kriminalvården är riskbedömningsinstrumentet SARA (Spousal Assaulte Risk Assessment Guide; Kropp, m ﬂ 1999; Kropp & Hart, 2000). Det är en checklista för att bedöma risken för mannens återfall i våldsamt beteende, som har utvecklats i Kanada och anpassats till svenskt bruk. Det används även av polisen (se kapitel 11). Checklistan tar upp en rad riskfaktorer som separationer, missbruk, allvarlig svartsjuka, tillgång till vapen, självmordsrisk hos mannen som kan övergå i så kallat utvidgat självmord om han till exempel hotar med att köra ihjäl sig själv och barnen, andra uttalade hotelser m.m. Instrumentet är vetenskapligt utvärderat, men har

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

– liksom programmen som nämndes ovan – en begränsning i att det är utformat för den lilla grupp män som kommer i kontakt med rättsväsendet. De program och riskbedömningar som ﬁnns är sannolikt nyttiga hjälpmedel när det gäller de mest våldsbenägna männen, det vill säga de som oftast blir omhändertagna. Samtidigt visar studier att de utsatta kvinnornas uppfattning om risken för att mannen ska återfalla i våld kan vara väl så riktig som standardiserade mätinstrument (Gondolf & Heckert, 2000). Kvinnorna känner männen på ett sätt som vare sig polis eller kriminalvårdens handläggare kan göra.

Fängelsebesök När en våldsam man är omhändertagen får kvinnan ett andrum, men kan ändå utsättas för påtryckningar och hot från mannen. Han kan kräva att hon ska besöka honom på anstalten och hon vågar inte låta bli. Kriminalvården Region Väst (Skogome och Johannesberg) har tagit itu med problemet och anordnat en ”sluss” för kvinnor som vill besöka män som våldtagit eller misshandlat dem. Kvinnan måste före ett besök bli intervjuad av en psykolog, som bedömer om hon känner sig tvingad till besöket. I så fall ska besöket förhindras eller ske i samråd med och närvaro av en psykolog. Tanken är att förhindra nya brott som till exempel hot eller våld och samtidigt att lyfta ansvaret att ta beslutet att avstå från besök från offret. ■

Hur få män att sluta slå? • Kapitel 10

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

11 Samhällets ansvar Att mäns våld mot kvinnor ses som ett samhällsproblem innebär att det ställs krav på samhället att agera och vidta åtgärder. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett komplext problem, som berör ﬂera aktörer; bland annat rättskedjan och dess myndigheter, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Samverkan mellan myndigheter och organisationer anses av många vara väsentligt för att på ett effektivt sätt arbeta med våldsutsatta kvinnor och deras barn. Många kommuner och landsting har utvecklat handlingsplaner och driver framgångsrika verksamheter, det ﬁnns också internationella goda exempel.

Samhällets ansvar • Kapitel 11

et mest angelägna är att agera på förhand i stället för när våldet väl är ett faktum. Det kräver nytänkande och villighet att ta ett samlat grepp över exempelvis en hel kommun. När kommunen är liten måste man samverka med närliggande kommuner. Ett övergripande samarbete krävs också med en mängd olika aktörer såsom landstinget, kvinnooch brottsofferjourer, mansjourer, den lokala polisen, kriminalvården etc. Insatserna för att stävja våldet mot kvinnor från deras partners handlar om: • Att

förstå våldet som ett samhällsproblem. Förståelsen är grundad i kunskap och forskning om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. • Att

få till stånd interventioner av två slag:

– Ingripa mot våldet, skydda offren och ge stöd och hjälp. – Angripa våldets ursprung. Göra en social analys av våldet, förstå lagens omfattning och begränsningar, skapa opinion mot våldet och arbeta för att få frågan politiskt prioriterad. Dessa två dimensioner omfattar olika grupper och samhällsinstanser: brottsoffren (både aktuella och de som riskerar att utsättas för våld), allmänheten, samhälleliga och ideella institutioner, lagstiftare och verkställande instanser såsom polis och domstolar (Schuler, 1992).

Polisen Eftersom mäns våld mot kvinnor faller under allmänt åtal behöver polisen inte vänta på kvinnans anmälan. Om polisen får kännedom om övergrepp måste den ingripa, till exempel avbryta pågående våld, skaffa bevis,

eventuellt omhänderta mannen och ge kvinnan stöd och hjälp att hantera situationen. Polisen kan få kännedom om övergreppen vid exempelvis en utryckning om ”lägenhetsbråk”, grannar kan ha ringt polisen för att de har hört buller, skrik etc. En läkare kan utan kvinnans samtycke anmäla mannen till polisen om brottet kan ge mer än två års fängelse, vilket gäller för grov kvinnofridskränkning. En återhållande faktor är dock att läkaren kan anse det svårt att bedöma om brottet kommer att ge över två års fängelse. Kvinnan måste alltså inte samarbeta med polisen. Men hennes samarbete ger bättre kvalitet på polisens utredning. Kvinnans vittnesmål till polisen och/eller i domstol kan emellertid inte tas för givet, då hon oftast inte tänker enbart på sig själv utan också på alla andra– mannen, barnen, släkten, arbetskamrater osv.– som kan påverkas om mannen får sina privata gärningar granskade offentligt. Hon kan också vara rädd för att våldet ska bli ännu värre. Men om hon väl bestämmer sig för att samarbeta kan hon bidra med sina erfarenheter även långt efter en händelse. Hon kan exempelvis ha fört dagbok och beskrivit sina skador, vilket kan användas vid en senare utredning liksom om hon har berättat för andra vad hon utsatts för. De skador som kvinnan ådragit sig bör alltid dokumenteras med omsorg, oberoende av om hon tänker polisanmäla eller inte. Dokumentationen kan komma till användning vid senare tillfällen om kvinnan tillåter det, så att andra tolkningar om skadornas uppkomst kan uteslutas. I Kvinnofrid (1995) framhölls behovet av mer effektiva polisinsatser så att ﬂer polisanmälda fall skulle leda till fällande domar. Som ett resultat av ”Kvinnofrid” förbjöds polisen uttryckligen att försöka medla mellan den våldsamme mannen och kvinnan. Många polisdistrikt har utarbetat nya rutiner, bland annat har den skånska staden Eslöv fått många efterföljare. Man började där videoﬁlma bostadens och människornas utseende när man kallats till ett ”bostadsbråk”. Detta kan sedan användas som bevis. Andra polisdistrikt

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

har utarbetat checklistor som varje polis har med sig med frågor att ställa och observationer att göra. I Sverige används också checklistan SARA, som ursprungligen kommer från Kanada (Spousal Assault Risk Assessment Guide; Kropp, m.ﬂ. 1999; Kropp & Hart, 2000) som polisen kan använda för att bedöma risken för att mannen ska återfalla i partnervåld. Till kända riskfaktorer hör exempelvis missbruk, allvarlig svartsjuka, tillgång till vapen, uttalade hotelser m.m. Sådana verktyg underlättar svåra bedömningar som måste gå snabbt. SARA används också inom kriminalvården (se kapitel 10). Somliga polisdistrikt har speciella familjevåldsenheter där alla fall av våld inom familjen hanteras av särskilt kunniga poliser. Ännu ﬁnns inga mer samlade uppföljningar som kan påvisa effekterna av sådana insatser, intrycket är att ambitionerna kan variera avsevärt mellan olika polisdistrikt (Slag i Luften, 2004).

