FORM FÖRE FUNKTION

Mer än varannan ny bil i Sverige förra året var en SUV (Sports Utility Vehicle).

Den är högbyggd med hög markfrigång för friluftsbruk. Knappast längre men större och högre än vanliga bilar.

Det kan se imponerande ut och har sina praktiska fördelar. Frånsett att man inte får köra bil ute i terrängen, kan man köra bil ute i terrängen. Eller i alla fall på oländiga och snöiga vägar, särskilt med 4-hjulsdrift.

Men långt från alla SUV:ar har 4-hjulsdrift. Särskilt mindre och billigare SUV:ar är ofta framhjulsdrivna utan SUV:ens terrängförmåga. Men högbyggd kaross har de i alla fall.

Den ser ofta rymligare ut än den är. Hög markfrigång stjäl höjd inne i kupén. En vanlig kombi är ofta rymligare och mer praktisk.

Rymligare med begränsade mått är karosstypen MPV (Multi Purpose Vehicle) för mångsidigt bruk. Av obegripligt skäl minskar efterfrågan på denna optimala karosstyp så att få modeller nu finns kvar, inte ens den geniala VW Golf Sportsvan.

Nu kritiserar franska Citroëns VD Vincent Cobée höga SUV-bilar för högt luftmotstånd och menar att de snart blir politiskt inkorrekta för att de drar för mycket bränsle – eller elektricitet.

Däri har han förstås rätt men nämner inte elbilars höga vikt. Luftmotstånd spelar mindre roll i lägre fart, men hög vikt bromsar redan från start.

Luftmotstånd är produkten av strömlinjeform (luftmotståndskoefficient) och frontyta. Det hjälper inte att bilen är hal som en tvål, om dess frontyta är som en logvägg.

Bara i högre fart på längre resor spelar luftmotståndet någon nämnvärd roll. Men för varje 100 kg mer vikt ökar bränsleförbrukningen med ca 5 cl per körd mil – och elförbrukningen likaså.

Det talar främst emot elbilar med tunga batterier. Vanliga batterier är nu på minst 60 kWh kapacitet, motsvarande minst 420 kg vikt. Det höjer elförbrukningen till 2-3 kWh för långfärd i växlande svenskt väder och klimat.

Därför drar en eldriven SUV med högt luftmotstånd och hög vikt betydligt mer än en mindre och lättare bil.

Å andra sidan är överdriven strömlinjeform inte så praktisk. Framrutan lutar för mycket med enorm yta under utom räckhåll samt med störande speglingar och siktstörande lutande stolpar snett framåt.

Även bakåt och snett bakåt är sikten klen. Låga sidorutor ger en instängd känsla, och man stöter lätt i huvudet på väg in eller ut. Tjocka stolpar skymmer sikten åt sidorna, och stora nackskydd hindrar sikt framåt från baksätet.

Lågt bagagerum med hög tröskel ger lätt ryggskott med risk att smutsa ned kläderna när man lutar sig fram.

Rundade och släta ytor fram- och baktill skyddar inte mot småskador utan är mest dekoration. Onödiga och dyra besök på plåt- och lackverkstäder gör rimligen försäkringen dyrare.

Överdriven strömlinjeform gör strålkastare dyrare och mindre effektiva. Optimal reflektorform är rund för bästa ljus. Många karossdelar är onödigt tillkrånglade och dyra att laga eller ersätta.

Torkarblad kan numera inte lyftas för att motorhuven hindrar. De fryser fast så att gummit skadas när man med våld lyfter dem. Backkameran kan lätt skadas när man backar. Lång och låg front tar i trottoarkanter och snövallar.

Markerad strömlinjeform gör också bilen smutsigare, eftersom luftströmmen smyger intill sidorna. Utan dropplister över dörrarna dråsar lätt snö från taket in när man öppnar.

Praktiska fotsteg för bekvämt in- och ursteg har ersatts av smutssamlande sparklådor, oftast i bilens lack utan slitskydd.

Detta om moderna bilars utformning. Men även deras färg kan kritiseras. De flesta är grå, svarta eller vita. Inte idealiskt i mörker, snö, regn eller dimma. Så mycket viktigare att köra med ljuset tänt!

Säkrast är signalfärger, som syns på långt håll. Rött, gult eller blandning samt starkt grönt eller blått syns bra –men väcker förstås uppseende.

Alla dess synpunkter gäller oavsett hur bilen drivs.