& Klass

Tidningen & är utgiven av

Lundby församling 2014 nr 1

Klass

Klass Jag såg ett gammalt klassfoto från mellanstadiet.

Daterat 1980. Där står vi uppställda i hockeyfrillor och stormönstrade tröjor med axelvaddar. ”Blonda barn med pingisrack” som Tomas Andersson-Wij, i en enda ögonblicksbild, beskriver en annan tid och ett annat land.

Folkhemssverige. Välfärdssverige. Som ett Östtyskland utan mur och Stasi-kontroll, men med Ingemar Stenmark och ett Sverige som kollektivt tog paus när han kastade sig ut i backen. Min klass. My hood. Min klass mot andra klasser. Klasskamp. Vi vann distriktsmästerskapen i basket och fick spela slutspel i Arvika.

Ansvarig utgivare: Pontus Bäckström

Redaktions grupp: Pontus Bäckström Malin Lingnert Clement McKay Håkan Stenow

sid 4: Artikel hämtad ur Tidningen Amos

Den tiden och det landet är borta nu. Nu är jag en annan, nu tillhör jag en annan klass. Medelklassen. Jag har vuxit upp och bär upp lön. Jag har råd. Jag har hus och bil, är mer rädd för cancerbesked än räkningar och är en av de privilegierade. Jag har ett språk och tillgång till kultur och inflytande. Jag vet att allt jag skriver och beskriver utgår från det perspektivet. Jag vet att det finns en annan värld, inte långt från där jag bor. Jag vet att det bor romska tiggare i husvagnar i skogen och jag vet att dom blir avhysta därifrån. Jag vet att det finns barn som inte kan läsa och inte får lyssna till sagorna. Jag vet att det finns barn som blir kvar när sommaren kommer och aldrig får se havet och vidderna. Jag vet att det finns människor som kämpar varje dag med att få allt att gå ihop och känna sig som en del av det här samhället, den här kroppen som slits isär av alla orättvisor, skillnader, villkor, klassklyftor.

Jag vet. Jag ser.

kamrater Alla människor har sina comfort zones, sammanhang och situationer som vi känner oss trygga och bekväma i. Klasstillhörighet kan också fungera som en slags comfort zone, där sociala koder och gemensamma referenser skapar identitet och mening. Det finns sammanhang som jag inte förstår, där värderingarna och de sociala koderna är främmande för mig. Jag skulle inte känna mig hemma att ”vaska” champagne under Tennisveckan i Båstad. Skulle inte känna mig hemma på campingsemester i Ullared.

Karikatyrer, javisst, men ändå. På samma sätt måste det vara för alla. Känslan av otrygghet och främlingskap när du kliver in i en annan värld, där dom andra inte talar ditt språk och inte är som du. Vilken värld kliver jag in i när jag går in i en kyrka? Vem känner sig hemma och bekväm? Vilket språk talas? Vilka sociala förväntningar och koder? I vilket klassrum och i vilken comfort zone hittar vi Svenska kyrkan?

Snart är det påsk och en människa kliver ut ur sin grav. Det är samtidigt den kristna berättelsen om Gud. Guds kärlek som går över gränsen, som möter oss från framtiden och ger oss hopp. En berättelse som vi berättar om och om igen, för vi vill så gärna tro att det där gränsöverskridandet är möjligt. Döden som det stora främlingskapet,

utanförskapet. Döden som kommer på besök i Båstad och Ullared, till romska tiggare och blonda barn med pingisrack. Orden vi säger i nattvardens delande: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. En och samma nöd, en och samma död. Tomas Tranströmer skriver i en dikt om ett västerländskt par som besöker en fattig del av världen ”…där hon såg de sjuka som kröp och låg och barn som måste dö för nöds skull.” Så går de tysta och lägger sig på hotellrummet. ”Det gick i nöd. Det höll aldrig upp. Och han somnade in krökt i ett nej. Det kom en dröm. Han var på en sjöresa. I det grå vattnet uppstod en rörelse och en röst sa: ”Det finns en som är god. Det finns en som kan se allt utan att hata”. Orättvisorna. Klassklyftorna.

Språkförbistringen. Gränserna. Döden. Allt det där. Det finns en som kan se allt utan att hata.

Som inte låter sig kuvas. Ropet på påskdagen: ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!” Öppna dörrar, gå över gränser, möt blickar, se människan, ropa så det hörs över hela Landet Blå- och Gulkulla: Vi hör samman.