Åklagare och domstolar Såsom påpekades redan för mer än tio år sedan i Kvinnofrid (1995) är det angeläget att samhället reagerar skarpt när män våldför sig på kvinnor. Detta både som en konsekvens av att ett brott är begånget och i avskräckande syfte, men också som en signal att våld mot en partner är helt oacceptabelt. Eftersom det är få kvinnor som vill polisanmäla sin våldsamme partner kommer få män att utsättas för denna reaktion från samhället. Även när det ﬁnns en polisanmälan är andelen nedlagda ärenden mycket stor. Delvis har det att göra med att det är svåra fall att bevisa. Men att inte antalet fall där mannen åtalas för sitt brott har ökat efter mer än tio års kampanjer är oroväckande (Slag i Luften, 2004; Soukkan & Lindström, 2000). Ett framsteg är dock att besöksförbud används i ökad omfattning för att skydda kvinnor (beslutas av åklagare, se faktaruta 7). Samtidigt saknas djupare insikter om vad våld mot kvinnor i nära relationer egentligen innebär, att

Samhällets ansvar • Kapitel 11

kvinnan fruktar för sitt liv om hon vittnar mot mannen och att våldsutsatta kvinnor ibland inte gör samma bedömning som en utomstående om våldets allvar. Åklagare tycks ha svårt att inse att våldet inte enbart är en privat uppgörelse utan ett samhällsproblem, därmed avskärmar man sig från kunskaper som kunde hjälpa utsatta kvinnor (Slag i Luften, 2004). Mer och bättre utbildning av jurister är deﬁnitivt påkallat.

Kommunerna Socialtjänstlagen (SoL) ger kommunerna ansvaret för att våldsutsatta kvinnor får stöd och hjälp. Den så kallade kvinnofridsparagrafen föreskriver att ”Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation” (5 kap. 11 §, SoL). Detta hanteras av olika instanser inom kommunen, framför allt av socialtjänsten. Utredningen ”Slag i Luften” (2004) konstaterade att på många orter lämnar socialtjänsten över ansvaret för kvinnor som misshandlats av en partner till kvinnojouren. Samtidigt är det inte säkert att kvinnojouren får de medel som behövs för det arbete man vill och förväntas göra. Utredningen beskriver också motstånd mot att se våldet mot kvinnor som en makt- och jämlikhetsfråga. Året därpå kom en rapport från Socialstyrelsen (2005a) med en inventering av kommunernas handlingsplaner (se nästa avsnitt) där man konstaterade att samverkan var svagt utvecklad och förebyggande arbete sällsynt. Sommaren 2006 kom en utredning med en översyn av socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (Att ta ansvar för sina insatser, 2006). Där sägs att en positiv utveckling är synlig men att en rad problem kvarstår. Utredningen föreslår att kvinnofridsparagrafen i socialtjänstlagen skärps för att tydliggöra kommunernas

ansvar, främst genom att ”bör” ändras till ”skall”. Utredningen föreslår att 5 kap. 11 § Sol ändras till: ”Socialnämnden skall vid behov ge stöd och hjälp till den som utsatts för brott samt till dennes anhöriga. Nämnden skall härvid ge stöd och hjälp till kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående.”

Kommunala handlingsplaner Kommunala handlingsplaner har länge lyfts fram som ett effektivt instrument för kommunernas arbete för våldsutsatta kvinnor, men de är inte tvingade att ha en handlingsplan. År 2005 visade en inventering att 206 av Sveriges 290 kommuner (71 %) hade en handlingsplan rörande våldsutsatta kvinnor. Drygt var fjärde kommun saknade alltså handlingsplan, men de ﬂesta av dessa arbetade med att ta fram en sådan (Socialstyrelsen 2005a). Vidare konstaterades att annat våld än heterosexuellt våld i etniskt svenska familjer endast i begränsad omfattning tas upp i handlingsplanerna. I många kommuner fattas en beskrivning av de problem man har lokalt, vilket resulterar i allmänt hållna och mindre användbara handlingsplaner. De ﬂesta insatser som beskrivs berör interventioner när våldet redan är ett faktum, få behandlar förebyggande arbete. Handlingsplanerna har olika karaktär, inriktning och ambitionsnivå. De har också olika benämningar såsom handlingsplan, handlingsprogram, handbok, åtgärdsprogram m.m. Trots de stora olikheterna urskiljs i Socialstyrelsens rapport fyra typer av handlingsplaner utifrån deras inriktning: • Rutiner/riktlinjer

för personal som möter våldsutsatta kvinnor och deras barn. (Faktaruta 8 ger ett exempel på riktlinjer vid bemötande av våldsutsatta kvinnor.) • Planer

för verksamhetsutveckling, ofta

med tydliga mål för verksamheten och åtgärder som krävs för att uppfylla målen. • Information

om kommunens, berörda myndigheters och ideella organisationers resurser. • Mål

och övergripande policy för hela kommunen, dock utan att ange hur det ska göras eller med vilka resurser. Själva arbetet med att göra en handlingsplan kan vara lika viktigt som att få planen att fungera. Det är i denna process som tillgången på olika möjligheter visar sig, samverkan kan utvecklas osv. Det är viktigt att handlingsplanen visar att våld mot kvinnor inte bara är en fråga för socialtjänsten utan rör hela kommunens verksamhet. När planen sedan är gjord måste den följas och inte bli en hyllvärmare. Insatser av alla slag ska följas upp och utvärderas; det är vid en utvärdering man ser vad som behöver justeras i planen.

Handlingsplanerna i praktiken Hur används då handlingsplanerna i praktiken? Utgör de ett stöd för handläggare och andra såsom avsett? En mindre studie med intervjuer av 30 personer (kommunala chefer och handläggare) i sammanlagt 12 kommuner visar att en handlingsplan i sig inte är någon garanti för ett gott arbete. Kommunerna delades in i tre grupper efter hur aktivt frågan om mäns våld mot kvinnor diskuterades och drevs på den intervjuades arbetsplats. I aktiva kommuner, där frågan ofta diskuteras, chefer är engagerade, man har drivit projekt etc., är också handlingsplanen ett levande dokument. I mindre aktiva kommuner är handlingsplanen visserligen förankrad men det är svårt att leva upp till målen. I kommuner som inte är aktiva är handlingsplanen inte lika känd och inte ett levande

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

FAKTARUTA 8 BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR • Våga fråga. Använd ’”neutrala” uttryck, undvik att säga ”våld”

eller ”misshandel”. Fråga i stället om våldshändelser hon kan ha varit med om.

dokument. Man upplever att socialtjänsten inte är anpassad efter de våldsutsatta kvinnornas behov och att de får bättre hjälp på annat håll, till exempel en kvinnojour. Kontrasten blir tydlig jämfört med de aktiva kommunerna som istället anpassat sitt stöd efter kvinnornas behov (Att ta ansvar för sina insatser, 2006).

• Bemötande. Möt kvinnan med respekt och empati. Det är

mycket troligt att kvinnan är omskakad och rädd att bli missförstådd eller inte bli trodd. • Tipsa om hjälp. Om hon är tveksam till direkt stöd ge henne

aktuella telefonnummer och adresser att ha om hon ångrar sig. Erbjud nya samtal. • Akuta insatser. Försök att få kontakt omgående med en kvinna

som utsätts för våld. Få henne att inse att hon inte kan ta ansvar för situationen, att våldet ofta blir värre. • Lyssna aktivt och tro på kvinnan, kritisera inte. Ifrågasätt inte.

Framhåll att ingen har rätt att utsätta henne för våld. Det hon berättar är konﬁdentiellt. Lägg inte sten på bördan genom att kritisera och frammana känslor av skam och skuld. • ”Fixa”. Kvinnan kan behöva någon som är handlingskraftig

och ordnar saker och ting praktiskt. • Säkerhetsplan. Hjälp henne planera för sin egen och barnens

säkerhet. Ge henne information om hjälp, telefonnummer osv.

