Filmteknisk vokabulär

Visningsmaterialet är det som projiceras via projektorn i maskinrummet och kan vara analogt eller digitalt.

Nitratfilm. Fram till 1951 producerades nästan all 35 mmfilm på nitrat. Nitrat är ett obeständigt material och under ogynnsamma förhållanden är det självförstörande, och det självantänder redan vid 38 grader, med ett explosionsartat brandförlopp som följd. Acetatfilm. Brandsäker film som kom i början av 1900talet och succesivt tog över som det primära visningsmaterialet.

Acetatfilmen har dock visat sig kunna drabbas av en kemisk nedbrytning, så kallat ”vinägersyndrom”, under ogynnsamma förhållanden. Polyesterfilm. Uppfanns på 1950talet men togs i bruk i stor skala inom filmindustrin först under 1990talet. Flexibelt och slitstarkt material (vilket ibland resulterar i att olyckor under visning skadar projektorn snarare än filmen). Känslig för fukt och repas lättare vid visning än acetatfilmen. DCP (Digital Cinema Package). Modul för uppspelning av digitalt visningsmaterial.

Standardiserades 2009 och blev det primära formatet för uppspelning av film på biografer i Sverige 2013. 2K är den vanligaste upplösningen (cirka 2 000 pixlar i horisontellt led). Allt fler filmer visas i 4Kupplösning (cirka 4 000 pixlar i horisontellt led). DCP ger distributören möjlighet att låsa filmen och nyckel krävs för att visa materialet. Övrigt material. Från och med 1970talet har en mängd olika videomaterial använts för att spela in eller visa film: Umatic, Betacam,

Betacam SP, Digital Betacam (Digibeta),

HDCAM, HDCAM SR, DVCAM, Mini DV,

Twix, UHD BR och många fler. Gemensamt för dem är att de är billigare och ofta har lägre upplösning än standardformaten.

Filmformatet är bredden på den analoga filmremsan.

35 mm. Standardformatet för professionell film från 1895 fram till digitaliseringen av filmindustrin. Genom att flytta ljudspåret och använda anamorfiska objektiv kan 35 mmfilm visa alla bildformat. 16 mm. Filmformat som togs fram under 1930talet, primärt för amatörbruk.

Smalare än 35 mmfilmen, vilket gjorde kamerorna lättare och därmed populära för inspelandet av professionella dokumentär, experiment och lågbudgetfilmer och filmer inspelade helt utanför studiosystemet. 16 mmfilm har bildformatet 1.33:1 medan Super 16 har formatet 1.66:1 då det nyttjar hela ytan på 16 mmfilmen, inklusive platsen för ljudspåret. 70 mm. Filmformat som populäriserades på 1950talet då filmindustrin under hotet från televisionens genombrott ville skapa upplevelser i biograferna som inte kunde efterapas i hemmet. 70 mmbilden har en högre upplösning än de övriga formaten, vilket i teorin gör att den kan projiceras mot en större projektionsyta utan att tappa i bildkvalitet.

Bildformatet är förhållandet mellan filmbildens bredd och höjd.

1.33:1. Stumfilmsformat. Då filmremsan inte innehöll plats för ljud kunde bilden fylla stora delar av remsan. 1.19:1. Movietone. Tidigt ljudfilmsformat.

Under några år i slutet av 1920talet och i början av 1930talet placerades ljudet innanför filmremsans perforeringshål vilket gav bilden en närmast kvadratisk känsla. 1.37:1. Academy Ratio. Standard för

Hollywood (och därför för stora delar av världen) från 1932 till vidfilmsformatens ankomst på 1950talet. Genom att placera ljudet mellan perforeringshålen och bilden utnyttjades betydligt större del av remsan jämfört med 1.19:1.

Under 1950talet uppstod en rad vidfilmsformat för att konkurrera med tv (som använde sig av 1.37:1).

1.66:1. Europeiskt vidfilmsformat.

Populärt i Europa då både 35 mmoch Super 16film stödde bildformatet. 1.85:1. Amerikanskt vidfilmsformat.

Standardformatet för Hollywood från 1953. Scope. Med Scopeformat menas vanligen bildformaten 2.35:1, 2.39:1 och 2.40:1.

Formatet är för brett för 35 mmfilm, men med hjälp av anamorfiska linser kan en större bredd återges än vad filmremsan egentligen tillåter. Kända

Scopevarumärken är CinemaScope och

Panavision, men utanför Hollywood finns en uppsjö av varianter som till exempel

AgaScope, TohoScope och SovScope.

Standardformat för 70 mmfilm.