Offensiv 1296

12 april 2018 / # 1 296 / Pris: 20 kronor / Månadspren: 40 kronor

Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning

Stoppa utvisningarna

till krig och terror

socialisterna.org @offensiv RattvisepartietSocialisterna rs_offensiv

AKTUELLT KAMPANJ

För en kämpande Hyresgästförening

7 6

NKS – allt blev fel

Pragvåren 1968 tände hoppet

12-13

– läs mer på sid 2, 3 och 5

Lägg ned Akademien

Hur stark Metoo var märks nu i det stegvisa sönderfallet av Svenska Akademien.

Efter de 232 år som detta feodala sällskap har funnits, beskrivet som ”mellan hovet och gud”, lyckades den globala Metoo-rörelsen genom sitt kollektiva agerande ge styrka till de arton offren att vittna, vilket spräckte den

maktfullkomliga, korrupta, patriarkala bubblan.

RS/Offensiv kräver att Svenska Akademien läggs ner och att alla dess tillgångar omedelbart överförs i samhällets ägo för att under demokratiska former användas till vård för offer för sexuellt våld och till kultursatsningar för lågavläs mer på sid 16 lönade.

Danmark laddar för storkonflikt

Stöd RS/Offensiv – Ge ett bidrag!

Plusgiro: 87 96 49-2 Swish: 123-240 32 85 SMS: 72550 t ex: Offensiv 50

Posttidning A

8-10

OFFENSIVS STÅNDPUNKT

12 APRIL 2018 # 1 296

2

SKAMLIGT UTSPEL AV LÖFVEN I

Jimmie Åkesson förklarade för sin del redan innan Löfvens senaste utspel att Sverigedemokraterna nu ligger närmare Socialdemokraterna än hela Alliansen och särskilt Centerpartiet i migrationspolitiken (Dagens Industri den 2 april), något han menade kan få ”konsekvenser” efter valet.

Samtidigt som vare sig Löfven eller Åkesson ägnar en enda tanke åt den rädsla för att deporteras som lett till så många självmord bland unga afghaner, kan det vara intressant att veta att Frankrikes nationella asyldomstol den 9 mars på grundval av EU:s och FN:s årliga bedömningar av säkerhetsläget beslutade att stoppa en utvisning till Kabul, med hänvisning till det urskiljningslösa våld som gör staden till landets farligaste.

Flyktinggruppernas riksråd (FARR) reagerar också starkt emot att man nu försöker påskynda utvisningar av dem som eventuellt skulle kunna räddas till somma-

K Foto: Arne Johansson

en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter ett år efter terrordådet på Drottningggatan i Stockholm den 7 april signalerar statsministern Stefan Löfven nya åtgärder för att påskynda utvisningar av papperslösa som har nekats asyl. Vi går uppenbarligen mot en valrörelse där anpassligheten till SD-mobbens tjut får S-toppen att överge alla humanitära ideal.

Löfvens utspel om att fler måste lämna landet kopplas till ett utredningsförslag som närmast luktar nya koncentrationsläger. Att det gjordes på terrordådets årsdag innebär ett skamligt hån mot den starka humanitära reaktionen efter dessa.

– Vi har precis tagit emot en utredning som föreslår avresecentrum, att fler ska hänvisas till en begränsad geografisk yta där de ska vara om de har fått nej. Att vi har bättre koll helt enkelt. Förvarsplatserna har vi redan byggt ut, men vi kan komma att behöva fler, säger statsministern i ett uttalande till DN som uppenbarligen ger tummen upp till förslaget.

I DN-intervjun erinrar sig till och med Löfven själv att människor mitt i terrorns kaos svarade med en gemenskap ”tvärt emot den rädsla och splittring terroristerna vill skapa”. Detta sägs samtidigt som han själv utan att blinka går terroristernas ärenden genom att i upptakten till årets valrörelse åter trampa på solidariteten med de allra mest utsatta och polarisera samhällsklimatet genom att späda på främlingsrädslan.

KRISDEMOKRATERNA OCH BERT KARLSSON

ren av det lagförslag om möjlighet att få stanna som Miljöpartiet har fått med sig regeringen på. ”Det är orimligt att regeringen med ena handen föreslår ny lagstiftning som erkänner att den här gruppen har behandlats illa och bör få en ny chans – och med andra handen skyndar på utvisningarna av samma grupp. Avblås denna utvisning nu och ompröva Afghanistan-politiken!”, skriver FARR. Aftonbladets ledarsida varnade redan efter Magdalena Anderssons uttalande om att bidrag till tiggare kan vara att stödja människohandel och Stefan Löfvens ovilja att utesluta militära insatser i förorten för att ”S-retoriken kan ge Sverige frostskador”. Att det än så länge hörs få kritiska röster från socialdemokratiska medlemmar och sidoorganisationer tyder samtidigt på en skrämmande normalisering av regeringens flyktingfientliga kampanj.

andra myndigheter, där takten har tredubblats sedan årsskiftet. Överallt hittas enligt tidningen de som arbetar svart med löner ända ned till tolv kronor per timme. Av dessa, som i hög grad har rekryterats av maffialiknande bemanningsföretag, var 25 procent papperslösa som hade nekats asyl.

Hela kedjor hittas, där till exempel polska underleverantörer plockar in folk från Uzbekistan och Mongoliet, som jobbar för 30 kronor i timmen.

Det pågår enligt en teamledare på Arbetsmiljöverket ”ett fruktansvärt cyniskt utnyttjande av människor”. Men den här kampanjen handlar inte om att skydda dessa människor från en slags slavhandel, som exploderade sedan Alliansregeringen beslutat uppmuntra en arbetskraftsinvandring genom att lyfta bort kravet på gällande arbetstillstånd för att någon skulle kunna få en A-skattsedel.

Dessvärre handlar det inte bara om retorik, utan om att allt fler papperslösa faktiskt grips. Även på arbetsplatserna har myndigheterna inlett en intensifierad jakt på papperslösa.

En artikel på DN Ekonomi den 9 april talar om att regeringen och myndigheterna sedan terrordådet förra året bedriver ett ”veritabelt krig mot arbetsmarknadens brottslingar”. Under de senaste 14 månaderna har 400 razzior och tillslag gjorts mot osund konkurrens i ett samarbete mellan Gränspolisen, Arbetsmiljöverket, Skatteverket och

Gentemot detta kräver Rättvisepartiet Socialisterna en amnesti för de unga afghanerna och andra gömda flyktingar från krig, terror och katastrofer. Parat med en i övrigt fackligt kontrollerad arbetskraftsinvandring skulle många som idag saknar alternativ till att leva som ”svartjobbare” få ett eget intresse av att kämpa tillsammans med facken för den lika lön för lika arbete som självklart ska gälla och ge dem ett anständigt liv, samtidigt som polisens resurser skulle frigöras för kampen mot den verkliga brottsligheten. ■

ristdemokraterna, eller Krisdemokraterna som partiet rätteligen bör heta, hoppas att Bert Karlsson ska bli den frälsare som ska rädda partiet kvar i riksdagen. Det är en desperat åtgärd från ett parti som gör allt för att behålla de nära 12 miljoner kronor i statligt partistöd som riksdagsplatserna årligen ger dem.

Kristdemokraterna, som alltid har befunnit sig långt ut på Alliansens högre flank, har flyttat sig allt mer högerut. Idag är partiets ”okristliga” politik och retorik en blåkopia av Sverigedemokraternas. Enligt KD-ledaren Ebba Busch Thor är Sverigedemokraterna ”inget rasistiskt parti”.

I likhet med Moderaterna drömmer KD om att de två tillsammans med SD ska kunna bilda en mörkblå regering. Denna reaktionära dröm är också Bert Karlssons.

Med hjälp av högerpopulisten och sexisten Bert Karlsson ska KD både bygga broar till SD och vinna över en och annan SD-väljare. Det, plus stödröster i riksdagsvalet från Moderaterna, ska enligt Ebba Busch Thor hjälpa detta ”krisande parti att få 8 procent i höstens val”, enligt Expressen den 23 februari.

Ett hemskt och högst osannolikt scenario. Tack och lov.

K

nappt hade Bert Karlsson börjat som KD-konsult innan han började inleda samtal med SD-ledaren Jimmie Åkesson. ”Moderater och KD kommer att gå ihop med SD, hoppas jag”, sa han efteråt. Kommentarer överflödiga.

“Bert Karlsson kom till Busch Thors förvalsturné och startade med att förklara att han är antifeminist. ‘Feminister är bara såna här akademikertanter’” (Sydsvenskan den 5 april). KD-ledarens enda kommentar efteråt var ”Bert är Bert”.

Förutom det har Bert Karlsson startat en ny Youtubekanal, ”Berts värld”, där nivån på de så kallade ”skämten” är lägre än låg. Precis som den stormrike Trump påstår mångmiljonären Bert Karlsson att han ”är folkets man”.

Under de senaste åren har han och sönerna tjänat hundratals miljoner på att parasitera på flyktingars behov av boende. Under 2015 och 2016 gjorde Bert Karlssons barns bolag, Jokarjo, vinster på drygt 198 miljoner kronor – motsvarande 275 000 kronor per dag – på sina flyktingboenden.

När det inte längre går att tjäna lika mycket på flyktingarna går Bert Karlsson, och KD, i bräschen för massutvisningar och hårdare gränskontroller samt talar om att flyktingmottagandet har skapat ”en värderingskris”. Det är svårt att hitta ett värre borgerligt kräkmedel än detta. ■

Lärarförbundets undersökning visar att 58 procent av fritidspersonal har för hög arbetsbelastning. 14 procent har ”alldeles för hög” (skärmdump Lärarnas tidning den 10 april).

Veckotidningen Offensiv ges ut av Rättvisepartiet Socialisterna • Postadress: Box 73, 123 22 Farsta • Telefon: 08-605 94 00 • E-post: offensiv@socialisterna.org • Prenumerationsärenden: 08‑605 94 03 / prenumerant@socialisterna.org • Hemsida: www.socialisterna.org • Ansvarig utgivare/chefredaktör: Arne Johansson • I redaktionen: Per Olsson (redaktionssekreterare), Elin Gauffin, Sebastian Olsson, Natalia Medina och Robert Bielecki • Prenumerationer: Helår 480 kr, nio månader 360 kr, halvår 240 kr, kvartal 120 kr, månad 40 kr • PlusGiro: 87 96 49-2 • Swish: 123-240 32 85 • Tryck: V-TAB, Västerås 2018 • Miljöcertifierad enl ISO 14001, cert nr 1410718 • ISSN: 0348–5447

KAMPANJ

12 APRIL 2018 # 1 296

3

– Jag blev engagerad i de här frågorna från första början för att jag var lärare för många av dessa barn.

Jag har följt deras asylprocesser med förskräckelse. Den nya flyktinglagen är ett svek. Sverige följer inte längre de demokratiska rättigheterna.

Protester begränsade ny massutvisning Över hundra personer samlades under måndagen för att protestera mot nya avvisningar av ensamkommande från Afghanistan. Omkring 30 hotades av utvisning, men på grund av pressen minskades antalet till sex.

RS GÖTEBORG

rs.gbg@socialisterna.org

– Jag har fått ett avslag, men drömmer om ett uppehållstillstånd. Det är det enda jag tänker på. I skolan får jag lära mig matematik, svenska, engelska, historia musik, och idrott. Men det hjälper mig inte om jag inte får stanna.

Därför känns skolan ganska meningslös just nu.

– Jag är här för att jag vill stoppa utvisningarna till Afghanistan, som inte är ett säkert land. Varje gång som det varit försök till att stoppa utvisningar har jag varit här och protesterat tillsammans med andra, både svenskar och afghaner, berättar Alireza, en av de protesterande, och fortsätter:

Alireza.

Sofia, som är lärare i svenska som andraspråk, deltog också i protesten och berättar: – Jag känner ganska många här på protesten; jag har varit lärare till Sara och Hamid som organiserar sittstrejken i Göteborg, som går från Järntorget till Migrationsverket varje fredag.

Sofia.

Nasrullah var en av de som skulle ha utvisats, men som tack vare protesterna undvek detta hemska öde.

Till Offensiv berättar han: – Den 4 april fick jag beskedet om att jag skulle utvisas. Jag mådde jättedåligt, hade ont i magen, i huvudet och i hela kroppen. Polisen kom och slängde mig i en fängelsehåla i Jönköping. Där satt jag i 22 timmar på en tunn madrass på ett hårt golv.

Innan jag blev tagen av polisen rapporterade jag in mig en gång i veckan för att de skulle ha koll på mig.

– Jag mår inte bra. Även om jag blev släppt nu måste jag fortfarande anmäla mig hos polisen varje vecka. Personalen som jobbar här på förvaret har sagt att de kanske tar tillbaka mig hit och utvisar mig med tvång.

Nasrullah berättar att han är överraskad över att han släpptes.

Han undrar varför de andra sitter kvar och är ännu jätterädd för att de ska hämta tillbaka honom.

Nasrullah har hört om protester som har lyckats stoppa utvisningar. Det har varit både protester utanför förvaren, men framför allt tänker han på de piloter i Tyskland som vägrade lyfta sina plan. ■

Nasrullah.

Foto: Anders Wemmert

Solidaritetsaktioner mot deporteringar landet runt

Även Lund slöt upp.

Foto: Elin Gauffin

Foto: Matilda Eriksson

Solidaritet i Luleå.

Abbas i Stockholm.

Stockholm: En solidaritetsdemonstration anordnades i Centralstationen i Stockholm. Vi pratade med Abbas, en av de som protesterade: – Jag fick uppehållstillstånd för ett år sedan, men jag är arg och ledsen för andras avslag. Många afghanska killar försöker vara glada och snälla, men de är jättedeprimerade. Därför bestämde jag mig för att vara så aktiv jag bara kan i kampen.

– Jag är uppvuxen i Afghanistan och jag vet hur det är där. I den by där min mamma och syskon fortfarande bor är det otroligt svårt för kvinnor och de kan inte röra sig ut från byn på grund av talibanerna. Polisen trakasserar oss hazarer ständigt. Politiker som gör avtal säger att det är säkert, men har själva en massa livvakter.

