7289 221 8 by Sveriges Kommuner och Landsting

DEMOKRATI I KOMMUNER OCH LANDSTING

Medborgarinflytande i kommunalpolitiken En fråga om tilltro, vilja och kunnande

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET

Besöksadress: Hornsgatan 20 • Postadress: 118 82 Stockholm • Telefon 08-452 71 00

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET

DEMOKRATI I KOMMUNER OCH LANDSTING

Medborgarinflytande i kommunalpolitiken En fråga om tilltro, vilja och kunnande

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET

Innehåll

Förord

Sammanfattning i punkter

Inledning

Vad är medborgarinflytande?

Kunskaper om medborgarinflytande

Politisk jämlikhet

Medborgaransvar

Politiskt kapital

Systemtilltro

Nya möjligheter för medborgarnas inflytande

Medborgarnas politiska dagordning

Tillfredsställelse med resultat

Politisk aktivitet

Deltagande i samhället

Sammanfattning

Reflektioner

Referenser

Förord

Förra årets demokratirapport behandlade 2002 års kommun- och landstingsval ur ett demokratiperspektiv. Årets rapport sätter fokus på medborgarnas inflytande mellan valen. Avsikten är att med hjälp av forskning och statistik söka belysa frågor om bland annat medborgarnas intresse, förtroende, aktivitet och deltagande. Därmed vill vi ge en bild av medborgarnas möjligheter att påverka de politiska besluten i kommuner och landsting. Vi har haft ambitionen att beskriva förhållandena i såväl kommuner som landsting men tvingas liksom föregående år konstatera att möjligheterna att få fram statistik och att kunna referera till forskning om landstingen är begränsade. Ingen kommun och inget landsting är den/det andra likt. Medborgarinflytandets allmänna mönster och utvecklingstendenser kan beskrivas i en rapport som denna, medan de speciella och unika karaktärsdragen, deltagandeformerna och dynamiken i den kommunala demokratin bäst beskrivs genom att kommuner och landsting själva granskar och värderar medborgarnas inflytande. Så sker exempelvis inom Svenska Kommunförbundets och Landstingsförbundets projekt Hur fungerar demokratin? – Demokratiredovisningar i kommun och landsting. Vi hoppas att rapporten ska vara en inspirations- och kunskapskälla för fortsatt arbete med dessa frågor samt stimulera till diskussioner om medborgarnas inflytande. Rapporten har tagits fram av Anna-Karin Berglund (redaktör), Bo Per Larsson och Jan Torége.

Stockholm i December 2003 Bo Per Larsson, enhetschef

Sammanfattning i punkter

• Sjukvård, utbildning och äldrevård prioriteras högst bland medborgarna. • En fjärdedel anser att kommunpolitik är intressantare än rikspolitik. 50 procent tycker att kommunpolitik och rikspolitik är lika intressant. Närmare en tredjedel diskuterar ofta kommunalpolitiska frågor. Intresse, engagemang och tillfredsställelse med servicen är större i mindre kommuner. • Medborgarna är relativt nöjda med kommunernas och landstingens verksamheter. Tillfredsställelsen har emellertid minskat under 90-talet. Människor med egna erfarenheter som brukare av verksamheterna är mer nöjda än övriga. • Människor har ett relativt högt förtroende för kommunala verksamheter. Förtroendet för kommunens och landstingens politiker är betydligt lägre. Studier visar dock att ett försvagat medborgarförtroende för den kommunala politiken kan återupprättas på relativt kort tid. • Många medborgare försöker påverka politiken. Andelen som är medlem/ aktiv i ett politiskt parti har dock minskat. Gruppen politiskt inaktiva omfattar en fjärdedel av befolkningen. • Socioekonomiskt svagare grupper har bättre möjligheter till politiskt engagemang inom kommunalpolitiken än rikspolitiken. Det politiska kapitalet är större i storstäder och större kommuner. • Män är mer aktiva och har ett större politiskt kapital än kvinnor. Medelålders medborgare är mer aktiva än yngre. Socioekonomiskt mer välbeställda grupper deltar mer och har generellt ett större politiskt kapital än exempelvis lågutbildade och icke facklärda arbetare. Födda i Sverige är mer politiskt aktiva än utrikes födda. De som lever i familjehushåll är mer aktiva än ensamstående. Arbetslösa har påtagligt lägre förtroende för det politiska systemet än övriga grupper. Två utmaningar identifieras för ett ökat medborgarinflytande: • Kommun- och landstingspolitiker har en viktig uppgift i att vinna fler medborgares förtroende. • En annan viktig uppgift är att stimulera medborgarnas engagemang dels genom att fördjupa ett politiskt intresse bland medborgare, dels genom att inkludera och stimulera de inaktiva medborgarna.

Inledning

Den kommunala självstyrelsen kan beskrivas som ett demokratiskt kulturarv med djupa historiska rötter. Genom självstyrelsen förenas människors ansvar och inflytande. När frågor avgörs lokalt och regionalt har medborgarna möjligheter till inflytande över sin vardag och över den lokala och regionala samhällsutvecklingen. Närheten till den verklighet som besluten rör ger människor möjligheter att överblicka och förstå även komplexa frågor och att delta i samtal om avvägningar och prioriteringar. Väljarna kan föra fram åsikter och idéer till sina förtroendevalda och påverka den politiska dagordningen. Ett stort antal människor kan engagera sig i och skolas för politiskt arbete i partier och som förtroendevalda. Hur väl har kommuner och landsting1 lyckats förvalta detta demokratiska kulturarv? Vilket inflytande har dagens medborgare över förhållandena i sina kommuner och landsting och vilket engagemang känner medborgarna för den kommunala politiken? Vi kan å ena sidan se att den kommunala representativa demokratin ger medborgarna möjlighet att genom allmänna val utse företrädare, utkräva ansvar och ange riktlinjer för politikens fortsatta inriktning. Vi kan också se hur kommuner och landsting prövar nya former för att skapa dialog med medborgarna och hur de stimulerar till ansvarstagande för gemensamma angelägenheter. Å andra sidan tyder minskat valdeltagande, färre partimedlemmar, politikermisstro och avhopp från politiska uppdrag på att den medborgerliga förankringen försvagats. Det är mot den bakgrunden viktigt att öka kunskaperna om hur medborgarna själva beskriver sin vilja och sina möjligheter att engagera sig och utöva inflytande. I 2003 års demokratirapport vill vi belysa medborgarinflytandet i kommuner och landsting mellan valen. Vi är intresserade av följande frågor: • Vilka medborgare har inflytande, dvs. vilka grupper kan och vill påverka besluten – och vilka upplever maktlöshet och utanförskap? • Hur stark och utbredd är medborgarnas vilja, intresse, tilltro och förmåga att ta ansvar för gemensamma angelägenheter och söka påverka beslut? • Vilka frågor vill medborgarna påverka? • Hur gör medborgarna för att påverka kommun- och landstingspolitiken?

I texten använder vi landsting även för regioner och begreppet kommunal demokrati innefattar demokrati i kommuner, landsting och regioner.

För att kunna belysa dessa frågor krävs ett brett angreppssätt. Vi har valt att redovisa studier och statistik från ett antal områden som tillsammans kan ge oss en god bild av medborgarnas inflytande mellan valen. Utgångspunkt Politisk jämlikhet Förutsättningar för medborgarinflytande Medborgaransvar Politiskt kapital Systemtilltro Nya möjligheter för medborgarinflytande Drivkrafter Medborgarnas politiska dagordning Tillfredsställelse med resultat Aktivitet Politisk aktivitet Medborgarnas deltagande Vi utgår från frågan om vilka som har eller inte har inflytande. Denna fråga löper som en röd tråd genom vår redovisning. Vi fortsätter med att söka belysa förutsättningarna för att medborgarna skall vilja och kunna utöva inflytande. Därefter redovisar vi vad medborgarna vill ha inflytande över utifrån deras värdering av betydelse och tillfredsställelse med resultat. Vi avslutar med att söka beskriva hur medborgare påverkar och deltar. Vi vill understryka att det kunskapsunderlag vi tagit del av varierar betydligt mellan de olika områdena. Vi tvingas – precis som i förra årets rapport om 2002 års kommun- och landstingsval – konstatera att forskningen om demokratin inom landstingen är betydligt mindre omfattande än motsvarande forskning om kommunerna. Valet av granskningsområden har inspirerats av statsvetaren Robert A. Dahls kriterier för en demokratisk process, SNS Demokratiråds kriterier för att bedöma den svenska demokratin, SOM-institutets och Demokratiinstitutets studier och rapporter samt annan forskning och tidigare kommunala medborgarundersökningar.

Vad är medborgarinflytande?

Medborgarinflytande är ett begrepp som ofta används i debatter och som betraktas som en självklar del av en fungerande demokrati. Det är mer sällan som medborgarinflytande tydliggörs. När vi använder begreppet medborgarinflytande i vår rapport avser vi medborgarens reella möjligheter att påverka politiska beslut.2 Inledningen av Sveriges regeringsform ger en utgångspunkt för vår utredning av medborgarinflytandets grunder: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.” (SFS nr: 1974:152, paragraf 1) Av regeringsformens text framgår det även att den offentliga makten och myndigheten har som främsta syfte att gagna sina medborgares välfärd samt att verka för att demokratins idéer blir vägledande på samhällets alla områden. Regeringsformens huvudsatser utgör starka utfästelser om demokrati, delaktighet och jämlikhet. Utifrån principen om folkstyrelse betyder det att varken staten, landstingen eller kommunerna kan styras utan medborgarnas politiska stöd, vilket i den representativa demokratin innebär att förtroendevalda utses genom allmänna val. Som en naturlig följd kan den politik som förs av folkvalda, heller inte genomföras utan ekonomiskt stöd från medborgarna (primärt skatter) baserad i politiska beslut om vad som bör lösas med gemensamma medel i samhället.

Det demokratiska medborgarskapet Som en grundläggande princip tänker vi oss att det demokratiska medborgarskapet innebär att vara en fullvärdig medlem i den svenska demokratin. Detta medlemskap innebär att både ha skyldigheter och rättigheter. Demokratin ställer krav på ett visst mått av medborgaransvar från invånarens sida. Till detta hör att som medborgare vara införstådd och erkänna grundläggande demokratiska värden som principen om lika rätt för alla i samhället.3 Det demokratiska medborgarskapets krav och skyldigheter förväntas infrias av alla invånare i Sverige – allt efter varje individs förmåga. I gengäld förväntas förtroendevalda fatta beslut enligt medborgarnas önskan och vilja. Det medför

Med vårt ordval vill vi göra klart att det finns en skillnad mellan den delaktighet i politiska beslut som den förtroendevalde har, och de möjligheter till inflytande i politiska processer som den allmänne medborgaren kan ha. För den förtroendevalde innebär delaktigheten ett ansvar för de politiska resultaten, medan medborgarinflytande formellt sett inte är förknippat med ansvar för faktiska konsekvenser av politiska beslut. Jmf. SOU 2000:1, s. 35.

