Offensiv 1381-82

19 december 2019 / # 1 381-82 / Pris: 20 kronor / Månadspren: 60 kronor

Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning

Rädda välfärden

socialisterna.org @offensiv RattvisepartietSocialisterna rs_offensiv

KAMPANJ

Fortsatt kamp i Haninge

7 8-11

14-16

Foto: Offensiv

Ett marxistiskt feministiskt svar

2020: Samla protesterna i en riksomfattande protestdag

läs mer på sid 3, 4, 6, 12 och 13

Nästa Offensiv kommer

torsdag den 9 januari Detta 24-sidiga dubbelnummer av Offensiv är det sista för året. Nästa Offensiv kommer den 9 januari 2020. Vår hemsida socialisterna.org tar dock inte julledigt.

Vi vill tacka våra prenumeranter och läsare för det gångna året. Att ge bort en prenumeration på Offensiv i

julklapp eller att ge ett bidrag till RS/ Offensivs ekonomikampanj stärker den socialistiska röst som behövs när etablissemanget samlas runt värre högerattacker. Låt 2020 bli starten på ett decennium av aktiv kamp för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse.

Offensivs redaktion

20-21

Offensivintervju om revoltens Irak

Stöd RS/Offensiv – Ge ett bidrag!

Plusgiro: 87 96 49-2 Swish: 123-240 32 85 SMS: 72550 t ex: Offensiv 50

Posttidning A

50 år sedan historisk gruvstrejk

OFFENSIVS STÅNDPUNKT

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

2

MED BÄVAN SER ELITEN MOT 2020 D

Enligt den amerikanska affärs­ tidskriften Forbes måste man ”gå tillbaka till 1960-talet eller kanske till och med 1930-talet för att fin­ na ett lika starkt ifrågasättande av kapitalismen som nu”. Det är en överdrift, men systemets kris är så djup att Financial Times Martin Wolf finner anledning att fråga om demokratin har någon framtid i dagens kapitalism?

Martin Wolf menar att kapitalis­ men har förfallit till en ”rentiärka­ pitalism” helt inriktat på finansiel­ la, ofta lånefiansierade spekulativa transaktioner, och där ekonomins överskott i huvudsak används till att berika ägarna istället för pro­ duktiva investeringar.

Det är en korrekt beskrivning av den moderna finansmonopol­ kapitalismen som har koncentrerat ägande, makt och rikesdomar till en liten men allt mäktigare grupp, som politiker och staten med alla medel vill skydda.

Det är ingen tillfällighet att fi­ nanskapitalets utbredning har skett

Foto: QuoteInspector.com / Flickr CC

et är med bävan som makt­ eliten ser fram emot nästa år. För 30 år sedan, när stalinismen i Sovjet och Östeuropa rasade samman, var samma makt­ elit segerrusig och hyllningarna till kapitalismen ville aldrig ta slut.

Men på tröskeln av 2020 är den op­ timismen som bortblåst.

Efter ett år av globala protester, växande krav på systemförändring­ ar för att rädda klimatet, stegrade motsättningar mellan de imperia­ listiska makterna, handels­krig och ekonomisk inbromsning samt en sönderdelning av den kapitalistis­ ka ”ordning” som formades efter stalinismens fall 1989-92 hopar sig molnen över de styrande.

samtidigt som demokratin i värl­ den har varit på reträtt i 14 år och mot bakgrund av en stadigt fördju­ pad politisk kris.

Kapitalismen är ett system för produktion av vinst och vinsten kommer från arbetarnas obetalda arbete. Det är på bekostnad av löner och välfärd som vinsterna har ökat på ett exempelöst sätt och världens superrika har kunnat fördubbla sina förmögenheter flera gånger om.

Världen har aldrig varit så ojämlik som nu och klyftorna är groteska. 26 individer sitter tillsammans på en förmögenhet som är lika stor som den fattigaste halvan i världen – 3,8 miljarder människor – innehar, lar­ made hjälp- och biståndsorganisa­ tionen Oxfam i början av året.

Världens rikaste individ Jezz Be­ zoz, Amazons chef och ägare, tjänar

varje minut lika mycket som USA:s arbetare gör i snitt under ett år. År 2019 blev ett år av revolter mot de enorma klyftor som har följt i spåren på kapitalismens ständigt ac­ celerande race mot botten vad gäller löner, villkor och skatter och mot nyliberalism, men också mot topp­ styre, korruption och klimathotet.

Vad som främst oroar regeringar och kapitalister är att revolterna har fått global spridning och att varken repression och/eller eftergifter lyck­ as stoppa protesterna. Det i sin tur uttrycker en förändring i den po­ litiska medvetenheten som flaggar för att år 2020 kan bli än mer om­ skakande än det år som snart är slut.

Ett gott nytt och rött år önskar Of­ fensivs redaktion alla prenumeran­ ter och läsare. ■

SVT & HÖGERN MOT GRETA THUNBERG

S

om väntat slutade klimatmötet COP25 i Madrid i ingenting. Slutresultatet var så långt från mötets motto ”Time for action” (dags för handling) som det gick att komma. De församlade förenades visserligen bakom formuleringen om att det finns ett ”brådskande behov” av att göra något – det sas inte vad – för att klyftan inte skulle växa mellan vad som sker och vad som utlovades i Parisavavtalet. Men det var bara för att deltagarna ville åka hem från mötet som hade dragit ut på tiden. ”Vi är fortfarande inte i närheten av förändringarna som krävs. Politiken som behövs existerar inte idag, trots vad du kanske hör från världsledare”, sa Greta Thunberg när hon talade till mötet och tillade att: ”Det finns hopp. Men det kommer inte från regeringar eller företag. Det kommer från folket.” Det var precis vad COP25:s utfall visade.

