Offensiv 1318

20 september 2018 / # 1 318 / Pris: 20 kronor / Månadspren: 40 kronor

Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning

Marknaden förgör planeten

socialisterna.org @offensiv RattvisepartietSocialisterna rs_offensiv

KAMPANJ

Rädda äldreomsorgen

16 3 4

Foto: Chris LeBoutillier from Pexels

Regeringsekvation utan lösning?

Socialistisk plan för klimat och miljö – läs mer på sid 7

10 år efter kraschen – kapitalism i gungning För 10 år sedan inleddes Den stora recessionen, den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Investmentbanken Lehman Brothers krasch hotade att dra ned den globala kapitalismen i ett svart hål. Enbart med hjälp av extrema ingripanden från centralbanker och regeringen kun-

de systemet hållas vid liv. Men i grunden bidrog räddningsinsatserna till att förstärka den utveckling som har skapat krisen – en parasitär spekulationsekonomi med växande enorma skulder och klyftor. Världsekonomin är och förblir kroniskt instabil.

– läs mer på sid 2, 8 och 9

5

(S)traffades hårt för vårdslakten

Stöd RS/Offensiv – Ge ett bidrag!

Plusgiro: 87 96 49-2 Swish: 123-240 32 85 SMS: 72550 t ex: Offensiv 50

Posttidning A

Stoppa utvisningarna

OFFENSIVS STÅNDPUNKT

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

2

EKONOMIN MER SÅRBAR NU ÄN 2008

I

Alliansregeringens krisinsatser inriktades på att hålla finansmarknaderna under armarna. Regeringen förstatligade till och med investmentbanken Carnegie. När regeringen sent omsider aviserade åtgärder för att stimulera den verkliga ekonomin var botten redan nådd.

Krisen 2008-2009 blev djup, men inte lika långvarig och kännbar som 1990-talets kris, vilket absolut inte var regeringens förtjänst.

Det var kombinationen av ökad efterfrågan och lageruppbyggnad i länder som utgör Sveriges viktigaste varuexportmarknader, tillsammans med konsumtionen på hemmaplan, i synnerhet hushållens konsumtion, som fick hjulen att börja rulla igen år 2010.

Från 2010 och till slutet av år 2013 stod hushållens konsumtion för drygt två tredjedelar av den totala BNP-tillväxten. Det var delvis en oavsiktlig följd av regeringens skattesänkningar (jobbskatteavdragen) och ännu mer av en fortsatt kreditexpansion som nu har resulterat i att Sverige har blivit ett av västvärldens mest skuldsatta länder.

Hushållens skulder har fördubblats under de senaste 10 åren och skuldkvoten, hushållens skulder som andel av disponibel in-

Foto: Natalia Medina

september 2008 hotades Sverige av en finansiell härdsmälta och staten fick mobilisera enorma belopp för att rädda två av landets storbanker – Swedbank och SEB – från att krascha likt Lehman Brothers. Men trots räddningspaketen blev det fortsatta krisförloppet dramatiskt. BNP rasade med drygt 5 procent 2009, det största årliga BNP-fallet sedan krigsåren 193945. Särskilt hårt slog krisen mot industrin (industriproduktionen föll med nära 14 procent under 2009).

komst, har ökat från 152 procent 2008 till 186 procent. Till skillnad från andra länder fortsatte både bostadspriser och skuldsättningen att öka under krisåren 2008-2009.

I skydd av statens stödinsatser kunde storbankerna elda på kredit­ utgivningen och tjäna mångmiljardbelopp på bolånen som står för 80 procent av hushållens skulder.

Den uppblåsta låne- och bostadsbubblan som detta skapade blåstes upp ännu mer av Riksbankens minusränta – räntan blev negativ för första gången någonsin i början av 2015 – och tilltagande bostadsbrist. Men i längden kan inte skulderna öka snabbare än inkomsterna, och stigande bostadspriser leder till sist till att de nya lägenheterna blir för dyra, vilket nu har lett till fallande bostadspriser och minskat byggande.

Den farliga mix som regeringen, Riksbanken och bankerna har skapat innebär att: ”Sverige är mer sårbart nu än under finanskrisen

för tio år sedan. En bostadsmarknad i obalans, räntekänsliga och högt skuldsatta hushåll och vår stora banksektor oroar mest”, erkände riksbankschefen Stefan Ingves i SVT. Det handlar bara om månader innan räntan höjs igen och skuldbördan blir tyngre att bära.

Sedan 2014 har den ekonomiska tillväxten i Sverige varit relativt hög, men lönerna har ökat mindre än i tidigare högkonjunkturer och klyftorna har fortsatt att öka. Den ojämna fördelningen, högerpolitikens nedskärningar och marknadskaos jämte det spekulativa finans­ kapitalets dominans och de många obalanserna, har försvagat samhällets motståndskraft mot framtida kapitalistiska kriser.

Det i sin tur betyder att även en till synes måttlig avmattning snabbt kan utvecklas till en djup ekonomisk kris, vars sociala och politiska återverkningar blir mer kännbara och omskakande än någonsin i modern tid. ■

TILLBAKA TILL 1920-TALET?

R

edan på valnatten hördes kommentarer att det här börjar likna 1920-talet med val som inte följs av något annat än svaga regeringar i väntan på nästa val.

Det finns mycket sanning i det. Men vad som sällan eller aldrig nämns är att 1920-talets Sverige också präglades av långa, bittra klasstrider, varav en – Stripakonflikten som inleddes 1925 – fick en socialdemokratisk regering att avgå. Den nya regering som tog vid kom att ledas av liberalen C G Ekman som med tiden blev en av de mest impopulära statsministrarna någonsin, vilket inte vill säga lite.

Under 1920-talets första år var Sverige det land som låg i Europas topp vad gäller strejker och konflikter på arbetsmarknaden. Vänstern, vars ryggrad var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), var på uppåtgående och stärkte sitt inflytande inom facket. Men stalinismens grepp satte bestämda gränser för SKP:s framgångar och hindrade partiet från att bli den revolutionära masskraft man eftersträvade.

F

ör att bakbinda arbetarkampen beslöt den dåvarande regeringen, ledd av C G Ekman, våren 1928 att införa lag om kollektivavtal, som innebar att när kollektivavtal hade slutits rådde fredsplik, och att inrätta en Arbetsdomstol (AD) som skulle bli ytterligare ett vapen mot arbetarkampen. Dessförinnan hade även den socialdemokratiska regeringen – innan den avgick – tillsatt en kommitté som skulle utreda om hur man skulle få stopp på strejkerna. ”Orubbad arbetsfred är ett avgörande samhällsintresse”, menade exempelvis S-ministern Gustav Möller till högerns förtjusning.

Protesterna underifrån, mycket till följd av SKP:s kampanjarbete, tvingade dock en motvillig LO-ledning att utlysa en politisk strejk mot vad även socialdemokratiska skribenter beskrev som slavlagarna – lagen om kollektivavtal och den nya klassdomstolen. Den 22 maj för 90 år sedan strejkade nära 400 000 mot regeringens antistrejklagar. När strejken var slut och riksdagen hade sagt ja till de nya lagarna gav LO-ledningen upp sitt motstånd och den kapitulationen ledde till dagens paralysering och rädsla för kampen. ”Det var en liberal regering som lade fram kollektivavtalslagen 1928”, skrev en stolt Mats Persson, Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson, på SvD Debatt ifjol och efterlyste nya inskränkningar i konflikträtten. Och det partiet ser LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson gärna att Socialdemokraterna bildar regering med. När det gäller LO-ledningen finns det ingen hejd på fallet. ■

Många ensamkommande har inte rätt till bostad när de inväntar beslut om att få stanna i landet enligt gymnasielagen, som underkänts av två domstolar. ”Ibland sover jag på gatan, ibland hos kompisar. Ibland på tåget, tunnelbanan”, säger Shirmohammed till Sveriges Radio (skärmklipp dagensarena.se den 18/9).

Veckotidningen Offensiv ges ut av Rättvisepartiet Socialisterna • Postadress: Box 73, 123 22 Farsta • Telefon: 08-605 94 00 • E-post: offensiv@socialisterna.org • Prenumerationsärenden: 08‑605 94 03 / prenumerant@socialisterna.org • Hemsida: www.socialisterna.org • Ansvarig utgivare/chefredaktör: Arne Johansson • I redaktionen: Per Olsson (redaktionssekreterare), Elin Gauffin, Sebastian Olsson, Natalia Medina och Robert Bielecki • Prenumerationer: Helår 480 kr, nio månader 360 kr, halvår 240 kr, kvartal 120 kr, månad 40 kr • PlusGiro: 87 96 49-2 • Swish: 123-240 32 85 • Tryck: V-TAB, Västerås 2018 • Miljöcertifierad enl ISO 14001, cert nr 1410718 • ISSN: 0348–5447

KAMPANJ

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

3

Stoppa utvisningarna S

äkerhetsläget i Afghanistan försämras stadigt. En del bedömare fruktar att antalet döda under 2018 kan uppgå till 20 000 personer. I så fall finns det risk att fler dödas i Afghanistan än i Syrien detta år. Trots det fortsätter utvisningarna och de får en allt mer desperat prägel. Det verkar gälla att utvisa så många som möjligt innan läget är sådant att det är omöjligt att fortsätta utvisningarna.

Efter många demonstrationer som har lyckats förhindra utvisningar har man nu ändrat taktik.

Många utvisningar sker nu i smyg.

På förvaren har ungdomar blivit kallade till möte med ledningen.

Väl där har de hämtats av polis och transporterats direkt till en flygplats. De har inte kunnat hämta några personliga tillhörigheter, inte ens en tandborste. De har inte tillåtits ta kontakt med någon, inte ens sin advokat.

Det är mer än en i vårt land som kan berätta hur de utan förvarning har fått ett samtal från Kabul. I andra änden på tråden har det funnits en rädd och förtvivlad tonåring. I minst ett fall hade han inte blivit mött, inte fått någonstans att bo eller fått någon hjälp överhuvudtaget, något de blivit lovade.

UNHCR säger i en rapport att säkerhetsläget är så försämrat att

Utvisningarna fortsätter, trots att Afghanistan blir allt mer otryggt.

en internflykt till Kabul inte är ett säkert alternativ. Inga personer bör hänvisas till internflykt till Kabul, speciellt inte barnfamiljer och ensamkommande unga. Det är i Kabul som Migrationsverket dumpar de ungdomar som utvisas.

Migrationsverket struntar dessutom i att ta hänsyn till UNHCR:s senaste rapport. ”Läget i Afghanistan är fortfarande tillräckligt säkert för att vissa grupper ska kunna söka skydd där”, menar myndigheten, som därför inte ser ”några generella hinder för att utvisa människor till Kabul”. Skamligt är bara förnamnet.

Vid ett återvändarsamtal som jag bevistade frågade en ung pojke: ”Hur ska jag klara mig i Kabul? Jag känner inte till staden. Jag känner inte till Afghanistan (hans familj flydde till Iran när han var 1 år).

Jag vet inte var min familj är.” Han fick inget svar, och han är inte ensam i den situationen.

Några av de här ungdomarna som utvisas har utvisningsdomar som ännu ej har vunnit laga kraft.

Det borde alltså vara olagligt att utvisa dem. Migrationsverket verkar stå över lagen. Enligt uppgift är en ny utvisning planerad till fredag den 21 september. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! ■ Sigbritt Herbert

Haninge: Rudan räddad från exploatering Flera av de partier som drivit på för att bygga en bilbro till Rudans friluftsområde har backat som ett resultat av den överväldigande opinionen.

RS HANINGE

offensiv@socialisterna.org

S

Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för att rädda ett 10-tal hotade naturområden i Haninge. Mattias och Rättvisepartiet Socialisterna

tog därför initiativ till kampanjen Bevara Haninges skogar, skärgård och kulturlandskap förra året. I år har Rättvisepartiet Socialisterna haft kampanj mot bilbron till Rudan och under tiden har opinionen mot förslaget på bilbro växt i styrka.

– När vi började kampanja kände ingen till planerna om bilbro, eller vissa partiers ännu mer extrema idéer om lyxbostäder. Vi bidrog till att göra Rudans framtid till en valfråga och en växande opinion har pressat bilbro- och exploateringspartierna i frågan. Helst hade S, M, L, KD och SD velat driva igenom exploateringen i smyg. Nu har de släppt frågan helt enkelt för att opinionen är för stark, säger Mattias och fortsätter: – Rudan är landets mest pendel- och centrumnära badplats och friluftsområde, ingen behöver ta bilen hit. En bilbro, asfaltsväg och

Den massiva opinionen mot förslaget på bilbro till Rudan i Haninge har fått politikerna att backa.

stora asfalterade parkeringar skulle förstöra en stor del av upplevelsen för alla som badar, har picknick, fiskar eller motionerar. Rudan är

jätteviktigt för tusentals barnfamiljer som inte har råd att åka på långväga semestrar, fortsätter Mattias.