Om balansförhållandet mellan medborgarens rättigheter respektive skyldigheter se exempelvis Rothstein et al (1995: s. 76–86)

att förtroendevalda politiker på alla nivåer idealt sett har behov av att möta, samtala, lyssna på, förklara och förankra de politiska besluten hos medborgarna. Medborgarnas dialog och inflytande i politiken bidrar på detta sätt till att skapa legitimitet kring folkvaldas beslut i kommuner, landsting och stat. Medborgarnas inflytande blir genom dessa processer en viktig del av det demokratiska styret. Vad förväntas medborgare delta i och ha inflytande över inom politiken? Ytterst handlar samhällets förväntningar på den enskilde om att måna om och bidra till att demokratin förverkligas. Folkstyret behöver medborgarnas stöd för att fortleva. Det innebär att styret bör tillse att medborgarna har goda förutsättningar till delaktighet, på samma sätt som medborgaren bör delta i samhället och bör utöva politiskt inflytande när denne känner engagemang och har möjlighet. (Rothstein et al 1995: 77)

Politisk jämlikhet Politisk jämlikhet tillmäts stor vikt i den moderna demokratin. Att samtliga grupper är delaktiga i samhällsgemenskapen är en förutsättning för att demokratin skall kunna förverkligas. I realiteten vet vi att vissa grupper är underrepresenterade i beslutande organ. Detta kan ses som en av de allvarligare bristerna i den svenska demokratin. En systematisk och permanent underrepresentation av vissa grupper undergräver den politiska processens trovärdighet och legitimitet (Rothstein 1995). På samma sätt som det finns en underrepresentation i de demokratiska styrelseorganen råder det en motsvarande ojämlikhet när det gäller politiskt engagemang bland medborgare i samhället. Alla har inte lika goda förutsättningar för att engagera sig, delta i politiskt arbete och bli lyssnade till. Den politiska jämlikheten ser ut att vara som störst vid de allmänna valen. Valdeltagandet sjunker visserligen, men var fortfarande i valet 2002 bland det högsta i världen. Bland medborgarna var det 77,9 procent som röstade i kommunvalet, 77,4 procent i landstingsvalet och 80,1 procent i riksdagsvalet. Samtidigt varierar valdeltagandet kraftigt mellan landets kommuner och mellan olika grupper. Speciell utländska medborgare och ungdomar har ett lågt valdeltagande. I Demokratiutredningens betänkande ”En uthållig demokrati” SOU 2000:1 pekar man på vikten av politisk jämlikhet, öppenhet och insyn samt delaktighet och meningsfullt deltagande som viktiga element i det dynamiska demokratiska medborgarskapet. (2000: 1, s. 35–37) Samtidigt kan dessa möjligheter till inflytande upplevas som alltför krävande för många medborgare. I en studie av fackföreningsanslutna (Adrienne Sörbom 2002) råder en allmän uppfattning hos de intervjuade om att politik är synonymt med att gå och rösta, vara partiansluten samt eventuellt delta i demonstrationer – samtidigt som flertalet känner att dessa politiska aktiviteter inte engagerar dem. Merparten menar ändå att de som enskilda individer har ett samhällsansvar, även de som upplever sig som marginaliserade och ohörda. Man upplever att man borde handla, samtidigt som man har svårt att finna naturliga kanaler för sitt engagemang. Ointresse och svårigheter att få tid och utrymme för politisk handling är

orsaker till att de intervjuade personerna inte är mer politiskt aktiva. Personerna i studien upplever även att det är svårt att finna handlingsformer som får en direkt betydelse. Vissa typer av politiska handlingar tenderar att bli symboliska handlingar utan effekt, som till exempel att delta i bojkotter vars resultat är svåra att mäta.

Politiskt intresse och tillfredsställelse Vi föreställer oss att det krävs ett generellt intresse för politik, eller för vissa speciella frågor, för att det politiska engagemanget skall utvecklas. Därifrån behöver inte steget vara långt till att delta i någon form av politiskt arbete för att försöka skapa förbättringar. Från Aristoteles kan vi hämta idén att det politiska intresset och aktiviteten var en naturlig del i att vara människa. Människan sågs som ett ”politiskt djur”, något som skulle tala för att det politiska livet skulle vara en självklarhet hos varje människa. Men ser vi till dagens Sverige är intresset för politik ojämnt fördelat i befolkningen. Ett starkt politiskt intresse betraktas ofta som en effekt av hög utbildning, god uppväxtmiljö och yrkestillhörighet (Johansson et al 2001: s. 25–26). Men ett speciellt politiskt intresse för till exempel äldreomsorgen i kommunen eller kollektivtrafiken i länet kan också förklaras av andra faktorer än av hög utbildning. Intresset kan vid många tillfällen knytas till en tillfredsställelse – eller ett missnöje med den politik som man upplever följderna av i det dagliga livet. Många kommuner och landsting genomför enkätundersökningar för att få veta hur medborgarna värderar den service som erbjuds. Avsikten är i första hand att ta reda på hur nöjd man är med verksamhetens kvalitet. Har medborgarnas bedömning av servicen även något att säga om hur demokratin fungerar? Ger andelen nöjda eller missnöjda medborgare någon information om vilket inflytande de har? Att medborgarna är nöjda kan vara ett uttryck för att politiker och förvaltningar varit lyhörda för deras önskemål. Man har kanske tagit intryck av olika opinionsyttringar. Medborgarna kan också vara nöjda därför att deras förväntningar är låga efter hårda sparbeting. Missnöje kan dessutom vara en viktig drivkraft för att medborgare ska agera för att åstadkomma förbättringar eller motverka försämringar. Missnöje skulle därmed kunna leda till ökad politisk aktivitet. Eller omvänt – avsaknad av aktivitet kan vara uttryck för att man är nöjd och att man av det skälet inte vill agera. Samtidigt kan missnöjda medborgare avstå från att agera därför att man inte anser det mödan värt. Man kanske bara är lite missnöjd eller anser att skälet till missnöje inte är tillräckligt viktigt. Men en del missnöjda medborgare kanske avstår därför att man inte tror att man kan påverka – eller att beslutsfattarna inte vill lyssna. När man undersöker medborgarnas politiska intresse och inflytande finns det således anledning att även intressera sig för deras bedömning av verksamheterna och för om man är nöjd eller missnöjd.

Politiskt kapital Hos tänkare som John Stuart Mill i 1800-talets England utvecklades en idé om att det politiska intresset stimuleras genom själva aktiviteten – att delta i politiken. Detta antagande ligger i linje med tankar om att det civila samhällets in-

tresseorganisationer och frivilliga sammanslutningar fungerar som en demokratiskola4 där medborgaren får tillfälle att träna sina demokratiska färdigheter och stärka intresset för politiken. Först i ”den lilla demokratin”, som förälder i föräldraföreningen eller som ungdom i ungdomsorganisationen, för att sedan ta steget till ett engagemang i ”den stora demokratin”; genom politiskt arbete i förhållande till den offentliga politiken i kommuner, landsting och riksdag. Det civila samhället fungerar som en demokratiskola, men här utvecklas också ojämna styrkeförhållanden. I den ena studien efter den andra konstateras att det politiska medborgarinflytandet och civilsamhället är ojämlikt, på så sätt att några grupper i samhället uttrycker sin vilja och blir hörda i långt högre utsträckning än andra, och kanske på bekostnad av de ”politiskt svaga” grupperna. Man kan i detta sammanhang tala om enskilda individer eller grupper med varierande grad av politiskt självförtroende eller politiskt kapital. Med det menas medborgerlig kompetens och medborgerligt engagemang, vilket reflekterar individens eller gruppens uppfattning om vad man i politisk bemärkelse kan åstadkomma. Som vi uppfattar det kan politiskt kapital vara exempelvis en uppövad förmåga att tala vid föreningsmöten, att behärska mötesteknik och att ha en retorisk förmåga. I SCB-rapporten ”Föreningsliv i Sverige” (2003) definierar man förmågor och erfarenheter som att kunna överklaga, att ha diskuterat med andra, att ha talat vid möten, att ha agerat kollektivt, att ha röstat, att känna förtroende för politiker och att ha reagerat enskilt på orättvis behandling som mått på politiskt kapital.

Mellanmänsklig tillit, deltagande och systemförtroende Det finns också demografiska förklaringar till att det lokalpolitiska engagemanget kan vara starkt – eller tvärtom bristfälligt. I en tid när befolkningen blir allt mer rörlig och oftare bryter upp från hemmiljön minskar andelen människor som har en långvarig historia med förankring och politisk insikt om bakgrundsförhållanden i hemkommunen. Än mer svagt motiverade till lokalt politiskt engagemang är de grupper som har begränsad fritid, eller som inte naturligt omfattas av det lokala civilsamhällets nätverk, som till exempel sammanslutningar och organisationer genom barn- och familjebaserade aktiviteter. Dessa människor riskerar att i mindre utsträckning få tillgång den mellanmänskliga tillit som utvecklas i närmiljön, och att kanske få färre möjligheter till socialt utbyte, hjälp och stöd i vardagen. Till det mest grundläggande i en människas liv hör behovet av andra människor. Mänsklighetens historia kan i så måtto beskrivas som en oändlig historia av olika mer eller mindre lyckade försök till att såväl bemästra fientlig samexistens och intressemotsättningar, som att försöka finna gemensamma lösningar och samarbetsformer med andra människor. Bo Rothstein försöker med sin bok ”sociala fällor och tillitens problem” (2003) förklara hur sociala nätverk och mellanmänsklig tillit byggs upp och upprätthålls i ett samhälle, dvs. det Rothstein definierar som det sociala kapitalet. Han menar att, det sociala kapitalet som omfattar mellanmänsklig tillit också har sin motsvarighet i förhållande till samhällets institutioner och politiska system. Bo Rothsteins (2003) idé om systemförtroende har sin utgångspunkt i ett ”worst case” där männis-

SOU 2000: 1, se också Vogel, Amnå, Munch och Häll (2003).

kor upplever att de inget har att vinna på att uppträda lojalt och hederligt i förhållande till politiska institutioner där korruption, fusk och maktmissbruk förekommer i stor utsträckning. Enligt Rothstein hänger den varierande tillgången på socialt kapital i ett samhälle samman med de politiska förvaltningsinstitutionernas utformning och den tillit medborgarna känner inför systemet. Den avgörande faktorn, menar Rothstein, har att göra med graden av universalism i betydelsen opartiskhet, saklighet och likabehandling. Mer konkret: Om jag som enskild person upplever att kommuner och landsting har medborgarnas bästa för ögonen och behandlar oss på ett opartiskt och rättvist sätt, känner jag i min tur att jag vill tro det bästa, delta/bidra, betala min skatt och därmed dra mitt strå till stacken. Kanske kan man också tänka sig att effekten av det sociala kapitalets utveckling i samhället också stärker medskaparandan? I rapporten ”Hur långt är ett snöre?” (2003)5 redovisas trender, scenarier samt de 15 viktigaste utmaningarna för kommunerna i framtiden. Den viktigaste utmaningen ansågs vara att öka medskaparandan i samhället. Begreppet medskaparanda har sedan rapporten publicerats fortsatt att diskuteras i många fora där viljan att skapa tillit, delaktighet, engagemang och samverkan med andra människor uppfattas som centrala egenskaper.

Politiskt engagemang i förändring Det sker konstant förändringar när det gäller medborgarnas politiska handlingsmönster. En utveckling som identifieras i bland annat Adrienne Sörbom studie (2002), är att politiken över tiden har blivit allt mer öppen för individuella initiativ och ifrågasättanden. Politiken blir i allt större utsträckning något som går att delta i och förändra. I de möjligheter som uppstår upplever individen å ena sidan att man är mer delaktig i det politiska skeendet idag än förr. Å andra sidan ser vi i ett längre perspektiv att tilltron till politiker och till det politiska systemet har minskat. Dagens förväntningar på att medborgaren skall vara självständig och reflekterande i politiken, skapar nya svårigheter för dem som inte är så erfarna och kunniga på detta område. Konsekvensen blir att grupper utanför etablissemanget upplever utanförskap och maktlöshet i förhållande till det politiska systemet, samtidigt som de delar synen på att den enskilde individen har den avgörande betydelsen och står i centrum i politiken. (Sörbom 2002) Kanske kan det bli speciellt påtagligt att ha denna motsägelsefulla upplevelse av både delaktighet och utanförskap för vissa samhällsgrupp som till exempel arbetarklassen? Denna grupps politiska aktivitet förknippades förr starkt med arbetarrörelsen, men har under de senare decennierna försvagats allt mer. Det motsägelsefulla, menar Sörbom är att även om dessa människors gemenskap i en klassidentitet håller på att upplösas så innebär tillhörighet till en yrkesgrupp och en inkomst- och utbildningsnivå, bostadstyp och standard att man fortfarande delar arbetarklassens villkor.

Svenska Kommunförbundet har under två års tid drivit ett framtidsprojekt där förbundet tillsammans med 100 politiker och tjänstemän från kommunerna diskuterat frågan ”Hur kommer människor i Sverige att leva fram emot år 2015?”

Det politiska engagemanget flyttas bort från organisationer och politiska partier, medan människor istället använder vardagen som en egen politisk arena. Vardagslivet blir allt mer politiserat. Valet av vad man konsumerar och vilka motiv man har för hur man gör sina inköp av mat, kläder, möbler, investerar i boende och på det hela taget väljer att leva blir alltmer blir en fråga om moral, principer och politiska ställningstaganden. Till exempel miljöpolitiken kan uppfattas som ett område som i högsta grad kan påverkas av enskilda människors val. De intervjuade menar att det är genom ändrade beteenden som förändringar kan ske: ”Miljöengagemanget i vardagen konstituerar ett frirum där det är möjligt att i någon mån leva upp till den egna uppfattningen att man kan och bör ta politiskt ansvar. Där kan man åtminstone dra sitt strå till stacken, även om man inte ensam kan vända utvecklingen. Den här typen av handlande kan också fungera som en arena där människor känner sig delaktiga även om de i relation till mer traditionellt politiskt handlande upplever sig vara åsidosatta av politiker och tjänstemän.” (Sörbom 2002: s. 210) Politiskt medvetna handlingar (som att köpa miljövänliga varor) i vardagen kan såtillvida vara en väg ut ur en motsägelsefull situation. I Sörboms intervjustudie kommer det fram att politiskt grundade handlingar i vardagslivet ger en upplevelse av att påverka, vilket kan uppfattas som ”empowerment” eller bemäktigande, där människor i ökad grad tar kontrollen över och driver politik i sin vardag. Vidare menar forskaren att en utveckling mot en mer politiserad vardag kan betyda att det politiska inflytandet sprids allt eftersom människor ser och försöker ta ansvar för effekterna av sina handlingar. Men som författaren understryker har denna typ av ”subpolitiskt handlande” som konsument och i vardagslivet, mindre effekt än den kollektiva handling som organiseras genom sociala rörelser och politiska organisationer. (Sörbom 2002, sid. 210–225)

Kunskaper om medborgarinflytande

Följande statistikredovisning tar avstamp i de områden av medborgarinflytande som beskrivits ovan. För detta har vi valt ut statistiskt material och undersökningsresultat som kan ge en mer sammanhängande bild av medborgarinflytande. De främsta källorna utgörs av aggregerad statistik från ULF6 och annan statistik från SCB, SOM-rapporter7, SNS Demokratiråds rapporter, Maktutredningen, statistiska resultat från statsvetaren Daniel Wohlgemuths enkätstudie i 40 kommuner 2001, samt landstingsrelaterade indikatorer från Demokratiinstitutets enkät Demokratibarometern 2002.

