Offensiv 1132

Posttidning A

2 januari 2015 / # 1 132 / Pris: 10 Kr / Stödpris: 20 Kr / Månadspren: 40 Kr

Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning

socialisterna.org @offensiv RattvisepartietSocialisterna rs_offensiv

Världen 2015 Tilltagande världsoordning och kapitalistisk kris – vad väntar?

VÄRLDEN 2014

2 JANUARI 2015 # 1 132

2

Världen 2015: Europa i År 2014 färgades av ökade spänningar och motsättningar på alla områden till följd av den skärpta globala krisen.

En kris som är både ekonomisk, social och politisk och som utvecklas mot bakgrund av en snabbt accelererande miljöoch klimatkris. Kapitalismens återvändsgränd skapar en allt större klyfta mellan vad som skulle kunna vara möjligt och vad som faktiskt sker. Denna motsättning ger oundvikligen upphov till massrevolter och uppror. Men vid sidan av massornas revolution utvecklas kontrarevolutionen, vilket 2014 påminde om.

Strejkerna i Europa under årets slut, masskampen i Mexiko, revolten i USA mot polisvåld och rasism jämte exempelvis de omfattande strejkerna i Sydafrika, papraplyrevolutionen i Hongkong samt kampen för Kobanê ger en bild av hur 2015 kan gestalta sig. Samtidigt finns det många krishärdar i världen som kan förvärras under nästa år om inte massorna kan gripa initiativet och vända utvecklingen bort från krig, terror och ett förtryck som inte låter sig beskrivas i ord.

Rörelsen mot vattenavgifter på Irland har samlat hundratusentals till demonstrationer mot regeringens högerpolitik.

PER OLSSON

per.olsson@socialisterna.org

O

ffensivs sista nummer ägnas helt åt världen inför 2015. Texten bygger i huvudsak på den resolution som diskuterades och som antogs efter att en del ändringar hade gjorts på CWI:s internationella styrelsemöte i början av december i år (CWI står för Committee for a Workers’ International och är den internationella organisation Rättvisepartiet Socialisterna är med i. CWI finns representerade i över 45 länder över hela världen). I denna Offensiv, med början på sidan 4, publiceras en förkortad version av den resolution som CWI:s styrelse antog. Hela resolutionen finns att hämta på CWI:s hemsida på socialistworld.net.

Resolutionens titel World Perspective: A turbulent period in history.

Signs of a revival of class struggle signpost the future (Världsperspektiv: En turbulent tid i historien. Tecken på klasskampens återhämtning anger framtiden) sammanfattar vad som väntar under 2015.

Europa fortsätter att vara den globala kapitalistiska krisens epicentrum.

I snart sju års tid har den europeiska kapitalismen varit stagnerande och nu hotar deflation – en period av sjunkande priser och levnadsstandard samt att skulderna växer i värde när penningvärdet ökar.

Men Europa riskerar att dras ned i en deflationsspiral från en betydligt svagare ställning än när den japanska kapitalismen i början av 1990-talet blev fast i deflation och stagnation.

Efter mer än 20 års deflation i Japan är landets ekonomi mindre än i början av 1990-talet och landets ekonomi, en gång världens nästa största, är bara hälften så stor som Kinas.

Den hotande deflationen är följden av krisen och den hårda åtstram-

ningspolitiken som inom EU och eurozonen i det närmaste har blivit grundlagsfäst. I vissa avseenden är dagens kris i Europa allvarligare än 1930-talets mardrömsår. Värst är läget fortfarande i Grekland, vars ekonomi har krympt med en fjärdedel sedan 2007-2008 och där nästan hälften av befolkningen lever på eller under den officiella fattigdomsgränsen. Men under 2014 spred sig krisen inom eurozonen från de svagaste länkarna till de länkar som skulle vara de starkaste – Tyskland, Frankrike och Italien, eurozonens tre största ekonomier.

Under 2000-talets första decennium var det bara Haiti och Zimbabwe som redovisade lägre tillväxtsiffror än Italien och i år krympte den italienska ekonomin än mer. Denna långa och oemotsvarade period av ekonomisk stagnation har skapat en lika oemotsvarad politisk kris. Inget finns egentligen kvar av de partier som tidigare dominerade Italiens politiska liv. Av det som en gång var Europas största kommunistparti, PCI, finns nu bara spillror kvar, och Kristdemokraterna, som var Italiens statsbärande parti efter andra världskrigets slut och 50 år framåt, försvann från scenen efter att helt ha förtärts av korruption och maktmissbruk.

Det borgerliga Demokratiska partiet (PD), där smulorna från de gamla partierna samlats, styr idag Italien. PD har under årets lopp förlorat fyra femtedelar av sina medlemmar – ett svårslaget rekord.

Denna svaga regering vann bara en tillfällig seger när de nyligen lyckades trumfa igenom de första av en lång rad planerade försämringar av anställningsskyddet. Vad regeringen dock lyckades med var att återuppväcka kampviljan. Den 25 oktober tå-

gade minst en miljon demonstranter på huvudstaden Roms gator mot regeringens politik, följt av en generalstrejk den 12 december.

De etablerade partiernas nedgång och fall har skapat ett växande politiskt tomrum som ger möjlighet för såväl nya partier att snabbt få ett genomslag som gräsrotsrörelser helt vid sidan av partierna och även fackföreningarna. Det klaraste och mest inspirerande uttrycket för det sistnämnda står massrörelsen på Irland mot vattenavgifter för – en rörelse som har samlat hundratusentals i demonstrationer och som kan slå in den sista spiken i regeringskistan. Kampen mot vattenavgifter har helt förändrat situationen på Irland, en förändring som också återspeglas i ett växande stöd för kravet på kvinnors rätt till sina egna kroppar.

På Irland har kvinnliga medlemmar i Socialist Party (CWI på Irland) varit med och grundat ROSA (for Reproductive rights, against Oppression, Sexism and Austerity) som kampanjar för rätten till abort, men som

också kämpar mot åtstramningspolitiken och som har fått ett stort genomslag. I Spanien i februari i år demonstrerade närmare 30 000 människor mot högerregeringen, som i praktiken ville förbjuda aborter. Och kampen gav resultat. I september fickregeringen dra tillbaka sitt förslag.

Den politiska vändning som noterades i Spanien 2014 var kanske årets mest spektakulära, åtminstone i Europa. Idag är det nybildade Podemos, som grundades i mars i år och som kommer ur Indignadosrörelsen 2010, landets största parti i opinionsundersökningarna. ”Podemos är en reaktion med klara vänsterförtecken på Spaniens krasch, korrupta politikers allians med bankerna och den hårda åtstramningspolitik som krävts i utbyte mot nödlån”, skrev brittiska Observer den 16 november. I Spanien markerar Podemos uppgång det definitiva slutet på det spanska tvåpartisystemet där det socialdemokratiska PSOE och högerpartiet PP brukade turas om

att regera. Att en Podemosregering nu är möjlig i Spanien visar hur snabbt förändringarnas vindar kan blåsa.

Grekland går mot nyval i början av nästa år. Vänsterpartiet SYRIZA leder i opinionsundersökningarna och ser ut att kunna bilda Greklands nästa regering. Det skulle vara ett politiskt jordskalv med efterverkningar långt utanför landets gränser. Visserligen har SYRIZA gått starkt till höger under senare år, men en SYRIZA-regering skulle ge nytt hopp om förändring och sannolikt följas av att arbetare och ungdomar går ut på gatorna för krav att hämta igen vad man förlorat.

Efter att ha genomfört den moderna historiens hårdaste åtstramningar har det tidigare grekiska socialdemokratiska masspartiet PASOK reducerats till ett litet korrupt högerparti. PASOK:s utveckling är ännu en påminnelse om att inget partis utveckling är satt i sten, särskilt inte i en tid av kronisk instabilitet och kris för alla kapitalismens institutioner och partier.

Veckotidningen Offensiv ges ut av Rättvisepartiet Socialisterna • Postadress: Box 73, 123 22 Farsta • Telefon: 08‑605 94 00 • Prenumerationsärenden: 08‑605 94 03 • Fax: 08‑556 252 52 • E-post: offensiv@socialisterna.org • Hemsida: www.socialisterna.org • Ansvarig utgivare/chefredaktör: Arne Johansson • I redaktionen: Per Olsson (redaktionssekreterare), Elin Gauffin, Sebastian Olsson, Natalia Medina, Robert Bielecki och Ammar Khorshed • Prenumerationer: Helår 480 kr, nio månader 360 kr, halvår 240 kr, kvartal 120 kr, månad 40 kr • PlusGiro: 87 96 49‑2 • Tryck: V-TAB, Södertälje 2014 • Miljöcertifierad enl ISO 14001, cert nr 1410718 • ISSN: 0348–5447

2 JANUARI 2015 # 1 132

3

gungning

Klimatkrisen fortsätter att vara en fråga om liv och död, men kapitalismen är oförmögen att förhindra den kommande katastrofen.

kan bli vägledande för framtiden. Även en delseger i Belgien skulle lyfta kampmoralen i hela Europa och utdela ett hårt slag mot EU-politiken.

I Belgien försöker högerkoalitionen att på bara några års tid genomföra samma nyliberala systemskifte som tagit exempelvis de svenska regeringarna årtionden att genomföra. Skillnaden är att i Belgien var facken beredda på att organisera en strid. I Sverige kapitulerade facktopparna utan strid och fortsätter att så göra. Det i sin tur är en viktig förklaring till varför stämningarna, kampen och aktivitetsnivån i Sverige halkat efter övriga Europa.

