7164-354-4 by Sveriges Kommuner och Landsting

Från Svarthålsbyn till Möllevången Kommunerna & integrationen

från svarthålsbyn till möllevången

Från Svarthålsbyn till Möllevången KOMMUNERNA & INTEGRATIONEN

Från Svarthålsbyn till Möllevången kan beställas från: www.skl.se/publikationer Beställning kan också göras på tfn: 020-31 32 30, fax: 020-31 32 40 E-post: order@kommentus.se Pris: 1–4 ex: 200:-/st 5 ex och fler: 100:-/st. Moms och frakt tillkommer. ISBN 978-91-7164-354-4 För mer information inom sakområdet, kontakta: Arjun Bakshi, 08-452 78 56, arjun.bakshi@skl.se Roy Melchert, 08-452 78 16, roy.melchert@skl.se För mer information om forskningsprogrammet, kontakta: Anna Lindström, 08-452 79 20, anna.lindstrom@skl.se Lars Roswall, 08-452 79 25, lars.roswall@skl.se © Sveriges Kommuner och Landsting 2008 Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad Text: Jolin Boldt, jolin@boldt.se, Björn Jerkert, jerkert@bredband.net Form: Ordförrådet, Maria Westberg, www.ordforradet.se Foto: Thomas Henrikson, 070-537 75 32 Tryck: åtta.45, Solna

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se

Förord

från svarthålsbyn till möllevången

Förord

•

Åsikter och slutsatser är författarnas och de medverkandes egna. Intressant läsning tillönskas!

7 forskningsprojekt …

Jonas Andersson ordförande i FoU-rådet Sveriges Kommuner och Landsting

Anna Lindström ordförande i programgruppen Sveriges Kommuner och Landsting

Sämre möjligheter för kvinnor som flyttar Maria Mikkonen

Vad betyder lokala arbetsmarknader och nätverk för flyktingars chans att få jobb? Christer Lundh

Visioner krockar med byråkratisk vardag Marie Carlson & Bengt Jacobsson

Ojämlikt på kommunal arbetsplats Kristina Boréus & Ulf Mörkenstam

Dåligt stöd för invandrad fotboll Torbjörn Andersson

117

Förenklade föreställningar om invandrade kvinnor Lena Grip

125

Kvinnor känner sig maktlösa i kommunala integrationsprojekt Ylva Stubbergaard

från svarthålsbyn till möllevången

•

Innehållsförteckning

… några berättelser … De första åren

MALMÖ – en annorlunda stad

FÖRÄNDRING ÄR BRA, men det går för fort

TRÅNGBODDA – inte det största problemet

det första är att snabbt komma ut i jobb

flytten till Ragunda BLEV ETT LYFT

GLESBYGDEN erbjuder jobb och bostad

flytta till Sjöbo! ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK?

MÅNGFALD är en process, inget projekt

JÄGAREN måste dricka djurets blod

att stanna kvar

GÅRDSTEN – idyll och segregation

det räcker inte ens med GULD PÅ GATORNA

JÄMLIKHET gör kommunen attraktiv

här kan man åldras på sitt modersmål

sveriges finska huvudstad

medveten satsning på finskhet

fotbollsfeber i Mesopotälje

SEGREGERADE och mycket framgångsrika

att arbeta tillsammans

4 4

102

ELDSJÄLAR lyser upp förorten

108

man ska ta vara på Ideella krafter

112

man måste våga släppa makten

118

SIMBA stärker självkänslan

Innehållsförteckning

VAD ÄR BRA INTEGRATION?

Kenneth Ritzén:

Wadih El-Achkar:

Tove Lifvendahl:

Jan Ekberg:

Paul Lappalainen:

Roger Andersson:

Ammar Makboul:

Pirjo Lahdenperä:

100

Irene Molina:

110

Adolphe Lawson:

126

Carlos Decker-Molina:

»Integration är förmågan att använda din egen kultur«

från svarthålsbyn till möllevången

… och reflektioner!

•

»Motivera flyktingar att flytta till jobben« »Tala med flyktingarna om deras möjligheter« »Att stå utan arbete skapar missnöje« »Lika rättigheter och möjligheter är huvudfrågan« »Kommunerna måste våga styra byggandet hårdare« »Anhöriganställningar kan bli en kvinnofälla« »Skolan ska inte behandla eleverna lika« »Olika slags förtryck samverkar i segregationen« »Alla integrationsprocesser är olika varandra« »Jag heter Maria och kommer från Haparanda«

Trevlig läsning!

från svarthålsbyn till möllevången

Kapitel 1

Inledande tankar om integration

från svarthålsbyn till möllevången

•

Sveriges Kommuner och Landsting

Arjun Bakshi och Roy Melchert:

”här är integrationsfrågorna prioriterade” TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Högst upp i Sveriges Kommuner och Landstings hus på Hornsgatan står Arjun Bakshi och Roy Melchert och spanar ut över den stora byggnaden. De är tillsammans ansvariga för integrationsfrågor inom förbundet. Hur ser deras visioner ut? – Om fem år, då får introduktionen kosta vad den kostar, så vi verkligen når målen, säger Roy Melchert. Roy Melchert beskriver en allmän föreställning om att vi ger människor en bra start i Sverige: – Det gör vi inte! Vi sätter käppar i hjulen för många människor. Diskussionerna om kommuner som inte tar emot flyktingar upprör dem en smula: i stället för att moralisera över kommunerna borde man höja ersättningarna. De berättar att riksdagens prislapp på introduktionen är 180 000 kronor för en vuxen och att det inte räcker långt under tre år, i stort sett bara till försörjningen. I Norge, där man har ungefär samma konstruktion som här, får kommunerna 480 000 plus en extra summa för norskundervisningen. – All verksamhet som staten lägger över på kommunerna ska finansieras. Introduktionen är ett typexempel, konstaterar Arjun Bakshi. Roy Melchert och Arjun Bakshi upplever att integrationsfrågorna är prioriterade på SKL. – När jag började här 2005 var det inte riktigt så, men det fanns en politisk medvetenhet om att frågorna var viktiga. Nu har intresset vuxit mycket – kanske för att fler flyktingar kommer hit, säger Arjun Bakshi.

Sveriges Kommuner och Landsting

från svarthålsbyn till möllevången

Ett tag var han den enda som jobbade med integration, och han saknade någon att bolla med. – Jag uppskattar att inte vara ensam, man blir modigare och vågar ta risker när man är två – det blir bättre kvalitet på jobbet. Roy Melchert berättar att det pågår ett ständigt erfarenhetsutbyte inom SKL, men det mesta av sin tid ägnar de åt kontakter utanför huset.

•

”… det mesta av vår tid ägnar vi åt kontakter utanför huset.” – Vi har mycket kontakter med departement och myndigheter, men framför allt med våra medlemmar. Det är därifrån frågeställningarna kommer, säger Arjun Bakshi. Det är viktigt att veta vad som är på gång politiskt, därför ägnar de tid åt att följa vad som sker i riksdag och regering. – Medlemmarna ringer och frågar om nya regler och signaler. De är också ute i kommunerna och tittar på verksamheter och projekt, ser vilka lösningar som finns ute i landet. Mest fokuserar de på introduktionsfrågorna. Och de är mycket pragmatiska i sitt arbete, understryker båda två. – Vi är ju ingen myndighet, utan en intresse organisation, säger Roy Melchert. Vi är inte bundna av ett myndighetsperspektiv, vårt arbete är mycket målrelaterat. De skriver hundraprocentigt under på riksdagens introduktionsmål, självförsörjning och delaktighet, problemen finns i utförandet. Hur hittar man metoder som fungerar? – Grunden för att bli etablerad i samhället är arbete, säger Roy Melchert. – Jo, men vad innebär delaktighet, det är inte definierat, invänder Arjun Bakshi. – Det är klart, jobb kan inte vara viktigare för Ahmed än för mig, jag blir inte plötsligt ointegrerad om jag blir av med jobbet.

Sveriges Kommuner och Landsting

från svarthålsbyn till möllevången

•

De bollar ofta och gärna med varandra, är kritiska och ifrågasättande. De resonerar kring begreppet integration: Det är klart bra att man kan svenska och får jobb, men vem bestämmer vem som är integrerad? Vem äger rätten att definiera – åtminstone borde man slippa bli definierad av det offentliga. De listar irriterat ”svenska för invandrare, invandrarföretagare, invandrarkultur …” – Jag kan drömma om att vi inte längre behöver en särskild integrationspolitik, utan de generella systemen

fungerar och har anpassat sig efter det nya Sverige, säger Arjun Bakshi. – Borde man sätta Arjun på en kurs i hur man steker köttbullar, så han blir riktigt integrerad, undrar Roy Melchert stillsamt och konstaterar att ingen någonsin ifrågasätter hans delaktighet i samhället. – Alla är överens om att vi inte ska ha ett vi-och-dom-samhälle, men så är det ändå. Invandrade bemöts som invandrare, tänk så mycket vi kunde vinna på att alla kunde få känna sig svenska. •

– Vad är effektivast? Arjun Bakshi och Roy Melchert fokuserar helst på hur man får saker att fungera praktiskt.

”Alla är överens om att vi inte ska ha ett vi-och-dom-samhälle, men så är det ändå.”

Integration, en samtidsspegling

från svarthålsbyn till möllevången

vad betyder integration egentligen?

•

TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Det finns begrepp som är glasklara och entydiga. Och så finns det de där andra, som kan betyda lite vad som helst. Begreppet integration har varit hett det senaste decenniet – ändå kan en diskussion om betydelsen vara hur länge som helst. Och inställningen till hur man ska ställa sig till nyanlända människor har varierat en hel del. Från statliga Anpassningsbyrån på 1970-talet till nedläggningen av Integrationsverket 2007 – det har varit en del svängar i politiken under de senaste fyrtio åren. Men hur mycket har egentligen förändrats? Margareta Popoola, sociolog och prefekt för Internationell migration och etniska relationer på Malmö högskola, har skrivit boken Integration, en samtidsspegling, som försöker få ordning på begreppen. Majoriteten kan också vara ointegrerad Hon konstaterar i skriften att man framför allt koncentrerat sig på invandrarna när man diskuterat integrationsbegreppet, trots att integrationspolitiken i princip ska omfatta också majoritetsbefolkningen – även den kan vara mer eller mindre integrerad.

Integration, en samtidsspegling

från svarthålsbyn till möllevången

•

Margareta Popoola: Integration, en samtidsspegling, en översikt. Svenska Kommunförbundet 2002. Du kan ladda ner skriften på www.skl.se.

För några decennier sedan talade man mest om assimilation – i dag uppfattas det som ”hopplöst föråldrat”, skriver Popoola – men konstaterar också torrt att gränsdragningen mellan integration och assimilation inte är särkilt glasklar i den politiska retoriken. – Ett visst mått av assimilation är en grundförutsättning, konstaterar hon. Det uppstår ständiga konfrontationer, och majoritetens regler dominerar – det kommer man nog aldrig ifrån. I sin översikt tar hon avstamp i ordet segregation – det är svårt att tala

om integration om man inte börjar med segregationen. Redan här kan det bli lite rörigt: Man kan tala om segregation ur två ståndpunkter: som frivilligt val, människors egen vilja att avskärma sig, eller som ekonomiskt eller politiskt tvång. Det finns olika uppfattningar om hur segregationen uppstått – men i dag domineras debatten av de negativa konsekvenserna av segregation: ojämlikhet, diskriminering och marginalisering. Man tenderar att betrakta segregationen som enbart negativ.

Integration, en samtidsspegling

• från svarthålsbyn till möllevången

”Vi behöver ta ner de här frågorna till verkligheten, se konkreta vardagsproblem.” En jakt efter gemenskap Integrationsbegreppet växte sig starkt i USA efter depressionen på 30-talet. Där föddes visionen om den kulturella smältdegeln. Många teoretiker har grunnat på integrationsbegreppet, och fört fram olika modeller. Margareta Popoola konstaterar att kärnpunkten är en strävan att uppnå ett samhälle där de olika befolkningsgrupperna känner social närhet, tillit, delaktighet och jämlikhet. Eller, kort sammanfattat, en jakt efter gemenskap. Integrationsarbetet är då en ständig process, som aktiveras av segregationen. Från teori till verklighet Margareta Popoola är teoretiker, men tycker inte man kan stanna på en övergripande nivå. Vi behöver ta ner de här frågorna till verkligheten, se konkreta vardagsproblem. Det är lätt att vara tolerant på avstånd, i teorin – men det är i verkligheten man ska hantera problemen. – Vardagslivet är det intressanta. Vi lever inte på en abstrakt nivå. Kanske man inte behöver tänka så mycket på ”vad är integration?” I stället kan man försöka konkretisera: ”Vad är det jag vill uppnå?” – Tänk innan du gör något alls. Du kanske bara döljer problemet, i stället för att lösa det. Skapa först relevanta mål. Kortsiktiga projekt ger inga långsiktiga lösningar. – Ska du få integrationen att fungera krävs förtroende på ett övergripande plan. •

Från invandringspolitik till integration – och sedan? 1969 Statens Invandrarverk inrättas. 1975 Riksdagen beslutar om grundprinciperna för invandrar- och minoritetspolitiken: jämlikhet, valfrihet, samverkan. 1976 I grundlagen slås invandrarnas grundläggande fri- och rättigheter fast och etniska och religiösa minoriteter garanteras möjligheten att bibehålla och utveckla sitt kulturarv. 1986 Riksdagsbeslut med innebörd att den tidigare invandrar- och minoritetspolitiken nu döps om till invandrarpolitik

1997 Riksdagen beslutar om kursändring från invandrarpolitik till integrationspolitik. 1998 Integrationsverket inrättas som en ny myndighet med ansvar för invandrares integration i Sverige. 2000 Riksdagen antar en minoritetspolitisk reform som innebär att judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalsfinnar blir nationella minoriteter. 2007 Integrationsverket avvecklas.

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Kenneth Ritzén är uppvuxen i en by i Medelpad som tolfte barnet. Han är religionshistoriker, och har sedan specialiserat sig på frågor kring kulturmöten. Han utbildar och handleder personal inom offentliga verksamheter, från förskola och skola, via vård och socialt arbete, till brandförsvar och kultur. Han arbetar också inom staben i Uppsala kommun som utvecklare och sakkunnig i integrations- och mångfaldsfrågor. Han är en flitigt anlitad föreläsare och debattör i integrationsfrågor.

Kenneth ritzén:

»Integration är förmågan att använda din egen kultur« TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

– När du säger integration tänker jag på ett ok. Religionshistorikern Kenneth Ritzén lutar huvudet i händerna och funderar. Ett ok? Det låter som något tungt, men den associationen visar sig vara felaktig. Ett ok är också något som skapar balans när man bär tunga bördor. – Integration är för mig att hitta en balans, att föra samman sina olika lojaliteter, vara både majoritets- och minoritetsmänniska samtidigt. Han blir ivrig – Det handlar om att komma in i dina existentiella skikt, att återerövra din livsenergi. Att hantera de verkligheter och besvärligheter som är ditt liv: kanske flera länder, språk, kulturer, lojalitetskonflikter och hänsynstaganden … Kenneth Ritzén är i själva verket praktiker. Han jobbar handfast med människor, möter dagligen frågor om hur de ska tackla olika situationer i jobbet. Men hans konkreta, suntförnuft-sätt att jobba har en gedigen personlig, akademisk och filosofisk grund. Ibland kan han låta lite flummig. Men oftare inspirerande:

Vad är bra integration?

• Integration kan sammanfattas i några ord: Igenkännande. Hemhörighet. Trivsel. Omladdning av ”de inre batterierna” och nystart. Försoning. Existentiellt, kulturellt och socialt.

från svarthålsbyn till möllevången

Kenneth Ritzéns råd till kommunerna

•

• Integration är kärnverksamhet. En kommun som är bra på integration har en konkurrensfördel och blir en attraktiv arbetsgivare. Integration är inte en invandrarfråga – det handlar om professionellt bemötande av alla kunder. • Likabehandling betyder att du ska behandla alla olika, att du bejakar människors exklusivitet. Professionellt bemötande handlar alltid om individualisering och intuition. Lyssnande och ständigt experimenterande. Man behöver hela tiden vara på jakt efter egna dolda förförståelser, som i praktiken kan leda till uteslutning och ömsesidig blockering i mötet.

– Integrationsprocessen är allmänmänsklig, vi kan alla känna igen oss i den. Alla har vi kontinenter inom oss som skaver mot varandra. Integration handlar om att hitta sin lust, sin kreativitet, inse att våra motstridiga sidor kan komplettera varandra. Vad han är ute efter är att avexotisera integrationsbegreppet – det handlar inte om ”dom där” – det gäller oss alla. Och när man inser det kan man också få respekt för komplexiteten i integrationsprocessen – den måste få ta tid. Integration handlar inte bara om att flytta från en plats till en annan, från en kultur till en annan och ”anpassa sig”: – Man måste inte välja, man kan vara allt på en gång. Vi behöver inte se motpoler, vi kan ha både-och. Integration är också en människorättsfråga. Vi har alla ett socialt behov av bekräftelse och värdighet. Alla har rätt till sin historiska erfarenhet och kulturella identitet. – Inställningen att ”dom ska lära sig hur det går till här” är inte integration. Integration

handlar om förmågan att använda sin egen kultur för att hantera det nya livet. Kenneth Ritzén ser ett stort problem i att den kulturella och existentiella dimensionen av integrationen är så undervärderad i Sverige. – Vi fokuserar på jobb och bostad. Majoritetssamhällets tjänstemän måste förstå att det finns andra dimensioner i en människas liv. Hur gör man då? – Vi måste skapa en kommunal organisation som ger tid för reflektion. Kunna lägga stress och effektivitetsmål åt sidan och ha tålamod. Det gäller på alla nivåer – i förskolor och i ledningsgrupper. Och vi ska inte tro att integration kan vara konfliktfri! ❧

från svarthålsbyn till möllevången

Kapitel 2

De första åren

från svarthålsbyn till möllevången

•

Malmö

Malmö – en annorlunda stad TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Malmö, det är en annorlunda stad. Här finns de utsatta förorterna mitt i centrum och den resursstarka medelklassen flyttar till kranskommunerna. Här finns gott om ettor och studentbostäder, men de stora lägenheterna är en bristvara. Här är det nära till kontinenten, bron till Danmark förenar en stor region som kokar av förhoppningar och framtidsdrömmar. Men bron leder inte bara ut i stora världen – över den söker sig också unga danska invandrare till Malmö. Om de vill gifta sig kan de inte stanna kvar i Danmark och då är alternativet att flytta över till grannlandet. Var fjärde Malmöbo är född utomlands. Och varje dag kommer nya flyktingar från Irak. I Stockholm märks invandrarna mest i utkanterna – man känner av

Halalkorv vid Möllevången.

mångfalden i förorter som Fittja och Tensta, kring Hamngatan är det mindre mixat. I Malmö blåser ett korsdrag av språk, hudfärger, kläder och maträtter genom hela staden. När man rör sig kring Möllevångstorget, femton minuters promenad från järnvägsstationen, kastas man mellan kontinenterna: Polonus polska specerier, ett sadelmakeri, El Malah juristbyrå, KrungThep import-export, arabiska guldsmeder, Tehran supermarket ... Grekiska, kyrilliska, kinesiska och arabiska alfabet samsas med det svenska. Utanför den ständigt öppna Sibyllakiosken sitter fyra äldre herrar. De har lutat sina cyklar, fullastade med dagens torguppköp, mot staketet medan de diskuterar över kaffet i pappmuggar: ”Abou”, hojtar de till när samtalet blir animerat.

Malmö

Glassiga kaféer & småbutiker Men Möllan har aldrig varit ett reservat, som så många andra ”utsatta områden” i Sverige, här rör sig hela Malmö. Dagtid för att handla, kvällstid för att besöka krogarna. Sakta börjar området bli hippt, glassiga kaféer dyker upp, och i en hörnlokal finns Sveriges garanterat mest luxuösa ostaffär. Där inne står Pia Vinberg och skär upp en Bleu d´Auvergne eller portugisisk kvittengelé åt kräsna kunder. – Alla frågar mig ”Hur vågar du jobba i Möllan?” – men här är lugnt, säger hon. Hennes chef har varit drivande för att få med de invandrade affärsmännen i företagarföreningen, hör jag senare på stan – Malmö är en sån där stad där människor fortfarande känner varandra. ”Danskarna tar våra bostäder” Ett stenkast från ostöverdådet står Ahmed Nagah i lilla Sumer Livs. Det är glest mellan kunderna och rätt glest mellan varorna i den lilla affärens hyllor. Ahmed Nagah har inte varit så länge i Sverige, och hans svenska ordförråd begränsar sig till varorna i butiken. Det är inget större problem, de flesta kunder som kommer hit är arabisktalande. Han säljer cigarettändare åt en svensktalande dam och plockar fram en röd och en blå som hon vill ha, men när samtalet går utanför varulagret övergår han till osäker engelska. Han har kommit från Irak och bor hos en farbror. Det är okej tycker han, han har ingen längtan efter en egen bostad. Det är tryggt att bo hos släkten.

från svarthålsbyn till möllevången

Pia Vinberg säljer ost och korv.

•

– Alla frågar mig ”Hur vågar du jobba i Möllan?” I affären med halalkött är expediterna inte lika tålmodiga. De klagar över att danskarna kommer till Malmö och tar bostäderna. Det är många här kring Möllan som muttrar över bostadsbristen, och många som har nyinflyttade släktingar och vänner inneboende i sina hem. Också i köttaffären går samtalet först lite knackigt, men vi får hjälp av en kund som tolkar och förklarar – när viljan finns funkar kommunikationen alltid på något sätt.

Malmö

från svarthålsbyn till möllevången

•

Rose-Marie Mazzoni leder arbetet på Mötesplats Seved.

Seved – nära och långt borta För en besökare känns hela Malmö som innerstad, det mesta finns på promenadavstånd. Sevedsplan ligger i Södra innerstaden – men för många är detta obekant mark. Här dominerar somalier och romer från östra Europa, mixat med en och annan student. En studentska berättar att hennes Malmö vänner kommenterat hennes adress med häpenhet: ”Så intressant att du valt att bo så långt utanför stan.” Seved är ett av de områden som ingick i Storstadssatsningen. Sedan 2001 finns här ett litet kontor, Mötesplats Seved, där man jobbar med att lyfta området. Just nu är det nio tjänstemän som är engagerade i olika lokala aktiviteter och projekt. Hur ser bostadssituationen ut i Seved? Inget vidare, visar det sig. Bostadsbeståndet är gammalt, mycket är byggt på 20-talet. Lägenheterna är små, och många familjer är mycket trångbodda. En hel del av husen behöver rustas upp. Bostaden inte det viktigaste Rose-Marie Mazzoni som leder arbetet på Mötesplats Seved jobbar med att få fastighetsägarna att samarbeta och fixa till i området. Boendet är viktigt, det finns 300–400 sökande på varje ledig lägenhet i området. Men det är tydligt att hennes fokus ligger på andra frågor: Trycket på lägenheterna är också en konsekvens av ojämlikhet och diskriminering. Hyresvärdarnas krav på inkomster och referenser har blivit allt tuffare. Många vittnar om hur svårt det är för

Malmö

• från svarthålsbyn till möllevången

”På Mötesplats Seved koncentrerar man sig på ord som förtroende och delaktighet.” personer med utländska namn att få hyra. Kommunala MKB är mer tillmötesgående, och här i Seved är MKB den stora hyresvärden. Därför blir det många sökande: det ges i alla fall en chans. På Mötesplats Seved koncentrerar man sig på ord som förtroende och delaktighet. De nya invånarna behöver känna tillit – till omvärlden, men framför allt till sig själva. Kaffe och stöttning – Vi jobbar mer och mer med utvecklingsfrågor, berättar Rose-Marie Mazzoni. Hon sitter vid ett hörn av bordet inne på kontoret. Den lilla lokalen är full av folk. Några sitter i samtal med tjänstemännen, får råd om anhörig invandring eller hjälp med blanketter, andra letar information på internet. En kvinna kommer in och Rose-Marie Mazzoni avbryter samtalet för att hälsa:

– Du ser trött ut, hur är det? Gå och ta en kopp kaffe och prata med Lena en stund. Samtalet böljar av och an. Om vikten av jobb – ”bara någon i familjen får jobb mår alla mycket bättre”, om utsatthet och depressioner – ”man talar om apatiska flyktingbarn, men här möter vi apatiska föräldrar som behöver hjälp”, om socialt arbete – ”det tycks ibland handla om att vi förvaltar människors problem”. Hon är tacksam att verksamheten är stabil och för närvarande ohotad. Det ger arbetsro och möjlighet att tänka långsiktigt.

från svarthålsbyn till möllevången

• Malmö

Hussein Sadayo, stadsdelsförvaltningen i Hyllie

• från svarthålsbyn till möllevången

Slitigt – men kul Tidigare samma dag har Hussein Sadayo på stadsdelsförvaltningen i Hyllie uttryckt ungefär samma sak: lättnad över att verksamheten uppskattas och får fortleva. Han arbetar på avdelningen Arbete & Integration, och tycker kopplingen har fungerat bra. Han talar ivrigt om hur många som fått jobb, men det visar sig snart att hans uppdrag handlar om mycket mer: om introduktion för nyanlända, om alfabetisering, om demokratiutveckling … När man lyssnar på Hussein Sadayo känns livet lätt: Det finns så många bra saker man kan göra, det finns så många människor som kan ställa upp och hjälpa till, det är bara att köra igång ... Det här är något man möter ofta i Malmö: människor som är hängivna sitt integrationsuppdrag – och som har kul. Slitigt, visst. Men roligt. Och på väg mot ett mål. •

Malmö

”Det finns så många bra saker man kan göra, det finns så många människor som kan ställa upp och hjälpa till ...”