– Jag skulle önska att många fler

kom till protesterna för de ensamkommande här i Sverige Luleå: Det var inte bara i Kållered det protesterades mot försöket till massutvisning i måndags. Låt oss Leva-Ung i Sverige Luleå samlade omkring 20 personer, framför allt ungdomar, i en symbolisk sittstrejk på Storgatan alldeles intill huvudbusshållplatsen Smedjegatan. Talkörer som ”Vi står, vi står, vi står inte ut – utvisningarna måste ta slut” kombinerades med korta tal.

Sittstrejken kommer att fortsätta på fredag på Luleå Gymnasieby.

Lund: Cirka 50 personer samlades utanför Centralstationen för att manifestera mot deportationerna till Afghanistan från förvaret i Kållered. ■

Intervjufoton: David Lindquist

O

mkring klockan 17 kom en vit stor buss tillhörade Interbus, och aktivister ringde till företaget för att protestera mot att deras buss skulle användas i en deportation.

Därefter försökte runt 40 personer att blockera vägen, varav två kedjade sig fast i en av Västtrafiks bussar mitt i korsningen för att de-

portationsbussen inte skulle kunna köra därifrån. Det tog inte lång tid för polisen att bryta upp blockaden och möjliggöra för bussen att köra till flygplatsen Landvetter.

Tack vare överklaganden och protester lyckades asylaktivister ändå stoppa utvisningarna av alla utom sex personer. Pressen på Interbus gjorde att chefen på bolaget lovade en av aktivisterna att de skulle se över sin ”policy gällande denna typ av körningar”.

Foto: Sittstrejken i Göteborg

Foto: Matilda Eriksson

Protester och kamp lönar sig.

INRIKES

12 APRIL 2018 # 1 296

4

”Kommuner placerar på vandrarhem” Haninge kvinnojour försöker ha möten med alla politiker för att presentera sina krav inför valet. Det är inte alla partier som har nappat, men Rättvisepartiet Socialisterna tycker att det är jätteviktigt och lät vårt medlemsmöte den 5 april fyllas av detta.

En nybyggd etta i Vegaområdet i Haninge har en hyra på 9 000 kronor/månad. Ofta har de betalningsanmärkningar, eftersom mannen kan ha utövat ekonomiskt våld och tvingat henne att ta lån i sitt namn.

2) Kostnader för fritidsaktiviteter ska inkomstprövas. Skolan ska tillhandahålla matsäck vid utflykt.

Det är en skärande klassorättvisa att inte alla barn har råd med till exempel fotboll som kan kosta flera tusen eller att de inte kan följa med på utflykten för att mamma inte har råd med maten.

3) F örskolan och skolan ska aktivt arbeta med attityd- och värdegrundsfrågor.

Inte minst metoo-­u ppropet #tystiklassen visade på behovet.

ELIN GAUFFIN elin.gauffin@socialisterna.org

S

Annelie Dahlberg är anställd på kvinnojourens skyddade boende.

De tillhandahåller 17 sängplatser.

Ofta kommer kvinnorna från olika delar av landet eftersom det är för farligt att bo kvar i sin egen kommun. Jouren hjälper kvinnorna med kontakter med socialtjänsten, arbetsförmedlingen, kuratorer, polisen, barnomsorgen, advokater med mera. De kan ordna barnvakt och följa med och handla.

Kvinnojoursrörelsen startade på 1980-talet som en ideell rörelse utanför statens ansvar, eftersom

Kim Loed (t.v) och Sanna Holm (t.h) berättade om kvinnojourens arbete och utmaningar.

samhället inte tog något ansvar för misshandlade kvinnor. Nu har rörelsen genom hård kamp lyckats få samhället att ta ansvar, så det är socialtjänsten som betalar för placeringarna på kvinnojouren.

Förut var det alltid fullbelagt, men nu märks en annan tendens.

Våldet har på inget sätt minskat, men kommunerna väljer att placera utsatta kvinnor och barn på vandrarhem istället. Det är billi-

gare, eftersom det inte ingår något stöd för kvinnorna där. Annelie Dahlberg underströk hur olämpligt ett boende på vandrarhem bland samhällets utslagna är för en traumatiserad kvinna.

Kim Loed är ordförande för Haninge kvinnojour. Hon underströk bland annat att mäns våld mot kvinnor finns i hela samhället från toppen till botten, men det syns inte lika mycket bland mer välbe-

ställda kvinnor eftersom de har lättare att ta sig ur det.

De krav som kvinnojouren för fram i valet är: 1) Från skyddat boende till eget boende.

Det råder en fruktansvärd brist på lägenheter och misshandlade kvinnor har väldigt svårt att komma ut från det skyddade boendet. Ofta har de inte den inkomst som krävs.

Foto: Lina Rigney Thörnblom

anna Holm började med att berätta om tjejjourens verksamhet. Genom samtalen (de erbjuder chatt, mejl och telefonsamtal), besök på skolor, självförsvarskurser med mera bekräftar jouren bilden av att många tjejer lider av ångest, relationsproblem och självmordstankar. Förra året hjälpte Haninge tjejjour 127 tjejer. Deras slutsatser är att den psykiska ohälsan bland unga tjejer till stor del beror på pressen att alltid visa upp sig som ”perfekt” i sociala medier, pressen att ha högsta betyg och att vi har ett väldigt individualistiskt samhälle.

I den diskussion som följde var många av RS:arna inne på att det finns ännu mer saker som behöver krävas, även om det så klart är bra att lyfta några huvudfrågor. Det var frågor som säkrare finansiering för kvinnojouren och om behovet av vårdinsatser, eftersom en av de viktigaste sakerna för att ta sig ur misshandelsförhållanden inte enbart är materiella, utan långvariga terapisamtal då kvinnan kan vara nedbruten av psykisk misshandel uppblandat med kärleksband som är svåra att ta sig ur.

I slutet av mötet gick Kvinnojouren med på att återigen titta på den kravlista på 19 krav som RS har lagt fram i Haninge kommunfullmäktige på åtgärder mot våld mot kvinnor (varav fyra är genomförda) för att se vilka som måste uppdateras. Vi återkommer med den uppdaterade listan och nya tag i kampen mot mäns våld. ■

”Eskilstuna-modellen” mot romer snart riksomfattande? ”Räkna med S-förslag mot tiggeriet före valet”, skriver Mats Knutson, inrikespolitisk kommentator på SVT. Han tror att efter misslyckandet i moderatstyrda Vellinge kommer den så kallade ”Eskilstuna-modellen” att bli vägledande.

CHRISTER BERGSTRÖM RS Eskilstuna

T

idigare har Vellinge kommun i Skåne försökt införa ett förbud mot tiggeri i de lokala ordningsföreskrifterna, men stoppades av länsstyrelsen. Nu görs ett nytt försök av de styrande i Eskilstuna (S, M och C) som har kommit på ett sätt att kringgå länsstyrelsens beslut: De vill att det ska bli obligatoriskt för tiggarna att söka polistillstånd, och får de inte det kan de avlägsnas med stöd av den lokala ordningsstadgan.

Kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Jimmy Jansson kallar romerna för ”problemet”. Åtminstone är det så det kommer att tolkas av rasisterna. Att man måste

väga sina ord på guldvåg när man pratar om folkgrupper som i historien varit utsatta för stor förföljelse – såsom romer och judar – är uppenbarligen inget för Jimmy Jansson.

Förbudsivrarna avslöjar själva att det riktas mot just romerna – inte mot tiggeri som sådant. Lars G. Linder, socialdemokratisk vice ordförande i Eskilstunas Barn- och utbildningsnämnd, åberopar en artikel av den tidigare PR-konsulten Daniel Färm med den falska rubriken ”Nio vänsterargument för att stoppa tiggeriet”.

Men det är inga ”vänsterargument”. Istället är Daniel Färms

artikel totalt avslöjande. Artikeln tydliggör att det inte handlar om tiggeri, utan att förbudsivern riktar sig mot just romer, med formuleringar som att tiggeriet ”undergräver tilltron till den fria rörligheten inom EU”, ”de EU-migranter som kommer hit för att tigga”, ”människor från Rumänien och Bulgarien”.

Det finns ju nämligen många av andra nationaliteter (exempelvis svenskar) som tvingas tigga för sitt uppehälle – det har det alltid funnits, och de har blivit fler på grund av den förda klasspolitiken.

Då detta underblåser antiziganismen kommer det med största sannolikhet att leda till att vårt samhälle drabbas av mer rasistiskt våld. Det lär oss historien. Läs Gellert Tamas bok Lasermannen om hur John Ausonius triggades till mord och mordförsök på invandrare av just ”problembeskrivning av invandringen” som det höger-

RS kommer att kampanja mot Eskilstunas föreslagna tiggeriförbud.

populistiska partiet Ny Demokrati (med Bert Karlsson) förde fram.

Förra veckans mordförsök mot en romsk man i Stockholms tunnelbana är en varningssignal som vi måste ta på allvar. Än så länge

är politikernas tiggeriförbud i Eskilstuna ute på remiss. Det krävs starka protester för att avslöja politikernas lek med elden. I Eskilstuna förbereder Rättvisepartiet Socialisterna en kampanj mot detta. ■

12 APRIL 2018 # 1 296

Staten erkänner åldersbedömningar baserade på ”fel” underlag, men fortsätter utvisa för ”trovärdig” politik.

I korthet

5

Våldsutsatta kvinnor ingen prioritet

P

Foto: JKF PHOTO

atriarkat Många av Sveriges kommuner bortprioriterar arbetet med våldsutsatta kvinnor. Sex av tio kommuner har inga mätbara mål för arbetet med kvinnor utsatta för våld, och hälften av alla kommuner vet inte hur många kvinnor i kommunen som har utsatts för våld i nära relationer eller vilka deras skyddsbehov är. Det larmar Unizon, riksförbundet för Sveriges tjej- och kvinnojourer, om i en ny granskning.

– Arbetet är inte prioriterat. Det är oorganiserat och faller på eldsjälar. Kommunerna har ett ansvar som de måste ta varje dag, de måste mäta att medarbetarna gör det de ska.

Arbetet måste följas upp, det räcker inte med policys som ligger på en hylla någonstans, säger Unizons generalsekreterare Olga Persson till SVT Nyheter den 9 april.

Var tredje socialchef saknar dessutom helt utbildning om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Åldersbedömning utan underlag Förra veckan erkände Socialstyrelsen att de ”räknat fel” i rapporten som används som underlag för de medicinska åldersbedömningarna av asylsökande. Socialstyrelsen fortsätter ändå betrakta metoden de har rekommenderat, magnetröntgen av knät, som ”lovande”.

LIV SHANGE MOYO

rs.lulea@socialisterna.org

R

ättsmedicinalverket (RMV) fortsätter att bedöma ålder med meningslösa siffror som grund. Migrationsverket fortsätter att ge avslag. Gränspolisen fortsätter att tvångsutvisa. Regeringen fortsätter att stämpla människor på flykt som terrorister. Förruttnelsen i svenska staten fortsätter i väntan på ett uppror för ett mänskligt samhälle.

Under ett års tid har staten använt sig av en ny metod för att i stor skala göra medicinska uppskattningar av ensamkommandes ålder. Redan innan metoden togs i bruk utsattes den för skarp kritik av forskare. Nu har Socialstyrelsen erkänt att den rapport som utgör ett nyckelunderlag för processen med medicinska bedömningar innehåller allvarliga fel. Två professorer i statistik som dömt ut rapporten har efter ett möte med Socialstyrelsen sagt att rapporten genomgående gör ”fel tolkningar av alla siffor”, och att ”siffrorna är meningslösa”.

När regeringen i november

2015 beslutade att stänga gränserna och i praktiken upphäva rätten till asyl blev 18-årsdagen avgörande för om en person på flykt skulle få någon chans att stanna i Sverige.

Migrationsverket fick i uppdrag att göra medicinska bedömningar till en del av sin åldersbedömning av asylsökande barn. När andra läkare vägrade befatta sig med det tvivelaktiga hantverk som medicinska åldersbedömningar är plockades år 2016 RMV in för att bringa Löfvensk ”ordning och reda”. RMV är, precis som Migrationsverket och Socialstyrelsen, en statlig myndighet med uppdrag att verkställa regeringens politik.

RMV:s egentliga uppgift är att hjälpa rättsväsendet med medicinsk kunskap, som DNA-test och fastställande av dödsorsak. Nu skulle RMV, som normalt har haft omkring 10 000 ärenden per år, snabbt hantera medicinska åldersbedömningar av uppskattningsvis 14 000 ensamkommande barn på flykt, ärenden av helt annan natur.

I mars 2017 var RMV igång, och lutade mot Socialstyrelsens rapport hade verket valt att använda sig av en metod som kombinerar magnetröntgen av knä (MR-knä) och tandröntgen.

Syftet med rapporten från Socialstyrelsen, som publicerades i april 2016, var att göra en vetenskaplig jämförelse av olika metoder för att komma fram till vilken metod som var mest rättvisande. Även om rapporten rekommenderade att börja med en pilotstudie av den ”lovande” metoden MR-knä valde RMV

att tillämpa den direkt. Bland annat hävdade RMV i januari 2018 i sitt försvar av åldersbedömningarna att bara ”3 procent av pojkarna” riskerade att bli felaktigt bedömda som vuxna genom MR-knä-metoden – siffror som nu alltså bekräftats som ”meningslösa”.

Rättsodontologen Håkan Mörnstad larmade i november 2017 RMV om ett ”systemfel” – att 17 av 20 andrahandsutlåtanden av verkets bedömningar gjorde motsatt bedömning (alltså ”under 18”).

Efter mötet med de två professorerna erkänner alltså Socialstyrelsen att de ”räknat fel”.

RMV säger sig dock inte se någon anledning att omvärdera sitt metodval. När verket i januari försökte försvara sina åldersbedömningar genom att tala om ”förutsättningarna” för uppdraget sken hopplösheten igenom.

Mellan raderna sägs mer eller mindre att RMV tagit på sig ett ofantligt stort uppdrag, utan att ha personal för att kunna hantera varken dess omfattning eller innehåll.

Metoder finns inte för riktigt säkra uppskattningar av individuell ålder, framförallt inte när en otestad metod appliceras på tiotusentals ungdomar genom en automatiserad matris – en felkonstruerad sådan, kan nu tilläggas! Inte förvånande att flera läkare på RMV hoppat av eller tagit avstånd från hela hanteringen, liksom en stor del av hela läkarkåren.

