SKÅDESPELARE VID 50:

Ska man komma någonstans i livet, krävs mod.

Men hur hittar man det? Skådespelaren Annica

Liljeblad har svaret: Genom att visa sig sårbar. Hon borde veta.

ANNICA LILJEBLAD föddes 1962 och jobbade först som programledare i TV4. Hon utbildade sig till skådespelare vid fyllda 50. Medverkade i Ruben Östlunds ”The square” vilket ledde till en roller i bland annat ”Violet”, ”Black Beauty”, ”Fartblinda”, ”Solsidan” och ”Knutby” samt den svenska skräckfilmen ”Feed”. Annica är nu aktuell i två Netflix-filmer som har premiär i midsommar.

Historien om Annica Liljeblad är numera välkänd: Hon är hallåan och programledaren från TV4 som sa upp sig för att ta hand om sina två adoptivdöttrar. När de blivit vuxna utbildade hon sig till skådespelare. Då var hon 50. Nu har Annica Liljeblad fyllt 60 och har en lång rad filmroller bakom sig, inte minst den som Sonja i Oscarsnominerade The Square. Snart reser hon till London för att spela in ett pilotavsnitt till en tv-serie (”håll tummarna för den”) och så är hon aktuell i två långfilmer varav en har premiär på Netflix till midsommar (”en älskad svensk skådespelare gör sin regidebut, men jag kan inte berätta vem”).

Det har krävts många modiga beslut för att Annica Liljeblad skulle hamna där hon befinner sig nu. Var har hon hittat sitt mod?

– När jag sa upp mig från TV4 förstod jag inte vilket stort beslut det var, så det krävdes inget mod. Många tyckte jag var dum i huvudet, men jag hade en så stark dröm om att ta hand om barnen, kärleken till dem förblindade mig. Jag hade inget karriärfokus alls.

Men barnen växte upp. Då märkte hon till sin förtvivlan att hon hade bränt sina skepp på sin tidigare arbetsmarknad. Det fanns ingen väg tillbaka. Depressionen blev djup, men den ledde också till insikten att något nytt måste hända. Makens förslag att Annica skulle söka sig till sin barndoms drömyrke, skådespelare, lät först galet men slog så småningom rot. Men det var inget lätt steg att ta.

– Jag tänkte att antingen förminskar jag mig själv och tänker att det är ingen idé, jag är för gammal. Eller gör jag det som krävs. Efter ett tag förstod jag varifrån det nödvändiga modet skulle komma: Jag måste våga visa mig sårbar, eftersom mod och sårbarhet så intimt hänger samman. Och med sårbar menar jag att vara sann mot sig själv, och våga visa sitt verkliga jag för andra.

Det var också precis vad som lärdes ut på Actor’s studio Stockholm, dit Annica Liljeblad sökte och blev antaget som skådespelarelev. Skolan drivs i samma anda som den berömda Actor’s studio i New York. En röd tråd är att man som skådespelare ska leva en roll, inte spela den. Det passar Annica Liljeblad bra, för hon har nära till alla känslor hon någonsin har upplevt – både positiva och negativa. Det är hårt många gånger men det är så hon alltid har velat ha det.

– Jag tar aldrig upp kameran vid viktiga tillfällen. Det förstör ögonblicket och jag är rädd om mina upplevelser. Lyckostunderna sparar jag inombords, de gör mig stark, säger hon.

Vissa situationer som upplevs som skrämmande av andra, är helt naturliga för Annica. Stå bredvid stora filmstjärnor på röda mattan, till exempel. Eller mingla med världsberömda regissörer i Hollywood för att marknadsföra sig själv, vilket hon gjorde i två år. Det var efter succén med The Square som hon for dit för att surfa på den våg som filmen hade skapat. Var inte det läskigt?

– Jo, ibland. Men jag drabbas inte av blygsel när jag träffar stora stjärnor. Jag behandlar dem som alla andra, och då blir de också som folk är mest.

Rädsla är inte fakta, påpekar Annica Liljeblad, utan bara en känsla. Hjärnan är snabb att skicka ut negativa känslor så vill man ha positiva måste man söka sig till hjärtat.

– Jag brukar slå ihop händerna, trycka ena näven mot hjärtat och koncentrera mig på att andas. Då känns det som att tankarna utgår från hjärtat i stället för från hjärnan. Det här är ett sätt att öppna mig. Sen kanske jag möter någon jag ville träffa, eller någon hör av sig om något jag ville prata om. Det är som om hjärtat aktiverar något i universum och allt bottnar i sårbarhet, i att vara äkta.

Familjen är en viktig faktor för den som söker mod. En livskamrat som tror på en, och barnen som i Annicas fall närmast utgjorde ett motstånd men nu ser henne som en hjälte.

– De trodde inte jag var klok som ville åka till Hollywood. Vid min ålder. Det var ju pinsamt! Men det är en stor drivkraft för mig att inspirera mina döttrar och andra unga tjejer att göra aktiva val och inte bara följa med strömmen.

Mycket har skrivits om hur svårt det är för äldre skådespelerskor att få roller, och Annica Liljeblad är väl medveten om den ålderism som råder. Men det finns också en stor fördel med att göra saker sent i livet: Hon kan släppa alla tankar på karriär.

– Det enda jag vill är att göra spännande saker, jag behöver inte bli bäst. Jag kan ta chanser när jag får dem, behöver inte fatta strategiska beslut. Det är jag som är regissör i mitt eget liv – och jag vill gärna se filmen!

Samtidigt gäller det att göra sig beredd att ta rollerna, när de kommer. Är man 60 måste man hålla sig i form, och det gör Annica Liljeblad mellan uppdragen. Hon har en coach i USA som håller klasser via zoom, hon har installerat en roddmaskin hemma och går ofta till gymmet. Är hon ur humör, lägger hon på större tyngder. Och så sjunger hon och ackompanjerar sig själv på piano där hemma för att hålla rösten i trim.

– Jag sjunger inte bra, men det är de små vardagliga besluten att gå utanför sin bekvämlighetszon som ger vanan att visa sig sårbar. Där hittar man sitt mod, avslutar hon.