Politisk jämlikhet Politisk jämlikhet är en av demokratins grundprinciper och innebär att alla människor har samma värde och därmed samma rätt till inflytande. Det är samtidigt väl belagt genom olika studier att en del grupper har sämre och andra bättre möjligheter att påverka såväl sin egen situation som samhällsutvecklingen i stort. Politisk jämlikhet är därmed en självklar utgångspunkt. I redovisningen av medborgarnas inflytande går indikatorerna för politisk jämlikhet som en röd tråd genom hela arbetet. I redovisningen presenteras situationen både för medborgarna i stort och för personer av olika kön, ålder, etnisk bakgrund, utbildning, socioekonomisk grupp och familjesituation. Avsikten är att ge en bild av hur olika samhällsgruppers deltagande och inflytande varierar. Det är också viktigt att förklara individens politiska tillfredsställelse – eller otillfredsställelse, självförtroende och tillit till det politiska systemet, samt ge en bild av medborgarens kompetens och möjligheter i politiska sammanhang.

Medborgaransvar Medborgaransvar innebär att man som medborgare är beredd att ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter i en kommun eller ett landsting såväl som för samhället i stort. Den kommunala demokratin står och faller med att det finns medborgare som är beredda att axla ett sådant ansvar. Vi undersöker därför hur stark och utbredd medborgarnas vilja och intresse är att ta ansvar för gemensamma frågor och söka påverka beslut.

Undersökningarna om levnadsförhållanden, Statistiska Centralbyrån.

Undersökningar från Institutet för samhälle, opinion och media, Göteborgs universitet.

Medborgaranda och ideal SNS Demokratiråds rapport från 1998, behandlar det demokratiska medborgarskapet där man för ett resonemang om demokratin som unik styrelseform eftersom den grundar sig på medborgarnas samtycke och delaktighet. Men för att detta skall kunna fungera i längden krävs, enligt Demokratirådet, att demokratins invånare accepterar demokratins grundnormer. I de medborgarundersökningar som företogs av Maktutredningen 1987 och Demokratirådet 1997 använder man sig av en samling av påståenden som medborgaren får ta ställning till (på en tio-gradig skala) och som framför allt relaterar till generella demokrativärden där aspekterna kritisk rationalism, laglydighet, solidaritet och delaktighet ingår. Resultatet kan sägas beskriva det medborgare själva uppfattar som medborgarideal. Tabell 1. Uppfattningar om medborgarideal 1987 och 1997, medeltal på betygsskala 0–10. Medborgarideal

År 1987

År 1997

9,1 . .

8,8 7,9 7,7 7,6

Laglydighet Att aldrig fuska med sociala bidrag och ersättningar Att alltid följa lagar och förordningar Att aldrig försöka smita från skatten

. 8,2 8,1

8,9 8,0 7,9

Att vara beredd att bryta mot en lag när ens samvete så kräver

5,8

. 8,1

8,4 7,8

. .

7,2 6,3

8,7 8,5 . 5,2

8,0 8,0 6,1 4,9

Kritisk rationalism Att bilda sig en egen uppfattning oberoende av andra Att inte vänta att staten skall lösa problemen utan ta egna initiativ Att försöka sätta sig in i hur människor med andra åsikter resonerar Att utsätta sina egna uppfattningar för kritisk prövning

Solidaritet Att inte behandla invandrare sämre än infödda svenskar Att vara solidarisk med dem som har det sämre än en själv Att välja sådana varor som är bra för samhälle och natur även om de inte är bäst och billigast Att tänka på andra mer än på sig själv Delaktighet Att rösta i de allmänna valen Att hålla sig informerad om vad som händer i samhället Att aktivt försöka påverka beslut i samhällsfrågor Att vara aktiv i föreningslivet Källa: Demokratirådet (1998), Demokrati och medborgarskap.

När medborgarna själva definierar ett medborgarideal prioriteras vissa moraliska och etiska egenskaper och beteendemönster före andra. ”Att bilda sig en egen uppfattning oberoende av andra” blir tillsammans med ”Att aldrig fuska med sociala bidrag och ersättningar” de allra viktigaste medborgaregenskaperna. ”Att rösta i de allmänna valen” betydde mycket 1987, men har sedan dess minskat markant. Nästan lika mycket minskar det tidigare mer omhuldade idealet ”Att hålla sig informerad om vad som händer i samhället”.

Vi kan notera att samtliga medborgarideal där en jämförelse med 1987 är möjlig har minskat i betydelse för medborgarna utom vad gäller ”Att bryta mot en lag när ens samvete så kräver”. Sambandet mellan denna fråga och andra inom samma kategori är dock snarare negativt än positivt, dvs. de som tycker det är okej att fuska med sociala bidrag kan också tänka sig att bryta mot en lag när samvetet så kräver. Lojaliteten gentemot systemet sjunker med 0,2 i medeltal för både frågan om ”Att alltid följa lagar och förordningar” och ”Att aldrig försöka smita från skatten”. ”Att inte behandla invandrare sämre än infödda svenskar” visar ett relativt högt värde (8,4). Risken för att ett stort invandrarfientligt parti skulle växa sig stort verkar, enligt denna undersökning, vara liten. ”Att försöka sätta sig in i hur andra människor med andra åsikter resonerar” samt ”Att utsätta sina egna uppfattningar för kritisk prövning” får förhållandevis låga medeltal (7,6–7,7). Låga medeltal på drygt 6 får ”Att tänka på andra mer än på sig själv” och ”Att aktivt försöka påverka beslut i samhällsfrågor”. Allra lägst medeltal ges till ”Att vara aktiv i föreningslivet” med 4,9. Påståendena i tabell 1 är ställda på ett sådant sätt att medborgaren ges möjlighet att formulera ett allmänt hållet medborgarideal. Måtten för det allmänna medborgaridealet fångar dock inte speciella landstings- och kommunförhållanden som kan ha betydelse för medborgarens värderingar. I den enskilda kommunen är individen medborgare i ett mer överskådligt sammanhang. Den lokala politiken, händelser i samhället, de enskilda invånarna, traditionerna samt den lokala kulturen och de sociala normerna, syns, hörs och känns kanske på ett mer påtagligt sätt. Föreningslivet till exempel, kan ha stor betydelse för förtroendet för det politiska systemet och kanske i förlängningen också för hur människor uppfattar medborgaridealet.

Politiskt intresse Delaktighet i politiken och politiskt intresse går hand i hand och när det gäller medborgarnas intresse för politik så har SOM-institutet genomfört årliga mätningar sedan mitten av 1980-talet. Dessa mätningar beskriver ett relativt stabilt mönster även om intresset mellan åren varierar något. Andelen individer som uppger sig vara mycket eller ganska intresserade av politik har under en 16-årsperiod hållit sig inom ett spann mellan 49 och 58 procent. Holmberg och Weibull tycker sig se antydningar till en valcykel när man noterar en viss uppgång i det politiska intresset vid de fyra senaste valen. (Holmberg och Weibull 2003:13) Mätningarna visar också att det finns ett stort intresse för kommunalpolitik. Två tredjedelar uppgav 1998 att man var mycket intresserad eller ganska intresserad av kommunalpolitiska frågor. Hälften ansåg att rikspolitik och kommunpolitik var lika intressanta och en dryg fjärdedel ansåg att kommunpolitik var mer intressant än rikspolitik. Vi kan konstatera att vissa grupper visar ett större intresse för den lokala politiken än för rikspolitiken.

Tabell 2. Andel som är mer intresserad av kommunpolitik än av rikspolitik fördelat på befolkningsgrupper, i procent. Befolkningsgrupper Totalt

År 1966

År 1979

År 1991

År 1998

Kvinnor

Män

18-24 år

25-29 år

30-39 år

40-49

50-59 år

60- år

Låg utbildning

Medelutbildning

Hög utbildning

Arbetare

Lägre tjänstemän/Småföretagare

Högre tjänstemän/Större företagare

Små glesbygdskommuner

Små tätorter med omland

Små tätorter

Mellanstora tätorter Småstäder

Småstäder med omland

Större städer

Storstäder

Bearbetning av källa: Johansson et al (2001:36).

Vi tycker oss se ett samband mellan stark lokal förankring och ett större intresse för kommunpolitik än rikspolitik. Människor på små orter hör till dem som visar ett större intresse än genomsnittet för kommunpolitiken än rikspolitiken. Högt utbildade tjänstemän i storstäder har istället i större utsträckning en intressefokus på rikspolitiken. Personer som har ett större intresse för kommunpolitiken finns främst i åldrarna 30–49 år samt bland äldre personer, kvinnor och lågutbildade personer.

Politiskt kapital Politiskt självförtroende och positiv syn på sin förmåga att påverka brukar ofta benämnas det politiska kapitalet. Att ha politiskt kapital innebär att medborgarna själva anser sig ha goda möjligheter att utöva inflytande och påverka politiska beslut. Och om de anser att de kan påverka politiska beslut kommer de också kunna handla efter denna övertygelse. Men om medborgarna inte anser sig ha denna förmåga så kommer de sannolikt inte ens att försöka utöva något inflytande. En kommun eller ett landsting där det finns ett utbrett politiskt självförtroende kan rimligen hoppas på mer aktivitet från sina medborgares sida än där självförtroendet är svagt.

Brist på politiskt kapital kan ha många förklaringar. Låg utbildning eller dåligt självförtroende kan vara två orsaker. Politiskt självförtroende och förmåga att påverka behöver dock inte betyda att man tar ett tydligt medborgaransvar eller har förtroende för de politiska institutionerna. Omvänt så finns det individer som uppger sig ha lågt politiskt intresse och som känner främlingskap inför ”politiker som bara snackar”, men som istället lever upp till många av medborgaridealen i den vardagliga gärningen. Figur 1 visar sambandet mellan förmåga att överklaga ett beslut och deltagande/lyssnande vid politiska diskussioner. Figur 1. Samband mellan förmåga att överklaga ett beslut och deltagande/ lyssnande vid politiska diskussioner8. Överklagar

100

Hgr tj, män Tj, mellanivå kvinnor

Tj, mellanivå män

Hgr tj, kv

Diskuterar politik

Deltar/lyssnar ej

80 Lgt tj, kv Förtidspens/ arbetslös, kv

Född i Sv.1 utr förälder

Stud, män

Utr födda, kv Kv 65–74 år

Män 75–84 år Ej facklärda arb, kv Kv 75–84 år

20 -30

-20

-10

10 20 Kan ej överklaga

Bearbetning av källa: SCB Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF), 2000.