Några goda exempel När kommuner verkligen satsar på kommunala kriscentra/kvinnojourer och satsar brett för alla berörda, så som de tre största städerna har gjort, avsätter det tydliga avtryck. Arbetsmetoder, kampanjer och andra insatser som utvecklas på ett ställe sprider sig till andra ställen, när man får resurser att satsa på att förbättra arbetet. Stockholm och Malmö har exempelvis arbetat fram både handlingsplaner, arbetsmaterial och utbildning för olika yrkeskategorier. I Göteborg har man sedan 2004 en handbok som ersätter handlingsplanerna. Den beskriver problemet, inklusive hur olika grupper såsom missbrukande kvinnor drabbas, vad som händer med barn i misshandelsrelationer och ger en beskrivning av rättsprocessen från och med anmälan. Genom hela skriften ges generöst med hänvisningar för ytterligare informationssökande.

• Viktiga förberedelser. Föreslå att kvinnan har viktiga hand-

lingar och nödvändiga saker (t.ex. kläder, kreditkort, nycklar) tillgängliga om hon måste lämna hemmet. • Erbjud uppföljningssamtal.

Denna lista är hämtad från Socialtjänsten i Gävle och liknar många andra. På en punkt skiljer den sig från arbetssättet på de flesta kvinnojourer, nämligen uppmaningen att handläggaren ska ta på sig en ”fixarroll” utöver att finnas som stöd och hjälp efter behov och förmåga hos kvinnan.

Samhällets ansvar • Kapitel 11

Trollhättan Bland mindre städer kan nämnas Trollhättan, som tidigt öppnade en kommunal kvinnojour som i gott samarbete mellan olika enheter i kommunen tillåtits utveckla sitt arbete självständigt. Det finns ett kriscentrum för kvinnor, ett för barn och ett för män. För kvinnor och barn finns skyddat boende med möjligheter till krissamtal. En advokatfirma finns tillgänglig för stöd och råd till centret och kan erbjuda de boende kvinnorna ett samtal. Alla kvinnor vill inte eller behöver inte skyddat boende och för dem finns mottagning för råd och stöd. Man hoppas därmed kunna fånga upp kvinnor i destruktiva

relationer på ett tidigt stadium. Mottagningen driver också utåtriktad verksamhet, såsom att sprida kunskap och vara rådgivare åt myndigheter m.fl. På kriscentrumet för män finns en mottagning för män i alla sorters kriser och man hoppas därmed fånga upp våldsamma män, kanske redan innan situationen har eskalerat. Man arbetar också med att vidareutveckla ett centrum för barn. Med en barnsamordnare vill man integrera barnperspektivet i kommunens verksamheter och stödja de personalgrupper som möter barn som upplevt våld i familjen. Tillsammans bildar dessa enheter ett resurscentrum som både arbetar omhändertagande och förebyggande och med kunskapsförmedling. Där finns också kompetens vad gäller hedersrelaterat våld, (Holmgren, 2006). Här och på en del andra håll satsar man på insatser för utlandsfödda kvinnor, som kan ha särskilda problem att närma sig en hjälpinstans. Information på olika språk produceras, och det kan samtidigt vara ett tillfälle att rekrytera frivilligt arbetande som har andra modersmål än svenska.

Hässelby-Vällingby Med bättre utbildning och ökad kunskapsnivå ﬁnns det möjlighet att bättre prioritera frågorna i varje kommun och gemensamt hitta goda arbetsformer. Kunskap om mäns våld mot kvinnor är nödvändigt för att utarbeta en bra handlingsplan. Ett exempel på en kunskapsbaserad handlingsplan är den från Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning i Stockholm 2005. I förordet till handlingsplanen sägs bland annat: ”Mäns våld mot kvinnor måste tolkas i ett socialt och kulturellt sammanhang där män är överordnade kvinnor. Våldet är både ett uttryck för en könsmaktsordning och ett sätt att upprätthålla densamma.” Även om fokus i handlingsplanen ligger på socialtjänstens arbete är samverkan med andra myndigheter och externa grupper inkluderat. Handlingsplanen

omfattar även kvinnor med funktionshinder, kvinnor som missbrukar och samkönat partnervåld. Den tar också upp ﬂickor och kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld, prostituerade kvinnor och könsstympning av ﬂickor/kvinnor.

Duluth i USA All tillgänglig forskning visar att våldet mot kvinnor och barn hanteras bäst när myndigheter och andra instanser arbetar tillsammans och där arbetet är väl förankrat i den högsta ledningen, såväl den politisk ledningen som myndighetsledning. Då har man en gemensam grund att utgå ifrån. Exemplet Duluth, som redan presenterats i kapitel 9, visar detta mycket övertygande. Om den högsta ledningen inte klart signalerade vad som gällde ﬁck det effekt på handläggarnivå och drabbade ytterst de som skulle hjälpas (Dobash & Dobash, 1992). Staden Duluth i Minnesota i USA har blivit en föregångare vad gäller våld mot kvinnor och barn genom att arbeta brett. Man har mycket omsorgsfullt utvärderat arbetet i varje steg och det som började som en liten insats i en stad med 100 000 invånare citeras nu över hela världen. Arbetet har drivits med kvinnojourerna som ett nav. Stadens myndigheter, från polis till sjukvård och socialtjänst, samarbetar och har dessutom utvecklat egen policy och praktik. Näringslivet har medverkat som sponsorer och opinionsbildare. För att markera en pågående kampanj gjordes en dekal för butiker och andra att skylta med och visa att här deltar vi i kampanjen mot våld mot kvinnor. Kampanjen behandlade såväl grundläggande förutsättningar för att minska våldet, som goda metoder för stöd- och omhändertagande för de tre parterna: kvinnan, barnen, mannen. Man arbetar både preventivt och med interventioner när våldet är ett faktum. Vad gäller erfarenheterna av samverkan framhåller man betydelsen av en stark person som sammanhållande och drivande. Målet är att våldet måste minska och helst

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

utplånas, och man påpekar att detta är ett gemensamt intresse som gynnar alla invånare – inte minst skattemässigt – om kostnaderna kan minska (Shepard & Pence, 1999).

”Frideborg” i Norrköping De professioner inom socialtjänsten eller vården som kommer i kontakt med de fysiskt och psykiskt åtgångna kvinnorna arbetar utifrån ett myndighetsuppdrag och har strängt reglerade arbetsuppgifter. Det kan begränsa möjligheterna till gynnsamma insatser, om inte goda omhändertagandemetoder och samarbetsrutiner myndigheter emellan har utvecklats. Sådant samarbete krävs för goda resultat, men förutsätter särskilda insatser, bland annat tid, för att kunna utvecklas och vidmakthållas. Många av de berörda professionerna är utbildade i att helt inrikta sig på individen och hennes svagheter och särskilda problem. Risken att se kvinnan som problemet kan ligga snubblande nära, men med adekvat kunskap minskar denna risk. Med ökat samarbete mellan myndigheter och ideella organisationer har man börjat närma sig och lära sig av varandra. Ett exempel på bred regional samverkan ﬁnns i Östergötland där enheten ”Frideborg” har funnits i drygt tio år. Där samverkar socialtjänsten i Norrköping, Finspång, Söderköping och Valdemarsvik samt frivården, landstinget, polisen, åklagarkammaren och kvinnohuset. Man har gruppverksamhet för våldsutsatta kvinnor, för barnen och för män som utövat våld. Kontakt och stöd (anonymt om så önskas), skyddat boende m.m. erbjuds också. Östergötlandsregionens handlingsplan kan också nämnas här, bland annat för att man i sitt policydokument inte förbisett jämställdhetsaspekten. Första punkten är: ”Mäns våld mot kvinnor är inte förenligt med strävanden mot ett jämställt samhälle” (Länsstyrelsen, Östergötland, 2005)

