På gång...
ODR SAMHÄLLSINFORMATION
Musik, gudstjänster och aktiviteter – allt hittar du på svenskakyrkan.se/boras
Stora möjligheter göra begravningen personlig
Drop in – vigsel och dop
Gudstjänster ute i det fria på Bovik
Kom och fira gudstjänst och njut av kyrkkaffe ute i det fria vid Boviks lägergård. Varje söndag klockan 15.00 under perioden 12 juni–14 augusti. Bussar som hämtar upp på vägen utgår från Trandared och Sjöbo klint. Se hemsidan för busstider.
Kom till öppen förskola i Dammsvedjan Se Mats Hermanssons presenningsikoner
Mats Hermansson, präst och konstnär, ställer ut sina presenningsikoner i Caroli kyrka. Det är ikonliknande bilder målade på återbruksmaterial – presenningar som är lappade och lagade men ändå så vackra. Kanske just för att de har en historia, precis som människor. Utställningen invigs den 2 juli i samband med regnbågsgudstjänsten i Caroli kyrka och kan ses till och med den 28 augusti.
Välkomna, alla barn i åldrarna 0–5 år med syskon och föräldrar! Vi samlas på fredagar klockan 09.0012.00 i Dammsvedjans församlingshem. Klockan 10.00 är det sångstund. Fika till självkostnadspris.
Stödgrupper för barn, unga och vuxna i sorg
I höst startar vi stödgrupper för barn, ungdomar och vuxna i familjer där en förälder gått bort. Om du vill delta i en stödgrupp, är det bra att det har gått några månader sedan den anhöriga dog, för då är det lättare att orka ta in andras erfarenheter. För anmälan och närmare information, hör av dig till Diakonicentrum på telefon 033-17 95 22 eller vi mejl till boras.diakonicentrum@svenskakyrkan.se.
DE SOM DRABBATS AV KRIGET I UKRAINA BEHÖVER DITT STÖD. Tillsammans kan vi vara en tillflykt i oro, nöd och krig.
Gud är inte en gud för döda – för Gud är alla levande
Ett enkelt bröllop, utan stora förberedelser? Vi ordnar präst, musik, vittnen, kyrka eller kapell och till och med datum. Det enda ni behöver tänka på är att beställa hindersprövning från Skatteverket i god tid och ta med den godkända hindersprövningen samt ID-handlingar till drop in-tillfället i Caroli kyrka och församlingshem den 30 juni klockan 16.00–19.00. Självklart finns det också tider för att låta er själva eller barnen döpas.
Kyrklig begravning knyter an till kristen tradition, och ger avskedet en hoppfull, andlig dimension. Samtidigt finns stora möjligheter att göra begravningen personlig. Inte minst i valet av musik. – Vi är öppna för musik i olika genrer, säger Jan-Åke Carlsson, präst i Brämhults församling. Våra musiker försöker sig gärna på något nytt, och deras kapacitet överträffar ofta de anhörigas förväntningar. Både präst och musiker ingår utan kostnad, om den döde var medlem i Svenska kyrkan. – När någon vill ha inspelad musik till en begravning, då är det fint att kunna erbjuda att framföra låtarna live, Säger Samuel Björkman Norling, kyrkomusiker i Caroli församling. Det finns en närvaro i levande musik som inte riktigt kan ersättas med en inspelning.
900 1223
Livet är en nära dödenupplevelse
Vid sidan av jobbet i kyrkan arbetar
Samuel på en masteruppsats. Ämnet för den är popmusik på orgel. Uppsatsen ska vara klar i sommar. Bakgrunden är att vigslar och begravningar samlar många människor som inte är vana att gå i kyrkan. De vill höra musik som de kan relatera till, musik som berör dem. – Man kan ställa nästan vilken fråga som helst till våra musiker, framhåller Jan-Åke. De brukar alltid fixa något fint. Tony Thornberg är till exempel jättebra på hårdrocksballader. – Det handlar om att se möjligheterna, säger Ulf Esborn, som just gör sig beredd att framföra ett stycke för soloviolin av Arvo Pärt i en begravningsgudstjänst; eget pianokomp har han själv spelat in i förväg.