Malmös befolkning den 1 januari 2008 var 280 801personer. 75 156 eller 27 procent av Malmöborna är födda i utlandet. I Malmö finns 171 länder representerade. De största grupperna kommer från Jugoslavien, Danmark, Irak, Polen och Bosnien-Hercegovina. 63 procent av alla födda i utlandet är svenska medborgare. 24 080 personer har föräldrar som båda är födda i utlandet. Malmö är, efter Södertälje, den kommun som de senaste åren haft den största tillströmningen av flyktingar från Irak. Källor: Sydsvenskan, Strategisk utveckling, Malmö stad

Malmö

från svarthålsbyn till möllevången

•

Förändring är bra, men det går för fort TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

– Bostäderna räcker inte till! Vi kan inte ta hand om alla flyktingar. Budskapet från de tre kommunstyrelseordförandena i Malmö, Södertälje och Göteborg är entydigt och ofta upprepat: Städerna har tagit mer än sin andel av flyktingar, nu får andra kommuner ta vid. Men varför bygger man inte mera, om nu, som till exempel Malmö hävdat, invandringen är en så positiv sak? Kent Andersson (s) som är integrationsansvarigt kommunalråd i Malmö målar upp en svårhanterlig situation: – Bostadsmarknaden är i princip avreglerad. Vi försöker garantera hyresrätter också i nyproduktion, eftersom de är det bästa första alternativet för de flesta, både unga och nyinflyttade. Han beskriver ett Malmö som förändrats dramatiskt under de senaste decennierna. 1985 var problemet en minskande befolkning och tomma lägenheter. Då byggde man bort smålägenheterna – i dag behövs de mer än någonsin, med 50 procent ensamhus håll och en snabb inflyttning. Samtidigt ombildas gamla hyreslägenheter till bostadsrätter, och nyproduktionen av bostäder dalar. Kent

Andersson tycker kommunen gör vad den kan för att stimulera bostadsbyggandet. – Och det måste finnas en investerare – eller är det den offentliga sektorn som ska stå för bostadsbyggandet igen? Jag tror inte någon vill ha en bostadssektor där bara kommunerna bygger. Malmö marknadsför sig som en ung och mångkulturell stad, men samtidigt vill man stoppa människor som vill flytta hit. Hur går det ihop? – Vi försöker förmedla ett svårt perspektiv. Malmö är inne i en positiv utveckling. Samtidigt har vi ett strukturomvandlingsproblem. Det är inte lätt att ge två, sinsemellan motstridiga, budskap samtidigt: – Men jag tror det är möjligt att ha två fokus: Förändring är bra, men hastigheten i förändringen kan bli ett problem. Kent Andersson är rätt kritisk mot ebo, flyktingars rätt att ordna eget boende medan de väntar på asyl. Enklast och radikalast vore att avveckla det helt, också om det har nackdelar. – När flyktingar bor på en förlägg ning är det tydligt reglerat att Migrationsverket, individen och kommunen

Malmö

•

”… flyktingarna är bara en liten del av de människor som söker sig till Malmö – de flesta som kommer är anhöriginvandrare.”

ska komma överens i ett trepartssamtal. För dem som valt ebo kopplas kommunen bort, det blir ett tvåpartsbeslut. – Det finns ett värde i att individerna beslutar, men kommunerna borde få vara en part i diskussionen. Kent Andersson blir ivrig när han kommer in på kommunplaceringarna: – Vad är det som är viktigt? Jo, att allt händer fort, att man får sin introduktion, svenskan, yrkesutbildning … men Migrationsverket börjar med att skriva avtal om boendet, resten kommer i andra hand. Han tycker det kunde vara tvärtom: att man började med att inventera behovet av utbildning, praktik, jobb – boendet är inte det viktigaste, det kan finnas i en annan kommun. Han påpekar också att flyktingarna bara är en liten del av de människor som söker sig till Malmö – de flesta som kommer är anhöriginvandrare. Är det svårt för just invandrare att få bostad i Malmö? – Ja, det finns naturligtvis diskriminering – diskrimineringsrisken ökar i en bristsituation. Svagare grupper riskerar att väljas bort: invandrare, unga, arbetslösa och så vidare.

Men segregation? Man kan inte lägga ett enkelt raster över Malmö, säger han. Folk tror att alla invandrare bor i Rosengård – men så är det inte. Till exempel Limhamn och Bunkeflo har 11 procent invandrare och har passerat hundra nationaliteter i sin befolkning. •

Malmö

från svarthålsbyn till möllevången

•

Trångbodda – inte det största problemet TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Snödroppsvägen i Hyllie är – liksom många av de segregerade områdena i Malmö – en väldigt trevlig miljö: låga hus, blommande gårdar, fräscht och välhållet, med utsikt över böljande gröna kullar. Här bor Selma Rahim och Hamid Feyli med sina fyra barn. Familjen i sin trerummare är en av många trångbodda i området. Vill de flytta härifrån? – Nej, säger äldsta sonen, 15-årige Amir bestämt. Här har han sina kompisar, sina rötter. Men han skulle vilja ha ett eget rum. Bostadskön avskaffad Föräldrarna håller med. Det är lite besvärligt. Ungarna bråkar ibland, de behöver få vara ifred med sina grejer och sina tankar. Nuförtiden sover föräldrarna i vardagsrummet och naturligtvis drömmer de om en fyra, eller kanske till och med en femma, men det är ont om större lägenheter här. Dessutom är det praktiskt besvärligt att leta ny bostad, hyresvärden MKB har avskaffat bostadskön. – De säger åt oss att titta på Blocket i stället, kontoret hjälper inte längre till. Det uppstår en animerad diskussion om möjligheterna att få bostad. Deras granne Salem Ali, sedan många år ordförande i den arabiska förenHamid Feyli och Selma Rahim.

Malmö

Många vänner Selma Rahim och Hamid Feyli trivs i området och vill inte lämna det. Det är inte bara barnen som har sina kom-

pisar här – också föräldrarna har byggt ett stabilt nätverk i området. Selma Rahim är aktiv i Holma kulturcenter, en kvinnoförening i området. – Vi promenerar tillsammans och vi samlas till fester vid helgdagar, berättar hon. Och hennes man skrattar: – De träffas varje eftermiddag, här på gården och pratar. På vintrarna samlas de hemma hos varandra. Kontrasten är stor mot deras första år i Sverige, i en liten by i Småland.

från svarthålsbyn till möllevången

ingen och en av eldsjälarna i området, berättar en historia om en invandrare som får veta att det inte finns någon ledig hyreslägenhet. När hans svenska flickvän ringer en stund senare är det genast grönt. Salem Ali är inte särskilt upprörd, berättelsen är snarast ett konstaterande av faktum. Liknande berättelser får man höra många gånger när man pratar med människor i staden. Det går också rykten om mutor och en växande svart bostadsmarknad.

•

”Malmö är väldigt olikt Bagdad, här finns så många olika kulturer.”

Salem Ali, ordförande i den arabiska föreningen.

Malmö

från svarthålsbyn till möllevången

•

– Det fanns ungefär 200 personer i byn, vi hade inga vänner. När Selma handlade gick någon alltid tätt efter henne och kollade att hon inte stal, berättar Hamid Feyli. Han är också aktiv, ordförande i områdets arabiska förening, med ett stort nätverk i Malmö. Det är inte lätt att ta emot människor från andra länder, funderar de, därför måste man alltid visa sin tack-

”När man bor trångt får man skapa sig andningshål i tillvaron.”

Amir Feyli Amir, Yasmin, Hussein och Nadja Feyli.

samhet. Men det hindrar inte att de är kritiska till bostadspolitiken i Malmö. – Man måste bygga mer, säger Hamid Feyli. Malmö ligger på gränsen till hela Europa, här finns alla slags människor, men man bygger bara för de rika. Han visar köket – det verkar inte alldeles enkelt att klämma in sex personer samtidigt till middag. Det verkar bökigt, men fördelarna överväger. Han och hans hustru är båda uppvuxna i en storstad, Bagdad, och har känt sig främmande och isolerade när de bott på mindre orter på Gotland och i Småland. Därför sökte de sig efter några år till Malmö. – Fast Malmö är väldigt olikt Bagdad, här finns så många olika kulturer, säger Hamid Feyli. I väntan på mer plats När man bor trångt får man skapa sig andra andningshål i tillvaron. Selma Rahim har väninnorna, samtalen och promenaderna. Hamid Feyli har sina brevduvor. Han har skaffat en kolonilott med ett hus. – Där har jag brevduvor, kanariefåglar, undulater, finkar ... Han är lycklig över att de mindre barnen delar hans passion för fåglar, de kommer ofta med honom dit. Och så gillar de förstås kaninen, som de kan ta ut på promenad. Det känns på sitt sätt idylliskt. Men under idyllen ligger en svärta som är mycket allvarligare än trångboddheten: Oron över det som händer i Irak. – Vi ringer ofta. Vi måste veta vad som händer med våra grannar, våra vänner … •

Fakta om forskningsprojekten

från svarthålsbyn till möllevången

Sämre möjligheter för kvinnor som flyttar Forskare: Maria Mikkonen, doktorand i nationalekonomi på Ekonomihögskolan, Växjö universitet. Syfte: Att studera sysselsättning och geografisk rörlighet bland bosniska flyktingar i Sverige. Viktiga frågeställningar: Vilka flyktingar flyttar vidare inom Sverige och vilka stannar kvar på den första bostadsorten? Varifrån och vart flyttar man? Hur påverkar en flytt inom Sverige individens möjligheter att få ett jobb och en bättre inkomstutveckling? Blir effekten olika för män och kvinnor? Metod: Med hjälp av olika ekonometriska metoder analyseras ett datamaterial där samtliga bosniska flyktingar som anlände till Sverige under 1993 och 1994 återfinns. Resultat: Flyktingar flyttar från glesbygdskommuner och mindre kommuner till storstadsregioner, framför allt under det första året i Sverige. Efter cirka tio år var majoriteten bosatt där. Flyktingar som flyttar tidigt efter ankomsten till Sverige försämrar i många fall sina möjligheter till sysselsättning jämfört med dem som stannar kvar på sin initiala bostadsort. Det blir i alla fall effekten på kort sikt, vilket studerats här. Manliga flyktingar som varit längre i landet kan dock förbättra sina möjligheter till sysselsättning genom att flytta. Detta förklaras troligen av att det tar tid att skaffa de kunskaper om svensk arbetsmarknad som krävs för att veta var det finns arbetstillfällen. Geografisk rörlighet kan således förbättra möjligheterna för manliga flyktingar. Men flyttbeslutet måste i så fall vara grundat på god information om arbetsmarknadsläget i Sverige. Omedelbart efter

ankomsten till Sverige saknar flyktingarna denna information. Det tycks därför vara en bättre strategi för dem att under sina första år i landet stanna kvar på sin bostadsort för att skaffa sig bättre kunskaper om Sverige och svenska språket än att flytta. Det kan ske genom att de tar ett arbete även om det inte motsvarar deras kompetensnivå. Utbildning omedelbart efter ankomsten till Sverige torde också vara bättre än geografisk rörlighet för att öka flyktingarnas sysselsättningsmöjligheter.

•

Kontakt:

Maria Mikkonen maria.mikkonen@vxu.se 0470-70 80 00

Kvinnliga flyktingar får dock inte jobb lättare genom att flytta. De försämrar i stället sina möjligheter till sysselsättning genom flyttning. Det beror troligen på att det är mannens möjligheter till sysselsättning som är det avgörande för flyttbeslutet. Resultatredovisning: Mikkonen, M (2006) International migration and labour market outcomes among refugees in Sweden, licentiatavhandling Växjö universitet. Hammarstedt, M & M. Mikkonen (2007) Geografisk rörlighet och sysselsättning bland flyktingar, Ekonomisk Debatt 2007:3.

att tänka på för kommunerna • Flyktingar bör omedelbart efter ankomsten till Sverige ges möjlighet att lära sig svenska och att skaffa information om arbetsmarknaden. Den geografiska rörligheten bör inte stimuleras förrän detta skett. • En hel familj är ofta inblandad i flyttbeslutet, så även om mannen erhåller sysselsättning på den nya bostadsorten är det tänkbart att kvinnan blir arbetslös. Sysselsättningseffekterna för familjen blir därför svår att bedöma. Det gör att flyttningarnas konsekvenser för kommunernas kostnader för försörjningsstöd till flyktingarna också blir osäkra.

Värnamo

från svarthålsbyn till möllevången

•

det första är att snabbt komma ut i jobb TEXT BJÖRN JERKERT FOTO THOMAS HENRIKSON

I Värnamo handlar integrationen framför allt om att invandrarna så fort som möjligt ska ha jobb. Den ambitionen kan leda till lite väl mycket av omhändertagande, hjälp och ensidiga krav på anpassning. Men det finns i kommunen också en ambition att förstå, lära känna, informera om och få folk att acceptera de nyanlända.

– När de kommer frågar vi dem vad de kan bidra med, säger kommunalrådet Maria Leifland (c). Arbete är också det bästa sättet att komma in i det svenska samhället, menar man och tussar snabbt ihop nyanlända flyktingar med kommunens arbetsmarknadsenhet. Invandrarbyrån är en egen enhet, skild från individ-

Värnamo

och familjeomsorgen och i stället för försörjningsstöd, det vill säga socialbidrag, utgår en introduktionsersättning. Den är högre än socialbidraget och minskar inte även om mottagarna skulle få jobb, vilket stimulerar alla att försöka. Ingen har hittills hoppat av introduktionsprogrammet som ska leda till egen försörjning.

från svarthålsbyn till möllevången

”För hundra år sedan massemigrerade svenskarna till USA från de här trakterna i Småland. De flydde från fattigdom och överhet.”

•

Mycket stöd i början Mottagandet präglas också av en noggrann bedömning av de enskilda individerna så att alla får rätt stöd i lagom takt och till sist hamnar på de arbeten där de passar bäst. Den slussningen består av samtal, svenskundervisning, jobb hos kommunen och praktikplatser. – Det viktigaste är att vara generös med insatser i början, säger chefen för invandrarbyrån, Göran Malm. Värnamo blev på försommaren 2007 utsedd till Sveriges bästa invandrarkommun. Det var tidningen Fokus som rankade landets kommuner utifrån statistik. Mätmetoden kan diskuteras, men Göran Malm pekar ändå stolt på löpsedeln ”Värnamo bäst på integration” på väggen i hans rum.

”Arbetet är bara en del av vad som krävs för en lyckad integration.” Hur mycket av detta som är kommunens förtjänst är osäkert. Inom några mil finns här ett par tusen företag och många av dem ropar efter folk i högkonjunkturen. Arbetskraftsinvandringen har varit stor under flera årtionden och de flesta får jobb utan kommunal hjälp. Maria Leifland (c) kommunalråd Värnamo.

Värnamo

från svarthålsbyn till möllevången

•

Vänlig attityd Men många siffror ser bra ut. Arbetslösheten bland utrikes födda är i och för sig högre än för infödda Värnamobor men ligger ändå omkring genomsnittet för hela den svenska arbetskraften. Den här Gnosjöregionen brukar av tradition för övrigt alltid vara bäst i klassen när det gäller flit och skötsamhet. Kommunalrådet Maria Leifland tror att företagen och kyrkan har bidragit till att folk här är ovanligt öppna för människor från utlandet. Många företag har länge sålt sina produkter till andra länder och tagit emot utländsk arbetskraft. Kyrkan har fått kontakter i fjärran kontinenter genom missioneringen. En historisk parallell till dagens invandring är massemigrationen till

USA för cirka hundra år sedan. Den skedde inte minst från de här trakterna i Småland som Vilhelm Moberg har skildrat. Då var det svenskarna som flydde från fattigdom och överhet. Varje sommar kommer det nu amerikaner till bygden för att se var deras svenska förfäder kom ifrån. I dag lever cirka 6 200 människor från ett 50-tal länder i kommunen. Många tappar språket Många av de invandrade har svårt med svenskan, även efter ett antal år i landet. De tappar språket när de slutar plugga för att jobba, vilket gör dem socialt isolerade och handikappade om de måste söka nya arbeten. Det här är ett stort problem, berättar Peter Wallenberg, chef för kommunens arbetsmarknadssektion.

Av kommunens 32 800 invånare är 6 200, drygt 18 procent, födda i utlandet. Arbetslösheten är bland de lägsta i landet, 1,4 procent i mars 2008. Av kommunens 284 arbetslösa var 127 utlandsfödda. Statistiken över sysselsättningsgraden är inte lika aktuell men var 2005 högre än i de flesta andra kommuner. Totalt 83 procent, bland de utlandsfödda 75 procent. 69,5 procent för dem som bodde i Värnamo och var födda utanför Norden. I gruppen födda utanför Europa var den 65 procent. Bland invånarna finns 55 olika nationaliteter representerade. De största invandrargrupperna kommer från Bosnien-Hercegovina, Serbien-Montenegro, Finland, Tyskland, Danmark, Norge, Polen, Vietnam, Thailand, Kroatien och Nederländerna.

Värnamo

•

Invandrargrupperna håller sig mest till sina landsmän, självvalt eller påtvingat. Få eller inga av dem återfinns på höga positioner i samhället eller näringslivet. Av kommunfullmäktiges 51 ledamöter har sju utländsk bakgrund, i kommunstyrelsen ingen. Maria Leifland jobbade tidigare som verksamhetsansvarig på studieförbundet Vuxenskolan med problemet att invandrare på arbetsplatserna inte kan tillräckligt bra svenska. Hon inser också att arbetet trots allt bara är en del av vad som krävs för en lyckad integration. – Därför blir jag så glad varje gång jag ser att en invandrarfamilj har köpt en villa eller en tomt, säger hon. •

”Många företag har länge tagit emot utländsk arbetskraft.”

Göran Malm chef för invandrarbyrån i Värnamo.

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

Wadih El-Achkar:

»Motivera flyktingar att flytta till jobben «

TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO THOMAS HENRIKSON

– Kommunerna måste veta vad de kan erbjuda flyktingarna, säger Wadih El-Achkar. Hur ser exempelvis det lokala näringslivets behov av arbetskraft ut? Det behövs också mycket mer samarbete inom och mellan regioner för att de nyanlända ska hamna där de kan få jobb, vilket kanske inte är där deras landsmän bor eller där det råkar finnas lediga lägenheter. – Det krävs mycket mer rörlighet bland dem som kommer hit och information om hur arbetsmarknaden ser ut runt om i landet, säger han. Han talar om mer styrning men framför allt om att erbjuda flyktingar valmöjligheter och alternativ och att motivera dem att flytta dit där just deras kompetens efterfrågas. Det är i regel ute i landet, inte i storstadsområdena där de flesta nu tränger ihop sig. Men det måste också finnas en öppenhet från näringslivet. De som kommer från andra länder har kunskaper som är viktiga för företagen och för den svenska tillväxten. Men företagen klagar på att det saknas arbetskraft, samtidigt som en hög andel av invandrarna är arbetslösa, påpekar han. Integrationsfrågorna flyttas till projekt i stället för att bli en del av det dagliga arbetet.

För en bra introduktion av flyktingar behöver kommunerna vara aktiva under de tre-fyra första åren och försöka att få ut många på praktikplatser. Men det är ingen mening med att skicka folk till kommuner där det inte finns jobb, anser Wadih El-Achkar. Han har i medierna anklagat svenska politiker för att ha tappat gnistan i introduktionsfrågan, för att staten auktionerar ut flyktingarna och för att svenska för invandrare måste konkurrensutsättas. – Alla fokuserar hela tiden på pengar i stället för på idéer, visioner och möjligheter, säger han. Diskriminering mot invandrare förekommer. Men den kan motverkas genom bra information, menar Wadih El-Achkar. Att invandrare gärna bor i samma områden tycker han inte är något stort problem. – En segregation med måtta är inte så farligt, säger han. Däremot vill han att språkundervisningen för de nyanlända delvis skulle skötas av svenska föreningar. – De skulle kunna ta hand om den sociala delen, menar han. ❧

Vad är bra integration?

blev de nekade uppehållstillstånd men fick så småningom ja och hamnade i Värnamo. De bodde sen på olika orter i Sydsverige innan Wadih 1998 flyttade till Östersund för att läsa psykologi på högskolan där. Han anställdes snart på arbetsförmedlingen för att rekrytera högutbildade invand-

från svarthålsbyn till möllevången

❦ Wadih El-Achkar kom 1982, sju år gammal, med sina föräldrar från Libanon till Ystad. Först

•

rare och startade ett konsultföretag i integrationsfrågor. Det ledde till att en av kunderna, Ragunda, anställde honom som kommundirektör. Sedan 2006 är han näringslivschef i Botkyrka.

Wadih El-Achkars tips till kommunerna

• Samverka med näringslivet. Integrationen är en tillväxtfråga i ett Sverigeperspektiv. • Samarbeta med kommuner som är raka motsatsen till er själva. • Jobba regionalt för att skapa mer rörlighet bland flyktingarna.

från svarthålsbyn till möllevången

• Ragunda

Ragunda

• från svarthålsbyn till möllevången

flytten till Ragunda blev ett lyft TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO THOMAS HENRIKSON

För Soroosh Amini blev flytten till Jämtland 2005 ett rejält lyft. Nu har han jobb, bil, villa och svenska kompisar. Där han bodde i Göteborg vantrivdes han allt mer, och Ragundaprojektet (se nästa uppslag) kom som en räddare i nöden. – Jag älskar naturen här uppe, säger han. Soroosh är 38 år och ensamstående, men har varit gift med en svenska och har två barn i Göteborg. Dit kom han 1994 från miljonstaden Shiraz i Iran, och efter skilsmässan hamnade han i förorten Bergsjön. – Där bodde folk av 70 olika nationaliteter som alla pratade sina språk. Det kändes inte som om man var i Sverige, säger han. Högljutt i Bergsjön Svenskarna i området hade ofta olika slags problem och Soroosh led av att det var stökigt och högljutt på kvällar och nätter, men han kunde inte flytta eftersom han inte hade något stadigt arbete. Det blev bara olika inhopp på jobb några månader här och där. Ändå hade han utbildat sig till systemvetare på universitetet och dragit på sig 350 000 kr i studieskulder. På slutet fick han även nej till fortsatt försörjningsstöd och tvingades under ett halvår låna till uppehället av sina syskon.

Han förstod aldrig vad han hade gjort för fel i socialförvaltningens ögon och är bitter över den behandlingen och över attityden hos många av göteborgarna. Många dörrar stängdes när han sa var han bodde, folk låtsades inte förstå hans svenska och han bemöttes illa av sjukvård och myndigheter, anser han. – Allt kändes mörkt, säger han.

”Jag älskar naturen här uppe.” Ljust i Svarthålsbyn Nu är kontrasten total. I och för sig bor han i det dystert klingande Svarthålsbyn utanför Bispgården i Ragunda, men framtiden ser ljus ut. Soroosh har ett tidsbundet så kallat nystartsjobb hos företaget Info Care i Stugun dit han pendlar tretton mil med buss eller bil varje dag. Arbetsuppgifterna är att vara kontaktperson för företagets hundratals datatekniker runt om i landet. Vid borden runt Soroosh jobbar bara infödda svenskar och arbetstempot är högt, jargongen rå men hjärtlig. Han kom till Ragunda för att få en utbildning till maskintekniker och fick en sådan under ett år. Men han hoppade av eftersom den sista delen skulle hållas i Östersund. Boendekostnaderna skulle bli för höga där och detsamma gällde Åre där han hade ett kort jobb som badvakt.

Ragunda

från svarthålsbyn till möllevången

•

– Någon ringde och erbjöd mig arbete. Jag trodde det var någon som skämtade, säger han om sitt nuvarande jobb. Han kunde också minska bostadsutgifterna genom att flytta. 75 000 kr kostade träkåken från 1950-talet, och sedan han tagit körkort slog han även till på en bil som han hittade på Blocket för 5 000 kr. Med den blir han mindre socialt isolerad och mer rörlig på arbetsmarknaden. Det är långt mellan byarna och glest mellan bussturerna. – Jag vill stanna här, men om jag måste flytta för att ha arbete så gör jag det. Jobbet är det viktigaste, säger Soroosh. Det märks att han trivs med lugnet, tystnaden och folket. Han har Indalsälven utanför knuten. Den ringlar sig nere i älvdalen, mäktig och lugn i sitt lopp mellan kraftverken som förser stora delar av Sverige med elektricitet. Under ytan finns det harr och sik, och i skogarna har älgjakten just startat. – Jag har försökt att fiska men inte fått något, jag skulle gärna gå med ut

”Här anses jag inte konstig och ingen ser ner på mig.”

på jakt om jag slipper skjuta själv, och en kompis har lovat lära mig lite om svamp, säger Soroosh. Många kompisar Den välvilliga inställningen till livsstilen i Norrlands inland kan likna anpassning mer än ömsesidig integration, men Soroosh är ärlig i sin uppskattning. – Folk här är trevliga och jag älskar snön, säger han. Han har sedan han kom 2005 skaffat många kompisar, män och kvinnor med olika etniska ursprung. Hälften är svenskar. Fritiden ägnar han åt promenader och ett flitigt tittande och lyssnande på TV och radio. Han tycker om ensamheten, men ler också åt mentaliteten här uppe att inte ta kontakt, att inte besvära. Men trots att andelen utlandsfödda bara är en bråkdel av den i vissa av storstädernas förorter känner han sig accepterad och välkommen. – Här anses jag inte konstig och ingen ser ner på mig, säger han. •

Ragunda

från svarthålsbyn till möllevången

Glesbygden erbjuder jobb och bostad

•

TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Lösningen på de svenska integrationsproblemen kanske finns i glesbygden. Arbetslösa invandrare i segregerade storstadsområden kan både få utbildning, jobb och bostad på mindre orter ute i landet. Ragunda i Jämtland har hittat en modell där man lockat folk från Bergsjön och Kortedala i Göteborg. – I början fanns en skepsis. Många trodde inte att vi som var så små kunde lära stora Göteborg något, säger Elisabet Yngström (s), kommunalråd i Ragunda. Kommunen har haft en flyktingförläggning som dock lades ned på 1990-talet. Det gjorde att det både fanns kompetens och nätverk för att jobba med flyktingar och stötta dem som valde att stanna i bygden. I dag saknar dessutom flera av traktens företag utbildad arbetskraft samtidigt som årtionden av befolkningsminskning nu närmar sig en kritisk punkt. I storstädernas förorter går tiotusentals personer födda i utlandet utan att komma in på arbetsmarknaden eller ens på rätt utbildningar. Det här föreslog en konsult som Ragunda jobbade med en ändring på. Han fick 2004 gehör för att flytta medel som gick till arbetsmarknadsutbildning från Göteborg till Ragunda. Kommunerna kom också överens om att Göteborg skulle

Elisabet Yngström (s) kommunalråd i Ragunda.

Ragunda

från svarthålsbyn till möllevången

•

fortsätta att betala försörjningsstöd till dem som flyttade, medan Ragunda erbjöd alla nyinflyttade ett halvårs hyresfrihet. Näringsdepartementet anslog 1,8 miljoner kronor till projektet. Modell för samarbete Konsulten Wadih El-Achkar var pådrivande för att få arbetsförmedling och stadsdelsförvaltning att ta sig förbi alla byråkratiska hinder för samarbetet och var även den som övertygade ett antal invandrarfamiljer att skriva på intresselistan. Han blev för övrigt snart själv kommundirektör i Ragunda och senare näringslivschef i Botkyrka (se sid 34).