Samhällets ansvar • Kapitel 11

Landstingen Hälso- och sjukvården, som är landstingens viktigaste uppgift, är många gånger den första instans som våldsutsatta kvinnor uppsöker. Enligt omfångsundersökningen ”Slagen Dam” uppgav ungefär en tredjedel av de våldsutsatta kvinnorna att de sökt hjälp utifrån. Mest nöjda med hjälpen var de som sökte sig till hälsooch sjukvården (psykiatrin ej inräknad), medan de kvinnor som kontaktat socialtjänsten var minst nöjda med den hjälp de fått (Lundgren, Heimer m.ﬂ.,2001). Men hälso- och sjukvården uppmärksammar ännu i allt för låg utsträckning när kvinnor som söker vård är utsatta för våld. Kunskap och medvetenhet om egna attityder hos sjukvårdspersonalen är viktigt för ett bra bemötande i kontakt med kvinnor som utsatts för våld (Nytt nationellt kunskapscentrum, ombildning av RKC, 2004). Kvinnor och män som utsatts för våld eller hot om våld hade betydligt sämre rapporterad hälsa och större vård- och läkemedelskonsumtion än kvinnor och män som inte utsatts. Det framkom i den stora befolkningsundersökningen ”Liv och hälsa” som utfördes 1997 i fyra norrländska landsting (Danielsson m.fl., 2005). Enligt Socialstyrelsen pågår en utveckling som går mot att personalen i mödrahälsovården ställer frågor om våld till de kvinnor som kommer dit (Socialstyrelsen 2005 b). I kapitel 5 gavs ett exempel på detta, en studie från mödravården i Uppsala där under ett halvår alla kvinnor tillfrågades om de utsatts för fysiskt våld under sin graviditet (Heimer m.ﬂ., 2004). Kvinnorna tog inte illa upp utan uppskattade att problemet hade aktualiserats (Stenson, 2004). Om ett problem nämns betyder det att man inte kan vara ensam om det. Men den som ställer frågan måste också ha något att erbjuda – åtminstone en hänvisning till en instans med kunskap och vana.

Handlingsplaner inom Landstingen Såvitt bekant finns ännu ingen officiell inventering av hur många landsting som har en egen handlingsplan rörande våld mot kvinnor men Rikskvinnocentrum arbetar med en sådan kartläggning. Örebro läns landsting är ett exempel på landsting som har en handlingsplan gemensam med andra. Handlingsplanen har antagits av Örebro kommun och arbetats fram av en arbetsgrupp med representanter för kommunen, landstinget, polisen och Kvinnohuset. Under rubriken ”Landstingets ansvar” sägs följande: ”Hälsooch sjukvården har ett tydligt ansvar när det gäller att upptäcka och identifiera våldsutsatta kvinnor samt att ge adekvat medicinskt och psykosocialt omhändertagande.” (Det tydliga ansvar man hänvisar till är Hälso- och sjukvårdslagen, HSL.) I handlingsplanen beskrivs också utförligt de resurser landstinget har för att kunna leva upp till sitt ansvar och det framhålls att landstinget har en särskild tjänst för samordning av kvinnofridsarbetet. Syftet med denna tjänst är att vara en specialist- och stödfunktion inom hälso- och sjukvården och därmed verka för att tillgodose våldsutsatta kvinnors behov (Handlingsplan för insatser vid våld mot kvinnor och barn, Örebro, 2006). I landstinget i Uppsala län startades 1994 Rikskvinnocentrum (RKC) för att erbjuda hälso- och sjukvård till våldsutsatta kvinnor samt utveckla metoder för vård och bemötande, utbilda och forska. Till en början var Rikskvinnocentrum en enhet inom kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala men blev sedan en fristående klinik 2001. Centrumet ska ombildas till ett nationellt kunskapscentrum om framför allt mäns våld mot kvinnor. Rikskvinnocentrum vid Akademiska sjukhuset och primärvården har i samarbete utarbetat vårdprogrammet ”Åtgärder vid våld i nära relationer och sexuella övergrepp”. Det ska ge basal vägledning vid handläggning av kvinnor som utsatts för misshandel och/eller sexuella övergrepp och som söker sjukhus eller primärvård i

Uppsala län. Akademiska sjukhuset har i samråd med Rikskvinnocentrum också tagit fram en enkel ”Handlingsplan för omhändertagande av våldsutsatta kvinnor”. I inledningen står: ”Bästa sättet att få reda på om fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld föreligger är att ställa en direkt fråga. En direkt fråga är: Har din partner slagit eller hotat dig någon gång?” ■

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Samhällets ansvar • Kapitel 11

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

12 Förebyggande arbete Den viktigaste insatsen för att förebygga mäns misshandel av kvinnor i nära relationer är att sprida kunskap och arbeta aktivt med värderingar och attityder. Kunskapen måste omfatta alla delar av denna komplexa fråga – våldets utbredning och former, samhällets ansvar samt förståelse för sambandet mellan mäns dominans och våld och ett samhällsmönster där män är överordnade och kvinnor underordnade. Genom att arbeta aktivt för ökad jämställdhet kan vi skapa ett samhälle där ﬂickor och pojkar har samma förutsättningar och rättigheter, ett samhälle där ﬂickor och kvinnor inte utsätts för mäns våld.

Förebyggande arbete • Kapitel 12

unskap om mäns våld mot kvinnor leder till att fler känner igen varningstecken om att våld är på väg att utvecklas i en relation. Kunskap om skydd, stöd- och hjälpinsatser leder till att fler våldsutsatta kvinnor kan få sina behov av säkerhet tillgodosedda. Kunskap om att mäns våld mot kvinnor är ett brott innebär att samhället inte kan dra sig undan sitt ansvar genom att hänvisa till respekten för privatlivets gränser. Genom kunskap kan myter sprängas, som att bara vissa sorters män misshandlar eller att ”vanliga, normala kvinnor” inte blir offer för misshandel. Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper, i alla bostadsområden. Det är ett allvarligt hot mot kvinnors och barns liv, hälsa och välbefinnande.

Kunskap och förståelse som grund för förändring Forskaren Jeff Hearn (2004), som arbetat med frågor kring mäns våld i två årtionden, betonar kunskap och utbildning som en angelägen del av det förebyggande arbetet. Det handlar om vad Hearn kallar ”förståelsen av förståelser”. Med det menar Hearn att våldsamma mäns förklaringar till och deﬁnitioner av våldet är snäva, vilket präglar deras berättelser om sina gärningar. Dessa berättelser har tidigare fått bilda normen för vår förståelse av problematiken kring mäns våld mot närstående kvinnor, till exempel att han blev provocerad av kvinnan och tappade kontrollen över sitt häftiga humör eller var så berusad att han inte visste vad han gjorde. Hearn framhåller också hur manliga grupperingar tenderar att skydda våldsamma män genom att avgränsa sig från andra aktiviteter och separera det privata och offentliga livet. En bra kompis i idrottsföreningen eller en beundrad kollega i affärslivet blir inte ifrågasatt om det kommer fram att han är våldsam mot sin hustru och sina barn, det hör till det privata. Den kanadensiske sociologen Walter DeKesedery (1990) har studerat hur

kamratstödet i vissa manliga grupperingar tenderar att befrämja en negativ attityd till kvinnor och till och med kränkningar. Den svenske sportjournalisten Stephan Mendel-Enks (2004) klarsynta analyser av olika svenska mansgrupper berättar samma sak från en annan utgångspunkt. När han samlade material till en bok om fotbollshuliganer kände han igen deras ideal från andra manliga miljöer han rört sig i – kompisgäng, fotbollslaget, sportredaktionen. Ideal som att stå pall, vara lojal mot gruppen, förakt för svaghet och en stenhård avgränsning mellan privat och offentligt. Jeff Hearn pekar också på behovet av undervisning om våld i skolorna, inte minst för att förebygga pojkars trakasserier och våld mot de flickor som är deras skolkamrater. Kunskap kan vara det mest effektiva medlet mot myter, till exempel att kvinnor egentligen vill bli tagna med våld, att de ljuger om övergrepp m.m. Sådan kunskap kan vara inslag i undervisningen i konfliktlösning, psykologi, etik och värdegrundsfrågor, sexualundervisning och samlevnadsfrågor eller ges som särskild undervisning om våld, jämlikhet och jämställdhet

