7164 424 4

Nya rum i samverkan – mellan det offentliga, näringslivet och det civila samhället

Förord inte minst från kommunalt håll, för samverkan med näringslivet och det civila samhället ökar. Vill man föra en diskussion om samverkan mellan olika aktörer inom kultur- och idrottsområdena är det naturligt att ta sin utgångspunkt i den byggboom av fotbollsarenor, ishockeyhallar, multiarenor, simhallar, konserthus, kulturhus, konsthallar och bibliotek som för närvarande pågår. De nya rum som skapas för utlevelse, upplevelse och möten mellan människor är många gånger uppförda i olika former av partnerskapslösningar. Husen och verksamheterna drivs ofta gemensamt där kommunerna, näringslivet och civilsamhället var för sig tar ansvar för olika delar. Samtidigt är det långtifrån all samverkan mellan dessa parter som handlar om nya stora byggnationer; samverkansprojekten består likväl av icke-fysiska samarbeten.

Intresset från det offentliga,

Sveriges Kommuner och Landsting har följt det ökade intresset för sam­ verkan och partnerskap under senare år genom olika skrifter och konferenser. Överlag beskrivs samverkan och de nya möjligheter som uppstår när fler parter agerar gemensamt för att skapa utveckling och tillväxt som positiv.

Samtidigt är det av vikt att även belysa de utmaningar, eventuella risker och nackdelar som samverkan kan innebära.

För framtagandet av idéskriften har SKL anlitat Thord Eriksson, journalist, som intervjuat ledande personer i fem kommuner som nyligen genomfört olika samverkansprojekt. I de två avslutande kapitlen analyserar två skribenter, Tobias Nielsén som är civilekonom med inriktning på kultursektorn och Malin Gawell som doktorerat kring frågor som berör det civila samhället, utifrån de givna exemplen i boken vilka utmaningar, risker och möjligheter som samverkan mellan det offentliga, näringslivet och civilsamhället innebär. Redaktör för boken har varit Calle Nathanson, SKL. Vi hoppas att idéskriften kommer att användas som inspiration och erfarenhetskälla i lokala och regionala diskussioner inför kommande initiativ till samverkan mellan det offentliga, näringslivet och det civila samhället.

Stockholm i januari 2009 Sveriges Kommuner och Landsting Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad Gunilla Glasare Direktör

Bengt Westman Sektionschef

Innehåll 3

Inledning

Borås

9

Fotbollsarena angelägenhet för alla

östersund

15

Från regemente till konsthall

västerås

21

Ett nytt sätt att tänka

Hälleforsnäs

27

En idé som blivit verklighet och gett ringar på vattnet

31

100 hus, stockholm

Delaktighet skapar lokal identitet

tobias nielsén

36

Först vinner eller resten hinner!

Malin gawell

46

Entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan

55

Vill du läsa mer …

© Sveriges Kommuner och Landsting 2009 Redaktör: Calle Nathanson, SKL Text: Thord Eriksson, Tobias Nielsén, Malin Gawell Omslagsfoto: Matton Form: Ordförrådet AB Tryckeri: Alfa Print, Sundbyberg ISBN 978-91-7164-424-4

2

Inledning Calle Nathanson · Bokens redaktör, avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad, SKL

vad gäller synen på samverkan med vad som av tradition av det offentliga uppfattas som externa parter. Under senare år har samverkan mellan kommuner, näringsliv och det civila samhället tagit fart.

I vissa fall har samarbetena föranletts av omvälvande förändringar där en orts huvudnäring i form av industri eller offentlig uppdragsgivare gått i konkurs eller flyttat verksamheten till annan ort. Det utsatta läget har lett till att ortens krafter och resurser från såväl kommunalt som lokalt näringsliv och föreningsliv enats och gemensamt lagt upp en strategi. Frågan är hur man skapar långsiktiga strategier i samverkan mellan det offentliga, näringslivet och civilsamhället utan att först hamna i en situation som måste få en kanske ibland för snabb lösning?

Det har skett en omsvängning

Synen på vad som är kommunens uppgifter har också över tid förändrats.

Vi kan från t ex 1970-talet och fram till idag se att kommunerna inte längre har möjlighet att expandera sina verksamheter på samma sätt som tidigare.

Det märks inte minst när man på lokal nivå vill genomföra större fysiska satsningar inom kultur- och fritidsområdena. Initiativ till nya evenemangs­ arenor och idrottsanläggningar men även till olika typer av byggnader för konst och kultur kommer många gånger från ett aktivt föreningsliv eller ett engagerat näringsliv. Trots att det från kommunalt håll satsas stort på platsmarknadsföring och ökad attraktivitet genom kultur och idrott är det inte möjligt att genomföra alla önskemål. Framförallt krävs det att fler parter med olika kompetenser och erfarenheter går samman.

Byggboom och partnerskapslösningar Intresset för partnerskapslösningar i samband med nybyggnationer är stort.

De kultur- och idrottssatsningar som genomförts och genomförs under 2000-talets första decennium får även stå som lärande exempel när andra politikområden söker lösningar för t ex vägar och sjukvård. I den allmänna debatten framhålls ibland att förekomsten av samverkan mellan det offentliga och det privata skulle vara avhängigt av ideologiska uppfattningar, men från kommunalt håll märks en mer pragmatisk inställning, åtminstone inom här aktuella områden. Sveriges Kommuner och Landsting genomförde en

Nya rum i samverkan · inledning

3

enkätstudie 2007 1 som visade att intresset är stort för partnerskapslösningar inom kultur- och idrottssektorerna. Ca 27 procent av kommunerna har någon form av samverkan med det privata näringslivet. Enkätstudien visade att majoriteten av samarbetena avser arenor och evenemangsanläggningar för både idrott, underhållning och kultur. Undersökningen kunde däremot inte påvisa några samband mellan intresset för partnerskapslösningar och rådande politisk majoritet.

Men varför är intresset från det offentliga för samverkan med andra parter så stort? Det finns självklart fördelar med att sprida de ekonomiska riskerna genom partnerskapslösningar kring nya byggnationer, men finns det andra drivkrafter? Ja, kommunerna likväl som olika näringslivsparter har sina olika kompetenser och erfarenheter. Och i ett samverkansprojekt innebär det både en utmaning och möjligheter till berikande. Olika erfarenheter och kompetenser som blandas ledar ofta till nya kreativa lösningar som inte den ena parten klarat av på egen hand. Den som är bäst på ett område bör också vara den som ansvarar för och utvecklar det. Av den anledningen är det svårt för att inte säga omöjligt för kommunerna att ensamma ta ansvaret för de stora evenemangsarenorna. Samverkan kring de nya byggnationerna skapar nya möjligheter, nya verksamheter och nya lösningar. Men det leder också till nya situationer. Ekonomiska åtaganden är inte utan risk för någon part och samverkan med andra parter kan också innebära nackdelar. En viktig fråga att besvara är hur kommunal samverkan med privata företrädare kring evenemangsarenor och idrottsanläggningar påverkar förhållandet mellan bredd kontra elit. Innebär de pågående satsningarna inom t ex fotboll och ishockey att kommunerna i ökad utsträckning prioriterar elitklubbar och de professionella serierna framför bredd-, barn- och ungdomsidrott? Andra frågor att utreda vad gäller samverkan mellan offentligt-privat är vem som har möjlighet att vara med och påverka det offentliga rummet. Är det bara den som har ekonomiska möjligheter som ska ges företräde att samverka med det offentliga? En stor ekonomisk satsning med risken fördelad på fler händer skyddar, men skapar också beroendesituationer: går en länk ”sönder” fungerar inte kedjan.

På senare år har kultur och idrott kommit i fokus och synen att dessa sektorer är resurser för samhällsutveckling blir vanligare, vilket till viss del hänger ihop med globaliseringen och en ökad konkurrens på lokal och regional nivå. Att skapa ökad attraktivitet för att både locka turister och utveckla en god livsmiljö för de permanent boende uppmärksammas allt mer.

”Delrapport 2. Partnerskap, konkurrens och samverkan i Sveriges kommuner 2007”. SKL 2008

1

4

inledning · Nya rum i samverkan

Det är intressant att verksamheter som tidigare mer betraktats som kostnader för samhället nu även ses som viktiga faktorer för att skapa tillväxt och utveckling. Samtidigt måste kommunerna ställa frågan om hur många evenemangs­­arenor och konserthallar som kan byggas. Finns det tillräckligt befolkningsunderlag för att driva verksamheter sju dagar i veckan och på vilket vis skiljer sig de olika nysatsningarna – får vi en mångfald eller får vi enfald? Kommuner måste i ökad utsträckning tillsammans med regionerna diskutera olika satsningar för att inte göra för mycket av samma sak. Från statens sida behövs det också drivas en nationell politik för evenemang och internationella mästerskap som går hand i hand med de stora fysiska satsningarna på lokal och regional nivå.

Samverkan genom dialog och verksamhet Samverkan mellan olika parter inom idrott och kultur har aktualiserats i samband med fysiska satsningar av fotbollsarenor, ishockeyhallar, multiarenor, simhallar och till viss del även konserthus, kulturhus och konsthallar.

Men samverkan, mellan det offentliga och civilsamhället i form av lokala idrottsföreningar och fristående kulturliv, berör i hög grad verksamheterna i de nybyggda husen. Även om byggnationerna i sig fyller en funktion som ”landmarks” genom nydanande arkitektur och spektakulära uppföranden väl synliga vida omkring måste det ändå finnas en fungerande och attraktiv verksamhet, annars faller hela projektet. Det är kring innehållet som samverkan mellan organisationer, företag och föreningar ställs på sin spets och det är också här som behovet för de långsiktiga strategierna är som störst. Samverkan bygger på förtroende och det skapas genom möten och handlingar av människor. Samverkansprojekten handlar långtifrån uteslutande om nya fysiska satsningar utan till stor del om samarbeten vad gäller verksamheter.

Det kan t ex avse filmproduktion som förutsätter samverkan mellan film­ kulturella företrädare, näringsliv i form av produktions- och teknikbolag samt regionala och kommunala företrädare. Det kan också handla om idrottsföreningar som är beredda att ta ett ökat samhällsansvar och utföra verksamheter inom utbildning, vård och omsorg och fastighetsförvaltning.

Att kommunerna skapar nya samarbeten med ett engagerat civilsamhälle som vill ta ett ökat samhällsansvar innebär en omställning som berör bägge parter. De traditionella stödsystemen för föreningslivet bygger till största del på kvantitativa beräkningar av genomförd verksamhet och mindre på kvalitativa bedömningar eller överenskommelser. Om samverkan mellan dessa parter ska utvecklas krävs nya metoder och en ökad medvetenhet om vilka möjligheter och utmaningar man kan komma att ställas inför. Att utveckla partnerskap mellan kommuner och det civila samhället kräver mer

Nya rum i samverkan · inledning

5

av dialog vilket i sig förutsätter en omprioritering av resurserna från det offentliga men ställer också nya krav på föreningslivet.

Sveriges Kommuner och Landstings styrelse antog i januari 2009 positionspappret Civilsamhället som utvecklingskraft 2. I positionspappret förmedlar SKL sin syn på det civila samhällets aktörer samt relationerna mellan offentligt och ideellt. Vad gäller partnerskap beskrivs det i positionspappret både som ett övergripande synsätt mot civilsamhället och som en modell för avgränsade projekt och utvecklingsarbeten.

Strategier och det unika Att bygga upp förtroendekapital tar tid och ofta leder ett samarbete till ett annat. För att inte alltid starta samverkansprojekt enbart när nöden kräver det behövs strategier som verkar på lång sikt. Vid en genomläsning av de regionala utvecklingsprogrammen och strategierna3 visar det sig att få regioner lyfter kultur, kreativa näringar, idrott och evenemang som möjligheter för lokal och regional utveckling. Överlag saknas det också skrivningar i programmen om samverkan mellan olika aktörer. Det beror till viss del på att en del av programmen är några år gamla och troligen kommer det att se annorlunda ut i kommande programförklaringar. För att nå långsiktiga samarbeten mellan det offentliga, näringslivet och civilsamhället är det av vikt att såväl regionala utvecklingsprogram som kommunala visionsdokument även innehåller strategier för samverkan mellan olika parter. Om programmen ska få någon verkan i praktiken krävs också transparenta processer vid framtagandet av strategierna där olika parter bjuds in att delta i arbetet. På de håll där kommunen satt sig ner tillsammans med det lokala näringslivet och företrädare för civilsamhället för att skapa gemensamma visionsdokument har man oftast nått framgång på längre sikt. En viktig utgångspunkt i arbetet med att skapa ökad attraktivitet är att man på lokal nivå utgår från det som redan finns: vill man satsa på ett nytt konserthus och bli musikens stad är det avgörande om de redan existerande strukturerna i form av kulturskolor, lokala arrangörer och musikföreningar finns med i bilden. Vill man satsa på nya evenemangsarenor för fotboll måste det lokala idrottslivet och fotbollsföreningarna finnas med. Ofast är det unika det som redan finns men som måste vattnas, odlas och skördas för att åter slå rot. \

”Civilsamhället som utvecklingskraft”, positionspapper om civilsamhället, SKL 2009.

2

”Kultur i regionala utvecklingsstrategier och program – en lägesrapport”.

ITPS, Nutek, RAÄ, Riksarkivet, Kulturrådet och SKL 2008.

3

6

inledning · Nya rum i samverkan

Runtom i landet finns olika erfarenheter av samverkan mellan det offentliga, näringslivet och det civila samhälle som det finns anledning att sprida kunskap om.

Kommande kapitel bygger på intervjuer med ledande personer i fem kommuner.

Kommunreportagen ger en beskrivning av hur samverkan mellan olika parter uppstår och genomförs och visar att lösningarna är många.

Exemplen kommer från kommuner med olika historiska bakgrunder och förutsättningar som storstad, bruksort, f.d. regementsort men har en sak gemensam: alla kommunerna har sett möjligheter med samverkan med externa aktörer kring nya satsningar.

7

borås

”Det intressanta är att det finns fem–sex trovärdiga politiker här i Borås, som var och en för sig säger att det var de som kläckte idén om arenan. Det är signifikant för processen att alla känner sådan delaktighet.”