I Frankrike har den socialdemokratiska regeringens misslyckande och den fördjupade krisen tillsammans med vänsterns kräftgång än så länge hållit tillbaka kampen, vilket skapat förutsättningar för det rasistiska Front National under Marine Le Pen att framställa sig som den främste motståndaren mot EU:s åtstramningar. Men när, och det kan hända redan nästa år, de franska arbetarna och ungdomarna börjar formulera sitt svar på den kurs som samhällsutvecklingen har tagit kan läget snabbt förändras. I vilket fall har Frankrike tillsammans med Italien blivit källa till en fördjupad instabilitet inom eurozonen.

Under slutet av året kom generalstrejken åter upp på den europeiska arbetarklassens kampdagordning. Även på Nordirland förbereds en generalstrejk från de offentligt anställda under våren mot regeringens nya nedskärningspaket.

Den tid av mild reaktion som följde efter att Europas arbetare led neder- ÅR 2015 kan skriva början till ett lag i klasskrigets första slag, trots nytt kapitel i den europeiska kampen de enorma mobiliseringarna 2009- som gör det möjligt att mer beslut2012, är på väg mot sitt slut. Även om samt konfrontera de faror som hoinslag av mild reaktion fortfarande tar i form av fortsatt jobb- och välfinns kvar finns det tydliga signaler färdsslakt, högerextremism, rasistisk om att ett nytt kampuppsving är un- splittring och militarism.

25 år efter Berlinmurens fall blåder uppsegling, samtidigt som makteliten med oro ser fram mot vad ser det nya kallakrigsvindar över Eusom kan hända den närmaste tiden. ropa. Det frostiga klimatet, den miDet är en oro som kan sammanfat- litära uppladdningen och påföljande ekonomiska tas i vad den nya ”Om krisen är sanktioner Väst EU-kommissionens ordföranöver, varför då vs Ryssland har inte bara påskynde Jean Claude Juncker sa efter nya pålagor?” har dat och fördjupat blivit det givna den ryska kapitasin utnämning i juli: ”vi närmar lismens kris utan svaret. oss Europas sista har även drabbat chans och om inte ekonomin vän- Tyskland, Finland och de baltiska stader uppåt under de närmaste åren terna samt gjort Ukraina bankrutt. blir det uppror”. Sant – men även en De ökade spänningarna som har vändning i ekonomin kan stimulera följt i spåren på krisen och kriget i kamp. På Irland har kampen mot Ukraina, Rysslands övertagande av vattenavgifterna fått en extra skjuts Krimhalvön och den tilltagande miav politikernas ständiga försäkran litariseringen jämte miljö- och kliom att krisen är över. ”Om krisen är matkrisen kastar en mörk skugga över, varför då nya pålagor?” har bli- över framtiden och understryker hur brådskande det är att Europas arbevit det givna svaret.

Den historiska kamp som skakat tare förenas i en gemensam kamp Belgien under november och decem- för en demokratiskt och socialistiskt ber, som nådde sin första kulmen i Europa som ett steg mot en socialisgeneralstrejken den 15 december, tisk värld. ■

Hur hejda klimatkrisen?

Klimatkrisen närmar sig en akut situation. Snart har vi inte längre möjlighet att hejda den globala uppvärmningen och dess ödesdigra konsekvenser.

THERESE SVENSSON rs.haninge@socialisterna.org

F

lera klimatmöten har ägt rum under 2014, med främsta mål att förbereda underlag till en stor global klimatkonferens i Paris 2015, där man hoppas teckna det mest ambitiösa klimat­ avtalet i historien. Mötet i Paris anses vara den sista chansen att kraftigt minska världens utsläpp för att hålla temperaturhöjningen under två grader, men de förberedande mötena har hittills inte imponerat.

Nyligen avslutades ett två veckor långt förberedande klimatmöte i Lima med närvarande delegater från 190 länder. Mötet drog ut ett dygn över tiden på grund av o­enigheter mellan rika länder, som ansåg att utvecklingsländerna ska agera kraftigare för att minska sina utsläpp, och fattigare länder som menade att de rika ska ta ett större ansvar. Till sist tecknades ett slutdokument som formulerar ländernas löften om minskade utsläpp.

Miljörörelsen riktar stark kritik mot slutdokumentet. Friends of the Earth skriver i en rapport från mötet att slutdokumentet blev så urvattnat att det skapar grunden för en dömd affär i Paris, och att klimatförhandlingarna till stor del drevs av rika länder och företag

som var fast beslutna att slutdokumentet återspeglade deras kortsiktiga ekonomiska intressen. Naturskyddsföreningens generalsekreterare var också långt ifrån nöjd och menade att man lyckades kväva ännu en förhandlingskris, men inte klimatkrisen.

Utanför FN:s förhandlingssalar i Lima hölls pararellt Folkets toppmöte som samlade sociala rörelser från hela världen. 15 000 personer marscherade i Lima i en enorm protest till försvar av Moder Jord.

Demonstranterna krävde rättvisa och lösningar på klimatkrisen, omedelbara minskningar av koldioxidutsläppen samt förnybara samhällsägda energilösningar. Även tidigare i år arrangerade FN ett globalt klimatmöte i New York. Dagen innan mötet genomfördes tidernas största klimatmarsch, Peoples Climate March.

I New York deltog nära 400 000 människor. Sammanlagt ska över 600 000 personer i 160 olika länder ha demonstrerat.

Dessa manifestationer visar på ett brett miljöengagemang, inte bara hos den etablerade miljörörelsen. Nu mer än någonsin behövs det en massiv folkrörelse som kräver att dagens makthavare tar ansvar. Läget är extremt akut.

Många forskare menar att toppen på koldioxidutsläppen måste vara nådd redan 2015, för att sedan snabbt gå ner till nära noll innan 2050. Misslyckas vi med detta är det sannolikt att enorma mängder växthusgaser fortsätter att välla ut i atmosfären från bl a smältande permafrost och havsbottnar, oavsett vad vi gör.

Temperaturhöjningen har redan inneburit stora konsekvenser.

Polarisarna smälter och världens glaciärer kollapsar med väderrelaterade katastrofer och höjda vattennivåer som följd. Det är framför allt de rika ländernas elproduktion och transporter som ligger bakom den stora mängd utsläpp som påverkar klimatet. Endast 90 storföretag står ensamma för över hälften av alla världens utsläpp, men medan de gör miljonvinster får de fattiga betala.

Klimatkrisen går mot en helt oacceptabel mänsklig katastrof trots att vi har all kunskap och teknik för att ställa om till förnyelsebar energi och miljövänligare matproduktion. Klimatkonferansen i Paris 2015 är avgörande, och vi måste inför detta involvera fler i en bred folkrörelse som binder samman miljörörelser, människorättsorganisationer och allmänheten. Fokus behöver även läggas på kapitalismens förödande effekter på miljön, annars är kampen förgäves.

Under ett kapitalistiskt system som bygger på banker och storföretagens makt och exploatering av arbetare och natur i syfte att göra så mycket som möjligt i vinst, kommer inte miljökatastrofen att kunna avvärjas. Vi måste driva på och upplysa om att det finns alternativ till det rådande ekonomiska systemet, ett socialistiskt alternativ som utgår från människans och naturens behov och som kan förhindra många av de klimatkatastrofer som i dagsläget väntar oss. ■

VÄRLDEN 2015

2 JANUARI 2015 # 1 132

4

CWI: Världen 2015 – global k Den revolutionära andan och beslutsamheten hos massorna i Nordafrika och Mellanöstern, som visades under de revolutionära händelserna 2011, fick ett enormt eko i regionen och resten av världen.

Men medvetenheten i samband med sådana händelser, även om de har ägt rum relativt nyligen, kan bara grundmuras av ett revolutionärt massparti med ett långsiktigt framåtblickande ledarskap. Om det inte finns något sådant parti kan massornas medvetenhet trubbas av och kastas tillbaka.

COMMITTEE FOR A WORKERS’ INTERNATIONAL

cwi@worldsoc.co.uk

D

en bild som borgarklassen, dess partier och media idag målar upp av revolutionsprocessen, inte bara i de nykoloniala delarna av världen, är att det aldrig var någon revolution och att den situation som massorna idag står inför är blek. De onämnbara fasor – lidande utan motstycke, fattigdom och massarbetslöshet som även finns i de utvecklade industriländerna – är den accepterade ”normen” och kommer att förvärras under den pågående ekonomiska krisen.

I perioder som denna är det desto viktigare att i varje dagsaktuell analys lägga tyngdpunkten på arbetarklassens potential till kamp.

Det räcker här att nämna de stora strejkerna för lönerna i Storbritannien inför valet nästa år, de begränsade generalstrejkerna i Italien, generalstrejken i Belgien och massupproren i samband med den nationella frågan i Skottland och Katalonien.

På Irland har masskampanjen mot vattenavgifter nyligen mobiliserat en jättelik demonstration med hundratusen deltagare i Dublin samt andra protester runt om i landet.

Socialist Party (CWI i Irland) spelar en nyckelroll i denna kamp. De stora segrarna för Socialist Partys Ruth Coppinger och Paul Murphy, som vann två av de tre fyllnadsvalen mot alla odds, var triumfer för de irländska kamraterna och för CWI. Vi har också inte minst den tumultartade utvecklingen i Hongkong, som är ett förstadium till den kommande revolutionen i Kina.

drabbats. Vi genomlever nu faktiskt en geopolitisk kris utan motsvarighet. Islamiska staten (IS) har erövrat omfattande territorier. Ett icke tillkännagivet krig har brutit ut mellan Ryssland och Ukraina.

Väpnade konflikter mellan Israel och Hamas har trappats upp. Libyen befinner sig i kaos.