Det finns ett tydligt samband mellan de som anser sig ha förmåga att överklaga och att delta i politiska diskussioner. När medborgarna bedömer sin egen förmåga kan nästan alla högre tjänstemän, såväl män som kvinnor, överklaga ett beslut och i förhållande till andra grupper är det många som deltar i politiska diskussioner. Tjänstemän på mellannivå har nästan lika stor förmåga att överklaga som högre tjänstemän, men deltar inte lika ofta i politiska diskussioner. I Sverige födda personer med en utrikes född förälder är en grupp som i förhållandevis hög grad deltar i politiska diskussioner, men som relativt sett inte har lika hög förmåga att överklaga beslut. Bland de som anger att de varken deltar/lyssnar vid diskussioner eller har förmåga att överklaga beslut finner vi grupper som har ett lågt politiskt kapital, företrädesvis äldre eller utrikes födda kvinnor. Yngre, lågutbildade kvinnor har en relativt sett högre förmåga att överklaga beslut (exempelvis kvinnliga lägre tjänstemän), men deltar sällan i politiska diskussioner. Kvinnor har överlag ett sämre politiskt kapital, speciellt när det gäller att delta i politiska diskussioner. Det kan till exempel finnas en konfliktsituation inbyggd i politiska debatter där det handlar om att hitta bra argument för att underbygga en politisk stånd-

Värdena är uttryckta som balansmått, dvs. andelen som inte kan överklaga har dragits ifrån andelen som kan överklaga ett beslut och andelen som inte deltar har subtraherats från dem som deltar i politiska diskussioner.

punkt istället för att hitta det som förenar. Frågan är om det sätt som politiska diskussioner idag ofta förs på indirekt diskvalificerar många kvinnor som egentligen vill påverka samhället, men som inte känner sig bekväma med det sätt som debatter förs på? Tabell 3. Medborgarnas politiska kapital uppdelat på kön, ålder, familjetyp, etnisk bakgrund, socioekonomisk grupp samt boenderegion, i procent. Diskuterar politik

Deltar/ lyssnar ej

Kan överklaga

Kan ej överklaga

Samtliga, 16–84 år

40,2

29,0

69,1

3,8

Män, 16–84 år

43,8

25,1

71,3

3,1

Kvinnor, 16–84 år

36,6

32,8

66,8

4,5

16–24 år

40,3

34,9

60,1

5,4

25–34 år

44,7

27,6

77,7

2,2

35–44 år

46,4

22,4

78,5

2,7

45–54 år

45,9

20,8

76,7

2,6

55–64 år

36,4

28,5

71,3

3,9

65–74 år

28,5

36,5

53,9

5,9

75–84 år

27,4

45,0

43,8

6,5

Ensamstående utan barn

38,2

33,3

60,8

5,4

Ensamstående med barn

41,8

30,8

71,9

4,2

Sambo utan barn

38,9

27,5

69,8

3,4

Sambo med barn

44,5

25,0

78,7

2,1

Inr födda 2 inr födda föräldrar

40,6

27,7

69,9

2,5

Inr födda 1 inr o 1 utr född förälder

45,2

25,9

73,7

2,5

Inr födda 2 utr födda föräldrar

42,1

30,1

69,9

3,7

Utrikes födda

35,1

39,3

61,0

6,7

Ej facklärda arbetare

27,3

45,9

47,5

7,1

Facklärda arbetare

35,4

32,6

58,8

5,1

Lägre tjänstemän

39,2

26,9

77,7

2,2

Tjänstemän på mellannivå

47,5

19,0

86,7

1,1

Högre tjänstemän

57,9

9,6

92,3

0,7

Företagare

44,0

22,8

73,3

2,5

Jordbrukare

25,9

41,6

42,5

5,8

Stockholm

46,6

24,5

76,0

2,9

Göteborg/Malmö

45,6

25,8

74,0

3,5

Större städer

40,3

28,5

69,5

3,5

Södra mellanbygden

33,4

33,3

59,3

5,3

Norra tätbygden

32,3

35,5

63,9

4,9

Norra glesbygden

30,6

37,1

64,0

3,5

Källa: SCB Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF), 2001.

Barnfamiljer har generellt sett en högre förmåga att överklaga än familjer utan barn. Detta kan delvis ha att göra med att det finns fler situationer där det kan vara motiverat att överklaga om man har barn och att man därför lär sig hur man gör. Utrikes födda har ett lägre politiskt kapital än de som är födda i Sverige, men skillnaden mellan inrikes födda med enbart svenska föräldrar och inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar är förhållandevis liten.

Andelen som diskuterar politik och som kan överklaga ökar successivt med den socioekonomiska klasstillhörigheten, dvs. utbildning spelar stor roll för det politiska kapitalet. Politik diskuteras mer i storstäder och minskar sedan successivt i förhållande till hur tätbefolkade regionerna är. Samma mönster gäller i princip även vad gäller förmågan att överklaga.

Politiskt kapital index medelvärde hela befolkningen = 100

Diagram 1. Samband mellan politiskt kapital och befolkningens engagemang i föreningslivet, index. 160

140

120

100

60 Aktiv i politisk förening

Aktiv i intresseförening

Aktiv i solidaritetsförening

Aktiv i livsstilsförening

Passiv föreningsmedlem

Utanför föreningslivet

Källa: SCB, Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF), 2001.

Med politiskt kapital menas här förmåga att överklaga, diskutera politik, tala på möten och agera kollektivt. Som väntat är det politiska kapitalet högst bland personer som är aktiva i en politisk förening. För personer som är aktiva i en intresse-, solidaritets- eller livsstilsförening var det politiska kapitalet ca 20–30 procent högre än bland genomsnittet i befolkningen. Passiva föreningsmedlemmar hade ett avsevärt lägre politiskt kapital än personer som var aktiva i någon förening och de som stod utanför föreningslivet hade ett politiskt kapital som nästan var 30 procent lägre än genomsnittet bland befolkningen. Daniel Wohlgemuths enkätstudie 2001, visar att det finns både likheter och skillnader mellan kvinnor och män när det gäller att delta i politiska diskussioner. När det gäller samtal om kommunala frågor med släkt och familj respektive med andra människor, kan man se att kvinnor och män har relativt lika beteenden inom familjen och släkten, medan männen samtalar betydligt mer än kvinnorna om kommunala frågor med människor utanför släkt- och familjekretsarna. Diagram 2 visar vilket politiskt självförtroende personer har när det gäller att föra fram åsikter till kommunpolitiker och även hur man uppfattar andras möjligheter att göra detsamma. Dessutom visar diagrammet vilket förtroende man har för att politiker tar hänsyn till krav som ställs från dels en grupp av människor, dels från den svarande själv.

Diagram 2. Möjlighet att föra fram åsikter till kommunpolitiker samt grad av förtroende för att politiker tar hänsyn till krav som ställs, från grupp eller den svarande själv. Medeltal i betygsskala 0–10. Betyg

Män

Kvinnor

6 5 4 3 2 1 0 Möjlighet att föra fram åsikter till k-politiker

Vikt som k-politiker fäster vid krav från grupper

Dina möjligheter att föra fram krav till k-politiker

Dina möjligheter att få k-politiker att ta hänsyn till krav

Källa: Daniel Wohlgemuth, specialbearbetning av material från enkätundersökningen Demokratin i din kommun. Publiceras 2004.

Totalt sett blir betyget med tvekan godkänt. Störst förtroende hade man för möjligheten att rent generellt föra fram åsikter till kommunalpolitiker, medan det förtroende man hade för att kommunpolitiker skulle ta hänsyn till en grupps krav var något lägre. Kvinnor hade ett något större förtroende för möjligheterna att föra fram åsikter rent generellt. Det egna politiska självförtroende var dock lägre än männens. De egna möjligheterna att föra fram krav ansågs bland kvinnorna vara lägre än vad männen angav, liksom möjligheterna att kommunpolitiker skulle ta hänsyn till de krav som man personligen som kvinna ställde.

Systemtilltro Systemtilltro innebär i detta sammanhang att medborgarna har förtroende för att kommunens politiker är lyhörda för deras önskemål och behov men också att de kan omvandla dessa till beslut och handling. Därmed är det meningsfullt att försöka påverka. En utbredd misstro mot politiker och mot kommuner och landsting som demokratiska institutioner kan däremot leda till passivitet och uppgivenhet. Den kan också leda till mindre dialog och mer konfrontation. I maktutredningens medborgarundersökning från 1987 och SNS demokratiråds uppföljande undersökning från 1997 framträder en övervägande negativ bild av det politiska systemets öppenhet för krav som förs fram från medborgargrupper och lokala organisationer – även om bedömningen har blivit något mer positiv 1997. Vi har i föregående avsnitt redovisat liknande resultat när det gäller bedömningen av vilken vikt kommunpolitiker fäster vid krav från grupper respektive möjligheter att få kommunpolitiker att ta hänsyn till krav.

I ”Kommunal demokrati under fyra sekler” (Johansson-Nilsson-Strömberg 2001) redovisas data från tre intervjuundersökningar i 26 jämförbara svenska kommuner från 1979, 1991 och 1998. De intervjuade fick ta ställning till följande påståenden om kommunens beslutskapacitet, om det lokala partisystemets betydelse, om valhandlingens innebörd och behovet av extrema påverkansformer samt om jämlikhet inför kommunala myndigheter: 1. Det betyder ingenting vad kommunpolitikerna bestämmer – beslut på andra håll avgör kommunens framtid. 2. Det spelar ingen roll för kommunpolitiken vilka partier som har makten i kommunen. 3. Genom att rösta vid kommunvalen kan man verkligen vara med om att bestämma hur kommunpolitiken skall utformas. 4. Ockupation och liknande aktioner kan ibland behövas för att få kommunpolitikerna att ta reson. 5. Alla medborgare behandlas lika av kommunala myndigheter. Utifrån svaren skapade forskarna ett index som mäter förtroendet för kommunen som politiskt system på en skala från helt negativ (-100) till helt positiv (+100). Enligt detta index minskade förtroendet från +25 år 1979 till +3 år 1991 för att sedan åter öka till +16 år 1998. På tolv år försvagades således tron på kommunen som politiskt system för att efter ytterligare sju år åter ha ökat. Kvinnor och män skiljde sig inte åt i sin bedömning. Däremot innebar det med stigande ålder, att inställningen till kommunen blev mer positiv. Mest positiva var personer över 50 år. Välbetalda och välutbildade var mer positiva, men skillnaderna i förhållande till andra grupper var små. De arbetslösa hade den i särklass mest negativa hållningen av alla grupper. Forskarna antar att de arbetslösas livssituation har givit en kritisk inställning till det lokala samhället. Den kritiska hållningen till kommunen skulle kunna vara en följd av ett allmänt främlingskap inför samhället. Personer som är intresserade av politik, röstar regelbundet, är övertygade anhängare av ett politiskt parti respektive medlemmar i en politisk organisation var genomgående betydligt mer positiva till kommunen som politiskt system. Systemförtroendet uppvisade 1979 betydande variationer mellan olika kommuner (från -6 till +50): Dessa variationer minskade dock successivt fram till 1998 (från +9 till +27). Skillnaden mellan olika kommuntyper var dock liten med något högre värden i stora än i små kommuner. Slutligen ser man ett samband mellan bedömningen av servicen och hur kommunen fungerar som politiskt system. Kommuninvånare som är nöjda med kommunens service anser i större utsträckning att kommunstyrelsen sköter sina uppgifter bra än de som är missnöjda.

Det tycks även vara så att bristande förtroende för kommunens politiker leder till en mer kritisk hållning till den kommunala servicen. Medborgare som är nöjda med servicen är också mer nöjda med det sätt på vilket demokratin fungerar i den egna kommunen än de som är kritiska till servicen. Inställningen till resultatet av politiken har med andra ord betydelse för synen på hur de styrande sköter sig och hur den kommunala demokratin fungerar.

Förtroende för samhällsinstitutioner Förtroendet för våra samhällsinstitutioner varierar en del. Sjukvården, universitet/högskolor samt polis får höga förtroendesiffror. Även domstolar, radio/ TV och grundskolan ges ganska höga siffror. Framför allt är det få som inte alls har förtroende för dessa institutioner. Även regering och riksdag får ett positivt omdöme. Det kan därför tyckas motsägelsefullt att förtroendet för de politiska partierna, som ju leds av ledamöter i regering och riksdag, är så lågt (-27). Dagspress och kommunstyrelse ges ett varken/eller betyg vilket kan tolkas som att medborgarna hyser ett ljumt förtroende för dessa institutioner. En alternativ tolkning är att medborgaren väljer ett mittalternativ på skalan för att man inte har någon särskild uppfattning i frågan. Förtroendet är ganska lågt för de fackliga organisationerna. Det är en relativt stor grupp – en sjundedel – som inte har något förtroende alls för de fackliga organisationerna. Förtroendet för EU-kommissionen och Europaparlamentet är mycket lågt. Mer än 50 procent av de tillfrågade har ett mycket litet eller ganska litet förtroende för dessa institutioner. Tabell 4. Förtroendet för samhällsinstitutioner 2002, procent och balansmått.9 Samhällsinstitution Sjukvården Universitet/högskolor Polis

Mycket stort

Ganska stort

Varken/ eller

Ganska litet

Mycket litet

Balansmått

+48

+47

+45

Radio/TV

+34

Domstolar

+27

Grundskolan

+20

Regering

+16

Riksdag

+14

Dagspress

Kommunstyrelserna

-6

Fackliga organisationer

-16

Politiska partier

-27

Europaparlamentet

-41

EU-kommissionen

-42

Källa. Sören Holmberg och Lennart Weibull, Fåfängans marknad (2003), SOM-undersökningen 2002, SOM-rapport 33. Grafikerna Livréna i Kungälv.