Foto: Anna Sigge

8

Ulrik Nilsson (m), kommunstyrelsens ordförande

borås · Nya rum i samverkan

Borås

Fotbollsarena angelägenhet för alla Fotbollsklubben IF Elfsborg har byggt en egen fotbollsarena, invigd 2005.

Borås kommun har ställt upp med borgen och hyr arenan av idrottsklubben.

En privat stiftelse donerar konst för att förvandla en anonym industristad till en känd konststad.

Ett så här dyrbart stadshusbygge skulle inte vara aktuellt i Borås i dag, konstaterar kommunstyrelsens ordförande Ulrik Nilsson (m). Han står vid dörren till sitt tjänsterum och tittar ut över den öppna hallen en halv trappa ner. Över marmorgolvet skyndar personal som är i färd med att duka långbord med linneservetter och vinglas – det är dags för den traditionsenliga middagen då årets nya Borås-invånare som fått svenskt medborgarskap hälsas välkomna.

Foto: Borås stad

När stadshuset invigdes 1957 var svensk tekoindustri en blomstrande näring.

Med sin storlek och den rikliga mängden utsmyckningar var byggnaden en symbol för Borås status som en av landets mest expansiva städer. Men rekord­åren är sedan länge passerade, sömmerskorna är borta. Och även om staden har kommit igenom krisen så har kommunens politiker med avund betraktat andra delar av landet där stora, offentligt finansierade byggprojekt varit möjliga.

– Vi har tittat med förundran på städer som med stödpengar ur olika EUprogram kunnat finansiera stora satsningar. Norrlandskommuner har byggt konserthus medan vi här – där det bor folk – inte har kunnat göra det.

Den lite dystra stämningen var, enligt Ulrik Nilsson, påtaglig fram till åren efter millennieskiftet. Sedan inrättades ”upplevelsecentret” Åhaga, fotbollsstadion Borås Arena och en träningshall för den lokala friidrottsklubben Ymer byggdes – alla privata initiativ i olika grad av samverkan med kommunen.

– Det har plötsligt kommit en uppsjö sådana här lösningar, konstaterar Ulrik Nilsson.

Näringslivet, föreningslivet, enskilda potentiella initiativtagare och kommunen har ju alltid funnits där.

Nya rum i samverkan · borås

9

Hur kommer det sig att detta har hänt just nu?

– Det har funnits en misstro mellan parterna. Att det som driver utvecklingen är att attrahera människor är en insikt som nu vinner gehör i allt bredare kretsar. Folk kommer inte längre att flytta till arbetena, utan arbetena kommer att flytta dit där kompetensen finns.

Det finns däremot ingen formaliserad modell för hur Borås ska fortsätta delta i samverkansprojekt, och vilken form de ska ha.

– Nej, och det kommer nog inte heller att göra det, säger Ulrik Nilsson. Om man tar Åhaga som exempel så uppmärksammades det att vi hade en gammal industrilokal som stod och förföll och att någon sa att det var möjligt att göra om den till en konsertlokal. Men med alla processer är det så att ingen riktigt vet var de börjar, det viktiga är att vara öppen för dem. På samma sätt var det med arenan. Ryavallen var gammal, de som tyckte om fotboll tyckte inte att det var så kul att gå dit längre. Om vi i kommunen hade sagt: ”här går en skarp gräns, det är vi som ansvarar för arenan”, så är det klart att de hade tröttnat. Men när vi i stället sa: ”visst, låt oss prata om saken”, då hände det något. Det intressanta är att det finns fem–sex trovärdiga politiker här i Borås, som var och en för sig säger att det var de som kläckte idén om arenan.

Det är signifikant för processen att alla känner sådan delaktighet.

I kommunen finns nätverket BoråsBorås där representanter från bland annat besöksnäringen, fastighetsägare och staden träffas – direkt efter intervjun ska Ulrik Nilsson gå på ett sådant möte.

– Jag kommer att rapportera vad som är på gång. Nu handlar det till exempel om en integrationsarbetsgrupp, naturligtvis i förhoppning om att någon ska säga att det skulle vi vilja haka på. Det handlar om att hitta synergier med dem som vill något liknande.

De informella mötena – att människor med olika kompetens och med rötterna i olika verksamheter faktiskt träffas – är viktiga, betonar Ulrik Nilsson.

Ett exempel är att flera av de personer från fotbollsklubben IF Elfsborgs som hade framträdande roller i planeringen och byggandet av Borås Arena, senare har anlitats av kommunen i andra sammanhang.

– Det är personer som har lärt kommunen hur man håller i byggen. Vi byggde till exempel ett nytt servicekontor billigare än någon trodde. Vi har helt enkelt anammat ett nytt sätt att tänka.

Det mest framträdande exemplet på samverkan i Borås är bygget av Borås Arena, uppförd och ägd av IF Elfsborg med staden som ekonomisk garant genom ett borgensåtagande och ett hyreskontrakt. Innan arenabygget star-

10

borås · Nya rum i samverkan

tade 2004 hade det länge funnits tankar om hur den gamla arenan Ryavallen skulle kunna rustas upp. Kommunen hade också en plan för en ny arena som skulle kosta runt 300 miljoner kronor och, precis som gamla Ryavallen, vara anpassad för såväl fotboll som friidrott med löparbanor runt gräsplanen – inte idealiskt för fotbollspubliken eftersom det innebär ett extra avstånd till spelet på planen.

Lösningen blev i stället nya Borås Arena som är anpassad för fotboll och kostade en knapp tredjedel av de pengar som kommunen räknade på: 117 miljoner kronor. Invigningen av arenan 2005 sammanföll med en sportslig offensiv från IF Elfsborg, som värvade utlandsproffset Anders Svensson och sedan vann allsvenskan 2006. Att klubbens omsättning ökat från 30 miljoner kronor 2004 till närmare 100 miljoner 2008 (och 125 miljoner det exceptionella året 2007) förklarar klubbordförande Bosse Johansson med det ökade publikintresset till följd av framgångarna, och de nya intäktsmöjligheterna som arenan medger.

– Det hade inte alls sett likadant ut om vi hållit till på en arena som inte var optimerad för fotboll och som ägts av kommunen. Nu är det våra intäktsflöden och våra behov som styr hur vi kan utveckla arenan, inte skatteintäkter och konjunkturen.

Det höjs få kritiska röster mot samverkan mellan privat och offentligt i Borås. Ett av undantagen är Lennart Andreasson (v), ledamot i kommun­ styrelsen och kommunfullmäktige.

– De, säger han och syftar på alla större partier, har fastnat i föreställningen att det går att hitta lösningar via näringslivet, för att det funkade för Elfsborg.

Men det får inte bli så att de föreningar som har gott om direktörer i sin styrelse och i sin omgivning, har något slags företräde.

Lennart Andreasson hävdar att det finns risk för att turordning och verkliga behov åsidosätts och att det i stället är byggprojekts finansiella uppbackning från annat håll än kommunen och andra offentliga aktörer, som avgör vad som ska förverkligas i Borås. Under åren har han upprepade gånger fört fram synpunkten i den lokala debatten, men han saknar stöd i andra politiska partier.

Däremot var enigheten inte fullt så kompakt inför uppförandet av den amerikanske konstnären Jim Dines bronsskulptur Walking to Borås. Den nio meter höga Pinocchio-figuren är en donation från Stiftelsen Fokus Borås och ett antal anonyma Boråsbor. Kritiker menade att den centrala placeringen i staden är ett tecken på att vem som helst med tillräckligt mycket pengar kan köpa in sig i det offentliga rummet.

Nya rum i samverkan · borås

11

Kulturnämndens ordförande Bengt Wahlgren (fp) har avvisat kritiken och menar att donationen ska betraktas som början på något nytt.

– Ett samarbete mellan donatorer, politiker och tjänstemän för att nå de resultat som vi önskar – jag ser det som vår enda chans att fullfölja de ganska storstilade planer vi har.

Stiftelsen Fokus Borås bildades år 2000 då Bengt och Berit Swegmark donerade sin konstsamling och ett grundkapital till stiftelsen. Han har förflutet som fabrikör av damunderkläder, hon har jobbat som lärare. Samlingen finns numer på konstmuseet Abecita Corsettfabrik som inrättats med pengar från Fokus Borås. Förutom att förvalta konstsamlingen stödjer stiftelsen Borås kulturliv, utbildning, forskning, hälsa och sjukvård.

– Baktanken är förstås att försöka hjälpa till att omvandla den anonyma industristaden Borås till en välkänd kulturstad, säger Bengt Swegmark.

Men varför?

– Vi älskar Borås.

Den hittills mest spektakulära donationen från stiftelsen och ett antal andra – anonyma – finansiärer är förstås Walking to Borås. Swegmark kommenterar diplomatiskt den diskussion som donationen och placeringen av skulpturen gav upphov till.

Invigningen av Walking to Borås 2008 Foto: Bobbo Lanhage

12

borås · Nya rum i samverkan

– Om en majoritet tycker något, så finns det alltid en minoritet som måste tycka något annat …

Vad händer med kommunpolitiker som inser att det går att få mycket för en liten egen motprestation? Blir de, som Lennart Andreasson antyder, motvilliga att plocka fram plånboken när de externa finansiärerna inte står på kö?

Prioriterar de projekt som kan dra till sig finansiärer? Bengt Wahlgren tror inte det.

– Det är ju inte så att man blir snål bara för att man märker att det går att få mycket för lite, utan tvärtom. Man ser ju istället att, oj, det här ger ju verkan!

Min känsla är att det här ger en förståelse för att vi måste vara med och satsa, säger han.

Frågeställningen är i högsta grad aktuell i Borås – och relevant, tycker Ulrik Nilsson och nämner stadens simklubb SK Elfsborg som exempel. Klubben har behov av en ny simhall men har förklarat sig ovillig att ta en framträdande roll i projekteringen och genomförandet av en ny anläggning.

– De har sagt att de är bäst på simning, inte på byggen. Men när vi gör det till ett kommunalt bygge, så har vi ändå med oss erfarenheter från samverkansprojekten, säger Ulrik Nilsson.

Simhallen byggs nu i Borås stads regi, som kommer att ansvara för den tekniska driften medan klubben svarar för verksamheten.

– Tidigare kände vi oss allt mer undanträngda, säger SK Elfsborgs ordförande Kjell Wahlbeck som är mycket nöjd med det nya upplägget.

Det nuvarande badhuset är inte längre en bra miljö för seriös simträning, förklarar han. Klubbens simmare konkurrerar med allmänheten om utrymme och tider. I den nya hallen kommer det att vara möjligt att både satsa på bredd och elit.

– Vi kommer att kunna bedriva simträning för grupper som i dag inte får mycket utrymme, som till exempel rörelsehindrade och unga invandrarflickor som annars inte lär sig simma, säger Kjell Wahlbeck.

Naturligtvis har simklubben intresserat följt tillkomsten av Borås Arena och friidrottsklubben Ymers träningshall.

– Det har inte bara följts av oss, utan av hela Idrottssverige. Samspelet mellan klubbarna och kommunen är väl värt att lovorda. Kommunens politiker ska verkligen ha en eloge, de har varit väldigt framsynta, säger Kjell Wahlbeck. \

Nya rum i samverkan · borås

13

östersund

Foton: Östersunds kommun

”Dynamiken för utveckling finns ju i gränslandet mellan de här sektorerna, mellan det offentliga och privata, mellan de ideella föreningarna och det privata näringslivet. Den som hittar nyckeln till att ta vara på den dynamiken blir också vinnare: ur demokratisk synpunkt, men också när det gäller tillväxt och välfärd.”

Jens Nilsson (s), kommunstyrelsens ordförande

14

östersund · Nya rum i samverkan

Östersund

Från regemente till konsthall Ett privat bolag har tagit över det gamla regementsområdet I 5 där Stadsdel Norr byggs upp. Kommunen sålde marken och utöver bostäder har det också uppförts en ny fotbollsarena. Konsthallen Färgfabriken Norr invigdes 2008.

I december 2004 fattade riksdagen det beslut som innebar att Östersund snart skulle vara helt utan militär närvaro. Men vad ska en stad som har haft regementen sedan 1890-talet i stället ta för roll? Och, om någon kommer på ett svar på den frågan, hur ska det i så fall gå till?

– Vi var väldigt angelägna om att de skulle sälja ett av de tre militära markområdena till någon privat aktör, säger kommunstyrelsens ordförande Jens Nilsson (s).

Så blev det också. Privata finansiärer köpte området och i dag växer en helt ny stadsdel fram i norra delen av Östersund, Stadsdel Norr.

Jens Nilsson beskriver kommunen, där hans parti varit i ledande ställning sedan valet 1994, som i grunden öppen för samverkan med näringsliv, föreningsliv och andra offentliga resurser.

– Jag brukar rita den här bilden på de tre sektorerna i samhället, säger han och gör tre cirklar på ett papper som möts och tangerar varandra i mitten.

– Dynamiken för utveckling finns ju i gränslandet mellan de här sektorerna, mellan det offentliga och privata, mellan de ideella föreningarna och det privata näringslivet. Den som hittar nyckeln till att ta vara på den dynamiken blir också vinnare: ur demokratisk synpunkt, men också när det gäller tillväxt och välfärd.

Strategin har i ett decennium funnits i Östersunds styrdokument och konkreta resultat är till exempel att staden sedan länge har föreningsdrivna fritidsgårdar och kooperativt drivna äldreboenden.

– Det har varit en klockren strategi för oss, säger Jens Nilsson.

Sedan mitten av 90-talet har gränserna ytterligare luckrats upp mellan de tre sektorerna.

Nya rum i samverkan · östersund

15

– Det är många som den hårda vägen har lärt sig att man måste göra mer saker ihop. Det finns kapital därute som ska investeras och då är det bra om vi kan vara med och styra. Det har skett en mental förändring. En viktig orsak till det är medlemskapet i EU. Så fort vi började jobba med EU:s strukturfonder så märkte vi hur systemet inte bara stimulerade utveckling, utan också krävde samverkan.

Tack vare vanan vid att samverka blev därför inte försvarsbeslutet ett så hårt slag för Östersund, enligt Jens Nilsson.

– Mognaden fanns ju redan, säger han.

Exploateringen av Stadsdel Norr är ett konkret resultat av samverkan mellan privata, offentliga och, i viss mån, ideella intressen.