Det mordiska ensidiga kriget mellan Israel och palestinierna har spätt på arvet av hat och förbittring, vars fulla konsekvenser ännu är oklara. Vi har bevittnat den pågående fruktansvärda syriska konflikten, med otaliga offer, och nu den faktiska upplösningen av Irak. Något som tillsammans med Syriens ”försvinnande” upphäver den Sykes-Picotgräns som drogs för nästan ett sekel sedan av den brittiska och franska imperialismen, enligt tidskriften The Economist.

Hur många gånger har inte CWI varnat för att resultatet av Irakkriget och störtandet av Saddam Hussein endast skulle komma att leda till ett antal nya ”små-Saddams” allt eftersom landet splittras upp i etniska och religiösa zoner?

Ovanpå allt detta finns de kvalitativt förvärrade framtidsutsikterna för praktiskt taget alla delar av världsekonomin.

Som världspolis tenderar den amerikanska kapitalismen att bygga in alla de explosiva faktorer som världskapitalismen innehåller i sina grundvalar.

I det nuvarande laddade världsläget finns alla ingredienser för att USA-imperialismen ska gå in i turbulent fas.

Händelserna i Mellanöstern, med uppkomsten av IS, tvingade Obama, som valdes på löftet om att ta trupperna ut ur Irak och Afghanistan, att retirera i frågan. Han är den fjärde presidenten i rad som har varit tvungen att styra ett USA som ingriper militärt i Mellanöstern.

Obama är den president som har utvisat flest invandrare och flyk-

Som världspolis tenderar den amerikanska kapitalismen att bygga in alla de explosiva faktorer som den globala kapitalismen innehåller i sina grundvalar.

Utvecklingen i delar av Mellanöstern visar emellertid på en negativ utveckling. Nationalistiska och sekteristiska konflikter har, likt bläckfläckar som sprider sig på papper, skoningslöst brett ut sig över regionen. Mellanöstern och Nordafrika är inte de enda regioner som har

tingar från USA, fler än vad alla tidigare presidenter har gjort tillsammans. Sedan kom de explosiva händelserna i Ferguson efter mordet på Michael Brown av en tungt militariserad och rasistisk poliskår, som följdes av en svallvåg av protester.

USA:s afro­ amerikaner lade stora förhoppningar i USA:s första svarte president. Men under Obama har afroamerikanerna halkat efter än mer och har varit krisens största förlorare. ”Varför är vi så lojala mot en president som inte är lojala mot oss?”, frågade sig en svart pastor ifjol. Medianförmögenheten för icke-vita familjer i USA har krympt med nästan en femtedel sedan Obama tillträdde. Medianförmögenheten för vita familjer har å andra sidan ökat med en procent. År 2009 var vita hushåll sju gånger rikare än sina svarta motsvarigheter. Idag är vita familjer åttafaldigt rikare. Med andra ord, i såväl relativa som absoluta termer har

svarta det sämre ställt under Obama än tidigare. Naturligtvis finns det också många fattiga vita familjer bland förlorarna.

Trots detta röstade afroamerikaner på Obama i höstens mellanval. Naturligtvis är detta ett utslag för en röst på ”det minst onda”. Obama är en besvikelse, men USA:s svarta såg en republikansk seger i mellanvalet och en möjlig republikansk president till valet 2016 som något mycket värre. Men dessa stämningar är inte bestående. Afroamerikaner, vilka är bland de fattigaste i USA, kommer precis som andra grupper i befolkningen att vara beredda att sluta upp bakom ett nytt parti – kanske till och med i än högre grad.

Obamas ställning blir allt mer bräcklig och han riskerar att avrunda sina sista två år som en tandlös president. I mellanvalskampanjen behandlade demokraterna honom mer som en pengainsamlare än

en röstvinnare. Obama hölls borta från flera viktiga valsammandrabbningar eftersom allt fler anser att han hamnat i fickorna på storbolagen och bara låtsas stå upp för ”folket”. Men republikanernas vinst i mellanvalet var inget uttryck för en högervind utan snarare en följd av en dramatisk nedgång i valdeltagandet. Bara 36,3 procent av de röstberättigade deltog, det lägsta deltagandet på över 70 år.

Före mellanvalet påpekade Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA) att en opinionsundersökning visade att 70 procent anslöt sig till idén om att ”kasta ut” alla etablissemangets politiker.

Socialist Alternative skrev efter mellanvalet att ”Republikanernas röstframgångar står i skarp kontrast till den förskjutning till vänster som sker i det amerikanska samhället och som de folkomröstningar som genomfördes i samband med valet gav besked om”. I Alaska, Arkansas, Nebraska och South Dakota, varav

2 JANUARI 2015 # 1 132

5

kamp för rättvisa Rörelsen för 15 dollar i timmen i USA – en rättviserörelse där CWI via Socialist Alternative spelar en nyckelroll.

Grund för ny intifada lagd

CWI i Israel/Palestina står för arbetarklassens enighet i såväl Israel som Palestina som vägen ut ur ockupation, krig och förtryck.

I Israel är den härskande klassen särskilt oroad av de palestinska protester som har ägt rum inom Israel självt, på den sida av barriären som skiljer Israel från de ockuperade territorierna. Protesterna har tagit sig uttryck i kravaller och ibland även i form av individuella terroraktioner, särskilt i östra Jerusalem, men det har även berört Tel Aviv.

D de två sistnämnda räknas som republikanska fästen, röstade man för en höjning av minimilöner. I San Francisco röstade 77 procent för att minimilönen skulle höjas till 15 dollar (115 kronor) i timmen. Två av tre försök att ytterligare försämra aborträtten slogs tillbaka. Väljarna ville rösta mot högerförslag men ville inte rösta för Demokraterna.

Efter mellanvalet har potentialen för arbetarkamp inte minskat, utan snarare ökat till följd av de republikanska attacker som nu väntar, samtidigt som människor i allt högre grad börjar inse att bara de själva kan åstadkomma en förändring.

Samtidigt växer ilskan över den ökande klyftan mellan rika och fattiga.

Till och med den tidigare centralbankschefen Alan Greenspan, en livslång republikan och en apostel för nyliberalism och tygellös kapitalism, har tvingats erkänna att ”den växande ojämlikheten är den farligaste trend som drabbat USA”. Ett stort

antal opinionsundersökningar har visat att motståndet mot ojämlikhet bara växer och att det finns ett växande hat mot de rika.

Det är inte bara inom länderna som klyftorna ökar. Även klyftan mellan rika och fattiga länder är större än någonsin. Vi står inför en period av aldrig tidigare skådade

konflikter, en intensifiering av klasskampen både inom nationer och på världsskala. USA kommer att vara ett epicentrum för kampen och det i sin tur kommer att få enorma följder för den globala klasskampen, och därmed också för möjligheterna att bygga mäktiga socialistiska partier. ■

Segern i Seattle historisk I början av juni blev det klart: minimilönen i Seattle ska vara 15 dollar i timmen. Det var en historisk seger som inte skulle ha varit möjlig utan Socialist Alternatives lika historiska seger i slutet av 2013, då Kshama Sawant valdes in till stadens fullmäktige. Det är första gången på nästan ett sekel som en socialist vann mandat i Seattle.

Med beslutet i juni får Seattle den högsta minimilönen i USA. Exemplet som Seattle har satt in-

spirerar till kamp runt om i USA och globalt. ”Orden ’socialism’ och ’USA’ är en sällsynt kombination, men i Occupy Wall Streets kölvatten har en ny amerikansk vänstervåg brett ut sig – med höjda minimilöner som huvudfråga. Vi träffar Rörelsens stjärna, socialisten Kshama Sawant, och ser ett historiskt politiskt skifte ta form”, skrev Dagens Arena i ett långt reportage i september i år.

enna våg av ilska började innan juli-augustikriget mot Gaza, efter lönnmord på och massarresteringar av palestinier utförda av den israeliska armén runt om på Västbanken, samt efter att en palestinier blivit levande bränd i östra Jerusalem av högerextrema israeler. Sedan kom ödeläggelsen av Gaza, repressionen mot palestinier i östra Jerusalem efter kriget och det provokativa israeliska intrånget på den heliga platsen Tempelberget.

Hårdhänta polisingripanden har trappats upp, inklusive lagstiftning om fängslandet av stenkastare i upp till 20 år. Men ingen repression i världen kan hålla tillbaka det oundvikliga – en ytterligare upptrappning av protestvågen.

Fredsförhandlingarna innan kriget kollapsade utan att några verkliga eftergifter gjordes av Israels premiärminister Netanyahu. Under de nio månaderna av förhandlingar tillkännagavs tvärtom byggandet av över 13 000 nya bosättningsenheter för nybyggare och många fler edan dess. Det överenskomna frigivningsprogrammet för några av de tusentals palestinier som sitter i israeliska fängelser har också stannat av.

Sommarens raketbeskjutning från Gaza, Fatahs försoningsuppgörelse med Hamas och IS fram-

växt i regionen används i Netanyahuregeringens propaganda mot varje som helst rörelse i riktning mot upprättandet av en palestinsk stat.

Påtryckningar från världens stormakter likaväl som inifrån Israel självt för fler samtal kommer att återuppstå, men den israeliska härskande klassen är splittrad i frågan om vad den ska göra. Å ena sidan vill de avvärja varje som helst slag av ”enstatslösning”; å andra sidan gör de motstånd mot varje steg i riktning mot att en palestinsk väpnad ”fiendestat” upprättas på andra sidan gränsens tröskel.

Den pågående ockupationen är i vilket fall som helst ohållbar att upprätthålla i all evighet och med en levnadsstandard på [de ockuperade] territorierna som förblir förskräckande låg, särskilt i Gaza, läggs grunden för en ny intifada.Ovanpå oförmågan att lösa den nationella konflikten, vilken inte kan lösas på kapitalistisk grund, stagnerar Israels ekonomi, vilket leder till krav från storföretagsamheten på fler åtstramningsattacker.