Tabellen redovisar en sammanläggning av resultaten från de två nationella SOM-mätningarna 2002 (antal svar = 3606). Balansmåttet kan gå mellan +100 (alla svarspersoner anger högt förtroende) och -100 (alla svarspersoner anger lågt förtroende).

Förtroende för kommunstyrelser Kommunstyrelserna finns sedan 1996 med när SOM-institutet jämför förtroendet mellan olika samhällsinstitutioner. Förtroendet har under denna tid varit lågt i den meningen att andelen som har mycket respektive ganska stort förtroende varit mindre än de som har ganska eller mycket lite förtroende. Skillnaden mellan dessa svarsgrupper uppgick 1996 till -31, 2001 till -15 och 2002 till -6. För landstingets/regionens politiker är balansmåttet -20 för år 2002. Samtidigt är förtroendet för de institutioner som styrs av kommun och landstingspolitikerna högt, inte minst för sjukvården som har det högsta förtroendet av samtliga institutioner. Intressant är också att förtroendet för lärare i grundskolan och för sjukvårdens personal är ännu högre. Kvinnor har ett högre förtroende för kommunstyrelser än vad män har. Personer i åldersgruppen 30–49 år har det lägsta förtroendet medan personer över 65 år har högst förtroende. Förtroendet bland dem som anser sig stå till vänster i politiken är större än bland dem som placerar sig till höger. Forskaren Ylva Bretzer Norén visar i en analys av kommuner i västra Sverige att kommuninvånarnas förtroende för sina kommunstyrelser kan förändras relativt fort. Hon tar som exempel Stenungsund, som drabbades av skandalaffärer under åren 1995–96 men som nu har återvunnit sina invånares förtroende. Även Lerum som genomgått liknande problem som Stenungsund har återfått medborgarnas förtroende. Det handlar i båda fallen om ett kraftigt ökat förtroende. Bretzer Norén konstaterar att allmänhetens förtroende således kan återställas under en förhållandevis kort period om ansvariga beslutsfattare slår in på en ny väg i det politiska arbetet. Bretzer Norén analyserar även vilka faktorer som förklarar medborgarnas politiska förtroende och finner fyra förklaringar som har central betydelse. Om man som kommuninvånare • är nöjd med den kommunala servicen, dvs. om man anser att man får valuta för sina skattepengar. • är nöjd med hur ekonomin sköts i den egna kommunen. • anser att man har möjlighet att påverka politiska beslut i kommunen där man bor. • har förtroende för rättsstaten. Bretzer Norén konstaterar att det inte enbart är vad kommunmedborgarna får ut i service som har betydelse för det politiska förtroendet utan också budgetkontroll, möjligheter till deltagande och att rättsväsendet anses behandla alla medborgare lika. Hon finner det troligt att olika typer av medborgarpaneler, kommundelsstämmor, öppna nämndsammanträden, medborgarkontor, ungdomsfullmäktige och liknande forum har betydelse för vilken möjlighet kommunmedborgarna anser att det finns för att påverka kommunala beslut. En annan slutsats är att förtroende för rättsstaten också påverkar vilken uppfattning man har om lokala politiker, tjänstemän och politiska institutioner.

Medborgarnas uppfattning om förtroendevalda i kommuner och landsting En viktig del av medborgarnas systemtilltro är tilliten till de förtroendevalda i kommuner och landsting. Tabell 5. Medborgarnas uppfattning om de förtroendevalda kommunalpolitikernas sätt att sköta sina uppgifter 2000/2001 fördelat på olika befolkningsgrupper 16–84 år, i procent. Anser att de förtroendevalda kommunalmännen sköter sina uppgifter:

Mycket bra/ ganska bra

Inte särskilt bra /inte bra alls

Ingen åsikt/ vet ej

Samtliga

46,4

27,0

26,6

Män

49,4

27,8

22,7

Kvinnor

43,5

26,1

30,4

16–24 år

40,1

16,4

43,5

25–34 år

39,1

23,7

37,1

35–44 år

45,0

31,9

23,1

45-54 år

50,3

31,3

18,4

55-64 år

51,4

28,6

20,0

65-74 år

52,6

28,6

18,8

75-84

49,2

25,9

25,0

Ensamstående utan barn 16-54 år

41,2

20,4

38,4

Ensamstående utan barn 55-84 år

47,3

26,2

26,5

Ensamstående med barn

38,1

32,0

29,9

Sambo utan barn 16-54 år

45,5

26,1

28,4

Sambo utan barn 55-84 år

53,4

28,8

17,8

Sambo med barn

46,4

31,3

22,3

Ej facklärda arbetare

47,3

25,5

27,1

Facklärda arbetare

46,7

30,7

22,6

Lägre tjänstemän

47,0

27,7

25,3

Mellan tjänstemän

49,8

28,2

22,0

Högre tjänstemän

48,1

28,4

23,4

Ensamföretagare

39,2

34,7

26,1

Företagare med anställda

48,4

30,4

21,3

Jordbrukare

56,4

25,0

18,6

Förgymnasial utbildning

46,9

23,2

29,9

Gymnasial utbildning

46,2

28,3

25,5

Eftergymnasial utbildning

46,5

28,4

25,1

Stockholm

35,2

26,4

38,4

Göteborg

38,7

27,1

34,2

Malmö

38,5

32,6

28,9

Trollhättan

63,3

14,0

22,7

Östersund

59,2

31,4

9,4

Piteå

57,7

17,5

24,8

Infödda svenskar

47,1

27,5

25,4

Naturaliserade invånare

42,4

24,4

33,3

Utländska medborgare

38,8

19,4

41,8

Bearbetning av källa: SCB, Undersökningar om levnadsförhållanden (ULF), tabell 3:5 (2000/2001).

Kvinnor uppger sig i högre utsträckning än män sakna åsikt eller kunskap om de förtroendevaldas sätt att sköta sina uppgifter. Bland yngre är det också många som inte har någon klar uppfattning om denna fråga. Högst förtroende för kommunpolitikers sätt att sköta sina uppgifter har medelålders personer samt de yngre ålderspensionärerna (45–74 år). Bland ensamstående med barn, som ofta är en ekonomiskt utsatt grupp, finns en hög andel personer som inte tycker att förtroendevalda sköter sitt arbete på ett bra sätt. Skillnaden mellan olika socioekonomiska grupper och mellan olika utbildningsnivåer är liten. Arbetare och tjänstemän, såväl som låg- och högutbildade, har ungefär samma uppfattning om kommunpolitikers sätt att sköta sina uppgifter. Jordbrukare har dock ett något större förtroende och ensamföretagare ett något mindre. I storstäderna är det relativt sett fler som inte har någon uppfattning om kommunpolitikers sätt att sköta sitt arbete än i andra delar av landet. Befolkningen i Östersund har hög kunskap om de förtroendevaldas arbete och de som bor i Piteå har ett högt förtroende för kommunpolitikernas sätt att sköta sitt arbete. Tabell 6. Förtroende för landstingsfullmäktige fördelat på intresse för samhällsfrågor 2002, i procent. Hur pass intresserad är du av samhällsfrågor?

Förtroende för landstingsfullmäktige Ganska stort 27,7

Ganska litet 38,3

Mycket litet 21,3

Vet ej

Mycket intresserad

Mycket stort 2,8

Ganska intresserad

2,0

26,3

36,6

16,4

16,1

Inte särskilt intresserad

1,7

22,3

32,0

14,3

25,1

Inte alls intresserad

0,0

10,5

31,6

36,8

Totalt

2,1

25,5

35,7

17,6

15,5

7,1

Källa: Demokratiinstitutet, Demokratibarometern, enkätundersökning (2002).

Tabell 6 visar förtroendet för landstingsfullmäktige fördelat på vilket intresse den svarande har för samhällsfrågor. Ett genomsnittligt betyg för landstingsfullmäktige är att förtroendet är ganska litet, men det är också många som inte har någon klar uppfattning. Bland personer som är mycket intresserade av samhällsfrågor finns det en större andel som har ett gott förtroende för landstingsfullmäktige, men också en ganska stor grupp som inte alls känner något förtroende. För gruppen med lägst samhällsintresse så dominerar svaren ”Vet ej” och ”Mycket litet förtroende”. Kunskap och intresse om en institution förenas också ofta med ett större förtroende för institutionen även om det finns människor vars intresse för institutionen föranleds av att deras inställning är kritisk. Om däremot kunskapen är låg och kontakterna med institutionen få så är ofta tilltron också låg.

Nya möjligheter för medborgarnas inflytande Röstning, medlemskap i partier och kontakt med förtroendevalda utgör den representativa demokratins traditionella kanaler. Under 1990-talet och de första åren av 2000-talet har kommuner och landsting prövat olika strategier för att öka medborgarnas delaktighet samtidigt som lagstiftningen öppnat nya möjligheter till medborgerligt deltagande. I det följande redovisar vi – utifrån uppgifter som SCB samlat in på regeringens uppdrag – några åtgärder som vidtagits för att öka kommunernas och landstingens medborgerliga förankring. Tabell 7. Införande av nya inflytande- och dialogformer i kommuner och landsting t.o.m. 2003. Kommuner, t.o.m. år 2003 Kundvalssystem Brukarrepresentation Självförvaltningsorgan Medborgarförslag Folkinitiativ om folkomröstningar

25* 118* 29 105 (126)

Landsting, t.o.m. år 2003 3* 5

44*

Offentliga möten

129*

Råd

229*

Bearbetning av källa: SCB enkätundersökning till alla landets kommuner och landsting, 2003. *Mätning enbart t.o.m. år 2002.

Brukarinflytande Kundval: Under år 2002 har tjugofem kommuner tillämpat någon form av kund- eller brukarvalssystem. Tjugo kommuner tillämpade kundval inom förskola och skola, elva kommuner inom omsorg om äldre och funktionshindrade och fem kommuner inom individ- och familjeomsorg. Tre landsting använder sig av kundvalsystem – varav två inom tandvården och ett inom hälso- och sjukvård. Brukarrepresentation: Brukarrepresentation innebär att kommunen har kvar verksamhetsansvaret och att brukarnas inflytande sker genom representation i de organ som skall styra verksamheten. Under 2002 tillämpade 118 kommuner något system för brukarrepresentation, t.ex. lokala styrelser med föräldramajoritet, delegering från nämnder av ansvar för vissa områden eller delegering till självförvaltningsorgan. Brukarrepresentationen förekom mest inom skola (111 kommuner), förskola (29 kommuner) och omsorg om äldre- och funktionshindrade (19 kommuner). Brukarrepresentation förekom inte i något landsting. Självförvaltningsorgan: Enligt Kommunallagen 7 kap 18 § får fullmäktige besluta att en nämnd får uppdra åt ett självförvaltningsorgan under nämnden att helt eller delvis sköta driften av en viss anläggning eller institution. I 29 kommuner har under år 2003 sammanlagt 46 självförvaltningsorgan erhållit ett sådant uppdrag. Inom landstingen fanns inte något självförvaltningsorgan.

Medborgarinflytande Medborgarförslag: Från halvårsskiftet 2002 kan kommuner och landsting ge medborgarna möjlighet att inkomma med medborgarförslag till fullmäktige. Sammanlagt 105 kommuner och fem landsting har infört denna möjlighet.10 På de flesta håll har antalet inkomna förslag hittills varit begränsat. Möjligheten hade å andra sidan bara funnits under högst ett år när enkäten genomfördes. Under år 2002 hade medborgarförslag kommit in i sjutton kommuner och ett landsting. I sex kommuner och i ett landsting kom endast ett förslag och endast i fem kommuner mer än elva förslag. Under första halvåret 2003 hade medborgarförslag kommit in 51 kommuner och fyra landsting. I tjugofyra kommuner inkom högst fem förslag, i tolv kommuner mellan sex och tio förslag och i sju kommuner mer än elva förslag. Ett av landstingen hade tagit emot mer än elva medborgarförslag. Folkinitiativ: Under perioden 1999–2002 inkom folkinitiativ om kommunal folkomröstning i 44 kommuner. I sex av dessa kommuner ledde folkinitiativet till beslut om folkomröstning. I ett landsting inkom ett folkinitiativ som inte ledde till någon folkomröstning.

Medborgardialog Offentliga möten: Under år 2002 anordnade 129 kommuner och åtta landsting återkommande medborgarmöten i form av debattkvällar, ting eller frågestunder. Nittiofyra kommuner och två landsting anordnade någon offentlig utfrågning eller ”hearing” och tjugotvå kommuner och två landsting hade någon form av medborgarpanel för undersökningar eller samråd. Råd: Sammanlagt 229 kommuner använde sig under 2002 av råd, fokusgrupper eller liknande med ungdomar (149 kommuner), funktionshindrade (179 kommuner), personer med utländsk bakgrund (26 kommuner) eller andra grupper av medborgare (135 kommuner). Under samma år använde sig 9 landsting av motsvarande typ av råd för ungdomar (7 landsting), funktionshindrade (9 landsting), personer med utländsk bakgrund (2 landsting) och annan grupp av medborgare (6 landsting).