Ett annat sätt att göra begravningen
SWISHA TILL
personlig, är att ha med föremål som speglar vem personen var i livet. – Ibland vill anhöriga lägga saker ovanpå kistan, konstaterar Jan-Åke. En gång var det en symaskin, för den avlidna hade alltid sin symaskin framme. Sådant är inga problem.
– Mycket handlar om hur musiken anpassas till sammanhanget, säger Samuel Björkman Norling, som snart är färdig med sin masteruppsats om popmusik på orgel. Förra veckan var det en ishockeyklubba. Får man placera en spritflaska på kistan? – Det är faktiskt en fråga ingen ställer. Men ibland händer det att någon gör det utan att fråga. Alkohol har olika symbolvärde i olika kulturer. Att lägga saker till graven är en sed som är äldre än kristendomen. En gång var det en konfirmationsbibel. Den hade tillhört den avlidna, och gamla biblar finns det gott om ändå, så det var fint.
Ceremoni med urna blir allt vanligare. Lagen föreskriver att kroppen inte får ligga i kylförvar längre än en månad efter dödsfallet. En månad räcker inte alltid för
Vi besöker krematoriet
de anhöriga, då det kan vara svårt att samla en utspridd släkt med kortare varsel. Då blir det kremering först och ceremoni med urna efteråt. Att hålla hela begravningsgudstjänsten utomhus vid öppen grav har också blivit vanligare. – Det har man sett i amerikanska filmer, säger Jan-Åke. Under pandemin blev det också ett sätt att få samla fler till ceremonin. Svenska kyrkan i Borås kan även erbjuda begravningsgudstjänst på finska. Prästen Soile Nevankari har hand om den finskspråkiga verksamheten. Text och foto: David Ottvall
SKRIV: AKUT svenskakyrkan.se/act
Nr 2 | 2022 svenskakyrkan.se/boras
Jan-Åke Carlsson anlitas ofta som begravningspräst. Han är boråsare från födseln och många här känner honom sedan tidigare. EN TIDNING FRÅN
Svenska kyrkan i Borås Telefon växel: 033-17 94 00 Postadress: Box 393, 50113 Borås E-post: boras.pastorat@svenskakyrkan.se Webbsida: svenskakyrkan.se/boras facebook.com/svenskakyrkanboras instagram.com/svkyboras
Att vara medlem i Svenska kyrkan Välkommen att bli en del av Svenska kyrkans gemenskap, oavsett vem du är. Har du frågor om tro, livet eller tankar kring dig själv? Eller vill du engagera dig för en bättre värld, sjunga i kör eller finna ro i en hektisk vardag? Svenska kyrkan är en mötesplats för människor i livets olika faser och situationer. Kyrkan stöttar också dem som är mest utsatta i samhället och kan hjälpa och ge råd till dem som behöver någon att samtala med. I andra länder utför Svenska kyrkan ett omfattande arbete med att ge stöd åt människor som drabbats av katastrofer, svält och konflikter. Svenska kyrkan tar också hand om 3400 kyrkor i Sverige som berättar om vår gemensamma historia.
Vill du bli medlem? Om du inte är medlem i Svenska kyrkan idag och önskar bli det, ring 033-17 94 00 eller mejla till boras.pastorat@svenskakyrkan.se. Varmt välkommen!