Det ägde emellertid nästan omedelbart efter kriget rum en del förnyad kamp inom den israeliska arbetarklassen, en indikation på den kampvilja som finns, vilken har potentialen att växa och sprida sig till följd av de kommande attackerna. ■

VÄRLDEN 2015

2 JANUARI 2015 # 1 132

6

Mellanöstern: Sekteristiskt ”Den andan är borta, drömmen om vad som kallades den arabiska våren slogs sönder av kontrarevolutionens mäktigare krafter. Istället faller dagens arabvärld sönder och årtionden av ruttnat auktoritärt välde och upplagrad sekterism tar över.” Så summerar en pessimistisk observatör resultatet av den revolution som ägde rum för över tre år sedan i Nordafrika och arabvärlden.

D

et är sant att vi under denna period har bevittnat det förödande kriget mellan Israel och palestinierna i Gaza. Över 2 100 palestinier och 70 israeler dödades. Fyra länder – Syrien, Libyen, Irak och Jemen – slits sönder av krig och inbördes strider. I ytterligare ett, Egypten, är en auktoritär regim tillbaka vid makten.

Tunisien med sina 10 miljoner invånare ser än så länge ut att ha undvikit det sekteristiska fördärv och inbördeskrig som de andra länderna plågas av. Men även Tunisien har påverkats av de större händelserna i regionen, vilket indikeras av faktumet att landet har tillhandahållit det största antalet utländska jihadister som har lämnat sina länder för att strida i Syrien, Irak med fler länder.

Till detta ska läggas Islamiska staten (IS) med dess perspektiv på en återgång till medeltiden, kalifatet och halshuggningar av gisslan, vilket likt medeltida arméer är uträknat för att inge skräck och få dess fiender att fly utan någon verklig strid.

Dessa barbariska metoder praktiseras också av den saudiarabiska regimen som har låtit halshugga 59 personer hittills i år. IS upprepar dessutom bara imperialismens metoder; till exempel använde sig den brittiska imperialismen av halshuggningar i sitt krig mot den malaysiska gerillan under frihetskampen efter andra världskriget.

Sekteristiskt våld och elände följer av IS attacker i Mellanöstern. Nu mer än någonsin krävs den svåra uppgiften att ena arbetarklassen mot all form av etnisk och religiös splittring.

vika de återvändsgränder som nu finns.

Inte heller var massornas medvetenhet, eller brist på den, huvudorsaken till revolutionens tillbakarullande. Det var avsaknaden av arbetarorganisationer med auktoritet och ledning, baserade på en historia av kamp och förankring, som gjorde att fördelaktiga möjligheter gick till spillo.

Lika viktigt var det stora deltagandet i den egyptiska revolutionen av kvinnor och ungdomar som instinktivt kom ut till försvar av minoriteter som ett uttryck för revolutionens enande process. En del inom den egyptiska vänstern upprepade olyckligtvis misstagen från de tidigare revolutionerna i den nykoloniala världen av att sätta tilltro till arbetarklassens tillfälliga allierade, de liberalt-borgerliga kapitalisterna och andra icke-arbetarklassgrupperingar.

Detta gav ett tillfälle till en come­ back för den säkerhetsapparat som ärvts från den föregående Mubarak­ regimen, som aldrig riktigt hade försvunnit, att installera den militärt uppbackade Sisiregimen (till en början med ett folkligt stöd). Muslimska Brödraskapets kortvariga regims fall, till följd av dess auktoritära styre och intolerans, välkomnades av majoriteten av befolkningen, nedsänkt som den var i kaos och ekonomisk kollaps. Den nya regeringen fick sedan hjälp av händelseutvecklingarMarxister genomsyras av opti- na på andra håll i Mellanöstern att konsolidera sin mism. Detta står dock inte i konWashingAlla revolutioner makt. ton har nöjt sig flikt med en rymmer tidvis med symboliska dödligt allvarlig protester mot att realism i fråga ett inslag av har taom den situakontra­revolution, militären git över i Egyption som denna i likhet med juli­ ten och ”bristen regions massor står inför. Situadagarna under på demokrati”, Obama har tionen förefaller den ryska revolu­ men varit tyst i fråonekligen vara mörk när sekte- tionen 1917, och gan om arresteringarna, förfölristiska jihadisdet finns även och ävter, framförallt faser när reaktio­ jelserna en tortyren av den sunnitiska nen verkar kulturarbetare, varianten i form fackliga aktivisav det mordiska dominera. ter och andra IS men också de lika sekteristiska shiamiliserna, opponenter mot regimen.

En kombination av geopolitiska hotar miljoner människors liv och framtid. Men vi måste framför allt händelseutvecklingar i regionen, i framhålla att det inte fanns något synnerhet IS framväxt, har också oundvikligt i denna situation, som hjälpt till med att stabilisera regiinte är så dålig som en del obser- men. Saudiarabien och Förenade vatörer, mestadels de passiva, tror. Arabemiraten har pumpat in uppI Egypten, Tunisien och Libyen skattningsvis 15 miljarder kronor existerade det möjligheter att und- för att stötta Egyptens regim och

ekonomin. De inhemska kapitalisterna har också hjälpt Sisi genom att finansiera Suezkanalens utbyggnad.

Detta har gjort det möjligt för Sisi att drömma om att bli en ny Nasser. Men Nasser kom till makten under ett världsekonomiskt uppsving och kunde genom att manövrera mellan det stalinistiska Ryssland och USA-imperialismen göra betydande eftergifter till massorna.

Han förlitade sig i särskilt hög grad på det forna Sovjetunionen, med dess omfattande resurser. Regimen kan inte hoppas på att förlita sig på resurser i en sådan skala idag.

Efter smekmånaden i början kommer en ny resning att äga rum.

Alla revolutioner rymmer tidvis ett inslag av kontrarevolution och det finns även faser, i likhet med julidagarna under den ryska revolutionen 1917, när reaktionen verkar dominera. Kontrarevolutionens styrka beror delvis på hur djupgående och omfattande revolutionen är i början och, vilket är avgörande, hur mäktigt det revolutionära partiet är och

vilka rötter det har kunnat skaffa sig. Revolutionen i regionen var i huvudsak utan oberoende organisationer av och för arbetarklassen och de fattiga massorna eller ens början på ett massrevolutionärt parti.

När massornas illusioner om regimen väl börjar undergrävas kommer en fas i den egyptiska revolutionen att påbörjas. Bygget av arbetarorganisationer är avgörande, inte minst bygget och stärkandet av CWI:s styrkor i Mellanöstern. Först och främst i Tunisien, Libanon, Egypten och att vårt parti i Israel-Palestina kan fortsätta att växa. Detta som en förberedelse inför den perioden när arbetarklassen återigen sätter sig i rörelse, stärkt genom sina erfarenheter och redo att slutföra arbetet med den egyptiska revolutionen.

Dagens kris i Mellanöstern utgör i viss mening en fortsättning på den förgångna; Irakkriget, dess utgång och dess konsekvenser, både i regionen och dess geopolitiska effekter.

IS är en fortsättning på al-Qaida, men är effektivare i termer av förmågan att få in pengar, etablerandet av konturerna till en ”statsbildning” och mer mångskiftande och därför ett hot mot alla regimerna i Mellanöstern, likaväl som mot det imperialistiska Väst genom ”backlashen” från denna konflikt.

Vi borde erinra oss att vi förutsåg denna situation för 13 år sedan i vår analys av högerextrem politisk islam och det vansinniga perspektivet av ett nytt kalifat, alQaidas sekteristiska filosofi m m.

Vi förutsåg också i grova drag utgången av Irakkriget och dess icke avsedda konsekvenser: den totala diskrediteringen av regissörerna av detta krig, först och främst Bush och Blair. Mer nyligen, på förra årets internationella styrelsemöte, förutspådde vi att Assadregimen, om än avsevärt försvagad och trots hundratusentals offer och flyktingar, inte skulle komma att störtas snabbt. Detta berodde på att oppositionen mot Assad huvudsak-

2 JANUARI 2015 # 1 132

7

våld och söndring i IS spår het ex-arméofficerare under Saddam, denna gång kommer att attraheras genom ytterligare ett ”uppvaknande” till att ansluta sig till den irakiska armén för att bekämpa IS, vilket är detsamma som att kämpa för den sekteristiska antisunnitiska regimen. Detta innebär att regeringen i allt högre grad kommer att behöva förlita sig på shiamiliser, som redan nu anklagas för att agera på samma sätt som IS, med genomförandet av sekteristiska massakrer.

Till följd av detta råder det ett dödläge i ett Irak som alltmer splittras upp utefter etniska och religiösa skiljelinjer, med konturerna av ett framtida officellt uppdelat land, som vi förutsåg. Detta kommer oundvikligen att få en knockouteffekt på grannländerna, inklusive Jordanien och Libanon, vilka riskerar att falla sönder.

Syriska flyktingar på gränsen till Libanon. Mer än halva Syriens befolkning har drivits på flykt.

ligen var sekteristisk till sin karaktär, baserad på sunnibefolkningen, vilket tillät den syriska regimen att mobilisera inte bara shiamuslimer till opposition, utan också andra minoriteter som med rätta fruktade förföljelse om oppositionen skulle vinna.

Samtidigt förutsåg vi dock att konflikten skulle fortsätta, vilket i sin tur sannolikt skulle komma att leda till upprättandet av ett band av sekterism från Pakistan hela vägen till Mellanöstern självt och med vidare följder för muslimer överallt, inklusive i de mest industrialiserade länderna. Konsekvenserna av detta skulle bli en stor ökning av antalet jihadister som skulle ta sig ifrån de utvecklade industriländerna till Syrien, Irak med flera länder.