Kommentar Av SCB:s sammanställning framgår att flertalet kommuner och landsting tilllämpar olika former av medborgardialog – dels i form av allmänna medborgarmöten, dels i form av mötesplatser för särskilda medborgargrupper. Det framgår också att en relativt stor grupp kommuner skapat former för att brukare skall kunna ta ansvar och utöva inflytande. Relativt många kommuner har givit medborgarna möjlighet att komma in med medborgarförslag och antalet fortsätter att öka. Detta är väl värt att notera med hänsyn till att det under lång tid funnits en stor skepsis mot denna form av medborgarinflytande. Däremot kvarstår tveksamheten mot folkinitiativ om folkomröstning, även om en viss ökning kan noteras.

Enligt en ny enkätundersökning utförd av Kommunaktuellt har 126 kommuner beslutat om att införa medborgarförslag, 41 kommuner har ärendet under behandling medan 21 kommunfullmäktige har sagt nej till medborgarförslag (KA nr 37, 26.11.03).

SCB:s sammanställning visar inte hur många medborgare som deltagit i de dialog- och inflytandeformer som prövats. Även om antalet som deltagit är relativt begränsat så innebär de senaste årens nya former för dialog, inflytande och deltagande nya möjligheter att vitalisera den kommunala demokratin.

Medborgarnas politiska dagordning Medborgarnas politiska dagordning visar vilka frågor i kommunen och landstinget som medborgarna anser viktigast att påverka för att åstadkomma förbättringar eller motverka försämringar, dvs. vad de vill utöva inflytande över. När medborgare i Sverige tillfrågades om vilka de tre viktigaste samhällsfrågorna är, toppades rankinglistan av Sjukvård med 40 procent medan Utbildning och kultur, som tidigare nästan varit lika högt prioriterat, visade sig ha sjunkit tillbaka till 32 procent. Sjukvården, som under hela mätningsperioden prioriterats relativt högt bland medborgarna, har under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet ytterligare stärkt sin position som den viktigaste frågan. Likaså visar det sig att intresset för utbildning och kultur har stigit från slutet av 1990-talet och in på 2000-talet. Tabell 8. Medborgarnas viktigaste samhällsfrågor 1988–2002, i procent. Samhällsfråga Sjukvård Utbildning/kultur Pensioner/äldrevård Sysselsättning Invandring/flyktingfrågor

1988

1990

1992 1994 1996 1998 2000 2002

19 14

Lag och ordning

Sveriges ekonomi

Miljö

Skatter Socialpolitik

Familj/barnomsorg

Religion/moral

EU/EMU

Infrastruktur/kommunikationer

Jordbruks-/regionalpolitik

Offentlig sektor/privatiseringar

Energi/kärnkraft

Bearbetning av källa: Sören Holmberg och Lennart Weibull, Fåfängans marknad (2003), SOM-undersökningen 2002, SOM-rapport 33. Grafikerna Livréna i Kungälv.

På tredje plats placerade sig Pensioner och äldrevård (24 procent) som under den senare delen av mätperioden sakta ökat i intresse. Detta har sannolikt att göra med att frågan om en allt mer åldrande befolkning i högre grad uppmärksammats i media. Sysselsättningen som under 1992 och 1994 uppfattades som det största samhällsproblemet (49 procent respektive 58 procent) har sjunkit tillbaka till en fjärdeplats och ett betydligt mindre intresse. Invandrar- och flyktingfrågor, som i

likhet med sysselsättningen hade högre siffror 1992, visade med sin femteplacering endast en anslutning med 14 procent, tätt följd av Lag och ordning med 12 procent. Sveriges ekonomi var en av de viktigaste frågorna 1992, men har i takt med den förbättrade ekonomin minskat markant i intresse. En annan stor förändring kan noteras när det gäller intresset för Miljöfrågor som valåret 1988 uppfattades som ett stort samhällsproblem av hela 62 procent av medborgarna. Miljöfrågorna hade under perioden slutet av 1980-talet till början av 1990-talet en stark fokus, men har därefter dalat på rankinglistan (10 procent år 2002).

Tillfredsställelse med resultat Tillfredsställelse med resultat visar hur nöjda medborgarna är med kommunens eller landstingets service. Missnöje kan dessutom ses som en viktig anledning för medborgare att agera för att åstadkomma förbättringar eller motverka försämringar. Missnöje skulle därmed kunna leda till ökad politisk aktivitet. Eller omvänt – avsaknad av aktivitet kan vara uttryck för att man är nöjd och att man av det skälet inte vill agera. SOM-institutet har under flera decennier genomfört undersökningar där man frågat medborgarna om deras bedömningar av kommunernas och landstingens service. Sammanfattningsvis visar dessa undersökningar11 att medborgarna var övervägande nöjda med samhällsservicen i den egna kommunen vid 1990-talets början. När det gäller vård, fritid och kultur var övervikten av nöjda mycket stor. För barnomsorg och skola gjorde allmänheten också en positiv bedömning och detsamma gällde samhällsstruktur. För verksamheter som ingår i social omsorg var däremot den positiva övervikten liten. Trots att resurserna minskade inom flera verksamhetsområden under första hälften av 1990-talet, gjorde medborgarna samma bedömningar 1995 som 1991. För ett område, miljövård, ökar till och med tillfredsställelsen med insatserna kontinuerligt. Under andra hälften av 1990-talet, då den ekonomiska situationen i Sverige gradvis förbättrades, blev svenska folket allt mindre nöjt med de offentliga insatserna inom centrala välfärdsområden som sjukhusvård, vårdcentraler, kommunal grundskola och äldreomsorg. Dessutom blev medborgarna, främst i storstadsregionerna, mindre tillfredsställda med bostadssituationen och med underhåll av gator och vägar samt renhållningen på allmänna platser. SOM-institutet har inte bara undersökt hur medborgarnas bedömning av servicen varierar mellan olika verksamhetsområden och över tid. Man har även identifierat skillnader mellan olika grupper av medborgare. Skiljer sig exempelvis bedömningarna mellan olika socioekonomiska grupper, mellan boende i olika ortstyper eller mellan brukare och allmänhet? Man har därvid funnit att egna erfarenheter mer än någonting annat påverkar bedömningen av service. Inom samtliga områden där de som nyttjar servicen går att urskilja, är brukarna klart mer positiva i sin bedömning än de som inte personligen kommer i kontakt med servicen.

Innehållet i följande avsnitt bygger på Johansson-Nilsson-Strömberg (2001), Kommunal demokrati under fyra decennier, s 154–181.

Bedömningen av servicen varierade på ett likartat sätt mellan olika verksamhetsområden för olika ortstyper. Däremot fanns det stora skillnader mellan ortstyperna i hur nöjd man var. Storstadsborna var på de flesta områden mer kritiska till kommunal service än boende i andra ortstyper, särskilt jämfört med dem som bor i små tätortskommuner. Storstadsborna var mer nöjda med verksamheter där motsvarande utbud saknas på den mindre orten, främst kultur och privat vård – samtidigt som människor på mindre orter var mer missnöjda med kollektivtrafiken. Det framhålls att brukaren i storstaden visserligen har erfarenheter av förhållanden vid det egna daghemmet eller den egna vårdcentralen men i övrigt är hänvisad till mediernas bild – med stark inriktning på brister och missförhållanden – även när det gäller verksamheter som man själv kommer i kontakt med. På den mindre orten ger den egna erfarenheten bättre möjligheter till inblick i verksamheten som helhet och därmed ett annat underlag för bedömningen. Man ser en viktig förklaring till skillnaden mellan ortstyper i att räckvidden av de egna erfarenheterna är mer begränsad i storstäder än i mindre tätorter. I mätningar har man vidare funnit vissa skillnader mellan olika socioekonomiska grupper. Äldre är mer tillfreds med servicen än yngre och särskilt nöjda är pensionärerna. Gifta är mer nöjda än sammanboende och ensamstående medan tjänstemän och företagare är mer nöjda än arbetare. Minst nöjda med kommunens service är de som står utanför arbetsmarknaden. Däremot har skillnader i inkomst eller utbildning mindre betydelse. Slutligen ser man ett samband mellan bedömningen av servicen och av hur kommunen fungerar som politiskt system. Kommuninvånare som är nöjda med kommunens service anser i större utsträckning att kommunstyrelsen sköter sina uppgifter bra än de som är missnöjda. Det tycks även vara så att bristande förtroende för de kommunala politikerna påverkar synen på vad de uträttar och leder därmed till en mer kritisk hållning till den kommunala servicen. Medborgare som är nöjda med servicen är också mer nöjda med det sätt på vilket demokratin fungerar i den egna kommunen än de som är kritiska. Inställningen till resultatet av politiken är med andra ord av betydelse för synen på hur de styrande sköter sig och hur den kommunala demokratin fungerar.

Politisk aktivitet Politisk aktivitet innebär olika konkreta handlingssätt som medborgarna använder för att påverka politiska beslut. Här vill vi veta hur många och vilka medborgare som försöker påverka och hur man gör. Det finns många olika sätt att påverka politiska beslut, exempelvis personlig kontakt med politiker, ansvariga tjänstemän eller engagemang i politiskt parti. Andra exempel är engagemang i aktionsgrupp, lokal utvecklingsgrupp eller självförvaltningsorgan. Man kan också delta vid utfrågningar, skriva på namninsamlingar, demonstrera eller kontakta massmedia, skriva en insändare eller lämna ett medborgarförslag till fullmäktige. I den nyligen publicerade SCB-rapporten ”Välfärd och ofärd på 90-talet”12 redovisas förändringar i politiskt deltagande i Sverige. Analyserna tar sin ut-

SCB, ”Välfärd och ofärd på 90-talet” (2003: s. 299–311).

gångspunkt i SCB: s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) där flertalet indikatorer redovisas som en serie mätningar från 1980/81 till 2001. Här tecknas bilden av ett totalt sett minskande politiskt deltagande inom ramen för den representativa demokratin under 1980- och 1990-talen. I dessa traditionella former av deltagande ingår ett sjunkande valdeltagande och minskande medlemstal för politiska partier. Tränger man bakom totalsiffrorna ser man samtidigt att denna typ av politiskt deltagande har utjämnats mellan kvinnor och män, i huvudsak på grund av att männens andel medlemskap i partier minskade dramatiskt, jämfört med kvinnornas. Det har skett en ökning av vissa politiska aktiviteter. Ökningen gäller bland antalet som någon gång undertecknat upprop, skrivit en insändare eller artikel i någon tidning, eller tagit kontakt med någon förtroendeman eller tjänsteman i kommunen. Intresset för att diskutera politik har visat en ökande kurva fram till 1992/93 för att därefter avta fram mot 2001. De som deltar mer generellt i diskussioner har däremot konstant ökat under de 20 undersökta åren. På samma gång har de som varken deltar eller lyssnar på diskussioner blivit färre. Tabell 9. Medborgarnas (16–84 år) politiska aktivitet fördelat på kön, ålder, familjetyp, etnisk bakgrund, socioekonomisk grupp samt boenderegion, i procent. Medlem politiskt parti Samtliga, 16–84 år Män, 16–84 år Kvinnor, 16–84 år 16–24 år 25–34 år 35–44 år 45–54 år 55–64 år 65–74 år 75–84 år Ensamstående utan barn Ensamstående med barn Sambo utan barn Sambo med barn Inr födda 2 inr födda föräldrar Inr födda 1 inr o 1 utr född förälder Inr födda 2 utr födda föräldrar Utrikes födda Ej facklärda arbetare Facklärda arbetare Lägre tjänstemän Tjänstemän på mellannivå Högre tjänstemän Företagare Jordbrukare Stockholm Göteborg/Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden

6,7 7,4 6,1 3,2 2,6 3,9 6,1 9,9 11,4 15,7 5,8 4,4 9,7 4,0 7,2 7,5 3,9 3,3 5,4 6,4 8,1 6,4 6,5 7,5 44,0 4,9 4,5 6,9 8,8 5,5 13,9

Deltagit politiskt möte 3,8 3,8 3,7 4,6 1,7 2,8 2,9 4,4 5,8 6,4 3,6 4,2 4,8 2,5 3,7 6,5 5,0 2,6 2,1 2,5 4,5 4,1 4,5 3,4 21,5 3,0 2,9 4,0 4,7 4,2 3,9

Aktiv politiskt parti 1,3 1,2 1,3 1,0 0,4 0,9 1,5 2,3 1,5 1,6 1,0 0,0 1,7 1,1 1,3 3,0 0,0 0,4 0,5 0,9 1,6 1,3 1,3 2,3 8,6 0,8 0,7 1,4 1,8 1,4 2,4

Bearbetning av källa: SCB Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF), 2001.