RS och Offensiv kämpar för amnesti för alla på flykt i Sverige, oavsett ålder. ■

Handels medlemmar vill stoppa hyvling

A

rbetstrygghet En rapport från fackförbundet Handels visar att 90 procent av deras medlemmar vill få ett stopp på hyvlingar, alltså att de anställdas arbetstid skärs ned utan hänsyn till turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, las. Detta även hos de medlemmar som röstar borgerligt. Det skriver Handelsnytt den 4 april.

Handels har tidigare sagt att frågan om att stärka las till att även timmarna på kontraktet omfattas av anställningsskyddet är en av deras viktigaste frågor i valrörelsen.

– Många anställda lever i dag med en intensiv stress över sin arbetssituation och vad den kan få för konsekvenser för privatlivet. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige, säger Susanna Gideonsson, Handels ordförande, till Handelsnytt.

Krävs 41 000 kr/mån för en etta

B

ostadskrisen I Stockholms innerstad krävs det numera en månadslön på 41 000 kronor för att slippa det nya amorteringskravet om du ska köpa en etta. Det är en månadslön som blott 6 000 under 30 år har i Stockholm, och en månadslön som många arbetare aldrig kommer upp till. Det visar en undersökning från Svensk Mäklarstatistik den 6 april.

Det nya amorteringskravet infördes den 1 mars 2018 och har gjort det ännu svårare för unga att flytta hemifrån, särskilt i Stockholm och Göteborg. Där ligger kvadratmeterpriserna på i snitt 89 385 kronor respektive 60 863 kronor.

Dessutom byggs det inte billiga hyresrätter som ungdomar och arbetare faktiskt kan ha råd med utan att tvingas till att ta ut skyhöga lån.

Lägenheter i Alby säljs ut – igen

K

apitalism År 2013 sålde allmännyttiga bostadsbolaget Botkyrkabyggen ut 1 300 bostäder i Alby till Mikael Ahlströms företag Mitt Alby för 700 miljoner kronor, som lovade ”långsiktigt ägande”. Protesterna från de boende var stora mot utförsäljningen, och nu säljer Mitt Alby ut lägenheterna för 1,6 miljarder kronor till det skandalomsusade bolaget D. Carnegie, som är välkända för att fuskrenovera tomställda lägenheter till enorma hyreshöjningar. Michael Ahlström gör alltså en vinst på 900 miljoner kronor på de boendes bekostnad. Det rapporterar SVT Nyheter den 6 april.

– Det kom som en otrolig frustration, många av mina grannar är oroliga, besvikna och ledsna. Man vill inte säga ”vad var det vi sa” men det var det här vi visste skulle hända, det är så fruktansvärt naivt av de ansvariga politikerna, säger Yrsa Rasmussen, boende i Alby, till SVT.

För stora barngrupper – inget görs

F

örskola Trots att sju av tio kommuner har för stora barngrupper har Skolinspektionen blott en gång de senaste sex åren hotat med vite på grund av barngruppernas storlek. Samtidigt går personal på knäna. Det skriver Kommunalarbetaren den 5 april. ■

INRIKES

12 APRIL 2018 # 1 296

6

Fyra av fem som söker sjukersättning får avslag

Nya Karolinska har blivit själva symbolen för den katastrof som nyliberalism innebär för vanligt folk.

Det är tufft för människor som av någon orsak inte längre klarar av sitt jobb och till slut blir utförsäkrade. De får strida länge mot Försäkringskassan och avslagen är vanligtvis formulerade på ett sätt som gör att besluten är omöjliga att överklaga i domstol.

Ofta får personen ifråga också höra skilda uppgifter från olika läkare.

BRITTA BERGGREN

Å

ren 2010-2014 blev 87 000 arbetstagare utförsäkrade och bara några har lyckats att ta sig tillbaka ut på arbetsmarknaden. År 2014 fick 53 procent av de som ansökte om sjukersättning (som tidigare kallades ”förtidspension”) avslag på sin ansökan – idag är siffran uppe i nära 80 procent!

Foto: chispita_666 / Flickr CC

Hösten 2015 uppmanade regeringen Försäkringskassan i ett så kallat regleringsbrev att verka för att antalet nybeviljade sjukersättningar (förtidspension) inte överstiger 18 000 per år under 2016-2020. Men Försäkringskassan ligger långt under målangivelsen. Ifjol beviljades bara 5 700 ansökningar!

Det är ingen risk att folk sjukskriver sig för att bli rika. Om du trots allt beviljas sjukersättning på heltid får du mellan garantiersättningen 9 290 kronor per månad och maxbeloppet 18 399 kronor per månad.

Jag kan bara hålla med Kjell Rautio när han undrar; ”Är det rimligt att Sverige ska ha OECD:s hårdaste krav för att få sjukersättning och att de som trots allt får sjukersättning sedan ska fattiggöras på det sätt som görs idag?” ■

Man måste få vara sjuk.

NKS – allt blev fel Det moderatledda alliansstyret i Stockholms läns landsting har länge fokuserat på privatiseringar och vidlyftiga affärer. Försäljningen av vårdcentralen Serafen till minipris gjorde en del läkare till mångmiljonärer. Förlängningen av en spårvägslinje med ett hundratal meter, den så kallade NK-expressen som kostade en kvarts miljard kronor, och nu Nya Karolinska Solna (NKS) som verkar bli världens dyraste sjukhus. ”Men blev det då i alla fall ett bra sjukhus?”, undrar några fromma själar. Nej, det blev det inte. Det blev ett gigantiskt schabrak till feltänkande, ett lysande exempel på att kapitalismen är en girig best. ÅSA KARLSSON

offensiv@socialisterna.org

F

örr öppnade man ett fönster när det behövdes vädras. I den enorma kloss som ska vara höjden av ny teknik finns inte ett enda fönster som kan öppnas, allt regleras centralt och det fungerar inte. Nu ska en ”odör-grupp” försöka hitta en metod att ta bort lukter i exempelvis operationsrum, kanske med UV-ljus, ingen vet riktigt. Går det att få bort lukten av korruption, månne?

Konsultbolaget PWC, som gavs fria tyglar, tyckte att de var värda 154 miljoner kronor i arvoden under de tre år ”upphandlingsprocessen” höll på. Kanske någon tror att historien om NKS, världens dyraste sjukhus vars byggande kantats av borgerligt skatteslöseri och skandaler, närmar sig sitt slut? Tyvärr har vi bara sett början.

Det som borgerliga landstingspolitiker yrade om som högteknologiskt och nyskapande, världens bästa universitetssjukhus, en stolthet för Stockholm och Sverige, är nu ett gigantiskt svart hål, som likt en gökunge kräver allt mer av de resurser som borde ha gått till vården, något de svårt sjuka barnen och deras föräldrar redan fått känna på.

Många dåliga beslut har drabbat och kommer att drabba med-

borgarna. Bygget har drabbats av förseningar, fördyringar, omfattande korruption och bedrägeriverksamhet – kanske är det dessutom världens största svartbygge.

Byggnads slog larm och det visade sig att minst 51 miljoner kronor hade betalats ut i svarta löner till skumraskföretag och minst två av de ansvariga sitter i fängelse.

I operationsrummen sitter eloch gasuttag för högt upp, korta personer når inte och sladdar hänger i vägen. De stora, specialbeställda 85-tumsskärmarna är felplacerade, så kirurger och anestesipersonal har svårt att se. De klarar inte fuktigheten, ger en fördröjning i bilden som skapar medicinsk osäkerhet, samlar damm och avger för mycket värme.

Operationskläderna, som ska vara de senaste och bästa, är för täta och ger allergiska besvär. Det kommer att kosta fem miljoner att byta ut dem. Rummen är mycket svårstädade, patientsäkerheten är hotad och det är en dålig arbetsmiljö.

Läkarförbundet har gjort en anmälan till Arbetsmiljöverket efter att ha lämnat in en lista på allt som borde åtgärdas och fått ljumma svar från sjukhusledningen. Med anmälan följer 9 000 namnunderskrifter med krav på att försälj-

ningen av gamla Karolinska och området runt ska stoppas. Men Moderaterna och resten av den borgerliga alliansen i landstinget vägrar ändra kurs – ska det vara nytt så ska det!

Enligt läkarförbundet och de andra facken på sjukhuset är de största problemen brist på jourrum, arbetsrum och omklädningsrum.

Läkare som har jour behöver duscha och sova, personal behöver ordentliga toaletter och skåp – nu fattas mer än 3 000 skåp, 30 jourrum och 1 225 administrativa platser.

Idag får läkare som just har opererat gå till en annan byggnad för att skriva journal, då det bara finns en enda dator på hela operationsavdelningen.

Kommunal har slagit larm om att det är alldeles för långa avstånd mellan personalrum och arbetsplats samt att riktiga omklädningsskåp saknas.

Den ”flexibilitet och funktionalism” som var mottot inför planeringen låter ju bra, om det inte var så att det är patienterna och personalen som ska vara flexibel och anpassa sig, inte det alldeles nya sjukhuset som skulle individualisera vården och leda forskning, här blev det visst lite fel. Och dyrt. Och dåligt. Alla patientrum är byggda likadana, oavsett behov hos de som ska vistas i dem.

De första som fick flytta in var barnen, eller ”testpersonerna” som vissa bittert kallar dessa svårt sjuka barn. Det finns ingenting anpassat för barnen, inget lekrum och inget kök. Det finns inget kök på hela avdelningen. Det är tänkt att svårt sjuka barn, många utan aptit, ska äta färdig mikromat. Det finns inget föräldrakök.

Både personal, som tidigt har slagit larm om de helt otillräckliga lokalerna och föräldrarna som vet hur viktigt det är med en bra miljö, en trygg vistelse med föräldrarna

nära och en god kost för att barnen ska bli friska, har försökt få sjukhusets ledning att göra något.

Nu tvingas de betala, via Cancerfondens lokalavdelning, för att få bygga om en skrubb till kök. Där finns plats till ett bord med två stolar, en kokplatta och kanske en mikro. 280 000 kronor ska det kosta.

Leksaker till barnen har tiggts ihop från privata företag. Det saknas också möjlighet att få gå ut på en balkong eller terrass.

Många glasrutor att se ut igenom finns det däremot. Som Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd för Moderaterna sa, 2014: ”Folk på trottoaren kommer att se personalen springa med svårt sjuka i glaskorridorerna ovanför dem. Det är ganska häftigt.” Nu tvingas man istället beställa gardiner till patient­ rummen för att kunna säkerställa patienternas integritet.

Fartblinda och prestigefyllda ideologiskt uppblåsta borgerliga landstingspolitiker pekade med hela handen och är ansvariga för det här farligt dyra fiaskot.

Men de som satt i landstinget från S, V och MP kan inte skylla ifrån sig – de hade kunnat ta steget att gå ut tidigt, offentligt och berätta om den travesti till demokrati som föregick i Stockholms läns landsting.

Några har blivit rika – mycket rika – på den här historien. Alla vi andra är lurade och bedragna och riskerar nu att få mycket sämre sjukvård i decennier framöver.

PS. De har fortfarande inte hittat några av de anställda vid konsultbolaget Boston Consulting Group (BCG), där 80 procent av deras fakturor, motsvarande 209 miljoner kronor, visade sig sakna ”riktiga fakturaspecifikationer”. Kanske de bara försvann ner i det där svarta hålet... ■

Foto: Kristoffer Marchi

rs.lulea@socialisterna.org

12 APRIL 2018 # 1 296

7

”Ett spöke går genom Hyresgästföreningen” Kristofer Lundberg, är valberedningens förslag till ny regionordförande för Hyresgästföreningen i Västra Sverige med 77 000 medlemmar. ”Ingen kan matcha Kristofer Lundberg”, säger valberedningen till tidningen Hem och Hyra.

JOHANNES LUNDBERG

johannes.lundberg@socialisterna.org

R

egionens fullmäktige fattar beslutet med ett hundratal valda ledamöter från 13 hyresgästföreningar i regionen varav sju ligger i Göteborg.

I Hem och Hyras artikel säger valberedningens sammankallande Bosse Olsson: – Vi behöver komma tillbaka till den folkrörelse som den här organisationen är. Där ser vi ingen som kan matcha Kristofer. Han drar hundratals personer till mötena i Angered, han vågar stå upp för rörelsen och är inte rädd för att säga vad han tycker.

I en annan artikel i Hem och Hyra under rubriken ”Kamp om ordförandeposten” skriver tidningen: ”Valberedningen förordar Kristofer Lundberg, som har gjort sig känd som en driven ledare och aktivist som fått föreningen i Angered att bli en av de mest livaktiga i regionen. Det som gör honom svårsmält för vissa är att han är trotskist och en nyckelperson i Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg.”

Sedan Kristofer Lundberg aviserade sin kandidatur har den sittande ordföranden Bengt Svensson deklarerat att han ställer upp för omval efter att han först hade meddelat sin avgång och nominerat Martina Enghardt. Själv har han meddelat att han blivit ombedd att ställa upp på nytt av Hyresgästföreningens förbundsledning.

Totalt är det fem kandidater till

ordförandeposten, men de två som allt fokus har hamnat på är Kristofer Lundberg och Bengt Svensson.

Att Hyresgästföreningsbyråkratin i form av välbetalda tjänstemän lägger sig i valet av ordförande och försöker påverka dess utgång har fått motsatt effekt. Hundratals har visat sitt stöd för Kristofer Lundberg på sociala medier där han också själv svarat öppet. ”Jag har sedan jag blev förtroendevald i Hyresgästföreningen för sju år sedan hållit isär mina förtroendeuppdrag. Det är först när jag har kommit högre upp inom Hyresgästföreningen och därmed börjat utmanat byråkratin som min partitillhörighet har blivit ett intresse för diskussion från de skikt inom föreningen som själva har partibok, men som de inte är öppna med”, skriver Kristofer på Facebook.

– Jag har varit politiskt aktiv i Rättvisepartiet Socialisterna sedan jag var 15 år gammal, i snart 20 års tid. Jag har skolats i demokratiska principer samt förenings- och organisationsvana. Partiet har hållit folk- och arbetarrörelsens bästa traditioner vid liv, vilket har format mig till den ledare och aktivist jag är idag. De som säger att jag gör bra saker och är en duktig organisatör, men som ser RS som ett problem har inte förstått att jag gör bra saker genom den politiska och organisatoriska skolning som RS har gett mig genom åren, säger Kristofer.