De skulle sedan kunna komma tillbaka – som fanatiska jihadistiska självmordsbombare – med potential att orsaka stor skada, inte minst på arbetarklassens enighet.

Bombningar i stor skala skulle ha katastrofala effekter inom arbe-

tarklassens gräsrotsled. Massornas situation, inte bara i Mellanöstern utan i hela världen, kommer därför att påverkas. Den livsavgörande nödvändigheten av klassenighet är ännu viktigare nu, särskilt med tanke på rasismens och det etniska hatets giftiga ångor, som spys ut av extremhögern och dess ”respektabla” allierade.

IS har byggts upp från resterna av al-Qaida likaväl som ur skikt av baathister, inklusive irakiska arméofficerare som exkluderades från den irakiska armén av USA-ockupanterna och av den till stor del shiadominerade regeringen under den forne premiärministern Malaki. Andra unga människor attraherades från utlandet, varav många med muslimsk bakgrund som känner sig alltmer exkluderade och diskriminerade. En beräkning som gjordes tidigare i år gav vid handen att omkring 15 000-20 000 utländska jihadister finns i deras led.

Men IS är inte omtyckta över-

allt. En välkänd ledare för al-Qaida tillika en lärjunge till bin Ladin fördömde denna organisations metoder som ”helveteseldens hundar”.

Saudiarabien beskrev nyligen dem som ”otrogna”, samtidigt som en del av landets medborgare och troligen också regeringen fortsätter att finansiera IS. IS är emellertid i ett avgörande avseende annorlunda jämfört med al-Qaida. Den senare var ”asymmetrisk” till sin karaktär – inte territoriellt baserad – och mer av ett anonymt ”franchiseföretag”. De attackerade också den ”avlägsna fienden”, de imperialistiska länderna själva. IS är mer territoriellt baserat, kallar sig självt för en stat och är i första hand upptagna med att bekämpa ”den närbelägna fienden” i regionen. De står utöver det, efter erövrandet av Mosul med dess oljekällor i juni i år, på ekonomiskt självständiga ben. Och IS har, vilket är avgörande, tillgång till militär hårdvara, som de har tillskansat sig under sina framgångsrika mi-

litära räder in i Irak, som har tagit deras styrkor till utkanterna av Bagdad.

Deras försök att arbeta med de lokala stamledarna kan emellertid inte fortsätta hur länge som helst. De nyligen genomförda avrättningarna av stammedlemmar i Anbarprovinsen är en indikation på de spänningar som kommer att utvecklas.

Det står också klart att den irakiska armén, även den majoritet av soldaterna som är shiamuslimer, inte var beredda att dö för den korrupta och nu avsatta Malikiregimen. Irakierna i allmänhet var fullständigt alienerade av denna regerings sekteristiska politik. Detta har lett till att den ersatts med en annan shialedare, Haider al-Abadi, en manövrer som kan betecknas som: Ju mer saker och ting förändras, desto mer förblir de desamma.

Det finns endast en symbolisk sunnirepresentation i regeringen och därutöver är det osannolikt att sunnibefolkningen, i synner-

Turkiet har också dragits in i stormens öga. Obama pressar Turkiet till att attackera IS då de hotar att ta över den syriska staden Kobanê.

USA:s flygbombningskrig kommer inte att besegra IS och de klent beväpnade kurdiska miliserna är också oförmögna att ensamma göra jobbet. USA har därför manat Turkiet till att attackera IS och låta anti-IS-koalitionen använda dess flygfält för bombningskampanjen, särskilt då Turkiet har NATO:s tredje största armé.

Den turkiske presidenten Erdogan tvekar att göra detta, om inte USA under bordet ger stöd till att Assad störtas, något som amerikanerna inte kan göra. I skrivande stund har detta resulterat i ett stillestånd. Turkiet kommer sannolikt att angripa IS under påtryckningar, men effekterna av detta kan vi för närvarande inte veta.

Vad gäller framtiden för denna region på fortsatt kapitalistisk grundval är det kanske relevant att dra en parallell till det 30-åriga kriget, som rasade i Europa 1618-48.

Detta började som en kamp mellan religioner – katoliker och protestanter – och utvecklades vid tiden för upplösningen av det Heliga romersk-katolska imperiet till en konflikt om herraväldet i Europa. Det attraherade legoknektar och tillfogade hela kontinenten fruktansvärda skador.

Obama har redan framkastat utsikterna till att konflikten fortsätter under ”åratal”. Denna kommer inte heller att förbli begränsad till Mellanöstern utan kommer också att kännas av i Afrika – i synnerhet genom Boko Haram – och i Asien, likaväl som i de avancerade industriländerna.

Det enda sättet att förhindra de fasor som väntar är att skapa en enad mäktig arbetarklass på grundval av ett klart och tydligt socialistiskt program. ■

VÄRLDEN 2015

2 JANUARI 2015 # 1 132

8

Kina på väg mot allvarlig De explosiva händelserna i Hongkong, vilka CWI och särskilt våra kinesiska och Hongkongkamrater under lång tid har flaggat för, har uppmärksammats över hela världen. Dessa viktiga händelser är utan tvekan ett förebud om vad som kan hända i resten av Kina i framtiden, om än med annorlunda karaktär.

Våra kamrater – den enda trovärdiga trotskistiska kraften i regionen – har parallellt med att stödja massuttrycken för de demokratiska kraven i rörelsen även lyft fram och förklarat att kampen i Hongkong är knuten till störtandet av den kinesiska diktaturen på Fastlandskina.

T

idigare rörelser misslyckades därför att ledningen för dem vägrade att bredda rörelsen på detta sätt eftersom de var rädda för Pekings reaktion. Våra kamrater framhöll att regimen i Kina ”kan bekämpas i Hongkong, men kan bara besegras i Kina”.

Dessutom är även en begränsad kapitalistisk demokrati i sig själv, i synnerhet i den nykoloniala världen, en ömtålig planta som kan ryckas upp lika fort som den tidigare har växt fram, särskilt i tider av starka sociala spänningar som i Hongkong idag. Rörelsen eldas inte enbart på av de demokratiska kraven utan också av de ökande levnadskostnaderna, höga hyror, växande ojämlikhet med mera.

Inflyttningen från fastlandet har också ökat konkurrensen om kvalificerade jobb, bostäder och tillgång till kollektivtrafik. Kampen för demokratiska rättigheter i Hongkong är därför sammankopplad med sociala krav i både Hongkong och Fastlandskina. Gnistan som kan tända den kommande revolutionen kan komma ifrån Hongkong, men det kan inte uteslutas att det blir de kinesiska massorna som först går till handling.

Det förflutna, i synnerhet den blodiga repressionen på Himmelska fridens torg för 25 år sedan, vilar utan tvekan tungt över massornas medvetenhet.

Paraplyrevolutionen i Hongkong var en fingervisning om vad som kan komma att ske i Kina i framtiden.

de är de första att inta gatorna och starta massrörelser.

Studenternas kamp krossades på Himmelska fridens torg 1989. Tidningen The Economist varnade, som om den gjorde jobbet åt Peking, studenterna och andra för regimens brutala karaktär genom att skriva: ”Av de 10 blodigaste konflikterna i världshistorien var två världskrig.

Fem av de andra åtta ägde rum eller hade sitt ursprung i Kina.”

Våld kan dock aldrig ensamt stoppa historiens framåtskridande.

Den stalinistiska repressionen lyckades tillfälligt med att besegra studenterna 1989, men de kinesiska studenterna organiserade 70 år tidigare rörelsen mot det orättvisa Versaillesfredsavtalet, vilket i sin tur ledde fram till bildandet av det kinesiska kommunistpartiet – med till en början 11 medlemmar – som ledde fram till själva den kinesiska revolutionen! Det är föga förvånande att Financial Times under den nuvarande rörelsen skrev: ”Hongkong kommer aldrig mer att bli sig likt.”

Den globala recessionen har haft en betydande effekt på Kina. Peking­ regimen lyckades efter 2008 med att upprätthålla en tämligen häpnadsväckande ekonomisk tillväxt, dock inte på tidigare nivåer, men ändå en av de högsta, om inte den högsta, tillväxten i världen. Tillväxten har lett resten av flocken och De senaste månaderna i Hong- ekonomiskt dragit med sig andra kong har dock visat att den nya länder i kölvattnet genom den höga generationen har vaknat till liv po- efterfrågan på råvaror. Nedgången litiskt och börhar nu fått stojat göra sig av ra konsekvenKina kan på kort ser. Råvarurimed en del av sikt vara på väg rädslan för Peka länder som kingregimen.

Australien och mot en allvarlig Ungdomarna Brasilien står kris. Landet har i Kina kominför en tillredan nu problem bakagång när mer på samma sätt – trots den Kinas ekonomed en massiv tunga censubromsar in. skuldsättning i för- mi Kina ren och polishar hållande till BNP, under en hisövervakningen av internet – som har ökat från torisk period att bli medvetsig på 48 procent 2008 till rest na om händelett anmärk261 procent idag. ningsvärt sätt serna, fundera över dem och oavsett måttmed tiden dra de nödvändiga slut- stock. Landet hade världens största satserna. Det är ingen tillfällighet ekonomi år 1820, med uppskattatt studenterna stod i förgrunden ningsvis 33 procent av den globala av rörelsen i Hongkong då det är BNP:n, men under det nästkomen långvarig kinesisk tradition att mande ett och ett halvt århundrade

sjönk dess ekonomi till omkring fem procent av världens BNP, innan återhämtningen började ta fart igen 1979. Nyligen utgivna rapporter indikerar att Kina nu har blivit världens största ekonomi, även om vissa tillförlitliga institutioner fortfarande uppger att landet troligen kommer att nå dithän runt år 2017, men mest sannolikt på 2020-talet.