– Exploateringen innebär att vi gör något vi aldrig gjort förr. Vi säger till någon privat att du får äga det här och förhandla med Riksbyggen och så vidare, du får lägga avlopp och göra gator. Och så får du ta betalt av oss för det som det allmänna ska betala, vi säger bara hur vackert det ska bli. Den stora skillnaden vi var ute efter var att få någon som måste skynda på processen för att tjäna pengar.

Ett led i exploateringen av Stadsdel Norr har varit byggandet av Jämtkraft Arena, hemmaplan för Östersunds Fotbollsklubb, ÖFK. Arenan, som invigdes sommaren 2007, ägs av Östersunds Sport- och Eventarena AB och driften sköts av fotbollsklubben. Kommunen har gått i borgen för ett lån, och bidrar årligen till driften av anläggningen med drygt 1,5 miljoner kronor.

Jens Nilsson tror att ett sådant projekt har stor betydelse för framtidstro och optimism i en stad som Östersund.

– Människor ser att man kan kliva in i samhället och vara aktiv, vara med och bidra, det ökar attraktionskraften. När företag som jobbar här åt storföretag i Stockholmsområdet beskriver sina arbetsplatser och hur de lokala företagen fungerar i samhället sitter storföretagens koncernledning och gapar och tar sedan det som exempel: ”Om vi har en arbetsplats här måste ni som finns där vara en del av det lokala samhället, det är jätteviktigt för image och för att vi ska vara en populär arbetsplats.” Många av de stora, globala koncernerna har formulerat det här i sina strategier och ser att vi bjuder in till det. Det tror jag har stor betydelse. Även i föreningslivet tar människor större ansvar, då ökar den del av attraktionskraften som har med social gemenskap och trygghet att göra.

Oppositionsrådet Carina Zetterström (c) är i princip överens med Jens Nilsson om det riktiga i en så omfattande samverkan med näringsliv och förenings-

16

östersund · Nya rum i samverkan

liv. Däremot är hon frågande till överenskommelsen kring just Jämtkraft Arena och ifrågasätter om idrottsföreningen klarar ett så stort åtagande, som även handlar om att utnyttja anläggningens potential som evenemangsarena.

Hennes tvekan utgår inte minst från att man under sommaren 2008 bara hade ett enda publikt arrangemang förutom fotbollsmatcher; en Rhapsody in Rock-konsert med Robert Wells.

– Det här ska vara en idrotts- och eventarena, den ska tillföra ett plusvärde för Östersund och då tycker jag att man kunde ha kommit längre. Jag tycker att det känns som en outnyttjad resurs. Om det inte händer något får antingen kommunen ta tillbaka driften eller så får man lägga ut den på någon annan, säger Carina Zetterström och fortsätter: – Jag är orolig för driftkostnaderna, för i slutändan är det kommunen som sitter med Svarte Petter. Kommunen ger ett driftsbidrag till föreningen på 1,67 miljoner per år och utöver det ett ränte- och amorteringsfritt lån på 25 miljoner. Totalt är det 3,9 miljoner som kommunen betalar per år.

Carina Zetterströms kritik har tillbakavisats av Daniel Kindberg, engagerad i arenan som ledamot i ÖFK:s styrelse och vd i bolaget Fältjägaren, som äger regementsområdet och står för exploateringen av Stadsdel Norr. Fältjägaren är tillsammans med idrottsföreningen och kommunen delägare i bolaget som äger Jämtkraft Arena.

Hösten 2005 köptes regementet av Peab och den jämtländske finansmannen Maths O Sundqvists bolag Fabö. Daniel Kindberg anser att den snabba överlåtelsen till privata aktörer har varit bra för Östersund.

– På andra håll har man för det första haft mindre samverkan. Det är stor skillnad om en sådan här process drivs av ett statligt bolag, eller av ett privat, säger Daniel Kindberg. Jag tror att det är lättare för privata aktörer att hitta bra samarbetsformer med kommunen. Ska man få något, så måste man ge något, det är vad det handlar om. Kommunen tror ju att vi ska skapa tillväxt och arbetstillfällen, få igång det här fort. Och det är klart, tar det 3–4 år i stället för 7–8, så är det en väldig skillnad. Men det handlar också om förmågan att se, vara modiga och våga, det är stor skillnad mellan kommunerna.

– Vi har ett bra samarbete med Östersunds kommun, det är reglerat i ett ramavtal med väldigt klara och tydliga spelregler. Det är oerhört viktigt för arbetet. Kommunen har fått en exploatör som bevisligen har skapat en ordentlig rusch på området. Från att 200–250 var verksamma inne på området är det nu 1 200 som arbetar här. Och med tanke på att det bara gått ett par år är det en skaplig utveckling. På det sättet har både vi och kommunen fått precis det vi förväntat oss.

Nya rum i samverkan · östersund

17

Foto: Lennart Jonasson

Öppningsutställningen på Färgfabriken Norr 2008

En bärande idé med exploateringen av regementsområdet och den kringliggande marken är att alla samhällsfunktioner ska byggas in från början: skolor, förskolor, arbetsplatser, bostäder, forskning och kultur. Stadsdel Norr är även möjlig plats för etableringen av ett ”Kulturcampus – arenor för regional utveckling och attraktionskraft”, en idé som formulerats i en studie som landstinget gjort på uppdrag av länets regionala råd (som utgörs av kommuner, landsting och länsstyrelse) och som presenterades våren 2008. Visionen är ett ”regionalt kluster” med förutsättningar att bli en ”nationell kulturresurs” som både ska gynna kulturlivet i stort och innebära nya arbetstillfällen och företagsetableringar, och dessutom attrahera besökare. I studien betonas samverkan mellan privat, offentligt och föreningsliv som en förutsättning för att visionen ska bli verklighet.

– Det är ett omfattande samarbetsprojekt med många aktörer, säger landstingets kulturchef Ingrid Printz och fortsätter: – Vi i den offentliga sektorn måste bli bättre på att samverka med föreningslivet och företagarna i länet. Genom en gemensam strategi kan vi bidra till fortsatt utveckling av kultursektorn som främjar kreativitet och företagande, utvecklar miljöer för människor att må bra i och attraherar besökare, det är vad tanken med ett kulturcampus syftar till.

18

östersund · Nya rum i samverkan

I Stadsdel Norr finns redan Färgfabriken Norr, ett landstingsägt projekt i samarbete med den stiftelsedrivna kulturinstitutionen Färgfabriken, som sedan slutet av 90-talet finns i Liljeholmen strax söder om Stockholms innerstad. Etableringen i Jämtland är möjlig tack vare EU-medel, stiftelsebidrag (KK-stiftelsen, Framtidens Kultur, Sparbanksstiftelsen), landstinget, kommunen och Fältjägaren, som kostnadsfritt upplåter lokaler åt Färgfabriken.

– Målsättningen med färgfabriken är att visa att kulturella positioneringar från centrum ut i periferin ska visa sig vara samhällsnyttiga på alla möjliga sätt, säger Lars Bolin, lokal gallerist som också är verksam på Färgfabriken Norr.

Sedan början av 2000-talet har ytterligare ett stort samverkansprojekt – Björntanden – projekterats i Östersund. En spektakulär anläggning, ritad av den internationellt kända svenska arkitekten Gert Wingårdh. Den planerade anläggningen skulle vara belägen på Östberget på Frösön och var ursprungligen ett initiativ från finansmannen Maths O Sundqvist, som också ligger bakom exploateringen av Stadsdel Norr, och den lokala affärsmannen Bert Sjödin. Planeringen drog ut på tiden, inte minst på grund av svårigheten att finansiera projektet som beräknats kosta runt en miljard kronor. I samband med finanskrisen under hösten 2008 tvingades de medverkande aktörerna att skrinlägga sina planer och projektet Björntanden ligger nu på is. \

Nya rum i samverkan · östersund

19

västerås

Foton: Västerås stad

”Det ska vara något man långsiktigt har tänkt sig att ha, och man ska vinna något annat än bara finansiering. Man måste komma ihåg att det i alla lägen finns en driftskostnad för kommunen.”

Elisabeth Unell (m), kommunstyrelsens ordförande

20

västerås · Nya rum i samverkan

Västerås

Ett nytt sätt att tänka Västerås stad har sålt idrottsomådet Rocklunda till ett privat bolag som rustat upp och byggt nytt. Staden hyr tillbaka området och upplåter i sin tur anläggningarna till de föreningar som är verksamma på området. Just nu pågår också ombyggnationen av Västerås gamla kraftverk. Den kulturskyddade fastigheten kommer bland annat att innehålla ett äventyrsbad, ”Kokpunkten”, som hyresgäst.

Det började med ett konserthus. När bygget av en ny hemmascen för Länsmusiken i Västerås startade våren 2001 var ingen av huvudmännen – Västerås stad och landstinget i Västmanland – beställare. Den nya anläggning som invigdes drygt ett år senare ägs i stället av ett försäkringsbolag som hyr ut till Länsmusiken.

Bygget av konserthuset har bäddat för senare samverkansprojekt i Västerås, menar Ulla Persson (s), tidigare ordförande i kommunstyrelsen och i dag oppositionsråd.

– Eftersom det var så lyckat och det rådde politisk enighet, tror jag att det var lättare att få igenom Rocklundaprojektet, än om Rocklunda skulle ha stått för sig själv utan föregångare.

Rocklunda är det stora idrottsområdet i Västerås norra del. Under många år hade diskussionen pågått om hur området kan utvecklas. Fotbollslaget VSK önskade sig en arena, hockeylaget VIK en bättre hall och bandylaget VSK drömde om att få spela sina matcher inomhus. Strax före valet 2006 lovade den dåvarande s+v-koalitionen att påbörja byggnationen av en ny fotbollsstadion. Men en fotbollsstadion skulle inte lösa behovet för hockeyn och bandyn och tre kommunala satsningar för att tillgodose alla tre klubbarnas önskemål var knappast realistiskt. Ett initiativ från lokala entreprenörer blev lösningen. Bolaget Arosmotet köpte Rocklundaområdet av Västerås stad för knappt 130 miljoner kronor. Sedan dess har bolaget investerat cirka 300 miljoner kronor i området. Västerås stad hyr Rocklunda på ett 25-årskontrakt och hyr i sin tur ut de olika anläggningarna på området.

Nya rum i samverkan · västerås

21

– Det är åtminstone 20–25 kommuner som har varit här och tittat hur vi har gjort, säger Fredrik Svensson, vd i både Arosmotet och bolagets huvudägare, AB Arvid Svensson.

Senvåren 2008 drabbades projektet av ett bakslag, då byggbolaget MJP Bygg gick i konkurs. Bolaget ägde 20 procent av aktierna i Arosmotet. Händelsen innebar att färdigställandet av det nya Rocklunda tappade styrfart och har lett till kraftiga fördyringar för bolaget – men inte för kommunen, påpekar Fredrik Svensson.

– Man kan nog säga att MJP Bygg har stått för de djärva idéerna och att vi har stått för långsiktighet. Från Västerås stads sida har det varit klokt tänkt att ha en sådan konstellation som motpart; om vi hade varit för svaga, så hade det kunnat bli ordentliga problem.

För Arosmotet och Arvid Svensson AB har en förutsättning varit långsiktighet från kommunens sida. Ett hyreskontrakt med lång löptid, 25 år, var nödvändigt för att Arosmotet skulle kunna motivera investeringar på runt en halv miljard kronor. Intresset för en lång hyresperiod var ömsesidigt: för Västerås stad var det viktigt att området under överskådlig tid förblev tillgängligt för allmänhet och föreningsliv. En viktig insikt, enligt Fredrik Svensson, är att ett sådant här projekt måste bygga på tillit; kommunen har tydligt specificerat vilka funktioner som ska finnas på området medan detaljerna lämnats åt Arosmotet att lösa. Med några få undantag har klubbarna på området, totalt ett femtontal, gått samman i bolaget Rocklunda Sport och Event. Bolagets huvudsyfte är att ge klubbarna intäkter genom att till exempel arrangera stora publik­ evenemang.

I bolagets avtal med kommunen ingår också rätten att sälja anläggningarnas namn: ishockey- respektive bandyhallen heter ABB Arena Nord och Syd, inomhushallen har fått namnet Bombardier Arena och fotbollsstadion heter Swedbank Park. De föreningar som är verksamma på Rocklunda har automatiskt möjligheten att bli aktieägare i Rocklunda Sport och Event.

– Det handlar om att hitta formerna för hur den här typen av samverkan ska gå till, för det här är ganska nytt för oss alla, säger Jan Andersson, vd för Rocklunda Sport och Event. Vi har inget annat exempel någon annanstans i Sverige att kika på, där man har en sådan här fullständig samverkan mellan en privat fastighetsägare, kommunen och idrotten som ägare av bolag. Det handlar om att se över vad ägarna kan samordna och effektivisera tillsammans. En del saker är bara precis påbörjade, som att till exempel samordna ekonomi, lokaliteter och säkerhetsfrågor i stället för att tolv föreningar ska fundera över sådana saker var för sig.

22

västerås · Nya rum i samverkan

Foto: Pelle Norén

ABB Arena Syd, Rocklunda Västerås

Efter stadens försäljning av området betalar hockeyklubben VIK 18 procent mer i hyra för Rocklundas ishall, ABB Arena Nord. Den högre kostnaden kompenseras av bättre möjligheter till extraintäkter från restaurangverksamhet och annan försäljning i den nyrenoverade arenan.

– Ett bra år ska vi kunna tjäna en miljon, säger VIK:s klubbdirektör Anders Eklund.

Besluten att låta ett privat bolag bygga och äga konserthuset och att sälja Rocklunda har inte orsakat någon särskild politisk debatt i Västerås. Det enda egentliga undantaget till den kompakta enigheten har Vestmanlands Läns Tidning, VLT, stått för, säger oppositionsrådet Ulla Persson. Hon hävdar att tidningen på nyhetsplats letat negativa aspekter på förändringen av Rocklunda.

– VLT skrev till exempel att ”nu får flickorna flytta på sin ridning”. Det finns nämligen en formulering i avtalet med köparna om att de kan flytta på ridskolan om det behövs. Det tolkade tidningen som att nu skulle ishockeyn och bandyn ta över helt. Då var det upprörda mammor som hörde av sig, säger hon.