”… samarbetet mellan glesbygd och storstäder måste fortsätta.” Nu är det treåriga projektet avslutat och ska utvärderas. Men Elisabet Yngström tycker att samarbetet mellan glesbygd och storstäder måste fortsätta. – Vi kan inte lösa hela integrationsproblemet, men vi kan dra vårt strå till stacken. Vår modell kan sättas in var som helst, säger hon. Sju stadsdelsförvaltningar i Göteborg startade 2006 också ett likadant samarbete med sju Norrlandskommuner, vilket går under namnet Enad kraft. Kritisk mot politiken Vid fyra informationsmöten i Göteborg 2004–2006 kom hundratals intresserade. Ett 60-tal kom att besöka Ragunda medan de som slutligen flyt-

tade upp var 25, varav 13 barn. Det är inte så många ens för en kommun med bara 5 800 invånare, men Z-lyften och andra företag har hittat några att anställa, kommunens födelsetal stiger och det har öppnats en ny dörr mot omvärlden. – De är ett tillskott som människor. Vi kan erbjuda utrymme, bostäder och en social gemenskap, säger Elisabet Yngström som menar att alla inblandade tjänat på utbytet. Hon är kritisk till den svenska integrationspolitiken som hon tycker mer liknar förvaring och skulle vilja se nyckeltal över vad olika delar i den stelbenta integrationspolitiken kostar, för att på så sätt visa på behovet av förändring. Arton månaders utbildning Ett krav för dem som flyttade upp var att gå en 18 månaders utbildning till industritekniker som det råder särskild brist på. Man har inte garanterat någon jobb men ingen av flyttarna går i dag arbetslös. De som nappade på erbjudandena har både blivit utvalda för flytten och efter utbildningen efterfrågade av arbetsgivarna. Att känna sig välkommen och behövd har varit ett viktigt bidrag till integrationen. De nyanlända bor, utbildar sig och arbetar bland andra svenskar. Dessutom är de så få att de av kommunen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och invånarna ses som individer, inte som en grupp. Projektledare var Anna-Märta Johansson, numera flyktingsamordnare. Göteborgsprojektet gav henne en ny syn på de nyanlända.

Ragunda

Nu kommer också flyktingar Kommunen tar 2007 för första gången emot flyktingar som just fått sina uppehållstillstånd, 20 stycken. De hoppas man ska finna sig till rätta i de jämtländska byarna lika bra som ”göteborgarna”. I Byarådet samordnar sig föreningarna och i en styrgrupp näringslivet, kommunen och arbetsförmedlingen för att de nya invånarna ska trivas och stanna.

– De och de infödda hinner mogna med varandra. Här blir de verkligen integrerade och snabbt bättre i svenska, säger Elisabet Yngström. I Ragunda hoppas man att de goda kontakterna med Göteborg ska få fler invandrare att flytta upp, även om projektet är avslutat. Hon ser det inte som någon olycka om folk efter några år flyttar från Ragunda. De har i alla fall fått en utbildning som gör dem attraktivare på arbetsmarknaden. Susanne Nord var med i projektet som representant för arbetsförmedlingen Svingeln i Bergsjön-Kortedala. – Samarbetet med Ragunda var en bra modell som borde kunna kopieras av andra kommuner, säger hon. •

från svarthålsbyn till möllevången

– När jag lärde känna de enskilda människorna insåg jag vilken resurs de utgör, säger hon. Men hon är rädd för att det ute i landet växer fram en syn på invandrare där vissa duger men andra inte.

•

”När jag lärde känna de enskilda människorna insåg jag vilken resurs de utgör.”

Anna-Märta Johansson projektledare och flyktingsamordnare

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Tove Lifvendahl är född 1974 och växte upp i Arbrå i Hälsingland. Hon var ordförande i moderata ungdomsförbundet 2000–2002 och öppet kritisk mot den dåvarande partiledningen och mot moderaternas flyktingpolitik. Hon har varit kolumnist och ledarskribent i Svenska Dagbladet och under flera år kommunikationskonsult. Från och med 2007 är hon kommunikationschef på Svenskt Näringsliv. 2003 var hon i studiesyfte bosatt i det invandrartäta Rosengård i Malmö under fem veckor. Det skrev hon om i boken ”Vem kastar den första stenen”.

Tove Lifvendahl:

»Tala med flyktingarna om deras möjligheter « TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO TOVE LIFVENDAHL

– Det stora flertalet invandrare de senaste åren har kommit hit i egenskap av asylsökande. Många av dem har mycket tidigt fått lära sig att Sveriges förväntningar på dem inte är särskilt höga. Det är inte ovanligt att den första genomgången på en flyktingförläggning handlar om rättigheter och skyldigheter. Men möjligheter talas det mindre om, säger Tove Lifvendahl. Hon påpekar att det fortfarande tas för givet att asylsökande inte har rätt att söka arbete under väntetiden. Endast om vissa kriterier är uppfyllda kan ett tillstånd, eller rättare sagt ett undantag från förbudet, utverkas. – Signalen är tydlig: vi förväntar oss inte att du ska vara attraktiv på arbetsmarknaden. Detta är också något jag hört från personal på Migrationsverket: ”Det är ju inte så troligt att de hittar nåt jobb”. Vill man begripa varför processen mot ömsesidig integration mellan majoritetsbefolkning och nyanlända inte fungerar tillfredsställande tror jag att man ska börja exakt där. Vad signalerar Sverige? undrar hon.

Vad är bra integration?

• Tro inte att mångfalds- eller integrationsansvariga kommer att lösa era problem. Satsa i stället pengarna på bättre och mer intensiv språkundervisning och jobbcoachning.

från svarthålsbyn till möllevången

Tove Lifvendahls tips till kommunerna

•

• Våga granska er egen verksamhet. Kommunala handläggare ska inte tacka nej till praktikplatser för människor som befinner sig i kommunintroduktionen för att ”företagen drar nytta av det”. Det synsättet gör att invandraren blir kvar i offerrollen. • Skolan är alltjämt den starkaste plattformen för social rörlighet, integration och empowerment. Vettiga investeringar där kommer att betala sig tusenfalt.

Hur vill vi bli bemötta? Det är många saker som behöver fungera om en person uppvuxen i en annan miljö ska kunna stå på egna ben i ett nytt land, menar Tove Lifvendahl. Språk, socialt sammanhang – helst på en arbetsplats – trygghet och känslan av att kunna påverka tillvaron. Vi borde alltid fråga oss hur vi själva skulle vilja ha det och bli bemötta om vi drog upp våra rötter och flyttade till Bangladesh, Kenya eller Singapore. Det är ingen skillnad. Och i den insikten finns också svaret på frågan om ambitionerna när det gäller hastighet och djup i integrationen. Få svenskar skulle ha som ambition att leva och tänka precis som en bengal eller kenyan bara för att de bor på samma plats som de. Ingen skulle förvänta sig att det skulle vara enkelt att slå ner bopålarna på ett annat ställe, utan alla skulle vara inställda på att arbeta hårt för att det skulle fungera. Det är den utgångspunkten vi måste ha när vi resonerar om hur de olika systemen utformas.

Finns inga patentlösningar Tove Lifvendahl menar att man, om man väljer alla fördelar med det öppna samhället, också får acceptera utmaningarna med det. – Vi har valt ett antal principer som vi tycker är viktiga. Dem ska vi både försvara och våga ompröva förutsättningslöst. En del av dem kommer att krocka, och gränserna kommer att testas. Här finns inga patentlösningar – vi upplever utmaningarna för första gången. Men min tro är att de bästa processerna sker lokalt – i gränssnittet mellan fotbollsungarnas mammor och pappor, i skolan på föräldramötena och på arbetsplatserna. Alla som vill leva i demokratin har ett ansvar för att delta i den processen, slutar Tove Lifvendahl. ❧

Sjöbo

från svarthålsbyn till möllevången

•

”flytta till Sjöbo! Är du inte riktigt klok?” TEXT JOLIN BOLDT FOTO THOMAS HENRIKSON

– Flytta till Sjöbo! Är du inte riktigt klok? Det är många flyktingar som har fått höra den repliken. Kanske nästan alla som finns i kommunen i dag. Åtminstone fick Omar och hans mamma Nadja höra det, när familjen hade fått sitt uppehållstillstånd och kommunplacerades i Sjöbo. – Våra bekanta skrämde oss: I Sjöbo, där bor nazister, berättar Nadja och skrattar.

”Alla är beredda att ställa upp med smidiga lösningar.” Efter tre år har hon inga planer på att flytta. Hon trivs med hemmet och den lilla trädgården, är nöjd med barnens skola och med den vänlighet hon mött i samhället. Familjen är väletablerad och självgående. Små sömniga samhällen Bussen från Lund mot Ystad rullar över ett milt böljande landskap, hästgårdar, små sjöar, genom små sömniga samhällen med vitrappade låga hus, Dalby, Veberöd ... Sjöbo känns stort i kontrast, när man rullar förbi Bil-Bengtsson med rader av Volvo V70 och in mot busstationen. Kommunikationerna till de omgivande städerna är goda, Sjöbo

ligger i triangeln Ystad-Lund-Malmö, många pendlar till jobbet. Så stort är det nu inte, centralorten har cirka 7 000 invånare, hela kommunen 18 000. Sedan 2001 har kommunen tagit emot 141 flyktingar, 60 barn och 81 vuxna. Flyktingarna som placerats här är ändå en liten del av invandrarna – i den lilla kommunen finns 96 nationaliteter, i sfi-undervisningen är flyktingarna ungefär en fjärdedel av eleverna. Motstånd mot flyktingar Det är snart tjugo år sedan Sjöbo blev rikskänt, då kommunalrådet SvenOlle Olsson sade nej till flyktingar i kommunen. I dag röstar nästan 9 procent på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet och partiet har två platser i kommunfullmäktige, medan Sjöbopartiet har sju. Starkast är moderaterna med femton mandat mot socialdemokraternas tio – och här i jordbrukarland är miljöpartisterna inte populära, med bara 2,4 procent av rösterna. Sjöbopartiet går fortfarande till val med parollen Stoppa flyktingmottagningen. Men när de första flyktingarna kom till Sjöbo 2001 kom snart belåtna rapporter om vänligt mottagande och engagerade tjänstemän. Kanske var Sjöbo inte så dumt ändå?

Sjöbo

•

”… det finns en positiv tradition i Sjöbo att fixa saker.” Flexibel tradition I det pampiga kommunhuset vid Gamla torget sitter flyktingmottagarna Ingrid Nihlgård och Helena Jacobson och deras chef Lisbeth Göransson. Organisatoriskt sorterar de direkt under kommunstyrelsen, inte under socialförvaltningen som i många andra kommuner. – Alla tyckte att detta är en övergripande fråga, konstaterar Lisbeth Göransson, som anser att det fungerar mycket bra. Introduktionsersättningen under de första två åren betalas ut som en lön, via kommunens lönekontor.

– Andra kommuner tycker det låter komplicerat, med det finns en positiv tradition i Sjöbo att fixa saker. De tre målar en ljus bild av en kommunal byråkrati som är flexibel och tjänstvillig, där det är lätt att kvittera ut några tusenlappar när man ska möta en ny flyktingfamilj vid bussen, och alla är beredda att ställa upp med smidiga lösningar om det gagnar enskilda personer. De tycker att lagar och regelverk ger kommunerna ganska stor frihet att utforma verksamheten efter lokala förutsättningar. Från vänster: Helena Jacobsson, Lisbeth Göransson och Ingrid Nihlgård.

Sjöbo

från svarthålsbyn till möllevången

•

Möter vid bussen Det är Ingrid Nihlgård som tar hand om flyktingarna den första tiden, Helena Jacobson rycker in när det börjar bli dags att söka jobb och praktik. – Ingrid mötte oss när vi kom, minns Nadja, hon tog hand om oss. – Hon är en så hjälpsam människa, flikar Omar in. – I början hade vi mycket kontakt, kanske varannan dag. Sen blev det fem–sex gånger per månad. Man kunde alltid gå till henne och Helena om man undrade över något. Ingrid Nihlgård möter alltid vid bussen när det kommer nya flyktingar, hälsar dem välkomna och orienterar dem i allt det nya. – Jag brukar köra runt dem och visa var allting finns. Sen är det mycket

”Ingrid mötte oss när vi kom, hon tog hand om oss.”

praktiskt i början, fixa hyreskontraktet, skola, dagis, bankkonton ... vissa behöver jättemycket hjälp, andra har släkt eller kompisar här och klarar sig bra. Lika spännande varje gång Det är lika spännande varje gång det kommer en ny familj, tycker de två flyktingmottagarna. – Vi har ju ett protokoll att följa, men varje gång är ändå olika de andra. De resonerar om hur mycket de ska engagera sig, hur man balanserar mellan att göra för lite och att lägga sig i. – Klart jag kunde lämna dem att fixa själva, funderar Ingrid Nihlgård. Men det är inte lika smidigt. Smidigt är ordet – de tre tjänstemännen är uppenbart mer intresserade av att fixa saker snabbt och effektivt

Sjöbo

än att fastna i regler och försiktighet. Det är enklare att göra hembesök än att släpa folk till kommunkontoret, och om någon kommer på besök är det klart man bjuder på fika och tar sig tid. Man måste låta folk testa på saker, också om de inte riktigt ryms in i mallarna. – Det är deras önskemål och behov som ska styra, inte våra, fastslår Ingrid Nihlgård och berättar att man gett introduktionsstöd både till högskolestudier och starta eget-projekt. Vi ska inte stoppa folk Hon berättar om en man som ville starta eget, trots att flyktinghandläggarna avrådde honom. – Det funkade inte, precis som vi trott, men han behövde känna det själv. Hon konstaterar det sakligt – det var inget misslyckande utan ett led i den här killens process, sånt kan ta tid. Och andra har klarat sig bättre och till och med börjat anställa nykomna flyktingar. De har också infört en möjlighet att behålla delar av bidraget om man börjar jobba. – Vi ska inte stoppa folk, säger Helena Jacobson bestämt. Och det har hjälpt – det är allt fler som jobbar nu. De kanske läser sfi lite långsammare, men det är ändå bra för dem. De vill att introduktionsperioden ska leda till jobb – cirka 30 procent har arbete när introduktionen avslutas, och socialförvaltningen säger att det är få flyktingar som kommer dit för hjälp. De fokuserar mycket på att fixa praktikjobb, först för språkträning, sedan för yrkespraktik. De jobbar också

•

för att folk inte ska låsa sig lokalt, man måste använda sig av närheten till en mycket större arbetsmarknad i grannkommunerna. Ibland är det frustrerande De flesta familjerna tycks trivas i Sjöbo och stannar kvar. Svårast är det kanske för ensamstående män – det är ofta genom barnen familjerna skapar sina sociala nätverk. Här finns få mötesplatser – biblioteket, pizzeriorna, fiket och kanske en danskväll i Folkets park någon gång – man umgås familjevis. Men av de 141 personer man hittills tagit emot har bara sexton flyttat bort. Är alla nöjda? – Jag tycker folk väldigt sällan visar missnöje, säger Helena Jacobson. De är väldigt artiga, måna om att visa tacksamhet. Det som kan skapa frustration är när man inte får jobb. Tjänstemännen kan däremot känna en del frustration: över att de inte lyckats sprida boendet bättre, över att mycket av den värdefulla introduktionstiden äts upp av väntan: på prover, på validering, på dagisplats och skola. – När de kommer hit har de flesta väntat ett par år på tillstånd. Nu borde de slippa vänta mer, säger Ingrid Nihlgård.

Sjöbo

från svarthålsbyn till möllevången

•

De muttrar lite över att olika myndigheter är så dåliga på att samverka och att alla inte tycks känna till sitt ansvarsområde. Det kan brista i lokal förankring av regler, och man tolkar dem olika på olika orter. Grannen var försiktig Nadja och hennes familj är klara med sin introduktionsperiod i Sjöbo och livet börjar gå i en stillsammare lunk. Nadja är mycket högutbildad, i ett svenskt bristyrke, men har ännu inte fått börja jobba. Hon har klarat språkkraven, men ännu återstår formaliteter innan hon kommer ut på arbetsmarknaden. Men det rullar på rätt bra för familjen som helhet; efter några år i Sjöbo är barnen fullt sysselsatta med jobb och studier och hennes man har ett bra, fast jobb. De börjar smälta in.

”Vi har inte känt av något obehagligt här.” – Vi har inte känt av något obehagligt här, säger Nadja. Visst, det tog ett halvår innan grannen pratade med dem, men det kan hon förstå, människor är försiktiga. Första mötet med Sjöbo blev ändå en chock – bostaden var smutsig och hårt sliten. – När vi kom in tänkte jag ”Nej, jag vill inte hit!”, minns hon. I dag är bostaden ljus och fräsch, de har målat, fixat, tapetserat och Nadja trivs – framför allt med den lilla trädgården och har ingen lust att flytta någon annanstans. De äldre barnen är mer sugna på förändring, det finns inte mycket att göra i Sjöbo.

Svensk patriotism Yngste sonen tyckte första halvåret i Sjöbo var jobbigt, han längtade ”hem” till flyktingförläggningen där han hade skaffat kompisar under de två år familjen väntade på besked. Men nu har han förälskat sig i Sjöbo och Sverige, trivs i skolan och med fotbollskompisarna, är lycklig över att kunna röra sig fritt, leka utan att föräldrarna behöver oroa sig – där hemma måste de ständigt vakta den lille. – Han har blivit en mycket patriotisk svensk. Nadja skrattar, road men lite uppgiven, det ingick inte i hennes livsplaner att rota sig här: – Vi trodde inte det skulle vara bra här. Vi trodde att vi snart skulle flytta hem igen, att kriget skulle ta slut. Sunt förnuft och vänlighet Omar och Nadja är vänliga, öppna och välformulerade. I det lilla radhusköket dukar de fram mat, bröd, te medan de berättar om sin vardag. Omar och hans syskon jobbar hårt: Det är viktigt att studera och jobba, ambitionsnivån är hög. De är alla lättade över att ha fått en fristad och imponerade av all hjälp. Men under ytan finns svåra minnen och en stor längtan efter hemlandet, släktingarna, vännerna, språket. Sjöbo har hittills mött dem med sunt förnuft och generositet, också om grannen var avmätt i början. Än så länge tar kommunen emot flyktingfamiljer varje år – hur det blir efter nästa val återstår att se. • Nadja och Omar heter egentligen något annat. De kommer från ett svårt krigsdrabbat land och är rädda för att bli identifierade.

Fakta om forskningsprojekten

från svarthålsbyn till möllevången

Vad betyder lokala arbetsmarknader och nätverk för flyktingars chans att få jobb? Forskare: Christer Lundh, professor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet (projektledare), Pieter Bevelander, docent i ekonomisk historia, IMER, Malmö högskola och Benny Carlson, docent i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Syfte: Att studera hur flyktingars arbetsmarknadsintegration påverkas av olika lokala förutsättningar. Viktiga frågeställningar: Vad betyder kommunens storlek, lokal arbetsmarknad, näringsstruktur, etniska nätverk? Vilken roll spelar kommunens flyktingmottagning och introduktionsverksamhet, hur fungerar arbetsförmedling och bostadsmarknad? Metod: Studien bygger på en statistisk undersökning av olika lokala faktorers påverkan på enskilda flyktingars chanser att ha jobb 2003 samt en intervjuundersökning i Järfälla och Emmaboda där etiopier och bosnier har mycket hög sysselsättning. Resultat: Lokala förhållanden visar sig ha en mycket stor betydelse för flyktingars förankring på arbetsmarknaden. De har större chanser att ha jobb i Stockholm och i små- och glesbygdskommuner men mindre i Göteborg och Malmö. Delvis beror detta på mönstret för flyktingarnas inrikes flyttningar. Deras chanser att få jobb gynnas av högre sysselsättning och lägre arbetslöshet på den lokala arbetsmarknaden liksom av en stor privat sektor och en stor tillgång på jobb med lägre kvalifikationskrav. Där många invandrare redan har jobb och det sedan länge finns en stor grupp utländsk arbetskraft ökar också chanserna att få arbete. Irakiernas och etiopiernas kvalifikationer passade efterfrågan på den lokala arbets-

marknaden i Järfälla. Kommunens flyktingmottagning och introduktion var tidigt inriktad på individualisering och självförsörjning. Flera nyckelpersoner i kommunen och på arbetsförmedlingen agerar flexibelt via nätverk som byggts upp under lång tid. Samverkan sker mellan kommun, statliga myndigheter, regionala aktörer, föreningar och näringsliv. De bosnier som först fick jobb i Emmaboda blev dörröppnare för sina landsmän. Det lokala näringslivet har varit i stort behov av just den arbetskraft bosnierna kan erbjuda. Flyktingmottagning och introduktion har bedrivits tillsammans med arbetsförmedling, som haft goda kontakter med arbetsgivarna.

•

Kontakt:

Christer Lundh christer.lundh@econhist.gu.se 031-773 47

Resultatredovisning: Christer Lundh & Pieter Bevelander, ”Flyktingars jobbchanser. Vad betyder lokala erfarenheter av tidigare arbetskraftsinvandring?” Arbetsmarknad & Arbetsliv, 2006:2. Christer Lundh & Pieter Bevelander, ”Employment Integration of Refugees”, IZA DP nr. 2551, 2007. Benny Carlson, ”Vad har Järfälla som Stockholm inte har” i D Rauhut (red), Vägen till Sverige – om Stockholms stads integrationsarbete, Stockholm 2007. Benny Carlson, ”En plats för bosnier”, Invandrare & Minoriteter nr 6 2007.

att tänka på för kommunerna • Försök attrahera flyktinginvandrare med utbildning, yrkeserfarenhet och andra egenskaper som kan tänkas passa in i den lokala miljön. • Satsa vid flyktingmottagning och introduktion på individualisering, självförsörjning som mål, samverkan med arbetsförmedling, arbetsgivare och föreningsliv. • Bedriv en personalpolitik som gör att nyckelpersoner stannar kvar i kommunen.

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Jan Ekberg disputerade i Lund 1983 med en avhandling om inkomsteffekterna av invandringen. 1998 blev han professor i nationalekonomi vid Växjö universitet där han verkar vid Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning. Han har flitigt figurerat i medierna, skrivit ett antal böcker och suttit med i flera statliga utredningar, bland annat den integrationspolitiska maktutredningen (SOU 2004:21). Hans specialitet är invandringens demografiska och nationalekonomiska effekter och invandrarnas ställning på arbetsmarknaden.

jan ekberg:

»Att stå utan arbete skapar missnöje« TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO VÄXJÖ UNIVERSITET

För Jan Ekberg är nyckeln till en bra integration jobben. Om invandrarna kommer in på arbetsmarknaden är mycket vunnet. Även om det inte räcker för att de helt ska integreras i det svenska samhället är arbete en nödvändig förutsättning för det. Professorn hänvisar till utredningar som visar på utanförskapet i Landskrona och Malmö där väldigt få invandrare har jobb. Samtidigt är den sociala integrationen kanske inte så imponerande ens i Gnosjöregionen där deras sysselsättningsgrad är rekordhög. Det är viktigt att kunna försörja sig själv, men också i arbetslivet kan det bildas etniskt ensidiga enklaver. Hans och andras undersökningar har visat att invandrarna är dåligt representerade i de politiska församlingarna och att utländska medborgares valdeltagande under de senaste årtiondena stadigt har minskat, vilket han anser är illavarslande. – Att känna att man står utanför arbetsmarknaden skapar ett missnöje, säger han. Men det krävs också kunskaper om samhället och i svenska. Han och hans forskarkollegor

har belagt att språkundervisningen ger bättre effekt om den bedrivs ute på arbetsplatserna i stället för på skolbänken. Det kunde Jan Ekberg nyligen informera ett par ministrar om, vilket ledde till att regeringen nu satsar på arbetsplatsförlagd svenskundervisning. Att diskriminering är den enda orsaken till den bristande integrationen tror han inte på. – Den är i alla fall inte så omfattande som man trott, säger han och hänvisar till en ny studie där forskarna skickade ett stort antal fingerade jobbansökningar till olika arbetsgivare. De med utländska namn kallades något mer sällan än de med svenska namn till intervjuer, men skillnaden var inte så stor. En tidigare orsak till att invandrarna kom så dåligt in på den svenska arbetsmarknaden var ”Hela Sverige-strategin”. Alltför många flyktingar hamnade där det fanns tomma lägenheter och många landsmän men inga jobb. Även om strategin sedan länge har övergetts så dras vi fortfarande med effekterna av den. ❧

Vad är bra integration?

• från svarthålsbyn till möllevången

Jan Ekbergs tips till kommunerna

• Se till att de lokala myndigheterna som har hand om flyktingmottagandet har bra kontakt med det lokala näringslivet. Det finns undersökningar som visar att mottagandet fungerar bäst då. • Gör svenskundervisningen arbetsplatsanknuten. • Planera för att ta hand om de många invandrare som kom hit för flera årtionden sedan och nu börjar bli gamla. De blir allt fler och kan motivera att man i äldreomsorgen anställer unga människor med samma etniska bakgrund.

•

Järfälla

”Mångfald är en process, TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

”Jag har två kostymer, en syrisk och en svensk.”

– Det är jättesvårt att bli invandrare. Talal Imams väg till Sverige har varit lång, och när han kom hit var nästa steg, det till stolthet och delaktighet, också långt. I dag känner han att han har ”två kostymer”, en syrisk och en svensk. Han har i många år varit en pådrivare i

Järfälla kommuns integrationsarbete. Under några år satt han i kommunfullmäktige, nu ägnar han sig på heltid åt integrationsarbete i kommunala skolor. På väggen i hans arbetsrum i Tallbohovskolan hänger en skylt: ”Integration är att majoriteten anpassar sig till det mångfaldiga samhället”.

Järfälla

från svarthålsbyn till möllevången

inget projekt” Talal Imam är ett rätt typiskt exempel på tjänstemän i den kommunala integrationssvängen. Man möter många som han: entusiastiska, drivande och högutbildade i helt andra yrken. Man stöter på islamologer, kärnfysiker, ingenjörer ... Talal Imam har studerat juridik i Damaskus och sedan journalistik och litteratur under sex år i Moskva. Tuffa första år De första åren i Sverige var tuffa. Under fem–sex år kändes det ”som att bo på hotell” – en tillfällig plats där en resenär stannar ett tag. Talal Imam saknade nätverk i Sverige, journalistjobben var få, han kämpade med perioder av arbetslöshet och depression och skam över att inte jobba. Samtidigt kämpade han med ett ifrågasättande av många av sina värderingar. – Det tog åtta år innan jag kände att jag är både syrisk och svensk, att jag har två hemländer. I dag har han för mycket arbete – han har lämnat jobbet som utrikeskorrespondent och styrelseuppdraget i Foreign Press Association, som samlar alla ackrediterade korrespondenter i Sverige. I stället ägnar han sin kraft åt att stärka relationen mellan skolan och invandrade föräldrar. Information i rätt tid Han är integrationsansvarig i två grundskolor och tre förskolor i kom-

•

munen – men eftersom det inte finns någon annan liknande tjänst rycker han också in som rådgivare i andra skolor i Järfälla när det krisar. – Mitt uppdrag är framför allt att ge föräldrar rätt information i rätt tid. Tillsammans med lärarna har han bland annat arbetat fram information till nya föräldrar om de viktigaste praktiska reglerna i skolan, och översatt dem till arabiska, spanska, turkiska och persiska. Han har också kontakt med flyktingmottagningen och träffar sfi-elever och berättar om den svenska skolan.

”… entusiastiska, drivande och högutbildade …” För Talal Imam är det viktigt att nykomna föräldrar får veta så mycket som möjligt så snart som möjligt – det är en förutsättning för att de ska ha inflytande i skolan. – Vi måste få föräldrarna att känna sig välkomna. Det bygger på att skapa relationer, och att lyssna på dem. Uppsökande verksamhet Han föreläser om mångfaldsfrågor för lärarna och stöttar dem i arbetet – det är viktigt att den svenska personalen får kunskap om andra kulturer, andra sätt att tänka. En period gjorde han tillsammans med barnens lärare hembesök hos föräldrarna. Tanken var att inte bara kontakta när det var problem, utan bygga en relation.