Vi delar liv. Vi är klasskamrater på resa. Nu går bussen. Ta plats.

PB

Tyst i klassen fina skor men fattig mamma. ny mobil men ingen säng. klassamhället byter skepnad. bakom fasaden av prylar växer den nya underklassen fram. samtidigt är medelklassen mer statusfixerad än någonsin.

– Skärp eller knorrhane, vad är minst äckligt?

Programledaren Erik Haag smakar och utser den senare till vinnare.

– Den går i alla fall att svälja.

I tv-serien Historieätarna har han och Lotta Lundgren guidat genom århundradena. De har testat nödmat i form av fisk från sjöbotten samt soppa på hö och livrem. Bara för att en stund senare serveras den överdådiga kungameny som avslutas med en semmelorgie och som ledde till Adolf Fredriks död 1771. Fattig. Rik. Hela serien har rört sig mellan de två polerna.

Varje epok har skildrats i all sin skriande klasskillnad med både skrivna och oskrivna regler för hur adel, borgare och bönder fick äta, arbeta, bo och klä sig. Fram till avsnittet om 1970-talet vill säga. Då är plötsligt lekarna om hög och låg som bortblåsta. Hela eran utspelas i en miljonprogramstrea. Hela Sverige äter räktimbal.

Klassamhället. Länge fanns en bred uppfattning om att det somnat in. Välfärdsstaten hade lyckats, Sverige var jämlikt och stod som segrare i den globala tävlingen ”Länder med minst inkomstskillnader”.

Men det var då. Efter 80 - och 90-talets törnrosasömn är de tillbaka. Ojämlikheten ökar, arbetarklassen tar plats i litteraturen och populärkulturen bearbetar klasstillhörighet som aldrig förr, i produktioner som Solsidan, Downton Abbey och Äta, sova, dö.

– De allra flesta svenskar har en väldigt tydlig klassmedvetenhet.

Det säger Tomas Berglund. Han är sociolog vid Göteborgs universitet och redaktör för antologin ”En fråga om klass”. Rapporten visar att bara var tjugonde tillfrågad inte kunde svara på vilken klass de tillhör. En fjärdedel ansåg sig vara arbetarklass, hälften medelklass, knappt var femte övre medelklass och en av hundra överklass.

– De flesta identifierar sig med medelklassen.

Den fortsätter att öka. Andelen som ser sig som arbetarklass minskar. Å andra sidan upplever de en starkare klasstillhörighet. Även om enkätfrågorna bara är några år gamla missar de dock just den grupp som är utmärkande för det klassamhälle som nu växer fram. Gruppen är underklassen. Samhället är timglasekonomin. Timglaset är bilden för hur en majoritet har tillgång till jobb och välfärdssystem medan en ny och växande underklass på andra sidan ”midjan” är arbetslös eller försörjer sig på utpräglade låglönejobb, och står utan skyddsnät.

Här finns de med otrygga anställningsvillkor, ofta kontrakterade via bemanningsföretag. Här finns medelålders akademiker, nysvenskar och unga helt utan erfarenhet. Samt många andra.

Det är en splittrad klass. Det är en klass med mycket små möjligheter att röra sig uppåt. Och framför allt: Den är tyst.

Trots samhällsförändringen tycker inte Tomas Berglund att det är något man pratar om.

– Om man höjer blicken från kulturdebatten är samtalet om klass fortfarande osynligt.

Politikerna talar inte om klass.

Istället talar de om utanförskap. Ett begrepp som tonar ner bristen på strukturer och gör arbetslöshet, bostadsbrist och utförsäkringar till en fråga om den enskildes moral.

– Politiken idag bedrivs utifrån hur två tredjedelar av befolkningen lever. Det gäller både vänstern och högern. Det är lätt att förstå, man får en stor väljarbas om man talar till dem som har det bra. Men det är en oroväckande utveckling. En växande grupp saknar en samlad röst.

Och istället för klass talar vi om status. Det är inte mindre värderande men mer finfördelat.

Framför allt är det mer gångbart i ett samhälle präglat av konsumtion. Förr sorterades människor efter hur de fick sin lön. Idag efter hur de konsumerar.