Nya rum i samverkan · västerås

23

Samma enighet och frånvaro av het debatt råder också i Ulla Perssons eget parti. De senaste årens allt mer aktiva och långtgående samverkan mellan offentligt och privat är något som ”bara sker”.

– Det är väl det kommunala självstyret som slår igenom, man har ett lokalt partipolitiskt ansvar. Om någon vill gå in med pengar i något som gagnar alla västeråsare så vore det ju konstigt om jag som förtroendevald sa nej till det.

Det här frigör ju pengar för det offentliga att lägga på det som inte är lika kommersiellt gångbart. Däremot tror jag inte att någon kommunpolitiker, av vilken färg det vara må, skulle säga ja till en investering som inte är prioriterad bara för att någon kommer med pengar. Det måste finnas ett ömsesidigt behov.

Nästa stora samverkansprojekt i Västerås är ombyggnaden av stadens ångkraftverk, byggt i början av 1900-talet och tömt på verksamhet efter att driften upphörde 1982. För tio år sedan köptes anläggningen av byggföretaget Peab, vars plan att bygga bostäder på området gick i stöpet något år senare när länsstyrelsen byggnadsminnesmärkte kraftverket. I stället bygger nu Peab om fastigheten till bland annat ett äventyrsbad och ett vetenskaps­ center, ”Kokpunkten”. Västerås stad blir hyresgäst och kommer att betala 15 miljoner kronor per år i hyra, 12,5 miljoner för badet och 2,5 miljoner för vetenskapscentret.

En bra lösning, tycker Ulla Persson, och konstaterar att Västerås är en av få större svenska städer som fortfarande saknar äventyrsbad.

– Och genom att hyra i stället för att bygga ett själva, så frigör vi investeringspengar till kommunens traditionella badhus Lögarängen, säger hon. Även kommunstyrelsens ordförande Elisabeth Unell (m) understryker att staden inte impulsköper in sig som hyresgäst, bara för att kostnaden blir mycket mindre än om kommunen gjort hela investeringen själv.

– Det är fantastiska anläggningar vi får till stånd på det här sättet; konserthuset, fotbollsarenan, tak över bandyarenan. Det är enormt. För idrotten betyder det mycket och det är också ett lyft för staden att få sådana evenemangsarenor. Men vi hyr inget vi inte är intresserade av, utan det handlar om sådant vi verkligen vill ha och behöver. Fotbollsarenan på Rocklunda har det talats om sedan 70-talet. Och ett äventyrsbad är något vi har planerat, och sedan öppnades möjligheten att i stället hyra in oss i en sådan anläggning.

Elisabeth Unell framhåller vikten av att ta till sig lärdom; erfarenheterna från bygget av konserthuset var en förutsättning för Rocklunda. Och erfarenheterna från båda projekten bidrar till att avtalet om ”Kokpunkten” blir

24

västerås · Nya rum i samverkan

så bra som möjligt. Västerås stad har inte drabbats ekonomiskt av MJP Byggs konkurs, men Elisabeth Unell konstaterar att den ändå grumlar bilden av projektet.

– En viktig erfarenhet är att se till att det finns väldigt klara avtal, det gäller att ha rätt på fötterna när man går in i sådana här samarbeten.

Hon nämner en rad framtida projekt i Västerås som kan göras i olika grad av samverkan med privata aktörer. Närmast i tiden ligger planer på ett nytt konstmuseum. Längre fram, spekulerar hon, kan det handla om utveckling av Västerås hamn eller om en utbyggnad av flygplatsen.

– Det ska vara något man långsiktigt har tänkt sig att ha, och man ska vinna något annat än bara finansiering. Man måste komma ihåg att det i alla lägen finns en driftskostnad för kommunen, säger Elisabeth Unell.

För tio år sedan fanns inte tankarna på samverkan.

– I dag har man med det redan från början i ett projekt, man funderar över hur det går att genomföra saker och vilka intressenter som finns, säger Elisabeth Unell.

Hon menar att själva mötet mellan politiker, kommunala tjänstemän och representanter för föreningsliv och näringsliv skapar nya möjligheter. För att ytterligare stimulera samverkan och sprida kunskap om sådana projekt, har Västerås tillsammans med Eskilstuna ett samarbete med Mälardalens högskola, där man finansierar forskning om samverkan i de två kommunerna.

För fenomenet är långt större än man kan tro, menar Elisabeth Unell.

– Det är för att vi ska få ut mer av sådana här projekt och få kunskap om allt som pågår. Man har ju samverkan på individnivå nu för tiden, säger hon. \

Nya rum i samverkan · västerås

25

hälleforsnäs bruk

”Framför allt har stiftelsen varit till oerhört stor psykologisk hjälp, de har trott mer på idén om att exploatera bruksområdet än vad kommunen har gjort.

Det har gett oss erfarenheter och kunnande. Och jag tror absolut att det har påverkat oss i vårt sätt att tänka och arbeta.”

Foto: Petra Ström

26

Anders Berglöv (s), kommunstyrelsens ordförande

hälleforsnäs bruk · Nya rum i samverkan

Hälleforsnäs bruk i flens kommun

En idé som blivit verklighet och gett ringar på vattnet En privat stiftelse tog över fastigheterna när järnbruket i Hälleforsnäs gick i konkurs på 90-talet. I dag samarbetar stiftelsen med Flens kommun och den gamla bruksmiljön drar till sig nya företagsetableringar.

Bruket är Hälleforsnäs hjärta. På området intill Bruksdammen tillverkades den första kanonen i mitten av 1600-talet. Under decennier och sekel vidgades produktionen till bland annat husgeråd, lantbruksredskap och komponenter till bilindustrin. På 60-talet jobbade mer än 1 000 personer här. 1997 var epoken definitivt över när företaget Hälleforsnäs Industrier gick i konkurs. Ett hårt slag mot orten, som är en del av Flens kommun och har knappt 2 000 invånare.

– Jag och några andra sa att det här måste vi göra något åt, säger Ragnar Boman, initiativtagare till stiftelsen Hälleforsnäs Bruksfastigheter, som köpte området av konkursförvaltaren.

Foto: Flens kommun

– Det fanns två skäl till att vi gjorde det: det ena var defensivt, vi var rädda att det inte skulle bli så roligt att bo här om det stod en stor ruinhög mitt i samhället. Det andra var mer offensivt: vi trodde att det skulle gå att göra något nytt.

Områdets lokaler, totalt 35 000 kvadratmeter, var slitna och underhållet under många år eftersatt på grund av företagets vikande lönsamhet. Men, säger Ragnar Boman, kommunens reaktion på det privata initiativet var ljummen.

– Så småningom, när vi visade att vi är seriösa och kan åstadkomma resultat, då började politikerna och tjänstemännen i kommunen att visa intresse.

Sin ekonomi fick stiftelsen dock ordna på andra sätt. Lokalerna började rustas etappvis och hyras ut, som en extra intäkt sålde stiftelsen bland annat maskiner och annan utrustning som fanns kvar i lokalerna.

– Vi har hittat hyresgäster som mot låg hyra har åtagit sig att rusta själva – på sådana här orter finns det många människor som inte har råd att betala hög hyra, men som är händiga och har gott om tid, säger Ragnar Boman.

Efter några år, i början av 2000-talet, märkte han att kommunens inställning förändrades.

Nya rum i samverkan · helleforsnäs bruk

27

Kommunstyrelsens ordförande Anders Berglöv (s) pekar ut samarbetet kring den lokala teatergruppen Kolhusteatern som viktigt. Redan i början av 90-talet började arbetet med att omvandla bruksområdets kolhus till teaterlokal. I dag ägs lokalen av stiftelsen och föreningen stöttas ekonomiskt av kommunen.

– I det arbetet har stiftelsen, kommunen och teaterföreningen samverkat.

Jag tror man kan säga att det har utvecklats ett arbetssätt ur det samarbetet, säger Anders Berglöv.

Ett annat viktigt samverkansprojekt har varit saneringen av det delvis kraftigt förorenade området, ett projekt som kostade cirka 80 miljoner kronor.

Via länsstyrelsen kom 75 miljoner kronor från Naturvårdsverket, resterande 5 miljoner stod kommunen för.

– Vi, stiftelsen, ställde upp med arbete och kunnande. Vi hade till exempel kontakt med många som hade jobbat på bruket och detaljerat kunde berätta om den verksamhet som funnits på området och pekar ut var nedsmutsande produktion ägt rum, säger Ragnar Boman.

Saneringen var en förutsättning för den framtida utvecklingen av bruksområdet. När arbetet var slutfört sommaren 2006 kunde stiftelsen och kommunen tillsammans på allvar börja söka potentiella hyresgäster och ny verksamhet, vid sidan av de som redan finns på området: bland andra den lokala amatör­teaterföreningen Kolhusteatern, flera hantverkare och Hälleforsnäs bandymuseum som öppnade försommaren 2008 (Hälleforsnäs IF hade sin storhetstid och spelade totalt 21 säsonger i bandys högsta division från slutet av 50-talet till början av 80-talet).

Det konkreta resultatet av det mer offensiva sökandet efter hyresgäster är etableringen av lågpris-modekedjan Lager 157 sensommaren 2008, som strax följdes av en annan lågpriskedja med inriktning på heminredning.

Etableringen av modekedjan är följden av ett tätt samarbete mellan stiftelsen och kommunen: stiftelsen har rustat upp fastigheten där modekedjan flyttat in med hjälp av pengar från ett lån som kommunen gått i borgen för.

I nästa skede kommer kommunen att köpa fastigheten av stiftelsen.

– Lager 157 vill hellre ha kommunen som hyresvärd. Och det här med att ha gått i borgen är principiellt lite vanskligt för en kommun. Att man gjorde så här berodde på att det var bråttom att komma igång, säger Ragnar Boman.

Flera intressen vävs samman när nya företag etablerar sig på området. Stiftelsens ekonomi stärks tack vare försäljning och/eller hyresintäkter. Och kommunen är på jakt efter nya identiteter för en bygd som under århundraden varit förknippad med en enda näring, järnhanteringen.

28

hälleforsnäs bruk · Nya rum i samverkan

Foton: Jan Lindblad

Invigningen av Lager 157 2008

Där järnet en gång gjöts säljs numer märkeskläder till lågpris. Framtidsvisionen är att fler företag ska flytta in samtidigt som området ska behålla den blandade prägel som områdets småföretagare och kulturarbetare ger. På tio års sikt tror Ragnar Boman att det kommer att finnas fler butiker som passar in i miljön och med varandra, och en restaurang som drivs ihop med en saluhall med lokalt producerad mat. Det kommer även att finnas fler ”upplevelseinriktade” inslag för barn.

– Jag tror att det blir allt mer nödvändigt med samarbete, säger Ingrid Gustafsson, näringslivssekretare i Flens kommun, och konstaterar att den insikten finns i kommunen bland politiker och tjänstemän.

– Annars hade vi inte fått etableringen av Lager 157 till stånd.

Ingrid Gustafsson framhåller att det i en kommun av Flens storlek är oundvikligt med möten mellan människor ur olika kretsar.

– Närheten gör att alla känner alla och alla är inblandade i något tillsammans, säger hon.

Anders Berglöv säger i och för sig att kommunen alltid har vinnlagt sig om en dialog med näringsliv och föreningar. Men samtidigt har den omvandling som Flen genomgått under de senaste 10–15 åren – från anställda i industrin, till pendlare med jobbet i Eskilstuna, Katrineholm eller Stockholm – inneburit nya krav och förväntningar. Jobb har försvunnit, de boende i kommunen verkar på en regional arbetsmarknad vilket också innebär att Flen konkurrerar med andra kommuner om sina invånare. Vad ska få dem att bo kvar om de ändå jobbar några mil bort?

– Framför allt har stiftelsen varit till oerhört stor psykologisk hjälp, de har trott mer på idén om att exploatera bruksområdet än vad kommunen har gjort. Det har gett oss erfarenheter och kunnande. Och jag tror absolut att det har påverkat oss i vårt sätt att tänka och arbeta, säger Anders Berglöv. \

Nya rum i samverkan · helleforsnäs bruk

29

100 Hus Fotocollage som visar hur utsmyckningen av bildkonsten kan komma att se ut.

”100 Hus driver frågor som vi inte skulle kunna säga ja till, till exempel fasader med solfångare eller gräs. Vi måste fråga oss om vi är med för att bejaka eller för att kontrollera verksamheten.”

Foto: Anders Hviid

30

Ann-Charlotte Backlund, museichef och stadsantikvarie Stockholms Stadsmuseum

100 hus, hornstull i stockholm · Nya rum i samverkan

100 Hus, hornstull i Stockholm

Delaktighet skapar lokal identitet Projektet 100 Hus kretsade från början kring en idé om utsmyckning av fastigheter i området runt Hornstull i Stockholm. Med tiden har projektet vuxit och omfattar nu bland annat delen 100 Hus Stories, en dokumenta­tion av områdets historia, i samarbete med Stockholms stadsmuseum.

Foto: Veronica Eriksson. Konstnär: Augusto Puppo Boggiani

Tanken med 100 Hus är att byggnaderna i området runt Hornstull i Stockholm ska smyckas med konst, och att det ska ske med tät inblandning från de boende i området, från fastighetsägare och företag. Initiativtagare är John Higson och David Herdies. John Higson är entreprenör, mest känd för att han i början av 2000-talet drog igång Bondens egen Marknad på en annan del av Södermalm. David Herdies är dokumentärfilmare. De har talat med boende i området, med bostadsrättsföreningar, hyresvärdar och företag.

– Vi har ju från början velat skapa ett samarbete mellan de boende, företagen och de offentliga institutionerna, vilket väl är ett tillvägagångssätt som de flesta tänt på, säger David Herdies.

Vid mötena har det uttryckts önskemål om mer än utsmyckningar. 50 procent av fastighetsägarna i området vill till exempel energiförbättra och miljöanpassa sina hus. Och många boende har visat intresse för dokumentation av områdets historia. Följaktligen har 100 Hus-idén kompletterats med tankar om ekologisk hållbarhet och delprojektet 100 Hus Stories, en webbsajt där besökarna utifrån en karta ska kunna läsa och höra de boendes egna historier från området.

Kring 100 Hus Stories finns ett samarbete med Stockholms stadsmuseum, som bidrar med kunskap och arkivmaterial till webbdokumentationen. John Higson och David Herdies har i samarbete med museet skickat ansökningar om finansiellt stöd till Allmänna arvsfonden och Kulturrådet. Samarbetet kring den nätbaserade satsningen är ett led i museets ansträngningar att anpassa sig till nya förväntningar och beteendemönster, förklarar Ann-Charlotte Backlund, stadsantikvarie och museichef, och Johanna Karlsson, ansvarig för museets utvecklingsprojekt.

Nya rum i samverkan · 100 hus, hornstull i stockholm

31

– Det finns ett tryck utifrån som handlar om att få vara med och engagera sig. Till väldigt stor del hänger det ihop med internetanvändningen. För oss handlar det om att ”rigga om tänket”, säger Johanna Karlsson.

Stadsmuseets samarbete med 100 Hus är inte helt okomplicerat. Det kan uppfattas som att museet också står bakom andra delar av projektet, till exempel idéerna om utsmyckning och omvandling av miljöer kring Hornstull – förslag som museet på sikt kommer att få ta ställning till i myndighets­ rollen som remissinstans vid ingrepp i stadsmiljön.

– 100 Hus driver frågor som vi inte skulle kunna säga ja till, till exempel fasader med solfångare eller gräs. Vi måste fråga oss om vi är med för att bejaka eller för att kontrollera verksamheten, säger Ann-Charlotte Backlund.

Reaktionerna på att museet arrangerat stadsvandringar på temat ”street art” är ett exempel på svårigheten för en kommunal institution att agera utanför sina givet fastslagna ramar. Inte minst somliga tjänstemän i andra delar av stadsförvaltningen har uppfattat vandringarna som att museet indirekt nickar bifall till ett fenomen – klotter – som staden har en uttalad noll­ tolerans mot. Önskemålen och idéerna från de boende runt Hornstull har hittills både handlat om enkla, konkreta förändringar som att byta fasadskylt utanför porten och storskaliga konstprojekt med anknytning till andra, liknande projekt på andra håll i världen.

– I 99 fall av 100 är det offentliga institutioner som bestämmer hur en stadsdel ska utformas, men här får de boende med hjälp av samma medel vara med och bestämma. Det handlar om att föra ner det på gräsrotsnivå, säger David Herdies.

Gensvaret från de offentliga aktörer han och John Higson hittills haft kontakt med har varit positivt och entusiastiskt, säger de. Det finansiella stödet har däremot inskränkt sig till anslaget från kulturförvaltningen och från privata intressenter. De första pengarna som strömmade in i projektet kom från fastighetsbolaget John Mattson, som projekterar en marknadsgalleria vid Hornstulls tunnelbana. Utöver John Mattson har i dag ett tjugotal företag av olika storlek bidragit till 100 Hus. – Från staden har vi fått ett otroligt bra bemötande, de är väldigt intresserade. Men att få fram finansiering är mycket svårare. Det privata har varit mycket lättare. Vår förhoppning är att när vi använder privata pengar för att ta de första stegen så kan vi möta staden igen, säger John Higson.

32

100 hus, hornstull i stockholm · Nya rum i samverkan

David Herdies fyller i: – Släpper det på en plats börjar det ofta rulla på, och det är väl där vi är nu.

Inom Stockholms stad pågår arbetet med att formulera en kulturvision. I den kommer det att finnas en stark vilja att underlätta privata initiativ som 100 Hus, förklarar Mats Sylwan, kulturstrateg vid Stockholms stads kulturförvaltning.

Det handlar till exempel om samordning av tillståndsgivning och förbättrade förutsättningar genom indirekta bidrag; den som fått anslag från en förvaltning ska inte behöva använda pengarna för att betala dyra avgifter till en annan, förklarar han.

Inom Stockholms stad pågår samtidigt arbetet med att sätta samman en ”resurspool” med offentliga och privata medel. Fonden ska enligt planen börja fungera som en fristående part om ett par år.

– På kulturområdet finns det en bidragssyn som handlar om att få pengar från stad och stat för att kunna göra saker. Det kommer att vara så i fortsättningen också. Men jag kan också se att det kommer att förekomma samverkan i högre utsträckning, framför allt i projekt som staden tagit initiativ till, säger Mats Sylwan.

Workshop med två klasser i skolår sex i Högalidsskolan Foto: Åsa Steinsvik

Nya rum i samverkan · 100 hus, hornstull i stockholm

33

Viktiga ambitioner, tycker John Higson, som hävdar att projekt som är komplexa och svåra att klassificera ofta går i stöpet på grund av byråkratisk stelbenthet – handlar det om kultur, eller stadsplanering och arkitektur, eller om allt samtidigt?

– Kulturellt kraftfulla städer är öppna för möten mellan olika discipliner.

Sedan tror jag att det är ett hinder för utvecklingen att man ger små potter pengar till många aktörer. Det som händer är att ingen riktigt har kraft att genomföra något.

Trots sin generellt positiva bild av bemötandet från det offentliga så ger John Higson och David Herdies också uttryck för en frustration över ett slags avvaktande misstänksamhet.

– När vi presenterar det här frågar de ändå om det verkligen blir bra, om vanligt folk kan göra det här. Självklart kan de det! Konst är till för alla och det finns så mycket kreativitet, passion och sunt förnuft bland folk, säger John Higson.

David Herdies påpekar att de som bor i husen kring Hornstull är måna om hur det ser ut och att de därför inte kommer att ”göra något som är helt uppåt väggarna”.

– Att ifrågasätta deras kompetens är något slags kultursnobbism man kan bli irriterad på, säger han. \

34

100 hus, hornstull i stockholm · Nya rum i samverkan

Med utgångspunkt i skriftens kommunreportage analyseras i de två kommande kapitlen, olika drivkrafter, roller och konsekvenser av både byggboom och samverkan mellan det offentliga, näringslivet och det civila samhället.

Tobias Nielsén analyserar detta utifrån de ekonomiska modeller vars argument ofta förs fram i debatten. Han diskuterar vilka effekter byggnaderna ger för lokal utveckling samt pekar på en rad olika utmaningar.

Malin Gawell fokuserar på samverkanspartners, samverkansformer och frågor som inte har någon självklar plats i de ekonomiska modellerna. Hennes frågor rör inte minst sociala och politiska aspekter av samverkan och medskapande.

35

Tobias Nielsén är civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och Columbia Business School i New York. Han driver det forskningsbaserade analysföretaget QNB Volante, som är inriktat mot kultursektorn, underhållningsindustrin och samhälls­ planering genom arbete med utredningar, rapporter, rådgivning och böcker. tobias.nielsen@qnb.se

Först vinner eller resten hinner!

– om drivkrafter, långsiktighet och samverkan Byggboom råder i Sverige inom kultur och fritid. Ett stort antal arenor liksom kultur-, konsert- och kongresshus har byggts i Sverige under den senaste tioårsperioden. Dessutom planeras ytterligare. Många byggnader byggs i samverkan mellan offentligt och privat eller ideellt. Det här kapitlet börjar med att analysera argumenten bakom satsningarna och ställer sedan några viktiga frågor: Finns det utrymme för alla hus? Hur ser långsiktigheten ut?

Byggnader kan verka så självklara när de väl står på plats. I dag står Kalmar konstmuseum stolt och upprätt i Stadsparken, med utsikt mot Öland och bredvid slottet som under lång tid var en av Sveriges viktigaste försvarsanläggningar. Men just byggnader är sällan självklara när de planeras. I Kalmar fylldes lokaltidningarna med spaltmeter av upprörda röster: Hur kunde man bygga i Stadsparken? Bredvid den klassiska, modernistiska restaurangen Byttan? Och ett sådant hus!

Drivande var den ideella föreningen Kalmar konstförening, som kontinuerligt sedan 1942 arbetat för bättre lokaler. Då flyttade Kalmar konstmuseum, navet för föreningen som grundades 1917, till en gammal lasarettsbyggnad.

Museet kom senare också att rymma Arkiv för svensk formgivning (idag Designarkivet). Men konstföreningen kunde inte själva bekosta en ny byggnad utan var beroende av offentliga aktörer och fick till slut gensvar av kommunen och Regionförbundet. I maj 2008 invigdes det nya museet av kulturministern. Föreningen stod för 5 miljoner kronor av den totala finansieringen på 48 miljoner kronor. Den största delen stod sedan Kalmar kommun för.

Allt för konstens skull? Aldrig enbart för konstens skull.

Vi kan jämföra med andra byggnader som under de senaste åren uppförts och planerats i Sverige på kultur- och fritidsområdet.

36

Först vinner eller resten hinner! · Nya rum i samverkan

Vi ser nya arenor som ska kunna husera det lokala, ofta framgångsrika hockey- eller fotbollslaget och dessutom större underhållnings- och kulturarrangemang. Bland annat Kinnarps Arena i Jönköping, Löfbergs Lila Arena i Karlstad, Borås Arena, Cloetta Center i Linköping, Swedbank Arena i Örnsköldsvik och Malmö Arena.

Vi ser nya kultur- och konserthus, till exempel Kulturens hus i Luleå och Uppsala Konsert & Kongress. De här husen är sällan endast avsedda för just kultur eller konsert, utan ”kongress” finns med som en parallell verksamhet – ett löfte om en intäktsmodell.

Vi ser också nya konsthallar och museer, bland annat Färgfabriken i Östersund utöver Kalmar konstmuseum.

Argument bakom Varför vill Sverige bygga nytt? Vad ligger bakom gensvaret på de samverkansmodeller som ofta står som grund för byggnaderna?

Gemensamt för de nya husen är att inte bara ett, utan flera argument står bakom satsningarna. Det här avsnittet ska dels strukturera argumenten bakom investeringarna, dels diskutera dem. Analysen rör sig på två plan.

Dels på det lokala, dels på det nationella.

Det gemensamma argumentet som anges är ”av konkurrensskäl”. Nedan följer en uppställning av olika modeller bakom de nya husen.

Den företagsekonomiska modellen Planen är att huset ska bidra till en verksamhet som innebär att intäkterna överstiger kostnaderna. Ju fler biljetter som kan säljas, desto större intäkter.

Det här resonemanget fungerar om en storklubb drar mycket publik kontinuerligt, det vill säga inte bara till några enstaka konserter per år. Utöver fler åskådarplatser är det viktigt med utrymmen för sponsorloger, restaurang och souvenirer. I Löfbergs Lila Arena i Karlstad kan du exempelvis äta ”hockeylunch” på restaurangen Golden Star.

Till Löfbergs Lila Arena, hockeylaget Färjestads hemmaarena, har dessutom världsartister som Dolly Parton, Elton John, Rod Stewart och Bob Dylan kommit. Arenan har också stått som värd för melodifestivalen två gånger.

Flexibiliteten för att kunna bygga om arenan och erbjuda olika typer av evenemang är nödvändig.

I vissa fall äger idrottsklubben arenan (som Färjestad), i andra fall äger kommunen den (till exempel Cloetta Center i Linköping, en annan av de första

Nya rum i samverkan · först vinner eller resten hinner!

37

arenorna i den nya byggvågen). Ofta står en samverkanslösning bakom bygget. Kommunen bygger, någon annan hyr. Eller föreningen bygger och kommunen går i borgen för bygget.

En företagsekonomisk modell finns dessutom i de kulturhus som också erbjuder utrymmen för konferenser. Problem kan dock uppkomma ifall det råder oklarhet om vad som ska prioriteras. Att hyra ut lokaler för en kongress innebär större intäkter jämfört med hyran som en symfoniorkester betalar.

Det finns flera exempel på konsert- och kongresshus där chefer har stångats mot varandra och försökt klämma in ”två fötter i en sko”, som en tidigare orkesterchef utan helhetsansvar uttryckte det. Ibland är ägardirektiven vaga, från exempelvis kommunen, och konsert- och kongressbolaget brukar ha flera uppgifter – ofta ska det både bidra till utveckling av kulturlivet och utveckling av besöksnäringen. Sådana mål kan vara kompatibla, men behöver inte vara det. Det som ser lätt ut på pappret i förväg blir inte sällan svårt i praktiken när olika målsättningar möts. Det blir ännu svårare när bolaget har ekonomiska avkastningskrav.

Anna Jirstrand Sandlund, programchef på Kulturens hus i Luleå, säger att hon är mycket glad att hon driver både konsert- och konferensdelen. Målsättningen är 40 procent konferens och 60 procent kultur.

Den turistekonomiska modellen I denna modell är det viktiga inte om verksamheten i huset går med vinst, utan att den lockar till sig nya pengar.

Det innebär konsumtion som annars inte hade skett på platsen. Dels från besökare som i annat fall inte hade kommit till platsen, dels från invånare som hade gjort av med pengar på andra platser. Till största delen handlar det om att locka besökare och se till att de gör av med pengar, inte bara på inträdesbiljetter utan även på hotell, shopping, mat och på andra besöksmål.

Från en kommuns perspektiv är ekvationen enkel. Ju fler som spenderar pengar här, desto bättre går verksamheterna som i sin tur anställer mer. Både sysselsättningsnivån och skatteintäkterna ökar på så sätt.

I den här modellen är det avgörande för det första att innehållet är så bra att besökare lockas och för det andra att det marknadsförs.

Den profilskapande modellen Hur sticker man ut som stad och region idag? Hur lockar man till sig och behåller företag och invånare?

38

Först vinner eller resten hinner! · Nya rum i samverkan

Det här är frågor som har diskuterats mycket de senaste åren, inte sällan med utgångspunkt i den amerikanske professorn Richard Floridas teori om den kreativa klassen – att det är vissa personer som skapar de mest lönsamma innovationerna och det är dessa som varje plats bör försöka locka. S k inward investment – att locka till sig företags nya fabriker och kontor – är något som betonats under längre tid än så.

En genomgång av prospekt och ägardirektiv tyder på att argumentet om ”profilskapande” är mycket vanligt – inte som det avgörande, men det finns med. Tre exempel.

• Norrköping: ”Bolaget (Louis De Geer Konsert & Kongress) ska stärka Norrköping som en attraktiv och kreativ ort …”

• Uppsala: ”Uppsala är en konkurrensutsatt region. Nyinvesteringar från företag och beslut från människor att bosätta sig är beroende av vad olika regioner har av gott boende, god service och bra utbud på fritiden.”

• Örnsköldsvik: ”En motsvarande central placering omgiven av vatten för en lokal med det tänkta innehållet finns endast på ett fåtal platser i världen, vilket i sig kommer att göra såväl staden som regionen i övrigt omtalad på ett positivt sätt.”

Den här modellen och den turistekonomiska hänger ihop – båda handlar om att skapa sammanhang som upplevs som trevliga och lockande. Skillnaden ligger i att den turistekonomiska modellen fokuserar på effekter av enskilda evemenang, medan den profilskapande modellen strävar efter långsiktiga och mer indirekta effekter; livskvalitet i vardagen snarare än en trevlig stund.

Det profilskapande kan också beskrivas i mindre sammanhang. Kapitlet om Östersund i denna skrift beskriver hur fastighetsägaren Fältjägaren upplåter lokaler kostnadsfritt åt den uppmärksammade konsthallen Färgfabriken Norr i Östersund. Fastighetsägaren vill ha konsthallen där som en attraktion som ökar värdet och dragningskraften i området som exploateras. Östersunds kommun är dessutom med som finansiär, men kommunens intresse ligger snarare i att den profilerade kulturinstitutionen ska locka turister.

Den verksamhetslogiska modellen Ibland växer sig kraven starka från en verksamhet: vi behöver ett bättre eller större hus. Ingen verksamhet brukar vara ensam om det kravet – vem vill inte ha bättre förutsättningar för det man gör? Dragkampen är ofta hård.

Nya rum i samverkan · först vinner eller resten hinner!

39

I Borås var det Elfsborg. I Jönköping var det HV71. I Kalmar var det konstföreningen som behövde nya utrymmen för arkiv och konstutställningar.

Arbetet för bättre lokaler hade pågått sedan 1942, enligt museichefen Klas Börjesson. Till slut tyckte också kommunen att det var en god idé, men såg också möjligheten att med museet vitalisera Kalmars stadspark, i närheten av Kalmar slott.

I Piteå byggdes den nya konserthallen Studio Acusticum med akustiken i fokus, enligt programchefen Roger Norén. Musikhögskolan är den största hyresgästen där och har varit en viktig intressent, men det är kommunen som har byggt och hyr ut. I Luleå behövdes ett nytt stadsbibliotek – och då passade man på att bygga för andra ändamål samtidigt: konsertsalar, konsthall, mötesplats och konferensmöjligheter.

Den mötesskapande modellen Ytterligare ett argument bakom byggsatsningarna handlar om stadsplanering, närmare bestämt att skapa mötesplatser.

Det är många stadsbyggnadskontor som funderar över hur man i staden ska skapa flera möten, så att invånarna inte bara pendlar mellan sina jobb och hemmet. Det är i andra sammanhang – i ett ”tredje rum” – som vi roar oss, stöter på nya människor och konsumerar. De här mötesplatserna ses som allt viktigare av flera skäl. Dels för att möten är grunden till kunskapsöverföring och därmed hur nya samarbeten och idéer uppstår, dels för att stimulera integration.

I prospektet till Swedbank Arena i Örnsköldsvik heter det: ”Aktiviteterna på elitidrottsnivå, inte minst ishockeyn, har redan tagit klivet in i underhållningsbranschen. Man kan därför förutse att ishallen i framtiden blir en alltmer utvecklad del av det offentliga livet. Såväl hockeymatcher som andra arrangemang i en ny multifunktionell arena kommer att göra den till en mötesplats för alla människor där man både ser andra och visar upp sig själv.”

I Luleå har mängder av kolleger från andra kommuner och regioner strömmat till för att höra mer om hur Kulturens hus just blivit en mötesplats. Det finns numera många anledningar att besöka huset och antal besökare ligger mellan 60 000 och 85 000 i månaden.

– Luleås befolkning passerar genom huset varje månad. Visionen är att skapa ett gemensamt vardagsrum, säger programchefen Anna Jirstrand Sandlund.

Konceptet är för övrigt detsamma som gör Kulturhuset i Stockholm till Sveriges näst största besöksmål med nästan 3 miljoner besök i år.

40

Först vinner eller resten hinner! · Nya rum i samverkan

Utmaningar I grunden för de uppställda argumenten fungerar byggnaden som symbol.

Byggnader syns och är tydliga. De ger en konkret signal om att något sker.

I styrgruppens rapport om Uppsala Konsert & Kongress står: ”Hela projektet signalerar framtidstro, ambition, kraft och förmåga.”

Byggnader är också ett traditionellt verktyg för samhällsplanering. Det finns på så sätt en enorm tilltro till vad byggnader kan åstadkomma. Problem kan ”byggas bort” och visioner kan uppnås med byggnader.

Stadsarkitekten i Kalmar, Staffan Lindholm, säger i en diskussion utifrån nya Kalmar konstmuseum att byggnader kan innebära ”viktiga injektioner”.

– Hur fantastisk miljö man än har att ta hand om, så måste man vara alert.

Det största hotet är om man själv blir passiv. Då innebär det en långsam kräftgång som kanske inte syns i vardagslivet. Men någon utifrån märker det direkt.

Det gäller även känsliga, gamla miljöer, menar Lindholm, och inkluderar därmed Stadsparken i Kalmar vid slottet, där det nya konstmuseet rests. Tillägg kan innebära att stadsrum återupptäcks. Han tycker därför inte att ”skydd” är ett bra begrepp, utan föredrar ”respekt”.

Men byggnader måste också fyllas.

Om Kulturens hus i Luleå blivit en framgång beror det på att något lockar där. Att Kulturhuset i Stockholm drar till sig så många beror givetvis på läget – såsom en förlängning av Sergels Torg, mitt i centrala huvudstaden – men att det också finns en kombination av många verksamheter; lunchgäster från kontor runt omkring, barnfamiljer i ”Rum för barn”, besökare som vill se en utställning eller en teaterföreställning, studenter som hänger på biblioteket och alltid gäng som ockuperar schackborden.

Vad huset ska fyllas med? Kulturhuschefen i Stockholm, Eric Sjöström, betonar vikten av att skapa den där mötesplatsen, dit folk går för olika saker.

– Om man ska bygga i Falun – se då till att Faluns bästa restaurang finns i huset.

Kulturhuset i Stockholm fungerar redan som en mötesplats. För Eric Sjöström handlar det i stället, menar han själv, om att öka ”angelägenhetsgraden” och inte bara ”antalet besökare”. Han säger: – Vi vill inte vara ett fritidsrum eller ett uppehållsrum.

Nya rum i samverkan · först vinner eller resten hinner!

41

En fråga är också vilka besökarna är. Turister eller invånare? Finns det lokala med?

I den hyllade “kulturstaden” Bilbao med Guggenheimmuseet beskrivs skillnaden som stor mellan Varumärket och Staden. Strålande upplevelsearkitektur är inte alltid nog, utan kan snarare stöta bort lokala verksamheter, åtminstone om de inte upplevs vara stora eller fina nog. Som New York Times konstaterade i samband med tioårsjubileet: ”Bilbao är uppklätt till dans, men har inte listat ut vart man ska gå.” Bilbao är fortfarande en industristad där det främst är turister som befolkar Guggenheimmuseet och andra s.k. sevärdheter.

Uppställningen på de tidigare sidorna med olika modeller är inte heltäckande i bemärkelsen att den fångar upp alla effekter som ett hus kan få, men de här argumenten är mest framträdande.

Vilket leder till följdfrågan: är det inte något som saknas?

Medborgarperspektivet lyser i de flesta fall med sin frånvaro. Värdet av byggnader beskrivs från ett perspektiv ovanifrån, inte för den enskilda människan.

Kanske beror det på att få mätningar har skett av de här effekterna? De flesta handlar om verksamheternas egna behov, turism och marknadsföringsvärde.4 Risken är uppenbar att människor inte känner att det nya huset är för dem – när den första nyfikenheten är stillad. I bästa fall hittar besökare dit ändå. I värsta fall finns stora utrymmen som inte används på bästa sätt.

I det här sammanhanget är det intressant att peka på att konsumtionsmönster förändras i snabb takt. Tv har länge haft en stark position. Nu är det tydligt hur vi i allt högre grad handlar, ser på idrott och tar till oss kultur via internet. En stark förändringsrörelse är hur vi som konsumenter blir aktiva medaktörer i stället för passiva mottagare, liksom att vi gärna ser en blandning av nytt och gammalt. En ny generation växer upp med insikten att det innehåll som sprids bara är en startpunkt. Rollspel med föränderliga världar är exempelvis en enorm framgång på internet. Möjligheterna att själv redigera, producera och distribuera är enorma. Användargenererat innehåll fyller inte minst videoklippssajten YouTube och användarengagemanget ökar generellt, se till exempel Internet encyklopedin Wikipedia som skapats utifrån ”massans visdom”. Är husen byggda för den här förändringen?

I oktober 2008 kom en ny intressant studie från Handelshögskolan i Göteborg av John Lambrecht och Tommy D. Andersson, Varas värde varar – en studie om värdet av Vara konserthus. Rapporten presenterar nya, intressanta mätmetoder för att fånga olika aspekter av ett hus värde från både människors och samhällets perspektiv.

4

42

Först vinner eller resten hinner! · Nya rum i samverkan

Samverkan Många hus är byggda i s k offentligt och privat partnerskap (OPP). Formen har utvecklats i USA och Storbritannien och det huvudsakliga skälet var att staten inte ville öka sin upplåning.

Trots många frågor, inte minst hur man ska dela på vinst och risker, så hörs många positiva röster för närvarande i Sverige kring förfarandet. Kanske något förvånande, med tanke på hur politiskt kontroversiellt privat ägande är inom vård, skola och omsorg. (Några sådana positiva röster återges i reportage i den här skriften.)

Men om argumenten bakom OPP från början var finansiella och ytterst rationella så hörs idag snarare andra orsaker varför samverkan mellan privat5 och offentligt är en bra idé. Denna samverkan anses som viktig i sig för att få saker gjorda och för att skapa gemenskap bakom satsningar. Är lokal samverkan lösningen som gör att byggnader inte bara blir något för turister och några få andra?

Sannolikheten för samverkan även när verksamheten flyttar in ökar, om bygget var ett samverkansprojekt från början. Dock med begränsningen att parten som varit drivande – ofta en idrottsförening – har något av ensamrätt till huset. Så en viktig fråga är vad som händer med övriga aktörer?

För att återknyta till byggnaden som symbol så finns också en tendens att nya hus byggs för att visa upp det framgångsrika och det etablerade.

Finns det en risk här att breddtänket tappas bort, att satsningar på barn och ungdomar blir mindre prioriterade? Den typen av verksamheter som egentligen inte behöver de här storslagna lokalerna. Zlatan behövde ingen fotbollsstadion för att utvecklas i Rosengård.

Allting har sin alternativkostnad – så det är alltid rimligt att fråga sig vad man annars hade kunnat göra för pengarna. Vad hade man kunnat få ut av räntekostnaden för investeringen? Vem ska betala för ökade driftskostnader som en större arena medför? Frågan måste också inbegripa risken som en kommun tar om den går i borgen för ett nytt projekt. Vad händer om pengarna tar slut? Finns ett långsiktigt perspektiv?

I Borås – kan vi läsa i den här skriften – ger den mindre fotbollsföreningen Norrby IF uttryck för hur det är att vara i skuggen av elitlaget Elfsborg. Om

5

Även civilsamhället, men frågan är om man ska definiera bolagiserade idrottsföreningar med mångmiljonomsättning som uttryck för detta.

Nya rum i samverkan · först vinner eller resten hinner!

43

samverkan med näringslivet ska uppnås är det onekligen så att det är lättare för de föreningar som redan är etablerade. Samtidigt kan man vända på resonemanget och fråga om inte alla på en plats tjänar på att ha förebilder som kan inspirera och motivera, för att visa att det går, även här.

Det är lättare att uppnå samverkan med många aktörer om inte en förening hyr eller äger huset. I kommunägda Kulturens hus i Luleå finns en uttrycklig strävan att samarbeta med hela det lokala föreningslivet. Så sker genom rabatterade hyror och inbjudan att bistå med arbetskraft mot ersättning, till exempel i garderober.

En annan utmaning handlar om regional samverkan. I Norrbotten kan numera kulturchefen för landstinget, Maj-Lis Granström, välja mellan två nybyggda konsertsalar med bara fem mil mellan. En i Luleå och en i Piteå.

Landstinget har inte direktfinansierat något av byggena, men som kulturkonsument med ett länsperspektiv, säger hon: – Det är fantastiskt. Bara för något år sedan fanns ingen konsertsal här.

Hon ser inga problem med närheten. Det gör inte heller någon av programcheferna i Luleå respektive i Piteå. Tvärtom har de olika konsertsalarna olika karaktär och samarbetar.

Anna Jirstrand Sandlund i Luleå menar att de inte konkurrerar utan kompletterar varandra. Piteå har Musikhögskolan som största hyresgäst. Luleå kan erbjuda fler, som hon säger, kommersiella aktörer av typen Håkan Hellström och Ulf Lundell. Genom att erbjuda två konserthallar nära varandra kan de dessutom dra upp fler turneer norrut som annars bara skulle haft en (eller ingen) plats att spela på, och därför undvikit den extra turen norrut.

Positiva ord. Men frågan måste ändå ställas om det finns tillräckligt stora nischer för alla. Och om alla sysslar med det storslagna, med eliten, med det erkända – vem ser till att nya talanger utvecklas på väg dit? Frågan kan också lyftas till ett nationellt perspektiv.

I en modell för tillväxt i den s k upplevelseindustrin, FUNK-modellen, beskrivs vikten av en bredd för att skapa en elit.6 Finns resurser kvar för att arbeta med bredden när så stora investeringar läggs på elit och nybyggen? Elitföreningarna inom idrotten har ofta goda system för att handplocka talanger, men kan de klara denna uppgift själva? Sådana system är inte heller lika tydliga i kulturen utan där är individens egen kraft mycket mer avgörande.

Förslag på vidareläsning: Nielsén, Tobias (2006), FUNK – en tillväxtmodell för upplevelseindustrin.

Bok utgiven av KK-stiftelsen. FUNK står för: Forskning, Utbildning, Näringsliv och Kultur

6

44

Först vinner eller resten hinner! · Nya rum i samverkan

Talanger är gissningvis jämnt utspridda över landet. Man vet aldrig när kompetens byggs upp, var talanger uppstår. Även om fyra–fem städer dominerar svensk fotboll är det inte så att talangläger enbart förläggs till dessa orter.

Snarare tvärtom. Thomas Lyth på Fotbollförbundet säger till exempel (SvD 8/6-06): ”Fotboll ska finnas överallt, vi ska ha en förening i varje by. Så många ungdomar som möjligt, alla som har lust, ska få prova.”

Regioners och städers tävlan med varandra väcker också frågor. Från ett nationellt perspektiv är frågan om den leder till nationell tillväxt. Å ena sidan innebär inte omflyttning av resurser att mer pengar skapas. Å andra sidan bidrar de eventuellt till ett mer attraktivt Sverige, totalt sett, och kan därmed locka fler besökare och nya invånare hit.

Frågan om hus kan vara redskap för att bidra till ”konkurrenskraft” är också tvådelad. En egen strategi är något som baseras på unikitet, så utifrån det perspektivet är det knappast så att regioner och städer skapar konkurrensfördelar genom att bygga nya hus. Satsningarna vill demonstrera mod och framåtanda, men en analys avslöjar att man sneglar på vad andra gör. Många hus liknar varandra. Få sticker ut. Detta ”kopierande” har snarare lett till att grannen troligen redan har ett liknande hus. Så vad blir så nytt och symboliskt om “alla” gör på samma sätt?

Byggandet kan dock betraktas från en annan vinkel. En progressiv region eller stad måste ha ett hus eller en arena för att inte hamna efter. På så sätt blir huset en hygienfaktor, något som förväntas av en stad av en viss storlek.

Så frågan är – för att knyta an till titeln på det här kapitlet – huruvida först vinner? Det verkar snarare vara så att resten hinner komma ikapp, men på exakt samma spår, utan en egen strategi. Frågan är om långsiktighet då finns eller om nybyggen är uttryck för en stress att inte hamna efter. ”Vinnaren” kommande årtionde kommer troligen välja en annan strategi än att låta en arena eller ett kulturhus bli en ny symbol för platsen. \

Nya rum i samverkan · först vinner eller resten hinner!

45

Malin Gawell disputerade vid Stockholms universitet 2007 på en avhandling om skapandet av organisationen Attac som en entreprenöriell process. Hennes forskningsområde omfattar både olika former av entreprenörskap, det civila samhället och samspelet mellan olika grupperingar i samhället. Malin arbetar även med policyfrågor inom dessa områden.

Malin.Gawell@esbri.se

Entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan I detta kapitel diskuteras olika aspekter av samverkan, främst mellan offentligt utvecklingsarbete och det civila samhället. Inledningsvis beskrivs några invanda roller och sociala överenskommelser mellan det offentliga och ideella organisationer i vår svenska tradition. Därefter följer en diskussion om det civila samhällets mångtydighet. Till detta läggs ett resonemang om entreprenörskap i samhällets alla sfärer och slutligen en diskussion om olika former för samverkan och medskapande.

Invanda roller och sociala överenskommelser I de äldre svenska folkrörelserna finns likartade berättelser om organisationernas tillkomst som inbegriper både vad man gjorde, varför och hur man relaterade till det offentliga. Ett exempel som jag personligen känner väl till sen tidigare är Röda Korsets berättelse om upprörande upplevelser av lidande vid ett slagfält i norra Italien. Detta följdes direkt av handling för att ta hand om skadade, oavsett vilken sida de stridit på. När det direkta behovet av vård var tillgodosett vidtog arbetet för att mobilisera krafter och skapa en organisation som även framöver kunde bemöta humanitära behov av det här slaget.

I Sverige ledde detta bland annat till utvecklingen av en sjuksköterskeutbildning, första hjälpen-utbildningar och internationella insatser. Men den svenska berättelsen vidareutvecklades. Under första halvan av 1900-talet togs en rad olika initiativ inom Röda Korset. Verksamheter startades utifrån specifika behov i samhället. Tandvård för barn, barnkolonier, hemsamariter och färdtjänst är några sådana exempel. Gemensamt för dessa var att de startades och drevs parallellt med att frågorna lyftes fram som angelägna och gemensamma. De hamnade därmed på den offentliga agendan och under 1900-talets andra hälft blev flera av dessa områden en del av offentlig verksamhet.

46

entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan · Nya rum i samverkan

Liknande pionjärberättelser finns hos flera av de svenska och nordiska organisationerna som verkat under samma tid. IOGT-NTO lyfter många gånger fram starten av bokcirklar som senare kom att ligga som grund för många kommunala bibliotek. Inom frilufts- och idrottsrörelsen ser vi kopplingar till motions- och idrottsanläggningar samt förebyggande hälsoarbete.

Inom forskningen om det civila samhället talas det ofta om en kombinerad roll som utförare av service i samhället och en röstfunktion med syfte att påverka både privata och/eller offentliga aktörer7. Denna kombination har, som vi sett i exemplet ovan, djupa rötter i vår folkrörelsetradition. Men den ser inte lika ut över tiden och den ser inte lika ut i hela världen.

Folkrörelsetraditionen är väl sammanlänkad med den övergripande idén om folkhemmet och den svenska modellen med en form av överenskommelse eller kontrakt. Å ena sidan en stark och godsinnad offentlig aktör, å andra sidan frigjorda individer som, tack vare den utbyggda offentliga sektorn, inte längre var lika beroende av familjeband, lokal samverkan eller välgörenhetsorganisationer som tidigare8.

Idag expanderar inte offentlig sektor längre. Verksamheter i offentlig regi läggs allt oftare ut på privata genomförare. Nya former för samverkan mellan offentliga aktörer, näringslivet och ideella organisationer söks. På flera ställen ser vi framgångsrika exempel där samverkan bidragit till att skapa möjligheter, bredda deltagandet och/eller finna innovativa lösningar som ingen enskild aktör kommit på. Men rollerna är inte självklara och det är inte alltid helt enkelt …

Det civila samhället – ingen entydig aktör Det civila samhället består av en rad olika organisationer och grupperingar inom olika verksamhetsområden. Vissa är etablerade, andra nya. Vissa är hårt politiskt drivna, andra agerar som framstående diplomater. Vissa vill förändra, andra vill helt enkelt få finnas till. En del drivs som ideella föreningar, andra som stiftelser. En del består av informella, ibland nätbaserade nätverk. Det är därför svårt att diskutera ett enkelt förhållningssätt mellan det offentliga och det civila samhället9.

Etablerade organisationer har olika slags upparbetade kanaler för samverkan med statliga och kommunala aktörer. Det rör sig till exempel om former för 7

Se till exempel Wijkström och Lundström 2003

8

Detta bygger bland annat på Berggren och Trägårdh 2006

9

Se även SKLs skrifter ”Samspel med civilsamhället” 2006 (ISBN 91-7164-102-5) och ”Utveckla samverkan med civilsamhället” 2007 (ISBN 978-91-7164-306-3)

Nya rum i samverkan · entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan

47

föreningsbidrag, samtal kring gemensamma frågor genom utrednings- och remissväsendet eller samråd i andra former. Stat, landsting och kommuner har olika bidragsformer med syfte att stärka demokratin, stödja brukarföreningars verksamheter samt för att bedriva angelägen verksamhet inom till exempel kultur, idrott, ungdomsverksamhet och andra sociala områden. I den här skriften ser vi olika exempel på att fotbollsklubben medverkar i planeringen av den nya fotbollsarena, som i Borås, och utifrån de erfarenheterna även medverkar i andra liknande, samverkande byggprocesser. Flera idrottsföreningar i Västerås bidrar, utöver att själva vara hyresgäster, till marknadsföring och finansiering av Rocklundaområdet. I Östersund framhålls den framtagna strategin att samverka med det civila samhället som inneburit flera föreningsdrivna fritidsgårdar och kooperativt drivna äldreboenden. Som vi ser i exemplen har rollerna och formerna för samverkan mellan det civila samhället och det offentliga delvis ändrats jämfört med de historiska exemplen vi såg i förra avsnittet. Rollerna framställs i dag i mer marknadsanpassade termer. Detta utesluter inte att man fortfarande kan påverka och driva opinionsarbete, men det är inte riktigt klarlagt på vilket sätt de ändrade rollerna eventuellt förändrar möjligheterna att påverka.

Vart och ett av de olika exemplen på samverkan mellan offentliga aktörer och det välorganiserade civila samhället har både formella och informella inslag. Vi ser en motsvarande utveckling på nationell nivå. 2007 inleddes en dialog mellan regeringen och idéburna organisationer inom det sociala området, där vi också sett en förskjutning mot ökad grad av service och tecken på ett minskat inslag av påverkansarbete10.

Ett förslag på en överenskommelse togs fram under våren 2008 där såväl regeringen som organisationerna gör vissa åtaganden utifrån gemensamma principer om självständighet och oberoende, kvalité, öppenhet och insyn, mångfald, långsiktighet och dialog. Överenskommelsen undertecknades av regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting i december 2008 11.

Dialogen har väckt stort intresse och i huvudsak positivt gensvar. Många menar att detta innebär en ökad möjlighet för deltagande organisationer att verka och göra sin röst hörd. Men vissa kritiska röster har också höjts om att en allt för ”vänlig” samtalston och en allt för standardiserad relation kan skymma spänningar och därmed dämpa, eller till och med motverka, viktiga diskussioner. Den här överenskommelsen rör organisationer inom det sociala Se Wijkström och Lundström 2003

10

Överenskommelsen i sin helhet kan läsas på Regeringens hemsida www.regeringen.se/sb/d/9735

11

48

entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan · Nya rum i samverkan

området men uttrycker, liksom flera av exemplen i den här skriften en något annorlunda syn på roller och former för samverkan än det tidigare folkrörelsebaserade exemplet. Själva överenskommelsen är av mer formell karaktär även om den är långt ifrån juridiskt bindande. Debatten runt i kring är av mer informell karaktär. Själva implementeringen får vi följa framöver. Även inom andra områden är rollerna mellan samverkande parter under omprövning. Det är inte på något sätt unikt för just vår tid eftersom samhället är långt ifrån statiskt. Å andra sidan är just omprövningen en ständigt aktuell fråga som under vissa faser upplevs som än mer angelägen, delvis beroende på spänningar mellan de tankemodeller olika parter associerar till.

Kulturens roll i samhället och för samhällsutveckling, kulturskapares roll och villkor, det offentligas roll i kulturella frågor samt ekonomi, i ordets alla bemärkelser, relaterat till kultur är exempel på sådana frågor där meningar delvis går isär. Åter igen är detta inget nytt. Vi kan gå tillbaka ända till antikens Grekland och finna en debatt om detta. Men idag när vi, i våra olika roller, träffas för att prata och göra saker tillsammans, möts också våra olika tankemodeller som vi både får jämka ihop för att finna möjliga lösningar och förhandla om med oss själva och varandra.

Innan vi går vidare i diskussionen om samverkan så följer här ytterligare exempel på olika dimensioner av det civila samhället. En del organisationer inom det civila samhället väljer att se sin roll som företrädare för vissa frågor, med syfte att bevaka regeringars och/eller andra aktörers agerande, samt att på olika sätt protestera mot handling som de inte tycker ligger i linje med till exempel olika gruppers villkor och/eller rättigheter. Internationellt hänvisas ibland till organisationer som ”watchdogs”. Vissa av dessa organisationer vill varken ta emot pengar från regeringar, andra offentliga aktörer eller näringslivet. De finansierar sin verksamhet genom donationer och/eller olika inkomstgenerande aktiviteter. I vissa fall är budgetbehoven inte så stora, då personer engagerar sig ideellt och omkostnaderna för till exempel kommunikation hålls mycket låga, bland annat genom användning av internet.

Sen har vi en rad organisationer, nätverk och olika former av grupperingar som inte är så enkla att relatera till i olika former av sektorsövergripande samverkan. Politiskt engagemang, inte minst bland unga, verkar inte ha minskat, men har till viss del sökt sig andra former än via etablerade organisationer12. Aktivism är ett begrepp som fick ny kraft i samband med millennieskiftet när en förnyad våg av alternativrörelser uttryckte sitt engagemang i allt från globala rättvisefrågor till gatupolitiska aktioner mot utvecklingen Se bland annat Sörbom 2002

12

Nya rum i samverkan · entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan

49

av massbilismen. Dessa rörelser berörde, och berör fortfarande, centrala solidaritets- och miljöfrågor. Formerna har varit direkta, rakt på sak, uppkäftiga och/eller bråkiga, beroende på vem man pratar med. ”Sanningen!” bär nog inslag av alla dessa dimensioner.

Detta är bara några exempel på de olika formerna och rollerna som finns i det civila samhället. För en del verksamheter är frågor kring yttrande- och föreningsfrihet mest angelägna. För andra handlar det snarare om villkor för att driva enskilda verksamheter inom olika områden. Men oavsett inriktning så är det civila samhället en av sfärerna inom samhället där människor agerar, löser problem och tar till vara på eller skapar möjligheter.

Entreprenörskap i samhällets alla sfärer Att handla, att företa sig kan kallas för företagsamhet – oavsett vilken sfär i samhället de utförs i. Att utforma nya idéer och att fortsätta utveckla vissa av dem till konkret handling är exempel på entreprenörskap – oavsett vilken sfär i samhället det utförs i13. Detta är väsentligt för oss som människor och för det samhälle vi lever i.

Entreprenörskapet både utmanar etablerade verksamheter och skapar nya.

Det omfattar kreativitet, engagemang och praktiskt handlande. Det berör både tanke, ord och handling. Därmed finns många kopplingar till olika utvecklingsdimensioner. De som hittills är mest utforskade är kopplingarna mellan entreprenörskap och utvecklingen av näringslivet, eller entreprenörskap relaterad till organisatorisk dynamik. Men allt fler kopplingar till kreativitet, skapandeprocesser, social och/eller politisk utveckling utforskas idag14.

Varför blandar jag då in entreprenörskap i diskussionen om relationen mellan offentlig och ideell samverkan? Jo, det finns vissa lärdomar från entreprenörskapsforskningen som kan komma till nytta. Det ena är att det inte handlar om linjära processer som kan skrivas fram genom planer. Planer och förberedelser kan vara till hjälp, men till sist måste processen förverkligas i tanke, ord och i handling. Det handlar om processer som ofta är roliga, kreativa, givande och energifyllda. Men också frustrerande och utmanande. Den är inte helt lätt och allt annat än självklar. För när man har invanda mönster är det inte helt lätt att tänka om, kommunicera det nya i ord eller handla på annat sätt än tidigare. Men det går!

Detta resonemang bygger på en bred förståelse av företagsamhet och entreprenörskap med rötter i klassisk ekonomi främst genom Schumpeters (1934) verk samt entreprenörskapsforskning såsom t.ex. Johannisson och Lindmark 1996; Spinosa, Flores och Dreyfus 1997; Hjorth, Johannisson och Steyaert 2003; Steyaert och Hjort 2006; Gawell 2006

13

Se tex Hjorth, Johannisson och Steyaert 2003, Gawell 2006

14

50

entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan · Nya rum i samverkan

Det är både en svårighet och näst intill en förutsättning att personer som deltar i entreprenöriella processer har delvis olika idéer och/eller referensramar. Svårigheten ligger i att det finns så många olika tolkningar och därmed risk för missförstånd. Men det innebär också att flera olika perspektiv tillförs processen. Förslag och ifrågasättande blir en del av vardagen och därmed också en del av kommunikationen och ett aktivt skapande.

Vad är det då som får de här processerna att gå igång? Här finns det en rad olika förklaringar. De flesta baseras på studier om entreprenörskap i näringslivet. Det rör sig om bedömningar av möjligheter, marknadspotential, kontakter, kompetens, viljan att förverkliga idéer eller att få arbeta självständigt.

Tyvärr utgör ingen av dessa faktorer något enkelt framgångsrecept. Det verkar dessutom som att den ena faktorn delvis kan kompensera för andra.

Begreppet möjligheter är vanligt förekommande inom entreprenörskapsforskningen. Att upptäcka, eller skapa, samt att nyttja möjligheter är en av de mest belysta frågeställningarna. Detta har även visat sig vara centralt för entreprenörskap i det civila samhället15. Det handlar inte enbart om möjligheter för finansiell avkastning utan om ett antal gynnsamma händelser som tillsammans tolkas som möjligheter utifrån vad man vill åstadkomma16. Men det finns ytterligare en dimension som framträdde vid ovan nämnda studie av entreprenörskap relaterat till det civila samhället, något som tidigare inte funnits uttalat i entreprenörskapsteorin. De intervjuade uttryckte en upplevelse av att det var nödvändigt att engagera sig, att handla, att förändra. Den upplevda nödvändigheten var en stark drivkraft som ligger väl i linje med vissa delar av samhällsengagemang i olika former.

Men upplevda nödvändigheter behöver inte vara samma sak som egna eller andras behov. Det kan, men behöver inte vara en del av en behovsanalys.

Framför allt rör det sig om en upplevelse utifrån ens eget perspektiv, ens egen referens- och föreställningsram om hur det borde vara.

Olika former för samverkan och medskapande I det här avsnittet diskuteras tre olika former av samverkan mellan offentliga aktörer och det civila samhället. Jag kallar dem här delaktighet, delskapande och medskapande. Den första graden av samverkan är central i vårt demokratiska samhälle och långt ifrån enkel, vilket alla som på olika sätt arbetar med demokrati är väl medvetna om. Men den är ändå, i detta sammanhang, relativt oproblematisk. Däremot finns även argument som bland annat lyfts Se Gawell 2006

15

För att här använda ett uttryck som tidigare använts av Gartner, Carter och Hill 2003

16

Nya rum i samverkan · entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan

51

fram i exemplen här i skriften för att den också är begränsande vad gäller att genomföra större projekt och/eller uppnå en dynamisk samhällsutveckling.

Den andra formen av samverkan, delskapande, innefattar både olika former av OPP och upphandlingar. Den tredje formen för samverkan förekommer kontinuerligt vare sig vi talar om den eller inte, vare sig vi själva ser oss som medverkande i den eller inte …

I Sverige har vi sen länge en institutionaliserad delaktighet i politiska beslutsprocesser genom utredningar, remisser, rådslag och så vidare. För många organisationer i det civila samhället är detta en viktig kanal för att föra fram sin röst om aktuella frågor. Ansvarfrågan är inte speciellt problematisk. Synpunkter lämnas. Dialoger förs. Men beslut fattas inom respektive organisation som därmed också är ansvarig inför medborgare, skattebetalare respektive medlemmar. Etablerade organisationer inom det civila samhället deltar ofta i dessa dialoger och många har en vana att svara på remisser med mera. Vi ser också en framväxande praxis att göra dessa processer allt mer öppna även för andra delar av det civila samhället, privata marknadsaktörer och privatpersoner. Möjligheter att lämna synpunkter via web är ett sådant exempel. Delaktigheten varierar dock i stor utsträckning mellan personer och grupper av personer. Utmaningen här ligger främst i att möjliggöra deltagande.

I den formen för samverkan som jag kallar för delskapande tar var och en av aktörerna ansvar för att skapa och driva delar av gemensamma projekt. OPPsamverkan, och även tjänster som utförs av privata aktörer med offentliga medel efter till exempel upphandlingar, är vanligt förekommande exempel.

Roller formaliseras i större eller mindre utsträckning genom förhandlingar och avtal även om det också finns både utrymme och behov av en informell samverkan för att inblandade aktörer ska ”bjuda till” och bidra ”utöver formaliserade åtaganden”.

Här behövs gemensamma intressen kring aktuella projekt på en övergripande visionär nivå, praktisk nytta eller för att lösa olika former av problem som upplevs angelägna. De inblandade aktörerna kan ha olika intressen.

Det ena intresset kan delvis kompensera för andra. Men de olika aspekterna måste samverka på något sätt! Ofta krävs det att de olika aktörerna inte bara tycker att förslag ’låter bra’. Det måste mer till för att projekt ska genomföras. Det är relativt fritt fram för att hitta, eller kanske snarare skapa, olika konstellationer, olika roller, olika typer av överenskommelser och avtal mellan deltagande parter. Det finns stora möjligheter, men också frågor kring ansvar om det inte blir som man tänkt sig, och frågor kring våra/era insatser i form av drift och pengar.

52

entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan · Nya rum i samverkan

Exemplen från Borås, Västerås och Östersund som presenteras här i skriften är alla exempel på delskapande där det offentliga, det privata vinstdrivande och det civila samhället samverkar på detta sätt utifrån formella och informella överenskommelser. I alla dessa fall framstår det etablerade föreningslivet som partner till det offentliga och/eller det privata näringslivet i form av projektägare (fotbollsklubben IF Elfsborg), hyresgäst (föreningarna som hyresgäster i andra hand i Rocklunda, Västerås), nyttjare av byggen för generering av inkomster (Rocklunda Sport i Västerås).

Det sker även till viss del i projektet 100 Hus i Stockholm, även om det i fallbeskrivningen förefaller som att etablerade parter intar en något annorlunda och delvis nedtonad roll, samtidigt som andra aktörer i form av de boende i området kring Hornstull i Stockholm ges ett större utrymme att vara medskapare i processen. Exemplet involverar därmed även personer och grupperingar som inte nödvändigtvis tillhör det etablerade föreningslivet.

I de övriga fallbeskrivningarna finns endast hänvisningar till det etablerade föreningslivet. Grupper som opponerar sig, har ’lösare’ organisationsformer eller som involverar människor som inte med självklarhet identifierar sig som etablissemanget finns inte beskrivna.

Då övergår vi till den tredje formen för samverkan som jag kallar för medskapande. Den är närmast att likna vid en gemensam entreprenöriell process där de olika parterna engagerar sig i ett skapande av nya synsätt, nya sammanhang och nya praktiska handlingar. Man kan på ett sätt säga att detta medför att kreativitet och skapande ’släpps loss’ vilket kan ge intressanta, innovativa och oväntade resultat. Detta är däremot processer som är svåra att planera, styra och kontrollera och det är svårt att på ett systematiskt sätt klargöra ansvar för processen, dess utveckling och följder. Risken att de inte ”tar fart”, ”lyfter” eller vidareutvecklas är också större. Men det innebär dock inte, menar jag, att de är oönskade eller omöjliga.

I vissa fall kan just en pågående diskussion om olika parters ansvar för vissa frågor vara central i själva processen. I den medskapande processen kan inblandade parters olika intresse- och ansvarsområden samverka och lösningar kan finnas som både bidrar till kommunens, landets, världens, skatte­betalarnas och/eller andra finansiärers samt de deltagandes utveckling.

Medskapandet är inte begränsat till det etablerade föreningslivet, men måste brottas med frågor kring hur man når, för dialog med och samverkar med andra grupper i samhället. För frågan om vad ”samhället” är, vilka som skapar samhället, vilka som identifierar sig med detta samhälle är högst relevanta.

Frågan om vilka som inte deltar lika aktivt, eller aktivt genom andra kanaler är minst lika relevant när vi på olika sätt driver samhälleliga projekt. Och ingen har väl sagt att dialog och samverkan var enkelt?

Nya rum i samverkan · entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan

53

Det är mycket som behöver spela in och det är inte lätt att på förhand avgöra vilka processer som kommer att ge innovativa bidrag och/eller vilka som kommer realiseras i ’storstilade’ projekt. På ett sätt behöver kreativa och initiativtagande krafter få utrymme utan att tyngas eller struktureras för hårt.

Men å andra sidan kan just ett ifrågasättande vara centralt för att finna och utforska väsentliga aspekter av samhällsutvecklingen och ansvar gentemot olika grupper.

För att koppla tillbaks till diskussionen om det civila samhället som en sfär med flera och delvis ambivalenta dimensioner så finns här stora möjligheter till just ett flerdimensionellt medskapande. Det finns stora möjligheter för en ibland lite bångstyrig samverkan. Men det kräver också ett engagerat entreprenöriellt förhållningssätt som är tillåtande och samtidigt också djupt krävande vad gäller de mer kritiska aspekterna på vad vi enskilt och tillsammans upplever och gör som viktigt. \

54

entreprenöriellt handlande och bångstyrig samverkan · Nya rum i samverkan

Vill du läsa mer …

Berggren, H och Trägårdh, L 2006 ”Är svensken människa? Oberoende och gemenskap i det moderna Sverige”, Stockholm: Nordstedts Gartner, W. Carter, N. och Hill, G 2003 ”The Language of Opportunity” i Hjorth och Steyaert (red) ”New Movements in Entrepreneurship”, Cheltenham: Edward Elgar Gawell, M 2006 ”Activist Entrepreneurship. Attac’ing Norms and Articulating Disclosive Stories”, Stockholms universitet Hjorth, D. Johannisson, B. och Steyaert, C. 2003 “Entrepreneurship as Discourse and Life Style” i Czarniawska och Sevon (red) ”The Northern Lights. Organization Theory in Scandinavia”, Malmö: Liber Institutet för tillväxtpolitiska studier, Nutek, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens kulturråd och Sveriges Kommuner och Landsting 2008 ”Kultur i regionala utvecklingsstrategier och program – en lägesrapport”, ISBN 91-85259-59-5 Johannisson, B och Lindmark, L 1996 ”Företag, företagare och företagsamhet”, Lund: Studentlitteratur Lambrecht, J och Andersson, T. D. 2008 ”Varas värde varar – en studie om värdet av Vara konserthus”, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet Nielsén, Tobias 2006 ”FUNK – en tillväxtmodell för upplevelseindustrin”, KK-stiftelsen.

Schumpeter, A 1934 ”The Theory of Economic Development”, Cambridge, MA: Harvard University Press Spinosa, C. Flores, F. och Dreyfus, H 1997 ” Disclosing New Worlds.

Entrepreneurship, Democratic Action and the Cultivation of Solidarity”, Cambridge, Mass: MIT Press Steyaert, C och Hjort, D 2006 ”Entrepreneurship as Social Change”, Cheltenham: Edward Elgar Sveriges Kommuner och Landsting 2006 ”Samspel med civilsamhället”, ISBN 91-7164-102-5 Sveriges Kommuner och Landsting 2007 ”Utveckla samverkan med civilsamhället”, ISBN 978-91-7164-306-3

Nya rum i samverkan · vill du läsa mer …

55

Sveriges Kommuner och Landsting 2007 ”Offentligt privata partnerskap.

Erfarenheter från samverkan i fyra kommuner”, ISBN 978-91-7164-223-3 Sveriges Kommuner och Landsting 2008 ”Delrapport 2. Partnerskap, konkurrens och samverkan i Sveriges kommuner 2007” Sveriges Kommuner och Landsting 2008 ”Kultur i det hållbara samhället”, positionspapper Sveriges Kommuner och Landsting 2009 ”Civilsamhället som utvecklingskraft”, positionspapper Sörbom, A 2002 ”Vart tog politiken vägen?”, Stockholms universitet Wijkström, F och Lundström, T 2003 ”Den ideella sektorn”, Stockholm: Sober förlag ”Överenskommelse mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sverige Kommuner och Landsting” www.regeringen.se/sb/d/9735

56

vill du läsa mer … · Nya rum i samverkan

Nya rum i samverkan – mellan det offentliga, näringslivet och det civila samhället En idéskrift med utgångspunkt i kultur- och idrottssatsningar på lokal och regional nivå Varför ökar intresset från det offentligas sida kring samverkan med externa parter, handlar det enbart om en ekonomisk riskspridning eller finns det andra drivkrafter? Hur ser olika former av samarbeten ut och finns det olika grader av samverkan? Vilka utmaningar, möjligheter och eventuella risker finns det när det offentliga går in i nära samarbeten med näringslivet och civilsamhället?

Denna bok handlar om behovet av övergripande strategier bland kommuner och regioner inför satsningar på kultur och idrott i samverkan med olika parter. Här beskrivs i olika kommunexempel hur samverkan uppstår, genomförs och hur lösningarna kan se ut. Utgångspunkten är den byggboom av evenemangsarenor, idrottsanläggningar, kultur- och konserthus som vi ser under 2000-talets första decennium.

Trycksaker från Sveriges Kommuner och Landsting beställs på www.skl.se/publikationer eller på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40.

ISBN 978-91-7164-424-4

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 info@skl.se, www.skl.se