LEDARE
Kanske är ett hoppfullt ord
N
är jag pratar om döden med konfirmander, brukar jag börja med att vi alla har döda. Redan när vi föds, finns det personer vi hör ihop med som avlidit. Det kan vara personer i gammelfarfar- eller gammelgammelmormor-generationen, eller någon som är närmare i släktbanden. Det är personer vi lär känna genom andras berättelser; det finns foton på dem i gamla album och kanske får vi vara med och besöka någon grav. När jag var liten sas det till exempel att jag fått mitt intresse för siffror och matte från min morfars farmor som brukade sätta upp vävar och kunde ”räkna ut hur det skulle vara”. Efterhand som vi blir äldre får vi uppleva dödens närhet; gå på vår första begravning och sörja någon vi höll av. När jag pratar med konfirmander om döden, har några redan gjort den erfarenheten, andra inte. När min morfar gick i småskolan hade han skrivit ordet kanske på sin linjal. Han tyckte nämligen att det var svårt att stava till, och där på linjalen fanns det alltid till hands. Kanske är ett trons och hoppets ord. Med större eller mindre visshet får vi tro att det kanske är si eller så.
I dödens närhet kan ordet kanske hjälpa oss att tro på livet, på
gemenskapen och på Gud. Tro är något vi alla har och som bär oss genom livet. Några tror på Gud, några tror på kärleken och på livet; alla har vi sådant vi värderar och håller fast vid. Den kristna berättelsen är en berättelse om hopp. Och med hopp är det ju så, att hopp kan vi ha både om vi tror eller inte tror. Ibland är hopp svårt att känna, både för den som tror och för den som inte tror. Men hoppet är till sin karaktär sådant, att det nästlar sig in; sådant att även om vi försöker städa bort det, eller om vi tror att det har lämnat oss för alltid, så kan det plötsligt glimma till. Kanske, kanske ändå. Hoppet säger oss att döden inte har sista ordet, utan att närvaron, samhörigheten och kärleken och till och med livet kan finnas kvar ändå.
I vår kommer jag att ha några semesterdagar och åka till Fagersta och
besöka en släktgrav. Jag konstaterar att jag har kommit upp i den ålder där man lägger någon dag på sådant. Men det känns bra. Jag ser fram emot att se vårplanteringen på graven, och utsikten över vattnet. Jag tar nog med mig lite kaffe och hoppas på sol och fint väder. Då ska jag sitta där en stund vid morfars farföräldrars grav och tänka över tillvaron och dessa personer som är en del av mig, men som jag aldrig mött. Sara Wrige Präst och församlingschef i Caroli församling
Prata med en diakon eller präst Behöver du någon att prata med? Du bestämmer vad du vill prata om. Vi lyssnar! Ring tel. 033-17 94 00 vardagar 09.00-12.00 och 13.00-16.00.
Mellan himmel och jord ges ut av Svenska kyrkan i Borås och delas ut till alla hushåll i Brämhult, Caroli och Gustav Adolfs församlingar. Upplaga: 38 500 ex, fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Fredrik Hägglund Redaktör: David Ottvall, boras.redaktionen@svenskakyrkan.se Text och foto: Svenska kyrkan (där inget annat anges) Layout: David Ottvall Tryck: Exakta Framförda åsikter i utskicket överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens eller Svenska kyrkans åsikter.
Floristen Åse Jensen Johansson gör ett arrangemang på kistan i ett förberedelserum. – Granriset symboliserar att personen tyckte om att vara ute i naturen, säger hon. Jag vill gärna få med associationer till hur personen var i livet.
Efter ceremonin, efter avskedet, återstår det praktiska. Vad som händer med anden, med själen, det kan vi inte veta, men kroppen kremeras här. Vaktmästarna Boris Samuelsson och Magnus Hjalmarsson är noga med värdigheten in i det sista.
På krematoriet är döden en del av vardagen Kistan åker in i ugnen. Efter förbränningen finns bara aska och minnen kvar. Krematoriet vid S:t Sigfrids griftegård är en märklig plats. Här möts det andliga och det industriella. Byggnaden liknar en kyrka. Men också en fabrik.
kontrollera vad som finns i kistan, säger Anna. Vi öppnar aldrig kistorna. Glas får till exempel inte förekomma. Men det händer att någon lagt med ett inglasat foto, eller ett par glasögon. Glas smälter till en massa som tränger ned i hällen. Då blir vi lite ledsna. Sten eller metall ställer också till problem.