Den variabel som ger störst utslag på den politiska aktiviteten är ålder. Andelen som är politiskt aktiva ökar med åldern. De enda undantagen är den yngsta åldersgruppen som i hög utsträckning deltagit i politiska möten samt åldersgruppen 55–64 år som i högre utsträckning än andra ålderskategorier är aktiv i ett politiskt parti. Däremot är skillnaden mellan könen liten. Män är i något större utsträckning än kvinnor medlemmar i ett politiskt parti. Bland familjetyperna är det ”Sambo13 utan barn” som är mest politiskt aktiv. I denna grupp finns det många äldre personer som har ”utflugna” barn, men även yngre par utan barn. Åldersfördelningen i denna familjetyp är en viktig förklaring till den högre aktiviteten, men även tidsaspekten kan vara en förklaring. Såväl äldre som yngre utan barn har mer tid över för politisk aktivitet. Ensamstående med barn saknas nästan helt som aktiva i politiska partier. Samma grupp utpekas ofta som 1990-talet största ekonomiska förlorare14. Grupperna utrikes födda och personer födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar har en mycket låg politisk aktivitet. Framförallt är det få bland dem som är aktiva i ett politiskt parti. Man kan i sammanhanget ställa sig frågan om det finns strukturella hinder för politiskt deltagande? Däremot har personer födda i Sverige med såväl en svensk som en invandrad förälder den allra högsta politiska aktiviteten. Många i denna grupp har sannolikt både arbetarbakgrund och är yngre än 40 år (barn till förälder som arbetskraftsinvandrat under 60- och 70-talen), dvs. två faktorer som snarare talar för en låg politiskt aktivitet (enligt Lars Häll, SCB). De regionala skillnaderna är påtagliga. Till viss del kan de förklaras av skillnader i åldersstrukturer. Det bor fler äldre i gles- och landsbygder och fler yngre i storstäderna. En förklaring kan också vara att det bor många inflyttade personer i de större städerna. Frågan är om människor är mer benägna att engagera sig lokalpolitiskt för sin hembygdsregion än för regioner man flyttat till. Skillnaderna i politisk aktivitet mellan olika socioekonomiska grupper är tydliga, men inte extremt stora. Undantaget är gruppen jordbrukare som har en väldigt hög politiskt aktivitet. Arbetare har en något lägre politisk aktivitet än andra socioekonomiska grupper. Lägre tjänstemän har en högre politisk aktivitet än tjänstemän på mellannivå och högre tjänstemän. Vi har tidigare visat att högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå ofta har såväl kompetens som engagemang för att göra sin röst hörd och för att diskutera politik. Varför slår inte detta igenom på de politiska aktiviteterna? Ett tidskrävande yrkesliv och utflyttning från den miljö där man har sina rötter kan kanske vara förklaringar till den förhållandevis låga politiska aktiviteten?

Vilka medborgare är passiva? Vissa grupper har låg representativitet i politiska sammanhang, medan det omvända gäller för andra grupper. Den stora frågan är vad dessa skillnader betyder för hanteringen av politiska frågor som rör olika grupper i samhället. Blir allas önskemål och perspektiv hörda? I SCB:s studie av politiskt deltagande (2003: s. 305–307) identifieras i huvudsak tre olika typer av medborgare. Befolkningen delas in i de politiskt apatiska, de politiskt inaktiva och de politiskt aktiva (”mångsysslarna”) inom och utanför det

Med sambo avses gifta, sammanboende och personer i partnerskap.

Se bland annat SCB, inkomstfördelningsundersökningen 2000.

representativa systemet. De politiskt inaktiva uppskattas i samband med 2000/ 2001 års ULF till drygt 25 procent av medborgarna. Till denna andel hör de som aldrig i lokala sammanhang har försökt att ta direkt kontakt med någon tjänsteman eller förtroendevald, inte skrivit insändare eller artikel, undertecknat upprop, deltagit i demonstration eller genomfört annan lokal politisk aktivitet. Denna grupp har heller inte deltagit i politiska aktiviteter vid sidan av lokalpolitiska frågor. Dessa individer är inte medlemmar i något politiskt parti, har inte varit på något möte eller någon sammankomst i något politiskt parti under de senaste 12 månaderna och har heller inte någon gång tagit kontakt med partifunktionärer för att påverka i någon fråga. De politiskt inaktiva har slutligen inte någon gång talat på ett möte i någon förening eller organisation, eller tagit kontakt med någon person i ansvarig ställning i någon förening, rörelse, samfund eller liknande. Den mindre grupp som definieras som politiskt apatiska uppger dessutom att de aldrig brytt sig om att lyssna när folk talar om politik och de har heller inte röstat i det senaste riksdagsvalet. Denna grupp uppgår till 1,5 procent av befolkningen i åldrarna 16–84 år. Tabell 10. Andel politiskt inaktiva respektive politiskt apatiska 2000/2001 fördelat på olika befolkningsgrupper 16–84 år, i procent. Befolkningsgrupp

Politiskt inaktiva

Politiskt apatiska

Samtliga

25,1

1,5

Män Kvinnor 16-24 år 25-34 år 35-44 år 45-54 år 55-64 år 65-74 år 75-84 Ensamstående utan barn 16-54 år Ensamstående utan barn 55-84 år Ensamstående med barn Sambo utan barn 16-54 år Sambo utan barn 55-84 år Sambo med barn Ej facklärda arbetare Facklärda arbetare Lägre tjänstemän Mellan tjänstemän Högre tjänstemän Ensamföretagare Företagare med anställda Jordbrukare Förgymnasial utbildning Gymnasial utbildning Eftergymnasial utbildning Stockholm Göteborg, Malmö Större kommuner Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden Infödda svenskar Naturaliserade invånare Utländska medborgare

22,0 28,3 35,3 25,9 18,0 17,4 20,7 31,0 39,9 30,6 35,4 22,8 19,9 25,3 19,0 38,0 26,9 24,3 12,4 9,5 22,1 20,9 28,3 41,0 24,2 10,9 26,6 23,7 24,7 25,7 25,0 24,7 23,2 37,6 46,2

1,3 1,6 2,9 1,8 1,4 0,9 0,9 1,3 2,1 2,5 2,4 2,4 0,8 0,7 1,2 3,0 1,8 1,1 0,1 0,2 1,8 0,0 0,9 2,9 1,5 0,2 1,6 1,3 1,4 1,4 1,9 1,2 1,1 4,7 ..

Bearbetning av källa: SCB, Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF), tabell 6.9 (2000/2001).

Kvinnor är i något högre utsträckning än män politiskt inaktiva. De yngsta och de allra äldsta är mest politiskt inaktiva, medan minst andel politisk inaktiva finns i ”barnfamiljsåldern” 35–54 år. Såväl de äldre som de yngre ensamstående med barn är i hög grad politiskt apatiska. Bland ensamstående med barn finns däremot en mindre andel politiskt inaktiva än bland hela befolkningen. Liten andel yngre sambopar utan barn samt sambopar med barn är politiskt inaktiva. Resultaten visar tydligt på ett samband mellan socioekonomisk grupp, utbildningsnivå och politiskt passivitet. Det är avsevärt färre politiskt inaktiva bland högre tjänstemän med hög utbildning jämfört med ej facklärda arbetare med låg utbildning. Bland utrikes födda är andelen politiskt inaktiva högre än bland personer födda i Sverige. Däremot är det nästan ingen skillnad alls mellan olika regioner, möjligtvis är det en något större andel politiskt inaktiva i Stockholm än i övriga landet. När det gäller medborgarnas politiska intresse och engagemang visar Daniel Wohlgemuth i sin enkät i 40 kommuner följande mönster: Tabell 10 visar olika former av politiska handlingar för att påverka besluten i en kommun. Drygt en tredjedel av dem som besvarade enkäten har skrivit under en namninsamling och cirka en fjärdedel har bidragit ekonomiskt till någon organisation eller verksamhet. Andra politiska handlingar som också var relativt vanliga var att man kontaktat en förening eller tjänsteman eller att man deltagit i en bojkott. Cirka en av tio har kontaktat en politiker på egen hand eller tillsammans med andra. Kontaktat eller medverkat i media hade 7,5 procent gjort. Resultaten från Wohlgemuths enkät visar att män i något högre grad utfört politiska handlingar än kvinnor. Män hade i högre utsträckning tagit egna kontakter med kommunpolitiker, förening eller tjänsteman. Däremot har fler kvinnor än män skrivit under namninsamling, bidragit ekonomiskt, deltagit i bojkott, burit eller satt upp kampanjmärken och kontaktat kommunpolitiker tillsammans med andra. Dessa könsmässiga skillnader ger indikationer om att kvinnors och mäns politiska handlingsmönster inte bara skiljer sig kvantitativt, men också kvalitativt. Tabell 11. Olika typer av politiska handlingar fördelat på kön 2001, i procent. Politisk handling

Män

Kvinnor

Samtliga

Kontaktat kommunpolitiker på egen hand Kontaktat kommunpolitiker tillsammans med andra Kontaktat förening Kontaktat tjänsteman Arbetat i politiskt parti Arbetat i aktionsgrupp Arbetat i annan organisation Burit eller satt upp kampanjmärke Skrivit under namninsamling Deltagit i demonstration Deltagit i strejk Deltagit i bojkott Bidragit ekonomiskt Samlat in pengar Kontaktat/medverkat i massmedia Kontaktat advokat/rättsväsende Deltagit i olaglig protest

10,1 11,5 17,2 19,6 4,3 2,2 10,7 2,5 31,9 4,7 1,9 15,1 25,0 4,5 8,7 3,0 0,6

6,2 12,2 13,2 16,1 2,3 1,9 9,4 3,3 39,8 4,0 0,5 17,8 26,0 4,3 6,2 1,9 0,2

8,1 11,9 15,2 17,8 3,3 2,0 10,0 2,9 35,8 4,3 1,2 16,5 25,5 4,4 7,5 2,4 0,4

Bearbetning av källa: Daniel Wohlgemuth, enkätundersökning, publiceras 2004.

I tabell 12 framgår inom vilka sakområden män och kvinnor agerat enligt tabell 11. Det område som engagerar flest personer är väg- och trafikfrågor. Andra sakområden som får höga siffror är skola och utbildning, fritidsverksamhet för ungdomar, utsläpp och miljöproblem samt äldreomsorg. Resultaten visar på vissa skillnader mellan könen med avseende på engagemang för olika sakområden. Männen engagerar sig i klart högre utsträckning för väg- och trafikfrågor, fritidsverksamhet för ungdomar, idrottsanläggningar, näringsliv och företagande samt boende och bostäder. Kvinnor engagerar sig mer för skola och utbildning, äldreomsorg, socialtjänst samt bibliotek. För övriga sakområden i tabellen var de relativa skillnaderna mellan könen relativt små. Tabell 12. Kvinnors och mäns engagemang fördelat på sakområden, i procent. Sakområden

Män

Kvinnor

Samtliga

Vägar, gator m.m. Skola och utbildning Fritidsverksamhet för ungdomar Utsläpp och miljöproblem Äldreomsorg Naturvård/parker Idrottsanläggningar Barnomsorg Handikappomsorg Näringsliv och företagande Boende och bostäder Kulturfrågor Invandrare/invandring Arbetsmarknad Socialtjänst Renhållning/avfallshantering Arbetsmiljö Bibliotek Färdtjänst

11,8 7,3 7,0 5,3 3,2 4,6 5,5 4,0 3,6 4,7 4,9 3,6 3,2 3,5 2,0 2,8 1,7 0,7 0,6

9,7 10,0 5,0 6,5 7,2 5,2 3,5 4,8 4,8 3,6 2,9 4,1 3,8 3,0 3,7 3,0 1,9 1,4 0,8

10,7 8,6 6,0 5,9 5,2 4,9 4,5 4,4 4,2 4,1 3,9 3,8 3,5 3,2 2,9 2,9 1,8 1,1 0,7

Bearbetning av källa: Daniel Wohlgemuth, enkätundersökning, publiceras 2004.

Deltagande i samhället Medborgarnas deltagande i föreningslivet genererar socialt kapital i form av ett ökat förtroende mellan människor samt vana av att samarbeta med varandra. Dessutom utvecklar föreningslivet demokratin genom att träna medborgarna vid att gemensamt värdera, argumentera och fatta beslut. Medborgarnas deltagande avser medlemskap och engagemang i föreningsliv, informella fora och nätverk och även deras engagemang som brukare. Vi vill skapa en bild av hur man engagerar sig för intressen som är gemensamma för större eller mindre grupper och samtidigt belysa frågor om samhörighet och förtroende för andra människor för att kunna se vilket socialt kapital som finns och vad det betyder för medborgarnas ansvar och inflytande.