Kristofer Lundberg, RS och valberedningens förslag till regionsordförande för Hyresgästföreningen i Västra Sverige.

Hyresgästföreningen är parti­ politiskt obunden. Men det betyder inte att alla företrädare är partipolitiskt obundna. Det är inte någon motsättning att vara förtroendevald inom Hyresgästföreningen och partipolitiskt aktiv, så länge en håller isär sina uppdrag.

– Hela rörelsens historia är fylld av ledare som har varit organiserade socialister, kommunister och syndikalister. Men socialdemokratins grepp om Hyresgästföreningen har gömt undan rörelsens radikala historia. Åren 1924-1936 var Otto Grimlund ordförande för Hyresgästföreningens riksförbund, samtidigt som han var ledare för Kommunistpartiet och satt i Kominterns ledning, berättar han.

Kristofer har också pekat på att såväl förbundsordföranden som

förbundschefen är socialdemokrater och att det bland både förtroendevalda och höga tjänstemän på flera nivåer i organisationen finns socialdemokrater.

– Deras partibok diskuteras sällan, trots att S idag genomför utförsäljningar och ändrade ägardirektiv för allmännyttan för att lättare kunna ombilda och sälja ut våra gemensamma tillgångar.

– Jag tillhör ett parti som delar Hyresgästföreningens värdegrund, som bekämpar utförsäljningar och ombildningar, som kämpar för att öka hyresgästernas makt och inflytande och kämpar för att stärka allmännyttan.

– Jag är övertygad om att det viktigaste en bör göra är att bygga organisationen underifrån och upp.

Makten ska ligga hos medlemsba-

sen. Skulle jag inte känna stödet hos medlemmar och gräsrötter skulle jag aldrig kandidera. Jag ställer inte upp för min egen skull, utan för hyresgästkollektivet och de förtroendevalda, för lokalföreningarna och föreningarna. Skulle det stödet inte finnas skulle jag snabbt petas bort. Ju större stöd som finns i medlemsleden, desto svårare för föreningstoppen att bli av med en kandidat som de ser som obekväm.

– Det är ingen hemlighet att jag är socialist. Jag har alltid varit öppen med min ideologiska världsbild som går ut på att fördjupa demokratin. Vill de debattera detta öppet gör jag det gärna inför publik. Jag tror att ordvalen kommunist och trotskist i artiklarna är väl valda. Det är ingen tvekan om att ”ett spöke går genom Hyresgästföreningen”, avslutar Kristofer. ■

Sveket totalt: Göteborgs stad säljer ut spårvägen När kommunfullmäktige den 22 mars klubbade igenom avsiktsförklaringen var sveket mot de anställda på Göteborgs Spårvägar (GS) ett faktum.

munfullmäktige den 22 mars. Hon säger även att det är nödvändigt med snabba beslut. Precis samma ord använde hon när det gällde de ändrade ägardirektiven angående Göteborgs allmännytta.

SARA JUANIQUINA BERLIN

Den 10 april kommer frågan upp till det M-ledda regionfullmäktige. Som det ser ut nu kommer förslaget att gå igenom, trots stora protester ifrån arbetsplatser, Kommunal och stödjande fackförbund.

Trots att avsiktsförklaringen är något som drabbar hela regionen är det inte mycket information som har gått ut till kranskommunerna.

När Offensiv har pratat med personer runt om i regionen är det inte många som vet om att Västra Götalandsregionen vill ta över 15 procent av GS, och ännu färre vet om konsekvenserna av avsiktsförklaringen.

Efter att ha läst igenom avsikts-

offensiv@socialisterna.org

Foto: Albin Olsson

A

tt Socialdemokraterna säljer ut Göteborgs stads resurser för att få in kortsiktigt kapital är ingen nyhet, men att de nu väljer att riskera över 1 000 jobb och osäkra anställningar visar bara hur förborgerligad deras politik har blivit.

S-styret i Göteborg fortsätter sin nyliberala politik.

”Det här är en bra deal och ett bra steg framåt för Göteborg”, menade Ann-Sofie Hermansson (S) i ett pressmeddelande efter kom-

förklaringen kan vi inte heller säga med 100 procent säkerhet vad som kommer att ske, eftersom konsekvensanalysen är näst intill obefintlig, men troligen kommer kollektivtrafiken att bekostas av ökade skatter, försämring av gränskommunernas kollektivtrafik och försämrad sjukvård i Göteborgs stad.

Kommunal sektion Teknik har varit drivande i kampen emot utförsäljningen, men det krävs mer. Hela Kommunal måste vända sig ifrån det parti (S) som inte stödjer de arbetare som de ska representera.

Kampen mot utförsäljningen måste fortsätta. Arbetare och gräsrötter måste stå på sig och kämpa mot den omänskliga privatiseringspolitiken. Vi socialister måste lägga fram alternativ och visa vägen i kampen för en human framtid där behoven går före vinster. ■

50 år sedan 1968

Pragvåren tände hopp Efter månader av växande missnöje mot det stalinistiska systemet i det dåvarande Tjeckoslovakien utsågs Alexander Dubcek den 5 januari 1968 till ny ledare för det styrande kommunistpartiet. Ledarskiftet och de förväntningar som det födde blev Pragvårens inledning – en tid av politisk islossning som fick ett brutalt slut när sovjetiska trupper invaderade landet natten mot den 21 augusti. ”Socialism – Ja! Ockupation – Nej!” var ett vanligt slagord som mötte de invaderade sovjetiska trupperna. Den Sovjetledda invasionen skapade en omedelbar kris inom den dåvarande så kallade kommunistiska rörelsen, som såg det stalinistiska Sovjet och Östeuropa som modeller.

Den nya generationen vänsteraktivister vände sig bort från Moskva och började söka efter en väg till socialistisk demokrati. Pragvåren tände hoppet om en ny framtid – en förväntan som kom att genomsyra det stormiga året 1968.

Detta är en omarbetad och nedkortad version av en artikel som publicerades i Offensiv # 809, den 17 juli 2008.

PER OLSSON per.olsson@socialisterna.org

D

et fanns flera orsaker till Pragvåren 1968; den stagnerade ekonomin, det ökade missnöjet med det stalinistiska systemet och de ojämlika förhållandena mellan den tjeckiska delen (områdena Böhmen och Mähren, dagens Tjeckien) och Slovakien.

Som ett svar på missnöjet och de tilltagande ekonomiska problemen försökte en del inom det styrande kommunistpartiet, som gått till eftervärlden som ”reformkommunisterna”, att genomföra omfattande förändringar inom det stalinistiska systemets ramar.

Massornas krav och de förväntningar som Pragvårens demokratiska töväder hade väckt drev denna grupp inom de styrande framåt och i januari utsågs Alexander Dubcek till ny ledare för kommunistpartiet.

Tjeckoslovakien år 1968 var en kopia av det stalinistiska Sovjet. Makten låg i händerna på en totalitär byråkratisk förtryckarapparat som parasiterade på den förstatligade ekonomin och planekonomin och styrde i arbetarnas namn. I Sovjet uppstod stalinismen som en följd av oktoberrevolutionens isolering till Ryssland efter att den revolutionära kampen i Europa 1918-23 inte hade slutat i arbetarklassens seger och kapitalismens avskaffande.

Det råder dock inget tvivel om att kommunistpartiet hade stöd och att massorna ville avskaffa kapitalismen.

Kommunistpartiet hade, särskilt i den tjeckiska delen, en massförankring och en lång kamptradition.

Redan på våren 1946 hade kommunistpartiet i den tjeckiska delen en miljon medlemmar och 200 000 medlemmar i Slovakien – av en total befolkning på cirka 14 miljoner.

I valet 1946 fick kommunistpartiet drygt 40 procent av rösterna i den tjeckiska delen och över 30 procent i Slovakien.

Efter andra världskrigets slut 1945 kontrollerades det som skulle bli Tjeckoslovakien av den sovjetiska Röda armén. Överklassen i de tjeckiska delarna hade flytt med de nazistiska ockupanterna och i Slovakien var den härskande klassen totalt komprometterad efter att ha överlämnat makten till Hitlers inhemska marionetter. De sista resterna av kapitalismen eliminerades snabbt när storföretag och andra egendomar förstatligades.

Genom att använda sig av den industri (de tjeckiska delarna hade före kriget legat i Europas industriella topp) och det kunnande som fanns kunde det nya Tjeckoslovakien formas efter 1948. År 1949 proklamerades den första femårs-

Under Pragvåren gick massornas krav och förväntningar betydligt längre än vad Dubcek & Co önskade.

Behovet av att bilda nya partier och full förenings- och mötesfrihet diskuterades öppet.

Tjeckoslovakien var däremot från första stund ett stalinistiskt land. Det som kallades revolutionen 1948 var ingen genuin arbetarrevolution. Det var en aktion från ovan för att konsolidera stalinisternas makt.

planen på kommunistpartiets – som nu var det enda partiet – kongress.

Ekonomin växte snabbt, på papperet. Utvecklingen var dock ensidig och toppstyret närde ett nytt privilegierat skikt av byråkrater

Alexander Dubcek , nummer tre från höger, vinkar till folket. Dock ville massorna ha verklig soci

som förenades i kommunistpartiet. ”Under femtiotalets lopp förvandlades tjeckoslovakiska kommunistpartiet till en särpräglad maktelit.

Det förlorade karaktären av ett politiskt parti i traditionell mening”, skrev Zdenek Hejzlar i sin bok Prag i skuggan av Moskva – reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien (Hejzlar deltog i Pragvåren och 1968 var han chef för den tjeckoslovakiska radion. Efter Sovjets inmarsch blev han en av de första som rensades ut).

Parti- och statsfunktionärerna levde ”i grund och botten ett parasiterande liv”, som en av Pragvårens chefsarkitekter, Zdenek Mlynar, skrev i boken Nattfrost.

Till följd av bristen på demokrati och kontroll underifrån tenderade planekonomins fördelar bli kortvariga. Redan i början av 1960-talet stagnerade ekonomin, särskilt jordbruket, och det rådde livsmedelbrist.

Att Tjeckoslovakien var en relativt utvecklad ekonomi gjorde att problemen med byråkratiskt styre och godtyckliga planer – istället för arbetarstyre och en demokratisk utarbetad plan för behov och hållbar utveckling – uppenbarade sig tidi-

gare än i andra stalinistiska länder.

Och så fort det handlade om förnyelse, om att skapa och utveckla ny teknik, arbetsorganisationer och så vidare, blev byråkratin en direkt hämsko på utvecklingen.

Som svar på den ekonomiska krisen i början av 1960-talet kom allt fler i den styrande byråkratin att börja tala om behovet av marknadslösningar. Företag skulle konkurrera med varandra och produktionen skulle inriktas på världsmarknaden.

Konkurrens från utlandet och mellan företagen skulle tvinga fram såväl investeringar som utslagning.

Konkurrensen skulle även fungera som ett sätt att hålla nere lönerna och arbetarnas önskemål om en större del av nationalinkomsten. ”En marknadsorienterad socialistisk ekonomi”, vilket var den term som användes i Tjeckoslovakien, är till sin natur en orimlighet, som öppnar vägen för kapitalismens återinträde. Med marknadens intåg följer också utslagning, privatiseringar och större makt till enskilda företag och i förlängningen koncentration av kapital och ägande till ett fåtal. Lösningen på stagnationen låg istället i en kamp för verkligt folkstyre på grundval av demokratiska råd, självständiga fackföreningar,

förenings- och mötesfrihet, pressfrihet i dess egentliga bemärkelse, garanterade demokratiska rättigheter till minoriteter och förkortad arbetsdag så att människor har tid att delta i styret av samhället samt för att ge alla en reell möjlighet att njuta av livet och dess rikedomar.

Som så ofta i historien var studenter, unga och intellektuella de första att visa sitt missnöje öppet. Redan 1967 demonstrerade studenterna.

Protesterna började med demonstrationer för bättre villkor på universiteten, men övergick snabbt i en rörelse för ökad politisk frihet.

Författarna och andra kulturarbetare var än mer djärva och frispråkiga. På Författarförbundets kongress sommaren 1967 riktades skarp kritik mot den styrande klicken, som blev allt mer isolerad. I ett desperat försök att vrida klockan tillbaka försökte man hålla sig kvar vid makten med hjälp av repression och censur.

Men när massorna kliver in på scenen och rädslan försvinner skapas ett nytt samhällsklimat som gör det svårt, om inte omöjligt, för en regim att fortsätta styra med samma gamla metoder som människor öppet börjar revoltera emot.

50 år sedan 1968

pet om en ny framtid

Avslutningsorden var också en varning till Moskva och de andra staliniststaterna om att en eventuell invasion, precis som i Ungern 1956, skulle mötas av ett beväpnat folk.

ialism, och så långt var inte Dubcek beredd att gå.

Det var inte heller så att de styrande bara släppte på censuren, utan det var massorna som svepte den åt sidan. Media och kulturliv andades en ny frisk luft, vilken byråkratin var oförmögen att kväva.

Nya oberoende organisationer började uppstå som KAN (De engagerade partilösas förbund) och K-231, som krävde upprättelse för alla dem som hade drabbats av stalinismens terror. Inom fackföreningarna såddes frön till vad som skulle ha kunnat utvecklas till självständiga fack.

Gammelstalinister sparkades ut från fackföreningarna och nya aktivister tog över. De officiella ungdomsorganisationerna splittrades.

Dessutom utmanades regimen – byråkratin var framför allt tjeckisk – av ökade krav i Slovakien på nationellt likaberättigande och riktade satsningar för att skapa jämlika villkor. Skillnaderna vad gäller BNP/capita kan åskådliggöras av att förhållandet mellan den tjeckiska delen och Slovakien 1965 var 100: 71, till den sistnämndas nackdel.

Den nationella frågan var en viktig del i Pragvårens framväxt. Tjeckoslovakien var inte ens på papperet en federation och mängder av slovakiska kommunister som hade

rensats ut anklagades för ”borgerlig nationalism”. En av dem var Gustav Husak, som senare blev Moskvas förman i Tjeckoslovakien. En av historiens tragiska ironier är att en av de som hjälpte samme Husak tillbaka till makten under 1960-talet var hans företrädare Dubcek.

I sina memoarer skriver Dubcek att under 1967 blev : ”en direktkonfrontation oundviklig mellan reformvänner och reformmotståndare”. Striden inom byråkratin – staten och partiet – ledde till att kommunistpartiets ledare Antonin Novotny sparkades i januari 1968 och att Dubcek utsågs till ny ledare. Novotny kvarstod emellertid som president i några månader till.

Dessa förändringar i toppen, som de styrande av nöd var tvungna till och som Moskva tillfälligt och motvilligt beviljade, brukar betecknas som Pragvårens startpunkt.

I slutet av mars avgick Novotny även som president och i april publicerade kommunistpartiet sitt nya Aktionsprogram, som skisserade ”Tjeckoslovakiens väg till socialism”.

Aktionsprogrammet kritiserade det byråkratiska styret eller det man kallar ”den revolutionära diktaturens metoder”. De styrande lovade större frihet och öppenhet, men inte

rätten att bilda fria, självständiga fackföreningar och nya partier.

I Aktionsprogrammet uttalar sig den nya ledningen för fortsatta marknadsreformer och även för ökad lönespridning.

Utvecklingen mot marknadsrelationer – lönespridning och att företag som ansågs olönsamma skulle läggas ned – gjorde att arbetarna till en början intog en avvaktande attityd till de signaler som den nya partitoppen sände ut. Snart började emellertid Novotnys män (alla som styrde var män) att rensas ut från fabriker och arbetsplatser. Även inom det officiella facket (ROH) utvecklades en rörelse för självständiga fack. Under 1968 förlorade staten och partiet kontrollen över fackföreningsrörelsen. ”Nya krafter tog över de fackliga styrelserna och kommunistpartiets celler i facken, som skulle utgöra basen för partiets kontroll, upphörde med sin verksamhet. Även om partimedlemmar fortfarande satt på nyckelposter inom facket blev ROH i huvudsak en självständig organisation, i den meningen att facken själva fattade beslut i personfrågor utan partiets godkännande. Med sina 5,5 miljoner medlemmar [80 procent av

arbetskraften] besatte facken en enorm möjlighet att utmana partiets makt.” (Kieran Williams: The Prague Spring and its aftermath).

Under Pragvåren gick massornas krav och förväntningar betydligt längre än vad Dubcek & Co önskade. Behovet av att bilda nya partier och full förenings- och mötesfrihet diskuterades öppet.

De styrandes reaktion på manifestet De 2 000 orden gav besked om partitoppens oro och att rörelsen inte kunde kontrolleras från toppen. Uppropet hade undertecknats av en rad kända personligheter. Vad som mest oroade den nya parti- och statsledningen var formuleringen om att: ”Demokratiseringsprocessen måste fortsätta och människor som har missbrukat sin makt måste avsättas”. Enligt manifestet finns det många sätt att få bort dem: ”offentlig kritik, resolutioner, demonstrationer, insamling av medel för att pensionera dem, strejker och bojkott”.

Manifestet uppmanade också till bildandet av gräsrotskommittéer ”som tar sig an problem som andra har vägrat att ta upp”. Det avslutas med orden ”vi stödjer regeringen så länge den gör vad vi ber den om, till och med med vapen i hand”.

Två dagar efter publiceringen av manifestet De 2 000 orden antog kommunistpartiets ledning, som var panikslagen, ett uttalande där det stod att de som stödjer manifestet ”vänder sig mot partiets nya politik”. Efteråt försvarade sig många reformkommunister med att tiden inte var mogen för ett sådant manifest och att det var ”otaktiskt” samt i onödan provocerade Moskva – när det i själva verket var deras politik och maningar som blev ett hinder för en framgångsrik kamp, vilket blev tydligt inte minst efter invasionen.

Sanningen är att även Pragvårens partiledning fruktade ett nytt Ungern 1956, där kommunistpartiet och stasmakten bröt samman, arbetarna bildade egna demokratiska organ, beväpnade sig och för en tid hade makten. Så långt gick det aldrig i Tjeckoslovakien.

Redan i maj-juni hördes röster i Tjeckoslovakien som sa att man måste förbereda sig inför en eventuell sovjetisk invasion, men Dubcek förnekade detta hot och brännmärkte de som sade att man måste vara beredd på att försvara sig samt vädja om stöd och solidaritetsaktioner från arbetare och unga i andra länder.

Hur mycket som var en produkt av oförlåtlig naivitet och önsketänkande kan aldrig med bestämdhet sägas, men långt innan augusti stod det klart att regimen i Sovjet, ivrigt understödda av stalinistiska hökar i Polen och Östtyskland, hade inlett förberedelserna för en invasion.

I början av 1968 hade Polen skakats av studentprotester och i studentdemonstrationerna fanns plakat som sade att: ”Polen väntar på sin Dubcek”. I Ungern följde man spänt händelseutvecklingen i Tjeckoslovakien och även i Sovjet fanns tecken till ökad kritik mot de styrande. ”Från det ögonblick då Dubcek kom till makten i januari var Kremls mardröm att de tjeckoslovakiska reformerna skulle initiera en rörelse som skulle sprida sig som en präriebrand över Central­ europa.” (Mark Kurlansky: 1968) Fruktan för att utvecklingen i Tjeckoslovakien skulle sprida sig var det avgörande skälet till den Sovjetledda invasionen. Ett annat skäl var att Sovjetbyråkratin inte längre trodde att Dubcekledningen kunde stå upp mot de allt mer långtgående kraven på genomgripande förändringar; att utvecklingen i Tjeckoslovakien skulle gå i riktning mot vad som hände i Ungern 1956. forts s 10

50 år sedan 1968 forts från s 9 Under juli-augusti trappades striden upp mellan ledningen i Prag och Moskva med allierade. Samtidigt pågick föreberedelserna för det tjeckoslovakiska kommunistpartiets kongress den 9 september.

Ett av skälen till att inmarschen ägde rum natten mot den 21 augusti var att förhindra kongressen att äga rum eftersom den skulle ge fullt stöd till den nya ledningen och Pragvårens förändringar. Det i sin tur skulle ge stimulans till ökad opposition i andra stalinistländer.

USA-imperialismens respons på inmarschen kan symbolisera kapitalisternas reaktion. USA använde inmarschen som ett slagträ mot vänstern, men egentligen brydde man sig inte. Det var viktigare att upprätthålla de kontakter man hade börjat etablera med härskarna i Moskva efter det kalla kriget.

Talande är att medan de sovjetiska pansarvagnarna ryckte in i Tjeckoslovakien höll USA:s utrikesminister Dean Rusk ett tal till Demokraternas programkommitté om de framgångar som hade uppnåtts i förhandlingarna med Sovjet.

Fanns det några inflytelserika grupper i Tjeckoslovakien som ville återupprätta kapitalismen och närde de styrande förhoppningen om en återgång till kapitalismen?

Dubcek med flera förnekar detta kategoriskt i sina memoarer. ”Inte ens de mest radikala ville återgå till tiden före 1948 eller 1945”, skriver Zdenek Hejzlar.

Men det fanns de som blickade mot Jugoslavien och dess speciella kombination av stalinism och marknad samt relativt självständiga ställning gentemot Sovjet.

I en opinionsundersökning som gjordes i mitten av juli 1968 säger 89 procent att de är för en fortsatt utveckling av de socialistiska förhållandena i samhället, medan endast 5 procent önskade en tillbakagång till kapitalismen.

I ett utkast till ett dokument som skulle diskuteras på partikongressen den 9 september hette det att: ”den socialism vi strävar efter kräver för sin utveckling ett större mått av frihet än kapitalismen – större tryck- och yttrandefrihet, församlings- och föreningsfrihet samt större frihet att resa”.

Men det fanns ingen klar uppfattning om hur man skulle nå dit och reformkommunisterna satt fast i sin egen motsägelse om att

ett starkt ogillade hos allmänheten.

Universitetsstudenterna inledde en tredagarsstrejk i Prag och Brno”, skriver Dubcek i sina memoarer och erkänner att befolkningen ”hatade alla eftergifter till ryssarna”.

Studenterna som strejkade i november 1968 vände sig till arbetarna och de gav även ut ett tiopunktsmanifest.

I manifestet deklarerade studenterna att de var övertygade socialister och krävde en rad rättigheter som rätten att organisera sig, pressfrihet och arbetarråd. ”Hundratals fackliga organisationer uttalade sitt stöd för studenterna och genomförde en 15 minuter lång sympatistrejk. Men precis som studenterna valde även fackföreningarna att backa inför perspektivet av en öppen och stor konflikt.” (Kieran Williams: The Prague Spring and its aftermath).

Sovjets ockupationsstyrkor gick in för att stoppa massornas önskan om demokratisk socialism.

störtade det byråkratiska styret – för att införa socialistisk demokrati, en nödvändighet för att påbörja en utveckling mot socialism och det klasslösa samhället.

Invasionsstyrkorna och Kreml hade ursprungligen tänkt sig att ett gäng handplockade tjeckoslovakiska Moskvatrogna stalinister skulle ta över efter den 21 augusti.

Invasionen var dock så hatad att de tilltänkta marionetterna vacklade och inte vågade träda fram.

Trots den massiva truppinsatsen misslyckades invasionsstyrkorna att ta över radion och kunde inte förhindra att den partikongress som skulle ha hållits den 9 sep-

Det skulle ha krävt en politisk revolution – att arbetarklassen störtade det byråkratiska styret – för att införa socialistisk demokrati. vilja förändra men inte spränga systemets maktstrukturer. Vidare innebar det recept man skrev ut mot stagnationen – marknadsreformer – ingen lösning, utan istället skulle nya problem adderas.

Det skulle ha krävt en politisk revolution – att arbetarklassen

tember hölls den 22 augusti i en fabrikslokal. Dessutom stod invasionsarmén utan försörjning och i Kreml räknade man med väpnat motstånd i Prag.

De Sovjetledda styrkorna mötte emellertid inget väpnat motstånd, utan ett motstånd i form av en

timmes total generalstrejk den 23 augusti som helt stannade landet.

Men i avsaknad av organisationer som var beredda att driva kampen vidare blev den en symboliskt viktig handling och inte ett avstamp för nya massmobiliseringar.

Det fanns emellertid hjältemodiga unga som med nästan bara händerna försökte stoppa stridsvagnarna. Många sovjetiska soldater som inbillats att de var i Tjeckoslovakien för att stoppa ”kontrarevolutionen” ändrade sig snabbt när de möttes av folksamlingar. ”Liksom i Ungern 1956 blev ryssarna tvungna att ta hem de mest desillusionerade förbanden och ersätta dem med nya soldater.”

(Jahn Otto Johansen: Tjeckoslovakiens ödestimma).

För att ge sken av att Sovjetledarna hade andra planer än att placera sina allierade vid makten kidnappades den tjeckiska partioch statsledningen och fördes till Moskva för ”samtal”. Där sattes de under stark press; ”Skriv under, annars...”. Till sist slöts, i slutet av augusti, en överenskommelse (Moskvaprotokollet) som kan liknas vid en kapitulation som endast en, Fantisek Kriegel, vägrade att underteckna.

Uppgörelsen i Moskva, som gjordes med förevändningen att undvika blodbad, innebar att ockupationsstyrkorna blev kvar och dessutom att de första utrensningarna sanktionerades. Det hindrade inte dödsoffer: den 3 september hade 72 människor dödats sedan invasionen och över 800 hade skadats.

Dubcek & Co fick sitta kvar, utan makt och på nåder av de verkliga makthavarna – ockupationsstyrkorna – som stod itu att fullt ut återupprätta den stalinistiska diktaturen.

Det var arbetarna och ungdomarna som på olika sätt tog upp kampen mot invasionen, genom strejker, små väpnade aktioner, protester, fraternisering och så vidare. Och protesterna fortsatte i flera månader, samtidigt som allt fler i toppen gick över till Moskva och ockupationstrupperna eller bara gav upp.

Den 28 oktober genomfördes protester runt om i Tjeckoslovakien och den 7 november byggdes barrikader i Prag. ”Till min bestörtning gav resolutionen [partiledningens beslut om att man måste vidta hårdare åtgärder mot de som opponerade sig öppet mot invasionen] upphov till

I december 1968 och en bit in i januari 1969 uppstod en sista möjlighet att vända utvecklingen.

Ockupationsmakten krävde nya utrensningar. Studenterna och exempelvis metallfacket, med en miljon medlemmar, hotade med generalstrejk om så skedde, men drog tillbaka strejkhotet efter en vädjan från Dubcek med flera.

I sin förtvivlan över utvecklingen försökte en ung student, Jan Palach, att bränna sig till döds i Prag i början av 1969. Han dog två dagar senare av brännskadorna. Palach krävde generalstrejk och han var djupt missnöjd med alla eftergifter som hade gjorts.

Hans självmord följdes av andra som brände sig till döds.

Sorgemarschen till Palachs minne den 20 januari och begravningen några dagar senare övergick i massdemonstrationer. Massprotesterna i januari slutade i stridigheter mellan polis och studenter. 200 studenter arresterades. Det blev en avgörande vändpunkt.

Efter januari 1969 kunde ockupationsmakten och dess allierade konsolidera sin ställning – Pragvåren var definitivt till ända. Alla som kunde utgöra en opposition bestraffades. En halv miljon partimedlemmar rensades ut och många förlorade sina jobb. Dubcek och andra blev ickepersoner.

I Tjeckoslovakien skapade inmarschen en grund för kapitalismens återupprättande i människors medvetenhet, vilket märktes tydligt när stalinismen rasade samman i sammetsrevolutionen 1989 och en nyliberal regim kom till makten. På 1990-talet splittrades Tjeckoslovakien upp.

Nederlaget 1968 och kapitalismens återupprättande drygt tjugo år senare lägger fortfarande en förlamande hand över kampen. Men de senaste åren av politisk kris och strejker i Tjeckien samt de massprotester som följde efter mordet på journalisten Ján Kuciak i Slovakien tidigare i år ger en glimt av vad som väntar. ■

12 APRIL 2018 # 1 296

11

Lula fängslas för att hindra honom från att ställa upp i valet. LSR är emot dessa rättsliga övergrepp, men står inte bakom hans och PT:s nyliberala politik.

Brasilien: Ny vändning efter

fängelsedomen mot Lula Fängslandet av Brasiliens ex-president Lula från socialdemokratiska Arbetarpartiet (PT) är ännu en attack mot de demokratiska rättigheterna och sker mot bakgrund av allvarliga politiska, ekonomiska och sociala bakslag för arbetarklassen och landets fattiga befolkning.

MARCUS KOLLBRUNNER

lsr@lsr-cit.org

F

ängslandet av Lula har som avsikt att förhindra honom från att ställa upp i årets presidentval i oktober. Lula leder i opinionsmätningarna med 34-37 procent och högern är splittrad samt står utan en samlande kandidat.

Den sittande presidenten Temer och andra tänkbara namn från hans parti får inte mer än två procent i mätningarna, medan högerpartiet PSDB, som sedan 1990-talet alltid har haft en kandidat i andra valomgången, inte har någon som når över 10-procentsstrecket.

Lula och Dilma var under lång tid en garant för stabilitet och den härskande klassens profiter. Lula tröttnar aldrig på att upprepa att ”bankerna och de rika har aldrig gjort så stora vinster som under min regering”. Det var en tid av ekonomisk tillväxt som gjorde det möjligt att kombinera höga vinster med vissa begränsade förbättringar. Men i och med den djupa ekonomiska krisen bytte den härskande eliten spår och gick på offensiv för en åtstramningspolitik som inte lämnade plats för kompromisser med PT (Arbetarpartiet).

Det ledde till en riksrättsprocess mot Dilma, Lulas efterträdare, som avsattes och efterträddes av Michel Temer, som genast satte igång med att genomföra en rad kontrarrefor-

mer. För att säkra att denna process inte rullas tillbaka gör samma krafter nu allt för att stoppa Lula från att ställa upp och vinna nästa val.

Därmed inte sagt att Lula och PT är oskyldiga. Lula och PT har regerat i enlighet med det politiska systemet – i allians med korrupta högerpartier och med pengar från korrupta företag. Men den juridiska processen bakom Lulas fängslande är rakt igenom partisk. Medan andra höga politiker går fria och deras rättsfall preskriberas har Lulas fall fått en rekordsnabb hantering.

Lula döms till 12 års fängelse efter att ha anklagats för ha fått en lägenhet i muta av ett byggföretag.

Men det finns inga klara, fasta bevis för att han skulle äga eller nyttja lägenheten. Jämför detta med fallet med senatorn Zezé Perella (numera i Michel Temers parti, MDB, hans femte parti i karriären). Under 2013 påträffades 445 kilo kokain i hans helikopter, men han blev inte ens åtalad.

Eller fallet med PSDB:s senator Aécio Neves (som förlorade knappt mot Dilma i presidentvalet 2014).

Polisen spelade in ett samtal där han får en muta på 5 miljoner kronor i mutor från köttjätten JBS. I samtalet säger Aécio Neves att han ska skicka en person som han kan

lita på för att hämta pengarna, ”en person vi kan döda innan han tjallar”. Trots inspelningen sitter han kvar och har inget åtal mot sig. För att inte tala om president Temer, som har en rad anklagelser mot sig.

Mot Lula finns inga sådana bevis. Bara vittnesmål från korrupta åtalade direktörer från olika företag som försöker mildra sina straff i utbyte mot att de vittnar mot det mest önskade villebrådet.

Det går inte att lita på Brasiliens rättssystem. För att få verklig rättvisa skulle det krävas en oberoende kommission med representanter från olika sociala rörelser med tillgång till alla fakta. Den stora polisoperationen ”Biltvätt”, som är inne på sitt femte år, är ett försök från en del av rättssystemet att rensa i korruptionsträsket, men med udden mot PT. Liberdade, Socialismo e Revolução (LSR, CWI i Brasilien) är emot dessa rättsliga övergrepp, där domstolarna agerar alltmer politiskt och tänjer alltmer på gränserna. Det finns en tydlig trend att kriminalisera fackens och de sociala rörelsernas kamp, vilket även PT-regeringarna gjorde. Den nuvarande antiterrorlagen lades fram av Dilmas regering, till exempel.

LSR är emot domen mot Lula och försöken att hindra hans kandidatur. Men det innebär inte att vi tonar ned vår kritik mot hans och Dilmas regeringar, som styrde i allians med nyliberala och reaktionära politiker, inklusive de som sedan kuppade till sig presidentmakten.

Det handlar om en bredare demokratisk kamp som inkluderar

andra attacker, exempelvis mordet på PSOL:s (det breda vänsterpartiet som LSR är med i) fullmäktigeledamot Marielle Franco i Rio de Janeiro för tre veckor sedan. För att denna kamp ska vara framgångsrik måste den kopplas till ett försvar av jobb, löner och sociala rättigheter i ett klassperspektiv.

Tyvärr försöker PT att omvandla denna kamp till en valkampanj för deras parti, vilket försvagar kampen. Det är samma misstag som när Dilma hotades av riksrätt och sedan fälldes. Många var emot högerns kupp, men ville inte ansluta sig aktivt i kampen för att de inte ville ses som försvarare av PT:s politik och alla de misstag som har gjorts i regeringsställning.

Det är emellertid många betydande grupper av aktivister som trots sin kritik mot Lula och PT har protesterat. När arresteringsordern mot Lula offentliggjordes samlades tusentals vänsteraktivister utanför metallarbetarfacket i São Bernardo do Campo, där Lula befann sig (och där han började sin fackliga karriär som facklig ordförande på 1970-talet).

En stor del kom från MTST:s (de taklösa arbetarnas rörelse som sedan flera år tillbaka är landets mest aktiva sociala rörelse) ockupation i samma stad, som nyligen vann en seger när stadens styran-

de lovade att bygga nya bostäder åt dem. MTST:s ledare Guilherme Boulos har nyligen anslutit sig till PSOL. I presidentvalet ställer PSOL upp i en allians med MTST och andra vänsterorganisationer.

Det finns dock en besvikelse över att Lula och PT inte har levt upp till den egna retoriken om ”motstånd”. När tiden gick ut för Lula att överlämna sig till polisen ville de närvarande inte låta bilen med Lula lämna byggnaden och blockerade vägen. Men olika PT-ledare sa att det var bäst att han överlämnade sig och smög ut Lula till en väntande polisbil! I sitt tal sade Lula att han ännu litar på rättssystemet: ”om jag inte litade på rättssystemet skulle jag inte ha startat ett politiskt parti, jag skulle ha förespråkat en revolution”!

Brasilien fortsätter att präglas av en stor polarisering, men där högern just nu är på offensiven i avsaknad av ett starkt vänsteralternativ. Samtidigt finns det plats för kamp. Lärarna i São Paulo vann nyligen en stor seger efter sin strejk mot försämrade pensioner. Årets valkampanj är en chans att ta ett språng i bygget av ett vänsteralternativ som kombinerar ett vänsterprogram med rötter i kampen. En viktig del av detta bygge är att dra lärdomar av PT:s misstag. ■

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI, Committee for a Workers’ International, som finns i över 40 länder i alla världsdelar. www.socialistworld.net

INTERNATIONELLT

12 APRIL 2018 # 1 296

12

Danmark: Unik enighet och kampvilja ger facklig styrka – Det är en fundamentalt ny situation. Det som nu sker har aldrig tidigare hänt i dansk fackföreningshistoria.

Det säger Anders Olesen, facklig koordinator på Enheds­ listen. Vi träffar honom och andra fackliga huvudpersoner i Köpenhamn för att informera oss om den stora konflikten i den offentliga avtalsrörelsen.

PER-ÅKE WESTERLUND

paw@socialisterna.org

I

De borgerliga regeringarna från 2001 drev en nyliberal politik.

När Socialdemokraterne tog över 2011 avtalade de med sina koali­ tionspartier Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre att fortsätta samma politik. Det betydde årliga nedskärningar i stat, regioner och kommuner på två procent.

– På 8-9 år reducerades antalet offentligt anställda drastiskt, till samma nivå som 1986. Detta samtidigt som befolkningen har vuxit och behoven ökat. Servicen försämrades markant.

– Detta försvarades med argumentet att det var ”nödvändig politik”. Det fanns inte pengar och utbudet av arbetskraft måste öka.

Pensionsåldern höjdes och fler offentliganställda skulle byta till privat sektor.

– Alla danskar har hört det tusentals gånger. Slutsatsen blev att glömma hoppet om förbättringar.

Särskilt offentliganställda har hållit tillbaka.

För 2,5 år sedan tog Enhedslisten initiativ till en rörelse för välfärden. Samtidigt tog en rad fackliga organisationer i Köpenhamn initiativ till att bilda Velfærdsalliancen.

Denna spreds i hela landet och den 12 maj 2016 genomfördes demonstrationer i 74 av landets 98 kommuner.

Välfärdsalliansen blev därefter ”Danmark för välfärd”, som sam-

Enigheten gäller också lunchrasten, en rättighet för offentliganställda till 29 minuters betald lunch som politiker och arbetsgivare vill avskaffa.

– Dansk arbetsgivarförening hetsar att BNP skulle öka med miljarder om offentliganställda betalar sin lunch. Men i verkligheten är det en lunch under beredskap, till exempel att äta med barnen i barnomsorgen. Offentliganställda kan inte gå iväg under lunchen.

– Regeringen, Socialdemokraterne och arbetsgivarna trodde att det var en storm i ett vattenglas.

De trodde att privatanställda skulle vara emot betald lunch och höjda offentliga löner.

– Vi har nu ett tvärfackligt samarbete vi aldrig har sett förut, berättar Anders.

– Men det blev inte så. Fackligt aktiva lyckades förklara att det finns pengar. Vi i Enhedslisten gjorde ett material, Vi har råd, som visade att lönekraven kostar sex miljarder – att jämföra med företagens vinster på 246 miljarder, säger Anders Olesen.

Enhedslisten i Folketinget föreslog också fem miljarder extra till lågavlönade, de flesta kvinnor.

Regeringen förlorar i opinionen. 65 procent stöder de offentli-

Lärarna samlade för välfärden

ga fackens krav och bara 9 procent stöder regeringen.

– Tidigare sa de att kritiken bara fanns i Köpenhamn. Men på landsbygden på Jylland, där högerpartierna har 82 procent, är det bara 8 procent som stöder regeringen i avtalsrörelsen. Regeringen är nu under hård press.

– De har redan tvingats backa från de nyliberala kraven de hade i november, att anställda skulle vara ”flexibla” vad gäller arbetsplats, tider med mera. ■

Den 10 april samlades facken utanför regeringsbyggnaden.

K

jell Nilsson sitter i förbundsstyrelsen för Danmarks Lärarförening och i ledningen för dess avdelning i Köpenhamn.

Läraren Kjell Nilsson. Lärare har flera gånger de senaste åren varit ute i kamp.

– Besvikelsen bland lärarna var enorm. Vi sa också att andra grupper kan attackeras nästa gång.

Lärarna blev drivande i Välfärds-

rörelsen och då kom andra fack till oss och förklarade att de stöder våra krav att lagen ska bort och arbetstiden förhandlas. ■

Dagliga mobiliseringar Fackföreningar runt om i Danmark har dagliga aktiviteter i väntan på om det blir storkonflikt eller avtal.

Varje morgon står hundratals aktiva i olika förbund med fanor och flygblad i olika delar av Köpenhamn.

Många privata butiker

landet runt har affischer i sina skyltfönster om att de stöder de offentliganställda.

Den 10 april var det stora demonstrationer i alla större städer.

Den 12 april, fem minuter i 12, genomförs ”ministrejker” med samlingar. ■

Foto: Anders Wemmert

Över 60 000 lärare lockoutades i fyra veckor. Därefter upphöjdes arbetsgivarnas bud till lag. Sedan dess har utbetalningar för övertid till lärare minskat med 75 procent.

Andelen outbildade lärare har ökat till 16 procent.

Foto: Per-Åke Westerlund

– Vi lärare fick ett arbetstidsavtal 2008 som vi var nöjda med.

Men 2012 inledde Kommunernas Landsförening en annonskampanj som gick ut på ”Ned med lärarna” – de påstod att vi inte gjorde något, gick hem klockan 13 med mera.

– Den socialdemokratiskt ledda regeringen, som tillträdde 2011, ville införa heldagsskola genom att pressa lärarna till 25-26 timmars undervisning i veckan.

Foto: Per-Åke Westerlund

förra veckan skulle närmare 100 000 offentliganställda gått ut i strejk. Och på tisdag den 10 april skulle arbetsgivarnas mass­ lockout av 450 000 ha inletts. Strids­ åtgärderna är nu uppskjutna efter ingripande av de statliga medlarna.

Anders Olesen, med lång fack­ lig erfarenhet, betonar det unika i dagens situation.

– Tidigare fanns det skiljelinjer mellan olika förbund och mellan medlemmar och förtroendevalda – nu är alla enade. Vi har ett tvär­ fackligt samarbete vi aldrig har sett förut. Akademiker, sjuksköterskor, lärare – alla stöder varandra.

– Oavsett resultatet av avtals­ striden betyder det en ny politisk situation.

lade 3 400 fackligt förtroendevalda från olika förbund och yrken till ett stormöte i Århus. Betoningen var just välfärd för hela samhället, inte begränsat till löner och arbetsvillkor. Befolkningen ska ha en välfärd som fungerar, var budskapet.

– Ett direkt resultat av aktiviteterna var att sparkravet på två procent skrotades, berättar Anders Olesen.

Den nya situation där samarbetet hade utvecklats fortsatte med att de offentliga förbunden enades om lönekraven – att offentliganställda ska ha samma löneutveckling som i den privata sektorn – och om att stödja lärarna.

– En del sa att det inte skulle hålla, men nu är budskapet överallt att ”vi håller ihop”.

12 APRIL 2018 # 1 296

13

Foto: Per-Åke Westerlund

Norska storstrejken avblåst

S Thyge Enevoldsen representerar Enhedslistan i Kommunernas Landsförenings löne- och pensionskommitté.

Stor risk för statligt ingripande

S

amtliga fackliga Offensiv pratar med tror att regeringen kommer att ingripa för att stoppa en total konflikt. Det massiva lockoutvarslet från de offentliga arbetsgivarna – 450 000 ska stängas ute från sina jobb – tyder på att de vill åstadkomma ett kaos som gör att regeringen ”måste ingripa”.

Foto: Per-Åke Westerlund

Varslen är lagda så att flygtrafiken och all annan kollektivtrafik stoppas. Jordbruket och särskilt den betydande slakterinäringen står stilla när veterinärer och inspektörer lockoutas.

Att lägga en ”bred lockout” som svar på strejker är Kommunernas Landsförenings (KL) strategi sedan 10 år tillbaka. Den användes för att besegra lärarna 2013.

Det mest troliga är att medlarna, liksom arbetsgivarna, kan gå med på lönekraven. Även angående den betalda lunchen är det möjligt att KL deklarerar att den inte är

ett problem. Men lärarnas krav kan varken KL eller regeringen acceptera. De hoppas därför att andra fack ska pressa lärarna att gå med på någon form av ”lösning”.

Thyge Enevoldsen ser tre möjliga scenarier: – Ett direkt ingripande från regeringen när konflikten startar.

Eller ett ingripande efter någon strejkdag. Båda dessa med en lag på arbetsgivarnas sida. Eller ett ingripande som förlänger nuvarande avtal med begränsade lönehöjningar.

Men ingen som Offensiv talar med är säker på vad som kommer att hända. Säkert är att löntagarnas kampvilja och enighet är större än på mycket länge. Regeringen är hårt pressad, så också Socialdemokraterne. Den politiska oron ökar inför valet nästa år. Enhedslisten, som ensamt stöder de offentliganställda, har stora möjligheter att driva kamp mot nyliberalism och kapitalism. ■

Tony Selvig, koordinator för konflikten i LO-förbundet FOA.

Alla fack stärks

–T

idigare har vi sett konflikter mellan olika fackförbund om fördelningen av lönekrav. Lärare och sjuksköterskor har stått ensamma i konflikter. Men regeringens angrepp har gjort att vi har en allians som håller.

– Att lönekraven säger att lågavlönade ska ha mest var viktigt för att få med oss och det andra stora LO-förbundet, 3F, berättar Tony Selvig, koordinator för konflikten i LO-förbundet FOA. FOA har 38 avdelningar. 60 000

medlemmar har varit på möten de senaste veckorna. Förbundsordföranden lägger upp en daglig video med information.

Alla fack ökar i medlemstal. FOA har fått 4 000 nya medlemmar i år.

Avdelningarna organiserar aktiviteter tillsammans med andra förbund. Det finns också en landsomfattande samordningsgrupp.

Mitt under konflikten har också LO och tjänstemännens samorganisation FTF kongress nästa vecka för att diskutera samgående. ■

torstrejken i Norge är avblåst. Det var tydligt att ledningarna för både arbetsgivarna NHO och fackförbunden, liksom regeringen, ville undvika en konflikt. Både NHO och regeringen har fått backa en aning för att få en uppgörelse. Men att NHO säger att avtalet håller sig inom en acceptabel ram visar samtidigt att det har varit möjligt att vinna mer.

Detsamma gäller LO-ledningens kommentarer om att de har ”tagit ansvar” för norsk ekonomi.

Av stridsfrågorna var lönerna de minst kontroversiella. Avtalet ska ge 2,8 procent för att säkra höjda reallöner, men den större delen ska förhandlas lokalt. Centralt gäller en krona mer i timmen (162 kronor i månaden), plus ytterligare 2,50 för den som tjänar under 90 procent av genomsnittslönen. 2,8 procent av snittlönen för industriarbetare, 38 678 kronor i månaden, är 1 080 kronor.

När det gäller gästarbetare från framför allt Östeuropa har arbetsgivarna tvingats backa. En tidigare formulering att dessa arbetare var ”lokalt anställda”, som gjorde att de själva fick betala resor, kost och logi, har tagits bort. Brevlådeföretag ska inte längre kunna anställa gästarbetare.

En viktig fråga var ”slitarna”, ar-

Sista ordet är inte sagt. Den 26 april ska medlemmarna rösta om avtalet.

betare med särskilt tunga jobb. De har haft möjlighet till AFP, en pension från 62 års ålder istället för 67 år. Men detta gällde inte för den som var sjuk en längre tid eller arbetade i ett företag som lades ner.

Nu ska dessa hål vara tilltäppta, med hjälp av pengar från en fond för avgångsvederlag vid nedläggningar. Det får kritik av klubbordföranden Ståle Johansen på varvet Kværner Verdal, som säger att det inte är positivt att ta från en grupp som behöver för att ge till en annan (frifagbevegelse.no).

Alla frågor om AFP hänskjuts nu till en utredning med facken, NHO och regeringen. I avtalet står att företagens kostnader inte ska öka. Inte heller regeringen vill

betala mer, vilket kan innebära att fler får AFP, men på en lägre nivå.

I en fråga backade facken helt.

Det gällde kravet på att arbetsgivarna ska betala pensionspengar från den första intjänade kronan.

Det var särskilt viktigt för unga och lågavlönade. Istället är även denna fråga nu hos regeringen, som facken hoppas kunna pressa.

Den 26 april ska avtalet ut på omröstning bland medlemmarna, vilket är långt mer demokratiskt än i de svenska facken. År 2000 röstades avtalet i Norge ner och en strejk pressade fram förlängd semester.

Offensiv återkommer om diskussionerna i de norska facken. ■ Per-Åke Westerlund

Vänsterframgångar skrämmer i Danmark

”A

rbetarkampen från det oroliga årtiondet, 1970-talet, är tillbaka.

Med röda fanor, bussar med aktivister och solidaritet.” Det skriver den danska borgerliga tidningen Weekendavisen, som varnar för en ny vänster inom facket.

De röda fanorna och aktivismen sågs tydligt på jättemötet i Fredericia, med över 10 000 fackliga aktivister från alla offentliga fackförbund.

Tidningen ger fler exempel. På LO-förbundet 3F:s kongress 2016 valdes Henning Overgaard till ny förbundssekreterare med 63 procent av rösterna. Han är förutom sin fackliga aktivitet också före-

trädare för Enhedslisten i Esbjergs kommun. 3F är LO:s näst största förbund med 310 000 medlemmar.

Ifjol röstade 60 procent av medlemmarna i 3F nej till ett avtal på privata sektorn som ledningen rekommenderade. De danska facken har alltså medlemsomröstningar, till skillnad från de svenska.

Det är särskilt Enhedslisten som Weekendavisen pekar ut som den nya vänstern i fackföreningarna. I denna vänster, som har nått ”betydande framgångar”, finns också aktivister som inte med är med i något parti.

Socialdemokrater inom 3F säger sig frukta ett ”fientligt över-

tagande” inom några år. Artikeln säger att samtliga förbundets ungdomskonsulenter är knutna till Enhedslisten.

S försöker nu mobilisera mot vänstern. Men misstron är mycket stor bland de fackligt aktiva efter den tidigare S-regeringens stora nedskärningar, liksom att Socialdemokraterna i årets avtalsrörelse står tydligt på regeringens och arbetsgivarnas sida.

Intressant i Weekendavisens artikel, som har rubriken Situationens generalstab, är också att den hänvisar till tidigare perioder av stark facklig opposition i Danmark: 1920-, 50- och 70-talen. ■ Per-Åke Westerlund

Katalonien 26 april: Generalstrejk mot spanska regeringens Francometoder

U

nder de senaste veckorna har det skett en allvarlig upptrappning av den spanska högerregeringens repression mot Katalonien. Katalonien lyder idag under undantagslagar som har sitt urpsrung i Francos långa diktatur.

Men motståndet är starkt. Det krävs dock en återgång till den revolutionära kamp som präglade Katalonien hösten 2017 för att stoppa regeringens och den spanska statens massiva attacker som

syftar till att krossa kampen och rörelsen för självständighet.

Därför manar elevfacket Sindicato de Estudiantes till generalstrejk i Katalonien den 26 april.

Flera organisationer som kämpar för självständighet har sagt att de kommer att strejka med elevfacket, som leds av unga medlemmar i Esquerra Revolucionària och Izquierda Revolucionaria (CWI i Katalonien respektive den spanska staten). ■ Per Olsson

KULTUR

12 APRIL 2018 # 1 296

14

Vilka skapar falska nyheter, och varför?

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå är en bok av Jack Werner, journalist och medgrundare av Metros satsning Viralgranskaren. Liksom hans första bok Creepypasta: spökhistorier på internet fokuserar denna bok på internet och hur människor använder det och påverkas av det, men till skillnad från Creepypasta handlar det inte om spökhistorier, utan om något mycket större.

VILLE KARLSSON

offensiv@socialisterna.org

B

oken är en ambitiös genomgång av mänsklighetens historiska relation till vandringssägner, myter, bluffar och propaganda, och ställer viktiga frågor om vilka som skapar falska nyheter och varför.

Fabricerade nyheter och brist på källkritik är inte något nytt, utan har funnits så länge människor har pratat med varandra. Werner beskriver ett antal fall som handlar om fejkade konton och ”klassiska” nätbluffar, som för att mjuka upp läsaren inför resten av boken. Historierna är många och fyllda med intressanta fakta, men det är först lite senare i boken som det riktigt intressanta dyker upp.

Efter att ha lagt grunden genom att beskriva hur lättlurade vi kan vara, framför allt när vi läser saker som bekräftar vår världsbild, tar sig Jack Werner an rasisterna på Facebook.

Han börjar med att berätta om barntandläkaren Marcia Karlsson, som enligt ett inlägg på Facebook hade blivit mördad och att detta hade tystats ner just på grund av att gärningsmännen var flyktingar, vilket självklart visade sig vara falskt. Personen som historien handlade om fanns inte på riktigt, och inlägget var bara ännu ett som hade publicerats

för att spä på rasism och hat mot flyktingar och påverka opinionen.

En person som dock finns på riktigt, och som utsattes för en lögnkampanj från Sverigedemokraterna och Avpixlat, var Saad Alsaudi. Efter att ha blivit utsedd till Sveriges snabbaste fjortonåring fotograferades han med några yngre barn, och blev då utpekad för att han såg äldre ut.

Detta användes av rasister som tror att flyktingar ljuger om sin ålder för att få förmåner, och inlägg om Saad Alsaudi delades av bland andra Kent Ekeroth och Christopher Dulny.

Jack Werner tar även upp hetsen på Facebook mot tiggare som ett exempel på en seglivad myt som lätt kan motbevisas, men som ständigt dyker upp igen, trots motbevis, och förtydligar själv att ingen tigger för att det är roligt. Även kända rasistmyter såsom att vapengömmor har hittats vid asylboenden och att Sverige skulle vara ”the rape Capital of Europe” undersöks och motbevisas av Werner.

Werner går sedan vidare i sina funderingar kring propagandaspridning och journalistik genom att diskutera just dessa aspekter av informationssamhället. Han beskriver flera fall där de traditionella medierna har misslyckats i sin

källkritik, såsom när rykten om vem som hade bombat Boston Maraton 2013 ledde till att oskyldiga pekades ut som förövare av bland annat New York Times och Buzzfeed. Han riktar även kritik mot svenska medier, där tendensen att sända live så fort något av värde dyker upp bland annat resulterade i att Muthanna Majid pekades ut som terrorist 2015.

Han kritiserar tidningarnas iver att vara snabbast med att rapportera om stora och spektakulära händelser. En intressant aspekt av detta är att svenska medier ofta förlitar sig på översatta artiklar från oseriösa tidningar utan att göra en egen bakgrunds­kontroll, vilket Werner menar kan ha spelat stor roll både när det gäller återrapporterade nyheter från kinesiska och ryska källor i allmänhet samt under arabiska våren i synnerhet.

Werner gör även en djupdykning i flera stora ämnen, som de ryska trollfabrikerna, Egor Putilov, Granskning Sverige och de antisemitiska myterna om George Soros.

Jag skiter i tänder ett ljus för källkritiken som ett vapen mot reaktionära och falska nyheter, och uppmanar alla att tänka efter och gräva lite djupare för att nå fram till sanningen. Werner skriver pedagogiskt och detaljrikt, men eftersom boken består av 41 essäer som undersöker väldigt spridda ämnen känns det ibland lite rörigt, som om boken hoppar frenetiskt mellan olika tankar, ivrig att berätta om allt som är intressant och spännande.

Tillsammans bildar dock alla kapitlen en intressant helhetsbild av världen, Sverige, Facebook och mänsklighetens förmåga att skapa och sprida myter. ■

Författare: Jack Werner Förlag: Albert Bonniers Förlag Utgivningsår: 2018 Antal sidor: 347

Den svenska vårdkrisen: Psykiskt sjuka bältas fast i sängar Nyligen uppdagade Uppdrag Granskning ett stort antal fall där psykiatrin har brutit mot lagen genom bältesläggning.

I flera fall har patienter dött medan de ligger bältade och strax efteråt. Det påminner om psykiatrin för 100 år sedan, och Socialstyrelsen måste nu överväga om bältesläggning verkligen passar in i en modern psykiatri.

LOUISE STRÖMBÄCK

louise.strömbäck@socialisterna.org

Foto: Åsa Kjellstrand Thor

I

På psykiatriska kliniken i Motala lasarett dog en man efter bältning.

nom psykiatrin får bältesläggning enbart utföras på patienter som vårdas under Lagen om psykiatrisk tvångsvård, och i max fyra timmar i sträck. I vissa fall kan det förlängas efter en läkarundersökning, och måste då rapporteras till Inspektionen för vård och omsorg. Det får enbart vara en läkare som beslutar om bältesläggning och det får bara ske om personen är en omedelbar fara för sig själv eller sin omgivning. Alla bältningsfall ska rapporteras till Socialstyrelsen.

Men SVT:s Uppdrag Granskning har tagit fram fakta som visar

att lagen kontinuerligt bryts inom den svenska psykiatrin. Fyra personer har dött och andra har utvecklat posttraumatiskt stressyndrom (ptsd), patienter som egentligen skulle ha vårdats för att må bättre.

Uppdrag Granskning visar flera exempel, som 22-åriga Sigrids fall. Hon utvecklade anorexia vid 14 års ålder och vid 18 lades hon in på en sluten psykiatrisk klinik. Enligt hennes egna minnesanteckningar blev hon bältad över 600 gånger under de tre år hon spenderade inom den slutna psykiatrin. På grund av det har hon

utvecklat ptsd. Den psykiatriska vården som ska hjälpa människor med psykiatrisk problematik gav henne alltså en psykiatrisk diagnos. Sigrid berättar att bältessängen ställdes utanför hennes dörr för att den skulle vara lättillgänglig, och att det ofta hände att sjuksköterskor spände fast henne trots att det egentligen måste vara överläkaren som fattar beslutet.

Inom vården finns det fortfarande kvar en uråldrad syn på kvinnor, i det här fallet som hysteriska och okontrollerbara, och detta kan vara en orsak till att just kvinnor bältas oftare. I mycket få fall kan metoder som bältesläggning vara ett nödvändigt ont, men att använda det istället för att faktiskt ge vård är ingenting försvarbart.

Istället för bältesläggning måste det finns tillräckligt med personal på de psykiatriska avdelningarna för att alla patienters behov ska mötas. Att spänna fast patienter får absolut inte bli ett substitut för otillräckliga personalresurser. ■

Luleå:

Gruvorna, miljön, marken och jobben Tid: Tisdag den 17 april kl 18.30.

Plats: Partilokalen.

För mer info: 073-053 68 84.

Stockholm:

Kampen mot utvisningar Sthlm Syd Tid: Torsdag den 19 april kl 18.30.

Plats: Partilokalen i Farsta.

För mer info: 08-606 94 03.

Sthlm Norra Tid: Torsdag den 19 april kl 18.30.

Plats: Husby träff.

För mer info: 073-576 98 69.

Haninge:

Boden

För info: 070-231 99 10.

Umeå:

För info: 079-340 59 97.

Sundsvall:

För info: 070-363 60 87 / 070-227 42 21.

Eskilstuna:

För info: 073-373 33 61.

Syd går upp i ledning

M

ålet för ekonomikampanj för april månad är oförändrat sedan förra månaden – 60 000 kronor. Av detta har vi än så länge fått in 4 429 kr, vilket är drygt 7 procent. Det är en okej start, men nu behövs ett ökat tempo.

I Sydsverige ser läget dock särskilt bra ut med 1 015 insamlade kronor efter månadens första helg. Aktiviteterna gav också 19 sålda tidningar samt tre nya prenumerationer! Det innebär att Sydsverige redan kommit mer än halvvägs till sitt lokala mål på 2 000 kronor.

De pengar som vi samlar in varje månad använder vi till att finansiera våra kampanjer, trycka Procent av mål

Karlskoga:

Norrbotten

För info: 073-310 70 87.

Örebro:

För info: 070-536 43 17.

Stoppa utvisningarna Tid: Torsdag den 19 april kl 18.00.

Plats: Jordbro kulturhus.

För mer info: 072-524 42 95.

Södertälje:

Borås:

För info: 070-885 44 86.

För info: 073-740 39 54.

Malmö-Lund:

flygblad och affischer med mera. Det är dock ingen lätt uppgift och vi är tacksamma för vartenda öre som vi får in från våra läsare och sympatisörer.

Kan du hjälpa oss att klara vårt mål? Bidra direkt till ekonomikampanjen genom att swisha till 123-240 32 85 eller på PlusGiro 87 96 49-2. Det är även möjligt att SMS:a ett bidrag – skriv ”Offensiv 50” och skicka det till 72550. Tack! ■

547 kr

Västerbotten

Totalt

7%

4 559 kr

0 kr

Mellannorrland

40 kr

Stockholm

2 115 kr

Mellansverige

0 kr

Västsverige

752 kr

Sydsverige

1 105 kr

Vad är marxism?

Tid: Onsdag den 18 april kl 18.00.

Plats: Yxhammarsgatan 8-10.

För mer info: 070-396 47 83.

Stöd RS valfond!

Pengarna behövs till valsedlar, valmanifest, flygblad, affischer och plakat. Medan riksdagspartierna ger sig själva hundratals miljoner i bidrag samlar vi in från medlemmar, väljare och folk på stan.

Göteborg:

Sociala reformer eller revolution?

Tid: Måndag den 16 april kl 18.00.

Plats: RS Bokcafé För mer info : 073-501 21 37.

Målet till 31 augusti är 200 000 kronor.

Du kan bidra: swisha till 123 240 32 85, betala till plusgiro 87 96 49-2 eller ge ett bidrag varje månad fram till augusti; mejla rs@socialisterna.org för hur.

Hittills har vi samlat in 119 250 kronor.

Kontakta Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå, Haninge eller Göteborg om du kan göra en insats i valkampanjen.

• Skrota det segregerade skolsystemet. Bra, enhetlig utbildning till alla.

• Ökad lärartäthet och fler specialpedagoger.

• Kasta ut vinstintresset. Återförstatliga skolan.

Klimat- och miljöhot • Stoppa gruvbolags och fossilföretags rovdrift. Offentligt ägande av naturresurserna.

• Massiva, offentliga klimatinveste­ringar i avgiftsfri lokaltrafik, utbyggd tågtrafik och energieffektiviseringar. Omställning till förnyelsebar energi nu!

• Avveckla kärnkraften.

• Kapitalismens vinstjakt förstör miljön – för en global planerad ekonomi för hållbar utveckling i samklang med djur och natur.

Rusta upp välfärden • Kasta ut riskkapitalisterna från välfärden – riv upp privatiseringarna.

• Stoppa nedskärningarna i skola, vård och omsorg – mer pengar till kommuner och landsting. 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.

• Välfärden ska styras demokratiskt av anställda, brukare och anhöriga.

• För landsomfattande protester mot regeringens högerpolitik med fackföre­ningar, nätverk, pensionärsorganisationer med flera.

• Omedelbar höjning av pensionerna – riv upp pensionsuppgörelsen.

Antirasism & asyl •R iv muren mot flyktingar. Återinför rätten till asyl, permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

• Stoppa jakten på och utvisningar av flyktingar.

• Gemensam kamp för avtalsenliga löner, fasta jobb, bostäder, vård och utbildning för alla.

• Organisering på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden mot rasism och nazism.

• Internationell solidaritet med arbetare och fattigas kamp och uppror mot förtryck, terrorism och krig.

Bostadskrisen • Nej till utförsäljning av allmännyt­tan, ombildningar och marknads­hyror. Stoppa skattediskrimineringen av hyresrätten. Bostad är en rättighet – ingen handelsvara.

• Rusta upp förorten – jobb, bostäder, skola, service och fritid.

• Förstatliga byggbolag och banker för klimatsmarta renoveringar utan ­hyreshöjningar samt bygget av 71 000 billiga hyresrätter per år.

Likaberättigande • För ett socialistiskt samhälle utan klasser, könsmaktsordning, rasism, heteronorm, hederskultur och andra hierarkier.

Socialistisk feminism

Kämpande fackföreningar

• Kvinnors och hbtq-personers rätt till sina kroppar.

• Inför samtyckeslag och mer resurser mot mäns våld mot kvinnor.

• Kvinnokamp för utbyggd välfärd, mot diskriminering och sexism.

• Arbetarkamp för högre löner, bättre arbetsmiljö och försvar av jobben. Använd strejkrätten – låt företagens vinster betala.

• Facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.

• Avtalen ut på omröstning – för lokal strejkrätt.

•D emokratiska fackföreningar. Nej till pampstyre och lyxliv; valda representanter på arbetarlön.

Trygga jobb • Stoppa lönedumpning via privatiseringar, bemanningsföretag, ”ungdomsavtal” och papperslösa.

• Kollektivavtal till alla. Skrota Fas 3 och RUT. Minst 22 000 kronor i grundlön för ett heltidsjobb. Fasta jobb och rätt till heltid.

• Återställ 90 procents ersättning i a-kassa och sjukförsäk­ring. Stoppa jakten på arbetslö­sa och sjuka.

• Arbete åt alla. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Nytt arbetarparti & socialism • För ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan ge lågavlönade en röst.

• Rättvis fördelning av samhällets resurser. Låt de rika betala.

• Förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska styre och kontroll.

• Skrota kapitalets krisande EU och EMU. • För en demokratiskt planerad ekonomi i en socialistisk värld. ■

SOCIALISTISKT

En skola för alla

• Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap.

• Stoppa vapenexporten. Förstatliga krigsmaterielindustrin under löntagarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandla till civil produktion.

• Enad, global kamp mot militär upprustning och imperialismens plundringar och krig.

PROGRAM 2018

Nej till militarismen

BRÄNNANDE

12 APRIL 2018 # 1 296

Lägg ned Akademien Hur stark Metoo var märks nu i och med det stegvisa sönderfallet av Svenska Akademien. Efter de 232 år som detta feodala sällskap har funnits, beskrivet som ”mellan hovet och gud”, lyckades den globala Metoo-rörelsen genom sitt kollektiva agerande ge styrka till de arton offren att vittna, vilket spräckte den maktfullkomliga, korrupta, patriarkala bubblan.

ELIN GAUFFIN elin.gauffin@socialisterna.org

Det var Dagens Nyheter som under Metoo sammanställde de 18 vittnesmålen om sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter utförda av den så kallade Kulturprofilen Jean-Claude Arnault som tillsammans med sin fru, Akademiledamoten Katarina Frostenson, drivit en kulturklubb som haft hög status.

Sara Danius sa i november att Akademiens ledamöter, fruar och barn genom åren har utsatts för ”oönskad intimitet” från Arnault.

De 18 vittnesmålen är med andra ord bara toppen av ett isberg.

I min egen bekantskapskrets finns vittnesmål från ett offer som i tystnad lidit av sviterna av två övergrepp från denna ”kulturprofil” i 25 år tills hon efter Dagens Nyhe-

ters avslöjande berättade för en vän till mig.

Svenska Akademien bröt alla officiella band till kulturklubben och lät advokatfirman Hammarskiöld & Co utreda härvan. Det har nu framkommit att advokatfirman uppmanar Akademien att polisanmäla kulturklubben, vilket majoriteten av de kvarvarande ledamöterna har vägrat. Åtta ledamöter röstade också emot en uteslutning av Frostenson, sex röstade för.

Därefter valde Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund att lämna sina stolar i Akademien.

Sara Stridsberg har flaggat för att hon hoppar av efter ett föredrag som ska hållas snart, och i samband med tidigare kriser har två ledamöter hoppat av.

Den 10 april skriver professor Claes Sandgren på DN-debatt under rubriken ”Nej, Akademiens ledamöter står inte över svensk lag” att: ”Det är betecknande att ledamöterna förefaller tro att Akademien står ovan svensk lag. De verkar exempelvis omedvetna om att det är oförenligt med dagens föreningsrättsliga principer att en person tvingas vara kvar i en sammanslutning”.

Sandgren går vidare in på orsaken till att så många inom den politiska och kulturella eliten är likbleka inför den kris som pågår. Inte minst har den hårdaste kritikern – DN:s Björn Wiman – gång efter annan

Stäng ner Akademien och överför dess tillgångar i samhällets ägo under demokratisk kontroll.

varnat för hur detta skadar ”Sverige”. ”Det är Nobelpriset som bär upp Akademiens anseende. Värnet om priset ställer därför särskilda krav på ledamöternas oförvitlighet.

Var det inte för Nobelpriset, skulle inte omvärlden bry sig. Det är ingen tillfällighet att Akademiens debacle ägnas stor uppmärksamhet i medier världen över”.

Nobelpriset ger den svenska eliten en politisk prestige i världen som snart kan vara ett minne blott.

Därför har kungen skickats in. Offensiv håller den här gången med professor Torbjörn Tännsjö, som vill lägga ner Svenska Akademien.

Han pekar på konstruktionsfelen i en intervju med SVT: – Några kompisar väljer in varandra på livstid för att sen förfoga över en stor summa pengar. Har man läst en gnutta psykologi vet

man att det inte fungerar, det kommer att urarta i korruption.

Från advokatbyråns utredning har det läckt ut att kulturklubben framställt sig som utblottad och då fått stora ekonomiska bidrag av Akademien. Här är Frostenson jävig, eftersom hon delar klubbens ekonomi med sin man och mellan 2009 och 2016 kunnat dela på en vinst på en halv miljon kronor, delvis utsugna ur svarta löner (DN den 10 april).

Svenska Akademien får gratis hyra huset som de möts i av Stockholm Stad, med anrika Gyllene Freden i bottenvåningen, och har flera andra tillgångar. Jean-Claude Arnault har satt upp sitt eget namn på en av Akademiens lägenheter i Frankrike.

Claes Sandgren skriver: ”Det har rått missförhållanden i decennier med anknytning kring den så kallade Kulturprofilens och hans

hustrus verksamhet. Det är missförhållanden som har varit kända även utanför Akademin, bland annat som en följd av reportage i Expressen 1997, utan att de ständiga sekreterarna gått till botten med detta”. Men det rör inte bara kulturklubben. Akademien själv är en skattebefriad organisation som är god för två miljarder kronor och vars ledamöter har stora privilegier.

RS/Offensiv kräver att Svenska Akademien läggs ner och att alla dess tillgångar omedelbart överförs i samhällets ägo för att under demokratiska former användas till vård för offer för sexuellt våld och till kultursatsningar för lågavlönade, kvinnor och ungdomar. Det hänvisas till viktiga insatser som Akademien gör för svenska språket, men de insatserna kan under demokratiska former göras av andra. ■

Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ett socialistiskt samhälle, mot högerpolitikens fortsatta härjningar.

Bli medlem du också!

Foto: Sari Hevosaho

Gå med i

Foto: Mastad, Wikipedia Commons

M

onarkin i Sverige har fortfarande en makt.

Den träder in vid speciella kriser när det borgerliga samhället anser att andra institutioner inte kan hantera situationen.

När detta skrivs den 10 april har kungen, som officiellt är Svenska Akademiens beskyddare, fått kliva in och försöka medla i det inbördeskrig som fördjupas för varje timma inom Akademien. Senaste attacken i detta krig kommer från Horace Engdahl, ledamot i Akademien, som i en debattartikel anklagar den ständige sekreteraren Sara Danius för att vara ”den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”.

Ring 08-605 94 00 eller skicka e-post till rs@socialisterna.org för att veta hur.

[

Prenumerationsärenden: E-post: prenumerant@socialisterna.org Tel: 08-605 94 03 • Adress: Tidningen Offensiv, Box 73, 123 22 Farsta

[

PRENUMERERA PÅ

Genom att prenumerera på Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv stödjer du vår kamp mot nedskärningar, sexism och rasism och får rapporter om kamprörelser i Sverige och i världen för endast 40 kronor i månaden via autogiro.