•

Järfälla

”Föräldrar är inte ett problem, de är en resurs.”

– Det är en artighet att besöka människor, konstaterar han. Nu finns inte tid för detta, men erfarenheterna var goda: Föräldrar tycker ofta att det är lättare att prata på hemmaplan över en kopp kaffe och för barnen var det positivt att se en vänlig relation mellan föräldrar och skola. Och lärarna fick samtidigt nya kunskaper. – Man måste träffa människor, man kan inte bara skicka papper. Talal Imam är också aktiv i ett föräldranätverk för Storstockholmsområdet, inom organisationen slup.se, som fokuserar på hur man kan förbättra relationerna mellan föräldrar och skola. Föräldrarna viktig resurs – Föräldrar är inte ett problem, de är en resurs. I skolan ser man ofta det föräldrar inte kan: svenska, regelverk, traditioner ... och man ger dem inte möjlighet att visa allt det de faktiskt kan. – Alla kan något, laga mat eller undervisa i matte eller datakunskap.

”Sysselsättning är inte ett mål i sig” Järfälla prisas i en forskningsrapport (se sid 39) för sin flyktingmottagning och introduktion, som satsar på individualisering och självförsörjning. Kommunen har två introduktionsmål, dels självförsörjning och deltagande, dels svenskkunskaper, berättar Maja Jansson som är chef för flyktingenheten. Hon ser inte sysselsättning som ett mål i sig och anser att språket är det viktigaste, nyckeln till att komma in. – Våra introduktionsplaner syftar till ett långsiktigt arbetsliv. Att komma snabbt ut på arbetsmarknaden är

Med den övertygelsen gick Talal Imam ut och frågade föräldrar vad de kunde undervisa i. Resultatet blev en serie gratiskurser i olika ämnen, av och för föräldrar. I början ställde cirkelledarna upp ideellt, i dag får de ett litet honorar. Just den här terminen möts sex grupper med olika teman. Talal Imam återkommer ofta till hur viktigt det är att föräldrarna känner att de har inflytande i skolan. – Integration, det är att känna stolthet över sig själv, känna att man är en del i ett sammanhang. Vad gör man åt lärare som är fördomsfulla och otrevliga? – Sånt drabbar hela verksamheten, det blir svårt. Föräldrarna litar inte på en sådan lärare. Men man måste skilja mellan skolsystem och individ, sånt drabbar alla verksamheter. Den här sortens problem kan inte lösas med direktiv, konstaterar han, de kräver dialog, tid och tålamod: – Mångfald är en pågående process, inget projekt. •

inte det viktigaste, vi satsar på varaktighet. Om man är läkare kanske det tar fem år till legitimation och jobb. Hon berättar att cirka 50 procent har jobb efter två års introduktion, efter tre år brukar det ligga kring 80–90 procent. – Men det är också oerhört konjunkturkänsligt, arbetsmarknaden är god just nu.

Järfälla

från svarthålsbyn till möllevången

jägaren måste dricka djurets blod – I min by är det tradition att den som fällt det första djuret måste dricka blodet. Man skär upp strupen med en kniv. Jeanette Andersson berättar om älgjakten i sin hemby. De andra föräldrarna blir lite tagna: – Varmt blod, usch! Men det är bra om man har järnbrist! Stämningen är lättsam och skratten många i det lilla klassrummet i Tallbohovskolan i Järfälla. Åtta föräldrar sitter och pratar om svenska traditioner, de har träffats en gång i veckan under hela hösten, oftast i skolan, någon gång hemma hos varandra. Ikväll har de hamnat i en språksal, väggarna är fulla av tyska fraser. ”Wo bist Du in den Ferien gewesen?” Den här kvällen handlar det om Gustaf Adolfs-dagen, men mest om jaktsäsongen. Så här i storstadsregionen låter det exotiskt med älgtorn och jakthundar. – Älgkött är jättedyrt, vi pratade om det i personalrummet i dag, berättar Mardin Heidari, och de andra håller med. Efter en stund går samtalet över på flaggdagar, och svenskars rädsla för att flaggan ska signalera rasism. – Vi har sjutton flaggdagar, berättar Jeanette Andersson. – Sjutton flaggdagar? Finns det sjutton olika flaggor? Det tar en stund att reda ut begreppen.

Den här lilla studiecirkeln är en av dem som Talal Imam dragit igång i Tallbohovskolan. Några av deltagarna känner varandra sedan tidigare. – Vi träffades när vi pluggade kinesiska tillsammans, berättar Lilia Bakanauskaite och Tehime Güven. Man kunde tänka sig att det skulle vara ganska nyanlända invandrare som kommer hit, men de flesta har varit länge i Sverige och är etablerade, med ansvarsfulla jobb. Vad är det som lockar dem till skolan, för att dricka automatkaffe och äta bullar? Ett behov av att få lite mer grepp om alla våra märkvärdiga seder förstås, men kanske också möjligheten att få förundras tillsammans, en alldeles vanlig vardagkväll under höstterminen. – Det här är ett sätt att öppna dörrarna för föräldrar som är vana vid slutna skolor, vi gör skolan till en mötesplats, säger Talal Imam. •

•

TEXT JOLIN BOLDT FOTO THOMAS HENRIKSON

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Paul Lappalainen är född av finska föräldrar i Kanada och uppvuxen i Las Vegas i USA. Efter en filosofie kandidatexamen i statsvetenskap samt juridikstudier i USA kom han till Sverige 1978 och insåg efter ett tag att han var tvungen att utbilda sig till jurist också här. Han är expert på diskrimineringsfrågor och har arbetat bl.a. på DO och på Integrationsverket. Han är även särskild rådgivare till Unescos Europeiska koalition av städer mot rasism. 2005 kom han med utredningen ”Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige” (SOU 2005:56). Han är politiskt aktiv i miljöpartiet.

paul lappalainen:

»Lika rättigheter och möjligheter är huvudfrågan« TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

– Att motverka diskriminering är nyckeln till lika rättigheter och möjligheter, till delaktighet och till demokrati. Arbetsmarknadsprojekt och storstadssatsningar i all ära – om man inte tar itu med diskriminerande strukturer, och dem som diskriminerar, undermineras alla sådana välmenande åtgärder. Paul Lappalainen är en mycket envis person, det här budskapet för han fram år efter år, i föreningslokaler, inom EU, på partimöten, i debatter, i regeringssamtal. Han är övertygad om att vi underminerar människors framtidstro och tro på Sverige, om vi är ovilliga att ta itu med diskriminerande strukturer hos arbetsgivare, fackföreningar, tjänstemän och politiker. Och så här ser det ut i de flesta länder, hävdar han. Politiker både till höger och vänster tycker att de visar handlingskraft när de satsar på praktikplatser, arbete, språk, storstadssatsningar, validering med mera – man inriktar sig på att hjälpa, utbilda, kontrollera och styra ”invandrare”.

– Samtidigt borde vemsomhelst förstå att diskriminering underminerar sådana må-braåtgärder. Men det finns länder som har satsat på motverkande av diskriminering, säger han. Och det är dessa länder, till exempel Kanada, som enligt OECD lyckas bäst med att få invandrarna in på arbetsmarknaden. Detta trots att arbete inte lyfts fram som ”nyckeln” till integration. Paul Lappalainen anser att den ensidiga fokuseringen på arbete, i Sverige och resten av Europa, har varit ett sätt att flytta fokus från rasism och diskriminering, bort från makthavarnas agerande. – Diskriminering och rasism finns fortfarande i Kanada. Däremot har individerna större anledning att tro på sin framtid, att utbilda sig, att kämpa sig in på arbetsmarknaden, eftersom det finns en jämförelsevis trovärdig politik som främjar allas lika möjligheter och motverkar diskriminering.

Vad är bra integration?

• från svarthålsbyn till möllevången

Paul Lappalainen är pragmatiker och ingen vän av vackra ord. – Integration betyder ingenting för mig. I Sverige och Europa har ordet integration blivit en floskel, det har kommit att betyda allt och ingenting. Han föredrar att tala om lika rättigheter och möjligheter. Och framför allt vill han vara konkret. Han har bland annat arbetat hårt för att man ska införa antidiskrimineringsklausuler i offentlig upphandling. Det betyder att företag ska riskera att förlora en upphandling om de diskriminerar. Sådana åtgärder har visat sig ha positiva och preventiva effekter i Kanada och USA. Delvis har han haft framgång – allt fler kommuner nappar på idén. Men han misstänker att klausulen tills vidare mest är en symbolhandling för många politiker. Han understryker att politikerna också måste sätta sig in i genomförandet – det räcker inte med att fatta beslut. Och han påpekar också att kommunerna har stora möjligheter att förbättra situationen för diskriminerade grupper. – Kommunerna är arbetsgivare och kan ställa krav på cheferna inom kommunen att motarbeta diskriminering. Paul Lappalainen skissar snabbt upp ett system där chefernas löneutveckling och befordringsgång är beroende av hur de uppnår kommunens antidiskrimineringsmål. Diskriminering ska kosta.

Han resonerar om att likabehandlingsprincipen är nödvändig för den offentliga sektorn, bland annat för att upprätthålla servicekvaliteten. Kommunerna måste ha anställda som förstår det samhälle de levererar service till, bristande mångfald kan bli ett stort problem. Och lika väl som man kan ha en antidiskrimineringsklausul för upphandling kan man ställa antidiskrimineringskrav för alkoholtillstånd – krögare som riskerar sitt tillstånd blir mindre benägna att diskriminera. – När man införde detta i Stockholm verkar det ha lett till en nedgång i anmälningar om krogdiskriminering, säger han. ❧

Paul Lappalainens tips till kommunerna

• Använd de befogenheter ni har - som arbetsgivare - som upphandlare - som serviceorgan - som lokal ”lagstiftare” • Anslut er till Unescos koalition av städer mot rasism ... och ett tips till politiker

• Fundera på hur det ser ut i ditt parti. Hur mycket ifrågasättanden av de svenska normerna godtas? Kräver partiet assimilering av sina politiker?

från svarthålsbyn till möllevången

Kapitel 3

Att stanna kvar

Göteborg

från svarthålsbyn till möllevången

•

TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Gårdsten en gråmulen decemberförmiddag. En skock kaxiga småpojkar med sina tändare i högsta hugg slinker in bakom en husvägg för ett bloss. Deras lärare följer efter en stund senare för att jaga in dem till klassrummet, och ignorerar vist cigaretterna, huvudsaken är att få in ungarna. Med hjälp av en kollega lyckas han så småningom sjasa in en handfull, resten har inte tid just nu. – Vi har faktiskt nåt viktigt att snacka om, säger de förebrående och drar iväg åt andra hållet.

vintrarna är inte nådiga mot betongen – och plockar upp ett vilsekommet papper som fladdrar mellan buskarna. En medelålders dam med tunga kassar sätter ner dem när hon får syn på Katarina Ahlqvist. – Men visst är det du som är chefen! Hon berättar om tonårspojkar som rört sig på loftgångarna i hennes hus. Det tar tid, men Katarina Ahlqvist har tid – det är viktigt att lyssna och fråga.

Gårdsten – idyll och segregation – Nej, ni får inte gå dit! ropar läraren efter dem, rösten saknar all övertygelse och når kanske inte ens fram till grabbarnas ryggtavlor när de vänder runt hörnet om pizzerian och försvinner. Staden på berget När man tittar ut över området är det ett litet kungarike, en hel stad uppe på Gårdstensberget i norra Göteborg. Vd:n för Gårdstensbostäder blickar ut över en liten värld med 7 500 människor. När hon kommer gående genom gårdarna på Kanelgatan är det med blicken på spänn. Hon tittar bekymrat på algbeläggningarna som växer på balkongerna – de varma och fuktiga

– Folk vill ofta berätta väldigt detaljerat om sina erfarenheter, men det gäller att höra vad de egentligen säger. Här handlade det om trygghet, man ska kunna känna sig trygg i sitt hem, konstaterar hon. Böljande dalgång Det är roligt att röra sig i området tillsammans med henne – hon är entusiastisk och ivrig: visar de vintertomma växthusen i solhusen och beskriver hur fina de är på sommaren, sveper med armen över dalgången: – För några år sedan var det igenvuxet.

Göteborg

• från svarthålsbyn till möllevången

Katarina Ahlqvist VD för Gårdstensbostäder

Göteborg

från svarthålsbyn till möllevången

•

Nu är den en mjukt böljande allmänning, den ideala sommarpicknickplatsen. Katarina Ahlqvist går med långa steg över dalen som tidigare skilde de olika delarna av Gårdsten, men nu har blivit stadsdelens gemensamma vardagsrum. Hon får syn på en övergiven väska och plockar nogsamt ihop det kringströdda innehållet och en kvarglömd golfklubba och bär med sig alltihop till områdeskontoret på Muskotgatan. Huscheferna granskar fundersamt klubban – är den nåt att ha? – Är det en femma? – Nä, en etta.

”Här finns ingen vandalisering och mycket miljötänkande.” Ett litet centrum Från kontoret är det bara några steg till centrum, som också förvaltas av bostadsbolaget. Det är ganska litet med en handfull affärer: pressbyrå och Netto, en resebyrå och en klädbasar, kafé och pizzeria. Katarina Ahlqvist ser uppenbart inte förortstristessen. Hon ser Babaks köttaffär – ”den bästa i Göteborg” – och en utmärkt lunchrestaurang, där pizzeriakillarna uppenbart är vana att ha vd:n på lunch. – I dag är det här ett välfungerande centrum, säger hon stolt. Det här är ett typiskt förortsdilemma. Här bor 7 500 personer som får ta sig nån annanstans om de vill fixa sina ärenden. I det lilla samhället Kisa i Östergötland, till exempel, bor ungefär hälften så många. Men de kan handla i någon av de stora affärerna,

välja bank, äta söndagsmiddag på värdshuset och titta in på Systemet, lokalredaktionen eller emigrantmuseet. Här i Gårdsten finns egentligen inte mycket. En snabb uppryckning Men mycket har hänt under de tio år bostadsföretaget funnits. 1997 stod en mängd lägenheter outhyrda, området var tungt belastat. Göteborg beslutade att starta ett bostadsbolag, med uppgift att rycka upp området. En eldsjäl, Stina Fransson, rivstartade projektet, Katarina Ahlqvist tog över för två år sedan. Det har blivit omtalat och omskrivet – det hör till vardagen att visa runt besökare från hela världen – och många gånger prisbelönat. Nu är standarden högre, kriminaliteten lägre, genomströmningen mindre. Här finns ingen vandalisering och mycket miljötänkande, bland annat med noggrann sopsortering. Ryktet är fortfarande kantstött – en taxichaufför slår ifrån sig vid tanken på att bo i Gårdsten: – Nej, nej, där är för oroligt. Ekologi och pensionärer En liten förändring har dock börjat skönjas. Några gårdar har förvandlats till ekoboende, och fler svenskar har flyttat in. I kanterna av området byggs radhus och bostadsrätter, förhoppningen är att de ska locka fler svenskar, samtidigt som man öppnar för en boendekarriär inom området. – De inre bilderna är fortfarande starka, alla känner sig inte trygga. Katarina Ahlqvist gestikulerar över lunchbordet och berättar hur kommu-

Göteborg

• från svarthålsbyn till möllevången

nikationer och skola, vård och omsorg borde förbättras, medan hennes pasta sakta kallnar på tallriken. – Det här är ett fantastiskt roligt jobb, tänk att få göra samhällsnytta! Hon har ett långt förflutet inom kooperationen, ända sedan hon var sexton. Man anar att ett ord som solidaritet är konkret verklighet för henne. ”Ett härligt jobb” Gårdstensbostäder är en hyresvärd som tar ett socialt ansvar långt utöver det normala. Bolaget ordnar till exempel feriejobb åt områdets ungdomar, sammanlagt fick 100 ungdomar arbeta kortare eller längre tid förra året. Gårdstensbostäder har en egen arbetsförmedling och är med om att starta en förberedande restaurangutbildning

för unga i området. Här finns också en musikstudio och en filmklubb. – Förr tänkte jag: ”Där ska jag aldrig jobba.” Men det är ett härligt jobb. Sarah Karlsson är en av de nio huscheferna i Gårdsten. Hon stannar upp för att prata en stund när hon ser två obekanta personer röra sig i området, och berättar gärna om sitt jobb. Hon gillar det sociala ansvaret – hon utvecklas och lär sig mycket om sig själv hela tiden. – Ibland är det inte så roliga saker man upptäcker, säger hon stillsamt självironiskt. Och hennes kollega Hans Liljekrantz, som jobbat här ända sedan starten uttrycker sig på ungefär samma sätt. – Det är viktigt hur man bemöter människor.

”… sammanlagt fick 100 ungdomar arbeta kortare eller längre tid förra året.”

Göteborg

från svarthålsbyn till möllevången

•

Flexibelt jobb Hans Liljekrantz arbetsdag börjar varje morgon med en rundtur i området – han kollar om nåt behöver fixas, småpratar med hyresgästerna, plockar undan. Han gillar omväxlingen i arbetet, han har sin egen budget, han är arbetsledare för skolungdomar som bolaget anställer under loven, visar lägenheter för spekulanter och tar hand om nya hyresgäster, sköter felanmälningar och säkerhet och håller en nära kontakt med ”sina” hyresgäster. Det är en enorm skillnad mot förr. – Det var så förfallet när jag började här.

Han beskriver ett område där de boende var missnöjda och oengagerade: – Det fanns en stark frustration. Folk kom in på kontoret och gapade och skrek – det händer aldrig nu. Det fanns en misstro – nu är det ett förtroende i stället. När Hans Liljekrantz rör sig i sitt kvarter stoppas han ofta av människor som vill fråga om något eller försäkra sig om att felanmälan kommit fram. Han rynkar ögonbrynen åt en uteplats som belamrats med skräp och går in i trappan för att prata med familjen – så får det inte se ut.

”Han börjar varje morgon med en rundtur i området – kollar om nåt behöver fixas, småpratar med hyresgästerna, plockar undan. Han gillar omväxlingen i arbetet.”

Hans Liljekrantz

Flytta? – Aldrig! Högt uppe i ett av höghusen bor Anisa Elabe i en fyrarummare. Familjen flyttade hit från Lund för sju år sedan. Just nu är hon ledig från jobbet, hemma med minstingen Jabril, som jollrar belåtet över att få besök. Den äldsta sonen har nyligen flyttat hemifrån, till en av Gårdstensbostäders ungdomslägenheter – hyfsat stora ettor med mycket låg hyra – hit får bara boende i området flytta. Anisa Elabe är nöjd med området, med skolan, och med snabbussen in till stan, som Gårdstensbostäder fixade för något år sedan. Hon tycker det är lite jobbigt att hon måste ta sig till Angered för besök på MVC och BVC, men handlar det mesta i sitt lokala centrum. – Här är bra utbud.

Göteborg

från svarthålsbyn till möllevången

Är allting bara bra? Javisst, försäkrar hon. Men så småningom kommer en liten önskelista: Visst skulle det vara fint med en barnavårdscentral, möjlighet att simma, ett riktigt bibliotek, bank ... Skulle hon vilja flytta till ett finare område? Anisa Elabe blir lite upprörd: – Flytta? Aldrig! Jag ska bo här! •

•

Fakta om Gårdstensbostäder • Gårdstensbostäder är ett dotterbolag i kommunala Förvaltnings AB Framtiden. Framtidenkoncernen förvaltar cirka 69 200 lägenheter i Göteborg. • Gårdstensbostäder har 2 698 lägenheter och hyresintäkter på drygt 150 miljoner/år. Här bor cirka 7 500 personer med ett hundratal nationaliteter, de största grupperna är irakier, svenskar, finnar och personer från f.d. Jugoslavien. 17 procent är svenskar. • Styrelsen består av en ordförande, som också är vd för Framtidenkoncernen, och sex personer som bor i området. Bolaget har 28 anställa, 15 män och 13 kvinnor, som talar 22 språk. • Gårdstensbostäder är den enda hyresvärden i området och har i uppgift att vara med och driva stadsdelens utveckling för att åstadkomma ett ”socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle”.

Anisa Elabe

Göteborg

från svarthålsbyn till möllevången

•

det räcker inte ens med guld på gatorna TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

”Var tredje göteborgare bor i hyresrätt.”

– Även om du lägger guld på gatorna blir det ingen integration av det i alla fall. Marianne Fagberg, regionchef på Hyresgästföreningen i västra Sverige, ser mycket positivt med arbetet i Gårdsten och andra liknande områden. Men det löser inte de grundläggande problemen: Hon beskriver hur tomma lägenheter under 90-talet fylldes med flyktingar – en bekväm lösning för staden, men med konsekvensen att segregationen ökade katastrofalt. – Det fanns ingen ambition att motverka segregation. Vad det årti-

Marianne Fagberg efterlyser en fungerande bostadsförmedling som inte diskriminerar invandrare.

ondet ställt till med har vi ännu inte riktigt förstått. Var tredje bor i hyresrätt Var tredje göteborgare bor i hyresrätt. Och de flesta lägenheterna, närmare 70 000, ägs av kommunala Förvaltnings AB Framtiden, som i sin tur äger de fem kommunala bostadsbolagen. Carl-Johan Korsås är vd för företaget. Han har en bild av att människor aktivt söker sig till de områden där de har släkt och vänner, vissa områden drar till sig vissa nationaliteter. – Segregering är ett så värdeladdat ord, det uppfattas som liktydigt med utanförskap. Men det behöver inte alls vara negativt, säger han. Men går det att flytta från de områdena, om man vill söka sig till en plats som är mera svensktät? – Jag har inte upplevt att det är svårt att röra sig inom stan, säger CarlJohan Korsås. Hyresgäster hos exempelvis Gårdstensbostäder kan söka bostad via andra bostadsföretags interna köer. Han beskriver ett system där alla lediga lägenheter går till Boplats Göteborg, en sorts marknadsplats för lediga bostäder. Inga problem med diskriminering och att personer med svenska namn går före i kön?

Göteborg

– Nej, vårt system fungerar klanderfritt. Vi har inga sådana problem i Göteborg. invandrare diskrimineras Marianne Fagberg, regionchef på Hyresgästföreningen i västra Sverige har en annan bild. – Vi har påpekat gång på gång hur svårt det är för invandrare i förorterna att få en annan bostad. Fungerar inte Boplats Göteborg? – Inte alls! Och definitivt inte från integrationssynpunkt. Boplats Göteborg är ingen bostadsförmedling, säger hon. De som söker skall ha turen att komma med i urvalet hela vägen. Hon påpekar också att Boplats Göteborg har blivit anmäld till Diskrimineringsombudsmannen flera gånger. – Kommunen vägrar införa en riktig bostadsförmedling. Fler bostäder måste byggas Däremot är de två överens om två andra stora problem: Ett är flyktingarna, med stark inflyttning i vissa områden. Familjerna blir trångbodda och skolorna får problem – det blir instabilt, barnen får ingen studiero och far illa. Ett annat är att staden bygger för lite. – Vi skulle vilja bygga uppemot 600 bostäder per år, men ligger just nu på 100, säger Carl-Johan Korsås. Och Marianne Fagberg kommer med ett liknande budskap: Det byggs för lite. – Inget är så farligt som att inte bygga när det behövs bostäder. Ska vi slippa ett nytt miljonprogramsbeslut måste vi bygga varje år. •

• från svarthålsbyn till möllevången

Carl-Johan Korsås tror på en lokal boendekarriär, till exempel genom att man bygger äganderättsbostäder i förorterna.

Gårdstensarbetet ger NY dynamik Carl-Johan Korsås är också styrelseordförande i Gård stensbostäder. – Vi ska inte bara syssla med fastighetsutveckling, utan också stärka våra områden, säger han. Han ser det som en självklar uppgift att arbeta för integration och för ett bra mottagande av nya göteborgare. Att gå in som ordförande i bolagsstyrelser som består av de boende var ändå en ny erfarenhet. – Jag var lite fundersam först, men nu ser jag hur mycket det tillför. Han tycker det ger en annan dynamik i styrelsearbetet när medlemmarna är pådrivande och vill se förändring. Samtidigt ser han mötena som lite av folkbildning: Här finns inga styrelseproffs, mötena kräver mycket förberedelse och förklaringar. Också små frågor kan bli styrelsefrågor, som till exempel när man skulle byta lås på bommarna i området. – Men det ger så mycket i andra ändan. Alla boende känner styrelsemedlemmarna, de behöver veta mycket för att kunna ge förklaringar till sina grannar. Framtiden arbetar medvetet med att rekrytera för mångfald – till exempel ska alla bolagen införa ett traineeprogram med mångfaldsprofil. Men allt är inte idyll: – I dag har vi nästan ingen invandrare i ledande befattning i koncernens ledningsgrupper, konstaterar CarlJohan Korsås.

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Roger Andersson är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, och prefekt vid Institutet för bostads- och urbanforskning. Han skrev sin doktorsavhandling om urbanisering, identitetsfrågor och platsförankring. Under arbetet kom han i första hand i kontakt med människor som flyttat inom Sverige, men också med den internationella migrationen. Det blev första mötet med en fråga som sedan kommit att uppta mycket av hans tid. Han har bland annat undersökt segregation och integration i Sveriges kommuner.

Roger Andersson:

»Kommunerna måste våga styra byggandet hårdare« TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Hur stoppar man bostadssegregation? Det är en av de där frågorna som man kan tugga länge på. Olika satsningar har avlöst varandra det senaste decenniet. Roger Andersson tar upp exemplet Storstadssatsningen, där man arbetat specifikt med 24 bostadsområden i sju kommuner: – De här programmen har varit rätt bra – det har hänt saker i områdena. Men om målet var att bryta segregationen var de definitivt otillräckliga. Områdessatsningar är inte fel – men vill man bryta segregationen måste man satsa större och mer långsiktigt. Roger Andersson ser också ett problem med att man koncentrerar sig på vissa områden, som Tensta och Rinkeby, dels för att han inte tror på en så selektiv politik, dels för att det leder till ett slags skuldbeläggande av områdena. Ett annat problem med den här typen av projekt, hur bra de än är, är att man alltid kommer till den kritiska punkten: hur får man in dem i ordinarie kommunal verksamhet. Kortsiktighet bäddar inte för långsiktiga lösningar.

Vad är bra integration?