Att Solsidan har så höga tittarsiffror är ur det perspektivet inte så konstigt. Det som på ytan ser ut som en överklasskildring är i själva verket en berättelse om en välförsedd majoritet som dels behöver bearbeta den statusfixerade livsstil den själv blivit en del av, dels känner hur denna livsstil är hotad av en arbetsmarknad och ett välfärdssystem där inga positioner kan tas för givna.

Platsar jag här? Att medelklassen bearbetar sin position är inget nytt. Ända sedan de första klassresenärerna lämnade åkrar och industrigolv för att ta plats på kontoren har den stora gruppen i mitten präglats av idén om rörelse.

Den finns också i upplevelsen av att inte känna sig hemma. Oräkneliga är berättelserna om hur klassresenärer i offentligheten aldrig kommer över känslan av att inte passa in, hur mycket makt de än har i praktiken.

Gamla klassgränser – och nya. Idag korsar de ständigt varandra. VVS-teknikern kan luta sig stadigt mot både den traditionella arbetarklassens gruppkänsla och en månadslön som kan motsvara vad en högutbildad, frilansande akademiker drar in på dubbelt så lång tid.

Samtidigt är de båda djupt präglade av sina respektive klassers värderingar. En rad undersökningar visar på åsiktskillnaderna mellan olika samhällsklasser. Hur du ser på familj, rättigheter och moral styrs i hög grad av vilken samhällsklass du tillhör.

Att klassgränser flyttas får konsekvenser. Att en ny underklass växer fram likaså. Liksom att en växande majoritet lever i spänningen mellan lättnaden över en allt tjockare plånbok och oron över att katastrofen bara är en räntehöjning bort.

– Det samhälle vi håller på att skapa leder till en ökad känsla av utsatthet i alla klasser, säger Tomas Berglund.

Medelklassens hemlöshet. Arbetarklassens mindervärdeskomplex. Underklassens sårbarhet. I alla grupper finns känslan av att vara utestängd. Bortom den centrala frågan om ekonomiska villkor finns den allmänmänskliga erfarenheten att längta in.

Det existentiella utanförskapet är vår minsta gemensamma nämnare.

Genom klasstillhörigheten hanterar vi frågan: Får jag vara med? Vi dövar känslan av tillkortakommande genom att vakta vår position i gruppen och på statusstegen.

Vid middagsbordet i tv-serien Historieätarna sitter programledaren Lotta Lundgren som tvingats gå i korsett avsnitt efter avsnitt. Hon beklagar sig inför modeskaparen och gästen Camilla Thulin som levererar ett frankt svar: Gårdagens korsett har bara bytts mot ett kroppsideal som kräver gymkort, disciplin samt rätt gener.

Samma sak gäller för klassamhället. Lagarna som gjorde det straffbart för underklassen att bära en viss färg på kläderna är borta sedan länge. I teorin är det upp till var och en att röra sig fritt mellan samhällets trappsteg.

I praktiken vaktas dock gränserna dagligen. Av politiska beslut som skapar skillnad. Och av vårt eget behov att vara bland dem som räknas.

Text: Kristina Lindh

Adel, präster, borgare och bönder I vilket klassrum hittar vi kyrkan?

Svaret borde vara att kyrkan har flyttat runt en del. Den tidiga kyrkan levde med en idé om egendomsgemenskap och solidaritet. Jesus gick ofta över gränsen och utmanade den tidens sociala mönster och klasstillhörigheter.

Många kristna har genom tiderna och överallt i världen ifrågasatt kyrkan som en del av makten och velat förstå kristen tro utifrån andra perspektiv; utsatthet, fattigdom, förtryck.

Slavarna i den amerikanska södern sjöng sånger om frihet och drömde om en dag när Gud skulle skipa rättvisa. I Latinamerika växte den så kallade ”befrielseteologin” fram, där gamla bilder och tolkningar av kristen tro ersattes av nya, politiskt laddade bilder som utgick från de fattigas och förtrycktas livsvillkor.

I Jesu efterföljd blev kyrkan en öppen gemenskap för många olika människor med olika bakgrund och samhällsstatus. Men i takt med att kyrkan sedan blev en statskyrka på 300-talet förändrades det där. Kyrkan fick makt och inflytande. Biskopar, kardinaler och präster klättrade på statusstegen. Kyrkan blev en del av makten och gjorde en ”klassresa” som institution och rörelse. Kyrkans historia är full av rikedom och utnyttjande av fattiga, men också av präster och andra som haft andra bilder av vad kyrkan är och bör vara.