Kampanjer mot mäns våld mot kvinnor Orsaken till mäns våld mot kvinnor är den maktobalans som genomsyrar samhället och som påverkar varje individ. Arbetet för att förändra attityder och värderingar måste ske på olika nivåer. En sådan nivå är informationsinsatser. Allmänheten är kanske den allra viktigaste målgruppen för det förebyggande arbetet. Några uppmärksammade kampanjer riktade till allmänheten visar att det fortfarande kan vara känsligt att tala i klartext om mäns våld mot kvinnor och barn. När förövaren är i fokus och mäns våld sätts i samband med kvinnors underordning och mäns överordning, väcker

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

det ibland starka känslor. Men det är just när kvinnor och män blir uppmärksammade på hur de själva återskapar beteendemönster som bidrar till att möjliggöra våldet som en förändring är möjlig. Informationskampanjer kan bidra till att synliggöra våldets orsaker liksom möjliga lösningar på problemet.

Kvinnojourskampanj med fokus på förövarna Kvinnojourerna i Sverige har alltid haft information och upplysning som en del av sin verksamhet på lokal och nationell nivå, förutom att stödja, hjälpa och skydda våldsutsatta kvinnor. ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, genomförde en uppmärksammad tio dagar lång kampanj år 1998, med sponsring från bland andra näringslivet. Här bröt man med tidigare traditioner och satte förövarna, inte offren, i rampljuset. Det centrala budskapet var att våldet är ett brott och att det kan vara din granne, arbetskamrat eller syster som drabbas och förövaren kan vara någon du känner. Inställningen att de drabbade enbart är ”de där”, annorlunda människorna, ”inte som vi”, kan lätt leda till att man inte tar till sig kunskap och inte heller känner något ansvar för att lära sig något om frågan. Kampanjen fördes med utomhusannonser, informationsbroschyrer, reklamfilmer m.m. På bilderna var det till synes välanpassade människor, som kunde vara fotomodeller, som visades, inte de utstötta och stigmatiserade. Poängen var att det inte syns utanpå vem som är våldsman eller vem som är hans offer. Den bild som väckte mest uppmärksamhet – och flest protester – föreställde tre män med en text som sade att en av männen hade misshandlat sin kvinnliga partner följt av uppmaningen: ”Gissa vem?”. När protesterna väl kom igång förlorade diskussionen kontakt med de budskap som faktiskt fanns tryckta på affischerna. I stället kom det att handla om att alla män var anklagade för att vara misshandlare. Det var uppen-

Förebyggande arbete • Kapitel 12

barligen svårt att ta till sig att våldet inte enbart utövas av män som redan bryter mot andra normer genom kriminalitet, missbruk, hemlöshet. Att till och med ordföranden i din villaförening eller din fackföreningsledare kan vara en förövare (Eduards, 2002). Detta sätter tilltron till vår förmåga att bedöma andra människor ur spel, vilket naturligtvis är en mycket oroande upplevelse.

”Operation Kvinnofrid” Upplysning har också varit ett ledmotiv i Stockholms läns ”Operation Kvinnofrid”. Där har kommuner, landsting, myndigheter, frivilligorganisationer och näringsliv samarbetat i kampanjer, debatter m.m. och ”Operation kvinnofrid” har också publicerat lättlästa och användbara faktasammanställningar som spridits på många håll. Speciellt en kampanj från ”Operation Kvinnofrid” år 2000 väckte stor uppmärksamhet, där budskapet var att mäns våld mot kvinnor även drabbar barn. Bilder på reklampelare visade förtvivlade barn tillsammans med texter som: ”Måste jag träffa pappa imorgon?” och ”Jag vill aldrig bli som pappa”. Det ledde till starka protester från ﬂera pappagrupper. Uppenbarligen var man mer bekymrad över att män riskerade uppfattas på ett inte helt positivt sätt än man ville se allvaret i de övergrepp många barn och kvinnor utsätts för. Ännu är det för tidigt att kunna ge några mått på effekterna av dessa stora kampanjer. Frågan är också vilka mått som ska användas – antalet polisanmälningar, antalet kvinnor som söker hjälp i sjukvården, socialtjänsten, hos kvinnojourer och så vidare? Och hur lång tid behöver förﬂyta innan vi kan förvänta någon förändring? Men all erfarenhet säger att utan upplysning, kunskap och debatt kan ingen förändring ske.

White ribbon Flera kampanjer har drivits av män, exempelvis White ribbon-kampanjen som ﬁnns över nästan hela världen.

Den startades i Kanada 1991, som en reaktion mot den så kallade Montrealmassakern 1989 då 14 kvinnliga studenter vid University of Montreal dödades av en man som ansåg sig förbigången och att feminister förstört hans liv. Kampanjen blev ett sätt för många män att markera sitt avståndstagande mot mäns våld mot kvinnor med olika aktiviteter i många länder. White ribbon-rörelsen ﬁnns även i Sverige och också här visar män sitt personliga ställningstagande genom att bära ett litet vitt band.

Piteåuppropet Andra initiativ från män är Piteåuppropet som uppstod 2005 i protest mot inställningen till våld mot kvinnor. Närmast utlösande anledning blev hur lokaltidningens spaltutrymme fördelades mellan en man som blivit riven av en björn jämfört med en kvinna vars make dödade henne med en yxa. Den björnrivne ﬁck mycken sympati och stort utrymme i tidningen, medan kvinnan som tidigare utstått mycket våld från sin man ägnades en mindre notis. Piteåmännens starka reaktion blev grunden till ett lokalt nätverk av män som aktivt tar ställning mot mäns våld mot kvinnor. Piteåmännens initiativ har följts av andra på andra orter. Dessa manliga nätverk arbetar ofta med att stödja kvinnojouren och/eller tjejjouren på orten, man arrangerar kunskapsspridning genom föreläsningar m.m.