Påverka attityder Inom allmännyttan finns till exempel en betydande segregation. Det handlar delvis om ett starkt tryck från hyresgäster i mer attraktiva områden, som vill värna om sin boendemiljö. Och det är svårt att planera för minskad segregation om majoritetsbefolkningen flyr från eller medvetet undviker ett område. – Vi ser det inte bara i hyresbostäder, utan kanske särskilt i villaområden. Det handlar om attityder hos majoritetsbefolkningen, som man kan påverka. Roger Andersson tycker att Malmö är ett intressant exempel. Man har i huvudsak ett genomtänkt förhållande till invandringen, där man i sitt välfärdspolitiska program talar om invandrarna som en viktig resurs och marknadsför sig som staden med Sveriges yngsta befolkning. – Samtidigt säger man ”vi kan inte ta emot fler” – resursen blir plötsligt ett problem. Och det är problemet folk tar till sig.

från svarthålsbyn till möllevången

Kommunen är stark Roger Andersson talar för ett mer medvetet kommunalt bostadsbyggande. – Kommunerna har mycket starka planeringsinstrument – om de bara vill använda dem. I dag är det vanligast med en reaktiv planering – man låter andra, till exempel byggherrar, agera. Viljan att styra har inte varit stark. Han ser att volymmålet ofta blir viktigare än kvaliteten, framför allt i storstäderna. Frågan hur vi bygger hamnar i bakgrunden när man snabbt måste få fram bostäder. Men det kan leda till större framtida problem – man måste också analysera hur byggandet kan balanseras på ett bra sätt. Sen finns ju också en verklighet utanför den kommunala planeringen. Hur vi bygger är en sak, vad människor sedan gör av det är en annan. Han tar som exempel bostadsområden där de boende tillämpar ”blockering” – det vill säga på olika sätt hindrar invandrare från att ta sig in i området.

•

Roger Andersson ser att det är en svår sits för politikerna. De har problem med utanförskap kopplat till invandring och etnicitet – men balansgången är svår och det är lätt att signalerna blir fel och tolkas i invandrarfientliga termer. För Malmö skulle Roger Andersson rekommendera en satsning på att få tillbaka medelklassen, som flyttat till grannkommunernas egnahemsområden som Vellinge och Falsterbo och pendlar till jobbet i Malmö. Han tror det skulle krävas en starkare regional planeringsorganisation, annars blir det svårt att få till stånd långsiktiga åtgärder mot segregation. – Här krävs en medveten strategisk planering. Man kan minska den sociala segregationen när man bygger nytt, det är lättare att då skapa blandade områden. Första tiden i Sverige är avgörande för den som kommer hit, anser han. Den ses i dag som en fråga för integrationsenheten, man har inget samlat grepp i kommunerna. Man borde också här utveckla regionala strategier för inslussningen. Var människor placeras får till exempel betydelse för var de bosätter sig i framtiden. I dag hamnar de ofta i svenskglesa områden. ❧

Roger Anderssons råd till kommunerna

• Fortsatta både fysiska och sociala investeringar krävs i miljonprogramområdena, men arbetet mot segregation får inte stanna där. • Använd de starka kommunala planeringsinstrumenten, bygg strategiskt! • Tänk regionalt! • Minska bostadssegregationen när kommunen bygger nytt, genom att skapa blandade områden. • Arbeta medvetet mot diskriminering och börja i de kommunägda fastighetsbolagen.

Jämlikhet

från svarthålsbyn till möllevången

•

Jämlikhet gör kommunen attraktiv TEXT JOLIN BOLDT

Kommunerna är stora arbetsgivare. Över 800 000 människor i Sverige är kommunalt anställda. Behovet av nyrekrytering är stort – och för att kunna rekrytera måste arbetsgivaren vara attraktiv och erbjuda en bra arbetsmiljö. Hur klarar de kommunala arbetsplatserna att leva upp till det? Hur jämlika är de anställda på jobbet? Vilka hinder upplever människor, finns det diskriminering? Och vilken forskning behövs om diskriminering? Kristina Boréus och Ulf Mörkenstam arbetar båda på Stockholms universitet. Båda är statsvetare, och båda har ett särskilt intresse för diskrimineringsfrågor. Just nu arbetar de med ett gemensamt forskningsprojekt på en större kommunal arbetsplats, där de undersöker jämlikhet mellan personer från olika samhällsgrupper – män och kvinnor, invandrade och infödda. (Forskningsrapporten presenteras på sid 87.) Varför valde ni det här projektet? Kristina Boréus: Jag är intresserad av diskriminering och ojämlikhet. Tidigare har jag mest studerat handlingar, papper. Nu ville jag se hur det sker konkret, i praktiken. Ulf Mörkenstam: Jag har tidigare jobbat med jämlikhetsbegreppet, mest historisk forskning. Nu lockades jag av att undersöka vardagspraktiken, vad

är det som händer? Vilka förutsättningar för jämlikhet finns det? Kan vardagspraktiker generera ojämlikhet – och i så fall varför inte jämlikhet? Jag hoppas att vi kan komma fram till konkreta rekommendationer, typ att språkkunskaper ska vara meriterande vid nya jobb. Eller datorkunskap – kvinnor och unga är ofta bättre på datorer. Varför har invandrade svårt att få jobb? Kristina Boréus och Ulf Mörkenstam funderar: Arbetsmarknaden har blivit tuffare, man skär ned på verksamhet och personal. De okvalificerade jobben är färre, men framför allt har kompetenskraven ökat på de flesta arbetsplatser. Högre kompetenskrav innebär ett ökat antal kriterier när man anställer – vilket i sin tur leder till att färre invandrare anställs. – För att de är sämre? Kristina Boréus: Nej, för att fler anställningskriterier ökar möjligheten att välja bort dem utan att det märks. Faktum är att invandrare och kvinnor i genomsnitt har lite längre utbildning på den arbetsplats vi studerar. Vad missar arbetsgivaren? På den arbetsplats de undersökt noterade de att det fanns många invandrade anställda med stora språk-

Jämlikhet

Vilken forskning saknas? Ulf Mörkenstam: Det finns inte så mycket forskning om olika diskrimineringsgrunder och hur de samverkar, men det är på väg. Kristina Boréus: Ja, diskrimineringsforskningen växer, man ser inte bara på etnicitet. Man vänder också blicken från ”invandrarna” som problem och börjar se på samhällsstrukturer.

Man har tagit intryck från genusforskningen: Invandrare ur fokus, samhället i fokus. Kristina Boréus: Det handlar om att rikta blicken mot de dominerande strukturerna. Jag efterlyser mer forskning om svenskarnas syn på svenskheten. Vad är vårt ”vi”? Hur har det förändrats över tid? Det skulle vara intressant att studera vad som menats under olika perioder, i olika sammanhang, jämföra med andra länder. Måste ett nationellt vi vara exkluderande – jag tror det, men måste det vara så?

från svarthålsbyn till möllevången

kunskaper. I jobbet var det en fördel – de anställda möter människor från många länder i arbetet. Men det värderades inte av arbetsgivaren. ”Social kompetens” värderades högt – men man glömde den sociala kompetens som kan ligga i att kunna kundernas språk och ha erfarenhet av att ha befunnit sig i deras situation. Att företaget skulle nämna språkkunskaper som en merit i anställningskraven har de inte heller sett. I stället uppvärderar man inom företaget teknisk-praktisk kunskap – det gynnar männen. Sammantaget kan detta vara orsak till att det finns få invandrade kvinnor på arbetsplatsen. Ulf Mörkenstam: Att anställda kan många språk är en fördel för företaget – men kan också vara en nackdel för de anställda: mötet med svenskar kan vara enklare än mötet med landsmän, det kan vara svårt ibland att ha samma modersmål. Och så har vi det faktum att den som inte talar perfekt svenska får sämre lön. Kristina Boréus: Fast det kan vara en fördel i mötet med kunderna att vara invandrare själv, att ha den viktiga erfarenheten att ha känt sig ”långt ner i samhället”.

•

Vad missar forskningen? Ulf Mörkenstam: Det skulle vara intressant att se på klasstillhörighet. I USA har man varit bra på etnisk inkludering, men klasskillnaderna består. Exkludering, uteslutning, kan ske på alla möjliga plan. Är nationalitet alltid en exkluderande faktor? Hur är det med kön? Och till exempel i Finland finns kanske de tidigare politiska motsättningarna som exkluderande faktor. Kristina Boréus: Det finns bilder av vad som är en god svensk, en god svenska, en god arbetare. En god medelklass däremot – finns den bilden? Men det är svår forskning, man måste komma åt mycket som är underförstått, oformulerat. Ulf Mörkenstam: Det finns mycket bra forskning kring de här frågorna i dag, men mycket är också väldigt styrt, inriktat på att legitimera en viss typ av politik. Jobb är till exempel ett svensk mantra i dag – se hur man nu resonerar om långtidssjukskrivna. Den gamla svenska modellen ”arbeta och bidra” tror jag man måste ifrågasätta. •

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

•

här kan man åldras på sitt modersmål TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO THOMAS HENRIKSON

När den iranska sångerskan Homeiras röst strömmar ur bandspelaren börjar Mahajabin Khalaj att klappa händerna i takt. Det är melodier om ”brinnande kärlek” men också om olycklig, ensidig kärlek, förklarar Rezai Gahagi Akbar, Mahajabins fru. Hennes man är sjuk i Alzheimer och är en av dem som bor på den persiska avdelningen på servicehuset i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Här finns också en avdelning för äldre, spansktalande invandrare som drabbats av demens och därmed tappat den svenska de har kunnat. I tio år skötte Rezai sin man hemma innan han kom in på en sjukavdelning i Kista och efter många om och men hamnade på avdelningen i Rinkeby där hela personalen pratar persiska. – Förut var han alltid arg. Nu är han lugnare och jag känner mig glad och säker när han är här, säger hon.

”När vi tittar förbi sitter folk från sex olika länder och spelar, ritar och läser runt bordet.” Persisk mat och poesi Två gånger i veckan sprider sig dofterna av persisk mat på avdelningen, lagad av personalen. På torsdagar kommer någon och läser poesi från

hemlandet, andra gånger sjunger man gamla folksånger och på tv:n rullar ständigt iranska program. På väggarna sitter bilder av Persepolis, Shiraz och annat som påminner om de trakter de gamla en gång lämnade. Det är när Homeira sjunger sina kärlekssånger som Mahajabin för ett ögonblick får liv och klappar händerna. Annars sitter han mest still, tyst och onåbar. Men han är rörlig och rask i kroppen visar det sig och elegant klädd i kostym, väst och slips. – Han tycker om kläder och han har alltid varit stilig, säger frun om sin man. De kom tillsammans till Sverige för 18 år sedan. I Iran jobbade han på televerket, i Sverige fick han bara korta praktikjobb innan han blev sjuk. Själv drev hon en frisersalong i Rågsved vilket hon fick ge upp för att bli personlig assistent åt sin man som fortfarande bara är 61 år. Ovanligt med språkgrupper Den här typen av etniskt enhetlig vård och omsorg i kommunal regi är ovanlig. I Stockholm finns det bara här i Rinkeby där man hoppas att kunna starta särskilda avdelningar också för turkar och somalier. Men verksamheten kan komma att växa kraftigt i landets kommuner. Det

Stockholm

• från svarthålsbyn till möllevången

”Han är stolt över sina avdelningar som väckt stort intresse i riksmedierna och till och med i andra länder. ” finns ett par hundra tusen utländska medborgare över 65 år i Sverige och allt fler blir dementa och förlorar det de lärt sig sedan de kom hit. För dem och för personalen blir det svårare och svårare att göra sig förstådda med varandra, vilket blir frustrerande för båda. – De blir mer pratsamma och mindre trötta när de kommer hit. Det har blivit roligare för oss att jobba och de anhöriga är nöjda och ger oss beröm, säger Nevart Ghazarian, gruppledare på den persiska avdelningen i Rinkeby. Integration mellan patienterna Den tilltagande språkförbistringen gör lätt att det blir mer missförstånd, isolering, irritation och i värsta fall handgripligheter.

Föreståndaren på servicehuset är Hossein Ahmadian. Han är stolt över sina avdelningar som väckt stort intresse i riksmedierna och till och med i andra länder. Det handlar inte bara om att för dementa invandrare och deras anhöriga erbjuda en äldreomsorg som är värdig och som gör att de mår bra. Man har också tydliga integrationspolitiska mål genom att patienter av olika nationaliteter och från alla avdelningar i huset träffas ett par gånger i veckan i hobbyrummet och man firar gemensamt sina olika, nationella och religiösa festdagar. När vi tittar förbi sitter folk från sex olika länder och spelar, ritar och läser runt bordet.

Hossein Ahmadian föreståndare på servicehuset

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

•

– Vi har gjort en kompromiss och hittat rätt koncept, säger Hossein Ahmadian och syftar på dem som strider om vad som är bäst för äldre invandrare som behöver hjälp på äldre dar: den vanliga svenska omsorgen eller den etniska modellen? Trygghet i modersmålet Här låter man de sexton personer man har plats åt på de två avdelningarna få känna tryggheten i det egna språket, den egna kulturen och de gamla traditionerna men också kunna ta del av andra folks vanor och kunskaper.

– Vi tror nämligen att också äldre kan lära sig och utvecklas, säger Hossein. Tryggheten ligger i att personalen talar ens modersmål men också i de besök man får från pensionärer och andra landsmän i området som regelbundet kommer för att prata, laga mat och umgås. Det är också tryggt med att alla på avdelningen har språket gemensamt. Hossein berättar episoden om den dementa damen som envisades med att hon skulle iväg ”till jobbet”. Det löste en annan boende genom att säga

”… vi känner oss som en enda stor familj …” Aurora Osorios får en hårfärgning av Lidia Huerta och Gricelda Otero.

Stockholm

•

att det var söndag och alltså ledig dag. Kvinnan accepterade lögnen och personalen behövde aldrig gripa in. – Tänk dig om hon hade varit på en vanlig avdelning där anställda inte hade förstått vad hon sa och varför hon försökte ge sig iväg. De hade fått stora problem att stoppa henne och kanske ha tvingats göra det med våld, säger han. Chilenska program På den spansktalande avdelningen på servicehuset samlas de boende gärna inne i Aurora Osorios rum, för det är där tv:n med de chilenska programmen brukar stå på för det mesta. När vi är där får Aurora, 78 år, en gratis hårfärgning av de anställda Lidia Huerta och Gricelda Otero. – Det här ingår egentligen inte i våra arbetsuppgifter men vi känner oss som en enda stor familj, säger Gricelda. Aurora har varit gift med en svensk men pratar numera bara enstaka ord svenska och konversationen kring hårfärgningen sker på spanska. I den här korridoren är väggarna prydda med bilder av gauchos, Pablo Neruda, Violeta Parra, den sista måltiden, la santa cena, en peruansk poncho, en karta över Chile och anslag på spanska. – De blommar upp här när de känner sig trygga. De blir lätt aggressiva om de inte förstår, säger ”hårfrisörskorna” Gricelda och gruppledaren Marcella Paz. På avdelningen jobbar även en grekiska och en svenska som har fått lära sig spanska: Språket var ett krav för anställning.

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

•

Piroger och flaggor De latinamerikanska traditionerna upprätthålls med hjälp av piroger, flaggor, danser, musik och firande av åtminstone några länders nationaldagar. Om den blå himlen i det gamla hemlandet, ”Puro Chile, es tu cielo azulado”, sjungs med särskild emfas, för många här är chilenare.

”De sjunger om den blå himlen i det gamla hemlandet.” Hossein Ahmadian förklarar att tanken med skilda språkgrupper inte handlar om segregering, för den är av ondo, utan om speciella hänsyn till äldre invandrades behov. De kommer lätt i

kläm i den vanliga äldreomsorgen. Den har oftast inte ens använt de språkkunskaper som finns bland personalen för att kunna tillmötesgå invandrargrupperna. Hossein erkänner att han själv som enhetschef inte förrän på senare år insett det här behovet. I stället har många vuxna barn själva tagit hand om sina gamla föräldrar som anhörigvårdare. Men skälet till det är inte att det är en tradition i vissa kulturer utan tvång, menar han. – De anhöriga har bara gjort det för att de inte har fått annat arbete. Det har blivit en försörjningsmöjlighet och ett sätt att slippa förnedra sig genom att be om socialbidrag, säger han. •

Fakta om forskningsprojekten

från svarthålsbyn till möllevången

Visioner krockar med byråkratisk vardag Forskare: Fil.dr Marie Carlson och fil.dr Bengt Jacobsson vid Centrum för kulturstudier, Institutionen för kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet. Syfte: Att i ett jämförande perspektiv studera hur Göteborgs stad och Malmö stad arbetar med tvärsektoriell samverkan mellan myndigheter och organisationer som utformar introduktionsprogram för flyktingar och nyanlända invandrare. Viktiga frågeställningar: Vilka strategier och handlingslinjer utvecklas bland dem som har att förverkliga denna samverkan? Hur omsätts dessa i praktiken? Vilken roll tillåts klienten spela i samverkansprocesserna? Metod: Intervjuer har skett med chefstjänstemän, handläggare och klienter. Deltagande observation har ägt rum på seminarier och arbetsmöten, på möten mellan handläggare och på möten med kommuncentrala ledningsgrupper. Analyser har gjorts av nationella, regionala och lokala styrdokument, rapporter, protokoll och överenskommelser. Arbetsförmedling, socialkontor, sfi-utbildningen, vuxenutbildningsförvaltningen och delvis Migrationsverket har studerats. Resultat: I både Malmö och Göteborg har arbetet med att realisera nationella och lokala överenskommelser för samverkan stött på betydande hinder när policydokumentens idéer och visioner konfronteras med den byråkratiska vardagen. Många tjänstemän på mellannivå är kritiska mot en toppstyrning och den dåliga återkopplingen mellan tjänstemannanivåer. På pluskontot sätts dock ökad information och kunskap om varandras olika uppgifter och villkor. Tjänstemännens upplevelse av att inte vara delaktiga har lett till både frustration och motsättningar. I Göteborg berör intressekon-

flikterna främst de kommunala flyktingenheterna och den statliga arbetsförmedlingen. I Malmö riktas kritiken mest mot den kommuncentrala Avdelningen för Integration och Arbetsmarknad (INAR) och utbildningsanordnarna. Skillnaderna mellan kommunerna kan delvis förklaras av olika upphandlingsmodeller. Malmö har upphandlat själva introduktionen i kombination med SFI-utbildning, ett slags paketlösning, där stort ansvar för samverkan läggs på utbildningsanordnarna. Göteborg har lagt ut ansvaret på samtliga organisationer. En iögonfallande expansion av styr-, lednings- och samverkansgrupper har skett i båda kommunerna. Många talar om ”mötesdjungler”. Fokus ligger på det organisatoriska ramverket med omfattande diskussioner om blanketter och redovisningssystem. Det har skett på bekostnad av framför allt introduktionsdeltagarnas delaktighet. Visionen att sätta ”individen i centrum” väntar fortfarande på att realiseras.

•

Kontakt:

Marie Carlson marie.carlson@kultur.gu.se 031-786 47 76 Bengt Jacobsson bengt.jacobsson@kultur.gu.se 031-786 53 85

Resultatredovisning: Bland annat: Marie Carlson & Bengt Jacobsson ”Tvärsektoriell samverkan i policy och praktik. Introduktion av flyktingar och nyanlända i två svenska storstadskommuner”. I Migration och tillhörighet. Red. Gunnar Alsmark, Bolette Moldenhawer & Tina Kallehave. Stockholm: Makadam förlag. att tänka på för kommunerna • Toppstyr mindre i arbetet med förändringsprocesser inom och mellan organisationer i samverkan. • Ge ökat utrymme för mer öppenhet och förhandling i arbete med att tolka och förverkliga samverkan i integrationspolitiska målsättningar. • Stöd mer aktivt introduktionsdeltagarnas delaktighet i samverkansarbete med introduktionsprogrammen.

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Ammar Makboul kom vid ett halvt års ålder till Sverige från Palestina. I dag är han 36 år och bor i Jakobsberg utanför Stockholm med fru och två barn. Han jobbar som projektledare inom äldreomsorgen vid Kista-Rinkeby stadsdelsförvaltning. Han var tidigare anställd vid Integrationsverket och fackförbundet Sif och har arbetat med frågor som etnicitet och funktionshinder, diskriminering, ohälsa och utanförskap.

Ammar Makboul:

»Anhöriganställningar kan bli en kvinnofälla« TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Allt fler arbetslösa män, och i ännu högre grad kvinnor, från andra länder sköter på kommunens uppdrag sina gamla föräldrar genom så kallade anhöriganställningar. – Här har det exploderat, säger Ammar Makboul vid Kista-Rinkebys stadsdelförvaltning i Stockholm. Han och många andra är kritiska till den här typen av äldreomsorg och rädda att den kan bli en invandrarfälla som mest slår mot kvinnor i marginaliserade bostadsområden och en början på en socialt allt mer uppdelad äldreomsorg. Anhöriganställningen kan te sig som ett enkelt sätt för framför allt kvinnor att försörja sig. För de äldre verkar det bekvämt att få bo kvar hemma, få prata sitt hemlands språk och samtidigt hjälpa sitt vuxna barn till ett jobb. Men lösningen är inte bra för någon av parterna, menar Ammar Makboul. Kvinnorna blir isolerade, får ingen träning i att prata svenska och hamnar allt längre från den svenska arbetsmarknaden. De äldre får inte

den professionella omsorg eller den hjälp med kontakter med det svenska samhället som de skulle behöva. Det finns också en risk för att båda överdriver omsorgsbehovet för att få ihop fler timmar och därmed en ersättning som det går att leva på. – Kommunens biståndshandläggare kommer i kläm när de vill vara lojala mot båda parter och mot alla mål, riktlinjer och regler som gäller för deras arbete, säger Ammar. De utsätts allt oftare för hot och kränkningar. Extra kostnader Det som öppnat för anhöriganställningarna är att de äldre numera får välja andra utförare än den ordinarie kommunala hemtjänsten vilket har lockat flera företag till branschen. Den här omsorgsformen medför extra kostnader för kommunen. För privata utförare är anhöriganställningar en mycket god affärsidé. Rekryteringsbasen är främst arbetslösa kvinnor som

Vad är bra integration?

•

saknar utbildning eller som diskrimineras på arbetsmarknaden. Det handlar om otrygga anställningar och underbetalda arbeten, menar Ammar. Kommuner och stadsdelar med många invandrare har intresserat sig för Rinkebys äldreomsorg. Ammar Makboul tror att anhöriganställningar kommer att sprida sig och att omsorgen därmed blir allt mer segregerad. Det är ju också ett sätt att få ner arbetslöshetssiffrorna bland invandrare som tvingas ta jobben för att få en inkomst och känna sig behövda. Förlegade könsroller – Det är en tillbakagång till förlegade könsroller där fattiga invandrade äldre tas om hand av sina döttrar i hemmen. För kommuner kan det te sig bekvämt att säga ja till den här sortens traditionella äldreomsorg. I stället borde de ta till vara de kunskaper om andra kulturer och språk som finns bland personalen i den ordinarie äldreomsorgen. De kan också ordna särskilda avdelningar för äldre som kommer från vissa länder. Två sådana särskilda äldreboenden finns för övrigt i Rinkeby. – Men det vanliga hittills har varit att man bara ser folks olika etniska bakgrunder som problem. Det saknas forskning och kunskaper om situationen för invandrade äldre, normen är fortfarande svenskhet, säger Ammar Makboul. ❧

Ammar Makbouls tips till kommunerna

• Var lyhörd mot frontpersonalen i marginaliserade områden och ta deras erfarenheter, kunskaper och varningar på allvar. • Kartlägg konsekvenserna av anhöriganställningarna, som växer fram i vissa områden. • Belys aspekten etnicitet i kvalitetsmätningar och i utvecklingen av äldreomsorgen.

Eskilstuna

från svarthålsbyn till möllevången

•

sveriges finska huvudstad TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

I ett industriområde strax utanför centrum hittar man Eskilstuna Finska Förening. En tom flaggstång, lätt rostig, trotsar den grå hösthimlen. Här vajar den finska flaggan då och då, vid fester, högtidsdagar och begravningar. Kanske blir det snart en ny flagga, den sverigefinska med blågult kors på vit botten? – Det finns många åsikter om den saken, säger Soili Pesonen. I över tjugo år har hon jobbat här, just nu på halvtid som den enda anställda i verksamheten. Hon lockas av idén med en alldeles egen flagga för minoritetsgruppen, ett förslag som just nu diskuteras intensivt i sverigefinska kretsar. De evigt unga … Tunga lastbilar mullrar på gatan utanför, men här inne hörs roligare ljud från stora samlingssalen. Där står ett dussintal herrar och damer som träffas varje tisdag för att sjunga tillsammans. – Vi sjunger julsånger här, ropar en herre välkomnande. Dragspelaren Helmer Jyrkäs tar ton, och så är de igång igen. Vad är det här för kör? – Vi är Ikinuorten lauluryhmä, säger en. Ikinuoret – det är ett underbart ord för pensionärsgruppen: ”De evigt unga”. Men De evigt ungas sånggrupp är de ändå inte.

Eskilstuna

• från svarthålsbyn till möllevången

”Kanske blir det snart en ny flagga, den sverigefinska med blågult kors på vit botten?” – Nej, voj, vi har nog ett annat namn, funderar en dam. Men vilket? De grubblar en stund och letar i pappren. – Muuttolinnut är det ju! Flyttfåglarna! Och så flyger de vidare på välbekanta toner från barndomen i Finland. … men de unga kommer inte Eskilstuna Finska Förening har uppnått en respektabel ålder, den grundades redan 1955, i samband med den stora arbetskraftsinvandringen från Finland. Ungefär 300 000 finländare kom till Sverige, den största gruppen mellan 1950 och 1970. De flesta bosatte sig på industriorter i Mälardalen, många av dem kom till Eskilstuna. I dag finns här omkring 12 000 sverigefinnar, cirka tio procent av kommunens invånare. När föreningen var som störst hade den 1 300 medlemmar, i dag är de drygt 300. – De unga kommer inte längre, säger Soili Pesonen. Det traditionella föreningslivet lockar inte, ungdomarna söker sina nöjen på annat håll. Hur är det att vara finsk i Eskilstuna? – Himla bra, säger de evigt unga över kaffet och kakorna.

De beskriver en stad där den finska servicen fungerar nästan överallt, berättar om finskspråkiga vårdavdelningar och trygghet i den sverigefinska identiteten. Soili Pesonen ser ändå en avigsida med all den goda servicen. Hon kom 1969 till Eskilstuna, men tycker inte att hon talar så bra svenska, det finns så många finnar här att det inte behövs. Och det är ju inte så bra, konstaterar hon: – När man nu är här borde man kunna svenska. Finskheten finns överallt Hennes man Seppo Pesonen kom till Eskilstuna från Helsingfors för femton år sen. Mest har han jobbat i Stockholm, med den finska nyhetstidningen Viikkoviesti – ett lite slitsamt dagligt pendlande. Nu guidar han oss runt i det finska Eskilstuna. Han pekar på fabriksbyggnaderna: Här ligger eller låg Alfa Laval, Outokumpu, Volvo, Bolinder Munktell … – Och där är en finsk däckfirma. – Där låg föreningen i tjugo år in nan vi flyttade. – Där är en finsk närbutik. Inne i närbutiken står Kari Mattila som tog över affären för ett halvår sedan och nu fyller den med varor som han köper in i Finland.