I Frankrike delades befolkningen in i kategorierna ”adel, präster, borgare och bönder”. Franska revolutionen var ett uppror mot den tidens överklass och maktelit: adeln och prästerna.

Kyrkan har olika klasstillhörighet på olika platser. Det finns kyrkor som främst samlar människor med ordnade liv och god ekonomi.

Det finns kyrkor som främst samlar människor med trasiga liv i fattiga förhållanden. Och allt däremellan. Kristen tro kan förstås på många olika sätt. Ofta handlar det om vilket perspektiv man har när man läser berättelserna och ser på bilderna. Det handlar om klass, språk, erfarenheter och livssituationer.

Forskning visar att Svenska kyrkan håller på att bli en ”vit medelklasskyrka”. Medlemmar med goda socioekonomiska förutsättningar döper sina barn i större utsträckning än medlemmar som saknar utbildning och arbete.

Samtidigt framträder Svenska kyrkan i många olika miljöer och sammanhang, med oilka ekonomiska villkor och sociala förutsättningar.

Reflektionen kring Svenska kyrkans identitet, också utifrån ett klassperspektiv, behöver fortsätta och fördjupas. Det handlar om teologi ( = hur vi uppfattar Gud och vad kyrkans uppdrag är) och i slutändan om hur resurserna skall fördelas, dvs vilken verksamhet Svenska kyrkan skall bedriva i framtiden.

Lundby församling Biskopsgårdens kyrka Vårvädersgatan 8 Spårvagn 5, 6 &10 Hållplats Vårväderstorget

”Framtiden bor hos oss” är ett nätverk inom Svenska kyrkan, som finns i områden med låg tillhörighet i Svenska kyrkan och stor social utsatthet. FBHO vill reflektera kring framtidens utmaningar och kyrkans uppdrag, kopplat till mångfald och social delaktighet. Nätverket anordnade en konferens i Malmö i höstas där blivande ärkebiskopen Antje Jackelén talade om begreppet ”tillväxt” och att kyrkan bör lyfta fram mänskliga värden, ekologisk hållbarhet och betydelsen av social sammanhållning. Lundby församling är en del av nätverket.

Brämaregårdens kyrka Hisingsgatan 26 Buss 17, spårvagn 5, 6 &10 Hållplats: Vågmästareplatsen

Lundby gamla kyrka Gamla Lundbygatan 35 Buss 16 Hållplats: Lundby gamla kyrka

Lundby nya kyrka Lundbygatan 2 Buss 16 Hållplats: Säterigatan eller Danaplatsen

Framtiden bor hos oss

Världsklass

Länsmansgårdens kyrka Klimatgatan 1 Spårvagn 5 & 6 Hållplats: Temperaturgatan

I höst representeras Sverige av Gatans Lag i den internationella turneringen Homeless World Cup. Toleredskyrkan Vinlandsgatan 2 Buss 25, 31 & 36 Hållplats: Toleredsgatan

Laguppställningen från träningmatchen mellan GLFF Göteborg och ”Prästlaget” i Göteborg, 15 mars 2014.

Gatans Lag är en fotbollsförening för människor som lever eller har levt i hemlöshet, missbruk, kriminalitet eller annat socialt utanförskap.

Gatans Lag FF är medlem i SvFF. www.gatanslag.se

Förskolan Båten Klimatgatan 1 Spårvagn 5 & 6 Hållplats: Temperaturgatan Församlingsexpedition Tel. 031-731 68 00 Hisingsgatan 26 Buss 17, spårvagn 5, 6, 10 &13 Hållplats: Vågmästareplatsen

Lundby församling är miljödiplomerad genom Göteborgs stad

Din historia. Dina drömmar.

Till Lundby församling skall du få komma som den du är.

Svenska kyrkan vill vara en mötesplats för många, för i mötet med andra förändras vi.

Gud blir större och våra liv blir rikare.

Tillsammans är vi mycket mer!

svenskakyrkan.se/lundby

Förnamn

Adress

Efternamn Personnummer Telefonnummer Ort/Datum

E-post

Fyll i och skicka in anmälningsblanketten till Lundby församling, Hisingsgatan 26, 417 03 Göteborg.

När vi fått in din intresseanmälan skickar vi hem en inträdesblankett.

Du kan även ringa oss på tel. 731 68 00 eller skicka e-post till lundby.forsamling@svenskakyrkan.se. Varmt välkommen!