Utbildning av yrkesgrupper

mer i kontakt med kvinnor som utsatts för våld. Inom ramen för den tidigare nämnda ”Operation kvinnofrid” förekommer, liksom i många andra kommuner, kontinuerligt utbildning av olika yrkeskategorier: socialsekreterare, lärare, poliser, personal från hälso- och sjukvården och andra som i sitt arbete måste kunna hantera frågan om mäns våld mot kvinnor på ett korrekt sätt. Grundläggande för en verklig positiv förändring är just att alla berörda yrkesgrupper får utbildning så att de har kunskap och medvetenhet om hela problemkomplexet och kan ge den som söker hjälp eller behöver få hjälp ett insiktsfullt och professionellt bemötande. Utbildning kan också leda till att yrkesgrupper blir opinionsbildare i den allmänna debatten. Så länge den utbildning som erbjuds vid Sveriges lärosäten endast är sporadiskt förekommande, består av valfria moment eller är beroende av enskilda personers engagemang i frågan, återstår internutbildningar på arbetsplatser. Dessa kan bli kostsamma när de måste upprepas för nytillkomna medarbetare och risken är att arbetet inte kommer att lyfta och få det genomslag som krävs. Det kan också bli svårare att satsa på utveckling av specialkompetens. Utvärderingar av utbildningsinsatser inom grundutbildningar och fortbildning inom exempelvis hälsooch sjukvårdsektorn har visat att utbildning ökar benägenheten att fråga om våld och att tendensen att skuldbelägga offret minskar. Medvetenheten om våldets förekomst i alla socioekonomiska grupper ökar också möjligheten att upptäcka ﬂer våldsutsatta kvinnor som söker hjälp men som inte anger våldet som orsak. ■

För att mäns våld mot kvinnor ska kunna bekämpas effektivt är det nödvändigt att de som i sitt yrke kan komma att möta kvinnor som utsatts för våld har kunskap om detta våld och om de mekanismer som ligger bakom. Det är viktigt att de har kompetens, kan upptäcka problemen och bemöta utsatta kvinnor på rätt sätt. Utbildning kan också bidra till att förebygga nya våldshändelser. Detta gäller samtliga aktörer som kom-

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Källförteckning

Christensen, E. (1988) Opvaekst eller Overlevelse. København: SIKON

Ahrne, G. & Roman, C. (1997). Hemmet, barnen och familjen. Förhandlingar om arbete och pengar i familjen. Rapport till Utredningen fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. SOU 1997:139. Stockholm: Fritzes

Dahlberg, A. (1989) Misshandlade kvinnor och rätten. I: Kvinnomisshandel, Jämfo, Rapport 14.

Anderson, K. & Umberson, D. (2001) Gendering Violence. Masculinity and Power on Men’s Accounts of Domestic Violence. Gender & Society, 15, 358 - 380 Att ta ansvar för sina insatser. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (2006). SOU 2006:65. Stockholm: Fritzes Balsam, K.F & D.M Szymanski (2005). Relationship Quality and Domestic Violence in Women’s Same-Sex Relationships: The Role of Relationship Stress, Psychology of Women Quarterly, 29, 258-269. Björck, A. & G. Heimer (2003) Hälso- och sjukvårdens ansvar. I: Heimer, G., & Posse, B. Våldsutsatta kvinnor: samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. S. 51-96. Bergman, B. & B.Brismar (1992) Offer och Gärningsmän – sedd ur akutsjukvårdens perspektiv. Läkartidningen, 89, 3371-3375 Berk, R.A., Newton, P.J. & S.F. Berk (1986) What a Difference a Day makes. An Empirical Study of the Impact of Shelters for Battered Women. Journal of Marriage and the Family, 48, 481-490. Browne, A. (1987) When Battered Women Kill. New York: Free Press

Dagens Nyheter (2004) Kvinnor hotade av hedersmord ﬂyr till fängelser. 21 april 2004

Danielsson, I., Olofsson, N. & K., Gillander Gådin (2005) ”Våldets följder – en fråga om folkhälsa.” Läkartidningen, 102, 938-940. Dekeseredy, W. (1990) Male Peer Support and Woman Abuse: The Current State of Knowledge. Sociological Focus 23, 129-139 DeVylder, S. (2004) Costs of Male Violence. Ingår i Ferguson, H. mﬂ: Ending Gender-Based Violence. A Call for Global Action to Involve Men. Stockholm: Sida Dobash, R.E. Dobash & R.P. Dobash (1980). Violence Against Wives. London: Open University Books. Dobash, R.P. & R.E. Dobash (2004). Assessing the Impact of Court Mandated Abuser Programmes on Subsequent Violence and Controlling Behaviour. I: Eliasson, M. (2004), red. Undoing Harm. International Perspectives on Interventions for men Who use Violence Against Women. Uppsala Women’s Studies, B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, pp. 61-88. Dobash, R.P. & R.E. Dobash (2004). Women’s Violence to Men in Intimate Relationships. British Journal of Criminology, 44, 324 – 349. Dutton, D. & Strauchan, C.E. (1987) Motivational needs for power and spouse assertiveness in assaultive and non-assaultive men. Violence & Victims, 2, 145-156.

BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) statistik hämtad från www.bra.se. Campbell, J.C. (1992) If I can’t have, No one can. I: J.Radford & D.E.H. Russell, Red. Femicide: The Politics of Woman Killing. New York: Twayne Publishers Caplan, P.J. (1984) The Myth of Women’s Masochism. American Psychologist, 39, 130-139

Dutton, D. & Painter, S.L. (1981). Traumatic bonding: the devlopment of emotional attachments in battered women and other relationships of intermittent abuse. Victimology, 1-6, 139-155 Eberle, P.A. (1982) Alcohol Abusers and Non-Abusers: A Discriminant Analysis of Differences Between two Sub-Groups of Batterers. Journal of Health and Social Behaviour, 23, 260-271

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Edleson, J.L., Eisikovits, I. & E. Guttman (1985) Men Who Batter Women: A Critical Review of the Evidence. Journal of Family Issues, 6, 229-247 Eduards, M. (2002) Förbjuden Handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori. Stockholm: Liber Ekbrand, H. (2006) Separationer och mäns våld mot kvinnor. Göteborgs universitet, Sociologiska institutionen, Doktorsavhandling. Eliasson, M. (1997) Mäns våld mot kvinnor. Stockholm: Natur & Kultur Eliasson, M. (2002) Progress and Backlash: Research on Male Violence to Women. Feminism & Psychology, 12, 389-398. Eliasson, M. (2004), Introduction. Violent Men- A Hopeless Cause? I: Mona Eliasson Red. Undoing Harm. International Perspectives on Interventions for men Who use Violence Against Women. Uppsala Women’s Studies, B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis Eliasson, M. & S. Johansson (1996) Do Women Need Different Treatment? Substance Abusing Women in a Welfare State. (Opublicerat) Eliasson, M. & Lundy, C. (1999) Organizing against Male Violence to Women in Canada and Sweden. I: L. Briskin & M.Eliasson, red. Social Policy and Women’s Organizing in Canada and Sweden. Montréal: McGill-Queens University Press. Eliasson, P.E. (2000) Män, kvinnor och våld. Att förstå och förändra våldsamt beteende. Stockholm: Carlssons Ellis, D. (1994) Estrangement, Interventions and Intimate Femicide. Fifth Symposium on Violence and Aggression. Saskatoon, Saskatchewan, June 19-22 Eriksson, M. (2003) I Skuggan av Pappa. Stehag: Gondolin Eriksson, S. (2005) Stalking – ett smygande problem. BRÅ Apropå nr. 1 2005. Fagan, J., Stewart,D. & K. Hansen (1983) Violent Men or Violent Husbands? Background Factors and Situational Correlates. I: Finkelhor, D., Gelles, R., Hotaling, G, m ﬂ. Red. The Dark Side of Families. Newbury Park, CA: Sage Publications