Tabell 13. Medlemskap i olika föreningar. Nuläge år 2000 samt trend 1992–2000, i procent. Typ av förening Minst en förening

Andel medlemmar, %

Förändring 1992–2000, procentenheter

90,2

-1,7

7,3 2,1 4,2

-3,8 0,9 -4,2

80,3 29,5 23,0 15,3 1,9 6,0 4,6 41,5 2,7 1,1

-3,3 -2,8 -3,5 -10,6 -1,0 -2,0 0,7 2,1 -1,4 -0,6

Solidaritetsrörelser Humanitär hjälporganisation Fredsorganisation Grupp för internationella frågor

8,2 0,8 1,8

-0,3 -0,3 -0,7

Religiösa organisationer Grupp i svenska kyrkan Frikyrkliga samfund Annat religiöst samfund

4,6 2,8 1,0

1,3 -1,0 -0,1

Livsstilsföreningar Kulturförening Idrottsförening Friluftsförening Annan hobbyförening Motororganisation Frivillig försvarsorganisation Ordenssällskap

11,0 31,1 8,9 8,1 6,9 2,6 2,4

-1,1 -1,7 -0,2 -0,3 -1,7 -1,3 -0,7

Politiska organisationer Politiskt parti Lokal aktionsgrupp Miljöorganisation Intresseorganisationer Fackorganisation Konsumentkooperation Förening för boende Föräldraföreningar Kvinnoorganisation Invandrarorganisation Handikapp-/patientförening Pensionärsorganisation Aktieägarförening Nykterhetsorganisation

Bearbetning av källa: SCB, Föreningslivet i Sverige, rapport 98.

Hela 90 procent av befolkningen 16–84 år är medlemmar i en förening, en stor del av engagemanget kan dock härledas till facklig anslutning, aktivitet i idrottsförening och medlemskap i bostadsrättsförening eller i Konsum. För medlemskap i andra typer av föreningar är anslutningen ofta relativt låg, sällan över 10 procent. Mellan åren 1992 till 2000 har andelen medlemmar minskat i nästan samtliga typer av föreningar. En liten ökning har skett för pensionärsföreningar, grupp i svenska kyrkan, lokala aktionsgrupper samt handikapp/patientföreningar. De tydligaste minskningarna har skett för miljöorganisationer, föräldraföreningar, politiska partier och nykterhetsorganisationer.

Unga har minskat sitt deltagande och engagemang i föreningar markant och det är många som inte är med i någon förening alls. Delvis kan detta bero på längre studietider och svårigheter att etablera sig på arbets- och bostadsmarknaden, men förklaringar kan även hittas i förändrade värderingar och en ökad konkurrens om den fria tiden. En annan förklaring kan vara att undersökningen inte fångar upp nya former av engagemang bland ungdomar, t ex i nätverk. Även i åldersgruppen 35–44 år har minskningen varit markant, framförallt är färre med i flera föreningar. Tidsbrist kan var en av flera förklaringar. Bland personer äldre än 55 år är dock deltagandet i föreningslivet i stort sett detsamma år 2000 som år 1992. Föreningslivet har blivit mer jämställt, men inte på grund av att kvinnor ökar sitt medlemskap utan beroende på att män minskat sitt deltagande mer än kvinnor. Diagram 3: Andel som känner mycket eller ganska stor samhörighet med människor som bor i Europa, Sverige, den egna kommunen eller den egna kommundelen 2001, procent. 70 Män

Kvinnor

60 50 40 30 20 10 0

Europa

Sverige

Egna kommunen

Egna kommundelen

Källa: Daniel Wohlgemuth, specialbearbetning av material från enkätundersökningen Demokratin i din kommun. Publiceras 2004.

Nästan 25 procent känner samhörighet med Europa och runt 60 procent känner samhörighet med Sverige, den egna kommunen eller den egna kommundelen. Skillnaden är liten i känsla för samhörighet mellan dessa tre regionala nivåer, men det är några procentenheter fler som känner samhörighet med den egna kommundelen än med Sverige eller den egna kommunen. När det gäller samhörighet till Europa är den lika låg för både män och kvinnor. Män känner större samhörighet med Sverige, den egna kommunen och den egna kommundelen än kvinnor gör. Skillnaderna mellan könen är dock inte så stora när det gäller förhållandet till kommundelen. Varför känner kvinnor inte samma samhörighet som män? Har kvinnors högre flyttbenägenhet i yngre åldrar ett samband med kvinnors lägre samhörighetskänsla med hembygden och hemlandet? Är mäns samhörighetskänsla mer kopplad till region och plats medan kvinnor har en mer relationsbaserad samhörighet?

Sammanfattning

När människor rangordnar viktiga samhällsfrågor så kommer sjukvård, utbildning och äldrevård allra högst på prioriteringslistan. Detta visar att kommuner och landsting har en central funktion i det svenska samhället. Medborgarna är intresserade av kommunpolitiska frågor, en fjärdedel anser att kommunpolitik är intressantare än rikspolitik och hälften att de är lika intressanta. Närmare en tredjedel diskuterar ofta kommunalpolitiska frågor med människor i sin omgivning. Medborgarna är relativt nöjda med kommunernas och landstingens verksamheter – även om betygen skiftar mellan olika verksamhetsområden och tillfredställelsen minskat under senare delen av 90-talet. Människor med egna erfarenheter som brukare av verksamheterna är mer nöjda än övriga. Människor har ett relativt högt förtroende för verksamheter som sjukvård och grundskola, och även för sjukvårdspersonal och lärare. Däremot är förtroendet för kommunens och landstingens politiker betydligt lägre och andelen negativa är större än andelen positiva. Förtroendet för hur politikerna sköter sina uppgifter är större än förtroendet för deras vilja att lyssna och ta hänsyn till medborgarnas krav. Människor agerar för att påverka kommunalpolitiken. Först och främst genom att nästan 80 procent röstar i kommun- och landstingsvalen. Men många medborgare söker påverka genom att skriva på upprop, ta direktkontakt med politiker eller tjänstemän, delta i demonstration eller skriva insändare. Däremot har andelen som är medlem respektive andelen som är aktiv i ett politiskt parti minskat. Det finns betydande skillnader i olika gruppers engagemang. Män är mer aktiva och har ett större politiskt kapital än kvinnor. Medelålders medborgare är mer aktiva än yngre. Socioekonomiskt mer välbeställda grupper deltar mer och har generellt sett ett större politiskt kapital än till exempel lågutbildade och icke facklärda arbetare. Personer födda i Sverige är mer aktiva än utrikes födda. De som lever i familjehushåll är mer aktiva än ensamstående. Arbetslösa har påtagligt lägre förtroende för det politiska systemet än övriga grupper. Socioekonomiskt svagare grupper ser ut att ha bättre möjligheter inom kommunalpolitiken än rikspolitiken. Gruppen politiskt inaktiva är oroväckande stor och omfattar en fjärdedel av befolkningen. Bland – i tur och ordning – utländska medborgare, kvinnor över 65 år, lågutbildade, icke facklärda arbetare, naturaliserade invandrare och män i åldern 16–24 år är andelen inaktiva störst. Det finns även betydande skillnader mellan olika kommuner. Intresse, engagemang och tillfredsställelse med servicen är större i mindre kommuner medan det politiska kapitalet är större i storstäder och större kommuner. Men det finns skillnader mellan enskilda kommuner som inte kan förklaras med strukturella faktorer. Man kan också se hur förtroendet kan ändras över tid. I rapporten redovisas intressanta exempel på kommuner där nya politiker efter skandaler har lyckats återvinna medborgarnas förtroende. 38

Reflektioner Kommuner och landsting har en viktig roll i den svenska folkstyrelsen. De utgör de forum där medborgare från alla samhällsgrupper har störst möjligheter att förstå och påverka politik utifrån egen erfarenhet och överblick. Närheten ger människor större möjligheter att komma till tals med sina förtroendevalda och skapar därmed goda förutsättningar för deltagande och dialog. Samtidigt står den kommunala demokratin inför mycket stora utmaningar. En viktig uppgift för kommun- och landstingspolitiker är att vinna fler medborgares förtroende. Det är en svår uppgift i en tid när den ekonomiska och demografiska utvecklingen aktualiserar behov av nya prioriteringar och förändringar av det kommunala åtagandet, samtidigt som medborgarnas anspråk ökar. Dialog och öppenhet blir allt viktigare för att skapa förståelse för beslut som rör kommunernas och landstingens långsiktiga utveckling. Risken är annars stor att man hamnar i ständiga konfrontationer med alltmer aktiva och av media uppbackade enfrågerörelser, eller att väljarna misstror den politik som formas i slutna rum. En annan viktig uppgift är att särskilt söka stimulera medborgarnas engagemang. Det finns redan idag en stor grupp som är samhällsintresserade, gärna diskuterar kommunpolitiska frågor, har förtroende för den kommunala demokratin och är anhängare av något politiskt parti. Om dessa människors engagemang kan fördjupas från allmänt intresse och aktivitet i enskilda frågor har den grupp som bär upp den kommunala demokratin breddats väsentligt. Lika viktigt men sannolikt en större utmaning är att söka uppmuntra passiva medborgares deltagande. Det är särskilt viktigt att människor som upplever sig som förlorare får erfarenheter som visar att de inte behöver uppfatta sig som passiva åskådare till politiken, utan att även de kan påverka besluten och bidra till samhällets utveckling.

Referenser

Holmberg, Sören och Weibull, Lennart (red) (2002) Det våras för politiken. Som-undersökningen 2001, SOM-rapport nr 30. Grafikerna Livréna i Kungälv. Holmberg, Sören och Weibull, Lennart (2003) Fåfängans Marknad, SOM-undersökningen 2002, SOM-rapport nr 33 Göteborgs Universitet, Grafikerna Livréna, Kungälv. Johansson, Folke, Nilsson, Lennart, Strömberg, Lars (2001) Kommunal demokrati under fyra decennier. Wallin & Dalholm Boktryckeri AB Lund. Nielsen, Peder (1998) Vem älskar den lokala demokratin? Om väljare och valda i kommuner och landsting. Tema Demokrati, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, Stockholm. Norén Bretzer, Ylva (2002) Kommunalt förtroende – inte alltid stig-beroende, i Nilsson, Lennart (red) Flernivå-demokrati i förändring, SOM-undersökningen Västsverige 2000, SOM-rapport nr 27. Grafikerna Livréna i Kungälv. Petersson, Olof, Hermansson, Jörgen, Micheletti, Michele, Teorell, Jan och Westholm, Anders (1998) Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport 1998, SNS Förlag, Kristianstad Boktryckeri AB. Rothstein, Bo (red) Esaiasson, Peter, Hermansson, Jörgen, Micheletti, Michele, Petersson, Olof (1995) Demokrati som dialog. Demokratirådets rapport 1995. SNS Förlag, Stockholm. Rothstein, Bo (2003) Sociala fällor och tillitens problem, SNS Förlag, Stockholm. SCB, publicerad statistik från ULF 2000/01, webbsida: http://www.scb.se SFS nr: 1974:152. Justitiedepartementet L6. Kungl. Maj: ts kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform. Utfärdad: 1974-02-28. Ändring införd: t.o.m. SFS 2002:905, Omtryck: SFS 2002:904 SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet. Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm. Statskontoret (2002:12) Att ta reda på vad folk tycker – En pilotundersökning om medborgarnas syn på offentlig förvaltning. Statskontoret 2002. Svenska Kommunförbundet (2002) Hur långt är ett snöre? En bok om människor, kommunen och framtiden. Elanders Skogs Grafiska, Malmö. Sörbom, Adrienne (2002) Vart tar politiken vägen? Om individualisering, reflexivitet och görbarhet i det politiska engagemanget. Stockholm Studies in Sociology. N.S. 14, Almqvist & Wiksell International Stockholm. Vogel, Joachim, Amnå, Eric, Munch, Ingrid och Häll, Lars (2003) Föreningsliv i Sverige. Välfärd, Socialt kapital, Demokratiskola. Levnadsförhållanden Rapport 98, Statistiska centralbyrån 2003, SCB-Tryck Örebro. Vogel, Joachim, red. (2003) Välfärd och ofärd på 90-talet, Levnadsförhållanden Rapport 100, Statistiska centralbyrån 2003, SCB-Tryck Örebro. Wohlgemuth, Daniel (publiceras 2004) Ska medborgarna vara med och bestämma? En undersökning av inflytande och representativitet i svenska kommuner. Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.