Om förslaget om bilbro eller

lyxbostäder återupplivas samlar vi till motstånd igen. Därför behåller vi sidan Rädda Rudans friluftsområde och bevakar frågan. ■

Foto: bengt-re / Flickr CC

trax innan valet ändrade sig Liberalerna till att de vill folkomrösta om bilbron, och dagen innan valet gick Moderaterna ut med att de inte längre driver frågan om bilbro till Rudan. Socialdemokraterna förnekar att de ens har stött idén (trots avsiktsförklaringen de skrev) och Sverigedemokraterna har också backat. Det finns alltså inget politiskt stöd för förslaget på bilbro i dagsläget.

– Jag vill rikta ett stort tack till alla som har gjort insatser för att stoppa förslaget. Opinion och protester lönar sig, skriver Mattias Bernhardsson, Rättvisepartiet Socialisterna, på facebooksidan Rädda Rudans friluftsområde, vilken han tog initiativ till tidigare i år.

INRIKES

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

4

Regeringsekvation utan lösning?

Riksdagsvalet slutade med minsta möjliga övervikt för de ”rödgröna” partierna med ett riksdagsmandat mer än högeralliansens partier.

Men regerinsgekvationen har inte kommit närmare en lösning.

Alliansens så kallade mittenpartier L och C. Det står också helt klart att S är beredd att dumpa Vänsterpartiet för att nå ett samarbete över blockgränserna.

Att Socialdemokraterna öppnat för att talmansposten går till något annat parti än det största kan bli ett första steg mot en sådan regering.

OFFENSIV

offensiv@socialisterna.org

V

Oavsett vilket styre det till sist blir kommer det behövas organiseras ett motstånd mot högerpolitik och rasism.

säga att en majoritet röstar mot (först i raden blir Stefan Löfven om han fortsätter sitta kvar).

Inom borgerligheten finns en mörkblå flygel som högljutt ropar efter en M-KD-regering med stöd av SD. Dagens Industri menade till och med i förra veckan att allt fler ”tunga borgerliga företrädare lyfter fram en M-KD-regering som det mest sannolika. Men oron är samtidigt stor för vad det ska innebära långsiktigt om Alliansen splittras”.

Denna kommentar är inte bara ett utslag av vad tidningen länge kampanjat för – ett högerstyre där SD ingår i regeringsunderlaget – utan svarar också upp mot vad ledande moderater i exempelvis Skå-

ne (landets starkaste M-fäste) har efterlyst. ”Vi måste söka stöd från SD i en rad frågor. Det har varit för otydligt i asyl- och integrationspolitiken. Många har valt Jimmie för att han pratar klartext så att folk förstår och tar bladet från munnen om det alla borde prata om”, sa Vellinges moderata kommunstyrelseordförande Carina Wutzler efter valet till Kvällsposten och liknande tongångar hördes från M i Staffanstorp.

Bara dagarna efter att SD:aren Mattias Karlsson skrivit sitt nazistinfluerade ödesmättade Segra eller dö-inlägg på Facebook skickade Expressen ut en enkät till M-politiker landet runt som frågade ”tycker du att M ska ta makten

Foto: Wikimedia Commons

alet har ritat om den politiska kartan och tydligast till höger. Rasistiska Sverigedemokraterna vann på nytt ökat väljarstöd och kräver att det i än högre grad ska märkas i regeringspolitiken. Reaktionära Kristdemokraterna gick också fram i valet och blev större än både L och MP. Valresultatet ger besked om att det brådskar med att organisera ett motstånd mot högerpolitik och rasism. Oavsett vem och vilka som bildar regering.

Socialdemokraternas invit till Alliansen om en S-ledd regering över blockgränserna har hittills avvisats. Ännu, åtminstone utåt, hävdar Allianspartierna att de ska bilda regering och hänvisar till att de är större än de båda regeringspartierna S och MP, vilket innebär att regeringsfrågan är kvar på ruta ett. ”Om detta fortsätter återstår inget annat än extraval”, kommenterade Dagens Nyheter uppgivet på ledarplats. Men extraval vill inget av de traditionella blockens partier ha. Med hänvisning till att alternativet vore ett extraval som kastar landet ut i ännu större ovisshet och som kanske ger SD ännu större stöd kan dagens positioner ändras. Även om vägen dit kommer att bli lång och kantas av att olika statsministerkandidater till en början inte får ”riksdagens stöd”, det vill

med hjälp av SD-förhandlingar om det krävs?”. 609 svarade och 324 av dem svarade ja.

En M-KD-regering kan bildas ur Alliansens sönderfall, men mer sannolik är en regering över de traditionella blockgränserna.

Inte ens en S-M-regering ”som skulle förlänga den tillfälliga flyktinglagen, motverka det växande skuggsamhället och begränsa den fortsatt höga migrationen till Sverige”, enligt Expressens önskan, kan helt uteslutas.

Det är många regeringskonstellationer som ryms under det nya S-mantrats paraply – ”alla anständiga partier ska förenas”. Men för S är huvudspåret en regering med

Pendelslagen slog hårdare i landstings- och kommunvalet än i riksdagsvalet. I kommun- och landstingsvalet backar också S mer än i riksdagsvalet och på många håll straffades partiet hårt. Överhuvudtaget tycks kommun- och landstingsvalet mer ha haft karaktären av ett protestval mot de styrande, som förstärkts av vårdfrågans tyngd. I ännu fler kommuner och landsting/regioner väntas valet följas av blocköverskridande styren och/eller koalitioner av de mest brokiga kulörer. l exempelvis Skellefteå har Alliansen räckt ut handen till både Miljöpartiet och Vänsterpartiet och i Stockholm vill Alliansen ta över makten med hjälp av MP. Bortom retoriken är det lite som skiljer de traditionella partierna.

Eller som två ledande socialdemokrater i Skåne skrev om vården och regionens framtida styre i Sydsvenskan den 11 september: ”Det finns mer som förenar över blockgränserna än som skiljer blocken åt. Det finns frågor där Socialdemokraterna och de borgerliga partierna har olika uppfattningar såsom vårdval, privatisering och skatt (för vården helt avgörande frågor, Offensivs kommentar). Det är frågor som får bli föremål för diskussion och förhandling. Men det råder inget tvivel om att Socialdemokraterna och de borgerliga partierna är överens om de stora dragen.” ■

Skåne efter valet: Kamp mot högerpolitik och rasism viktigare än någonsin

Foto: Poltikerveckan Almedalen / Wikimedia Commons

Resultatet av 2018 års val vad gäller Skåne ger en bild av en borgerlighet och extremhöger på frammarsch jämfört med valet 2014. Speciellt har det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna gått framåt.

ANDERS WEMMERT RS Malmö/Lund

Å Rasistiska SD går framåt i Skåne – viktigare än någonsin att ta kamp mot högern.

r 2014 var SD största parti i två av Skånes 33 kommuner i riksdagsvalet. Efter årets val är SD största parti i 20 av de 33 kommunerna. Tillsammans med Moderaterna är SD+M störst i 27 av 33 kommuner.

I de 20 kommuner som SD är största parti fick de över 30 procent av rösterna. Sjöbo kommun är i topp med 39,4 procent, följt av Bjuv 38,7 procent, Bromölla 38,3 procent, Klippan 37,1 procent och Perstorp 36,1 procent.

SD och M fick tillsammans

drygt 64 procent i Vellinge kommun.

Det preliminära resultatet av kommun- och landstingsvalet pekar åt samma håll. Detta kommer att innebära att högern styr i allt fler kommuner i Skåne samt att även landstinget (Region Skåne) blir dominerat av högern.

I praktiken betyder valresultatet att rasismen får ökat ett fäste i Skåne, att attacker på invandrare och flyktingar kommer att öka samt att privatiseringen av sjukvården

fortsätter. Alliansen och SD vill fortsätta utförsäljningen av sjukvården till privata vårdgivare. Skolan kommer att bli alltmer ojämlik med vinstdrivna privata skolor och besparingar på den kommunala skolan och förskolan, segregationen i boendet kommer att öka, och så vidare.

Men valresultatet visar också på en stärkt vänster. V gick fram 2 procentenheter till 6,3 procent i Skåne. I Malmö ökade V med drygt 4 procentenheter till 11,9 procent och i Lund med drygt 3 procentenheter till 9,7 procent. Slutsatsen blir att polariseringen mellan högern och vänstern också har ökat.

Valresultatet visar på att det nu är viktigare än nånsin att sätta stopp för högerkrafterna. Alla socialister måste samlas till kamp mot SD och högerkrafterna. ■

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

Vårdkampen i Västernorrland, bland annat BB-ockupationen, kommer att fortsätta även efter valet.

I korthet

5

Tidningsbud fick gå strax innan pension

A

nställningsbrott Ett tidningsbud som hade jobbat hela sitt liv på samma företag sades upp blott tre år innan pensionen. Enligt företaget ”jobbade hon för långsamt” – inte ett skäl till uppsägning enligt Transport, som nu stämmer arbetsgivaren till Arbetsdomstolen. De kräver att uppsägningen ogiltigförklaras och att kvinnan får 150 000 kronor i skadestånd. Det rapporterar Arbetet den 17 september.

Kvinnan har flera gånger sagt till sin arbetsgivare att tiden för att hinna med utdelningen har blivit för knapp och slimmad för att hon på ett säkert sätt skulle hinna med att köra sin tidningsrunda. Dessutom fick hon arbeta med hyreshus utan hiss, trots att hon hade artros och under en tid fick jobba med kryckor innan hon sades upp av företaget.

Vård- & omsorgschefer sönderstressade

Foto: Andrew Herbert

A

S straffades för

vårdnedskärningar

Regionvalet i Västernorrland innebar som väntat ett stort ras för Socialdemokraterna. Under mandatperioden har partiet symboliserat nedläggningspolitiken av vården i Ångermanland.

STEFAN LUNDQVIST & PER JOHANSSON

rs.sundsvall@socialisterna.org

O

ckupationen av BB i Sollefteå har gjort att frågan inte har glömts bort då debatten hela tiden har hållits levande. S nådde nu bara 14 procent av landstingsrösterna i Sollefteå kommun (från 48 procent i valet 2014) och rasar från 38 till 28 mandat i regionfullmäktige. Att de inte tappar mer beror på att de flesta rösterna kommer från Medelpad som inte har berörts av BB-nedläggningen i Sollefteå. I Sollefteå blev återuppstartade Sjukvårdspartiet med sina 33 procent största parti i landstingsvalet före V som fick 26 procent av rösterna.

M och L tappade varsitt mandat, medan S-allierade MP åkte ut ur regionfullmäktige. C och V ökade och tar 8 mandat vardera, men framför allt var det alltså det nygamla Sjukvårdspartiet som gjorde succé. Valframgången i Ångermanland räcker nu till 7 mandat från att inte ens ha ställt upp i förra valet.

BB-ockupationen i Sollefteå fortsätter. Tidigare var planen att ockupationen skulle fortsätta fram till valet. BB-ockupanterna har meddelat Offensiv att målet nu är att

fortsätta fram tills dess att de partier som i valrörelsen lovade att öppna verksamheten levererar. I Mittmedias vårddebatt under valrörelsens slutskede svarade nämligen åtta av nio partier att de inte vill stänga några dörrar på frågan om att öppna nedlagda verksamheterna i Sollefteå. Det var bara S som stod fast vid sina nedläggningsbeslut.

Med erfarenhet av knappa resurser och med bilden av en fast, gemensam budgetkaka framför ögonen skapade partiernas svar oro hos professionen på Sundsvalls sjukhus. Vilka konsekvenser skulle en återöppning av verksamhet i Sollefteå få för sjukhuset i Sundsvall?

– Man är livrädd att de snart ska börja förstöra allting här på Sundsvalls sjukhus, säger Anne Opel, överläkare på urologen vid Sundsvalls sjukhus, till Sundsvalls Tidning den 8 september, som också uttrycker en rädsla för nya omstruktureringar i kölvattnet av ett eventuellt öppnande i Sollefteå.

Vården var den viktigaste valfrågan för väljarna i årets val. Rätt-

visepartiet Socialisterna har under hela valrörelsen visat att vårdkrisen beror på att vården sedan många år är extremt underfinansierad.

Resurserna för vårdbehoven finns på andra sidan klyftan, hos de rika, hos de banker och storföretag som den politiska makten alltid göder med förmånliga vilkor.

Inga som känner en berättigad oro för vården har något att vinna på att låta sig splittras i kamp mellan olika landskap, städer eller sjukhus. Vårdkampen i Ådalen, på Sundsvalls sjukhus och i andra delar av länet har allt att vinna på att växa till en mäktig, samlad läns- och landsomfattande kamp för upprustning av vården med sina krav riktade till den politiska och ekonomiska makten i landet.