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Frick, A., Björk, A., Alhir, K., Karlsson, I. & I. Rozenberg (2004) Min Hemlighet. En Bok om Våld i Familjen. Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Malmö: Malmö stad och Länsstyrelsen i Skåne län Frieze, I. H. Perceptions of Battered Wives. I: Hanson Frieze, I., Bar-Tal, D. & J.S.Carroll. Red. New Approaches to Social Problems. San Francisco: Jossey-Bass Publishers Gelles, R.J. (1990) Violence and Pregnancy. Are Pregnant Women at Greater Risk of Abuse? I: M.A. Straus & R.J.Gelles, Red. Physical Violence in American Families. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers Gondolf, E. (1988) The state of the debate: A review essay on woman battering. Response, 11, 3-8 Gondolf, E. & A. Heckert. (2000) Women’s Perceptions of Men’s Violence. Violence & Victims, 18, 251-256 Gävle kommun (2003) Möte med våldsutsatta kvinnor och deras barn. Riktlinjer och handlingsprogram för Socialtjänsten Gävle (D nr 2003:079) Haavind, H. (1982) Makt og kjaerlighet i ekteskapet. I: Haukka, R. mﬂ Red. Kvinneforskning: Bidrag till Samfunnsteori. Oslo: Universitetsforlaget Harding, S. (1986) The Science Question in Feminism. Ithaca, N.Y.: Cornell University Press Hart, B. (1988) Beyond ’the Duty to Warn’: A Therapist’s ’Duty to Protect’ Battered Women and Children. I: K. Yllö & M. Bograd, red. Feminist Perspectives on Wife Abuse. Newbury Park: Sage Publications. Hearn, J. (1988) The Violences of Men. How Men talk about and how Agencies Resond to Men’s Violence to Women. London: Sage. Hearn, J. (2004) Education as Intervention against Men’s Violence to Known Women: Research, Policy and Practice perspective. I: Eliasson, M. (2004), red. Undoing Harm. International Perspectives on Interventions for men Who use Violence Against Women. Uppsala Women’s Studies, B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis

Heimer, G. & B. Posse (2003). Våldsutsatta kvinnor: samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Heimer, G., Posse, B. & E.Thönnesen (2004) Våld i nära relationer – vårdens ansvar. I: Hovelius B. & E. Johansson, Red. Kropp och Genus i Medicinen. Lund: Studentlitteratur Heise. L. L. (1997) Violence against women: The Hidden Health Burden. New York: World Bank Discussion Paper 255 Hilberman, E. & K. Munson (1977-78) Sixty Battered women. Victimology, 2, 460-471 Holmberg, C. (1993) Det kallas kärlek. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Göteborg: Anamma Böcker. Holmberg, C. & Enander, V. (2004) Varför går hon? Ystad: Kabusa böcker. Holmberg, C., Smirthwaite, G. & Nilsson, A. (2005) Mäns Våld mot Missbrukande Kvinnor – Ett Kvinnofridsbrott bland Andra. Stockholm: Mobilisering mot narkotika, Rapport 8. Holmberg, C. & Stjernqvist, U. (2006) Våldsamt lika och olika – Om våld i samkönade parrelationer. Stockholm: Centrum för Genusstudier, rapport 36. Hydén, M. (1995). Mellan det omöjliga och det möjliga. Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Stockholm: Liber. Jaffee, P., D. Wolfe & Wilson, S.K. (1990). §. Newbury Park, CA: Sage Publications Jansson, M. & M.Wendt Höjer (2004) Riktiga karlar, nazifeminister och arga pappor. Operation Kvinnofrids fyra utåtriktade kampanjer – budskap och reaktioner. Stockholm: Operation kvinnofrid Stockholms län Johansson, B. (2002) ‘Han var väl inte alltid så snäll’. Stockholm. Regeringskansliet. Johnson, H. (1998) Rethinking Survey Research on Violence against Women. I: Dobash, R.E. & R.P, Dobash, red. Rethinking Violence Against

Women, Thousand Oaks, CA: Sage Johnson, P. (1995) Patriarchal Terrorism or Common Couple Violence: Two Forms of Violence against Women. Journal of Marriage and the Family, 57, 283-294 Johnson - Latham, G. (2005) Patriarkalt Våld som Hot mot Mänsklig Säkerhet. Stockholm: EO-print. Junström, C. (2001) Vad vet lesbiska om våld i lesbiska relationer? En explorativ studie. Psykologexamensuppsats. Uppsala universitet, Institutionen för psykologi. Justitiedepartementet (1987). Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. DS Ju. Jämsides ”Det handlar främst om kvinnors mänskliga rättigheter” (2004:4) Kantor, G.K. & M.A. Straus (1987) The ’Drunken Bum’ Theory of Wife Beating. Social Problems, 34, 213-230 Kantor, G.K. & M.A. Straus (1990) The ’Drunken Bum’ Theory of Wife Beating. I: M.A. Straus & R.J.Gelles, Red. Physical Violence in American Families. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers Kaschak, E. (1992) Engendered lives. A New Psychology of Women’s Experience. New York: Basic Books Kropp, P.R. & S.D. Hart (2000) The Spousal Assault Risk Assessment Guide: Reliability and Validity in Adult Male Offenders. Law & Human Behaviour, 24, 101-118 Kropp, P.R., Lyon, D., Hart, S.D., & LePard, D. (1999) Spousal Assault Risk Assessment: User’s Guide. Toronto: Multi-Health Systems, Inc. Kvinnofrid. Huvudbetänkande av Kvinnovåldskommissionen (1995) SOU: 1995:60. Stockholm: Fritzes Lehman, P. (1997)The Development of Post-Traumatic Stress Disorder (PTSD) in Child Witnesses to Mother Assault. Journal of Family Violence 12, 241-257.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Leira, H. 1989. Fra tabuisert trauma till anerkjennelse och erkjennelse, I. Tidskrift for Norsk Psykologforening, 27 Leira, Halldis, 1990. Fra tabuisert trauma till anerkjennelse och erkjennelse, II. Tidskrift for Norsk Psykologforening, 29, 737-746 Lockhart, L.L. & B.W.White (1989) Understanding Marital Violence in the Black Community. Journal of Marriage and the Family, 49, 603-610 Lundgren, E. (1992) Gud och alla andra karlar. Stockholm: Natur & Kultur. Lundgren, E., Heimer, G., Westerstrand, J., & Kalliokoski, A-M. (2001)Slagen Dam: mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige - en omfångsundersökning. Umeå: Brottsoffermyndigheten Lundy, C. (2004) Effective Re-Education of Violent Men in a Canadian Context. I: Eliasson, M. (2004), red. Undoing Harm. International Perspectives on Interventions for men Who use Violence Against Women. Uppsala Women’s Studies, B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis McFarlane, J. (1990) Violence during Teen Pregnancy: Health Consequences for Mother and Child. I: B. Levy, Red. Dating Violence. Young Women in Danger. Seattle, WA: The Seal Press McWilliams, M. (1998) Violence against Women in Societies under Stress. I: Dobash, R.P. & R.E. Dobash, Red. Rethinking Violence against Women. Thousand Oaks, CA: Sage Publications Mendel-Enk, S. (2004) Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet. Stockholm: Bokförlaget Atlas Mitchell, R.E. & C.A. Hodson (1983) Coping with Domestic Violence: Social Support and Psychological Health Among Battered Women. American Journal of Community Psychology, 11, 629 – 654 Mojab, S. (2004) The Particularity of ‘ Honor’ and the ‘Universality’ of Killing. I: S.Mojab & N. Abdo, Red. Violence in the Name of Honor. Theoretical and Political Challenges. Istanbul: Istanbul Bilgi University Press. Nationellt Råd för Kvinnofrid (2001) När man slår mot det som gör ont. Stockholm: Regeringskansliet.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