Från 1979 till 2012 växte Kinas ekonomi med nästan 10 procent per år vilket gjorde det möjligt att fördubbla landets ekonomi i reala termer vart åttonde år. Med den nuvarande tillväxttakten beräknas Kinas andel av världsekonomin att öka med fem procent varje årtionde.

USA hade under 1900-talets första hälft en genomsnittlig årlig tillväxt på två procent. Den brittiska kapitalismen växte på höjden av sin makt under 1800-talet med en procent per år. Kinas per capita-inkomst kommer dock inte att nå upp till Västs nivå inom överskådlig

framtid. I termer av utjämnande köpkraftsindex är Kinas BNP per capita ungefär 72 000 kronor, bara 18,9 procent av USA:s nivå. Den förväntas endast att växa till 32,8 procent av USA:s nivå år 2030.

Förutom detta står Kina inför ett stort demografiskt problem. Dess befolkning har redan börjat åldras och pensionsutgifterna kommer att öka allt eftersom. Detta tvingade ”kommunist”-partiet att överväga möjliga ändringar av den 30 år gamla enbarnspolitiken. Amerikanska kommentatorer påpekar att Kina har en stor befolkning, men inte tillräckligt med mat, vatten och energi för att försörja den. De ställer frågan: ”Kommer Kina att bli gammalt innan det blir rikt? Svaret är nästan helt säkert ja, om vad som är rikt definieras av Väst”.

Tillväxten kommer att fortsätta sakta in även under det bästa tänk-

bara framtidsscenariot. Men det kan bli ännu värre om ekonomin drabbas av en fullständig härdsmälta på grundval av Kinas utveckling från en form av stats­kapitalism till en mer konventionell nyliberal modell. Det kinesiska kommunistpartiets tredje plenum i november 2013 manade till en mer betydande roll för marknaden samtidigt som de framhävde den ”offentliga sektorns” fortsatta betydelse. Vi har emellertid hört sådana tongångar förut, som när storskaliga privatiseringar planerades men snart togs tillbaka på grund av rädslan för massarbetslöshet och dess sociala konsekvenser.

Många av de så kallade prinsarna (politiska makthavarna) är djupt insyltade i korruptionsaffärer via sina roller i de statliga bankerna och de statligt ägda företagen. Det står dock klart att färdriktningen går mot ökade privatiseringar.

Den kinesiske presidenten Xi Jin-

2 JANUARI 2015 # 1 132

9

g kris

Massorna i Pakistan står inför en fasansfull situation.

De konfronteras dagligen med en ekonomisk och social misär.

Den senaste fasansfulla terrorattacken i Pakistan, utförd av sex talibaner mot en skola den 16 december, dödade 141 personer varav 132 var barn.

Ö

kande prisinflation, särskilt på basvaror, och fattigdom förpestar livet för miljontals. 60 procent av befolkningen lever på inkomstnivåer under fattigdomsgränsen. De växande religiösa spänningarna och ”talibaniseringen” av landet har, tillsammans med avsaknaden av ett kraftfullt socialistiskt alternativ, lämnat arbetarklassen och massorna med en känsla av maktlöshet.

Viktiga investeringar i infrastruktur – särskilt inom transportsektorn och på andra områden – i Lahore och Islamabad samt en viss, dock begränsad, tillväxt har gjort det möjligt för Nawaz Sharifs PML(N)-ledda regering att åtnjuta en period av ”vänta och se”, eller med andra ord att ge regeringen en chans.

Dessa stämningar kommer dock inte att bli långvariga. Regeringens beslut om att gå vidare med ytterligare massiva privatiseringar samt den övergripande ekonomiska situationen kommer att leda till protester och att en opposition utvecklas.

Misslyckandet med att ta itu med den massiva korruptionen kommer att underblåsa denna process.

Foto: Pasu Au Yeung / Flickr

Regeringen har också i viss mån befunnit sig i kamp med militären. Den är emellertid, trots att det uppfattas som att den håller tillbaka militären, oförmögen att på allvar utmana den.

Det finns ett växande religiöst inflytande i landet och en ”talibanisering”.

De tilltagande sekteristiska och religiösa attackerna har, tillsammans

Pakistans massor inför en svår utmaning med de fackliga ledningarnas roll, förstärkt stämningen bland massorna att inget kan göras.

Den 16 december utförde talibaner ett fasansfullt terrordåd mot en skola som dödade 141 personer – 132 av dem var barn. I ett visst skede kommer detta att förändras. Det har dock varit en extremt svår uppgift att upprätthålla en kämpande revolutionär socialistisk organisation mot sådana hinder.

Tillväxten för Imran Khans parti, Pakistan Tehreek-e-Insaf (PTI), i samband med det senaste valet återspeg-

Khan gjorde dock grupper inom detta skikt besvikna och var oförmögen att mobilisera dem på grundval av stabilitet och långiktighet under hans senaste protester, vilket har lämnat hans parti isolerat. Eftersom en-

dast frågan om valfusk togs upp, inte de frågor som massorna konfronteras av, kunde inte rörelsen utvecklas och gick därför tillbaka.

Denna händelseutveckling var dock viktig och indikerade hur framtiden för arbetarklassen och de fattiga kan utvecklas. En spricka har öppnats upp inom den övre medelklassen i förhållande till den styrande eliten.

Det öppnar upp möjligheten för att en liten del av dessa skikt kan komma att radikaliseras och ansluta sig till arbetarklassen i kampen för socialism. ■

Vreden bubblar under ytan i Indien Den indiska ekonomins tillväxttakt har halverats till fem procent. Valsegern i år för Narenda Modi, överhuvud för det hindu­ nationalistiska högerpartiet BJP, sågs som ett nederlag för vänstern.

Men segern är grovt överdriven; han lyckades endast få 31 procent av rösterna i den första valomgången, trots de miljontals dollar som spenderades på propaganda och röstköp genom bidrag.

Narenda Modi, från det hindunationalistiska högerpartiet BJP, vann valet, men underifrån växer trycket för en förändring.

Foto: Al Jazeera / Wikimedia Commons

ping kom till makten med målet att ytterligare centralisera makten i händerna på sig själv och sin lilla grupp, liksom för att sträva efter att kuva den korrupta byråkratin och dess plundring av statlig egendom.

Det finns ett enormt missnöje bland folket. En opinionsundersökning från Pew rapporterade att 50 procent av de tillfrågade uppgav att korrumperade byråkrater är ett stort problem. Det är en uppgång med 11 procentenheter jämfört med år 2008.

Kina kan på kort sikt vara på väg mot en allvarlig kris. Landet har redan nu problem med en massiv skuldsättning i förhållande till BNP, som har ökat från 48 procent år 2008 till 261 procent idag.

Vi måste vara beredda på konvulsioner i Kina, som per definition kan komma att bli världshändelser. ■

lade en stor rörelse från betydande skikt av högre småborgerskap bland unga i städerna. Detta var emellertid ett extremt motsägelsefullt fenomen; bland ett betydande skikt av dessa unga återspeglade det krav på ”förändring”, ”ett slut på korruptionen” och radikal förändring.

B

JP försöker dock att använda valsegern för att stärka sin ställning nationellt och då inte bara på grundval av extrem hindunationalism. Partiet försöker snarare använda Ghandis och Nehrus modeller.

Modis valseger representerar ingen avgörande seger för reaktionen eller för arbetarklassens passivitet. Det har faktiskt ägt rum ett antal mindre strejker och möjligheten finns för att landsomfattande aktioner äger rum i slutet av 2014

eller i början 2015. Det finns inte desto mindre också en möjlighet för att den nationella frågan kommer i förgrunden i ett antal indiska delstater och väpnade sammanstötningar kan inte uteslutas.

Enorma korruptionsskandaler och införandet av en nyliberal politik har dock åstadkommit ett enormt tumult inom Kongresspartiet.

Fortsatta allianser med prokapitalistiska partier och deras arbetarfientliga politik har ytterligare försvagat Indiens ”kommunist”-partier.

Detta öppnar upp en möjlighet för vår lilla röst att få ett eko bland arbetare, bönder och fattiga med en uppmaning till bildandet av ett nytt mass­arbetarparti med ett övergripande socialistiskt program.

I ett land vars stora majoritet fortfarande utgörs av jordlösa och fattiga bönder kommer det att äga rum ett massmotstånd mot en fortsatt kapitalistisk politik. ”Kommunist”partiernas nedgång i städerna möjliggör tillväxten för rörelser som naxalbarirörelsen (maoistisk rörelse) på landsbygden. ■

VÄRLDEN 2015

2 JANUARI 2015 # 1 132

10

Nigeria: Växande armod och Boko Harams terror Delar av kapitalistklassen insåg potentialen i det nybildade Socialist Party of Nigeria, som bildades på initiativ av Democratic Socialist Movement (CWI Nigeria), varpå registreringen av partiet förvägrades.

Foto: Zouzou Wizman / Flickr CC

Nigerias ekonomi har i borgerlig media lyfts fram som ett försök att illustrera kapitalismens förmåga att utveckla Afrika. Officiellt är Nigeria nu Afrikas största ekonomi med fler dollarmiljardärer än något annat land på kontinenten.

I

likhet med andra afrikanska länder baseras detta i överväldigande hög grad på försäljningen av råvaror – i Nigerias fall av olja och naturgas samt konsumtionen av mat och bostäder av landets snabbt växande befolkning.

Oljeprisfallet avslöjar den mycket tunna grunden för Nigerias ekonomiska tillväxt. Den nigerianska tillverkningsindustrin utgör en krym-

pande andel av ekonomin. Endast tre procent av BNP-tillväxten kom från tillverkningsindustrin år 2007, jämfört med tio procent år 1983.

Den snabbt växande ekonomiska krisen kommer att drabba utvecklingstrenderna. Sedan de fackliga ledarna förrådde generalstrejken år 2012 – den kraftfullaste i landets historia – har klasskampen varit låg,

även om betydelsefulla aktioner har ägt rum, i synnerhet inom den högre utbildningssektorn. Det har genomförts aktioner av lärare med krav på grundläggande hygienåtgärder för att förhindra spridningen av ebola.

De nya attackerna på arbetarklassens levnadsstandard, som oundvikligen kommer att komma i synnerhet efter det allmänna valet i februari, kommer att leda till ett nytt uppsving i klasskampen, trots att de fackliga ledarna gör sitt bästa för att hålla den tillbaka. Detta kommer också att resa frågan om en politisk röst för arbetarklassen.

Vår sektion i Nigeria – Democra-

tic Socialist Movement (DSM) – har en lång och stolt historia av kamp för bildandet av ett genuint massparti för arbetarklassen och de fattiga. Det objektiva behovet av ett sådant parti är överväldigande. Cynism mot alla de stora kapitalistiska partierna är djupt rotad i samhället.

Att DSM var kapabelt till att starta en kampanj som framgångsrikt mötte de otaliga och odemokratiska kriterierna för att låta registrera Socialist Party of Nigeria (SPN) är en oerhörd framgång.

Att registreringen förvägrades är ett tecken på att åtminstone en del av kapitalistklassen inser och är rädda för SPN:s potential. DSM har nu lanserat en kampanj med kravet på att SPN ska registreras, samtidigt som striden har tagits till domstol.

en nivå under fattigdomsgränsen – skapar villkor där desperata ungdomar kan komma att vända sig till Boko Haram, särskilt med tanke på avsaknaden av ett alternativ och den skoningslösa brutalitet som de ställs inför från de nigerianska statliga styrkorna.

Samtidigt lider vissa delar inom den nordliga eliten inte av att den sittande sydliga presidenten får sin ställning undergrävd av Boko Harams militära framgångar. En annan faktor i Boko Harams framgångar är demoraliseringen av den nigerianska armén. Massor av soldater har dömts till döden för ”myteri” och ”förräderi” till följd av deras ovilja att dåligt utrustade strida mot en relativt välbeväpnad styrka (som har tagit mycket av sina vapen ifrån den nigerianska militären).

Generalstrejken år 2012 gav en glimt av arbetarklassens enande makt. Den nigerianska eliten betraktar Inga terroristattacker ägde rum un- konflikten med Boko Haram som der den vecka som strejken pågick ett problem begränsat till landets och det var vanligt förekommande nordöstra delar. Även om det stäm– inklusive i de nordöstra delarna av mer just nu kan den ekonomiska landet där den islamistiska terroror- krisen också leda till ökade natioganisationen Boko Haram har sin nella och etniska spänningar melbas – att kristna strejkande omring- lan olika delar av eliten i kampen om de största ade muslimska Generalstrejken år bitarna av den strejkande för att skydda dem 2012 gav en glimt av k r y m p a n d e när de bad och arbetarklassens enan- kakan. vice versa. Den sexton de makt. Inga terro- år Efter ekonomisav demoka krisen har ristattacker ägde rum krati, om än emellertid ock- under den vecka som av en extremt begränsad och så potentialen strejken pågick. korrupt karakatt fördjupa de religiösa och nationella konfliktlin- tär, kan inte kapitalistklassen lättjerna i Nigeria. vindigt gå tillbaka till ett militärstyBoko Haram kontrollerar för re, inte minst på grund av risken närvarande ett område i landets för ett nytt fruktansvärt inbördesnordöstra delar med en befolkning krig. Den nigerianska kapitalismen på omkring 10 miljoner. Den extre- är dock av sådan instabil art att detma fattigdomen i denna huvudsak- ta inte kan uteslutas på ett visst staligen agrara del av landet – där tre dium, möjligen med en demokrafjärdedelar av befolkningen lever på tisk ”täckmantel”. ■

Sydafrika: ANC:s förtroendekris och gräsrötternas organisering Det allmänna valet befäste som väntat ANC:s makt. Men trots en röstandel på 62 procent var deras verkliga stöd bland den röstberättigade delen av befolkningen bara 35 procent. Deras 11,4 miljoner röster hamnade i skuggan av de 14,3 miljoner som inte röstade.

E

ndast 36 procent av ANCrösterna kom från de stora städerna och industriområdena. ANC håller i snabb takt på att bli ett landsbygdsparti allteftersom arbetarklassen och medelklassen bryter med dem. ANC:s dåliga valresultat har accelererat partiets interna kris och det spekuleras öppet om huruvida president Jakob

Zuma kommer att sitta kvar mandatperioden ut.

Den skandal som orsakades av den frikostigt statligt finansierade ”säkerhetsuppgraderingen” av Zumas personliga residens i Nkandla – inklusive en badbassäng, en amfiteater och boskapsmark – är ett öppet blödande sår. Många andra skandaler hemsöker Zuma och

ANC, och deras auktoritet minskar. Den ANC-kontrollerade provinsmyndigheten i Gauteng håller offentliga möten om de djupt impopulära motorvägstullarna i ett försök att distansera sig själv från den nationella regeringen.

Metallfacket NUMSA:s viktiga steg i riktning mot bildandet av en ny facklig centralorganisation och ett nytt massarbetarparti har tagits som ett resultat av brytningen med ANC. NUMSA bygger vidare på de idéer som vår sektion populariserade under 2012 års gruvarbetarstrejker – bildandet av ett nytt soci-

WASP startades på initiativ av DSM, CWI Sydafrika. alistiskt arbetarparti, vilket följdes av lanseringen av Workers and Socialist Party (WASP).

En mer utförlig rapport om den politiska utvecklingen i Sydafrika finns i Offensiv nr 1 130-31. ■

2 JANUARI 2015 # 1 132

11

Relationerna mellan Västimperialismen och Ryssland likar mer och mer situationen under det kalla kriget.

Mot ett nytt kallt krig?

I de många tidigare material som CWI har publicerat om Ukrainakrisen och dess geopolitiska följder har vi hävdat att folkens nationella aspirationer i Ukraina, på Krim med fler områden, är legitima. Samtidigt har vi förespråkat klassenhet och manat till kamp mot extremhögern och de öppet fascistiska krafterna i Ukraina.

D

et är av avgörande betydelse att stödja genuina demokratiska strävanden bland folken i Ukraina och andra nationaliteter i regionen. Det var till exempel korrekt att i relation till Krim stödja rätten till självbestämmande. CWI förespråkar rätten för Krims befolkning att fritt och utan minsta tillstymmelse till tvång bestämma sin framtid. En demokratiskt organiserad konstituerande församling som representerar alla arbetarklassens skikt och grupper skulle garantera att en folkomröstning skulle övervakas av valda kommittéer.

Trots den odemokratiska karaktären på folkomröstningen som hölls i maj förra året verkar dess resultat återspegla önskningarna bland majoriteten av befolkningen om att bryta sig loss från Ukraina och ansluta sig till Ryssland. Det är samtidigt en plikt för marxister att när vi ger kritiskt stöd till varje som helst genuin självständighetsrörelse också försvara de demokratiska rättigheterna för alla minoriteter; i fallet Krim gäller det tatarerna, ukrainarna och andra. På grundval av kapitalismen finns det ingen lös-

ning på de problem som hopar sig för Krims arbetare. De ekonomiska och sociala villkoren har redan förvärrats under de lokala kapitalistiska regimernas och Putins styre. Minoriteter och oppositionen möter diskriminering och repression. Den reaktionära Putinregimen har i likhet med sina västimperialistiska motparter cyniskt utnyttjat den nationella frågan för att främja sina egna intressen och splittra arbetarklassen samt stärka Rysslands position i förhållande till Ukraina och Väst.

Endast en enad arbetarrörelse, beväpnad med ett socialistiskt program, kan erbjuda en lösning; ett socialistiskt Krim, Ukraina och Ryssland, som delar i en socialistisk konfederation i regionen, organiserad på en frivillig och jämlik grundval, kan få till stånd ett slut på nationellt förtryck och alla former av diskriminering. Även om vare sig Ryssland eller Ukraina formellt deklarerade att de låg i krig – det utkämpades huvudsakligen genom ombud – har totalt omkring 4 000 dödats efter sex månader av väpnade strider. Konflikten verkar nu, åtminstone officiellt, ha ”frysts”.

Ukraina kan inte med sina svagare militära styrkor ensamt besegra Ryssland. Men det finns också begränsningar för Putin. Afghanistan visar att det är en sak att genomföra ett militärt polisliknande uppdrag, särskilt i fråga om att ”försvara vårt manskap”, men det är en helt annan sak att genomföra en fullskalig militär intervention i och ockupation av det ”närbelägna utlandet”.

Västs sanktioner har lett till en femprocentig nedgång av Rysslands BNP. Trots att de inte har fått ner

Ryssland på knä kan de få en följd- utgör ungefär hälften av regeringeffekt på den ryska befolkningens ens inkomstkällor. De många faklevnadsstandard, särskilt om sank- torer som finns i regionen medför att konflikten i Ukraina på något tionerna fortsätter och fördjupas.

Det finns i Ukraina en rädsla stadium skulle kunna trappas upp för att landet, särskilt i de östra de- till en mer omfattande konflikt mellarna, kan komma att sjunka ner i lan Ryssland och Väst – eller mellan ett ”Somaliascenario”, under vilket deras ombud.

Donbass blir ett område utan regeEn del borgerliga kommentatorer ringsstyre som härbärgerar bandi- har även kastat fram sannolikheter som tar sig till övriga Ukraina ten för att ett politiskt inringat och för att genomföra räder, kidnapp- belägrat Ryssland kanske tar till sin kärnvapenarseningar och stölder. Detta nal.

Retoriska Vi måste slå fast det skulle kunna och ömsesidiga självklara: Detta är bli en upprepförolämpningar ning av den inte en sammanstöt- som påminner ning mellan olika om det kalla krimoldaviska utbrytningen, sociala system, utan get har ägt rum Transnistrien – mellan Obama en kamp mellan två och Putin. Vi en slags ”kantonisering” av de imperialistiska makter måste slå fast det självklara: Detta delar av landet som är inblandade som kontrolleri en kamp om terri- är inte en samas av privata sämanstötning torium, prestige och mellan olika kerhetstjänster. inflytande. sociala system, utan en kamp Putin var i början av konflikten mycket populär mellan två imperialistiska makter i Ryssland, med ett 90-procentigt som är inblandade i en kamp om stöd i opinionsmätningarna för territorium, prestige och inflytande. sitt ställningstagande i frågan om Ukraina och Krim. Krigets kost- Detta visades av Obamas riktade nader kommer dock att tillsam- och näst intill personliga attack på mans med prisfallet på olja innebä- Rysslands styre över Ukraina. Putin ra sjunkande ryska inkomster, vil- replikerade på ett ännu mer direkt ket över tid kommer att undergräva sätt när han tillkännagav att USA regimen. Även en del Putinvänliga hade ”utkorat sig själv till vinnare” oligarker har varnat för att man ba- av det kalla kriget och sedan, i ett lanserar på randen till en recession. par årtionden, försökt dominera Det beräknas att ett oljeprisfall på en världen genom ”unilaterala diktat”.

USA-dollar per fat kommer att leda Han pekade på USA-interventiotill en förlust på 17,5 miljarder kro- nen i Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen likaväl som dess anstiftande nor i årliga statsintäkter.

Kremls förmåga att köpa sig so- av de ödesdigra ”färg”-revolutionercial och politisk stabilitet undermi- na. Putin varnade i praktiken USAneras på grund av att olja och gas och Västkapitalismen för att om de

fortsätter att intervenera på Rysslands ”bakgårdar” – det närbelägna utlandet: Östeuropa och i synnerhet de baltiska staterna – kommer Ryssland att gå emot dem.

De baltiska länderna är en brännpunkt där en betydande del av befolkningen, de rysktalande, anser att de är diskriminerade. Om sammanstötningar utvecklas där skulle Moskva utan tvekan överväga att intervenera. Å andra sidan erbjuder Putin samarbete med USA mot hotet från Islamiska staten (IS) och den ”globala terrorn”.

Detta indikerar en ny och rörig period i världsrelationerna, som under vissa omständigheter och i en del regioner skulle kunna resultera i militära sammanstötningar, om inte mellan stormakterna i alla fall mellan deras ombud.

Samtidigt sitter arbetarklassen inte bara passiv och observerar händelseutvecklingen. Den ursprungliga rörelsen i Ukraina, Maidan, kom ur folkets sociala situation. Det finns begynnande arbetarrörelser som opponerar sig emot reaktionen på båda sidor i Ukraina och på andra håll.

Kroatien har en lamslagen ekonomi i en recession som hotar att förlängas och gå in på sitt sjunde år. Detta gäller även de flesta delar av Balkan. Det har ägt rum ett antal sociala rörelser i regionen som uttryckligen har förkastat de etniska uppdelningarna och förtydligat klasskiljelinjerna.

Detta ger signaler om kommande kamp som massorna i dessa länder kommer att engagera sig i, då de återupptäcker sina kämpande, revolutionära och socialistiska traditioner. ■

VÄRLDEN 2015

2 JANUARI 2015 # 1 132

USP, United Socialist Party (CWI Sri Lanka), ställer upp i presidentvalet.

Sri Lanka: CWI ställer upp i presidentvalet Den 8 januari är det presidentval i Sri Lanka och USP:s (CWI) ordförande Siritunga Jayasuriya (Siri) ställer upp för att ge ett socialistiskt alternativ i valet.

USP:s beslut att ställa upp i valet följer efter att den övriga vänstern har avvisat partiets maningar till en gemensam kandidat i valet och istället valt att stödja antingen den nuvarande presidenten Rajapaksas kandidatur eller backa upp den lika prokapitalistiska kandidaten från högerpartiet UNP.

S

ri Lanka har kunnat upprätthålla en BNP-tillväxt på över sju procent under 2013 och 2014, till stor del tack vare stora investeringar som har gjorts av Kina och Indien i infrastrukturprojekt.

De arbetande massorna har trots detta inte fått några fördelar eller någon ”efterkrigsutdelning” efter inbördeskrigets brutala avslut 2009. Istället har de fått uppleva ett ytterligare undergrävande av demokratiska rättigheter och en ytterligare tillväxt av Rajapaksas militaristiska och dynastiska grepp om statsapparaten.

De massiva kinesiska investeringarna på över 26 miljarder kronor har stärkt Rajapaksafamiljens grepp över ekonomin och all statlig verksamhet. Jämsides med detta driver över 100 indiska företag näringsverksamhet i Sri Lanka.

Västländerna har inte alls hängt med Indiens och Kinas expansion på ön. USA har därför varit drivkraften bakom beslutet om en FNutredning om misstänkta krigsförbrytelser på Sri Lanka, vilket Kina och Ryssland har motsatt sig.

Under ett besök av Kinas president Xi Jinping i september 2014

tillkännagav han att Kina ”resolut opponerar sig mot varje åtgärd från vilket land som helst som innebär inblandning i Sri Lankas inre angelägenheter, vilka ursäkter landet än må ha”.

Ytterligare en kris i världsekonomin, en inbromsning av den kinesiska ekonomin och en minskning av de utländska investeringarna på Sri Lanka skulle få svåra verkningar.

Det finns stora påfrestningar i form av exempelvis den enorma militärbudgeten på 23,8 miljarder kronor – 12 procent av statens totala utgifter för 2014.

Till detta tillkommer att den nuvarande diktatoriska regimen är alltmer impopulär. Detta visade sig i samband med provinsvalen nyligen i de södra delarna av landet där det styrande partiet drabbades av ett betydande bortfall i röster, även på orter som betraktats som styrkefästen och där det har gjorts stora kinesis-

ka investeringar som Hambantota – presidentens egen valkrets. Medan regimen använder sig av nationalistiska krafter för att polarisera samhället, i syfte att hålla sig kvar vid makten, söker det stora borgerliga oppositionspartiet – UNP – efter en alternativ nationalistisk kandidat för att besegra Mahinda Rajapaksa i det kommande presidentvalet. Även om Rajapaksa väntas vinna valet kommer det inte att bli en lätt väg till presidentpalatset för honom då han har förlorat stödet från minoritetsgrupper som tamilerna, muslimerna, studenterna och en betydande del av den fattiga befolkningen i landets södra delar likaväl som delar av städernas arbetarklass.

Det finns emellertid ingen mass­ organiserad opposition från arbetarna, bönderna och de fattiga som kan artikulera det motstånd som håller på att byggas upp. Bygget av en sådan kraft är en nyckeluppgift för United

Socialist Party (USP, CWI på Sri Lanka), trots de enorma svårigheter de ställs inför.

USP har till skillnad från JVP, som kombinerar extrem singalesisk chauvinism med viftandet av röda fanor och socialistiska fraser, stått emot den kontrarevolutionära strömmen och upprätthållit det socialistiska programmet trots alla slags svårigheter.

USP:s stolta historia som en kompromisslös förkämpe för arbetarklassen och ställningstagande för alla minoriteters rättigheter, inklusive tamilernas rätt till självbestämmande, har gjort oss till en kraft att räkna med inom vänstern vad gäller tydliga analyser, långsiktiga perspektiv med mera. Vi måste använda oss av detta enorma politiska kapital genom att investera det i bygget av en stark socialistisk kraft bland de unga likaväl som bland arbetarna. ■

Kom med i kampen för en socialistisk värld

V

i befinner oss i en av världshistoriens mest turbulenta perioder. Det råder knappast någon stabilitet någonstans. Under det gångna året har vi kunnat se både det positiva och det djupt negativa. Massrörelsen i Brasilien, vänsteruppsvinget

i USA, kampen för demokratiska rättigheter i Hongkong och de tidiga tecknen på klasskampens återkomst i andra länder är viktiga vägvisare för framtiden. Samtidigt är de expanderande sekteristiska krigen i Mellanöstern och Afrika varningar om de fasor som kan ut-

PRENUMERERA PÅ

vecklas om arbetarklassen visar sig vara inkapabel att visa på en väg ut ur denna kris.

Vår roll i att hjälpa till med att återuppbygga och politiskt återupprusta arbetarrörelsen är en nyckeldel i arbetet med att smida en kraft som omvandlar världen. ■

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI, Committee for a Workers’ International, som finns i över 40 länder i alla världsdelar. www.socialistworld.net

Genom att prenumerera på Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv stödjer du vår kamp mot nedskärningar, sexism och rasism och får rapporter om kamprörelser i Sverige och i världen för endast 40 kronor i månaden via autogiro.

E-posta: prenumerant@socialisterna.org, ring: 08-605 94 00 eller posta: Tidningen Offensiv, Box 73, 123 22 Farsta