I Region Västernorrland kommer nu en tid av sonderingar och samtal mellan de politiska partierna för att bilda ett majoritetsstyre. Spekulationer görs i media om olika koalitioner, men både politik och mandatställning gör att det idag är svårt att kunna ge något säkert svar om vem som kommer att leda regionen från årsskiftet. Partierna har att avgöra frågan innan regionfullmäktigemötet den 24-25 oktober, då ordförande och valberedning ska väljas.

Det enda som är säkert är att kamp för vården kommer att behöva resas och växa även under kommande mandatperiod. ■

rbetsmiljö Under tre år har Arbetsmiljöverket genomfört inspektioner för arbetsmiljön för chefer inom vård och omsorg hos kommuner, landsting och privata utförare. I princip alla – 99 procent – har fått krav på att åtgärda sin arbetsmiljö. Cheferna är de så kallade ”första linjens chefer”, som oftast är kvinnor och är närmsta chef till undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och hemtjänstpersonal. Den dåliga arbetsmiljön, med hög arbetsbelastning och stor tidspress, påverkar hela personalgruppen negativt. Det rapporterar Kommunalarbetaren den 14 september.

– Cheferna tar ett stort ansvar för att verksamheten ska fungera för både patienter och personal. Men deras arbetsbelastning är hög och när stödresurser saknas har allt fler arbetsuppgifter lagts på dem, säger Arbetsmiljöverkets generaldirektör Erna Zelmin-Ekenhem i ett pressmeddelande.

Lägre lärarlöner på friskolor

N

ej till vinster i välfärden Återigen visar en undersökning att lärare i friskolor har lägre lön än motsvarande inom kommunala skolor. I genomsnitt är lönen 1 000 kronor lägre, visar statistik som Lärarnas Riksförbund (LR) har tagit fram på uppdrag av Skolvärlden. Inom koncernen Internationella engelska skolan (IES) är lönen hela 3 000 kronor lägre. Det skriver Skolvärlden den 13 september.

De senaste tre åren har de fyra största skolkoncernerna IES, Academedia, Kunskapsskolan och Thoréngruppen gjort en vinst på över tre miljarder kronor före skatt och räntor.

– Det visar att det finns pengar i skolsektorn. Men det är pengar som i alldeles för liten utsträckning går dit där de behövs som mest. Jag tycker att skattebetalarnas pengar ska komma skolan och eleverna till hands, inte delas ut till aktieägare eller användas till att köpa nya skolor utomlands. Det är dessutom en uppfattning som delas av en majoritet av svenska folket, säger LR:s ordförande Åsa Fahlén till Skolvärlden.

Hälften av M: ”Ta makten med SD”

H

ögerpolitik När tidningen Expressen den 17 september skickade ut en enkät till 609 förtroendevalda moderata politiker med frågan ”Tycker du att M ska ta makten med hjälp av SD-förhandlingar om det krävs?” svarade 324 av dem ja. I flera kommuner samarbetar de båda högerpartierna redan med varandra. Några av ja-skälen inkluderar ”Eftersom S inte har några betänkligheter kring att regera med V så är det inte mer än rätt att M tar stöd av SD”, ”Helt oacceptabelt att inte tala med ett så stort parti med många liknande värderingar” och ”Det är direkt löjligt och oförskämt att inte vilja samtala med ett parti som representerar var 4-5:e väljare”. M och SD – i samma bruna båt.

Stor nedskärning på Danmarks Radio

P

ublic service I det blå-bruna högerstyrets Danmark stundar stora nedskärningar på Danmarks radio. Budgeten ska minskas med 20 procent på 5 år i ett sparpaket på 420 miljoner danska kronor. 400 tjänster ska väck, samtidigt som tv- och radiokanaler försvinner eller slås samman. Det rapporterar Sveriges Radio den 18 september. ■

INRIKES

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

6

eller få en ökad kontroll över våra arbetsplatser och levnadsvillkor.

När förortskandidater kryssas in till riksdagen ropar borgarklassen om ”klanröstning” – ren klassförakt och rasism.

Foto: Wikipedia / Wikimedia Commons

Klasspolarisering bakom valresultat – inte klanröster Att Leila Ali (MP) från Hammarkullen valdes in till riksdagen har retat upp högern – rop om ”klanröstning” har hörts. Men vad ligger bakom deras ilska?

KRISTOFER LUNDBERG

kristofer.lundberg@socialisterna.org

I

Sveriges förorter och arbetarstadsdelar lever många på marginalen, områden som präglas av arbetslöshet och trångboddhet, där färre än genomsnittet har universitetsexamen och där även de som har ett arbete lever i fattigdom.

I Göteborg lever 16 procent av den arbetande befolkningen i fattigdom.

Detta är också områden med ett lågt valdeltagande. Befolkningen upplever att det inte spelar någon roll vilka de röstar på då de politiska skillnaderna mellan blocken har blivit allt mindre.

I lokalpolitiken märks det knappt någon skillnad alls, oavsett vilka som styr.

Inför årets val insåg många behovet av att rösta. Rasismens utbredning och högerns allt hårdare språkbruk innebär en rädsla för framtiden och fler gick till valurnorna.

Hotet från Sverigedemokraterna och att dess politik har påverkat flera partiers politik innebär att fler kände ett behov av att rösta.

Givetvis väljer då befolkningen att rösta på kandidater som står dem närmast. När politiken känns långt borta blir kandidater i din närhet en fråga om trygghet, en fråga om kontroll, att kunna påverka och hålla koll på. När bara en procent av samtliga kandidater

kommer från förorten blir det också en viktig symbolik att rösta på de kandidater som delar dina levnadsvillkor. Ett sådant exempel är Leila Ali från Hammarkullen.

Att väljare i förorten och arbetsområden röstar på S, V och MP är inte förvånande och inte heller att de kryssar kandidater i sin närhet.

Högerns utspel om ”klanröstning”, ”etniska röster” och ”så här ska det inte se ut i en demokrati” handlar om klasshat och ilska över att vi kan välja våra egna representanter. Det är samma höger som anser att vi inte ska få välja våra fackförbund, våra fackliga företrädare

Visst finns det demokratiska problem i våra områden och det är att människor inte går och röstar. På Rymdtorget i Bergsjön röstade 55 procent, men de problem som högern och extremhögern ser är vilka människor röstar på.

Hur många människor som röstar och på vilka en röstar säger mer om klass och sociala villkor än om demokrati. Det avslöjar ett samhälle som slits isär, mellan stad och landsbygd, mellan förort och villakvarter vid havet.

Att människor i Danderyd och Hovås röstar på Moderaterna har inte inneburit någon diskussion om ”etniska röster” eller inflytande från Wallenberg-klanen.

Vad som håller uppe valdeltagandet i socioekonomiskt svaga områden är ett levande föreningsliv och ett civilsamhälle som tar ett demokratiskt ansvar där politiken har vänt våra områden ryggen.

I Angered skapade Leilas kandidatur ett engagemang bland unga som tidigare inte har varit politiskt intresserade och som röstade för första gången. Detta är ett viktigt politiskt uppvaknande och viktigt för framtiden när det gäller kampen för upprustning av förorten.

Hennes väljare kommer givetvis att ställa krav på att löften levereras.

Pratet om klanröster från högern handlar om ett blandat klasshat och en rädsla för förortens och arbetsområdens politiska uppvaknande och aktivering, då de vet att vi aldrig kommer att rösta på politiker som inte delar våra intressen och villkor.

Vad vi ser i eftervalskampanjen är en blandning av klassförakt, rasism och överklassens rädsla för att vi ska välja fler av våra representanter.

Låt oss använda valresultatet för att stärka förortsrörelser, miljö-, arbetar- och folkrörelsen och antirasismen mot högerpolitiken på bred front. Rättvisepartiet Socialisterna är beredda att göra detta tillsammans med alla som vill kämpa för ett annat samhälle med social rättvisa under kontroll av människor på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden. ■

Därför RS: ”Kapitalismen är inte ett hållbart system”

R

ättvisepartiet Socialisterna har på kort tid fått ett tiotal nya medlemmar runtom i landet som vill engagera sig i kampen för ett bättre samhälle.

RS Luleå har pratat med en av sina nya medlemmar, Sarah, 17 år, om varför hon gick med.

Hur väcktes ditt intresse för socialism?

– Genom att prata om politik med familj och vänner. Jag hade stort intresse för miljöfrågor innan, men nu har intresset vuxit till andra frågor också.

– Sedan tyckte jag att socialism passade bra med mina värderingar,

så då har intresset fortsatt att växa där.

Varför bestämde du dig för RS? – Jag tycker RS är engagerade och man märker att det är ett parti som verkligen brinner för det de bryr sig om, vilket är alla i nöd och förtryck. Det är även generellt uppfriskande att lära sig mer om RS politik och hur de tänker. Jag tror på att RS kan leda vägen till den förändring vi behöver. ■

”RS kan leda vägen till den förändring vi behöver.”

Foto: Privat

Vilka frågor är viktiga för dig?

– Klassklyftor, hbtq+, rasism, feminism och miljöfrågor. Många av dessa frågors problem rotar sig

i kapitalismen och på så sätt märker man att det inte är ett hållbart system.

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

7

”Marknadskrafter dödar planeten” Världens utsläpp av växthusgaser måste vändas nedåt senast 2020 för att sedan halveras till 2030 och därefter varje årtionde till 2050. Bara genom att alla regeringar, företag, regioner och städer omedelbart går från små stegvisa klimatmål till exponentiella förändringar kan en snar dominoeffekt av tippunkter till en katastrofal Växthusvärld undvikas.

ARNE JOHANSSON

offensiv@socialisterna.org

D

et var det centrala budskapet i den färdplan (Exponential Climate Action Roadmap) som den svenske klimatgurun Johan Rockström och FN:s förra klimatchef Christiana Figueres presenterade inför förra veckans Global Climate Action Summit i San Francisco, dit Kaliforniens guvernör Jerry Brown hade inbjudit ledare från regioner, storstäder, storföretag och miljörörelser i hela världen.

Frågans allvar har ytterligare aktualiserats av sommarens hetta med extrema skogsbränder inte minst i Kalifornien och de svåra cykloner och tyfoner från uppvärmda hav som har drabbat Sydostasien och USA:s östkust.

”

Klimatkapitalism dödar mitt samhälle genom licenser till storföretag att förorena.

Färgstarka protester av inte minst ursprungsfolk utanför reagerade skarpt emot vad som var både klimatmötets och färdplanens avgörande svagheter, som deras fortsatta förlitan på inomkapitalistiska metoder som handel med utsläppsrätter över ett sluttande tak (cap and trade) och teknologiska mirakelkurer. ”Moder jord är inte till salu”

Eriel Deranger från Indigenous Climate Action i Alberta, Kanada, beskrev i tv-kanalen Democracy Now klimatmötet i Kalifornien som en samling av ”guvernörer och så kal�lade klimatledare” för att ytterligare kommersialisera både atmosfären och ursprungsfolkens heliga marker genom att förlita sig på kapitalistiska metoder och falska lösningar.

Särskilt skarp kritik riktades mot att tillåta storföretag att köpa sig rättigheter att själva fortsätta att släppa ut över ett visst tak (cap) och sedan kompensera detta genom att tränga in på ursprungsfolkens marker och där plantera träd i de skogar som redan växer (så kallade offsets).

Just inget sades på toppmötet om de smärtsamma politiska beslut som borde krävas för att snarast sätta stopp för all utvinning av kol, olja och naturgas, som var en nyckelfråga för de 30 000 klimataktivister som demonstrerade i San Francisco inför toppmötet i Kalifornien, liksom i de cirka 900 klimatmarscherna och andra protestaktioner i 95 länder på alla kontinenter den 8 september.

Friends of the Earth (Foe, Jordens vänner) avfärdade därför vad de kallar Browns och Big Oils klimatmöte i San Francisco som ännu en övning i greenwashing och falska lösningar.

– Guvernör Brown gillar att tala om klimatförändring, medan han i själva verket tillåter utökad borrning efter olja och gas i Kalifornien, citeras organisationens klimat- och energidirektör Ernesto Vargas i ett pressmeddelande från Foe i USA. I Rockströms & Co:s färdplan argumenteras visserligen för ett omedelbart stopp för de mycket stora subventioner som ges till fossilföretag och för tidiglagda stoppdatum för bensin- och dieseldrivna bilmotorer. Samtidigt förutspår färdplanen ett skifte i investeringar från fossil- till förnybara drivmedel.

Den varnar också för att ett plötsligt efterfrågeras för fossila bränslen kan leda till ”strandade tillgångar” – med värdelösa pipelines, kolgruvor och oljekällor för biljontals dollar. Något som enligt rapporten kan gynna Kina

Bara genom en massiv kampanj med målet att skrota kapitalismen till förmån för socialismen kan klimatkrisen hejdas.

och delar av Europa, men särskilt missgynna USA, Kanada och Ryssland.

Slutsatsen saknas dock att mäktiga kapitalistiska intressen därmed har mångmiljardskäl att fördröja hela omställningen.