Nylén, L. (2003) Rättsväsendet – Polisens roll. I: Heimer, G., & Posse, B. Våldsutsatta kvinnor: samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Pp. 207 –232 Nytt nationellt kunskapscentrum, ombildning av RKC. (2004) SOU 2004:117. Ohlander, A-S & U-B Strömberg (1996) Tusen svenska kvinnoår. Svensk kvinnohistoria från vikingatid till nutid. Stockholm: Rabén Prisma Okun, L. (1986) Woman Abuse. Facts Replacing Myths. Albany NY: State University of New York Press. Pahl, J. (1985) Private Violence and Public Policy: The Needs of Battered Women and the Response of Publöic Services. London: Routledge & Kegan Paul Piispa, M. & M. Heiskanen (2000) The price of Violence. The Costs of Men’s Violence against Women in Finland. Justice 2001:3. Ministry of Social Affairs and Health. Publications on Equality 2000:7 Pynoos, R.S & Eth, S. (1984) Witness to Violence: The Child Interview. Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 24, 87-108 Ramner, L. (1989) Kvinnor som offer för våldsbrott med dödlig utgång. I: Kvinnomisshandel. Jämfo Rapport 14, 61-82 Pence, E. & M. Paymar (1993) Education Groups for Men who Batter: The Duluth Model. New York: Springer Reyes, M.P. (2006) Resursteam mot hedersrelaterat våld. Stöd till myndigheternas insatser för utsatta ungdomar. Stockholm: Länsstyrelsen I Stockholms län Rying, M., Lidberg, L. & M. Torstensson-Levander (2001) Dödligt våld mot kvinnor I nära relationer. BRÅ-Rapport 2001: 11 Sarnecki, J. (2006)’Samma brott ger hårdare straff för invandrare’. DN. Debatt, 16 mars. Saunders, D. (1988) Woman Battering or Mutual Combat? I: K.Yllö & M. Bograd. Red. Feminist Perspectives on Wife Abuse. Newbury Park, CA: Sage Publications

Schechter, S. (1982) Women and Male Violence. The Visions and Struggles of the Battered Women’s Movement. Boston: South End Press Schlytter, Astrid & Jemteborn, A. (2005). Swedish Legislation and Women’s Conditions. I: Trapped between Law and Life. Report on Abused Minority Women in the Nordic Countries. Roskilde: The Danish Research Centre on Gender Equality, Roskilde University, pp.48-95.

Newbury Park, Ca: Sage. 67-88. Straus, M.A. & Gelles, R.J. (1990) Physical Violence in American Families: Risk Factors and Adaptation to Violence in 8, 145 Families. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.

Schuler, M. (1992) Freedom from Violence. New York: Unifem WIDBOOKS.

Sullivan, C.M. & D.I. Bybee (1999) Reducing Violence using Community-based Advocacy for Women with Abusive Partners. Journal of Counseling and Clinical Psychology, 67,43-53

Scutt, J.A. (1991) The Domestic Paradigm: Violence, Nurturance and Stereotyping of the Sexes. Women’s Studies International Forum, 14, 163 - 172

Svahn, M. (1999). Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen. Stockholm: Carlssons.

Shainess, N. (1979) Vulnerability to Violence: Masochism as Process. American Journal of Psychotherapy, 33, 174-189

Taussi Sjöberg, M. (1988) Skiljas. Trolovning, äktenskap och skilsmässa i Norrland på 1800-talet. Stcokholm: Författarförlaget

Shepard, M.F. & E.L.Pence (1999) Coordinating Community Responses to Domestic Violence. Lessons from Duluth and Beyond. Thousand Oaks, CA: Sage Publications

Tiby, E, (1999). Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott. Doktorsavhandling, Kriminologiska Institutionen, Stockholms universitet

Slag i Luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt. Betänkande av Utredningen om kvinnofridsuppdragen. (2004) SOU 2004:121. Stockholm: Fritzes

Tjaden, P. & Thoennes, N. (1998) Stalking in America: Findings from the National Violence against Women Survey. Washington, DC: US Department of Justice

Socialdepartementet (1983). Kvinnomisshandel. Kartläggning och överväganden. Ds S 1983:2

Tunving, K. & K.Nilsson (1985) Young Female Addicts in Treatment: A twelve Year Perspective. The Journal of Drug Issues, 15, 367-382

Socialstyrelsen (2005 a). ’När mamma blir slagen. – Att hjälpa barn som levt med våld i familjen.’ Lägesbeskrivning

UNT (Upsala Nya Tidning) (2006) ”Hedersrelaterat våld minskar inte” 10.06.06.

Socialstyrelsen (2005 b) Socialstyrelsens yttrande 2005 över ”Slag i luften”. SOU 2004:121

Walby, S. (2004) The Cost of Domestic Violence. London: DTI Publications.

Soukkan, J. & P. Lindström (2000) Grov Kvinnofridskränkning. En kartläggning. BRÅ-Rapport 2000: 11

Waldenström, C. (2006) Män som misshandlar: Våld ett sätt att hantera vanmakt. Psykologtidningen, 6, 4-7

Stanko, E. (1985) Intimate Intrusions: Women’s Experience of male Violence. London. Routledge

Walker, L. E. (1979) The battered woman. New York: Harper Colophone Books

Stenson, K. (2004) Men’s Violence against women. A Challenge in Antenatal Care. Avhandling. Uppsala: Uppsala Universitet, Acta Universitatis Upsaliensis.

Weinehall, K., Änggård, A., Blom, K., Ekelund, B. & K. Finndal (2006) Räkna med kostnader – en fallstudie om mäns våld mot kvinnor. Umeå: Umeå universitet, Skrifter från Juridiska institutionen No 15/2006.

Straus, M.A. (1993). Physical Assaults by Wives. A major Social Problem. I: R.J.Gelles & D.R. Loseke, Red. Current Controversies on Family Violence.

Wilson, M. & Daly, M. (1993) Spousal Homicide Risk and Estrangement. Violence & Victims, 8, 3-16

100

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

WHO (World Health Organization) (2002) World report on violence and health. Geneve: WHO. WHO (World Health Organization) (1997) Violence against Women: A Health Priority Issue. New York: The United Nations Önfelt, C. (1991) Vardagens hjältinnor – 10 år på Alla Kvinnors Hus. Stockholm: Brevskolan Örebro kommun (2006) Handlingsplan för insatser vid våld mot kvinnor och barn. Örebro: Social Välfärd

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

101

Förteckning över faktarutor och ﬁgurer

Faktaruta 1

FN:s arbete för att avskaffa våld mot kvinnor

sid 10

Faktaruta 2

Några minnesvärda årtal i svensk kvinnohistoria

sid 12

Faktaruta 3

Kvinnofridsreformen

sid 14

Faktaruta 4

Analysnivå för att förstå kön och våld

sid 18

Faktaruta 5

Kontroll- och dominansmetoder hos våldsamma män

sid 31

Faktaruta 6

Att tala med barn som upplevt våld

sid 55

Faktaruta 7

Skydd för hotade kvinnor

sid 67

Faktaruta 8

Bemötande av våldsutsatta kvinnor

sid 83

Figur 1

Makt- och kontrollhjulet

sid 72

Figur 2

Jämställdhetshjulet

sid 73

102

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt

103

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem och ett hot mot kvinnors och barns hälsa, välbeﬁnnande och liv. Med utgångspunkt i ett kongressuppdrag vill Sveriges Kommuner och Landsting verka för att det utvecklas framgångsrika modeller för att förhindra hot och våld mot kvinnor och barn. Förbundet vill också främja samverkan mellan berörda instanser för att hitta bra lösningar för utsatta kvinnor. För att stödja kommuner och landsting presenterar Sveriges Kommuner och Landsting denna kunskapsöversikt, Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Skriften är tänkt att fungera som en kunskapsbank och ett verktyg som kan inspirera och vägleda vidare arbete. Kunskapsöversikten är skriven av Mona Eliasson, professor i psykologi vid Högskolan i Gävle, och Barbro Ellgrim, magisterstuderande vid psykologiska institutionen vid Högskolan i Gävle på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landstings forsknings- och utvecklingsråd.

104

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 www.skl.se Mäns våld mot kvinnor i nära relationer • En kunskapsöversikt Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan