Offensiv 1289

22 februari 2018 / # 1 289 / Pris: 20 kronor / Månadspren: 40 kronor

Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning

Släpp Zahid Baloch fri

socialisterna.org @offensiv RattvisepartietSocialisterna rs_offensiv

KAMPANJ

Sluta utvisa till Afghanistan

3 4

6

Foto: Sari Hevosaho

Inkomstklyftorna större än någonsin

Flydde från tortyr och förtryck i Baluchistan – hålls i förvar och hotas av utvisning

– läs mer på sid 16

Finland 1918: Hur kunde den vita terrorn segra?

Sent den 27 januari 1918 tändes en röd lykta på Folkets hus i Helsingfors. Det var signalen om den finska arbetarrörelsens revolutionära uppror. En ny revolutionär regering tillsattes – folkkommissariatet – och landets södra del som hyste såväl landets storstäder

som industri var i arbetarnas händer. Resten av landet förblev dock i händerna på den borgerliga regeringen, som tagit sin tillflykt till Vasa, och den vita kontrarevolutionära armén under Gustaf Mannerheims ledning.

– läs mer på sid 8-10

14

”Vi behöver en aktiv folkrörelse”

Stöd RS/Offensiv – Ge ett bidrag!

Plusgiro: 87 96 49-2 Swish: 123-240 32 85 SMS: 72550 t ex: Offensiv 50

Posttidning A

Pendelkaos på privatiserat spår

OFFENSIVS STÅNDPUNKT

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

2

”UNIKT” AV HELT FEL SKÄL

NÄR HÖGERN PRATAR VÅRD...

F

F

I Tyskland ger det avtal som IG Metall nyligen slöt en löneökning på mellan 3,4 och 3,6 procent per år fram till 2019. Till det ska läggas att avtalet ger metallarbetarna möjlighet att gå ner till 28 timmars arbetsvecka under högst två år och sedan återgå till heltid, dock inte med bibehållen lön som facket har krävt.

Det var efter återkommande 24-timmars strejker och med hot om att trappa upp kampen som IG Metall vann framgångar. Det fanns emellertid mer att få om IG Metall-ledningen hade vågat ta fajten fullt ut.

I Sverige var fackledningen inte ens beredd att ta något kampinitiativ, utan utgångspunkten var snabba avtal och arbetsfred för att värna ”konkurrenskraften”, vilket resulterade i att: ”Vinsterna stiger och allt fler företag säger att lönsamheten är bättre än normalt. Men de anställdas löneökningar ligger kvar på historiskt låga nivåer, samtidigt som facken bråkar allt mindre”,

Foto: SPÖ Presse und Kommunikation / Flickr CC

jolårets avtalsrörelse hade alla förutsättningar att sluta med att facken vann både rejäla lönelyft och bättre arbetsvillkor.

Men istället för facklig offensiv blev det uppslutning bakom ”märket” och rekordfå konflikter. Trots en förstärkt högkonjunktur med sjunkande arbetslöshet (även arbetskraftsbrist inom vissa branscher), rekordvinster och plus i de offentliga finanserna ökar lönerna inte mer än tidigare.

– Löneökningstakten är bara marginellt högre än 2016, trots att konjunkturen har förstärkts, säger Medlingsinstitutets makroekonomiske analytiker Valter Hultén i ett pressmeddelande den 20 februari.

som Dagens Industri skrev den 20 februari med anledning av att 2017 ”blev ett unikt fredligt år på den svenska arbetsmarknaden”.

Under avtalsrörelsen år 2017 tecknades 497 avtal som omfattade 2,3 miljoner anställda. Trots det förlorades inte några arbetsdagar på grund av strejk eller lockout i samband med förhandlingarna.

Det förekom visserligen varsel, men de flesta kom från arbetsgivarorganisationen Almega, som politiskt bildar arbetsgivarfrontens yttersta högerflank.

Följden av de låga avtalen är att vinsterna fortsätter att öka på lönernas bekostnad. Istället för högre löner på vinsternas bekostnad blir det högre aktieutdelning på arbetarnas bekostnad. ”Rejäla vinstlyft, bra orderingång och höjda prognoser står på menyn inför

börsens rapportsäsong. Och för bolagens ägare slår utdelningsfesten alla rekord”, summerar SvD Näringsliv den 21 januari i år.

Svaghet inbjuder till aggressivitet.

Att fackledningen gav sig utan strid i avtalsrörelsen öppnade dörren till arbetsgivarnas och högerns nya kampanj mot det som finns kvar av strejkrätten samt principen ”sist in, först ut”. I kampanjen mot strejkrätten som särskilt riktas mot hamnarbetarna har arbetsgivarna skandalöst nog även fått uppbackning av regeringen, IF Metall och Unionen.

Att utfallet i 2017 års avtalsrörelse blev låga löneökningar och unikt fredlig avtalsrörelse visar mer än något annat på behovet av gräsrotsuppror inom facken och en tvärfacklig vänster; för demokratiska och kämpande fackföreningar med ny ledning och politik. ■

ör det sjunkande skeppet Kristdemokraterna är valet en fråga om vara eller icke vara. I de två senaste riksdagsvalen har de lyckats sitta kvar med hjälp av moderata stödröster, men i årets val är det långt ifrån säkert att stödrösterna från M-väljare räcker för att inte hamna över fyraprocentsspärren. Dessutom är det trängre än på mycket länge i högerburen. Numera är det bara graden av batongpolitik som skiljer partierna åt. Men innan det är dags för nästa ”lag och ordning”-utspel finns också plats för några tomma löften om att ”satsa” på vård och skola.

Så fram till valet kommer det av och till att komma utspel av typen ”Sjukvården är och har alltid varit en viktig fråga för Kristdemokraterna”. Följt av det kostnadsfria, menlösa löftet om att KD nu ska se till att ”sjukvården får den plats i debatten som den förtjänar”.

Det är inte första gången som KD vill lansera sig som ett högerparti med ett hjärta som klappar extra hårt för vården. Åtminstone inte i valtider. Men när Kristdemokraterna pratar vård brukar det sluta i flera ”vårdval”. För ett par år sedan hette det att ”sedan 2012 har regeringen med socialminister Göran Hägglund (KD) i spetsen sett till att patienternas möjligheter att välja specialiserad vård blir bättre. Det finns nu ett stimulansbidrag som ska sporra landstingen att införa Lagen om valfrihetssystem, LOV”.

I Stockholm där KD:s alla “vårdval” är fler än någonsin har vården bara blivit dyrare och mer ojämlik.

Lägg därtill skandalbygget Nya Karolinska, som Kristdemokraterna genom det före detta landstingsrådet Stig Nyman i högsta grad är medansvariga för. ”De påståenden som cirkulerar om att det har ’blivit för dyrt’, att ‘insyn saknats’ eller att ’tidtabellen inte håller’ saknar grund”, skrev Stig Nyman i en debattartikel i Dagens Samhälle så sent som i november 2015.

Det är svårt att ha mer fel än så, men Kristdemokraterna har alltid haft svårt för verkligheten.

Det är bara att påminna sig om att det kristdemokratiska landstingsrådet Ella Bohlin i Stockholm i somras nog var den enda som på fullt allvar ansåg att det inte rådde någon kris inom länets förlossningsvård. Men i måndags upptäckte Kristdemokraterna att det är vårdkris. KD-ledaren Ebba Busch Thor kallade till presskonferens och lovade att “skjuta till mer pengar till vården. Men också se till att vi får mer sjukvård för pengarna” (Expressen den 19 februari). Det ska betalas genom nedskärningar, fler låglönejobb, nya så kallade strukturella reformer – läs privatiseringar – samt en övrigt “stram politik”.

När Kristdemokraterna pratar vård gäller det att hålla hårt om plånboken och hoppas att man aldrig blir sjuk. ■

Det svenska gruvbolaget Auriant mining säger sig vurma om miljön, men har i Sibirien via dess helägda dotterbolag Tardan Gold LLC orsakat en ekologisk förödelse, med förhöjda cyanidhalter och döda djur. Dessutom har en tidigare chef dömts för mutbrott (skärmdump etc.se den 20 februari).

Veckotidningen Offensiv ges ut av Rättvisepartiet Socialisterna • Postadress: Box 73, 123 22 Farsta • Telefon: 08-605 94 00 • E-post: offensiv@socialisterna.org • Prenumerationsärenden: 08‑605 94 03 / prenumerant@socialisterna.org • Hemsida: www.socialisterna.org • Ansvarig utgivare/chefredaktör: Arne Johansson • I redaktionen: Per Olsson (redaktionssekreterare), Elin Gauffin, Sebastian Olsson, Natalia Medina och Robert Bielecki • Prenumerationer: Helår 480 kr, nio månader 360 kr, halvår 240 kr, kvartal 120 kr, månad 40 kr • PlusGiro: 87 96 49-2 • Swish: 123-240 32 85 • Tryck: V-TAB, Västerås 2018 • Miljöcertifierad enl ISO 14001, cert nr 1410718 • ISSN: 0348–5447

KAMPANJ

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

3

Sluta utvisa till Afghanistan

Foto: Natalia Medina

”Afghanistan är inte säkert” var ett huvudtema i Stockholm. Ett annat var beslutsamheten i att fortsätta kampen.

Liknande protester och aktiviteter hölls i hela Europa, bland annat i Tyskland, Polen, Irland, Österrike, Nederländerna, Finland och Lettland – sammanlagt 50 platser.

Flera talade på manifestationen.

Mahmood Rezaie från Ung i Sverige tog i sitt tal upp om de senaste siffrorna från FN om Afghanistan, där 1 662 civila dödsfall har konstaterats och mer än 3 500 civila har skadats sedan årsskiftet.

Ellionor Ziegler och Mohmmad Amin Kheirkha från Elever Mot Utvisningar uppmanade människor att lyssna på flyktingar och tro på dem.

Mohammed Barikan från Refugees Welcome talade om hösten 2015, hyckleriet från politikerna som Löfvens ”mitt Europa bygger inga murar”, om hur politikerna vänder dem ryggen och stänger sina hjärtan. Han kritiserade också de ovetenskapliga åldersbedömningarna.

Fatemeh Khavari från Ung i Sverige höll ett motiverande tal om de ungdomar som flytt krig och tortyr, om att aldrig ge upp trots osäkerhet om uppehållstillstånd, och tog upp positiva erfarenheter från kampen.

Stämningen var både hoppfull och orolig, men solidariteten fanns ständigt där under demonstrationens gång. ■ Vilgot Karlsson

Boden hade också manifestation.

Foto:Jonas Brännberg

STOCKHOLM: Över 500 demonstranter samlades på Sergels torg i Stockholm för att protestera mot utvisningarna till Afghanistan. Det var på initiativ från nätverket ECADA – European Citizens Against Deportation to Afghanistan som demonstrationen arrangerades, under parollen ”Don’t Send Afghans Back”, i Stockholm tillsammans med Ung i Sverige, STHLM Skolstrejk samt Vi står inte ut.

Ett hjärta bildades i Luleå.

Andrew Herbert

300 i marsch i Östersund.

Foto: Andrew Herbert

ÖSTERSUND: Cirka 300 personer tågade genom centrala Östersund söndagen den 18 februari i protest mot utvisningarna till Afghanistan. Qvadrat Ullah Haidari från Ung i Sverige Jämtland hälsade alla välkomna och höll inledningstalet på Stortorget.

Bland övriga talare märktes europaparlamentarikern Malin Björk från Vänsterpartiet. Sigbritt Herbert från Rättvisepartiet Socialisterna talade för nätverket Vi står inte ut. ■

leva och Kvinnoföreningen Esperanza 80 personer ute på isvägen i södra hamn för att bilda ett stort mänskligt hjärta. I hjärtat skrevs ”Stop deportations” med märkfärg. Genom en megafon hölls appeller om Sveriges omänskliga flyktingpolitik och om det hyckleri som pågår. Hur kan man skicka tillbaka människor till Afghanistan när man avråder svenskar dit då det är för farligt? Stämningen var god och några förbipasserande människor anslöt sig till hjärtat. ■ Anton Lindbäck

Foto:Abdullah Kajaw

Foto: RS Luleå

LULEÅ: I Luleå samlade Låt oss

GÖTEBORG: Bakom kravet ”Stoppa alla utvisningar till Afghanistan” marscherade 600 personer i Göteborg. Initiativtagare var de afghanska ungdomar som sedan i augusti förra året har kämpat för sin och andras rätt till asyl under kampanjnamnet Sittstrejken Göteborg. De har fått stöd av AGAPE, Vi står inte ut, Unga för Amnesti och Elever mot utvisningar.

– Afghanistan är inte ett säkert land, konstaterade Zahra Samadi och riktade kritiken mot politiker och Migrationsverket som vägrat lyssna.

Demonstrationen, som startade på Stigbergstorget och marscherade genom hela centrala Göteborg till

Gustav Adolfs torg, är en del i den alleuropeiska protestdagen för att belysa situationen i Afghanistan. I hela Europa samlades 10 000-tals, och över hela Sverige manifesterade tusentals. År 2015 kom 35 000 till Sverige på flykt från Afghanistan, varav många var ensamkommande unga.

De har nu under tre års tid byggt upp ett liv här, börjat studera, skaffat vänner, fått nya familjer och fått en trygghet som nu slits upp med utvisningsbeslut och avslag.

Samordningen av protesterna har varit viktig för att sätta press på den svenska rödgröna regeringen som bär ansvaret för den omänskliga flyktingpolitiken. ■ RS Göteborg

INRIKES

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

4

Pendelkaos Foto: Let Ideas Compete / Flickr CC

i privatiseringens spår

Alliansstyret skyller populistiskt problemen på skip stop, när problemet är privata bolag som prioriterar vinster framför en fungerande trafik.

Trängsel, inställd trafik och strandade resenärer är nästan vardag för pendlarna i Stockholmsregionen. Privatiseringskaos och eftersatt underhåll av järnvägen har skapat en situation där steget till att välja bilen framför kollektivtrafiken blir allt mindre.

AMMAR KHORSHED ammar.khorshed@socialisterna.org

S

edan storföretaget MTR från Hongkong tog över driften av Stockholms pendeltågstrafik 2017 (MTR kör sedan tidigare tunnelbanan) har trafiken haft allvarliga problem. Trängseln har ökat på tågen när många avgångar körs som korta tåg under rusningen. I oktober var det 570 avgångar som kördes korta, men som borde ha körts långa, enligt Svenska Dagbladets sammanställning. Även andelen inställda och försenade avgångar har ökat och städningen har försämrats under året.

Många blir försenade till sina jobb,

vilket är särskilt allvarligt för dem med arbetaryrken utan flexibla arbetstider och arbetare med otrygga anställningar.

Pendeltågskaoset beror bland annat på brist på personal och fordon när MTR försöker spara pengar genom att hålla nere bemanningen och underhållet av tågen till ett minimum.

Som svar på MTR:s brister har landstinget utfärdat vite på 32 miljoner kronor och höll tillfälligt inne med ytterligare 50 miljoner kronor av ersättningen för trafiken. Sam-

tidigt har landstinget betalat ut 35 miljoner kronor i bonus till MTR, främst för kundnöjdhet. Men att nöjdheten har ökat beror inte på MTR:s prestation, utan främst på att staten har byggt nya stationer (Stockholm City och Odenplan). Även järnvägsanläggningen har dragits med allvarliga problem på senare tid med frekventa signal-, växel- och elfel. Problemen har skapat tågkaos med inställda avgångar eller helt inställd trafik. Staten, som äger och ansvarar för järnvägen, har inte investerat tillräckligt i upprustning av anläggningen. Åtstramningspolitiken har skapat en omfattande underhållsskuld, vilket gör järnvägen opålitlig. Störningar får särskilt allvarliga konsekvenser i en så tätbebyggd del av landet som Stockholm.

I december utökade landstinget turutbudet med pendeltågstrafiken med 20 procent. Samtidigt infördes turer som hoppar över de

Detta ställer stora krav på att kollektivtrafiken anpassas för att klara växande resenärsflöden och en växande storstadsregion, både genom utökad kapacitet och nya upptagningsområden. En del har redan gjorts, som pendeltågstunneln Citybanan. Ännu mer är på gång, som utbyggd tunnelbana till Nacka, Barkarby och eventuellt till Älvsjö samt Spårväg syd. Däremot är det långt ifrån vad som behövs för att tillgodose behoven den närmaste framtiden och ännu längre ifrån att öka kollektivtrafikens attraktivitet i tillräcklig omfattning för att tillräckligt många ska välja bort bilen.

I förra veckan föreslog den tyska regeringen att avgiftsbefria kollektivtrafiken, för att förbättra miljön.

Försök ska genomföras i fem städer. I första hand skulle avgiftsfri kollektivtrafik vara en reform för ökad jämlikhet, även om det skulle förmå vissa att välja bort bilen för kollektivtrafiken.

Det allra effektivaste medlet för att få fler att välja bort bilen är att omfördela gatuutrymme från bilism till gång, cykel och kollektivtrafik samt att öka samordningen mellan samhällsplaneringen och kollektivtrafiken.

Det bilnormativa samhället växte mindre stationerna, så kallade skip fram under efterkrigstidens industop, för att minska restiderna för strialisering och urbanisering. Men resenärer som reser långt. bilsamhället är ohållbart för kliMen skip stop, i kombination matet, stadsmiljön och transportmed MTR:s kvalitetsbrister och en systemet och tätt förknippat med bräcklig järnvägsanläggning, har den fossila kapitalismen och trafikskapat särskilt stora problem för maktordningen, där principen är resenärerna från de ”överhoppade” att störst och rikast går först. Då är stationerna, när avgångar har ställts det inte förvånande att samma poin och korta tåg som trafikerar dessa litiker som försvarar kapitalismen stationer blir överfulla. också aktivt upprätthåller bilsamAlliansstyret i landstinget skyller hället genom massiva investeringar populistiskt problemen på skip stop, i motorvägsprojekt som Förbifart istället för att lösa Stockholm och en de faktiska probleovilja att Högerpolitiken utbredd omfördela utrymmen med privata har skapat bolag som priorime i staden. terar vinster framKampen för ett tågkaos. hållbart och rättför en fungerande trafik och nedgången infrastruktur. vist transportsystem är en kamp emot kapitalismens massproduktion Stockholms län växer i rekordtakt, och marknadslogik om individers från dagens drygt 2,2 miljoner invå- ”fria val” att förstöra miljön – för ett nare år 2015 till uppåt 2,9 miljoner socialistiskt och demokratiskt plaår 2030. Det motsvarar en ökning nerat samhälle i samklang med milmed nästan 3 busslaster varje dag. jön och människors behov. ■

Facklig demonstration för pensioner och strejkrätt Foto: News Øresund (CC BY 3.0)

N

”Gör motstånd!”, uppmanar Seko.

ej till höjd pensionsålder!

Inskränk inte strejkrätten! Det är parollerna när Seko Tunnelbanan, klubb 111, arrangerar en demonstration lördag den 10 mars. Klubben reagerar både mot att pensionåldern höjs och att strejkrätten hotas. Här är deras uttalande: ”Nyligen kom nästan alla riksdagspartierna överens om att höja den allmänna och lägsta pensionsåldern från 61 till 64 år. Svenskt Näringsliv jublar!

Genom detta är man tvungen att jobba fram till minst 67 år för att få pension. Pensionen kopplas

till medellivsåldern, så att pensionsåldern kan höjas ytterligare.

De vill att vi ska arbeta tills vi dör!

Produktiviteten har ökat avsevärt, men vi som arbetar får varken sänkt arbetstid eller får högre löner som står i relation till den ökade produktiviteten. Istället höjer man pensionsåldern! Staten har råd att stödja kapitalet genom olika åtgärdspaket och genom att spela bort våra pensionspengar på aktiemarknaden. Allt detta ska vi, arbetarklassen, stå för. Med höjd pensionsålder och minskade pensioner.

Samtidigt vill regeringen och många andra partier, och självklart

borgarklassen, att strejkrätten ska inskränkas. De ser att folket i Sverige kommer att reagera mot den antifolkliga politik som de för och vill förekomma reaktionerna.

Facket ska finnas för att försvara arbetarklassens intressen och inte de rikas, borgarklassens, privilegier. Försöken att inskränka strejkrätten och höja pensionsåldern pågår i hela EU. Regeringar, EU och kapitalet vill försämra för oss.

Istället säger vi: Gör motstånd!”

Demonstrationen samlas på Norrmalmstorg i Stockholm lördag den 10 mars kl 14.00. ■

INRIKES

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

Evgeny Krakov, S-ordförande för Kultur- och utbildningsnämnden, en av de som har hoppat av S-valsedeln i Pajala.

I korthet

5

12 ensamkommande tog sina liv ifjol

I

S-kris i Norrbotten Med mindre än sju månader till valet är det ”hela havet stormar” inom Socialdemokraterna i flera kommuner i Norrbotten. Värst är det kanske i Boden, där det sittande S-kommunalrådet Inge Andersson hoppat av och meddelar att han startar ett nytt parti med Kristdemokraternas nuvarande gruppledare. I Pajala är situationen inte mycket bättre.

JONAS BRÄNNBERG

jonas.brannberg@socialisterna.org

I

grunden handlar krisen om ett parti som har gått från att vara totalt dominerande i Norrbotten till att ses som byråkratiska maktspelare av de flesta norrbottningar. Inte ens de fallande valresultaten speglar hur förtroendet och förhoppningarna om S har kollapsat i samma takt som krisen i vården växt och Norrbotten utarmats på service och befolkning. Socialdemokraterna har förlorat makten i flera kommuner och har allt färre aktiva medlemmar. Samtidigt är huggsexan om en plats ”vid köttgrytorna” lika stark som någonsin.

Till det tillkommer valåret 2018 med S batongpolitik och ”brott och straff ” samt efterapande av SD i utvisningspolitiken, som till och med blir lite väl magstarkt för en del socialdemokrater.

mer att kandidera för KD i valet på grund av ”den strama flyktingpolitiken, kravet på anslutning till Nato och antydningar om regeringsbildning med stöd av Sverigedemokraterna” (NSD den 25 januari).

Om den alternativa valsedeln verkligen blir av i kommunvalet kan den skaka om och attrahera en del som med avsky har sett på S hets mot flyktingar och närmande till M och SD. Inge Andersson är dock ingen ”vänsterfigur”. Tillsammans med riksdagsledamoten Leif Pettersson har han varit drivande i beslutet om att ett stort äldreboende ska drivas i privat regi av den i Norge ökända välfärdsprofitören Norlandia.

Avhoppet i Boden av S-kommunalrådet Inge Andersson handlar nog främst om att han har utmanövrerats och enligt egen utsago varit ”i kylboxen” ett antal månader och inte ens fick en plats på S kommunfullmäktigvalsedel i valberedningens förslag. Politiskt motiverar han det dock också med att det ”inte är humant att helt strypa inflödet av flyktingar och försvåra familjeåterföreningar” (NSD den 14 februari).

Nu planerar Inge Andersson en egen valsedel i kommunvalet tillsammans med KD:s gruppledare Anders Pettersson, som redan i januari meddelade att han inte kom-

Även i Pajala är splittringen inom S total. Ända sedan beslutet att lägga ned en rad byaskolor togs, och ett stort antal kommunmedborgare från framför allt byarna runt huvud­orten beslutade sig för att gå med i partiet för att ändra politiken, har kampen böljat fram och tillbaka. I strid med partibeslut beslutade S-kommunfullmäktigegruppen att göra upp med Vänsterpartiet, välja andra kommunalråd än vad partimajoriteten ville och fortsätta nedläggningen av service i byarna.

Inför valet försökte valberedningen lansera en blandad lista med namn från båda sidor. När

majoriteten petade en från minoriteten valde dock hela minoriteten att hoppa av. Nu går Socialdemokraterna till val på vad som av kritikerna kallas en ”byalista”.

Krisen i S är inte av övergående karaktär, utan kommer att fortsätta.

Det är även troligt att fler socialdemokrater byter parti innan valet. I Kiruna har det före detta S-kommunalrådet Kenneth Stålnacke meddelat att han i år kandiderar för Kirunapartiet. Med lite eller ingen ideologi kvar, och för att stanna kvar vid makten, lär vi få se ännu fler ”blocköverskridande” allianser i Norrbottens kommuner efter valet.

Socialdemokraternas kris är politisk. Den handlar om att det politiska förtroendekapital som byggdes upp när välfärden byggdes ut och klyftorna minskade nu är mer eller mindre borta efter år av nedskärningar och ökade regionala klyftor och klassklyftor. Spiken i kistan politiskt är Löfvens hets mot flyktingar och förorter, sjuka och funktionshindrade, samtidigt som

Krisen i S är inte av övergående karaktär, utan kommer att fortsätta. miljarderna rullar till mer poliser och upprustning av militären.

En solidarisk och mänsklig politik idag, med verkliga satsningar på välfärd och minskade regionala klyftor och klassklyftor, som också kan stoppa rasismen, förutsätter en helt annan politik än vad Socialdemokraterna kan erbjuda. Det behövs en socialistisk politik som organiserar människor kring en kamp för pengarna tillbaka från de superrika och som planerar samhället efter människors behov istället för att ständigt anpassa sig efter kapitalets giriga krav på ökande supervinster. ■

nhuman flyktingpolitik En kartläggning som Karolinska institutet har genomfört på uppdrag av Socialstyrelsen visar en hemsk sanning: 12 ensamkommande tog sina liv under år 2017. Det ska jämföras med år 2015, då ingen tog sitt liv. Några av orsakerna som nämns till varför de unga ensamkommande mår så dåligt psykiskt är den långa asylprocessen, oron kring åldersbedömningar och de åtstramade reglerna för familjeåterförening. Det rapporterar Lärarnas tidning den 19 februari.

– Barnen är otroligt oroade över sin situation. 2015 var det väldigt många som kom och det har tagit längre tid för Migrationsverket att handlägga asylärendena. Även ute i kommunerna har det varit stora utmaningar att ordna med skola och boende. Det har varit en del prövningar för dem som kommit. (...) De individer som tagit livet av sig har ofta haft en otrygg uppväxt, kort eller ingen skolgång, en del har haft inslag av barnarbete och misshandel. Alla de delarna är riskfaktorer för psykisk ohälsa och suicid, säger Petra Rinman, som är chef för Socialstyrelsens kunskapscentrum för ensamkommande barn och unga, till Lärarnas tidning.

Det var just i slutet av år 2015 som S-MP-regeringen beslutade att i princip riva upp asylrätten. Det förs idag en politik där unga hellre tar sina liv än återvänder till de fasor – krig, förtryck, terror med mera – som de tvingades fly ifrån.

Väntetider vid akuten allt längre

V

årdkrisen De svenska vårdköerna till akutmottagningar blir allt längre. Enligt Socialstyrelsens rapport Tillgänglighet i hälso- och sjukvården – Februari 2018 går det mesta åt fel håll. Väntetiderna till akuten är på många håll fortfarande över fyra timmar, och rikssnittet på hela 3,5 timmar. Även väntan i primärvården och på operation eller annan åtgärd i specialistvården blir längre.

Inget landsting lever heller upp till den lagstadgade vårdgarantin vad gäller specialistvård och primärvård. I snitt får var fjärde patient inte sin planerade specialistvård inom maxtiden 90 dagar, där Västergötland sticker ut – där handlar det om varannan patient. I primärvården får i snitt 16 procent av patienterna inte träffa någon läkare inom sju dagar.

Facklig protest mot utförsäljning

K

ollektivtrafik Kommunal planerar en protest utanför kommunfullmäktige i Göteborg den 22 februari (när Offensiv ges ut). Anledningen är att man är kritiska mot att Göteborgs spårvägar planerar att säljas ut till Västra Götalandsregionen. Det rapporterar SVT Nyheter den 20 februari.

– Vi är inte nöjda med hur avsiktsförklaringen har arbetats fram då de fackliga organisationerna aldrig blev inbjudna. Vi är även kritiska till innehållet i sin helhet, vilket skulle leda till försämringar för både anställda och resenärer.

Dessutom är konsekvensanalysen bristfällig, säger Daniel Holst, som är Kommunals arbetsplats- och skyddsombud på Göteborgs spårvägar, i ett pressmeddelande. ”Vi kräver att kommunfullmäktige tar tillbaka avsiktsförklaringen och återgår till tidigare förslag om att Göteborgs spårvägar ska vara i staden och att staden ska vara tilldelad kollektivtrafiken”, skriver Kommunal i ett pressmeddelande.

”Avskaffa assistans för gamla och barn”

H

ögerpolitik Regeringens LSS-utredare föreslår att personliga assistenter för funktionshindrade barn under 12 år och äldre över 80 år ska slopas. De ska istället få stöd i hemmet. Det innebär allvarliga inskränkningar för barn som inte specifikt behöver vård hemma, utan vill kunna röra sig som andra. Lagen har också tidigare fokuserat på att alla ska kunna delta i samhället, vilket inte blir fallet med detta förslag. Det rapporterar SVT Nyheter den 16 februari.

– Det är ett fullständigt dråpslag om den här utredningen blir verklighet. Framför allt mot de här familjerna som redan har det väldigt tufft, säger Maria Persdotter, ordförande i Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, till SVT. ■

INRIKES

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

6

Foto: (CC0 1.0), Riksbanken

De rika blir rikare i klassklyftornas Sverige.

”Eliten”

drar ifrån År 2016 tjänade toppdirektörerna i snitt 55,1 gånger mer än industriarbetarna. Aldrig har inkomstskillnaderna i modern tid varit större än nu. Det framgår av LO:s nya rapport Makteliten – toppnoterar igen.

LOUISE STRÖMBÄCK

louise.strömbäck@socialisterna.org

L

O ger ut rapporten varje år för att visa inkomstskillnaderna mellan vanliga arbetare och den grupp som de kallar makteliten, som består av knappa 200 personer på höga positioner inom näringsliv, ekonomi, politik och andra samhällsområden. Dessa har inkomster som 2016 motsvarade 18,8

industriarbetarlöner. Den inkomstskillnaden är större än någonsin sedan LO startade mätningen 1950.

Då var makt­ elitens snittinkomst 11,1 industriarbetarlöner, och efter decennier av kamp och välfärd hade skillnaden sjunkit till 4,9 år 1980. År 2016 tjänade en industriarbetare i snitt 358 218 kronor. En

tjänar 20 miljoner kronor om året vägrar höja sina anställdas löner för att det ”inte finns ekonomiskt utrymme” för det.

Sverige är det OECD-land där inkomstskillnaderna och klassklyftorna ökar i snabbast takt. Medan de rikas rikedom ständigt ökar, ökar även fattigdomen i Sverige.

1,5 miljoner personer i Sverige lever i fattigdom eller befinner sig i riskzonen för att bli fattiga. Bland pensionärer lever 16,8 procent under fattigdomsgränsen.

Detta är resultatet av att vissa individers rikedomar ökar då pengarna måste tas någonstans ifrån. Sveriges politiker bidrar till de ökande klyftorna genom att genomföra nedskärningar inom alla sektorer och att tillåta att privata vinster tas ur välfärden.

För att vinsterna ska öka måste kostnaderna dras ner genom att minska antalet anställda men inte mängden arbetsuppgifter, att inte genomsnittlig årsinkomst inom Fram till 1980 sjönk inkomstskill- tillhandahålla tillräckligt eller uppmakteliten låg på drygt 6,7 miljo- naderna i Sverige. Då fanns det daterat material och hjälpmedel, ner kronor. De 50 vd:ar som ingår i en stark facklig arbetarkamp där att inte ge fasta anställningar utan enbart visstidsanställningar, och undersökningen tjänade år 2016 så vidare. Alla som är involverahela 55,1 gånger mer än industriarbetarna. Det betyder att Sverige är det OECD- de i en verksamhet där sådana land där inkomst­ topp-vd:arna i snitt tjänar nästan nedskärningar genomförs blir 20 miljoner kronor per år. Tre av lidande. skillnaderna och dem står ut från resten med extremt höga inkomster, som mot- klassklyftorna ökar i Sedan nyliberaliseringen av snabbast takt.

Sverige tog fart under 1990-tasvarar 200 industriarbetarlöner. let har maktelitens inkomster Även statliga bolag anpassar sig till trenden med höga löner för arbetare med facken bakom sig ökat i allt snabbare takt.

Om vd:arna skulle få vanliga argeneraldirektörer och vd:ar, som tjä- kunde ställa krav på arbetsgivarnar 20,7 industriarbetarlöner i snitt. na. Efter 1980 vände det och in- betarlöner skulle pengarna istället Sedan 1990-talet har lönerna för komstskillnaderna har sedan dess kunna gå till utökad välfärd, fler statligt anställda direktörer ökat och ständigt ökat. Idag ligger de på en anställda och bättre utrustade arrekordhög nivå. Samma vd:ar som betsplatser. ■ anpassats till de privata vd:arnas.

Eskilstunas gymnasielärare i kamp mot nedskärningar För Eskilstunas gymnasielärare inleddes vårterminen med information om S-M-kommunstyrets planer på kraftiga nedskärningar. Enligt många lärares mening kommer nedskärningarna att innebära allvarliga försämringar för både elever och personal. Reaktionen har kännetecknats av en uttalad beslutsamhet om att nedskärningarna faktiskt måste stoppas.

Lärare på Rekarnegymnasiet i Eskilstuna

E

nligt kommunstyret ska utgifterna för personal och drift på de tre skolorna sammantagna kapas med lågt räknat 30 miljoner kronor.

För Rekarnegymnasiet, där personalkostnaden 2017 var närmare 96 miljoner, ska denna kostnad enligt förslaget vara reducerad till 89 miljoner kronor 2019. Samtidigt gör man bedömningen att antalet elever på skolan under de två åren ska ha ökat med drygt 40, och ligga på cirka 1 470 vid terminsstarten 2019.

Detta innebär att personaltätheten (förhållandet personal per elev) ska pressas ner med drygt nio procent.

Också i driften vill kommunstyret skära, och för Rekarnegymnasiet handlar det om en neddragning på 23,1 procent för tvåårsperioden 2017-19. Den sammantagna ned-

dragningen på personal och drift kommer därför att hamna på mer än tolv miljoner.

Reaktionerna har inte uteblivit. Efter ett fackligt möte under tisdagen den 13 februari förklarade Gunilla Skogsmo, ombud för Lärarnas Riksförbund på Rekarnegymnasiet, att man ämnar kontakta både lärarna på de två andra kommunala gymnasierna och Lärarförbundet, den andra fackliga organisationen för lärarna. Detta med syftet att diskutera hur ett motstånd mot de planerade nedskärningarna ska organiseras.

Till tidningen eFOLKET säger Jorma Hämäläinen, ombud för Lärarförbundet, att hans organisation ställer sig mycket positiv till en propå om samverkan.

– Bland oss yrkeslärare är vi väldigt oroliga för effekterna av den

Eskilstunas lärarkår är beredda att ta strid mot planerade nedskärningar.

kraftiga aviserade neddragningen vad gäller driften. Det kan drabba undervisningen på ett mycket olyckligt sätt, understryker Jorma Hämäläinen.

Reaktionerna på Rinmansgymnasiet har varit desamma: – Sverige är rikare än någonsin, Eskilstuna Kommun har gått med ekonomiskt överskott 14 år i rad och politikerna har talat om vikten av satsningar på skolan. De aviserade nedskärningarna är inget annat än ett svek, säger en av Rinmansgymnasiets lärare till eFOLKET,

som tillägger att han är säker på att det är de mest utsatta eleverna som kommer att drabbas hårdast.

Från kommunstyret har det signalerats att nedskärningarna ska ses som ”temporära”. Om några år ska nivåerna vara återställda har budskapet varit. Men eFOLKET erfar att detta budskap inte vunnit lärarnas tilltro.

– Om det nu handlar om något temporärt föreslår vi att kommunstyret avstår från det, kommenterade en lärare efter de fackliga mötena på Rekarnegymnasiet.

– Nedskärningen motsvarar

Foto: Edaktus bildbank / Flickr CC

TOMAS VIDÉN

ungefär 18 öre på kommunalskatten. Det vore väl f-n så mycket bättre att ”temporärt” höja skatten med 18 öre, jämfört med att ställa till oreda och försämringar för eleverna och undervisningen.

Det verkar onekligen som att Barnoch utbildningsnämndens ordförande Jari Puustinen (M) och hans lierade Jimmy Jansson (S) bör räkna med att en hård strid förestår. ■

Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Efolket.

INRIKES

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

7

Miljarder till tomma partier Etablissemangets partier tappar medlemmar, samtidigt som partistödet ökar. Partistödet landar i år på 1,2 miljarder kronor och har de senaste 40 åren i snitt ökat med 15,5 miljoner kronor per år. Det visar Dagens Arenas granskning från den 12 februari.

ROBERT BIELECKI

offensiv@socialisterna.org

P

(åtminstone i etablissemangets partier). Det är dessutom partierna själva som bestämmer huruvida partistödet ska öka eller inte, vilket är en demokratisk fars – naturligtvis vill byråkraterna berika sig själva och sina partier än mer vid varje tillfälle de kan på skattebetalarnas bekostnad.

Förslaget om bättre transparens i partiernas ekonomi, vars syfte är att öka insynen om privata partibidrag, är enligt Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, som har forskat om partiernas finansiering och minskade medlemsantal, bra, men otillräckligt.

– Det är bra med transparensen, så att väljarna ser var pengarna, och eventuellt beroende, kommer i från. Men det handlar som högst om någon enstaka procent av partiernas totala ekonomi, säger han till Dagens Arena.

När man ser hur många medlemmar partierna på pappret har kan man undra varför man ser så få på gator och torg. Exempelvis hade S år 2016 89 375 medlemmar, M år 2017 45 535, V hade samma år 17 275 och så vidare. Men svaret är enkelt: partierna är inte intresserade av ak-

Partierna är inte intresserade av aktivism eller gräsrotsarbete.

Och ovanpå de pengarna får även partigrupperna i riksdagen ännu större ekonomiska bidrag från staten.

Så vad används pengarna till?

Framför allt är det till personal, reklam för partiet, ”tjänster” (som kan vara vadsomhelst), och ökade arvoden till hel- och deltidsanställda. De använder det ökade partistödet för att kompensera det faktum att allt färre engagerar sig politiskt

tivism eller gräsrotsarbete. De är intresserade av förhandlingar bakom stängda dörrar och uppgörelser med kapitalet. Majoriteten är dessutom bara medlemmar på pappret och går inte på några möten eller engagerar sig i några politiska frågor. Det är bara under valrörelsen som partierna syns ute i några veckor, för att sedan försvinna fram till nästa val.

Och medlemsanslutningen i de olika partierna har sedan år 1960 rasat rejält. År 1960 var 20 procent

Foto: News Øresund (CC BY 3.0)

artistödet, som alla riksdagspartier och även Feministiskt Initiativ får (då de kom över 2,5 procent), betalas ut med hjälp av skattepengar. Det har också blivit partiernas främsta inkomstkälla. Till exempel står medlemsavgifterna för bara 0 till 4 procent av partiernas inkomster.

Stödet betalas ut utifrån hur många mandat ett parti har i riksdagen, där de senaste två valen räknas in. För närvarande ligger partistödet på 330 300 kronor per mandatplats i riksdagen och år, och utöver det får alla riksdagspartier en summa på 5,8 miljoner kronor. Även kommunalt partistöd betalas ut till partier i kommuner, landsting och regioner.

De centrala partiorganisationernas partistöd uppgick under år 2017 till drygt 172 miljoner: Socialdemokraterna fick mest med 45,3 miljoner, sedan följer Moderaterna på 37,2, Sverigedemokraterna 21,7, Miljöpartiet 14,5, Centerpartiet 13,7, Vänsterpartiet 13,3, Liberalerna 12,9, Kristdemokraterna 11,9 och Feministiskt initiativ 1,7 miljoner. Utöver dessa hissnande summor får även partiernas kvinnoförbund mellan 1,3 och 3,1 miljoner kronor vardera.

Skattepengar till etablissemangets partier går till reklam och propaganda.

av den röstberättigade delen av befolkningen med i något parti, medan det 2010 blott var 3,7 procent.

Idag är det ännu lägre, 2,5 procent. I början av år 2018 var totalt 255 650 med i något parti.

Ann-Kristin Kölln har forskat i varför så få idag är engagerade partipolitiskt och kommit fram till dessa slutsatser: Folk är mindre bundna till bakgrund och social klass; de gamla partierna har svårt att fånga upp väljare med sina befintliga partiprogram; det finns fler arenor för politiskt engagemang, vilket hindrar partiernas attraktionskraft; partierna har mindre behov av medlemmar för kommunikation och för att ha koll på vad som händer i samhället (istället använder de sig av Sifo-undersökningar och fokusgrupper) samt att partierna har traditionellt hierarkiska interna strukturer, där besluten

fattas av en liten styrande elit i toppen, vilket går stick i stäv med mångas önskan om större inflytande.

Rättvisepartier Socialisterna (RS) skiljer sig från alla andra partier.

Vi har på pappret inte lika många medlemmar som etablissemangets partier, men våra medlemmar är dagligen med i kamp mot rasism, utvisningar, nedskärningar, utförsäljningar med mera. Vi är med och organiserar protester och rörelser mot högerpolitikens allt mer brutala attacker på välfärd, rättvisa och arbets- och levnadsvillkor. Vi står för kvinno- och hbtq+-kamp, mot könsmaktsordning och patriarkat.

Vi kandiderar på en genomsnittlig arbetarlön och har där vi sitter invalda röstat emot varenda nedskärning och varenda försämring för arbetarklassen. Vi tar inte emot några arvoden eller andra privilegier. Dessutom står vi för medlems-

demokrati och har fullständiga demokratiska strukturer underifrån och upp, till skillnad från de övriga partiernas dogmatiska, byråkratiska, hierarkiska ”demokrati”.

Klassklyftorna ökar allt snabbare och blir allt mer groteska – det är ett resultat av att alla riksdagens partier, även Vänsterpartiet, accepterar kapitalismens spelregler och ”budgetramar”.

De tillåter banker, storföretag och superrika att göra rekordvinster år efter år, få allt större aktieutdelningar år efter år och placera allt mer skattepengar i skatteparadis år efter år.

Det behövs ett verkligt antikapitalistiskt, demokratiskt, socialistiskt alternativ till dagens förborgerligade, håglösa och/eller reformistiska partier. Rättvisepartiet Socialisterna och våra systerpartier runt om i världen står för att det behövs masskamp mot högerpolitik och kapitalism. Gå med i RS och bli en del av den kampen. ■

Stor ökning av de otrygga, tillfälliga jobben

Foto: Eva Holm / Flickr CC

D Brevbärare är ett av de drabbade yrkena.

et har ägt rum en markant ökning av de otrygga, tillfälliga anställningarna sedan år 1990. Den typen av jobb har ökat med 60 procent. År 1990 var 10 procent tillfälligt anställda, medan det idag är 16 procent. Detta enligt rapporten Nomaderna på den svenska arbetsmarknaden från Katalys den 19 februari.

– Arbetslivet har blivit allt mer otryggt. Otryggheten har dock växt på olika sätt för olika grupper. Det

är framför allt arbetarklassen som har fått en betydligt sämre position på arbetsmarknaden, säger Johan Alfonsson, doktorand på Göteborgs universitet som har skrivit rapporten, till tidningen Fastighetsfolket.

Karaktären på jobben har också förändrats. Medan det år 1990 främst handlade om vikariat handlar det idag mer om behovs- eller timanställda. Det är bland brevbärare, barnskötare, cafébiträden, butiksbiträden, diskare och städare

som denna typ av anställningar är som mest förekommande.

Sverige är det OECD-land som under åren 1990 till 2016 försämrat skyddet för tillfälliga jobb mest och ligger nu långt under OECD-snittet.

Det behövs att facken och arbetare tar strid för bättre arbetsvillkor och trygga jobb, men då måste kampen också föras mot den högerpolitik som för ett race mot botten vad gäller löner, villkor med mera. ■ Robert Bielecki

ANALYS

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

8

Finland 1918: Hur kunde Sent den 27 januari 1918 tändes en röd lykta på Folkets hus i Helsingfors. Det var signalen om den finska arbetarrörelsens revolutionära uppror. En ny revolutionär regering tillsattes – folkkommissariatet – och landets södra del som hyste såväl landets storstäder som industri var i arbetarnas händer. Resten av landet förblev dock i händerna på den borgerliga regeringen, som tagit sin tillflykt till Vasa, och den vita kontrarevolutionära armén under Gustaf Mannerheims ledning.

PER OLSSON

per.olsson@socialisterna.org

S

amma natt som revolutionen inleddes i Helsingfors gick den vita armén till attack mot kvarvarande ryska trupper i Österbotten i nordvästra Finland.

De ryska trupperna (5 000 man) tillfångatogs samt avväpnades och den vita armén började därefter att avancera mot revolutionens – de rödas – fästen. Det blev inledningen på det finska inbördeskriget som var ett blodigt klasskrig som rasade till maj 1918.

Efter att ha krossat arbetarnas revolution i blod övergick den vita sidan till att likvidera arbetarrörelsen. Antalet som efter inbördeskriget föll offer för kontrarevolutionens bestialiska terror var betydligt fler än antalet döda stridande.

Av de 30 000 som dog på den röda sidan var det ungefär en sjättedel som dog i själva striderna. Övriga avrättades, mördades eller dog i de koncentrationsläger som kontrarevolutionen inrättade efter kriget. Minst 23 500 arbetare föll offer för den vita terrorn vars omfattning bara kunde jämföras med slakten på de revolterande arbetarna i Paris 1871 (Pariskommunen). Över 80 000 arbetare och fattiga sattes i fängelse och tiotusentals förklarades statslösa och förlorade sin rösträtt. Terrorns syfte var att för evigt förhindra att den revolutionära socialismen åter fick ett fotfäste i Finland. Landet ”måste befrias från bolsjevismen”, sa de vitas befälhavare Gustaf Mannerheim i en tidningsintervju i mitten av februari 1918 och fortsatte: ”De revolutionära har gjort sig skyldiga till högförräderi och uppror, straffet för detta är döden” (citerat i Tobias Berglund & Niclas Sennertegs bok Finska inbördeskriget).

aldemokratiska ledamöterna som kunde delta – Matti Paasivuori, som hade varit motståndare till revolutionen. Övriga 91 var antingen döda, fängslade eller på flykt, vilket innebar att 45 procent av väljarna representerades av en ledamot.

Det var på nåder av den tyska militären, som efter klasskriget hade makten i södra Finland, som det socialdemokratiska partiet kunde börja verka – men nu som ett rakt igenom högersocialdemokratiskt parti som gjorde allt för att distansera sig från det gamla masspartiets revolutionära ideal.

Vad som hände i Finland första halvåret 1918 för 100 år sedan är för evigt en varning om hur långt den härskande klassen är beredd att gå för att försvara sin ordning – kapital- och godsägarväldet.

Den finska revolutionens nederlag innebar ett svårt slag för den nya socialistiska stat som hade börjat byggas i det angränsande Ryssland efter oktoberrevolutionens triumf.

Det finska klasskriget fick också en omedelbar fortsättning i de vita styrkornas offensiv i Ryssland och övriga sovjetrepubliker. Den tyska imperialismen som hade skickat 10 000 soldater till Finland för att slå ner revolutionen hade nu trupper som inte stod långt ifrån Petrograd – oktoberrevolutionens centrum.

Nederlaget i klasskriget var inte oundvikligt, utan en följd av att arbetarrörelsens ledning in i det längsta tvekade att fullt ut använda den enorma styrka som de socialdemokratiska organisationerna och fackföreningsrörelsen hade.

Särskilt ödesdigert blev beslutet att i förtid avblåsa den framgångsrika storstrejken (en generalstrejk)

Det var oktoberrevolutionen som befriade inte bara Finland, utan även övriga nationer som hade förtryckts under det storryska tsarväldets ok.

När den finska lantdagen (riksdagen) på nytt samlades efter klasskrigets slut samtidigt som den vita terrorn rasade som värst var det bara en enda av de totalt 92 soci-

i november 1917 då förutsättningarna var som mest gynnsamma för ett fredligt socialistiskt genombrott. Under generalstrejken tog arbetarna och landsbygdens fatti-

Röda garden i Finland stred hjältemodigt mot den vita terrorns kontrarevolution.

ga, inspirerade av oktoberrevolutionen, makten i stora delar av Finland, samtidigt som den härskande klassen var lamslagen och paralyserad. De borgerligas skyddskårer, som skulle bli den vita armén, var dåligt beväpnade, utan samordning och underlägsna arbetarnas försvarsstyrkor – de röda gardena. ”Storstrejken 1917 visade att borgarna inget starkt fotfäste hade. De hade inte heller militär utrustning i någon större omfattning”, vittnar en arbetare i boken Finlands Röda garden av Carsten Palmær och Raimo Mankinen och tillägger att i november 1917 hade ”vi kunnat upprättat socialism”.

Om generalstrejken hade blivit inledningen till ett revolutionärt uppror skulle de röda arbetargardena ”inte mött något avgörande motstånd, för de vitas miliser valde i stort sett att avvakta (...)

Skyddskårsrörelsen var så svag under strejken att de på de flesta orter höll sig undan och lät arbetargardena agera fritt” (Finska inbördeskriget). När generalstrejken avblåstes av en oenig ledning var besvikelsen stor och beslutet inne-

bar att kontrarevolutionen fick tid och möjlighet att förbereda sig för en väpnad motoffensiv.

En ny borgerlig regering (senat) under ledning av Pehr E Svinhufvud tillsattes, som i början av december deklarerade Finlands självständighet. Den borgerliga regeringen fattade beslutet endast av skälet att man själv ville ta åt sig äran av att Finland äntligen var fritt. Men det var oktoberrevolutionen som befriade inte bara Finland, utan även övriga nationer som hade förtryckts under det storryska tsarväldets ok. I Finland var det arbetarrörelsen som hade stått i spetsen för självständighetskampen, medan de inhemska borgarna vacklade och ständigt var beredda att förena sig med tsarens myndighet mot arbetarna och landsbygdens fattiga. ”Medan arbetarrörelsen inte såg något problem med att förena nationell frigörelse med klasskamp såg många borgare det som förräderi. Den djupa konflikt som skulle leda till inbördeskriget började forma sig redan under tidiga sommaren 1917”, skriver Aapo Roselius i antologin Då var det 1917 (recenserad i Offensiv #1281-82).

Sommaren 1917 hade borgarna gjort gemensam sak med den ryske generalguvernören, som formellt var regeringens ordförande, och upplöst lantdagen (riksdagen). Detta var borgarnas svar på att lantdagens socialdemokratiska majoritet hade avgett en separationsförklaring samt beslutat att införa 8-timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt även i kommunval.

Efter att den ryske tsaren tvingades abdikera i mars 1917 följde ett enormt uppsving för den finska arbetarrörelsen, som inom loppet av några månader vann mer än 100 000 nya medlemmar. Särskilt växte fackföreningarna, som i förhållande till landets befolkning, drygt 3 miljoner invånare 1917-18, blev Europas starkaste.

De nya unga medlemmarna tenderade vara till vänster om ledningen och kom att utgöra stommen i de röda garden (arbetargarden) som byggdes upp för att försvara arbetarorganisationerna under det stormiga 1917 som var ett år av revolter och kamp, men också av tilltagande nöd och mass­ arbetslöshet.

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

9

e den vita terrorn segra? de bara erbjuda liten militär hjälp i form av vapenleveranser och stridande till den finska revolutionen. I februari 1918 hade den tyska armén inlett en ny storoffensiv mot den nya sovjetstaten och erövrat nya landområden, bland annat Baltikum. Inför hotet av fortsatt tysk offensiv och utan egna trupper hade sovjetregeringen under Lenin och Trotskij inget val än att underteckna en tvångsfred i Brest Litovsk i början av mars för att vinna tid i väntan på revolutionens spridning till Västeuropa.

Kontrarevolutionens vita garden var ansvariga för att tiotusentals arbetare mördades.

Klasskrigets ursprung var de allt mer oförsonliga klassmotsättningarna som kom att prägla 1917.

Ytterst handlade de många striderna om vilken klass som skulle ha kontroll över den nya statsapparat som skulle byggas efter att den gamla hade rasat samman.

Efter generalstrejken i november 1917 blev den inhemska borgarklassen allt mer desperat och övertygad om att det endast var med vapenmakt som ”ordningen” kunde återställas och kapitalismen räddas.

I början av januari 1918 beslöt den borgerliga regering, som bildades efter att Socialdemokraterna hade förlorat sin majoritet i lantdagen i valet i oktober 1917, att överlämna makten till den vita armén som bildades ur de skyddskårer som kapital- och jordägarna hade byggt upp.

I den officiella förklaringen beskrivs denna borgerliga regering ”som landets lagliga regering”, men det är en missvisande etikett på en regering som blir allt mer diktatorisk och som hade den ryska borgerliga provisoriska regeringens övergrepp på Finlands rätt till nationellt självbestämmande att tacka för att den kunnat bildas.

Medlen – pengar – till denna vita armé kom från ”bank och- industrikretsarna i Finland som kände sig hotade år 1917” (Finland 191720, Ett land blir fritt, del 1). Vid ett möte i oktober 1917, anordnat av Helsingfors börsklubb, lovade Finlands banker och storbolag att betala vad som krävdes för att skyddskårerna skulle kunna köpa vapen från Tyskland. ”Militärkommitténs ordförande Hannes Ignatius (skyddskårernas ledare och blivande general i den vita armén) höll ett föredrag där han betonade att landet hotades av anarki och att läget bara kunde räddas med hjälp av väpnade trupper.

Bankernas representanter besvarade Ignatius vädjan genom att omedelbart bevilja ett lån på 2 miljoner mark” (Finland 1917-20, band 1).

Innan 1917 var slut hade de första vapenleveranserna hunnit anlända från Tyskland. Med vapenleveranserna följde även den första gruppen av soldater från den finska Jägarrörelsen, som hade utbildats i och stridit för kejsarens Tyskland i första världskriget under namnet den 27.

Kungliga Preussiska jägarbataljonen.

Som ett led i krigsförberedel-

serna beslöt den borgerliga senaten, som nu hade koncentrerat all makt i sin hand (lantdagen var helt åsidosatt) att ge general Gustaf Mannerheim, som hade tjänat i tsarens armé, fullmakt att återställa den kapitalistiska ordningen. ”Jag reser omedelbart norrut till Österbotten för att sätta upp en armé och arméstab. Det kommer att ta tre och en halv månad innan landet är befriat”, lär han ha svarat efter att ha blivit utsedd till chefsbödel med diktatorisk makt (biografin Gustaf Mannerheim av Dag Sebastian Ahlander – en hemsk hyllningsskrift).

Tyvärr var arbetarrörelsens ledning inte lika målmedveten och beslutsam i sina förberedelser inför de stundande avgörande striderna. Socialdemokraterna (SDP) och fackföreningarna var massorganisationer som kunde mobilisera hundratusentals arbetare i städerna och på landsbygden, men långt ifrån alla inom ledningen var revolutionära socialister. Till det ska läggas avsaknaden av erfarenheter och att en majoritet av de ledande, inkluderat flera som senare skulle vara med och

bilda Finlands kommunistiska parti i exil i Moskva, hela tiden vacklade mellan reformism och revolution.

I avsaknad av revolutionärt socialistiskt massparti, likt de ryska bolsjevikerna, hade den senkomna signalen till ett revolutionärt uppror inte föregåtts av noggranna förberedelser – politiskt och militärt.

När den röda lyktan tändes i Helsingfors var det vid en tidpunkt där klassfienden efter månader av förberedelser stod stridsberedd och kontrarevolutionen redan var på väg att ta över stora landområden.

Kontrarevolutionens trupper var vid inbördeskrigets utbrott mer samordnade och bättre organiserade än arbetarnas röda garde. Vidare leddes den vita armén av utbildade och även krigsvana officerare samt kunde räkna med militärt stöd från den tyska imperialismen och från Sverige. I kraft av detta fick de vita snabbt ett militärt övertag och inom ett par veckor låg stora delar av Finland i de vitas händer. De röda gardena fick inrikta sig på ett försvar av södra Finland, vilket omfattade mindre än en femtedel av landets yta, men hälften av befolkningen.

Det hårt ansatta Sovjetryssland kun-

Det sovjetiska stödet till de röda gardena har oftast överdrivits. Totalt beräknas antalet ryska soldater som ingick i de röda gardena till dryga 1 000, vilket ska jämföras med att den tyska imperialismen totalt skickade 12 000 soldater till Finland för att strida med de vita.

Till det kunde den vita sidan tillgodoräkna sig över 1 200 hemvändande soldater från Jägarrörelsen i Tyskland samt de totalt 1 000 man som tjänstgjorde i ”den svenska brigad” som högern i Sverige satte ihop för att stödja kontrarevolutionen i Finland samt ytterligare flera hundra svenska officerare och underofficerare som anslöt sig direkt till den vita armén.

Många av de svenska officerare som deltog som frivilliga på den vita sidan kom att tillhöra Mannerheims stab, vilket efter inbördeskriget belönades med de högsta chefspositionerna inom den svenska Försvarsmakten och säkerhetstjänsten. Många av de svenska frivilliga officerarna ingick sedermera i landets maktelit och genom livet bar de med sig ett hat mot arbetarrörelsen. ”Åtskilliga (av de svenska frivilliga officerarna) var länge organiserade i djupt konservativa klubbar och föreningar medan några blev nazister som Martin Ekström, Archibald Douglas, Eric von Rosen och Gustaf Hallström” (Finska inbördeskriget).

När det finska inbördeskriget bröt ut styrdes Sverige av en koalition mellan Socialdemokraterna och Liberalerna, två partier som förenades i fruktan för den socialistiska revolutionen och som därför var benägna att ge stöd till den finska borgarklassen och Mannerheims arméer. Men det motstånd som detta mötte på hemmaplan gjorde det svårt för regeringen och särskilt för Socialdemokraterna att tillmötesgå den vita sidans krav på vapenleveranser från Sverige. Socialdemokraterna, som vid den tidpunkten ännu var ett arbetarparti men med en borgerlig ledning, var också under stark press från en organiserad vänster och då främst Socialdemokratiska Vänsterpartiet (SSV) som hade bildats i maj 1917. forts s 10

ANALYS

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

10

forts från s 9 Den svenska S-ledningens första reaktion på klasskriget var att fördöma systerpartiet i Finland och brännmärka dess handlande (från den 17 januari) som ”oförklarligt” och ”en kupp som förnekade demokratin”.

Men det var en hållning som gick på tvärs med den starka känsla av solidaritet som fanns med den finska arbetarklassen och som bara växte i takt med att sanningen om vad som hände i Finland uppdagades.

Och det var framför allt SSV:s förtjänst, vars kampanj mot högerns aktivism för ett svenskt militärt ingripande i Finland för att stoppa vad högern benämnde som de ”rödas terror” mötte enormt gensvar. ”Opinionsrörelsen vann en väldig anslutning; inte bara att antalet möten var ovanligt stort, antalet deltagare i dessa möten var också ovanligt stort. Den övervägande delen av den svenska arbetarklassen var i rörelse”, skriver Carl Göran Andræ i sin bok

Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918 om de möten som SSV ordnade i februari 1918. Krav växte på en storstrejk eller åtminstone transportstrejk för att stoppa högerns aktivism och vapenleveranser till Finland. ”Talet om en transportstrejk bedömdes så allvarligt av SJ-chefen att han manade regeringen att inte tillåta att landets järnvägar användes för att transportera frivilliga och vapen till Finland. Såtillvida blev också opinionsrörelsen en framgång för vänstern; man lyckades allvarligt försvåra rekryteringen av frivilliga och hejda den öppna exporten av vapen”, skriver Carl Göran Andræ vidare och drar slutsatsen att massaktionerna i solidaritet med Finlands arbetare: ”Förhindrade ett officiöst (mer eller mindre officiellt) svenskt ingripande på den vita sidan och begränsade avsevärt möjligheterna att på ett framgångsrikt sätt genomföra en större frivillig insats”.

Vänsterns kampanj var en starkt bidragande orsak till att ”den svenska brigaden” aldrig blev fulltalig och att högern och överklassen fick ge upp kravet på ett direkt militärt ingripande. Men på hemliga vägar, och uppenbarligen med myndigheternas goda minne, kunde vapen från Sverige levereras till den vita sidan. Re-

i mars, kom att trappas upp efter att inbördeskriget avslutats. De vita förbjöd även matleveranser till de tiotusentals som hölls fångna, vilket gjorde fånglägren till dödsläger.

Gustaf Mannerheim ledde den vita kontrarevolutionära armé som utförde massakrer mot de finska arbetarna.

stå med ”officerare, främst ett par stabs­officerare, underbefäl och specialutbildat manskap, särskilt artillerister” (Finska inbördeskriget).

Med en stor del av Finlands yta under sin kontroll och efter att de röda gardena hade misslyckats att gå till motoffensiv kunde de vita styrkorna inleda sin framryckning mot revolutionens styrkefäste Tammerfors.

Utgången av det tre veckor långa blodiga slaget om Tammerfors med omnejd i mars-april 1918, där den ”svenska brigaden” för första gången deltog i strid, skulle tillsammans med att den tyska imperialismens

Vad som hände i Finland första halvåret 1918 för 100 år sedan är för evigt en varning om hur långt den härskande klassen är beredd att gå för att försvara sin ordning. geringen godtog också – och gav till och med skydd – till de tyska konvojer som färdades över svenska vatten för att leverera vapen och Jägarrörelsens soldater till Finland, samt beslutade under stark sekretess att bevilja export av vapen till Finland.

Regeringen stoppade inte heller de många hundra officerare som hade hörsammat Mannerheims begäran om att Sverige borde bi-

trupper samtidigt landsteg i Hangö i södra Finland bli avgörande. Det sistnämnda, den tyska invasionen, gjorde det till sist omöjligt för de röda gardena att skicka ytterligare förstärkningar till Tammerfors.

Tammerfors och dess industriområden var ”arbetarrörelsens kärnland” och den kanske viktigaste staden i de röda gardenas försvarslinje.

Efter långa hårda strider och tusen-

tals döda och skadade var arbetarnas styrkor starkt tillbakapressade.

Den allt mer ojämna striden ändades den 6 april då de röda gardenas kvarvarande styrkor kapitulerade.

Omkring 2 000 arbetare dog i försvaret av Tammerfors, varav hälften dödades i fångenskap. På den vita sidan stupade 600 stridande.

11 000 rödgardister, eller misstänkta rödgardister, togs till fånga av de kontrarevolutionära styrkorna, många av dem blev omedelbart avrättade. Den vita terrorn i Tammerfors gav en fasansfull bild av det skräckvälde som snart skulle härska i hela Finland. ”Hämnden mot de besegrade började redan innan striderna om staden var över. Inte bara vid godsmagasinet vid järnvägsstationen arkebuserades fångar på löpande band. Här och var runtom i staden sköts rödgardister och ryska soldater som hade gett upp, ibland skedde dödandet på öppen gata inför ögonen på förbipasserande” (Finska inbördeskriget). Även den ”svenska brigaden” deltog i avrättningarna. ”Svenska brigaden var en del av den vita krigsstyrkan och det finns inget som tyder på att svenskarna skulle ha gjort undan när det gäller verkställande av avrättningar”, skriver Aapo Roselius i sin bok I bödlarnas spår.

De kvinnor som hade stridit på

revolutionens sida drabbades särskilt hårt av den vita terrorn.

Innan de tyska trupperna landsteg i Hangö den 3 april hade Åland och skärgården hamnat under Tysklands militära kontroll. De tyska truppernas invasion av Åland hade definitivt stoppat den svenska regeringens ambitioner om att Åland skulle inlemmas i Sverige (I februari hade svensk militär skickats till Åland för att införliva ön med Sverige, men dessa trupper fick dras bort efter att tyska trupper hade landstigit på Åland i början av mars).

De 10 000 tyska soldater som anlände till det finländska fastlandet i början av april 1918 hade målet att snabbt erövra huvudstaden Helsingfors, men man mötte betydligt hårdare motstånd än väntat.

Det skulle ta flera dagar av svåra strider innan den tyska Östersjödivisionen kunde hålla ”segerparad” i Helsingfors under hyllningar av huvudstadens välbärgade. Efter Tammerfors och sedan Helsingfors fall var det bara fråga om veckor innan hela Finland låg under kontrarevolutionens järnhäl.

De sista striderna stod i Viborg, som erövrades av de vita den 29 april, och den 16 maj höll Mannerheim sin segerparad i Helsingfors där också den ”svenska brigaden” deltog.

Den vita terror, som stegrats i takt efter att kontrarevolutionen inlett sin framåtskridande offensiv

I likhet med Francos fascistiska trupper under det spanska inbördeskriget 1936-1937 var Mannerheims vita arméer beredda att släppa det blinda raseriet fritt för att sedan kunna härska över dem som hade överlevt morden och terrorn.

Mannerheim, som ensam ville framstå som ”nationens räddare” och ledare samt som önskade att Finland skulle alliera sig med den brittiska imperialismen, kom efter inbördeskriget i konflikt med regeringen som värnade banden till den tyska imperialismen.

Den finska borgarklassen dolde heller inte att man önskade delta i den tyska imperialismens kolonisering av delar av Baltikum och Polen. Dessutom närde de finska borgarna drömmen om ett Stor-Finland med början i en erövring av Östkarelen i Ryssland.

Finland var efter inbördeskriget till stor del under den tyska imperialismens kontroll. I utbyte mot att kejsaren skickade vapen och soldater till Finland hade den tyska imperialismen fått monopol på Finlands utrikeshandel och andra ekonomiska förmåner så länge inbördeskriget pågick. En tysk tidning beskrev Finland som ”en stat, som ställt sig halvt självständig i sitt förhållande till Tyskland”.

För att ytterligare befästa alliansen med Tyskland gick den nya vita regeringen ner på knä för kejsar Wilhelm II för att den skulle säga ja till att hans son, prins Oscar, blev kung i Finland. Det var bara kejsarens arrogans – Finland ansågs ”för litet och obetydligt” för att styras av en medlem av kejsarfamiljen – som gjorde att dessa planer fick läggas på is. När sedan den tyska revolutionen bröt ut i november 1918 tvingades den finska borgarklassen att helt överge sin tyskorienterade politik och sökandet efter en monark, istället fick man på nytt vända sig till Mannerheim som utsågs till ny riksföreståndare och statschef.

Den tyska revolutionen 1918 blev också inledningen till en akut revolutionär kris i Sverige. Den sordin som det ohyggliga nederlaget i Finland hade lagt på stämningarna i Sverige förbyttes efter rapporterna om den tyske kejsarens fall till optimism och kamp för demokrati och socialism. Samtidigt fruktade landets överklass att timmen var slagen.

Ett revolutionärt genombrott 191819 i Sverige, Tyskland och andra europeiska länder skulle i ett slag ha ändrat historiens gång och isolerat de vita i Finland där bödlarna hyllades som ”fosterlandets hjältar”. Men så skedde inte, vilket banade väg för nya tragedier och att det skulle ta decennier innan sanningen om den vita terrorn i Finland sakteligen uppdagades och offren äntligen kunde börja få upprättelse. ■

INTERNATIONELLT

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

11

Ramaphosas smekmånad lär bli kort då han helhjärtat står på kapitalets sida.

Storföretagens favorit Cyril Ramaphosa har efter ett söndertrasande maktspel tagit över som Sydafrikas president.

Lättnaden över den korrupte Jacob Zumas avgång dominerar för tillfället, men Ramaphosa står inte för några verkliga förbättringar för majoriteten.

LIV SHANGE MOYO

rs.lulea@socialisterna.org

O

nsdagen den 14 februari meddelade Jacob Zuma till slut sin avgång efter nio år som Sydafrikas president.

Vid regeringspartiet ANC:s (African National Congress) kongress två månader tidigare hade hans falang med knapp marginal förlorat striden om partiets ledarpost till Cyril Ramaphosa, som nu har tagit över även som landets president.

Zuma, som fick presidentposten trots anklagelser om korruption och våldtäkt, och väl där inte lät sig bekommas av vare sig Marikana-massakern eller de många nya korruptionsskandalerna, försökte in i det sista framställa sig som oberörbar. Ännu på eftermiddagen den 13 februari vägrade han att gå med på partistyrelsens krav om hans avgång, för att slutligen ge upp samma kväll då ANC:s parlamentsgrupp hade gjort klart att de stod beredda att stödja oppositionens misstroendeomröstning.

Två månader av manövrerande, förhandlingar och spekulationer nådde dagarna innan Zumas avgång ett makabert crescendo. Partikongressen i december hade slutat med Ramaphosa i ledningen för ett tudelat parti, från gräsrötterna och upp till styrelsen och verkställande

utskottet. Sedan dess – likt råttor som lämnar ett sjunkande skepp – har Zumas anhängare/förmånstagare en efter en övergivit honom.

Samtidigt har polisen visat ett plötsligt intresse för Zumas korruptionsmisstänkta nätverk. Samma dag som Zuma släppte greppet gjorde polisen en räd mot den ökända Gupta-familjen, indiska kapitalister som med Zumas hjälp har byggt ett affärsimperium i Sydafrika. Åtta personer ska ha gripits och flera andra eftersöks, inklusive Zumas son Duduzane Zuma. Det handlar om en korruptions- och förskingringshärva centrerad kring ett projekt för att ”stötta uppkommande svarta jordbrukare” i Vrede i Free State-provinsen. Bara 1 procent av de satsade skattepengarna ska ha gått till Vrede-projektet.

Zuma personifierar den ohämmade korruptionen och politiska bankrutten som numera präglar ANC. Det ryktas om att han inom kort också kommer att ”få sin dag i rätten” – åklagarmyndigheten arbetar just nu med de korruptionsrelaterade åtalspunkter som Zuma hållit stången emot genom åratal av överklaganden och politisk manipulation av rättsprocessen. Zuma har fallit, även om det

ännu inte är klart hur hårt han landar. Men att han behåller sin presidentslön på drygt 2 miljoner kronor per år borgar för att fallet inte känns ekonomiskt.

Efterträdaren, Cyril Ramaphosa, kunde den 15 februari hålla presidentens årliga tal till nationen som skjutits upp i över en vecka på grund av ANC:s segslitna försök att göra sig av med Zuma. I linje med polisens styrkedemonstrationer riktade mot ”Zupta”-klanen underströk han att han kommer göra upp med korruptionen. En upprensning har också påbörjats på de statliga bolag som varit Zuptornas kassakor. Samtidigt lovar Ramaphosa också att infria Zumas och ANC-kongressens eftergift till den mångåriga studentkampen – gratis utbildning för unga från låginkomsthushåll – liksom, i vaga ordalag, löftet om att ta itu med jordreform ”utan kompensation”.

Främst säger sig Ramaphosa vilja satsa på att få ordning på ekonomin, som präglas av stagnation, investerarstrejk och massarbetslöshet. Bland annat ska en ekonomisk expertgrupp tillsättas för att se till att landet kan möta ”ekonomiska förutsättningar i förändring”, med representanter från ”näringslivet”, facken och ”civilsamhället”.

Ramaphosa har också lovat en ny lagstadgad allmän minimilön lagom till den 1 maj. Men minimilön-lagen är ingen reform för arbetarklassen, utan en del av ett paket arbetsmarknads-”reformer” han driver på för – den lagstadgade lönen kommer att försvaga fackens förhandlingsposition, och är kopplad till andra lagförslag som

inskränkt strejkrätt och minskat skydd för särskilt utsatta arbetare, som till exempel lantarbetarna.

Saligheten bland borgerliga kommentatorer har knappt vetat några gränser; den ”förlorade sonen”, Mandelas tilltänkta efterträdare, har återvänt! För första gången på tio år ”har skeppet en kapten”!

Ramaphosa visade med all tydlighet vem han var under gruvarbetarstrejken i Marikana år 2012 – som delägare i gruvbolaget Lonmin, högt uppsatt ANC-ledare och före detta generalsekreterare för det numera reaktionära gruvfacket NUM stod han mitt i skärningspunkten för de våldsamma repressiva krafter som arbetarna utsattes för. Han var en nyckelperson i det som slutade med att 34 arbetare sköts ihjäl av polis.

Men Ramaphosa gjorde klart vilka klassintressen han företräder långt innan Marikana. Han vann kapitalets förtroende genom att säkra ett nederlag för arbetarna i den stora gruvstrejken 1987. Under 1980-talet blev han en nära bundsförvant till kapitalets strateger som genom sin Urban Foundation försökte bolstra framväxten av en svart kapitalistklass. Han var en av huvudförfattarna till Sydafrikas pro-kapitalistiska grundlag. När hans ambition att efterträda Mandela inte infriades gjorde han istället en miljardinbringande karriär som svart affärspartner till Sydafrikas gamla storägare.

Trots detta är det inte bara miljonärerna som hoppas på Ramaphosa. Som läget är skulle egentligen vem som helst utom Zumas utvalda ha mötts av vänlig avvak-

tan och optimism. Början till en upprensning i korruptionsträsket gör intryck, och medias överväldigande sympati smittar av sig. Djupare rötter än så har inte Ramaphosas smekmånad som knappast lär bli långvarig.

Det ekonomiska läget är allvarligt och budgeten som presenteras under veckan lär innehålla nedskärningar, skatte- och momshöjningar. Oförmågan att lösa samhällets problem påvisas ständigt, som i Kapstaden där den Democratic Alliance (DA)-ledda administrationen misslyckas med att hantera torkan som hotar vattentillförseln – de fattiga får gå utan vatten, samtidigt som storföretag som Coca Cola får gratis vatten för sin produktion.

De största oppositionspartierna, Democratic Alliance och Economic Freedom Fighters (EFF) som på olika sätt utgår från att kapitalismen ska bevaras, kommer få svårt att formulera vad de egentligen står för när deras ständiga måltavla Zuma har fallit. Samtidigt har ANC gått söndertrasat ur ledarskapsstriden och år 2019 är det val.

Nu är det hög tid att ta tag i bygget av ett politiskt alternativ för alla de som inte har något att hoppas på från vare sig Ramaphosa eller någon annan kapitalistisk politiker – ett socialistiskt arbetarparti. Marikana kastade fram den uppgiften i ljuset, och den återupplivade fackföreningsrörelsen, med nya federationen SAFTU (South African Federation of Trade Unions) i spetsen, har redan skrivet på dagordningen att ett parti ska bildas. Dags för ”business”, som Ramaphosa skulle ha sagt. ■

Foto: GovernmentZA / Flickr CC

Sydafrika: Storföretagens favorit Ramaphosa tar över

INTERNATIONELLT

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

12

Afrin mellan hammaren och städet

De kurdiska kämparna kan inte stödja sig mot några som helst inhemska eller utländska maktspelare.

Den turkiska arméns inmarsch i den kurdiska kantonen Afrin tillsammans med ett hopkok av Turkiets lejda miliser ur den så kallade Fria syriska armén har inte blivit den snabba seger som Erdoğan hade hoppats på. Trots att Turkiet påstår sig ha oskadliggjort drygt 1 700 motståndare i den kurdiska självförsvarsstyrkan YPG/YPJ och deras allierade inom de Syriska demokratiska styrkorna, kontrollerar de hittills inte mer än tio procent av kantonens yta.

ARNE JOHANSSON

offensiv@socialisterna.org

D

et kurdiska motståndet är heroiskt. Samtidigt som den turkiska snaran ändå långsamt dras åt i syfte att försöka skära av tillförseln av materiel och frivilliga kämpar till kantonen och

inleda en belägring av Afrin City, har kurderna goda skäl att oroa sig över risken att snart förlora det stöd som USA av egna syften har gett dem i kriget mot IS. Sällan har väl uttrycket att vara

mellan ”hammaren och städet” känts mera aktuellt än när det kurdiska styret i Afrin inför risken att bli helt utlämnade åt den turkiska regimen och dess öppet uttalade planer på att ändra regionens demografiska sammansättning har vädjat till Assad-regimen om att skicka syriska trupper för att försvara gränsen mot Turkiet, ett område de inte har befunnit sig i sedan 2012.

När detta skrivs på tisdagen hävdar också den syriska nyhetsbyrån SANA att Syrien står redo att skicka in ”folkliga styrkor” till Afrin för att stödja det lokala försvaret mot den turkiska aggressionen, även om någon överenskommelse mellan Afrin och regimen i

Damaskus om villkoren för detta ännu inte hade gjorts. I en kommentar från Jordaniens huvudstad Amman hävdade den turkiske utrikesministern Çavuşoğlu att en syrisk inmarsch i Afrin skulle välkomnas av Turkiet om syftet är att rensa ut YPG, men att ”ingen styrka kan stoppa de turkiska soldaterna” om syftet är att stödja YPG. Det kan inte uteslutas att de senaste dagarnas spekulationer om en snar syrisk inmarsch i Afrin rentav kan vara ett resultat av en hemlig diplomati mellan Ryssland, Turkiet och den syriska Assad-regimen. Det är möjligt att Erdoğan inför risken av att köra fast i ett syriskt gungfly

skulle kunna tänkas sluta en motvillig fred med Assad i utbyte mot att den syriska armén återtar den politiska och militära kontrollen av gränstrakterna mellan Syrien och Turkiet från YPG. Det återstår då att se om även de kurdiska myndigheterna, ställda inför det akuta hotet av ett fruktansvärt blodbad, låter sig pressas till att gå med på detta, kanske då i bästa fall i utbyte mot en läpparnas bekännelse från Damaskus om att de tills vidare tillåts behålla ett begränsat om än mycket undergrävt lokalt självstyre i Rojava.

En annan möjlighet är att allt detta stannar vid ett propagandakrig som istället följs av en ny och ännu blodigare fas av det syriska kriget. Säkert är att den syriska regimen hittills har kunnat utnyttja uppmärksamheten kring Turkiets krig i Afrin till att intensifiera anfallen mot de kvarvarande motståndsfickorna, ledda av jihadistiska extremister, i östra Ghouta nära Damaskus och i Idlib-provinsen sydväst om Afrin.

Det kan i detta sammanhang inte ens uteslutas att Israels omfattande flygattacker mot syriskt luftvärn som svar på ett nedskjutet israeliskt plan över Syrien förebådar en upptrappad militär inblandning av Israel.

Säkert är att varken de kurdiska eller andra förkämpar för ett demokratiskt och fredligt slut på det syriska kriget kan stödja sig på några som helst inhemska eller utländska maktspelare.

Det är i de gemensamma intressena av fred, frihet och social utveckling bland arbetare och alla förtryckta folkgrupper som nya demokratiska och socialistiska allianser måste smidas, med sikte på en frivillig, demokratisk och socialistisk konfederation i hela regionen som också fullt ut respekterar kurdernas och alla folks nationella självbestämmanderätt. ■

Feministiska lagar i Uruguay stärker kvinnors rättigheter Den 8 mars ifjol hölls kvinnostrejker runt om i världen. I Uruguay stannade arbetet mellan 16.00 och 22.00 och en enorm demonstration stängde ner huvudstaden. Månader senare infördes två nya lagar som stärker kvinnors rättigheter i landet.

NATALIA MEDINA

natalia.medina@socialisterna.org

A

v de 25 länder högst upp på FN:s lista över antalet kvinnomord i världen ligger 14 stycken i Latinamerika eller Karibien. I Uruguay har 7 av 10 kvinnor över 15 år någon gång utsatts för någon form av våld, och bara under 2017 mördades 34 kvinnor. Under parollerna ”Ni una menos” (Inte en till) och ”Basta ya!” (Nu är det nog!) strejkade och demonstrerade kvinnor på Internationella kvinnodagen i Latinamerika mot det brutala våld kvinnor varje dag riskerar att utsättas för. I Uruguay riktades

strejken mot patriarkatets förtryck, rasismens splittring, imperialismens krig och kapitalismens utsugning. Bakom strejken hade även den fackliga centralorganisationen PIT-­ CNT ställt sig.

2017 blev i Uruguay ett historiskt år både på grund av de rekordstora demonstrationerna den 8 mars och införandet av två lagar som behandlar våldet mot kvinnor.

Den första lagändringen är framför allt en straffskärpning av brottet Femenicidios, mord på kvinnor för att de råkar vara just

kvinnor. Straffet höjs även för extra graverande brott utförda i syfte att diskriminera på grund av sexuell läggning, köns­ identitet eller etniskt ursprung, med andra ord hatbrott. Den nya straffskalan blir där 15-30 år.

Den andra lagen är La ley integral contra la violencia basada en género.

Den erkänner de olika typer av våld kvinnor utsätts för i samhället och har som ambition att skapa nya strukturer för att förhindra våldet.

Lagen innebär en rad reformer: • Specialutbildad polis och specialkompetens inom rättssystemet när det gäller sexuellt våld, våld i hemmet och våld mot kvinnor.

• Inspelade polisförhör för att offer ska slippa väcka traumatiska minnen.

• Offer ska aldrig behöva vistas i samma rättssal som förövaren.

• Offrets sexuella historia innan och efter hon utsatts för övergrepp får inte användas i rätten som ett sätt att bevisa någon form av samtycke.

• Rätt till adekvat och frivillig vård som tar hänsyn till köns­ identitet.

• Förbud mot att ta bilder eller spela in film med sexuellt innehåll utan samtycke.

• Mot diskriminering på arbetsplatser baserat på kön, ålder, funktionsnedsättning, civilstatus eller graviditet.

• Rätt till betald ledighet efter en anmälan.

• Skydd mot att bli orättvist avskedad.

• Invandrarkvinnor som utsatts för våld har rätt att söka vård och har rätt till abort utan att ha uppfyllt kravet om att ha bott i landet minst ett år.

• Stöd och utbildning till personal inom utbildningssystemet för att förhindra att stereotypa könsroller reproduceras.

• Stöd och hjälp till unga pojkar och män som utövar våld för att de ska kunna bryta ett våldsamt betende.

• Personer dömda för sexualbrott blir förbjudna att söka anställning inom sjukvården, skolan och alla yrken där de kan komma i kontakt med barn, ungdomar, äldre och funktionshindrade.

Ope Pasquet från högerpartiet Partido Colorado var en av de få som röstade emot lagförslaget. Hans hårresande motivering var att lagen är diskriminerande mot hälften av landets befolkning, det vill säga män. Även i år planeras enorma demonstrationer i Latinamerika. ■

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

13

Italien går mot val i en tid av ekonomisk kris och instabilitet Två veckor innan valet den 4 mars domineras landet fortsatt av en djupgående ekonomisk, social och politisk kris.

Och med arbetarrörelsens fortsatta reträtt har center-högerkoalitionen bestående av Lega och Berlusconis parti Forza Italia återvänt till den politiska scenen.

GIULIANO BRUNETTI

Resistenze Internazionali (CWI Italien)

D

För många tycks det mycket underligt att Berlusconi, 24 år efter sin första valseger, kan vara en favorit i detta val. Utöver att stå för hårda attacker mot vanligt folk har han också samlat på sig en lång rad fällande domar rörande allt från finansiellt bedrägeri till sexbrott.

semangspartierna kan förklara varför Femstjärnerörelsen (M5S) fortfarande leder i opinionsmätningar och beräknas få flest röster i valet, trots skandaler och inkompetens. Känslan av antipolitik och att avståndet mellan vanligt folk och maktens korridorer är så stort gör att det räcker med att framställa sig som ärlig för att vinna stöd.

Den stora efterfrågan på något nytt och ilskan mot regeringen tillåter oppositionens styrkor att växa utan att de behöver lyfta ett finger. De politiska programmen och kraven är sekundära när det jämförs mot att vara ärlig eller i opposition. Det auktoritära sättet som Femstjärnerörelsen (M5S) styrs på under duon Grillo och Casaleggio junior, hur dåligt Rom har styrts under M5S-borgmästaren Virginia Raggi, att det M5S-ledda kommunstyret i Livorna sparkade arbetare och så vidare – allt det blir mindre viktigt i en situation där medvetenheten bland folk vad gäller valet rör sig mot det ”minst dåliga”. Det faktum att M5S är tydligt orienterade mot småborgerligheten i en tid då de lider av en ideologisk och materiell kris är en förklaring till varför M5S fortsätter sin framgång.

PD, som misslyckades med att vinna en majoritet i 2013 års val

Förutsättningarna finns för en generaliserad revolt från vanligt folk mot eliten och det kapitalistiska systemet.

Hans överlevnad på den politiska scenen kan bara förklaras av den starka frånkopplingen som vanligt folk känner till politik och partier, av att vänstern har tappat ett stort stöd (och särskilt PD, Demokratiska partiet, som bildades år 2007 genom att flera olika partier gick samman) och avsaknaden av ett trovärdigt politiskt alternativ som kan bekämpa de italienska och europeiska kapitalistiska attackerna på arbetare och unga. I denna kontext har en antipolitisk stämning vuxit fram samt höger- och vänsterpopulism, vilket har gjort att vissa ser Berlusconi som ”ansvarsfull och presentabel”.

Ilskan mot de gamla etablis-

(som var tänkt att bli en valtriumf för dem), har behövt ändra kurs. Det traditionella ledarskapet från Kommunistpartiets erfarenhet har trängts undan av en grupp 40-åringar ledda av Matteo Renzi som inte har några band till den italienska arbetarrörelsens historia. Renzis erövring av PD har lett till en definitiv försäkran om en politisk linje som är fullt ut fientlig mot arbetarklassens intressen.

I denna situation är initiativet från det sociala centret i Neapel, Je so’ pazzo (som tidigare var ett sjukhus för psykiatrisk vård), att lansera Potere al Popolo (Makten åt folket) ett modigt och djärvt försök

Ärkereaktionären och sexisten Silvio Berlusconi, Forza Italia.

Luigi Di Maio, Femstjärnerörelsen.

Matteo Renzi, PD.

att runt ett anti-nyliberalt program återuppbygga principen om politisk representation från arbetare och unga. Det förmedlar ett hoppfullt budskap om motstånd till de tusentals som exkluderas från den traditionella politiken. På grund av detta har Resistenze Internazionali (CWI Italien) beslutat oss för att stödja projektet och dela med oss av våra styrkor till födseln av en ny politisk organisation som kan representera arbetarklassen.

Vissa politiska organisationer till vänster, som Rifondazione Comunista och PCDI (två kommunistiska partier), är aktivt involverade i projektet. Men det finns också tusentals nya ungdomar som via det här projektet har aktiverat sig politiskt.

Oavsett utgången i valet den 4 mars kommer vi att fortsätta arbeta på ett beslutsamt sätt för att bygga en politisk organisation underifrån som åter kan göra arbetarklassen till protagonisterna i kampen, ge struktur och organisering till kampen och de sociala mobiliseringarna samt länka och ena olika

Matteo Salvini, Lega.

Paolo Gentiloni, PD.

former av motstånd till en kamp för ett samhälle utan fördomar, diskriminering eller exploatering av de 99 procenten. För oss innebär folkmakt ett samhälle där den överväldigande majoritetens intressen står över kapitalisternas privata vinster.

Samtidigt är nationella och internationella storföretag väldigt oroade över situationen i Italien.

De vet mycket väl att den politiska instabiliteten och låga ekonomiska tillväxten kan leda landet till en ny kris – än värre till en bankkris – som skulle ha europeiska och internationella konsekvenser.

Av de möjliga regeringsscenarierna efter valet – en högerregering med Forza Italia, Lega och Fratelli d’Italia (Italiens bröder),

en koalitionsregering mellan Forza Italia och PD, en regering bestående av M5S och Lega eller en teknokratisk regering – verkar ingen praktiskt möjlig.

Den fortsatta ekonomiska krisen, de traditionella kapitalistiska partiernas ledarskapskris och att medelklassen faller isär skapar förutsättningarna för en generaliserad revolt från vanligt folk mot eliten och det kapitalistiska systemet. Vilket håll, form och vilket politiskt innehåll en sådan revolt har kommer att bero på närvaron eller frånvaron av en massiv antikapitalistisk styrka med verkliga sociala rötter. Resistenze Internazionali arbetar för att bygga en sådan organisation. ■

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI, Committee for a Workers’ International, som finns i över 40 länder i alla världsdelar. www.socialistworld.net

Foto: Wikimedia Commons CC BY-SA 4.0

en politiska debatten har i detta sammanhang dominerats av två frågor: immigration och säkerhet, där de i dessa frågor har skiftat folkopinionen åt höger. Situationen kan bara förstås genom att titta på den politiska och organisatoriska krisen inom den italienska arbetarrörelsen, som fortsatt är en central del i den italienska situationen.

En kontext som domineras av ekonomisk kris, avsaknad av betydande massmobiliseringar, reträtt av de organiserade arbetarklasstyrkorna och upplösningen av medelklassen är en potentiell reaktionär cocktail. Skiftningen av den politiska diskursen åt höger leder dels till att nyfascistiska organisationer som Casa Pound och Forza Nuova legitimeras och dels till en ökning av aggression och nyfascistiska attacker mot flyktingar och invandrare, som den som högerextremisten Luca Traini utförde mot afrikaner i Macerata för någon vecka sedan.

INRIKES

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

14

”Vi behöver en aktiv folkrörelse” Det är dags att välja ny regionordförande för Hyresgästföreningen Västra Sverige. En av de mest nominerade kandidaterna i dagsläget är Kristofer Lundberg, ordförande i den stridbara Hyresgästföreningen Angered. Offensiv möter honom för en intervju under en tid av årsmöten och nomineringsmöten där Kristofer är en efterfrågad person.

Kristofer Lundberg har varit aktiv i Rättvisepartiet Socialisterna i snart 20 år.

JOHANNES LUNDBERG

johannes.lundberg@socialisterna.org

–J

– Jag tror på människors vilja att vara aktiva, att det finns ett intresse av att vara med och fatta beslut och påverka sin egen och andras livssituation. Att det finns en vilja att kämpa för förbättringar är tydligt när vi ser till vår anslutningsgrad.

Det finns en otrolig styrka när människor går samman och driver sina frågor gemensamt.

– Hyresgästföreningen talar mycket om behovet av maktförskjutning, om att hyresgäster måste få makt och inflytande. Men makt är inget som fås. Ingen med makt lämnar ifrån sig den frivilligt, utan makten måste tas genom vår kamp och organisering. Det är genom att agera som kollektiv som vi kan flytta fram hyresgästernas positioner.

– Det är viktigt att vara socialt och politiskt aktiv i sitt bostadsområde och på sina arbetsplatser. Jag har varit politiskt aktiv i 19 år och inom folkrörelsen i 7 år som ordförande i Sandeslätts lokala hyresgästförening, Hyresgästföreningen Angered och som ledamot i regionstyrelsen. Att folkrörelsen med sina nära 540 000 medlemmar inte är starkare beror inte på bristande engagemang, utan på att vi har alldeles för lite utbyte och lärdomar från varandra.

Veckans Ada

Kristofer Lundberg utmanar från vänster Vilken typ av ledarskap är det du vill skapa inom organisationen?

– Ledarskap inom folkrörelsen handlar om att bygga lag, om att ge människor en plats, en uppgift och bli en kugge i maskineriet, som en del av något större. Ledarskap handlar inte om att vara den som alltid har rätt eller får sin vilja igenom, utan om att skapa en atmosfär där alla vågar säga vad de tycker och därmed tillsammans kan komma fram till de rätta slutsatserna genom kollektiva och demokratiska diskussioner.

”

Illustration: Ada Salomón

Tillsammans kan vi skapa den kamporganisation som Hyresgäst­ rörelsen en gång var.

Varför har du valt Hyresgästföreningen för ditt engagemang?

– Jag engagerar mig i Hyresgästföreningen för att bostaden är en viktig politisk fråga och avgörande för en rad andra samhällsfrågor: trygghet, välfärd, arbete, utbildning, inflytande, engagemang och framtidstro. Möjligheten till alla dessa frågor är kopplad till rätten till bostad. För att en ska kunna ha ett socialt engagemang, ett rikt föreningsliv, utbilda sig och arbeta behöver vi en bostad.

Bostadsbristen och trångboddhe-

ten är en broms på samhällsutvecklingen. Det behövs en massrörelse för att vända utvecklingen, säger Kristofer.

– Mitt uppdrag i Hyresgästföreningen grundar sig i socialt och politiskt engagemang. Jag vill se en mer aktiv och kämpande Hyresgästförening som går tillbaka till sitt historiska ursprung. Att Hyresgästföreningen blir ett verktyg för lokalsamhällets makt och inflytande över våra hem, vårt närområde och våra liv. Det är genom vår gemensamma organisering som vi kan förändra samhället i grunden, till ett samhälle som utgår från människors behov.

– För att nå dit behöver vi också se över hur vi organiserar oss. Vi måste utgå från det lokala, men tänka på det globala. Vad som händer i vår omvärld påverkar direkt våra bostadsområden. Vi behöver också ett närmare samarbete mellan lokala föreningar, föreningar och regioner där vi kan lära av varandra och stötta varandra i uppdraget som förtroendevald.

Hyresgästföreningen vill vara en framtidsrörelse. Hur ser du på det?

– För att axla det ansvar vi har behöver vi en aktiv och mer utåtriktad folkrörelse. Den tidigare stämman beslutade om en vägvisare åt vilket håll föreningen vill.

För att vi ska klara detta behöver Hyresgästföreningen vara en folk-

rörelse som finns med, syns där det händer och tar djärva initiativ.

Vi förtroendevalda måste finnas med i den dagliga debatten, i det dagliga samtalet, men också i rörelser i bostadsfrågan som finns utanför våra led. Tillsammans kan vi skapa den kamporganisation som Hyresgäströrelsen en gång var.

Dina kritiker lyfter ditt medlemskap i Rättvisepartiet Socialisterna som ett problem. Vad säger du om det?

– Jag säger som jag sa till Hem och Hyra när de uppmärksammade att jag hade tagit plats i region­ styrelsen: det är ingen hemlighet att jag är socialist. Jag har varit förtroendevald i Rättvisepartiet Socialisterna under en jättelång period.

Nästa år har jag varit med i partiet i 20 år, men givetvis måste man kunna hålla isär sina roller.

– Att förtroendevalda har ett stort samhällsengagemang har alltid varit vanligt i Hyresgästföreningen. De som var med och bildade föreningen var för det mesta aktiva i arbetarrörelsen och andra folkrörelser. Min partitillhörighet har inte varit ett hinder för de bostadspolitiska segrarna i Angered, men de som hellre vill diskutera det försöker själva dölja sina partiböcker. Låt oss prata politiska intressen med dem istället, avslutar Kristofer. ■

Foto: Sari Hevosaho

ag fick i slutet av förra året frågan om jag kunde tänka mig att ställa upp till val som regionordförande för Hyresgästföreningen Västra Sverige. Sedan dess har frågan aktualiserats av att nuvarande ordförande inte ställer upp för omval och fler därmed har kommit med samma fråga. Jag har efter noga övervägande med kamrater beslutat mig för att tacka ja till nomineringen, säger Kristofer Lundberg.

– Vi går in i en period där hyresrätten är hotad av såväl aggressiva fastighetsbolag som politiska beslut: ombildningar, utförsäljningar, renovräkningar och hot om marknadshyror. Hyresgästföreningen har en viktig roll i att organisera hyresgästkollektivet i kamp mot detta.

– Det är ingen hemlighet att jag hör till de förtroendevalda som har lyft kritik genom åren, med uppmaningar till en mer kollektiv, demokratisk och kampbenägen ledning.

Det är med exempel på de segrar vi har vunnit i Angered som jag kandiderar, däribland kommunaliseringen av 900 lägenheter och 0-alternativ vid renovering i Hammarkullen, stopp på ombildning av 450 lägenheter och stopp på utförsäljningar i Rannebergen. Detta är exempel på vad vi kan göra när vi går samman.

Luleå:

Sexism och rasism: Hur hänger de ihop och hur kan det stoppas?

Tisdag den 27 februari kl 18:00.

Plats: Partilokalen.

För mer info: 073-053 68 84.

Sundsvall:

Inför 8 mars: Kvinnokampen idag Söndag den 25 februari kl 18:00.

För info om plats: 070-363 60 87 / 070-227 42 21.

Örebro:

För info: 070-536 43 17.

Södertälje:

För info: 073-740 39 54.

Malmö-Lund: För info: 070-885 44 86.

Stockholm/Haninge: RS inför valrörelsen i Haninge Alla Stockholms och Haninges partiföreningar Tid: Torsdag den 1 mars kl 18:30 Plats: Partilokalen.

För mer info: 070-326 65 94.

Borås:

Situationen i Baluchistan Tid: Onsdag den 28 februari kl 18:00.

Plats: Kulturhuset.

För mer info: 070-396 47 83.

Stöd RS och Offensiv

H

ittills har drygt 29 procent av målet samlats in, motsvarande 23 504 kronor. Av det har 10 168 kronor kommit in under den senaste veckan. Vi har även sålt 219 lösnummer av Offensiv denna vecka.

Februari månad är en kortare månad, varför vi behöver öka takten månaden ut. Det innebär således välorganiserade aktiviteter med ett bra deltagande, men man kan vara lite kreativ också!

I Luleå har vi till exempel sålt solidariska semlor för att såväl samla in pengar som att uppmärksamma hur politiker som kommunalstyrelsens ordförande, Niklas Nordström, tjänar flera

gånger mer än vad vanliga arbetare gör. RS står för politiker på arbetarlön – våra valda representanter tar inte emot arvoden. Detta är bara en av anledningarna till att rösta på RS i valet.

Stöd vår ekonomikampanj! Skänk med Swish till 123-240 32 85 eller sätt in pengar på PlusGiro 87 96 49-2. Du kan också bidra med SMS genom att skicka ”Offensiv 50” till 72550. Tack! ■

Procent av mål

Norrbotten Västerbotten

Totalt

29% 23 504 kr

Mellannorrland Stockholm Mellansverige

2 856 kr 0 kr 4 100 kr 11 574 kr 777 kr

Västsverige

3 330 kr

Sydsverige

60 kr

Göteborg:

RS inför valet Tid: Onsdag den 28 februari kl 18:00.

Plats: RS Bokcafé.

För info om tema: 073-501 21 37.

Umeå:

För info: 079-340 59 97.

Eskilstuna:

För info: 073-373 33 61.

Karlskoga:

För info: 073-310 70 87.

Svaret är socialism

Kapitalismen måste avskaffas för att ge plats åt ett socialistiskt samhälle. Om detta handlar Svaret är socialism.

Pris: 50 kronor + porto

• Skrota det segregerade skolsystemet. Bra, enhetlig utbildning till alla.

• Ökad lärartäthet och fler specialpedagoger.

• Kasta ut vinstintresset. Återförstatliga skolan.

Klimat- och miljöhot • Stoppa gruvbolags och fossilföretags rovdrift. Offentligt ägande av naturresurserna.

• Massiva, offentliga klimatinveste­ringar i avgiftsfri lokaltrafik, utbyggd tågtrafik och energieffektiviseringar. Omställning till förnyelsebar energi nu!

• Avveckla kärnkraften.

• Kapitalismens vinstjakt förstör miljön – för en global planerad ekonomi för hållbar utveckling i samklang med djur och natur.

Rusta upp välfärden • Kasta ut riskkapitalisterna från välfärden – riv upp privatiseringarna.

• Stoppa nedskärningarna i skola, vård och omsorg – mer pengar till kommuner och landsting. 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.

• Välfärden ska styras demokratiskt av anställda, brukare och anhöriga.

• För landsomfattande protester mot regeringens högerpolitik med fackföre­ningar, nätverk, pensionärsorganisationer med flera.

• Omedelbar höjning av pensionerna – riv upp pensionsuppgörelsen.

Antirasism & asyl •R iv muren mot flyktingar. Återinför rätten till asyl, permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

• Stoppa jakten på och utvisningar av flyktingar.

• Gemensam kamp för avtalsenliga löner, fasta jobb, bostäder, vård och utbildning för alla.

• Organisering på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden mot rasism och nazism.

• Internationell solidaritet med arbetare och fattigas kamp och uppror mot förtryck, terrorism och krig.

Bostadskrisen • Nej till utförsäljning av allmännyt­tan, ombildningar och marknads­hyror. Stoppa skattediskrimineringen av hyresrätten. Bostad är en rättighet – ingen handelsvara.

• Rusta upp förorten – jobb, bostäder, skola, service och fritid.

• Förstatliga byggbolag och banker för klimatsmarta renoveringar utan ­hyreshöjningar samt bygget av 71 000 billiga hyresrätter per år.

Likaberättigande • För ett socialistiskt samhälle utan klasser, könsmaktsordning, rasism, heteronorm, hederskultur och andra hierarkier.

Socialistisk feminism

Kämpande fackföreningar

• Kvinnors och hbtq-personers rätt till sina kroppar.

• Inför samtyckeslag och mer resurser mot mäns våld mot kvinnor.

• Kvinnokamp för utbyggd välfärd, mot diskriminering och sexism.

• Arbetarkamp för högre löner, bättre arbetsmiljö och försvar av jobben. Använd strejkrätten – låt företagens vinster betala.

• Facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.

• Avtalen ut på omröstning – för lokal strejkrätt.

•D emokratiska fackföreningar. Nej till pampstyre och lyxliv; valda representanter på arbetarlön.

Trygga jobb • Stoppa lönedumpning via privatiseringar, bemanningsföretag, ”ungdomsavtal” och papperslösa.

• Kollektivavtal till alla. Skrota Fas 3 och RUT. Minst 22 000 kronor i grundlön för ett heltidsjobb. Fasta jobb och rätt till heltid.

• Återställ 90 procents ersättning i a-kassa och sjukförsäk­ring. Stoppa jakten på arbetslö­sa och sjuka.

• Arbete åt alla. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Nytt arbetarparti & socialism • För ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan ge lågavlönade en röst.

• Rättvis fördelning av samhällets resurser. Låt de rika betala.

• Förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska styre och kontroll.

• Skrota kapitalets krisande EU och EMU. • För en demokratiskt planerad ekonomi i en socialistisk värld. ■

SOCIALISTISKT

En skola för alla

• Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap.

• Stoppa vapenexporten. Förstatliga krigsmaterielindustrin under löntagarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandla till civil produktion.

• Enad, global kamp mot militär upprustning och imperialismens plundringar och krig.

PROGRAM 2018

Nej till militarismen

BRÄNNANDE

22 FEBRUARI 2018 # 1 289

Frige Zahid Zahid Baloch, politisk flykting från Baluchistan och tortyroffer samt medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, arresterades vid en inre gränskontroll i torsdags den 15 februari kl 15.00.

OFFENSIV

offensiv@socialisterna.org

Z

ahid är politisk flykting från Baluchistan och ett tortyr­ offer med dokumenterade skador efter att misshandel och sexuellt våld utförts av den pakis­ tanska militären, som ockuperar Baluchistan. Zahid dumpades av militären i tron att han hade avlidit av sina skador.

Hans fall är välkänt bland människorättsaktivister i både Baluchistan och internationellt. Ef­ ter att han anlände till Sverige

har hans fall diskuterats i FN:s människorättsfullmäktige, och han är en välkänd politisk aktivist in­ ternationellt. Om bara tre veckor har han rätt att söka asyl i Sverige enligt Dublinförordningen efter ett tidigare avslag i Norge.

Zahid Baloch är medlem i Rättvi­ separtiet Socialisterna och är en väletablerad och känd aktivist som varit talare på en rad manifesta­ tioner, till exempel Black Lives Matter, för rätten till asyl, mot ra­ sism, i solidaritet med arbetarkam­ pen globalt, med mera. Han är so­ cialt engagerad och förtroendevald i Hyresgästföreningen i sitt område och därmed en populär individ i området inom såväl föreningslivet som bland barn och unga.

Den 16 februari hade Zahid Ba­ loch ett inbokat läkarbesök hos sin hjärtläkare som Migrationsverket ställde in. Zahid har haft två hjärt­

infarkter de senaste tre åren som ett resultat av tortyren och går på regelbundna kontroller. Han tar 15 mediciner på en daglig basis.

Rättvisepartiet Socialisterna har genomfört två demonstrationer utanför förvaret, direkt på torsda­ gen med krav att Zahid ska släppas fri och att han ska få ta sin medicin och träffa läkaren.

Teamledaren på förvaret vid Migrationsverket i Kållered hade beslutat att Zahid inte får ta emot besök och att medlemmar i RS inte fick överlämna medicinen. Det tog tre timmar av högljudda demon­ strationer innan vi fick lämna över medicinen, men trots det förvägra­ des Zahid sin medicin i ytterligare fyra timmar.

I måndags, den 19 februari, sam­ lades 60 medlemmar och sympati­ sörer i Rättvisepartiet Socialisterna på nytt utanför förvaret då de hade

Utvisa inte Zahid! Frige Zahid! Asyl i Sverige för Zahid!

förvägrat Zahid hans besök hos psy­ kolog som han gått till varje vecka sedan tre år tillbaka för att bearbeta sina trauman från tortyren.

Under lördagen fick medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna träffa Zahid. Han berättar för Johannes Lundberg att han inte har sovit på 35 timmar. Han är mycket rädd för vad som kan hända.

– Att låsas in i trånga utrymmen ger mig ångest och känslan av att åter vara i tortyrcell, säger Zahid.

– Jag återupplever misshandel, sexuellt våld och elchocker varje gång jag stänger mina ögon.

Han förvägras ännu att träffa sin hjärtläkare och psykolog som han har träffat varje vecka hos Röda Korset sedan han kom till Sverige för tre år sedan.

– Zahid bryter ihop flera gånger under vårt två timmar långa möte, samtidigt som han känner stödet och solidariteten från kamrater och vänner här och internationellt, säger Johannes Lundberg. ■

Från förvaret berättar Zahid på nytt sin hjärtskärande historia om tiden i Pakistans tortyrcell.

Fler, större demonstrationer kommer om Zahid inte frisläpps.

Vad kan du göra?

Ta bilder till stöd för Zahid. Sprid till så många som möjligt.

Skicka tillsammans med tre krav – Utvisa inte Zahid! Frige Zahid! Asyl i Sverige för Zahid! – till: Migrationsverkets ledning: migrationsverket@migrationsverket.se Utlendingsdirektoratet i Norge: udi@udi.no

Migrationsministern: justitiedepartementet.registrator@regeringskansliet.se Rättvisepartiet Socialisterna: rs.gbg@socialisterna.org

Baluchistan har ockuperats av Pa­ kistan sedan 1948 och sedan dess har 20 000 människor försvunnit, 10 000 av dem sedan 2001. Bara i november 2017 försvann 70 per­ soner.

Upptäckten av mördade, stym­ pade kroppar av saknade personer har pågått under tio år. De tillhör alla politiska- och människorätts­

aktivister bortförda av den pakis­ tanska militären, på samma sätt som Zahid. Många som förs bort och torteras återfinns aldrig.

Zahid har fått avslag på sin asyl­ ansökan i Norge, men lyckades fly till Sverige där han hoppas få öpp­ na sitt asylfall den 9 mars.

Skulle Zahid utvisas till Norge innebär det en stor fara för hans liv då Norge utvisar till Pakistan.

Den pakistanska staten har full koll på Zahid Baloch politis­ ka aktivitet i exil. För ett år sedan misshandlades hans far svårt av militären, vilka ställde frågor om sonen efter att Zahid hade talat på en manifestation för Baluchistan i Borås. ■

Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ett socialistiskt samhälle, mot högerpolitikens fortsatta härjningar.

Bli medlem du också!

Foto: Natalia Medina

Gå med i

–D

e klädde av mig na­ ken, krossade mina fotleder och bröt mina fingrar. Jag har 32 stygn på ryggen, ärr i ansiktet och på hu­ vudet efter tortyren. Bara den som upplevt detta kan förstå. Det var mina värsta dagar i livet. Men jag överlevde, mina två morbröder och tre kusiner mördades, berättar Zahid Baloch.

Zahid spenderade tre måna­ der i tortyrcell och vittnade om en brutal behandling med elchocker, sexuellt våld och förnedring. Men

han överlevde, även om han vak­ nar varje natt skrikandes över att återuppleva tortyren i sina dröm­ mar.

Zahid kommer som flykting från ett av världens mest slutna områden, Baluchistan, där varken journalister eller människorättsor­ ganisationer tillåts att verka.

Ring 08-605 94 00 eller skicka e-post till rs@socialisterna.org för att veta hur.

PRENUMERERA PÅ

Genom att prenumerera på Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv stödjer du vår kamp mot nedskärningar, sexism och rasism och får rapporter om kamprörelser i Sverige och i världen för endast 40 kronor i månaden via autogiro.

[

Prenumerationsärenden: E-post: prenumerant@socialisterna.org Tel: 08-605 94 03 • Adress: Tidningen Offensiv, Box 73, 123 22 Farsta

[

Foto: Sari Hevosaho

Torterad i Baluchistan