•

Eskilstuna

”… och där står burkar med inlagda mujkor och småabborrar i tomatsås … korvkringlor och piroger i långa rader.” Ett eldorado för hemlandsnostalgiker: Valios glass och de traditionella ostarna: Emmenthalern, edamern, Kos-kenlaskijas smältost … och där står burkar med inlagda mujkor och småabborrar i tomatsås … korvkringlor och piroger i långa rader och kalakukko, det traditionella brödet med inbakat fläsk och småfisk … finska ägg, finsk choklad, finsk salmiak. Vad säger de svenska kunderna om en sån närbutik? Allt är finskt utom mjölken från Arla. Kari Mattila är lakonisk: – Nå, några är sura och några är glada.

Man skäms inte längre … Några glada möter man också i huvudbiblioteket i centrum, dit många finsktalande kommer för att läsa dagstidningarna. En rejäl avdelning med finsk vuxenlitteratur sträcker sig in bakom tidningshyllorna. Inte långt därifrån ligger Mälardalens högskola och Finskt språk- och kulturcentrum. Här inne sitter professor Jarmo Lainio och lektorn Raija Kangasalo, som tillsammans driver det sverigefinska forskningscentret. Här pluggar ett fyrtiotal studenter finska – mest sverigefinska ungdomar – och här arrangeras kulturaktiviteter, seminarier och konferenser om sverigefinskhet och mångkulturalitet. Kommunen är medfinansiär, och mycket engagerad i verksamheten. Jarmo Lainio är född och uppvuxen i Eskilstuna. Han minns en ungdom då man inte vågade tala finska offentligt. Det är bättre nu: – I dag hör jag finska på gatorna. Man skäms inte längre. … fast folk blänger Men lärarna som samlats i den sverigefinska skolans lärarrum talar om en annan verklighet: folk blänger när man talar finska på gatan, man är fortfarande lite försiktig. Skolan startades för 15 år sedan och har nu 135 elever plus 110 barn i förskolan. Skolan fungerar väl. Över 90 procent av eleverna är behöriga för gymnasiet när de går ut. Årskurserna är små, i snitt 13 elever. Undervisningen är tvåspråkig genom hela skolan, med en viss övervikt för finskan under de första åren. Målet är att eleverna ska

Eskilstuna

Stolthet och osäkerhet ”Finländare som bor i Sverige är stolta över sina rötter och vågar modigt framhäva finskheten” står det i skolpresentationen. Stärker skolan finskans status? Ja, det är något man strävar efter. Men det är tydligt att det finns en osäkerhet om gruppens status i Sverige.

Lärarna framhåller sådant som att ”finska arbetare har gott rykte i hela världen, för vi jobbar bra”. Kanske en del beror på att finnarna i Eskilstuna av tradition jobbat i industrin. De flesta barnen i skolan kommer från arbetarfamiljer, utan studietradition. Att det nu finns en finsk avdelning inom högskolan uppfattas som statushöjande: – Fler akademiker är bra! Kommunens inställning till skolan är mycket positiv, försäkrar rektorn Leila Holmström. Kommunen har haft finska klasser i grundskolan sedan 1973, men skolan har inneburit att man kunnat lägga ner den verksamheten. De finska barn som nu går i kommunala grundskolor får modersmålsundervisning 45 minuter i veckan.

från svarthålsbyn till möllevången

vara helt tvåspråkiga när de kommer till gymnasiet. – Det kan ta lite längre tid att lära sig på två språk, men lärandet blir starkare och barnen blir flerspråkiga, säger en lärare. – Ja, och de får bättre problemlösningsförmåga, säger en annan. De andra håller med. Enigheten i lärarrummet är stor.

•

”… det kan ta lite längre tid att lära sig på två språk.”

Eskilstuna

från svarthålsbyn till möllevången

•

Här bevaras finskan – Det här är den enda realistiska möjligheten att bevara finskan, föräldrarna kan inte ensamma göra det, säger en av lärarna och de andra nickar instämmande. Hit kommer barn som talar finska hemma, men också barn med svenska som modersmål. Föräldrarna vill att de ska lära sig finska för att kunna hålla kontakt med släkten. Ute på skolgården mixas språken lite hipp som happ. Inne på en förskoleavdelning pysslar Anna-Liisa Tuovila tillsammans med en handfull sexåringar. Det är lugnt och stilla, barnen klipper och klistrar. Det är typisk sexårsverksamhet, men fokus här ligger på språkutvecklingen. Barnen tränas konsekvent i både finska och svenska, och Anna-Liisa Tuovila jobbar med att lära barnen läsa på det starkare språket.

”Barnen tränas konsekvent i både finska och svenska.”

– Det är bra att de kan läsa när skolan börjar, så de kan fokusera på inlärningen, säger hon. Korv på båda språken Inne på grillen vid torget är det ingen som blänger när man talar finska. Elli Lindgren serverar raskt hamburgare och tunnbrödsrullar och mixar obesvärat språken allt efter kundernas behov. – Ni måste träffa Elli, säger vår guide Seppo Pesonen. Hon är lite av en institution efter 35 år i Eskilstuna. Hon kom till Stockholm 1965 från Jämsä i mellersta Finland. Efter några år i huvudstaden flyttade familjen till Eskilstuna, och här trivs hon: – Det här är en trevlig plats. Fast sörmlänningarna är lite sega, det tar lång tid att introducera nya korvar. Elli Lindgren är också seg, fast i en lite annan betydelse. Hon håller fast vid finskheten. Efter mer än 40 år i Sverige är hon fortfarande lika finsk, håller på Finland i landskamperna och resonerar gärna om bastumästerskapen i Eskilstuna, inför finska bastuVM. Har hon någonsin haft problem med finskheten? Hon funderar – visst har någon nattkund bett henne försvinna tillbaka till Finland, men nej, det räknas inte riktigt. – Det beror kanske på hur man själv är, funderar hon. Men det skulle nog vara lättare om inte finnar alltid förknippades med kniven och spriten. – Fast det är ju sant också, det där med spriten, konstaterar Elli Lindgren och återgår till korvstekningen. •

Eskilstuna

• från svarthålsbyn till möllevången

Elli Lindgren har arbetat på grillen i 35 år.

Eskilstuna

från svarthålsbyn till möllevången

•

medveten satsning på finskhet TEXT JOLIN BOLDT FOTO THOMAS HENRIKSON

Eskilstuna har länge arbetat för att bli ett finskt förvaltningsområde. Det skulle innebära att finsktalande skulle ha rätt att använda sitt språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar. Det skulle också ge rätt att få förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska. Nu verkar regeringen backa på idén om fler finska förvaltningsområden än de som redan finns i Norrbotten.

Men Sirpa Lindelöf, som samordnar och bevakar de finska frågorna i staden har inte tappat sugen: – Det spelar inte så stor roll vad saker heter, vi har redan servicen här. I Eskilstuna finns finskspråkig förskola och skola, äldreomsorg, hemvård och dagverksamhet. Bibliotek och kul turverksamhet satsar på finska, och på medborgarkontoren finns finsktalande handläggare. – Vi kanske inte tänker så mycket på det, det bara finns här. Finskan är en del av Eskilstuna. Just nu satsar kommunen på att lyfta fram den finska servicen på hemsidan, som än så länge inte varit särskilt finsk. – Vi måste visa upp det vi har, säger Sirpa Lindelöf, som också hoppas på en mer aktiv rekrytering av finskspråkiga och drömmer om mer övergripande samhällsinformation. Sarita Hotti, s, är ordförande i arbetsmarknads- och familjenämnden. Hon är född i staden och gick i finsk klass till och med årskurs 6. – Jag tycker vi är väldigt välrepresenterade, i vår fullmäktigegrupp på 40 är vi 7–8 finsktalande. Målsättningen att staden ska ha finsk service är självklar för henne. Hon berättar att stadens annonser är tvåspråkiga och att fullmäktiges dagordningar också finns på finska. Hon hoppas kommunen ska börja översätta beslut som rör människor med andra språk – och då inte bara till finska.

Fakta om forskningsprojekten

från svarthålsbyn till möllevången

Ojämlikt på kommunal arbetsplats Forskare: Kristina Boréus, docent, och Ulf Mörkenstam, fil.dr, båda vid statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Syfte: Att studera ojämlikhet och förutsättningar för jämlikhet mellan personer tillhöriga olika samhällsgrupper – män och kvinnor, invandrade och infödda – på en kommunal arbetsplats. Frågan om jämlikhet gäller bl.a. möjlighet att påverka på arbetsplatsen och löner. Viktiga frågeställningar: Vad hindrar en att påverka sin arbetsplats och sin egen arbetssituation? Är det lika svårt eller lätt för kvinnor och män, för personer som är uppvuxna i Sverige och för personer som har invandrat från något annat land att påverka? Vilka orättvisor uppfattar de anställda råder på arbetsplatsen? Hur kan jämlikhet mellan olika grupper uppnås? Metod: Enskilda intervjuer och gruppintervjuer med de anställda står i fokus. Vidare analyseras lönestatistik och annan information om företaget. Forskarna har också studerat arbetet på plats och deltagit i många arbetsplatsträffar. I undersökningen delades de anställda in i tre huvudgrupper: svenskfödda kvinnor (de utlandsfödda kvinnorna var få), svenskfödda män och utlandsfödda män. Resultat: Invandrade personer på den undersökta arbetsplatsen upplevde att de hade sämre möjligheter att påverka arbetet och arbetsplatsen än vad svenskfödda tyckte att de hade. De vågade i mindre utsträckning kritisera och uppfattade oftare att ingen lyssnade till deras förslag – ofta kände de att de talade för döva öron. De kunde också ge färre konkreta exempel på att de påverkat ar-

betsrutiner och liknande än de svenskfödda. Svenskfödda män hade i större utsträckning än kvinnor och invandrade män kunnat påverka sin position på företaget. De upplevde en större trygghet i arbetssituationen. Kvinnor och invandrade män uppfattade ofta att de tjänade orättvist lite. Lönestatistiken visar också att svenskfödda män i de flesta positioner tjänade mest, att kvinnor i samma positioner tjänade något mindre och invandrade män minst. Detta förklaras inte av att de svenskfödda männen skulle ha längre erfarenhet av arbetet. Vid lönesättningen premierades inte de goda kunskaper i andra språk än svenska som de invandrade anställda besatt – trots att de hade stor nytta av dessa språkkunskaper i det dagliga arbetet.

•

Kontakt:

Kristina Boréus 08-16 26 32 kristina.boreus@statsvet.su.se

Ulf Mörkenstam 08-16 13 75 ulf.morkenstam@statsvet.su.se

att tänka på för kommunerna • Det måste stå klart att kritik från de anställda är tillåten och nödvändig för verksamhetens utveckling på kommunala arbetsplatser och inte något som bestraffas. Det bör finnas klara rutiner för att ta tillvara och beakta alla anställdas förslag. • Det kan vara en god idé att frångå individuell lönesättning för att komma ifrån upplevda orättvisor. Om man ändå har sådan bör kriterierna för vad som ger högre lön vara tydliga och möjliga att diskutera för de anställda. Kunskaper i andra språk än svenska bör vara meriterande vid både anställning och lönesättning då detta är relevant – vilket ofta är fallet på kommunala arbetsplatser i områden där många boende har invandrarbakgrund. • På varje arbetsplats bör man på allvar uppmärksamma frågan om kvinnliga och invandrade anställda missgynnas vad gäller inflytande, trygghet och löner och gå vidare där det behövs. Mer forskning om ojämlikhet i arbetslivet behövs.

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Pirjo Lahdenperä är Sveriges första professor i interkulturell pedagogik, och forskningsledare på Centrum för interkulturell skolforskning vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Hon leder ett forskningsprojekt inom utbildningsförvaltningen i Södertälje kommun, där man vill föra in aktuell forskning i det praktiska arbetet.

Pirjo Lahdenperä:

»Skolan ska inte behandla eleverna lika« TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Det finns skolor som arbetar otroligt bra under svåra förhållanden. De gör en samhällsinsats utöver det vanliga, sliter med segregation och sociala och ekonomiska problem. – De gör ett helt otroligt jobb, säger Pirjo Lahdenperä. Ändå får skolorna ofta kritik från omvärlden, också för misslyckanden som de inte är ansvariga för. Ett exempel är när svenska föräldrar flyr en skola – kommunen kan se det som skolans fel. Men det är ofta andra strukturer, till exempel bostadssegregationen, som är problemet. Man måste kunna diskutera sådant, i stället för att göra skolan till syndabock, anser hon. Ny kunskap behövs Men samtidigt krävs pedagogisk utveckling. Pirjo Lahdenperä är bekymrad över ”mittemellanskolorna”, de som varit helt svenska skolor och börjar få in allt fler invandrarelever. Skolor som inte ännu har kunskap om och erfarenhet av interkulturellt arbete.

– De multietniska skolorna har förståelse för problemen, de nya skolorna har mycket kvar att lära sig om mångkulturalism och interkulturalitet. Den här förändringen sker förstås i storstäderna, men också i mindre kommuner har man den här typen av problem, i Gislaved, Södertälje, Borås, Västerås, Eskilstuna ... Här behövs kunskapsutveckling. – Men hur stor intern pedagogisk diskussion finns det? Det skulle behövas mer – och det är också något som lärarna önskar. Det finns personalgrupper på skolan som nästan aldrig får eller väljer att få kunskaper om mångkulturell skola eller interkulturell undervisning, konstaterar hon. Hennes bild är att det mest är rektorer, svenska 2-lärare och modersmålslärare som man satsar på när det gäller interkulturell pedagogik. De andra, som yrkeslärarna, lämnas ofta utanför. Hon oroar sig över att lärarna drunknar i en ökande juridik och administration, och inte hinner med den pedagogiska utvecklingen. Och

Vad är bra integration?

Skapa lösningar tillsammans – Många kommuner är dåliga på att skapa lösningar tillsammans med invandrarna. I stället gör man saker för dem. Likabehandling kan misstolkas som att behandla alla som de vore lika, konstaterar Pirjo Lahdenperä. Om man ska stuva in alla under samma tak finns det inte utrymme att se olika kulturella skillnader och behov. – Man måste ta hänsyn till vilken grupp det gäller, hur länge den varit här, hur stor den är, vilket kulturellt kapital den har. ❧

från svarthålsbyn till möllevången

vem ska hinna samverka med föräldrarna? Lärarna har sin arbetstid, de vill inte ha mera jobb utanför sin undervisning. Det leder till att man blir ointresserad av vad föräldrarna tänker och tycker och tillskriver föräldrarna problem och okunnighet, i stället för att ta med dem i skolutvecklingen. Resultatet kan bli en ”obegriplig” skola för föräldrar, med föräldramöten som bara skapar fler frågor, man möts inte och förstår inte varandra. Pirjo Lahdenperä är rejält kritisk mot en agenda som innebär att man inte tar vara på vad människor själva vill och kan, och att man tror att samma lösningar ska fungera för alla.

•

Pirjo Lahdenperäs råd till kommunerna

• Se till att inte alla invandrare hamnar i samma skola, dvs. segregerade skolor utan svenska elever. Eleverna har inte möjlighet att lära sig svenska i en skola utan svenska elever. Satsa på blandade skolor! • Ungdomarna ska bli flerkulturella, det är den bästa integrationen, ungdomarna måste få skapa ”en tredje identitet” som sverigefinnarna i Eskilstuna, man kan vara både svensk, finsk och sverigefinsk. Om man förnekar gruppers särbehov finns det risk att de isolerar sig. • Kompetensutveckla personalen, öka deras förståelse för mångkulturalism och interkulturalitet. • Stötta den personal som jobbar med mångkulturellt ledarskap. • Var inte rädd för konflikter, och sopa dem inte under mattan – använd dem i stället för utveckling och integration. • Skapa resurs- och kompetenscentra i kommunen och forskningscirklar som stöd för pedagoger.

Södertälje

från svarthålsbyn till möllevången

•

fotbollsfeber i Mesopotälje TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Södertälje

från svarthålsbyn till möllevången

Boom – bo-doom … Trummorna börjar mullra och fyra gigantiska flaggor med den assyriska stjärnan vecklas ut över läktaren medan konfettin – omsorgsfullt sönderklippta tipskuponger – singlar ut över arenan. Det är ingen särskilt laddad match, men den här soliga söndagseftermiddagen har ändå över tvåtusen personer tagit sig till utkanten av Södertälje för att se Assyriska FF spela mot ”lillebror”, Valsta Syrianska från Sigtuna. De kommer i små grupper. De unga männen i hejaklacken har redan samlats inne på arenan. En liten flicka skyndar förbi, insvept i den assyriska flaggan, eleganta unga kvinnor försöker hålla ordning på barnvagnen medan farmödrarna håller ett öga på småttingarna. Grupper av medelålders herrar i propra kostymer diskuterar allvarligt, en nunna sveper förbi och rullstolarna står i kö till hissen. På stora läktaren är de flesta assyrier – nittio procent, gissar en kille från laget. På läktaren mittemot sitter ett par hundra syrianer som hejar på Valsta. Två starka lag En högtalarröst uppmanar publiken att åka till ett seminarium om situationen i Mellanöstern, i Norrköping nästa helg. Svårt att tänka sig sånt på en annan arena. Fotbollen har fått ett starkt symbolvärde för assyrierna och syrianerna

•

i Södertälje. Visst är de en stor och tydlig grupp i staden – men ändå inte fler än cirka 20 000 personer. Ändå har de lyckats skapa två starka lag med elitambitioner. Både Assyriska FF och Syrianska FC spelar i division 1. Är de naturligt lysande fotbollsspelare? Eller handlar det om något annat? Är det kanske ett tecken på sekularisering, där fotbollen börjar utmana kyrkornas plats i människors medvetande? Eller har fotbollen blivit en samlande symbol för en starkare nationalism, handlar det om att driva den assyriska/syrianska frågan på alla fronter?

”Hur lyckas de vara så starka, så framgångsrika?” Ett folk – eller två, tre, fyra … Ett folk. Suryoyo. Eller två – syrianer och assyrier? Eller fyra–fem? Man kan öka på listan med kaldéer, araméer, babylonier ... och hur är det med mandéer? De talar samma språk. Men vad heter det? Assyriska, arameiska ... och förresten talar många bättre turkiska eller arabiska. Samma religion – men flera olika kyrkor. Hur lyckas de vara så starka, så framgångsrika? Det handlar i alla fall inte om den stora enigheten. – Vi är samma folkslag, säger allihopa bestämt innan de börjar beklaga de andra gruppernas ovilja att samarbeta.

Södertälje

från svarthålsbyn till möllevången

•

Danny Shaheen har varit med i klubben sen han var fem år.

Man växer upp med sin familj, sin kyrka, sitt fotbollslag. Är du syrian går dina barn i Syrianska FC:s fotbollsskola. De assyriska barnen lär sig dribbla hos Assyriska FF. Riskerar inte assyr/syrianernas framgångar att mattas av, när alla är så upptagna med att avvisa varandra? Eller är de oavbrutna stridigheterna ett sätt att upprätthålla minoritetsmedvetenheten, ett utslag av deras omåttliga energi? Det här enar oss Uppe på pressläktaren sitter Danny Shaheen som ska skriva om matchen för Assyriskas hemsida. Han har varit med i klubben hela sitt liv, säger han. Eller åtminstone sen han var fem.

”Det här är nåt som enar oss, vi i samma folkgrupp.” – Då började jag med knattefotboll, säger han drömmande och minns hur stort det var att vara bollkalle vid en match.

Från knattefotbollen har han gått vidare, och till och med varit otrogen – han har spelat för andra klubbar – men han återvänder alltid hit. Just nu spelar han inte för klubben, han har fullt upp med tandläkarstudierna, men det är självklart att han jobbar ideellt ändå. – Det här är nåt som enar oss, vi i samma folkgrupp. Danny blir ivrig: Assyriska är ansiktet utåt, en röst, det är viktigt att världen får veta om assyriernas situation. Radband och hejaramsor Bo-boom, bo-boom – Dannys röst dränks då och då av trummorna och hejaklackens ramsor, publikhavet börjar vakna till och ropa, applådera, stöna medan kvinnorna uppmuntrar med la-la-la-anden, Mellanösterns ululerande, som tillrar som pärlor över bänkraderna, medan de äldre männen snor sina radband. Andra halvlek, två spelare krockar och den ena, en kille från Assyriska

Södertälje

•

”… över tvåtusen personer har tagit sig till utkanten av Södertälje …”

bärs ut på bår. Danny följer intensivt med, anteckningsblocket ligger bortglömt, handen trummar mot bordet. Just nu är det tre assyriska spelare på plan. Längtar han ut dit? – Såklart, svarar Danny utan att tveka. Vem gör inte det? – Vi måste vinna Nere vid skranket står en publikvärd, spänt uppmärksam på matchen. Sonen spelar i juniorlaget, mannen står här vid alla matcher. Om inte Assyriska vinner serien, vilket lag skulle han hålla på? Han

funderar ett ögonblick, ansiktet blir strängt: – Det går bara inte att tänka på. Men Danny Shaheen är beredd att tänka på frågan, han funderar på Boden, Västerås … nej, Umeå i så fall. Inte de två syrianska klubbarna då? – Nä! Men de är era kusiner? Danny skakar på huvudet: – Namnkonflikten, förstår du. Splittringen! Jag tänker på folkmordet, de sätter inte sånt i centrum. Han blir lite dyster, de är ju ändå samma folk.

Södertälje

från svarthålsbyn till möllevången

•

– Att det har gått så långt att man förväntas eller tvingas välja sida, när det egentligen inte borde vara så, gör mig verkligen ledsen. Det enda det gör är att minimera chanserna till ett återförenande av vårt folk. Men så lyser han upp: Vi assyrier försöker i alla fall vara diplomatiska. På så sätt kanske det finns hopp ändå, avslutar han. Matchen är över. 1–0. Valsta-syrianerna har packat ihop sina grejer och gett sig hemåt, arenan ligger tom. Då kilar småkillarna fram, en liten tioår-

ingsarmé i Assyriskas tröjor, beväpnad med sopborstar och burk- och pappersplockare. Ska de som vuxna känna sig som assyrier och muttra över syrianer och kaldéer? Som svenskar? Eller – befriande – som allting på en gång. De dribblar runt med kvarlämnade läskflaskor och berättar att de är bäst i laget, medan de lite halvhjärtat skyfflar runt konfettin. Men så småningom blir det ordning igen, fotbollsarenan ligger tom och väntar. •

”… konfettin – omsorgsfullt sönderklippta tipskuponger – singlar ut över arenan.”

Fakta om forskningsprojekten

från svarthålsbyn till möllevången

Dåligt stöd för invandrad fotboll Forskare: Torbjörn Andersson, lektor i idrottsvetenskap på Malmö högskola. Syfte: Att studera de rivaliserande fotbollsklubbarna Assyriska FF:s och Syrianska FC:s plats i Södertälje och deras roll för integrationen. Att ge en överblick över invandrarfotbollens historiska utveckling i Sverige. Viktiga frågeställningar: Vilken syn finns på invandrarklubbarna Assyriska FF och Syrianska FC i Södertälje? Hur har de behandlats av kommun, sponsorer, media och allmänhet? I vilken utsträckning har klubbarna bidragit till integrationen i Södertälje? Hur har invandrarfotbollen växt fram? Metod: Sport- och dagspress från perioden 1950 till 1975 har studerats. Länstidningen i Södertälje under 1990-talet har analyserats. En stor enkätundersökning gjordes 2005 för att se hur Södertäljes gymnasieungdomar ser på klubbarna. Ett tiotal intervjuer har också gjorts med representanter för klubbarna, supportrar, kommunpolitiker och lokala medier. Resultat: Svensk fotboll har länge varit förhållandevis etniskt homogen och stängd för utländska spelare. Invandrarlag dyker upp efter kriget som arbetsinvandring. Tidigt uppmärksammas dessa klubbar för spelar- och publikbråk och det skrivs om ”hetlevrade sydlänningar”. Den synen var dominerande då de två klubbarna bildades i Södertälje under 1970-talet. Assyrierna och syrianerna byggde upp en stark lokal kultur, delvis präglad av konflikter mellan grupperna, inte minst inom fotbollen. Denna växte sig allt starkare i staden som av tradition dominerats av ishockey baserad på etniska svenskar och den stora finska invandrargruppen. Assyriska och Syrianska fick inte mycket stöd av kommun och storföretag och den

”svenska” publiken visade inte något nämnvärt intresse. Klubbarna och deras supportrar kände sig snarast motarbetade. Däremot skrev lokala medier positivt om klubbarna och deras publik. Trots den svaga stöttningen lyckades Assyriska FF, som första invandrarlag, nå allsvenskan. Kommunens bristande bidrag till klubben blev akut genom den undermåliga hemmaplanen. Först efter den allsvenska säsongen stod en nybyggd arena klar.

•

Kontakt:

Torbjörn Andersson torbjorn.andersson@mah.se 040-665 70 00

Enkätundersökningen bland gymnasieungdomarna visade att assyriska och syrianska ungdomar känner sig som de mest välintegrerade i staden, och klubbarna har spelat en roll i detta. Varken etniska svenskar eller i ännu högre grad de med finsk bakgrund har samma positiva syn. Undersökningen visar att de två klubbarna inte engagerar många utanför den egna etniska gruppen. Slutsatsen är att kommun, storföretag och Södertäljes allmänhet inte har stöttat den fotbollskultur som på många sätt är unik i fråga om spelskicklighet, publik atmosfär och många kvinnor på läktarplats. Assyriskas framgångar har gett större genklang utanför än i Södertälje. Resultatredovisning: ”Fotbollen i Södertälje”, www.idrottsforum. org; artikel i Invandrare & Minoriteter nr 1 2007 och en kommande artikel i Soccer & Society 2008.

att tänka på för kommunerna • Ha en tät dialog med invandrarklubbar, så att de inte känner sig marginaliserade. • Utnyttja invandrarklubbarnas många gånger unika kvalitéer till gagn för kommunen.

Södertälje

från svarthålsbyn till möllevången

•

segregerade och mycket framgångsrika TEXT JOLIN BOLDT FOTO SÖDERTÄLJE KOMMUN

I kommunhusets fikarum står en ikon med texten ”God bless our home”. Typiskt svenskkommunalt ...? – Södertälje är nog unikt, säger Anders Lago (s), sedan 1998 ordförande i kommunstyrelsen. Ungefär 25 procent av invånarna i hans stad är assyrier och syrianer. Det sätter sin prägel på Södertälje, en så stor och – på sitt sätt – sammansvetsad grupp påverkar självklart stadens vardag. I andra kommuner med många invandrare handlar det oftast om en blandning av olika grupper. Anders Lago säger att assyrierna och syrianerna på många sätt är den mest väletablerade gruppen i Södertälje. Han målar upp en ljus bild av människor som efter kort tid i Sverige etablerar sig som företagare och som aktivt deltar i samhället och samhällsdebatten. Få lever på bidrag, organisations- och kulturlivet är starkt.

”Assyrierna och syrianerna är på många sätt den mest väletablerade gruppen i Södertälje.” Ljust – men med en avigsida Men för Anders Lago har den ljusa bilden också en avigsida: Den självvalda boendesegregationen. Sammanhållningen inom gruppen är stark och

positiv, men kan också kännas uteslutande. Anders Lagos barn har vuxit upp i Ronna och han vittnar om en viss frustration: – Det är inte enkelt som etnisk svensk att närma sig gruppen. Det är inte lätt att bli vän med en assyrier eller syrian. Anders Lago tystnar och funderar ett ögonblick. – Fast de säger säkert samma sak om oss. Ny invandring varje månad Just nu kommer 100–150 flyktingar varje månad till Södertälje. Det är nästan bara kristna från Mellanöstern som nu söker sig hit, de flesta från Irak. De nyanlända möts av landsmän och trosfränder, de får trygghet, men klarar sig länge utan att tvingas möta det svenska Sverige. – Det är ett problem för de nyanlända, det tar lång tid innan de lär sig svenska, de blir uteslutna från arbetsmarknaden. Ändå finns det starka drivkrafter för integration: eftersom det inte finns någon möjlighet att återvända, vet de att de kommer att stanna här. Tjejerna går vidare Anders Lago tror att en förändring är på väg. Den yngre generationen utbildar sig, många flyttar till villor utan-

Södertälje

• från svarthålsbyn till möllevången

Anders Lago, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande.

för Hovsjö och Ronna, där gruppen etablerat sig. – Framför allt tjejerna går vidare till högre utbildning. Han ser framför sig hur gruppens starka entreprenörsanda kan erövra nya nischer, advokatbranschen, IT … Det är tydligt att Anders Lago är lite frustrerad över att assyrierna och syrianerna valt att leva så pass segregerat, och ser fram mot ett annat slags integration. Det måste ta tid För trettio år sedan försökte kommunen mota boendesegregationen och styra assyrier och syrianer till andra områden. – Men vi fick på tafsen av DO, konstaterar Anders Lago. I dag är det överhuvudtaget inte en aktuell tanke, förändringar sker över generationer. Han minns ett besök för några år sedan i staden Oberá i Argentina, dit svenskarna utvandrade för hundra år sedan. Den svenska kyrkan och den svenska skolan är fortfarande viktigast där.

– Det gav mig perspektiv på assyrierna och syrianerna i Södertälje. Han talar lite självironiskt om stadens ”många fina integrationsprogram”. – De har alla misslyckats när det gäller assyrierna och syrianerna.

”Gruppens starka entreprenörsanda kan erövra nya nischer, advokatbranschen, IT …” Starkt modersmål Eftersom man bor nära varandra växer barnen upp med modersmålet levande runtomkring sig. Kan inte det starka modersmålet leda till bättre svenskkunskaper och i förlängningen vara en förklaring till att ungdomarna i så hög utsträckning går vidare till högre studier? Anders Lago tror inte på den tanken. – Nej, jag tror att det finns starka drivkrafter hos de unga att bli något annat än föräldrarna – framför allt gäller det tjejerna som inte vill ha det som mamma och mormor. •

från svarthålsbyn till möllevången

Kapitel 4

Att arbeta tillsammans

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Irene Molina är docent i kulturgeografi och lektor vid Uppsala universitet. Irene Molina arbetade i Chile med inriktning på socioekonomisk segregation. Hon kom till Sverige 1986 och skrev här sin doktorsavhandling ”Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet.” I dag forskar hon om social rättvisa i städerna. Hon undersöker också intersektionalitet, hur olika maktstrukturer påverkar varandra.

IRENE MOLINA:

»Olika slags förtryck samverkar i segregationen« TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Irene Molina bor inte i ett elfenbenstorn. Hon forskar om sociala orättvisor och vill att hennes forskning ska vara ”samhällsrelevant”. – Jag vill arbeta med sådant som kan leda till förändring. I linje med detta ägnar hon mycket tid åt att föreläsa – gärna på en icke-akademisk nivå – och skriva populärvetenskapligt, för att öka förståelsen för olika förtrycksmekanismer. Irene Molina har, tillsammans med Diana Mulinari och Paulina de los Reyes, lanserat det besvärliga – men nyttiga – ordet intersektionalitet, hur olika diskrimineringsmekanismer samverkar med varandra. Mycket av debatten kring integrationsfrågor har fokuserat på etnicitet, men på senare år har man börjat inse att man också bör ta hänsyn till annat. Irene Molina har lyft upp också kön och klass i sina undersökningar av hur vi utformar våra städer. – Och sen har vi också andra frågor, som funktionshinder, sexualitet och så vidare – alla

100

faktorer som har betydelse för hur du utformar ditt liv. Irene Molina började studera boendesegregationen i Sverige och slogs snart av att det var en allmän uppfattning att invandrarna själva valde segregationen. Och Irene Molina kände inte igen sig och sina erfarenheter bland annat från sfi-kurserna när hon kom till Sverige: – Jag kan lova dig att jag aldrig har mött någon som sagt ”jag vill bo nära mina landsmän” – alla var måna om att bo bland vanliga svenskar. Det är förstås ingen allmän sanning, påpekar hon, men hon förvånades över hur ofta forskningen förmedlade kunskap som inte alls stämde med hennes egen erfarenhet som invandrare. Hon hittade ”etablerade sanningar” om segregation och om de svenskglesa bostadsområdena, som helt saknade belägg – ett slags mytbildning om de här frågorna. – Jag behövde förstå mera om fördomar, konstaterar hon.

Vad är bra integration?

•

Intersektionalitet blev ett nyckelord. – Det är ingen metod, inget recept, utan handlar om ett perspektiv på saker och ting, att kunna se hur olika maktstrukturer samverkar med varandra. Och när du en gång lyckats se de sammanflätade relationerna kan du inte låta bli att se det sedan. Irene Molina beskriver hur vi alla bär på förutfattade meningar, och hur viktigt det är att samhället förstår detta. – Vi kan inte lösa problemen med segregation, marginalisering och exkludering om vi inte inser att vi alla aktivt bidrar till dem. Hon har mött många som ogillar att man använder begrepp som diskriminering och rasism. – Men rasismen, och sexismen, har djupa rötter i västvärlden. Det är inte ditt eller mitt fel, det är något som vi alla lever med. Den biologiska rasismen är död. Ändå består rasismen, vi har i stället fått en kulturrasism, där vi delar upp kulturer och religioner som mer eller mindre civiliserade, problematiska, förlegade … – Överallt ser vi exkludering, diskriminering, fördomar. Men eftersom Irene Molina är en grundläggande förhoppningsfull person gläder hon sig åt att medvetenheten om de här frågorna har ökat: – Det börjar gå upp för dem som har makt att antirasismen behövs. ❧

Irene Molinas råd till kommunerna

• Den bästa kunskapen finns hos dem som upplever problemen. De ger de bästa diagnoserna och de bästa lösningarna. Ge dem experthjälp att formulera lösningar. • Delegera makten! Initiera en process, som får ta lång tid, för att överlåta beslutsfattande lokalt. • Ta inte den lätta vägen, ta den besvärliga vägen! Det finns ingen lätt väg till framgång. Skaffa kunskap innan ni initierar förändring. • Gå ifrån projektkulturen!

101

•

Norrköping

Eldsjälar lyser upp förorten TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Bernt Schneider, Ditt Nya Hageby

102

Norrköping

Det är snålblåst och grå november, men Bernt Schneider lyser som en sol i sin gula jacka där han kommer vandrande från Hageby centrum på väg till sitt kontor. Eller kontor och kontor – hyreslägenheten har förvandlats till en träffpunkt för alla områdets eldsjälar – här samlas man för möten, för att jobba vid nån av datorerna, planera nästa projekt och fika och prata. Hageby centrum i sydöstra Norrköping ligger granne med Navestad, där Integrationsverket höll till några år. Hageby är ett typiskt miljonprogram, här bor 7 800 personer, de allra flesta i hyresrätt. De flesta husen är byggda på 60- och 70-talen och ligger lite spretigt utkastade på slätten, avskilda från varandra av bilvägar. Det är glest mellan byggnaderna, långt från innerstadsförtätning, och det östgötska slättlandskapet ger ingen naturlig variation åt området. Här händer det grejer Men här händer grejer – det ser man vid första ögonkastet. Många av husen har byggts om – i ganska blandad stil – och mycket är på väg: centrumet ska bli Östergötlands största innecentrum, en spårvagnslinje dras snart in i området, biltrafiken leds bort. Men medan shoppingmöjligheterna ökar minskar den kommunala servicen – just nu flyttar till exempel socialförvaltningen från området.

Här har projektet Ditt Nya Hageby fungerat sedan år 2000. Bakgrunden var densamma som i många andra miljonprogramsområden: utslagning, vandalisering, kriminalitet – och efterhand ett område med allt sämre rykte, där många lägenheter stod tomma. En rejäl förlust för staden och för det kommunala bostadsbolaget. Man beslutade sig för att satsa småskaligt, på att öka de boendes engagemang i området. – När vi startade var de boende projekttrötta, de bara suckade över ännu ett nytt projekt.

från svarthålsbyn till möllevången

”När vi startade var de boende projekttrötta, de bara suckade …”

•

”… här händer grejer – det ser man vid första ögonkastet.” Entusiasmen kom sakta Bernt Schneider beskriver hur entusiasmen sakta vaknade, när de boende insåg att det inte handlade om att ösa pengar över dem, utan att tillåta dem att göra något själva. Vid den tidpunkten var det många konkreta problem med den fysiska miljön som folk bekymrade sig över, nu fick de möjlighet att ta itu med dem. De första projekten handlade om att skapa fartgupp på bilvägen utanför skolan och att riva en gammal värmecentral där A-lagare och knarkare samlades – konkreta förbättringar som syntes tydligt. Fartgupp, det är sådant som villa ägare raskt fixar i sina områden – resursstarka personer, som är vana att

103

Norrköping

från svarthålsbyn till möllevången

•

begära saker. I Hageby fanns inte samma vana att kräva sin rätt. Ditt Nya Hageby är ett projekt som pågått rätt länge, i projektår räknat. Det har också låtit tala om sig – många har prisat det och utvärderingarna har varit positiva. Ändå handlar det om mycket små pengar, satsningen har under de sju åren kostat kommunen 3,5 miljoner kronor.

”Ditt Nya Hageby har låtit tala om sig – många har prisat det och utvärderingarna har varit positiva.” Små pengar och stor vilja Kanske för att det till skillnad från många andra satsningar har ett helt platt perspektiv. Alla satsningar i området är boendeinitiativ, inga förslag har kommit uppifrån.

104

– Vad gör att människor mår fysiskt bra? Jo engagemang. Vi tillät folk att göra saker själva. Bernt Schneider var med och drog igång projektet år 2000, då som projektanställd. I dag är han anställd av den ideella föreningen Ditt Nya Hageby, en verksamhet som hankar sig fram utan större långsiktighet i planeringen. Bernt Schneider suckar lite. Han drömmer om ett treårigt avtal med kommunen, som skulle ge lite arbetsro. – Projektet har två sidor: områdesutveckling och stöttning av de engagerade. Det för också med sig social stabilisering; knarkare, utslagna – alla kan delta. Normalt pågår det 40–50 projekt samtidigt, små och stora. Det kan handla om allt från att en person vill skriva en diktbok till att starta stor-

Norrköping

• från svarthålsbyn till möllevången

skalig ungdomsverksamhet eller förbättra trafikmiljön. Bernt Schneider är ivrig och full av berättelser om lyckade satsningar. Det är den nedknarkade kvinnan som lyckades förbättra miljön på skolgården, struliga killar som fått igång storskalig ungdomsverksamhet, forskningsrapporter, fotbollslag och musikframgångar. Många av de aktiva har varit arbetslösa eller sjukpensionärer eller ungdomar som känt behov av att ta tag i livet. Bernt Schneiders jobb går inte ut på att dra igång saker själv, utan att stötta och hjälpa dem som vill aktivera sig i föreningens verksamhet. Känt – men okänt Det har skrivits forskarrapporter och uppsatser om verksamheten, lokaltidningen har rapporterat flitigt om verksamheten, många runtom i Sveri-

”… struliga killar som fått igång storskalig ungdomsverksamhet, forskningsrapporter, fotbollslag och musikframgångar.”

ge känner till den. Men Hagebyborna själva, känner de till Ditt Nya Hageby? De som är engagerade förstås, men hur är det med de andra? En snabb rundfråga ger varierande besked. En ung man på väg hem, Joni Yousef, är tveksam: – Njae, vad är det? Efter en stund kommer han på att han spelat i fotbollslaget, men han har inte känt till att det har något med Ditt Nya Hageby att göra. En tandlös a-lagare känner igen det från tidningen: – Jag har nog läst om´et, men jag känner inte till nåt.

105

Norrköping

från svarthålsbyn till möllevången

•

Selimi Myrrete hastar förbi, på väg till dagis för att hämta ungarna. Hon har bättre koll och pekar mot lokalen en bit ifrån. – Ja, jag känner till DNH, de finns därinne. De gör det bättre här, tryggare. Selimi Myrrete tycker att Ditt Nya Hageby gör Hageby tryggare.

106

En del i tryggheten är att de aktiva i föreningen, ett sextiotal ”eldsjälar”, rör sig i området i lysande gula t-shirts eller jackor. De håller i läxläsning och gemensamma promenader för de boende, drar igång studiecirklar eller samlar de unga till olika aktiviteter. Oro för framtiden Hageby är på väg att bli glassigare. Med de nya kommunikationerna, nyrustade hus och ett gigantiskt köpcentrum kommer det antagligen att locka resursstarkare boende. Men än så länge kämpar Ditt Nya Hageby med att lyfta ett område med stora problem. När vi vandrar över den stora parkeringsplatsen och ser tillbaka mot kontoret där Bernt Schneider sitter och bekymrar sig över nästa års verksamhet ser lokalen försvinnande liten ut jämfört med höghusen runtomkring. Entusiastiska människor som vill så mycket – och så väldigt små resurser. •

Norrköping

• från svarthålsbyn till möllevången

”Entusiastiska människor som vill så mycket – och så väldigt små resurser.”

Så här startade projektet Initiativet kom samlat från kommundelsdirektören i Södra kommundelen, prästen i S:t Johannes församling i Svenska kyrkan och områdeschefen för Hyresbostäder i Norrköping. Man skapade en resurspool – namngivna personer från olika myndigheter och organisationer – som var kontaktpersoner för de boende och hjälpte dem att hitta rätt i olika projekt. Nästa steg var direktkontakt med de boende. 10–15 eldsjälar satte igång arbetet, hyresvärden fixade en byggbarack som blev träffpunkt, de boende bemannade den. En projektledare anställdes och bildade en förening, som övertog projektet. De första tre åren var budgeten 1,6 miljoner per år, nu är den 800 000. Bidrag kommer från bostadsbolaget, kyrkan och kommunen som ger 500 000 kronor per år, det mesta i form av att kommunen står för den lägenhet där verksamheten inryms.

107

Norrköping

från svarthålsbyn till möllevången

•

Lars Stjernkvist är i dag kommunalråd i Norrköping. De flesta minns honom som socialdemokraternas partisekreterare och som chef för Integrationsverket. Nu njuter han av att vara tillbaka i hemstaden, och är särskilt engagerad i barn- och ungdomsfrågor.

108

Norrköping

• från svarthålsbyn till möllevången

”man ska ta vara på ideella krafter” TEXT JOLIN BOLDT | FOTO ROBERT RINGQVIST

– För ett par år sedan jämförde man Hageby med de franska förorterna, som Clichy-sous-Bois. Lars Stjernkvist minns diskussionerna före valet 2006, då den lokala debatten utmålade Hageby som en potentiell krutdurk – de brinnande förorterna i Frankrike kunde när som helst drabba Sverige. Det var en överdrivet dramatisk bild, tycker han: – Vi har en kraftig segregation och stora bekymmer i Hageby. Men där finns inte uppgivenhet, säger han. Han berättar att kommunen övervägde att lägga ner skolan där, men att föräldrarna i området reagerade kraftigt – den har blivit en välfungerande skola, anser han. Och han tycker att projektet Ditt Nya Hageby inte längre borde finnas – det vill säga inte som projekt. – Det borde vara en integrerad del av Norrköpings verksamhet, jag har svårt att tänka mig att en sådan här verksamhet kan leva utan samhällsstöd. Han konstaterar att projektet nu befinner sig i ett brytningsskede: antingen permanentas det, eller så blir det en ideell verksamhet på en lägre ambitionsnivå. Han tycker projektet är lite udda, det finns inget liknande i kommunen, och ser det som ett intressant försök att nyttja kraften i det civila samhället. – Vi borde bli bättre på att ta till vara ideella krafter.

Lars Stjernkvist tror att blandformer kan vara mycket effektiva och att kommunen av kvalitetsskäl behöver utveckla samarbetet med de ideella organisationerna. Just i Hageby har kommunen inte satsat så stort, däremot i närbelägna Navestad där man lagt ned hundratals miljoner på att rusta upp och förändra. – Det är fortfarande ett relativt fattigt område, men det har bättre rykte, inflyttning – och en kö till skolan. Erfarenheterna från Navestad är goda, och man hoppas nu att Hageby ska förändras positivt av spårvägsutbyggnaden till området. Norrköping har i dag en, med östgötska mått mätt, rätt kraftig invandring, cirka 600 flyktingar om året, plus den vanliga anhöriginvandringen. Men kommunen diskuterar inte att minska inflyttningen och Lars Stjernkvist är starkt emot alla sådana åtgärder: – Jag tycker det är principiellt fel att begränsa flyktingarnas frihet – då är det bättre att begränsa kommunernas frihet. Han gillar inte tanken på tvångsåtgärder, man ska inte styra folks liv, och han tror att det bara skulle försvåra integration och skapa nya problem. – Jag tror ett skäl till att vi inte har en Malmö-debatt är att vi här tydligt sett att man kan förändra, säger Lars Stjernkvist. •

”Jag tycker det är principiellt fel att begränsa flyktingarnas frihet.”

109

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

❦ Adolphe Lawson är född i Togo, och har studerat juridik i Frankrike. Sedan studerade han statsvetenskap i Sverige och doktorerade vid Uppsala universitet 1988. Efter några år som ledande oppositionspolitiker i Togo lämnade han det politiska engagemanget i hemlandet (”demokratiseringsprocessen gick snett”) och återkom så småningom till Sverige. I dag är han lektor i statsvetenskap på Södertörns högskola och har som enda statsvetare medverkat i Storstadsutvärderingen som startade år 2000. Under våren 2008 kommer han med rapporten ”Demokrati på förortska – storstadssatsningen i Stockholm, Haninge, Huddinge och Södertälje. En process för segregationsbekämpning, demokratiutveckling och förvaltningsförnyelse”.

adolphe lawson:

»Alla integrationsprocesser är olika varandra « TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Adolphe Lawson är en intensiv föreläsare – när han beskriver storstadssatsningen kastas studenterna mellan fniss och indignation. I föreläsningssalen har han ett tydligt underifrånperspektiv. När han sitter på sitt tjänsterum är han mera måttfull. Han diskuterar de slutsatser han dragit i arbetet med att utvärdera Storstadssatsningen. En viktig del var att genom olika åtgärder öka de boendes kompetens. – Avsikten var inte att ge dem jobb, utan att öka deras anställningsbarhet. Mycket var vettigt och bra i satsningen, men de områden som ingick ser likadana ut i dag, menar han. Man ville bekämpa de socioekonomiska problemen, men det blev inte så mycket gjort, områdenas status har inte förändrats:

110

– Det beror på en ständig nyinflyttning i områdena. Allt fler fattiga flyttar in och det blir allt färre svenskar. Vad kan man göra? Adolphe Lawson gör en uppgiven gest. Ska man flytta nyanlända till andra kommuner, tvinga fram en bättre fördelning över landet? Nej, man kan inte tvinga människor, och det är klart att folk vill bo tillsammans med sin folkgrupp. Man vill inte vara ensam. Och hur gör man varje plats så attraktiv att människor vill stanna där? – Problemet är att det blir för många fattiga i samma område. Man borde höja köpkraften och då måste man ha egen försörjning.

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

Och nu blir Adolphe Lawson ivrig: – De måste ha arbete, kommunerna måste fixa arbetsplatser, inte bara öka anställningsbarheten. Folk som har lön kan bo var de vill, göra vad de vill. Han tror lösningen är ett samarbete med privata aktörer – sådant sker till exempel i England – och beklagar att det finns så täta skott mellan stat/kommun och det privata näringslivet. – Man talar mycket om samverkan statkommun och det civila samhället men sällan om det privata näringslivet. Ska man skapa jobb måste de med. Men diskriminering och utanförskap då? – Först kommer jobbet, efter hand kommer det goda och stimulerande jobbet. Med en inkomst får man kontroll över livet. Adolphe Lawson bekymrar sig inte över diskrimineringen – ”då hade jag inte kommit nån vart”. Men han talar också om att man måste kräva sin rätt, kämpa inom lagen. Men han vägrar fastna i offerkänslor: ”Jag ser inte diskriminering, jag bryr mig inte om det!” – Man kan inte förbjuda folk att tycka vad de tycker, så länge de inte begränsar mitt utrymme. ❧

•

Adolphe Lawsons tips till kommunerna

• Skapa jobb! Arbete är viktigast. • Ta vara på människors kompetens, till exempel genom differentierad sfi-undervisning! • Var inte rädda för att samarbeta med det privata näringslivet!

111

Uppsala

från svarthålsbyn till möllevången

•

”man måste våga släppa makten” TEXT JOLIN BOLDT FOTO UNT och THOMAS HENRIKSON

112

– Man ska helst inte ha nån idé om vad verksamheten ska handla om. Det bästa är att släppa taget. I två år hann integrationsenheten i Uppsala driva ett stort familjeprojekt, som involverade en mängd olika grupper i staden. Sedan lades hela enheten ner i en gigantisk omorganisation av kommunen. Den dåvarande chefen, Tiina Kiveliö, skulle helst starta projektet igen, på precis samma sätt. – Det hände att kolleger fnös åt oss: ”Ni håller på med mumbo-jumbo, ni bara leker!” Men vi såg stora vinster. Hedersmord. Social utsatthet. Familjeproblem. Tjänstemän som går på knäna medan unga människor mår allt sämre och politikerna trycker på: Gör något! Uppsala kommun hamnade i fokus vårvintern 2002 då Fadime mördades av sin far – ett hedersmord som väckte starka känslor långt utanför landets gränser. – Mordet på Fadime var ingen överraskning för oss, konstaterar Tiina Kiveliö. Integrationsenheten i Uppsala hade väntat på att något sådant skulle hända. Man såg ett stort problem: ungdomarna. Många ungdomar i traditionella familjer hade svårigheter att hantera balansgången mellan olika ideal och världsbilder och hamnade i konflikt med föräldrarna.

Medalj för lång och trogen tjänst Tiina Kiveliö har jobbat med invandrarfrågor i Uppsala sedan 1976, då hon började på invandrarbyrån. – Jag har faktiskt fått medalj för lång och trogen tjänst, säger hon belåtet. Medaljen hänger i arbetsrummet ”för att imponera på besökare”. Men annars är hon inte så mycket för att imponera – hennes attityd som tjänsteman är den rakt motsatta. En tjänsteman måste avstå från sin makt, släppa tanken att man vet bäst. När Tiina Kiveliö började på integrationsenheten handlade det väldigt mycket om attitydfrågor. Man arbetade mot tjänstemännen i kommunen, framför allt inom förskola, skola och socialtjänst. Uppdraget kunde växa sig hur stort som helst – tjänstemännen på enheten insåg att de behövde snäva in och fokusera på ett område där de kunde göra nytta. Andra i kommunen jobbade med arbetsmarknadsfrågor och språkundervisning. – Så det fimpade vi, konstaterar Tiina Kiveliö. Enheten bestämde sig för att enbart arbeta med mötet mellan familj och samhälle. Medan debattörer ropade på hårdare tag mot män från hederskulturer funderade Uppsalatjänstemännen på hur man kunde använda sig av den styrka som finns i familjerna, att

Uppsala

från svarthålsbyn till möllevången

”Lättsamma övningar och lekar gjorde stämningen allt varmare.”

•

113

•

Uppsala

”… behovet att styra verksamheten kan vara mycket starkt och det kan vara väldigt svårt att släppa tyglarna och lita på andra.”

114

gemensamt arbeta för barnens bästa i stället för att söka konflikt. Ett långsamt arbete, men troligen mer hållbart. Mordet på Fadime ökade trycket Efter mordet på Fadime kom krav på mobilisering, den politiska upprördheten var stor. Men integrationsenheten i Uppsala var helt klar över att all äkta förändring måste komma inifrån, och att processen måste få ta tid. Tankarna på att jobba ännu intensivare med familjens betydelse började ta

form. Idén var att starta en process där olika grupper diskuterade familjeideal och gruppnormer, undersökte hur deras värderingar såg ut och vad de stod för. Den tankegången var främmande för många i kommunen – behovet att styra verksamheten kan vara mycket starkt och det kan vara väldigt svårt att släppa tyglarna och lita på andra. Men det är detta Tiina Kiveliö understryker genom hela samtalet: behovet av att låta varje grupp styra sin egen process.

Uppsala

viss tveksamhet I början fanns det en viss tveksamhet. ”Visst är det en bra idé, men för känsligt” sade en grupp. En annan tyckte det var onödigt: ”Vi har inga problem.” Men andra klev alltså på tåget. En palestinsk kvinnogrupp började träffas för att diskutera familjestrukturer och barnuppfostran. Några somaliska män satte sig ned för att studera FN:s barnkonvention parallellt med Koranen och upptäckte efterhand att de två skrifterna hade samma budskap. En skara ungdomar möttes tvärsöver alla gruppgränser för att tampas med frågor om dubbla lojaliteter. Och integrationsenhetens tjänstemän fanns med om de behövdes, stöttade, uppmuntrade, puffade på. Men kontrollerade inte, och ledde inte. – Man ska inte ha en idé om vad det hela ska handla om, konstaterar Tiina Kiveliö. Man måste bygga på de förutsättningar som finns, sätta sig där folk finns, och börja där.

Internat med mycket lek Så småningom möttes de olika grupperna. Integrationsenheten ordnade tre helginternat, varje gång med ett 40-tal deltagare. Deltagarna berättade om sin kultur, sina traditioner, sin bild av barnuppfostran. Och de lekte. Lättsamma övningar och möten gjorde stämningen allt varmare. Somaliska generaler byggde levande statyer tillsammans med kvinnorna i iranska kulturföreningen. Männen från den shiamuslimska församlingen skrattade tillsammans med de finskromska damerna, medan kommuntjänstemännen fridsamt passade småbarn som kommit med till arbetsdagarna.

från svarthålsbyn till möllevången

Och man ville aktivt använda också invandrarföreningarna, inte bara nöja sig med att ge dem bidrag. – Vi kallade intresserade föreningar för att diskutera vad vi kunde göra tillsammans. Vår fråga till föreningarna var enkel: ”Hur vill ni att vi ska jobba?” Det här var början på en lång, rolig och slingrande process. Eller snarare elva olika processer, varje förening, grupp eller samfund som deltog i arbetet gjorde det på sina egna villkor. Somalier, palestinier, shiamuslimer, finska romer, iranier.

•

”Somaliska generaler byggde levande statyer tillsammans med kvinnorna i iranska kulturföreningen.” I leken och samtalen föddes en förståelse för de olika gruppernas egenart – och för hur mycket gemensamt de hade. Diskussionerna om olika slags traditioner gav insikter om att alla kulturer – också den svenska – månar om sina barn och vill deras bästa. Det främmande blev lättbegripligt och ofarligt. Ett avbrutet samtal Tanken var att arbetet efter hand skulle leda till att varje grupp kontaktade det omgivande samhället – förskolor, skolor, arbetsplatser – för att berätta om sig själv. – Skolorna har till exempel ofta svårt att bejaka barnens dubbla identiteter, de här mötena hade gjort det lättare, säger Tiina Kiveliö beklagande.

115

Uppsala

från svarthålsbyn till möllevången

•

”Vi ser ofta inte familjens behov, bara samhällets behov.”

Tiina Kiveliö

116

När integrationsenheten lades ner var projektet i full gång, men fortfarande ungt och skört – de stora utvecklingsplanerna hamnade i malpåse. – Vi avbröt ett pågående samtal, och det uppfattades som ett svek. Ändå ser hon långsiktiga vinster. Man byggde ömsesidighet och förtroende mellan kommunen och de deltagande föreningsmedlemmarna. Det finns en beredskap för dialog hos dem som deltog i projektet, och en öppenhet för förändring. Men hon oroas över utvecklingen. – Vi måste söka dialog med civilsamhället. Också om flera grupper nu är beredda att möta nya värderingar och diskutera dem, återstår mycket arbete. Fortfarande tampas många familjer med värdekrockar, och mammor, pappor och barn har svårt att förstå varandra. Det kräver tjänstemän i kommunen som är öppna för dialog. – Vi ser ofta inte familjens behov, bara samhällets behov. Vi öppnar inte för gemensamma lösningar utan tror att vi kan lösa konflikter med envägsinformation. Hon tror inte på att man kan peka med hela handen för att driva utvecklingen åt rätt håll. I stället målar hon upp en bild av tjänstemän som helt enkelt sätter sig ner där folk är, och börjar arbetet utifrån det. Det gäller att leta efter dem som vill samarbeta, och lita på dem. – Man måste våga släppa idén att vi ska formulera regler och övervaka, att vi måste ha koll på allt som sägs. Man måste våga släppa makten ifrån sig. •

Fakta om forskningsprojekten

från svarthålsbyn till möllevången

Förenklade föreställningar om invandrade kvinnor Forskare: Lena Grip, doktorand vid avdelningen för kulturgeografi & turism vid Karlstads universitet.

sömnad. Mycket av integrationspolitiken och praktiken har som främsta mål ”att få ut kvinnorna ur hemmet”.

Syfte: Att studera betydelsen av kön i kommunalt integrationsarbete utifrån invandrade kvinnors upplevelser och erfarenheter, lokala beslutsfattares politik och tjänstemäns praktik.

Kvinnorna i studien känner till föreställningarna som finns om dem som grupp. Få känner dock igen sig och de vill bli sedda som individer och inte som en grupp. Många av kvinnorna beskriver sig själva som aktiva, handlande och ofta arga vilket är långt från kommunala företrädares bild. Flera av kvinnorna uttrycker också att kommunen inte ser, lyssnar eller visar intresse för dem och deras organisation.

Viktiga frågeställningar: Hur upplever olika invandrade kvinnor integration och sina föreningar och organisationer i förhållande till kommunens insatser? Har kvinnor i olika föreningar och organisationer samma syn på integration och vad det kommunala stödet bör gå ut på som man har från kommunen? Hur ser attityder hos politiker och tjänstemän ut rörande invandrade kvinnors roll i samhället och integrationen och hur uppfattar kvinnorna själva detta arbete? Metod: Kommunerna Umeå, Borås, Gävle och Lund har studerats. Intervjuer har genomförts med invandrade kvinnor som deltar i någon organiserad verksamhet eller förening och med kommunala politiker och tjänstemän. Kommunernas integrationsplaner, mångfaldsplaner och policys har också studerats. Resultat: Förenklade och stereotypiserade föreställningar om invandrade kvinnor gör att den praktiska politiken sällan möter kvinnornas upplevda behov. Föreställningar om kvinnorna som svaga och isolerade är inte ovanliga. Även om det finns mer nyanserade föreställningar om invandrade kvinnor både i politiska dokument och i personliga åsikter når detta sällan ut i verksamheten. Föreställningarna speglar en traditionell kvinnlighet, och vid till exempel arbetsmarknadsprojekt hamnar kvinnor ofta i klassiska kvinnosysslor som matlagning, omsorg, städning och

•

Kontakt:

Lena Grip lena.grip@kau.se 054-700 23 32

Kommunens föreställningar om invandrade kvinnor leder ofta till att kvinnornas organiseringar särbehandlas och ges mer bidrag och stöd än andra föreningar då man från kommunen anser att kvinnornas aktiviteter är särskilt viktiga. De kommunala företrädarna vet dock sällan vad föreningarna har för aktiviteter, men menar att de ska vara utåtriktade, öppna för alla och verka integrerande. Kvinnornas primära mål med organiseringarna varierar mellan att komma samman och tala sitt språk och att samlas som kvinnor och stödja varandra. Resultatredovisning: I en kommande doktorsavhandling.

att tänka på för kommunerna • Involvera dem som berörs, redan i planeringen av olika verksamheter. Arbeta med och inte för. • Arbeta aktivt med ett genusperspektiv i integrationsverksamheter och utvärderingar. • Ta till vara vilja, kunskap och idéer som finns i olika föreningar.

117

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

•

Simba stärker självkänslan TEXT BJÖRN JERKERT FOTO THOMAS HENRIKSON

Den här måndagen ska kvinnorna på Simba Center få besök av Yeasmin Sultana som några månader tidigare var en av de arbetslösa i gruppen, men nu har fått ett jobb. Yeasmin Sultana berättar under en halvtimme entusiastiskt om sitt livs första anställning, ett halvårsvikariat i äldrevården vid Östermalmstorg i Stockholm, och frågorna haglar. – Hade du någon utbildning? Hade du gjort någon praktik först? Vad gör du i jobbet? Har ni möten? Vilka arbetstider har du? Får ni sitta och fika? Kvinnorna, de flesta från Mellan östern, som deltar i den här arbetsmarknadsverksamheten har handplockats av stadens socialsekreterare för att de har särskilt svårt att få jobb. Många av dem har aldrig haft ett arbete. På Simba får de under några månader träna på att klara av att söka jobb, att träffa arbetsgivare och kanske få en praktikplats. Stärka motivationen Många är missmodiga när de kommer och behöver framför allt få hjälp med självförtroendet. Målet är tydligt utstakat: de ska börja arbeta och komma ifrån åratals socialbidragsberoende. Förhållningssättet, Simbametoden, går ut på att stärka deltagarnas motivation och självbild. I en positiv och tillåtande miljö kan var och en av kvinnorna ta fram de resurser just hon har. Gruppen är viktig för lärandet och för att våga bryta isoleringen.

118

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

Yeasmin Sultana berättar om sitt livs första anställning.

•

Simba har under sina nio år nått goda resultat. Av de 585 som varit inskrivna sedan starten 1998 har 230 gått vidare till arbete och 167 till arbetsträning eller utbildning. – Jag hade praktiserat i tre månader. Jag vet inte varför jag fick jobbet, men kanske trivdes de med mig, säger Yeasmin Sultana, som är 30 år och från Bangladesh. Hon tycker att jobbet är lätt och drömmer om att få fortsätta med det i många, många år. Att arbeta kvällar och helger är inget problem. Hennes man är sjukskriven och finns då till hands för den sjuåriga dottern. – Det är viktigt att kunna arbeta alla tider, även under praktiktiden. Det gäller att vara duktig och flexibel, arbetsgivarna satsar inte på andra, sammanfattar Zela Sabuni, som är chef på Simba.

”Simbametoden går ut på att stärka deltagarnas motivation och självbild.” Negativa erfarenheter Hennes och hennes kollegors stående budskap är att anstränga sig och inte bara sitta och klaga. Obekväma arbetstider ses av en del kvinnor som hinder för att ta vissa jobb. Under gruppdiskussionen visar sig många med egna erfarenheter av praktikplatser ha en rätt negativ syn på dem. De ses som ett sätt för arbetsgivare att få gratis arbetskraft utan att behöva anställa någon.

119

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

•

Zela Sabuni, chef på Simba, uppmuntrar deltagarna.

”Det krävs alltså inte perfekt svenska för att få jobb …” Genom Yeasmin Sultanas berättelse hamnar diskussionen plötsligt i frågan om muslimska kvinnor kan sköta duschning och toalettbestyr åt män i äldreomsorgen. – Jag kan inte tänka mig det. Det är annat med små pojkar, säger Sundus Hafid, som är utbildad barnskötare. – Jag är också muslim men jag jobbar här i Sverige, svarar Yeasmin Sultana och får medhåll av de flesta. Religionen kan vara ett hinder när det gäller att integrera kvinnliga flyktingar på den svenska arbetsmarknaden. Ett annat är språket. Kvinnorna på Simba har alla varit minst fem år i Sverige och genomgått sina sfi-utbildningar. Men svenskan är dålig hos de flesta. Yeasmin Sultana pratar inte heller så bra. ”Så där” lyder betyget från grup-

120

pen. Det utnyttjar Zela Sabuni omedelbart till att uppmuntra kvinnorna. Det krävs alltså inte perfekt svenska för att få jobb, konstaterar hon. Yeasmin Sultanas lön efter skatt kommer nästa månad att öka till 13 000 kr i månaden, berättar hon. Det är mycket pengar, tycker kvinnorna, men hon själv anser inte att familjens ekonomi har blivit så mycket bättre. – Du slipper i alla fall stressas av handläggaren på socialförvaltningen, säger Zela Sabuni, vilket Yeasmin Sultana ivrigt bekräftar. Hon tyckte inte om att leva på socialbidrag och jobbet har gett henne en ny självkänsla, säger hon. Plugg och coachning Sådana här besök av kvinnor som med hjälp av Simba har fått jobb hör inte

Stockholm

Vad betyder veckohandla, trygghetslarm, storstäda? Svenskan är bångstyrig för kvinnorna och det blir en hel del gissningar och fel. De flesta jobb söker de inom vård, omsorg, städning och kök. En del kvinnor har lite högre utbildning och vill ha mer kvalificerade jobb. Men Zela Sabuni förklarar att det gäller att vara realistisk och att även jobb som städare eller lagerarbetare kräver kunskaper. Någon uttrycker missnöje med att inte få utbilda sig vidare här, andra över att de inte fick stanna på ett jobb de tyckte sig ha skött bra. Men Zela Sabuni kontrar med några exempel på arbetsgivare som varit missnöjda med praktikanter, på invandrarkvinnor som inte velat ta arbetsgivaren i hand, klagat på arbetstiderna eller tuggat tugggummi vid anställningsintervjuerna. Budskapet är en blandning av ”ansträng er mer” och ”ni kan”. – Tappa inte hoppet, manar hon.

från svarthålsbyn till möllevången

till vardagen. Den består av schemalagda och obligatoriska aktiviteter som träning i svenska, i att kunna skriva på datorn, att spela rollspel, att lära sig lite om vår arbetsmarknad och att med hjälp av personalen söka praktikplatser och jobb. De flesta kvinnor har bara kort utbildning, många har skilt sig från sina män och en hel del mår av olika orsaker dåligt. Fredagarna ägnas åt friskvård i olika former, men den grundläggande idén är att de kommer att må bättre först när de får jobb. De flesta har i åratal utan framgång haft kontakt med jobbcentrum och arbetsförmedlingar och är rätt pessimistiska. De fem i personalen ägnar sig därför mest åt att motivera och ”coacha” varje kvinna efter hennes förutsättningar men också åt att ringa hundratals samtal, besöka eller bjuda in arbetsgivare som behöver personal. – Vi ger stöd för att kunna söka, få och behålla ett jobb. Här handlar det inte om att sy och baka, säger Zela Sabuni.

•

Bångstyrig svenska Vid vårt besök övar sig deltagarna i att uppträda rätt vid en fingerad anställningsintervju för ett jobb som måltidsbiträde vid en förskola. En lektion innebär dataträning, som är mycket elementär eftersom de flesta inte suttit vid en dator innan de kom till Simba. På svensklektionen arbetar sig den svenska läraren och eleverna långsamt igenom meningar som ”jag fastnade för det här jobbet”, ”det är bara att ställa upp” och andra vardagsuttryck.

121

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

•

Osäker framtid Framtiden för Simba har alltid varit osäker. Det drivs av Stockholmsavdelningen av Afrosvenskarnas Riksförbund, ASR. Stockholms stad står för finansieringen nu, 1,9 miljoner kronor budgetåret 2007. Men anslagen har ofta bara täckt det närmaste halvåret, så verksamheten har mer eller mindre levt ur hand i mun. I början var det också pengar från EU och regeringen inblandade. Då var för övrigt målgruppen inte kvinnor från vilket land som helst som i dag, utan bara afrikanska kvinnor. Simba håller fortfarande till i Afrosvenskarnas lokal bakom Folksamskrapan vid Skanstull i Stockholm. Den är trång och fönsterlös och ligger i källarplanet.

Sosin Shamlou Sosin Shamlou kom till Sverige från den kurdiska delen av Irak 1992. Hon är 42 år och ensamstående mamma till sex barn mellan 12 och 21 år. Hennes bröder fick studera men hon och hennes syster fick inte gå en enda dag i skolan. Att lära sig att läsa och skriva nu tror hon inte på. Hon är stressad av att myndigheterna hela tiden skickar henne massor av papper. – Jag har huvudet fullt av bekymmer och glömmer allt direkt, säger hon med ett skratt.

122

Efter sommaren 2008 måste Simba för att få fortsätta vinna en upphandling, har den borgerliga regimen i Stadshuset bestämt. Det gör att tillvaron känns extra osäker just nu. 2004 lät stadens socialtjänstförvaltning göra en utvärdering av verksamheten. Där konstaterades att den långsiktiga finansieringen måste ordnas för att man skulle kunna behålla kvaliteten och utvecklas till exempel genom att även ta emot kvinnor från andra kommuner. Sättet att stärka deltagarnas motivation och självkänsla är unik, konstaterade utredarna. De redovisade också att socialsekreterare och arbetsgivare var positiva och att det med tanke på förutsättningarna ”troligen (är) svårt att nå bättre resultat än vad Simba gjort”. •

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

”… troligen svårt att nå bättre resultat än vad Simba gjort.”

•

Najiba Luca Najiba Luca är 60 år och arbetade under 22 år som sjuksköterska i Bagdad i Irak innan hon kom till Sverige för åtta år sedan. Hon har fyra vuxna barn och en man som är arbetslös efter att ha blivit uppsagd från ett jobb i en livsmedelsaffär. – Vem ska ge mig arbete, frågar hon retoriskt. Hon har klarat svenskundervisningen bra, har läst samhällskunskap på en folkhögskola och har försökt få utbilda sig till undersköterska. – Men jag fick nej, säger hon.

123

Stockholm

från svarthålsbyn till möllevången

•

”Jag har nog sökt femtio jobb men bara fått vikariat och praktikplatser.”

Sundus Hafidh Sundus Hafidh är 36 år och utbildad barnskötare. Hon kom från Irak för fem år sedan och bor i Rinkeby med man och tre barn mellan elva och sjutton år. – Jag har nog sökt femtio jobb men bara fått vikariat och praktikplatser, säger hon. Hon är beredd att ta jobb som diskare om det dyker upp. Hon längtar framför allt efter friheten det innebär att tjäna egna pengar. – Jag skulle vilja åka på semester utomlands, kanske köpa en bil och ett hus, säger hon. Hennes man jobbade i hemlandet i familjens hotell och i en skinnfabrik och har i Sverige kört taxi, men är nu sjukskriven. Sundus Hafidh har bara varit på Simba i tre veckor och är lite skeptisk. Hon tycker att hennes social sekreterare mer eller mindre tvingade henne hit. Hon tror inte att hon och ännu mindre de outbildade kvinnorna i gruppen har stora chanser att få jobb. – Men kanske det går, jag väntar och hoppas, säger hon.

124

Fakta om forskningsprojekten

från svarthålsbyn till möllevången

Kvinnor känner sig maktlösa i kommunala integrationsprojekt Forskare: Ylva Stubbergaard, fil.dr och universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Syfte: Att skapa en överblick över olika typer av kommunala projekt som ska öka invandrade personers inkludering i samhället. Att utifrån en norm om politisk jämlikhet undersöka hur invandrade långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna kvinnor kan nå ökad politisk inkludering genom att delta i projekt. Viktiga frågeställningar: Vilka typer av integrations- och mångfaldsprojekt medverkar kommunerna i? Vad betyder projekten för kvinnors tilltro till sina möjligheter att påverka och för deras faktiska möjligheter till förändring? Vilka maktrelationer lyfter kvinnorna fram som hindrande och möjliggörande? Metod: En kvantitativ kartläggning har gjorts och tre typer av projekt har valts ut för vidare studier i Malmö, Växjö och Lund. De intervjuade kommer från utomeuropeiska länder och nästan alla har varit utanför den svenska reguljära arbetsmarknaden under många år. Den huvudsakliga informationen baseras på intervjuer med kommunala tjänstemän, projektanställda och projektdeltagare. Intervjuerna har analyserats med hjälp av teorier om maktrelationer och ”empowerment” som förändringsstrategi, om politisk inkludering och om socialt kapital. Resultat: Integrationsprojekt är huvudsakligen säråtgärder, med andra ord riktade till invandrade personer för att förändra deras kompetens, oftast för att underlätta inträde på arbetsmarknaden. Projekt med ambitionen att stärka demokrati och öka social samman-

•

hållning, genom att förändra attityder, handlingar och institutioner generellt, är färre. Studien har ett brett perspektiv på politisk inkludering där invandrade kvinnors erfarenheter och förhoppningar lyfts fram tillsammans med upplevda hinder och möjligheter till förändring. Kvinnorna känner sig maktlösa då de måste delta i projekt för att få bidrag, inte själva kan välja projekt och praktik och inte får en rättvis bedömning av sin utbildning och kompetens.

Kontakt:

Ylva Stubbergaard ylva.stubbergaard@svet.lu.se 046-222 89 49

Samtidigt har de upplevt positiva händelser i form av stöd från personalen, information om rättigheter och bättre respekt och självkänsla genom att delta i verksamhet utanför hemmet. Kvinnorna har, för att ändra sin situation, bl.a. deltagit i val, brutit upp från nedbrytande äktenskap, framfört sina åsikter till politiker och tjänstemän och deltagit i demonstrationer. Underordning grundad i etnicitets-, genus- och klassrelationer är starkt närvarande i kvinnornas berättelser. Resultatredovisning: Ska ingå som en del i en kommande bok om kvinnors politiska inkludering.

att tänka på för kommunerna • Institutioner och bemötande som ger rättvis och jämlik behandling kan öka förutsättningarna för att vilja delta politiskt. • Koppla inte ihop försörjningsstöd med projektdeltagande, kontroll och disciplin med projekt som ska vara utvecklande och ta hänsyn till kvinnornas önskemål. • Skapa arenor för kontinuerliga möten med framför allt lokala beslutsfattare.

125

Vad är bra integration?

från svarthålsbyn till möllevången

•

Carlos Decker-Molina:

»Jag heter Maria och kommer från Haparanda« TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Carlos Decker-Molina är ett begrepp bland de invandrade journalisterna i Sverige – ett slags doyen för minoritetsjournalisterna. I över trettio år har han bevakat Sverige för latinamerikanerna, med ett speciellt öga på den svenska integrationspolitiken. – Språket är nyckeln, hävdar han med bestämdhet, och beklagar de många som bor här ”bara med fötterna” medan huvudet stannat kvar i hemlandet. Språket var åtminstone nyckeln när han fick sitt första jobb i Sverige. Nyanländ började han läsa svenska för invandrare och tragglade med hälsningsfraserna. ”Jag heter Maria och kommer från Haparanda” övade han, om och om igen. Så kallades han till anställningsintervju på Radio Sweden. I entrén möttes han av en dam som presenterade sig och frågade: ”Vad heter du?” Det var som att trycka på en knapp, sfi-fraserna rann till: – Jag heter Maria och kommer från Haparanda. Han fick jobbet. Men integration handlar också för Carlos Decker-Molina om en utvecklingsprocess som inte kan tvingas fram, om en individuell attityd.

126

Vad är bra integration?

• från svarthålsbyn till möllevången

❦ Carlos Decker-Molina föddes i Bolivia och jobbade i Bolivia, Chile, Frankrike och Argentina. Han flydde till Sverige 1976 och började nästan genast arbeta på Radio Sweden med spanskspråkiga sändningar. Sedan övergick han till radions invandrarredaktion, där han dels arbetat som reporter, dels som chef för en del av redaktionerna. Efter sin pensionering 2004 jobbade han ett år i New York på FN-radion och är nu frilans i Stockholm. Sommaren 2007 var han sommarpratare i Sveriges radio, hans program handlade om flyktingskapet.

Det svenska behovet att inordna flyktingar och invandrare i för oss hanterliga former kan leda till misslyckanden – Carlos Decker-Molina minns med en viss förtjusning Invandrarverkets försök att skapa ett latinamerikanskt riksförbund. – Sverige fylldes av flyktingar från Latinamerika i mitten av 70-talet. Men här fanns också människor från länder som inte drabbats av diktaturen, från Venezuela och Dominikanska republiken. Bland de politiska flyktingarna från Chile, Bolivia och Argentina fanns kommunister, trotskister, anarkister, socialdemokrater, maoister, moskvatrogna. Alla de olika grupperna samlades till en kongress, stödda och påhejade av Invandrarverket som ville ha en motpart att diskutera med. Det gick som man kan tänka sig. – Vi avslutade kongressen med en stor vänskapsfest. Det blev öl, och vin – och ett jävla slagsmål. En venezolansk gangster knivhögg en bolivian, polisen kom och festdeltagarna skingrades. Det blev aldrig något riksförbund. Och i dag varnar Carlos Decker-Molina för att föreningslivet kan vara en nackdel för dem som invandrat – de riskerar att stanna i en ”nationalbubbla”, en dröm om hemlandet. – Den som inte lär sig språket riskerar att stanna i en fas av paranoia.

Men det gäller också svenskarna. Också de måste gå igenom integrationsprocessen, om de inte ska fastna i nationaldrömmar och paranoia. Det kräver arbete och intresse. Han förvånas över att så många svenskar är så okunniga om dem som flyttat hit. Själv har han pluggat på om nya invandrargrupper, på samma sätt som han läst sig till kunskap om det svenska Sverige. Han beklagar det svenska samhällets förmåga att segregera olika grupper – vertikalism, kallar han det. Man skiljer män från kvinnor, unga från gamla, bögar från heterosexuella, invandrare från svenskar. Han målar upp ett samhälle där man kan vara många saker samtidigt och där man unnar sig att umgås över de fyrkantiga gränsdragningarna. ❧

Carlos Decker-Molinas tips till kommunerna

• Integrationen är en individuell process, den måste få ta tid. • Alla grupper måste inte bilda föreningar, det finns andra sätt för myndigheterna att hitta en samtalspartner. • Integrationsprocessen måste vara ömsesidig – svenskarna måste gå igenom samma process som de som kommer hit.

127

Eftertankar

från svarthålsbyn till möllevången

•

Eftertankar TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON

Man reser runt i Sverige. Det är sommar i förorterna och ungarna hänger kring glasskiosken. Det är gråmulen senhöst med snålblåst och mammorna skyndar förbi på väg att hämta sina små på dagis. Vinter och så småningom en spirande vår med karnevalsplaner och städdagar. Man möter människor. Sympatiska, ivriga människor som visar upp sina bostadsområden som vore de pärlor och drar oss med i glädjen över att visst har det blivit bättre, visst har det hänt saker.

”Och överallt barnen. Lyssnande, hojtande, nyfikna, blyga. Med en förväntan.”

128

Sorgsna människor som oroar sig för jobbet, kriget, familjen. Arga människor som knyter näven. Talföra personer med idéer som sveper oss med sig, förnuftiga typer som skyndar långsamt och glada visionärer med blicken långt in i framtiden. Och överallt barnen. Lyssnande, hojtande, nyfikna, blyga. Med en förväntan. De är många, barnen som växer upp med insikten att de är både och. Svensk-finska, ugandisk-ryska, sverigesomaliska, halvpalestinska ... de flesta med ett förtroende för att livet ska bli spännande, roligt, bra. De exploderar av iver när de ser fotografen Thomas kamera: ”HÄR är jag, plåta mig, jag finns!” De tar en, de där ungarna. Man skulle önska dem så mycket. 290 kommuner. Vi har besökt elva. Vi har letat efter de intressanta platserna, de goda exemplen, försökt hitta inspiration. Men det finns så oändligt mycket mer att se, så många tankar att redovisa, så många idéer som förverkligats, så många verkligheter att förundras över. Vi kan alla de där sorgliga orden: utanförskap, utsatthet, diskriminering, arbetslöshet … Men under resan runt Sverige föds sakta en ny bild. Det är alla människorna … det finns så många schysta, vettiga personer som alldeles stillsamt försöker räta ut vår krokiga värld. De där ungarna behöver dem. •

Från Svarthålsbyn till Möllevången Kommunerna & Integrationen

”Integration handlar om att hitta sin lust, sin kreativitet, inse att våra motstridiga sidor kan komplettera varandra.” Kenneth Ritzén, Uppsala kommun

Integration har många infallsvinklar som kan studeras ur olika aspekter. Begreppet har varit aktuellt det senaste decenniet. I många delar fungerar frågan om integration som en spegling av vår samtid. Vilka mekanismer i vårt samhälle är det som inne- och utesluter, delar upp och drar samman? I Från Svarthålsbyn till Möllevången redovisas resultat från sju forskningsprojekt varvade med berättelser som tar oss med på en resa till olika verksamheter och till skilda delar i landet. Vi möter också olika personer och får ta del av deras tankar och reflektioner om integration. I rapporterna från forskningsprojekten får vi bland annat ta del av vad lokala arbetsmarknader och nätverk betyder för flyktingars chans att få jobb. Om ojämlikhet på en kommunal arbetsplats och om förenklade föreställningar om invandrade kvinnor. Boendet är viktigt för en fungerande integration. En av författarna besöker Gårdsten i Göteborg och Hageby i Norrköping, två stadsdelar som tillsammans med de boende aktivt arbetar med utveckling av sina bostadsområden. De som delar med sig av sina tankar och reflektioner ger också råd till kommunerna: ”Integration är kärnverksamhet. En kommun som är bra på integration har en konkurrensfördel och blir en attraktiv arbetsgivare. Integration är inte en invandrarfråga – det handlar om professionellt bemötande av alla kunder.” ”Skolan är alltjämt den starkaste plattformen för social rörlighet, integration och empowerment. Vettiga investeringar där kommer att betala sig tusenfalt.” ”Integration har kommit att betyda allt och ingenting.”

Trycksaker från Sveriges Kommuner och Landsting beställs på www.skl.se/publikationer eller på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40. ISBN 978-91-7164-354-4

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se