Kremeringen sker på andra sidan glaset. I kontrollrummet visas olika värden för ugnarna på en skärm. Det ser komplicerat ut, lite som i en musikstudio. Intill finns en grupp fåtöljer; rummet byggdes ursprungligen som ett besöksrum. Här kan anhöriga se kremeringen genom glasrutan. – Det finns anhöriga som vill vara med vid kremeringen, konstaterar krematoriets föreståndare Anna Johansson. Men det händer inte så ofta. Kanske tio eller tolv gånger på ett år.
Anna Johansson började sommarjobba
Vid ugnarna hänger skyddskläder och
på döden. På krematoriet är den dock ständigt närvarande, som en självklar del av vardagen. – Det blir ett jobb till slut, säger Anna. Ändå, vissa gånger berör döden i alla fall. – Det kan vara någon speciell ceremoni; kanske har det skett en tragisk olycka, eller
gasmasker på väggen. En påminnelse om att detta är brandfarlig verksamhet. Därför utförs kremeringen alltid av två personer. Kistan är tung och temperaturen i ugnen hög. Säkerheten är viktig. – Det är begravningsbyråns ansvar att
på kyrkogården 1989 medan hon pluggade. Sedan dess har hon aldrig riktigt lämnat den, även om arbetsuppgifterna växlat genom åren. Under tio år satt hon på expeditionen. Nu är hon föreståndare för krematoriet. – Jag trivs fantastiskt bra, säger Anna. Det är ett omväxlande arbete. Jag rör mig hela tiden; två veckor vid ugnarna och två veckor vid kapellen. Vi har ett rullande schema och alla jobbar med alla här.
De flesta av oss tänker nog inte så ofta
Hoppets kapell lämpar sig för mindre begravningar.
Minnets kapell brukar användas när det är visning med öppen kista.
Möten med alla sorters människor är något Anna Johansson uppskattar med jobbet som föreståndare för krematoriet.
om det är barn som dött. Som förälder förstår jag ju hur fruktansvärt det måste vara att mista ett barn. Då kan det vara jobbigt även för mig, trots att jag arbetat med detta så länge. Då får jag påminna mig att det är deras sorg och inte min. Jag försöker att inte ta med något hem. Andra gånger är det bara vackert. Kanske har en gammal älskad mormor dött fridfullt och släktingarna får dela fina minnen med varandra. – Det blir alla typer av möten, säger Anna.
Möten med människor gör att jag vill jobba kvar här.
symbolisera himlen. Det är fint när dagsljuset faller in. Kapellet har bra akustik också. Sång och musik kommer verkligen till sin rätt. Evighetens kapell är det minsta och används aldrig till ceremonier. Där finns en ljusbärare för den som vill tända ett ljus och sitta en stund i stillhet. Minnets kapell används heller nästan aldrig till begravningsceremonier. – Anhöriga kan hämta askan här om de vill sköta ceremonin själva, förklarar Anna.
Krematoriet byggdes 1941. Då låg
det ute på landet. Sedan dess har staden krupit allt närmare. S:t Sigfrids griftegård rymmer fyra kapell. Med 150 sittplatser är Uppståndelsens kapell det största och det som används mest. Där förbereds precis en begravningsgudstjänst. – Bakväggen är byggd med full takhöjd, observerar Anna. Ljusinsläppet ska väl
Här har vi också visningar med öppen kista. Det händer ett par gånger i veckan. Hoppets kapell har 40 sittplatser och lämpar sig för mindre begravningar. Anna uppskattar kyrkorummet. Hon tycker om att gå på konserter i kyrkan och sjunger själv i en gospelkör. Hon delar kyrkans värderingar, men tror inte på Gud. – Jag skulle önska att det fanns något mer efter döden, säger hon. Det är en fin tanke, men inte mer än så för mig. Text och foto: David Ottvall