Efter Kalifornien laddar nu en stor del av världens klimatrörelser om med sikte på den nya omgång FN-ledda förhandlingar som inleds med COP 24 i den gamla gruvorten Katowice i Polen den 3-14 december och som syftar till att förmå världens regeringar att skärpa de nationella åtaganden som gjordes inför Parisavtalet 2015.

Inför detta steg väcker även en annan rapport en viss uppmärksamhet. ”FN-rapport: Marknadskrafterna dödar planeten – dags för ett nytt ekonomiskt system” lyder en rubrik till och med i Veckans affärer den 17 september, som redovisar slutsatsen i ett av bakgrundsdokumenten till kapitlet Transformation: The Economy i

FN:s kommande Global Sustainable Development Report 2019.

I dokumentet konstaterar en grupp finska forskare, som ekosystemvetaren Jussi Eronen och biofysikekonomen Paavo Järvensivu, helt frankt att ”Marknadsåtgärder räcker inte – inte ens höga priser på fossila bränslen”. Vad som krävs för att undgå klimatets tippunkter är istället statliga planer för ”vittomfattande, snabba och fundamentala förändringar”. ”Kapitalismen som vi känner den är över”, är också enligt en artikel av Nafeez Ahmed i brittiska The Independent den slutsats som de finska forskarna drar. ”Konventionellt kapitaliskt ekonomiskt tänkande kan inte längre förklara, förutse eller lösa den globala ekonomins sätt att fungera i denna nya tid”.

Ahmed passar också på att citera miljardären Jeremy Granthams dom över den kapitalism och dess nationalekonomer som har allt fokus på kortsiktig vinstmaximering

Foto: Brooke Anderson / Survival Media Agency

Den 108-sidiga färdplan, som har utarbetats av Stockholm Resilience Centre och Future Earth tillsammans med organisationer och företag som SITRA, Ericsson och Världsnaturfonden WWF, är en imponerande översikt av den takt, skala och tekniska systemskiften som skulle krävas inom alla sektorer alltifrån energi- och finanssektorn till industrier, transporter, matkonsumtion, jord- och skogsbruk.

Den optimism som knyts till att detta ska lyckas knyts i hög grad till den it-teknologiska revolutionen med stora framsteg för artificiell intelligens. I färdplanens verklighetskoll (reality check) erkänns dock att målen trots lokala och teknologiska momentum inte är lätta då utsläppen åter ökade 2017 och framstegen är ”långsamma eller icke existerande” i alla andra delar av ekonomierna utöver själva elgenereringen.

och ”Klimatkapitalism dödar mitt samhälle genom licenser till storföretag att förorena”, var budskapet från det tusental aktivister som försökte blockera mötet.

och inget märkbart intresse för det allmänna bästa: ”Ersättningskostnaderna för koppar, fosfat, olja, jord och så vidare som vi använder beaktas inte ens. Om de skulle göra det, är det troligt att i alla fall den utvecklade världen inte har gjort någon verklig vinst alls de senaste 10-20 åren, ingen ökad inkomst, utan motsatsen”.

De finska forskarnas poängterande av att de accelererande klimatförändringarna och artdöden också intimt hänger ihop med det ekonomiska systemets växande ojämlikhet, arbetslöshet, långsammare ekonomisk tillväxt, stigande skulder och impotenta regeringar, borde inte bara räcka till en slutsats som vi alla behöver dra om att det som i verkligheten krävs är ett socialistiskt systemskifte.

Det räcker också bra till att utpeka vilka allianser med fackföreningar, vänster- och välfärdsaktivister som krävs för att ta klimatkampen till en ny och mycket högre nivå. ■

ANALYS

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

8

Fortsatt kapitalistisk kris 10 För 10 år sedan inleddes Den stora recessionen, den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Investmentbanken Lehman Brothers satte hela den kapitalistiska ekonomiska världsordningen i gungning. Enbart med hjälp av extrema ingripanden från centralbanker och regeringen kunde systemet hållas vid liv.

Men i grunden innebär räddningsinsatsen mer av samma utveckling som har skapat krisen – en parasitär spekulationsekonomi med växande enorma skulder och klyftor.

Oron för nya kriser förstärks av krisens politiska effekter, den nationalism och protektionism som symboliseras av Trump.

PER-ÅKE WESTERLUND

paw@socialisterna.org

L

ehman Brothers var USA:s fjärde största investmentbank, grundad redan 1840.

2008 hade Lehman skulder som var 35 gånger större än dess tillgångar. De uppfinningsrika säkerheter (derivat, swaps och så vidare) som användes framför allt till huslån visade sig vara värdelösa. President Bush, som var på väg att avgå, och Ben Bernanke, chef för centralbanken Federal Reserve (Fed), ville statuera ett exempel och accepterade att Lehmans kris ledde till USA:s dittills största konkurs.

Men effekterna blev mycket större än de hade förutsett. ”Marknaderna” rasade i hela världen.

Dow Jones index på aktiebörsen i New York halverades, från 14 000 punkter till 6 600. 9 miljoner familjer, mer än var tionde husägare, vräktes från sina bostäder i USA. 8 miljoner blev arbetslösa.

Första kvartalet 2009 krympte de ledande ekonomierna dramatiskt – Tyskland med 14,4 procent, Japan med 15,2 och i Sverige med 9 procent. Island och Lettland hörde till de länder som drabbades hårdast.

Inom EU sattes Grekland i värsta möjliga svältkur, med enorma sociala konsekvenser för befolkningen. Idag är Greklands ekonomi 45 procent mindre än 2008, och över 20 procent är registrerade arbetslösa.

dollar. Liknande miljardinsatser för att rädda bankerna infördes i land efter land. ”Det finansiella systemet var väldigt nära en fullständig kollaps.

Hade inte centralbankerna tillfört likviditet hade vi haft ett helt annat läge”, kommenterade Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB, i Dagens Nyheter på 10-årsdagen.

För de styrande handlade allt om att rädda bankerna och det finansiella systemet. För befolkningen följde istället rekordstora åtstramningar av den offentliga sektorn, inklusive massavskedanden, och sänkta löner. 2010 minskade nio europeiska länder de offentliga utgifterna med tre procent eller mer. Enbart i Storbritannien har 800 000 jobb försvunnit i kommunerna sedan 2010.

Globalt försökte regeringarna den första tiden efter 2008 visa upp ett enat agerande. De 20 största ekonomierna, G20, lovade alla att stimulera sina ekonomier. Men en kort tid därefter inleddes försöken att hitta enskilda, nationella, lösningar på arbetarklassens och andra staters bekostnad.

Stimulanserna var och är enorma.

Regimen i Kina, som är världens ledande exportör, gjorde allt för att begränsa krisens effekter. Skuldernas andel av landets BNP (ekonomi) ökade från 141 procent år 2008 till 256 procent år 2017. Enbart Efter att ha tillåtit Lehmans kon- med denna doping har Kina undvikurs blev tonen en annan från kit en hårdlandning och samtidigt Vita Huset, liksom från regeringar stått för en tredjedel av världens ekonomiska tillväxt under tiden efter krisen.

Nedmonteringen av Fed började med ”kvanvälfärden, särskilt i titativa lättnader”, som beEuropa, gav utrymme tydde att köpa upp skuldpapper från staten och för nationalism, bostadsmarknaden, för topopulism och rasism. talt 2 450 miljarder dollar respektive 1 760 miljarder världen över. I USA räddades det fram till ifjol. Europeiska Centralgigantiska försäkringsbolaget AIG, banken, ECB, som startade uppkösom i praktiken förstatligades. Den pen först 2015, har spenderat 2 600 brittiska regeringen tog över bland miljarder euro. Samma år inledde annat storbanken Royal bank of den svenska Riksbanken uppköp av Scotland. statsobligationer (skulder) som nu En ny lag, TARP, lovade 700 är uppe i över 300 miljarder kronor. miljarder dollar i bidrag, lån och Globalt har skulderna ökat från garantier. När Obama tillträdde 175 000 miljarder dollar till närkom en ny omgång, 787 miljarder mare 250 000 miljarder. Närmare

Lehman Brothers huvudkontor i New York, vars konkurs skakade hela det kapitalistiska systemet i grundvalarna.

en tredjedel av skulderna finns hos privata företag och en fjärdedel står hushållen för. I USA är hushållens skulder idag större än 2007-08.

Vad som oroar ekonomer och politiker är att skulderna ska betalas tillbaka, samtidigt som räntorna stiger. De extremt låga räntorna – i Sverige, Japan och EU till och med negativa räntor – har ingått i de extraordinära åtgärder som har behövts för att rädda banker och finanskapital. ”Förövarna, som inkluderar bankirer, centralbankschefer, inspektörer, politiker och ekonomer, har skakat av sig ansvaret. (...) Den oreglerade kapitalismens arkitekter räknar fortfarande antalet nollor på sina bonusar (...) livet på Wall Street och i London City har fortsatt i stort som tidigare.

Bankcheferna betalas hur mycket som helst för samhälleligt värdelösa aktiviteter, skattebetalarna står för statens subventioner till fonder som ska rädda de som är för-storaför att falla...”

Så skarpt beskrivs vad som (inte) har hänt på finansmarknaden sedan 2008 av Philip Stephens

i den världsledande kapitalistiska tidningen Financial Times.

Att AIG:s vd Brian Duperreault 2017 tjänade 43 miljoner dollar (383 miljoner kronor) och flera av cheferna i de stora bankerna har årslöner på över 20 miljoner dollar (180 miljoner kronor) bekräftar bilden. De fem största bankerna i USA är desamma som vid krisen 2008, och finanssektorn är nu lika stor som före krisen, liksom deras andel av världens bankvinster.

De stora stimulanserna från centralbankerna har särskilt ökat värdet på världens aktiebörser, som i år har nått nya rekordnivåer. I förhållande till ekonomin är värdet högre än det var före den historiska kraschen 1929. Det har i sin tur fortsatt att öka de enorma klyftorna.

Oxfams årliga rapport visar att 82 procent av fjolårets ökade tillgångar gick till den rikaste procenten av befolkningen medan den fattigaste halvan, 3,5 miljarder människor, inte fick något alls.

Alla försök att reglera finansmarknaden har gått om intet. Istället har Trump avskaffat den begränsade reglering som infördes under Obama.

De extrema åtgärderna har gynnat den ekonomiska eliten, de 1 procent rikaste. Men för ekonomin som helhet har återhämtningen efter krisen varit svagare än efter tidigare kriser. Världsbanken tror att tillväxten i världsekonomin i år blir 3,1 procent och därefter sjunker något de två kommande åren. Det kan jämföras med de två decennierna fram till 2007, då tillväxten i genomsnitt var 3,9 procent. Särskilt svag har tillväxten varit i euroländerna, där de massiva åtstramningarna har sänkt efterfrågan.

I USA tog det över sex år innan arbetslösheten började sjunka, och de flesta nya jobben är osäkra arbeten med låga löner. Lönerna stagnerar sedan decennier tillbaka.

Tydliga tecken på systemets svagheter är den kraftiga nedgången i världshandeln, förfallet av infrastrukturen i många länder och svaga investeringar utöver ren spekulation.

Svagheten i den nuvarande konjunkturen understryks i Världsbankens senaste rapport, från juni i år. Den varnar redan i förordet för risken för ”stress på finansmarknaden, upptrappad protektionism

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

9

0 år efter senaste kraschen Globala skulder 250 000

miljarder dollar

173 000

miljarder dollar

2008

2018

Globala klyftor

Den kris som inleddes 2007-08 skapades av en nyliberal ekonomisk politik: privatiseringar, avregleringar och nedskärningar i offentlig sektor. Den tidigare Fed-chefen Alan Greenspan tvingades när krisen bröt ut medge ”att han haft

en övertro på marknadens förmåga till självreglering”. Hans syn att marknaden var bäst på att kalkylera risker ifrågasattes i ett senatsförhör där den sista frågan var om han insett att ”er världssyn, er ideologi, inte stämde, inte höll?”. ”Precis, instämde Greenspan, alldeles precis!”

(Ur boken Finanskrascher av Lars Magnusson).

Den tidigare ekonomiska modellen av kapitalistisk globalisering tappade stöd bland skakade kapitalister och politiker. Krisen ledde till en politisk kris.

Nedmonteringen av välfärden, särskilt i Europa, gav utrymme för nationalism, populism och rasism.

Nationalistiska och auktoritära regeringar har tagit över. Globalt är förstås Trumpadministrationen den viktigaste av dessa.

Den kinesiska regimen under Xi Jinping försökte under en period att fylla det vakuum som USA hade lämnat efter sig; att Peking skulle stå för frihandel, eller i alla fall ökad handel, i motsats till protektionism. Men Kina som ekonomisk modell har bleknat på grund av landets enorma skuldberg och motsättningarna till USA-imperi-

alismen, samt det ökade motstånd inom landet som diktaturen möter.

Det uppblossande handelskriget mellan USA och Kina, som också innehåller ett stort element av global maktkamp, kan få förödande effekter på världsekonomin.

Tvärtemot förhoppningarna hos de som har lockats av populismen innebär regeringar som Trumps ingen lättnad för den arbetande befolkningen. Privatiseringar och avregleringar fortsätter, samtidigt som tullmurar bromsar ekonomin och höjer priserna.

Det är kapitalismens ekonomiska kriser som nu har blommat ut i politiska kriser. Ett system byggt på jakten efter största möjliga profiter, styrt av en liten diktatorisk elit inom ramen för allt mer begränsande nationalstater, innebär att kriser och konflikter är oundvikliga.

Att ledningarna för de stora rörelser som tidigare var kritiska till kapitalismen och hade en vision om ett annat system – arbetar- och fackföreningsrörelsen – har kapitulerat och accepterat kapitalets makt har banat väg för dagens extrema finans- och spekulationskapitalism.

Samtidigt ifrågasätts det kapitalistiska systemet av allt fler, inte bara på grund av ekonomiska kriser och klyftor. Klimatkrisen, den militära upprustningen, kvinnoförtrycket, behandlingen av flyktingar

82%

och rasismen lägger grunden för breda antikapitalistiska rörelser och insikten om att världen behöver demokratisk socialism, ett system där resurserna används för människors och miljöns bästa. ■

Swedbank och SEB nära gå omkull

De svenska storbankerna Swedbank och SEB var båda på fallrepet när finanskrisen bröt ut.

Staten via utrikesdepartementet kom genom olika affärer att äga 3,4 procent av Swedbank. ”Deras första reaktion var: vi säljer eländet. Men hade staten i det läget sålt en stor post hade ju aktiekursen sjunkit som en sten”. Om inte försäljningen hade stoppats ”hade Swedbank gått omkull”. Det berättade Hans Lindblad, statssekreterare i finansdepartementet, i Dagens Nyheter 10 år efteråt.

Risken att både Swedbank och SEB skulle krascha hängde ihop med deras stora utlåning i Baltikum, särskilt Lettland.

Om internationella valutafon-

den (IMF) hade fått igenom sitt ursprungliga krav att Lettland skulle devalvera hade bankernas tillgångar kollapsat.

Den svenska regeringen agerade istället för en ”intern devalvering” i Lettland, något arbetare, pensionärer och unga i landet fick betala mycket dyrt för. Arbetslösheten ökade till upp mot 25 procent och detaljvaruhandeln sjönk med 30 procent.

De banker som räddades kunde liksom bankerna i resten av världen snabbt återgå till att tjäna grova pengar, numera främst på bostadskrisen. De fyra storbankerna i Sverige gjorde 2017 en vinst på över 100 miljarder kronor. ■

Källa: Oxfam, Bloomberg.com

Foto: David Shankbone

och ökade geopolitiska spänningar”, det vill säga faktorer som i hög grad påverkas av hur Trump och den kinesiska regimen agerar.

Höjda räntor, företagsskulder, obalanser i handeln och budgetunderskott är andra faktorer som enligt rapporten gör ekonomin sårbar.

När Dagens Nyheter nyligen intervjuade två före detta anställda på Lehman Brothers var båda övertygade om att nya krascher kommer.

Oron för att räntehöjningar ska utlösa en kris är befogad. Verkliga höjningar kan leda till snabbt fallande priser på aktier och andra värdepapper, som har använts som säkerheter vid investeringar. Detta samtidigt som räntebetalningarna för de stora skulderna blir dyrare.

Detta kallas av ekonomer för ”Minsky-momentet”, en abrupt vändning från ekonomisk uppgång till kris.

2017:

82% gick till de 1% rikaste.

3,5 miljarder människor fick ingenting.

INTERNATIONELLT

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

10

han är den kandidat som flest (44 procent) anger att de inte kan tänka sig att rösta på, och därför svårligen vinner i andra valomgången.

Tvåa i mätningarna är nu Fernando Haddad, som har ersatt Lula som kandidat efter att den Högsta Valdomstolen definitivt slagit fast att Lula inte får ställa upp. PT försöker framställa sig som radikalare och bygga på minnena från de goda åren med Lula, men lokalt fortsätter man att kohandla med högerpartier, inklusive de som stödde riksrätten mot Dilma.

Det mest ovissa valet i Brasilien sedan det första valet efter militärdiktaturens störtande stundar den 7 oktober.

Polariserat Brasilien går mot ett ovisst val Brasilien är mitt uppe i det mest ovissa presidentvalet sedan 1989, då 22 kandidater ställde upp i det första valet efter militärdiktaturen. Nu är 13 kandidater med i kampen i ett land som präglas av en rad ekonomiska, politiska och sociala kriser samt korruptionsskandaler.

MARCUS KOLLBRUNNER

lsr@lsr-cit.org

U

nder valkampanjen har den före detta presidenten Lula, som ledde opinionsmätningarna, hindrats från att ställa upp då han har dömts för korruption. Den som nu leder opinionsmätningarna, den reaktionäre före detta militären Jair Bolsonaro, ligger på sjukhus efter att ha huggits i magen under ett valmöte. Fyra kandidater tävlar om att möta honom i en andra valomgång.

Brasilien verkade under en tid vara på väg att bli en ny framgångssaga. Arbetarpartiet PT och Lulas seger 2002 sammanföll med en konjunkturuppgång som möjliggjorde vissa sociala reformer, samtidigt som företag och banker växte sig rika. Inte ens krisen 2008 såg ut att hejda framfarten. Efter en kort kris växte ekonomin på nytt, nu under Lulas efterträdare, Dilma. Men medicinen för att komma till rätta med krisen, som skattesänkningar åt företagen, beredde vägen för en djupare kris, som slog med all kraft efter valet 2014.

Missnöjet med gapet mellan det nya framgångsrika Brasilien som målades upp i den officiella propagandan och de stora sociala problemen hade redan lett till en stor explosion bland ungdomen i massrörelsen 2013. Det missnöjet fördjupades av det ”valbedrägeri” som Dilma begick (vilket även ledande partimedlemmar erkände), då hon med knapp marginal vann valet genom att anfalla sin motståndare från vänster, bara för att själv genomföra exakt samma politik som hon varnat för efter valet.

Hon tappade stort i stöd och råttorna började lämna skeppet.

Trots att hon frenetiskt försökte genomföra en åtstramningspolitik som inte gick emot högerns intressen lamslogs kongressen och stora demonstrationer genomfördes av högern på gatorna. Till slut avsattes hon genom en parlamentarisk kupp och hennes vice, Michel Temer, tog vid.

Han regerade med ett åtstramningsprogram som mötte stort motstånd, inklusive en historisk gene-

ralstrejk och lyckades bli den mest impopuläre presidenten i landets historia. Han har kunnat sitta kvar då ingen har velat ta på sig ansvaret att leverera den beska medicinen.

Efter två år (2015-2016) då BNP föll med nästan åtta procent har återhämtningen varit väldigt långsam, då åtstramningspolitiken agerar som ett ankare på ekonomin.

Det har lett till en fördjupad social kris, med ökad arbetslöshet, fattigdom och brottslighet. Utbildning, sjukvård, kollektivtrafik – allt lider av stora nedskärningar och brist på resurser.

I det läget har en del av det juridiska systemet försökt ingripa mot den korruptionsepidemi som hotar den lilla trovärdighet som ännu funnits i det politiska systemet. En lokal domare i södra Brasilien, Sergio Moro, startade ”Operation biltvätt”, med ”Mani pulite” i Italien i början på 1990-talet som förebild och där utgångspunkten var korruptionen inom den statliga oljejätten Petrobras. Men eftersom många politiker och företagsledare har varit inblandade och en del även suttit eller sitter i fängelset har lite förändrats. Moros främsta måltavla har varit PT och Lula, som han har lyckats hindra från att ställa upp i årets val, trots att han lett stort.

Kommunalvalet var katastrofalt för PT, men sedan dess har partiet återhämtat sig som en reaktion mot

alla attacker från Temers regering.

En annan faktor är att vänstern, som konsekvent har kritiserat PT:s allianser med högerpartier, banker och företag, ännu är för svag som ett trovärdigt alternativ på riksplanet.

Men inom medelklassen, som inte gynnades som storföretag och rika, eller av de sociala reformerna för de fattigaste, har en stark stämning mot PT vuxit fram. Det är främst inom dessa skikt som vi hittar de som stödjer den reaktionäre Jair

Valets stora förlorare hittills är Geraldo Alckmin, PSDB:s kandidat.

PSDB ledde landet under 1994-2002, då de genomförde en nyliberal politik med stora privatiseringar och har inte kommit sämre än tvåa under de sex senaste valen. Alckmin har vunnit guvernörsvalet i São Paulo, delstaten med den största befolkningen och ekonomin, tre gånger och fick 41,6 procent under första valomgången i presidentvalet mot Lula 2006. Nu ligger han på fjärde plats och attackerar desperat Bolsonaro för att försöka vinna tillbaka väljare.

Det är anmärkningsvärt att den härskande klassens främsta kandidat, med stora resurser och den viktiga maktpositionen i São Paulo bakom sig, för att inte tala om hälften av all TV-tid som kandidaterna får (5,5 minuter i varje sändning, mot åtta sekunder för Bolsonaro!), inte lyckas växa i mätningarna. Det visar på krisen för etablissemanget.

Det starkt polariserade scenariot, där en reaktionär kandidat leder och fyra kandidater tävlar om att komma till andra valomgången, gör att valet präglas av en stark press för att ”inte kasta bort sin röst” och rösta på det ”minst onda” redan i första valomgången.

Det har starkt begränsat utrymmet för PSOL:s (det breda vänsterpartiet som LSR, CWI i Brasilien, deltar i) presidentkandidat Guilherme Boulos, ledare för den senaste tidens viktigaste sociala rörelse, MTST (det taklösa arbetarnas rörelse, som kämpar för bostäder).

Oavsett vem som vinner valet kommer nästa regering ta över ett land i kris, präglad av instabilitet.

Bolsonaro, som likt en Donald Trump spottar ur sig smädelser mot kvinnor, svarta, hbtq+-personer etcetera, och utlovar ”hårdare tag” mot brottslingar, mindre miljöskydd, liberalare vapenlagar, och så vidare.

Det är ironiskt att den politiker som mest förhärligar våld (och har torterare från diktaturen som hjälte­ figurer) själv utsattes för ett attentat som närapå kostade honom livet. Han ses som en ”outsider”, trots att han har suttit i kongressens underhus i 27 år och hunnit vara med i nio partier!

Attentatet har gjort att han har stigit i opinionsmätningarna från 22 till 28 procent, samtidigt som

Tillsammans med sin vice-kandidat, Sonia Guajajara (den första kandidaten som är från ursprungsbefolkningen), gör han en radikal kampanj som får mycket sympati, men många vågar inte rösta på honom, av rädsla för Bolsonaro.

Men PSOL kan gå framåt i valet med fler ledamöter i kongressen, och Boulos kandidatur kommer att vara viktig för den omorganisering av vänstern som kommer att ta nya steg efter valet.

Oavsett vem som vinner valet kommer nästa regering ta över ett land i kris, präglad av instabilitet. I kampen mot fortsatt åtstramningspolitik kommer nya möjligheter för den socialistiska vänstern. ■

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

11

Polisvåld mot bostadsockupanter Stigande hyror, rekordmånga hemlösa, en halv miljon unga utestängda från bostadsmarknaden – den irländska kapitalismens bostadskris blir allt värre. Nu har polisen även gått till brutalt angrepp mot fredliga bostadsockupanter.

Hur kan vi bygga en framgångsrik rörelse som utmanar regeringens bostadspolitik och tvingar fram en förändring?

MICK BARRY

Parlamentsledamot för Socialist Party (CWI Irland)

D

e senaste åren har Irland bevittnat två exempel på landsomfattande kam­ panjer som har mobiliserat ett stort antal av arbetarklassen och ung­ domen vilket har tvingat fram en förändring: kampen mot vatten­ avgiften samt för rätten till abort.

Båda kampanjerna var gräsrots­ kampanjer som mobiliserade maxi­ malt med människor till gatorna till stöd för tydliga mål. Båda innehöll intressant nog en radikal flygel som uppmanade till militanta aktioner i form av icke-betalning av avgiften i den ena kampanjen och illegal dist­ ribution av abortpiller i den andra.

lade.

misshand

frisläppta efter att protester snabbt organiserades utanför polisstatio­ nen. Tre av de protesterande, skada­ de av privata säkerhetsstyrkor och Gardai, har sedan tagits till sjukhus.

– Den brutala handlingen av hyresvärden och polisen gick inte obemärkt förbi, då svaret från anti-vräkningskampanjen har va­ rit enormt, med ett lyckat protest­ möte som släppte de fängslade.

Mass­ilskan kokar över – vi behö­ ver massiva investeringar i kom­ munalägt billigt bostadsbestånd, och bara genom ett massivt tryck underifrån kan vi skapa detta.

Kampanjen mot bostadsbrist och hemlöshet (The National Homeless and Housing Coalition) mo­ biliserade 10 000 till gatorna i april.

Samma styrkor – fackligt aktiva, bostads-NGO:er, politiska parti­ er – mobiliserar nu till ”Raise the Roof ”-protesten vid Dáil (irländska parlamentet) den 3 oktober. Denna protest sammanfaller med en mo­ tion i Dáil för att öka satsningarna på bostäder till 2,3 miljarder euro (23,9 miljarder kronor) i 2019 års budget.

Socialist Party stödjer motio­ nen och mobiliseringen, men om än fler ska dras in i bostadskam­ pen krävs att ett mer radikalt pro­ gram kopplas till massprotesterna.

Programmet måste ha kravet på offentliga, billiga bostäder i för­ grunden.

Socialist Party anser att det djär­ va kravet på 20 000 offentliga bo­ städer årligen behöver gå framåt. Vi anser också att tröskeln för att få rätt till en offentlig bostad skrotas för att arbetare på en genomsnittlig lön inte ska exkluderas. Bostadsanaly­ tikern Mel Reynolds uppskattar att det finns nog med statlig mark för att bygga 114 000 bostäder.

Foto: Clara Bell

Ockupationerna av tomma fastig­ heter på Summerhill och North Frederick Street i Dublin har mo­ biliserat hundratals bostadsaktivis­ ter runt kravet på att kommunen tvångsförvaltar de tomma fastighe­ terna. Men den 11 september gick Gardai (den irländska polisen) till brutalt angrepp mot de aktivister som ockuperade fastigheter på North Frederick Street. En med­ lem i Socialist Party (CWI Irland) som misshandlades av polisen och fick vårdas på sjukhus över natten berättar om attacken: – Misshandeln och arrestering­ arna av fyra fredliga bostadsakti­ vister vid ockupationen är en tydlig påminnelse om att det för staten är viktigare att försvara hyresvär­ darnas intressen, snarare än att försvara de många som lider under bostadskrisen.

– Med övervåld som metod kom 20 maskerade poliser – likt banditer – och slog ner dörren på den ock­ uperade byggnaden under skydd av ”enheten för offentlig ordning” strax efter kl 19. Gardai hjälpte se­ dan till med att slå ner och arrestera de fyra aktivisterna som efteråt blev

En av de

Flera spontana protester mot de maskerade polisernas övervåld har brutit ut.

Detta kan betalas utan att skat­ ten höjs för arbetare. Enligt aka­ demiker på Maynooth Univeristy skulle staten spara 23,8 miljarder euro (247,7 miljarder kronor) på 30 år genom att bygga offentli­ ga bostäder, snarare än att berika hyresvärdar via bostadsassistans­ betalningar, samt med en stor skattehöjning på de förmögna och storföretagens vinster.

ker hyrorna – särskilt när de är så höga som de just nu är. En tydlig uppmaning till sådana hyreskon­ troller skulle vara enormt populär.

Det behövs en politisk förändring som inte ser till ”marknaden” för att lösa de problem som den kapitalis­ tiska bostadsmarknaden har skapat.

Men ingen regering som innehåller partier som stödjer marknadens lo­ gik skulle stödja en sån politik.

Att hemlösheten ökar drastiskt be­ ror främst på att hyresvärdar inom privat sektor vräker människor.

Det är galet att tillåta dessa vräk­ ningar mitt i den värsta bostads­ krisen någonsin. Kravet att för­ bjuda ekonomiska vräkningar är en potentiell stark magnet för att skapa en masskampanj.

Regeringens ”hyreskontroll” har visat sig vara ett grymt lu­ rendrejeri. Verklig hyreskontroll skulle innehålla åtgärder som sän­

En fightback för bostäder kan sätta regeringen under ett verkligt tryck om en bostadskamp får näring i samhällen runtom i landet och en

Foto: Thomas Witzgall

mot privata slumvärdar

Ett radikalt program som detta får inte undvikas av rädsla för att alie­ nera ”sociala partners” eller bränna broar till Fianna Fáil (högerparti).

Genom att kombinera en massrö­ relse med ett radikalt program utan eftergifter till marknadens krav skulle en kraftig utmaning av status quo och för verklig bostadsföränd­ ring kunna byggas. ■

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI, Committee for a Workers’ International, som finns i över 40 länder i alla världsdelar. www.socialistworld.net

D München: Över 10 000 demonstrerade

massrörelse växer fram ur det. Det är positivt att fackföreningsrörel­ sen, med sin potential att mobilise­ ra ett stort antal, nu tar steg mot att kampanja i bostadsfrågan.

en 15 september anordnade motsvarande Hyresgästföreningen i München med stöd av en rad olika organisationer och nätverk en massiv protestaktion mot de privata slumvärdarnas vinstjakt, stora hyreshöjningar och vräkningar i München. Över 10 000 deltog i demonstrationen. Ett stort tryck håller på att byggas upp – särskilt riktas udden mot Patrizia Immobilien KAG, samma slumvärd som Rättvisepartiet Socialisterna tillsammans med hyresgäster jagade ut ur Jordbro 2014-2015.

Kampen kommer att fortsätta med nya protestaktioner den kommande tiden. ■

INTERNATIONELLT

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

12

till näringslivet och finansiera sitt parti än att fälla Trump.

Mueller-utredningen visar vad alla redan visste: Trump & Co är korrupta brottslingar.

När en Trumpkris avtar uppstår en annan. De senaste turerna kring Trump och Mueller-utredningen är en virvelvind av svårföljda utvecklingar i den allt mer polariserade och mardrömslika amerikanska politiken.

ELAN AXELBANK

Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer USA)

M

ueller-utredningen har varit den mest konsekventa och framstående krisen för Trumpadministrationen.

När immigrantfamiljer separeras, lönerna faller för arbetarna medan de rika får skattesänkningar och rekordvärmeböljor har fått Kalifornien att brinna ses utredningen av många som ett ljus av hopp i mörkret.

Varje gång en ny Mueller-rapport släpps, anklagelser görs eller tidigare Trump-allierade vänder sig mot honom undrar miljontals: ”Är detta början på slutet? Kommer detta vara nog för att sparka ut Republikanerna ur kongressen i valet i november? Kommer Trump att ställas inför riksrätt?” Mueller-utredningen visar vad som redan är allmänt känt, även om det inte funnits konkreta bevis: att Trump och hans kollegor är korrupta brottslingar.

Paul Manafort, Trumps tidigare valkampanjsledare, befanns skyldig till åtta fall av skattesmitning

genom att lägga tiotals miljoner dollar i utländska bankkonton och ljuga för bankerna för att få miljontals dollar i lån. Detta är ganska vanligt beteende för den globala eliten, vilket Panamadokumenten visade 2016. Trumps före detta advokat Michael Cohen erkände sig skyldig till att ha mutat Stormy Daniels och en annan kvinna med kampanjpengar på Trumps order för att de skulle hålla tyst om sina relationer med honom.

Mueller-utredningen kan sätta press på republikanska politiker att välja sida mellan sina pro-Trump-väljare och sin önskan om att Republikanerna ska återgå till ”det normala” innan Trump.

Trumpadministrationen är i ett ständigt kristillstånd och när fler före detta Trump-allierade vänder sig emot honom blir han särskilt försvagad. Om ledningen för Demokraterna skulle uppmana till massdemonstrationer, direkt­

aktioner och civil olydnad skulle miljontals svara och frågan om att fälla Trump skulle realistiskt kunna ställas. Handlingarna skulle vara en stark uppmaning för riksrätt och länka det till ett konkret alternativt program som möter behoven, som sjukvård för alla, stopp på utvisningarna/avskaffa ICE, att ställa om landet till 100 procent förnybar energi samt gratis utbildning. Detta är krav som blir allt mer populära bland befolkningen.

Vissa mer progressiva Demokrater har manat till riksrätt, men möter en tydlig opposition från partiets ledning. Tidigare i sommar sa den ledande Demokraten, Nancy Pelosi, att riksrätt ”inte är en politisk agenda”. Men om en riksrätt skulle få ett slut på Trumps mest fruktansvärda antiarbetar- och antiminoritetspolitik är riksrätt naturligtvis en ”politisk agenda”.

Att förneka detta är inte enbart en felaktig strategi, utan också en återspegling av Demokraternas position i landets politik som ett liberalt parti för kapitalistklassen, inte ett ”för folket”. Snarare än att konfrontera Republikanerna med ett massivt motstånd underifrån mot Trumps värsta politik och aktiva massrörelser för saker som sjukvård för alla vill Demokraterna hellre att Trump stannar i Vita huset som ett

Foto: Gage Skidmore / Flickr CC

När slås sista spiken i Trump-kistan?

skräckexempel för att mobilisera väljare.

Det tydligaste misslyckandet från Demokraterna att leda ett effektivt motstånd mot Trump gällde DACA (en lag som möjliggjorde för vissa ”illegala” immigranter att få arbetstillstånd i USA), där de helt övergav immigrantstudenterna som kämpade för sina rättigheter. Rörelsen har inte råd att luta sig tillbaka, låta Mueller-utredningen gå sin stilla gång och hoppas på att Demokraterna ska agera.

Miljontals tittar nu mot Bernie Sanders, Alexandria Ocasio-Cortez och andra ”socialistiska” eller progressiva i kongressen för att leda vägen mot Trumps förödande politik.

Sanders har skarpt argumenterat mot Trump och miljardärsklassen, men misslyckats i att bygga en organisation eller rörelse som kan ta till gatorna. Istället fokuserar hans ”Our revolution” i överväldigande grad på valen. Kampen mot sexism, rasism och ojämlikhet skulle stärkas mycket om Bernie och andra vänsterdemokrater valde att bygga rörelser, men Sanders har tyvärr upprepade gånger underlåtit att uppmana till massdemonstrationer.

Allra tydligast var detta när Trump upphävde DACA, då miljontals hade tagit till gatorna om någon slags ledning hade erbjudits.

Det finns en potential för Sanders att vända sin popularitet till stöd för en pågående rörelse eller organisering som vi så desperat behöver för att bekämpa högeragendan. Sandersflygeln i kongressen har stärkts av Ocasio-Cortez seger och erbjuder en ny möjlighet för det 50 000 starka Democratic Socialists of America (DSA) att spela en större roll i att bygga ett motstånd, ta kamp mot ledningen i Demokraternas misslyckade strategi och ta steg mot bygget av ett nytt arbetarparti.

Att använda Ocasio-Cortez mandat och profil för att främja socialismen kommer att vara ett viktigt test för DSA:s växande organisation.

Lärarnas strejkvåg i våras visade vad som behövs. Genom välorganiserade strejker med stöd i samhällena vann lärare i flera delstater högre löner för de offentliganställda i skolan, ökad finansiering av offentlig utbildning och i fallet West Virginia högre löner för alla offentliganställda på bara några dagar. Detta behövs oavsett om det är Demokrater eller Republikaner som styr.

Förändring startar inte i myndighetsbyggnader, utan på arbetsplatser och gator när folket kräver det. Socialister för fram krav och en taktik för att vinna segrar som kan att förbättra arbetares och förtrycktas liv, samtidigt som vi pekar

Lärarnas strejkvåg i våras visade vad som behövs för att vinna verkliga segrar.

Demokraternas ledning kommer fortsätta att argumentera emot riksrätt fram tills det finns en mass­ organiserad press från dess gräsrötter för det, och även då kommer de vara svåra att flytta på. Om Demokraterna tar kontroll över representanthuset i november, vilket verkar troligt, kommer de troligen att ställas under en del av detta tryck, men exakt hur mycket beror på rörelsens styrka, organisering och ledning.

Demokraternas ledare är mer angelägna att upprätthålla banden

på behovet av att utmana och besegra det kapitalistiska systemet som är roten till problemen. Även reformer som sjukvård för alla och gratis utbildning kräver en socialistisk strategi med massrörelser, strejkaktioner, arbetarklassens politiska organisering och till slut ett socialistiskt systemskifte. Offentligt ägande och demokratisk planering av storföretagen och bankerna är nödvändigt för att styra ett samhälle demokratiskt utifrån miljardernas behov, snarare än miljardärernas vinstintressen. ■

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

13

Nej till Ortega och imperialism Sedan april har Nicaragua blivit till ett blodbad, med över 400 döda ovanpå tusentals skadade, arresterade och försvunna. Orsaken är den berättigade massrörelsen mot försöken från Daniel Ortega-regeringen, i samförstånd med IMF (Internationella valutafonden), att införa en social skyddsreform. Reformen skulle bland annat sänka pensionsvärdet.

ANDRE FERARRI LSR (CWI Brasilien)

M

Det finns absolut ingenting kvar av FSLN, den organisation som ledde revolutionen mot Somozo 1979 och inspirerade miljontals arbetare och bönder i hela Latinamerika.

Det tragiska ödet för sandinista-revolutionen har ett oräkneligt antal lärdomar för vänstern i Latinamerika och hela världen.

När Somoza avsattes stannade regeringen, ledd av Ortega och FSNL, halvvägs i genomförandet av de revolutionära uppgifterna. I motsats till vad som hände i Kuba

politik som var än mer avlägsen revolutionens idéer, ledde till FSNL:s nederlag och en återkomst för högern i valet 1990.

Sedan dess har Ortega och FSNL gått mer och mer högerut, både politiskt och praktiskt. De byggde allianser med delar av den gamla oligarkin och högern, exempelvis med den korrupte ex-presidenten Arnoldo Alemán. Ortega knöt också band till det reaktionära etablissemanget inom katolska kyrkan där han försonades med den gamla fienden till sandinisterna, kardinalen Miguel Obando y Bravo, och stödde lagförslag på totalt abortförbud i landet.

Efter nederlaget 1990 förlorade Ortega också valen 1996 och 2001.

När han vann valet 2006 hade Ortega och ledningen inom FSLN redan konsoliderat sin högersväng och allianser med den gamla nicaraguanska oligarkin.

Den ekonomiska modell som Ortega hyllade baserades på en nyliberal politik, med privatiseringar som öppnade jordbruks-, gruv- och fiskesektorerna för utländskt kapital, med mera. Detta fördjupade den underdåniga, beroende karaktären av den nicaraguanska kapitalismen i förhållandet till imperialismen, som samtidigt garanterade vinster och förmögenheter åt den lokala oligarkin och den nya rika eliten kopplad till sandinismen.

Ett exempel på detta var bygget av Nicaraguakanalen för att länka samman Atlanten och Stilla havet, som gavs till ett kinesiskt konsortium. Om det byggs klart kommer det att betyda en monumental ekologisk katastrof och en allvarlig attack på de påverkade regionerna. Bland andra konsekvenser kommer det att innebära en förorening av Nicaragua-

Vänsterns roll är att uppmuntra oberoende organisationer och arbetarnas och de fattigas kamp för sina rättigheter och bästa intressen. undvek de att expropriera storföretagen och införa planekonomi.

Deras illusioner om blandekonomi öppnade för internt sabotage från USA-imperialismen, med bland annat bildandet av reaktionära väpnade styrkor (så kallade ”contras”).

Den imperialistiska offensiven och misstagen från Ortega och sandinisterna, där de anammade en allt mer ”pragmatisk” ekonomisk

sjön och att 25 000 människor tvångsförflyttas.

Sen 2014 har projektet mött protester från bönder och ursprungsbefolkning till försvar av naturen, vilket har skakat om den politiska och sociala situationen.

Kanalbygget började 2015, men har stoppats på grund av att det kinesiska företag som ansvarade för bygget gick i konkurs.

Massrörelsen mot regeringens nedskärningar har brutalt tryckts ned. En oberoende vänster måste akut byggas.

Som i andra latinamerikanska länder har en ekonomisk tillväxtmodell baserad på främst export inte eliminerat social ojämlikhet och fattigdom, utan istället byggt upp mer motsägelser och skapat än mer explosiva politiska situationer.

Nicaragua är fortfarande det näst fattigaste landet i Latinamerika, där halva befolkningen lever i fattigdom. Siffran på landsbygden är 68 procent.

I denna situation är det folkliga motståndet mot Ortegas pensionskontrareformer, hans nyliberala politik och den auktoritära, repressiva regeringen helt berättigat och förtjänar stöd från vänstern i Latinamerika och hela världen.

Trots att regeringen fortfarande använder sig av viss vänster- och anti-imperialistisk retorik för att manipulera minnet av den historiska revolutionen 1979 spelar den samma spel som högern och imperialismen. Ett oräkneligt antal ledare för den autentiska sandinismen har tydligt fördömt Ortega.

Dock finns det vissa åt vänster som upprepar Ortegas förvrängningar. Nyligen jämförde Monica

Valente, utrikespolitisk talesperson för det brasilianska PT (Socialdemokraterna), konflikten i Nicaragua med demonstrationerna i Brasilien 2013 och sa att det då var fråga om agerande från ”små studentgrupper, särskilt från privata universitet, finansierade av USA”.

Det uttalandet visar att ledningen inom PT inte har förstått någonting om juniprotesterna i Brasilien 2013, och än mindre om dagens händelser i Nicaragua. Juni 2013 var ingen högerrörelse, utan en folklig explosion med enorm transformeringspotential som dock inte greps på grund av sveket från den traditionella vänstern i landet samt svagheten hos den nya vänster som håller på att byggas upp.

I fallet Nicaragua finns det ingen tvekan om att Ortega måste bekämpas, och att ett vänster- och arbetarklassalternativ måste byggas.

På grund av allvaret i situationen är det uppenbart att sektorer inom högern och imperialismen, som tidigare hade mycket att tjäna på Ortegas regering och dess förmåga att dämpa social kamp, nu ser att regeringen inte längre kan tjäna

deras intressen. De försöker slänga honom överbord och hantera situationen på ett sätt som gynnar dem.

Detta är naturligt i denna utveckling. Det innebär verkligen inte att vänstern borde försvara Ortega på grund av de reaktionära avsikterna hos skikt inom högern och imperialismen.

Vänsterns roll är att uppmuntra oberoende organisationer och arbetarnas och de fattigas kamp för sina rättigheter och bästa intressen. Rörelsen måste förkasta varje allians med cheferna, högern, imperialismen och kyrkan. Arbetarklassen, studenter, bönder, ursprungsbefolkning och kvinnor kan bara lita på sin egna oberoende, organiserade styrka. Kampen behöver vara demokratiskt organiserad underifrån med kampkommittéer bestående av demokratiskt valda representanter, koordinerat på en nationell nivå.

Bara på denna grundval kan ett verkligt alternativ till Ortega, den traditionella högern och imperialismen byggas. Om inte kommer det att bli nya nederlag, med eller utan Ortega. ■

Foto: Jorge Mejía peralta / Flickr CC

assrörelsen blev brutalt förtryckt av regeringen, som använde såväl statsapparaten som paramilitära organisationer med metoder som påminde om Somoza-diktaturen.

Regeringens våld radikaliserade det folkliga motståndet och omvandlade den till en genuin revolt mot regeringen, bestående av studenter, bönder, ursprungsbefolkning, arbetare och fattiga i städerna. Rörelsen hade starka drag av spontanitet och självorganisering utan någon etablerad centraliserad ledning.

Några dagar senare tvingades regeringen till reträtt vad gäller pensionsreformen, men det var för sent. Denna sociala explosion var ett uttryck för åratal av ackumulerat missnöje, sociala spänningar och motstånd mot den nyliberala, prokapitalistiska politiken hos Ortega-­regeringen.

FSLN (Sandinistiska nationella befrielsefronten), ledd av Ortega som har styrt landet sedan 2007, har degenererat till den grad att den har blivit till ännu ett verktyg för storkapitalet samt för Ortegas, hans vicepresident Rosario Murillos och de ”nyrika” pseudo-sandinistiska oligarkernas egna intressen.

KULTUR

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

14

Kommunalskandalen skildras som både slutet och en nystart

”Fy fan för alla skenheliga kommunpolitiker”, utbrister fackförbundet Kommunals förre ordförande Annelie Nordström i Min trädgård är full av skärvor (Leopard förlag, 2018) och riktar ovanligt rättfram kritik mot LO-toppen och Socialdemokraterna, ett parti hon lämnade strax innan hon tvingades avgå som Kommunals ordförande år 2016.

PER OLSSON per.olsson@socialisterna.org

A

nnelie Nordström avgick som en följd av alla avslöjanden om att de välavlönade Kommunaltopparna hade spenderat medlemmarnas pengar på lyxresor, spa, sprit- och restaurangnotor och subventionerade stora lägenheter belägna i överklassområden.

Men inte bara det. Medlemmarnas pengar hade använts till att bygga lyxiga anläggningar som den svindyra konferensanläggningen Marholmen i Stockholms skärgård och till att genom handelsbolaget Lyrans försorg driva en krogrörelse med restauranger som Metropol Palais i Stockholm och Grosshandlargården på Marholmen. Det var en verksamhet som gjorde stora ekonomiska förluster.

Det var först när allt detta uppdagades och Kommunal hade tappat 10 000 medlemmar som förbundsledningen reagerade och några, långt ifrån alla, ansvariga fick gå.

Vid Kommunals kongress i maj 2016 avgick Annelie Nordström.

Kort innan hade hon skrivit till Socialdemokraternas medlemsservice och begärt utträde.

I boken gör Annelie Nordström inte många egentliga kommentarer till skandalens innehåll förutom den hon själv var direkt involverad i – förmedlandet av en av Kommunals lägenheter till utrikesminister Margot Wallström, som ”placerade mig i fördärvet”.

Annelie Nordström menar föga överraskande att hon egentligen aldrig fick en chans att försvara sig. ”Media hade redan dömt mig” och

kallad ”en satans skitkärring som borde rövknullas”, av en avtalssekreterare i ett annat LO-förbund, utan någon som helst påföljd. Allt ”glider in i tystnaden”.

I memoarer hörs ofta det som inte sas, åtminstone inte högt och offentligt, vid den tid som beskrivs.

Min trädgård är full av skärvor är inget undantag. Numera riktar Annelie Nordström skarp kritik mot LO:s ledning och politik. ”Vem egentligen kämpar LO för?”.

LO-förbunden är helt enkelt ”för skötsamma” och i LO-borgen, där ledningen huserar, råder en paralyserande ängslan.

Men under Annelie Nordströms ordförandeskap gjordes inga ansatser till ett uppbrott från denna förlamande ordning och till att formulera en annan facklig politik.

Om Kommunal som LO:s största förbund hade gått i bräschen för en kampinriktad politik och för att facken borde bryta med S och istället lägga resurser på att bygga ett nytt arbetarparti skulle det ha fått ett enormt genomslag.

Socialdemokraterna hade förborgerligats, vilket S-politikernas strejkbryteri i Kommunalstrejken 2003 redan illustrerade, men fortsatte ändå att inkassera fackens, inkluderat Kommunals, pengar och stöd. Eller som det heter i boken: ”Trots att socialdemokratin i åratal har varit handlingsförlamat när det gäller Kommunals viktigaste frågor så räknar det kallt med ekonomiskt och moraliskt stöd när det drar ihop sig till valrörelse”.

I en osund miljö och med en ledning som befinner sig ljusår från medlemmarnas villkor frodades de excesser som Kommunalskandalen avslöjade. att hon ensam lät sig ”fällas” för att minimera skadorna och undvika att hela styrelsen fälldes, vilket vore det rätta. Ledningens förtroende var förbrukat.

Annelie Nordströms bok är självutlämnande och bitvis mycket avslöjande om det pampvälde, i huvudsak manligt, som finns inom fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna. Själv blir hon

Annelie Nordström skriver att hon försökte få ”ett mer balanserat förhållande” mellan Kommunal och socialdemokratin, men banden till S förblev kvar även om Annelie Nordström i valrörelsen 2014, till S-högkvarterets ilska, uttalade att hon gärna såg att Feministiskt initiativ kom in i riksdagen som en motvikt till SD. Sedan 2017 är hon talesperson för Feministiskt initiativ.

Bokens skildring av uppväxten och hemförhållande – i en ”dysfunktionell familj” där föräldrarna är alkoholiserade, fadern ett våldsamt sexistiskt svin och brodern missbrukare – är en skakande läsning som berör.

Inträngande beskriver hon om sina förhållanden som slutar i uppslitande skilsmässor och ett liv med många djupa dalar och personliga sorger. Det är dock en livsresa som kantas av positioner och jobb som lägger allt större avstånd till uppväxttidens villkor – som Kommunals ordförande skulle årsinkomsten överstiga 1 miljon kronor.

Efter att ha varit kommun- och landstingspolitiker, arbetat på Kommunal som chef och tjänsteman sedan 2001 och varit förbundets vice ordförande i ett halvår valdes Nordström år 2010 att efterträda Ylva Thörn (en ”svag ledare” enligt boken) som Kommunals ordförande.

Då hade hon fått uppleva att personer ”som jag tidigare högaktade nu agerade mer för egen vinning än för medlemmarnas väl och ve”.

Inte bara politik och privilegier förenade klicken i Kommunals topp, utan även personliga band. ”Alla var involverade med alla och medarbetarna hade ingenstans att framföra kritik eller missnöje”. Och det blev ingen märkbar ändring efter att Annelie Nordström blivit förbundsordförande.

I ett sådan osund miljö och med en ledning som befinner sig ljusår från medlemmarnas villkor frodades de excesser som Kommunalskandalen avslöjade och som bara har sin motsvarighet i det utsvävande, utmanande lyxliv som arroganta direktörer tillåter sig.

När Annelie Nordström på en presskonferens i januari 2016 meddelade att hon kommer att lämna uppdraget som Kommunals ordförande skrev Offensiv: ”Den nuvarande ledningens lyxliv bakom medlemmarnas ryggar är ytterst en följd av den byråkratisering som har gått hand i hand med en politisk hö-

gervridning. Medlemsdemokratin har strypts, samtidigt som Kommunaltoppen inte organiserat ett motstånd mot ständiga nedskärningar och borgerliga systemskiften. Dessa har tvärtom bejakat marknadstänkandet och vinster i välfärden.

Hela ledningens omedelbara avgång – det är den första punkten i en verklig åtgärdsplan för att ’städa upp’ i Kommunal och göra rent hus med facktopparnas alla privilegier, lyxliv och misskötsel av medlemmarnas pengar.”

Det krävs en ny ledning och en ny facklig politik för att skapa demokratiska, kämpande fack, vilket Annelie Nordströms Min trädgård är full av skärvor vittnar om. Och det är bokens behållning. ■

Författare: Annelie Nordström Förlag: Leopard förlag Utgivningsår: 2018 Antal sidor: 270

Boden

Spanska revolutionen Tid: Torsdag den 27 september kl 18.00.

För mer info: 070-231 99 10.

Luleå:

Stoppa utvisningarna till krigets Afghanistan Tid: Tisdag den 25 september kl 18.30.

Plats: Partilokalen.

För mer info: 073-053 68 84.

Stockholm:

Umeå:

För info: 079-340 59 97.

Sundsvall:

För info: 070-363 60 87 / 070-227 42 21.

Eskilstuna:

För info: 073-373 33 61.

Karlskoga:

För info: 073-310 70 87.

Sthlm Sydost För mer info: 070-326 65 94.

Örebro:

Sthlm Sydväst För mer info : 073-387 65 77.

Södertälje:

Sthlm Norra Tid: Torsdag 27 september kl 18.30.

Plats: Husby träff.

För mer info: 073-576 98 69.

Malmö-Lund:

Långt kvar till målet

L

ite mer än hälften av månaden har passerat i skrivande stund och vi ligger nu på 15 255 kronor. Under september månad satsar vi på att få in 60 000 kronor, vilket innebär att vi än så länge har klarat drygt 25 procent av målet.

I dagsläget är Norrbotten den region som kommit längst med nästan hälften (ungefär 46 procent) av det lokala målet.

Det kommer att vara en stor utmaning att klara målet, varför vi behöver så mycket hjälp som möjligt. Kan du vara med när vi kampanjar? Fler personer ger inte bara bättre resultat, utan ger oss även möjligheten att sprida och diskutera Procent av mål

För info: 070-536 43 17.

Norrbotten

Haninge

Tid: Torsdag den 27 september kl 18.30.

Plats: Jordbro kulturhus.

För mer info: 070-874 79 12.

Totalt

25% 15 255 kr

2 860 kr

Sydsverige

170 kr

Svaret är socialism

Kapitalismen måste avskaffas för att ge plats åt ett socialistiskt samhälle. Om detta handlar Svaret är socialism.

Beställ: e-posta offensiv@socialisterna.org Pris: 50 kronor + porto

• Skrota det segregerade skolsystemet. Bra, enhetlig utbildning till alla.

• Ökad lärartäthet och fler specialpedagoger.

• Kasta ut vinstintresset. Återförstatliga skolan.

Antirasism & asyl •R iv muren mot flyktingar. Återinför rätten till asyl, permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

• Stoppa jakten på och utvisningar av flyktingar.

• Gemensam kamp för avtalsenliga löner, fasta jobb, bostäder, vård och utbildning för alla.

• Organisering på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden mot rasism och nazism.

• Internationell solidaritet med arbetare och fattigas kamp och uppror mot förtryck, terrorism och krig.

Bostadskrisen • Nej till utförsäljning av allmännyt­tan, ombildningar och marknads­hyror. Stoppa skattediskrimineringen av hyresrätten. Bostad är en rättighet – ingen handelsvara.

• Rusta upp förorten – jobb, bostäder, skola, service och fritid.

• Förstatliga byggbolag och banker för klimatsmarta renoveringar utan ­hyreshöjningar samt bygget av 71 000 billiga hyresrätter per år.

Likaberättigande • För ett socialistiskt samhälle utan klasser, könsmaktsordning, rasism, heteronorm, hederskultur och andra hierarkier.

Socialistisk feminism

Kämpande fackföreningar

• Kvinnors och hbtq-personers rätt till sina kroppar.

• Specialdomstolar för sexbrott. Mer resurser mot mäns våld mot kvinnor.

• Kvinnokamp för utbyggd välfärd, mot diskriminering och sexism.

• Arbetarkamp för högre löner, bättre arbetsmiljö och försvar av jobben. Försvara och använd strejkrätten – låt företagens vinster betala.

• Facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.

• Avtalen ut på omröstning – för lokal strejkrätt.

•D emokratiska fackföreningar. Nej till pampstyre och lyxliv; valda representanter på arbetarlön.

• Stoppa lönedumpning via privatiseringar, bemanningsföretag, ”ungdomsavtal” och papperslösa.

• Kollektivavtal till alla. Skrota RUT. Minst 25 000 kronor i grundlön för ett heltidsjobb. Fasta jobb och rätt till heltid.

• Återställ 90 procents ersättning i a-kassa och sjukförsäk­ring. Stoppa jakten på arbetslö­sa och sjuka.

• Arbete åt alla. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Nytt arbetarparti & socialism • För ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan ge lågavlönade en röst.

• Rättvis fördelning av samhällets resurser. Låt de rika betala.

• Förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska styre och kontroll.

• Skrota kapitalets krisande EU och EMU. • För en demokratiskt planerad ekonomi i en socialistisk värld. ■

SOCIALISTISKT

En skola för alla

• Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap.

• Stoppa vapenexporten. Förstatliga krigsmaterielindustrin under löntagarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandla till civil produktion.

• Enad, global kamp mot militär upprustning och imperialismens plundringar och krig.

PROGRAM 2018

Nej till militarismen

Trygga jobb

0 kr

Västsverige

Utvärdering av valet Tid: Måndag den 24 september kl 18.00.

Plats: RS Bokcafé.

För mer info: 073-501 21 37.

• Kasta ut riskkapitalisterna från välfärden – riv upp privatiseringarna.

• Stoppa nedskärningarna i skola, vård och omsorg – mer pengar till kommuner och landsting. 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.

• Välfärden ska styras demokratiskt av anställda, brukare och anhöriga.

• För landsomfattande protester mot regeringens högerpolitik med fackföre­ningar, nätverk, pensionärsorganisationer med flera.

• Omedelbar höjning av pensionerna – riv upp pensionsuppgörelsen.

6 757 kr

Mellansverige

Göteborg:

Rusta upp välfärden

865 kr

Stockholm

Världssvälten Tid: Onsdag den 26 september kl 18.00.

Plats: Yxhammarsgatan 8-10.

För mer info: 070-396 47 83.

• Stoppa gruvbolags och fossilföretags rovdrift. Offentligt ägande av naturresurserna.

• Massiva, offentliga klimatinveste­ringar i avgiftsfri lokaltrafik, utbyggd tågtrafik och energieffektiviseringar. Omställning till förnyelsebar energi nu!

• Avveckla kärnkraften.

• Kapitalismens vinstjakt förstör miljön – för en global planerad ekonomi för hållbar utveckling i samklang med djur och natur.

0 kr

Mellannorrland

Borås:

Klimat- och miljöhot

4 603 kr

Västerbotten

För info: 073-740 39 54.

För info: 070-885 44 86.

en socialistisk politik med flera personer och hitta fler som vill engagera sig i kampen.

Kan du hjälpa oss att nå vår målsättning? Du kan bidra till ekonomikampanjen på flera olika sätt. Enklast är att Swisha till 123-240 32 85, men det går också bra att sätta in pengar på PlusGiro 87 96 49-2 eller SMS:a ett bidrag genom att skicka ”Offensiv 50” till 72550. Tack! ■

BRÄNNANDE

20 SEPTEMBER 2018 # 1 318

Äldreomsorg på svältkur Uppbyggnaden av den offentliga äldreomsorgen med start på 1950-talet har varit ett med det svenska välfärdssamhällets. Men sedan 1990-talet har beslutsfattare i regering, riksdag, kommun och landsting drivit utvecklingen i motsatt riktning: en nedrustning med stadigt minskade resurser till vården av de gamla. Med personal och anhöriga nära bristningsgränsen är det hög tid för ett äldrevårdsuppror.

LIV SHANGE MOYO

rs.lulea@socialisterna.org

Å

Nedrustningen påbörjades med ”världsrekord i budgetåtstramningar” som blev den socialdemokra-

Det jäser bland personalen på såväl boenden som inom hemtjänsten. tiska regeringens svar på den ekonomiska kris Sverige gick igenom i början av 1990-talet. Kommunernas resurser för äldreomsorg skars

ned, samtidigt som landstingen genomförde drastiska besparingar på sjukvården. Till exempel halverades antalet vårdplatser inom akutsjukvården mellan 1992 och 2003.

Under samma period ökade antalet 80 år och äldre i befolkningen med 22 procent. 1992 fick också kommunerna ansvaret för eftervården av personer som skrivs ut efter behandling på sjukhus. Trots större ansvar och fler gamla minskade kommunernas bruttoutgifter för äldreomsorgen per invånare 80 år och äldre med 15 procent mellan åren 1990 och 2000. Minskningen har fortsatt.

Regeringen har visserligen gjort vissa satsningar på äldreomsorgen. År 2015 infördes en möjlighet för kommunerna att ansöka om ett särskilt statsbidrag för ”ökad bemanning i äldreomsorgen” på totalt knappt två miljarder om året.

Enligt regeringen skapade det här över 5 000 ”årsarbetskrafter” till och med 2016. Tyvärr behövs oerhört mycket större insatser för att vända den massiva nedmontering som har skett och fortfarande pågår.

Under hejarop om att ”äldre vill bo kvar hemma” har den billigare hemtjänsten blivit svaret för underfinansierade kommuner i en sådan grad att många debattörer idag pratar om ”tvångsvård” i hemmet. Ändå var det år 2005 bara 20 procent av de äldre i gruppen 80-plus som fick hemtjänst, jämfört med

34 procent år 1980, enligt en forskningsrapport från Statistiska Centralbyrån. Många äldre blir alltså helt utan hjälp, och allt mer ansvar läggs på anhöriga. År 2017 fick den som hade beviljats plats på särskilt boende vänta i snitt 56 dagar på att kunna flytta in, enligt Socialstyrelsens lägesrapport.

Spridningen är större än någonsin – väntetiden mellan biståndsbeslut och en faktisk plats på boende skiljde som mest 294 dagar.

– Många kommer dit alldeles för sent efter att ha farit illa hemma under lång tid, kommenterade Christina Tallberg, ordförande för Pensionärernas riksorganisation (PRO) till Svenska Dagbladet den 28 juli i år.

Med större arbetsbörda, lägre personaltäthet, ständiga omorganisationer och fortsatt låga löner är det inte konstigt att en stor del av personalen inom äldrevården fun-

derar på att sluta. Fackförbundet Kommunal presenterade i mars i år en undersökning som visade att 27 procent av de anställda inom äldreomsorgen var inställda på att lämna sina jobb inom de närmaste tre åren.

Men det jäser bland personalen på såväl boenden som inom hemtjänsten – kanske är tiden kommen att sluta fly och istället slåss tillsammans för att vända nedrustning till upprustning? ■

Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ett socialistiskt samhälle, mot högerpolitikens fortsatta härjningar.

Bli medlem du också!

Foto: Natalia Medina

Gå med i

Det krävs ett landsomfattande äldrevårdsuppror mot de förödande och ständigt pågående nedskärningarna.

Ring 08-605 94 00 eller skicka e-post till rs@socialisterna.org för att veta hur.

Genom att prenumerera på Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv stödjer du vår kamp mot nedskärningar, sexism och rasism och får rapporter om kamprörelser i Sverige och i världen för endast 40 kronor i månaden via autogiro.

[

Prenumerationsärenden: E-post: prenumerant@socialisterna.org Tel: 08-605 94 03 • Adress: Tidningen Offensiv, Box 73, 123 22 Farsta

[

PRENUMERERA PÅ

Foto: Kat Northern Lights Man/ Flickr CC

r 1980 bodde 28 procent av de över 80 år på särskilt boende. År 2015 hade bara 13 procent i den här åldersgruppen (som samtidigt blivit mycket större) plats på särskilt boende. Det var en minskning med en tredjedel jämfört med år 2000, enligt nyhetsbyrån Siren. Antalet vårdplatser inom äldreomsorgen minskade under samma period med 32 000 – var fjärde plats försvann.

Idag får allt färre gamla plats på särskilt boende. Medan utökade vårdmöjligheter (framför allt) har inneburit stora hälsoförbättringar för äldre mellan 65 och 79 år sedan 1980-talet har de varit ganska oförändrade för gruppen som är 80 år och äldre. De som får plats är i allt sämre skick och har stora vårdbehov, och kostnaderna per plats har därmed ökat drastiskt.