Men enligt SVT:s Erika Bjerströms ”analys” var talet ett bevis på att ”Greta Thunberg blir allt mer vänsterpopulistisk. Hennes budskap idag applåderas av Kina”. Och så finns det de som påstår att public service är ”vänstervridet”! Är det något som Kinas ledare fruktar så är det att klimatkampen ska få större spridning. Men trots censuren, förtrycket och attackerna mot Greta Thunberg från regimens media har Friday for Futures klimatstrejker även nått Kina. Där har Greta Thunberg anklagats för att ägna sig åt ”politisk teater” och enligt KKP-diktaturens Beijing News är hon en del av Västs försök att stoppa landets utveckling.

D

et är en skandal att SVT upprepar samma anklagelse – att Greta Thunberg står i Pekings sold – som exempelvis den reaktionära nyhetssajten Breitbart gör, där Donald Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon åter huserar.

Eller SD-pamparna, som vill skicka Greta Thunberg till Kina.

Att Time har utsett Greta Thunberg till “Årets person” fick Breitbart och alla reaktionärer att gå i taket. Det gick bara några timmar efter utnämningen innan Brasiliens president Bolsonaro uttalade att tidskriften belönat ”en ungjävel” och Trump twittrade att ”det var ett löjligt val”.

Den styrande sexistiska gubbhögerns – från Rysslands Putin, Australiens prremiärminster Scott Morrison och USA:s Trump till Europas rikaste individ Bernard Arnault, ägaren till lyxkonglomeratet LVMH – attacker på Greta Thunberg är såväl ett förvridet erkännande av klimatstrejkernas genomslag som ett berättigande av rädslan för att den fortsatta kampen bidrar till att forma en ny socialistisk vänster. ■

”Sparomsorgen” kallar Kommunalarbetaren de många nedskärningar som i år görs i sex av tio kommuner på äldreomsorgen – och det kommer att bli värre. ”Jag pratade med en undersköterska nyligen som sa att jag orkar inte mer, jag går hem och gråter på kvällen”, uppger Ingrid Olsson, ord­förande för Kommunal i Hörby, till KA. Rusta upp välfärden! (skärmklipp ka.se den 16 december) Veckotidningen Offensiv ges ut av Rättvisepartiet Socialisterna • Postadress: Box 73, 123 22 Farsta • Telefon: 08-605 94 00 • E-post: offensiv@socialisterna.org • Prenumerationsärenden: 08‑605 94 03 / prenumerant@socialisterna.org • Hemsida: www.socialisterna.org • Ansvarig utgivare/chefredaktör: Arne Johansson • I redaktionen: Per Olsson (redaktionssekreterare), Elin Gauffin, Sebastian Olsson, Natalia Medina och Robert Bielecki • Prenumerationer: Helår 720 kr, nio månader 540 kr, halvår 360 kr, kvartal 180 kr, månad 60 kr • PlusGiro: 87 96 49-2 • Swish: 123-240 32 85 • Tryck: V-TAB, Södertälje 2019 • Miljöcertifierad enl ISO 14001, cert nr 1410718 • ISSN: 0348–5447

KAMPANJ

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

3

Jättemarsch för vården i Stockholm

Den 14 december kallade Stockholms sjukvårdsupprop, bestående av underoch sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal, till Sjukvårdsmarschen – en demonstration mot jättevarslen och de extrema nedskärningarna kommande år.

ROBERT BIELECKI

B

akgrunden är att sammanlagt 1 350 vårdpersonal har fått besked om varsel under året på alla Stockholms sjukhus: Karolinska, Danderyds sjukhus och Södersjukhuset (Sös). Dessutom kommer regionens budget för år 2020 att innehålla nedskärningar på hela 1,1 miljarder kronor på vården.

Den allmänna känslan är helt enkelt att det inte längre går att utföra en bra, säker och tillgänglig vård under dessa förutsättningar.

Personalen går redan på knäna.

Därför kommer demonstrationen i rätt tid. Att även Kommunal slöt upp bakom initiativet är positivt.

Foto: Sebastian Olsson

offensiv@socialisterna.org

Demonstrationen avslutades utanför landstingshuset, dit tusentals marscherade.

Sjukvårdsmarschen samlade omkring 4 000 deltagare i demonstrationen som gick från Norrbro (strax intill Mynttorget) till Landstingshuset på Kungsholmen. Innan marschen avgick hölls det några tal från olika vårdpersonal.

Loren, som jobbar på en mottagning för våldtagna på Sös, sa: – De som bestämmer har ingen aning om vad vi på golvet gör.

Politiker och konsulter vet inte vad de gör. De vill bara ha produktion på löpande band. De har glömt oss

Protester mot skolnedskärningar i Umeå

3

00 personer samlades på Renmarkstorget i Umeå den 15 december för att protestera mot nedskärningarna på skola och förskola. Nedskärningsförslagen har kommit slag i slag. Servicehus ska stängas, snöröjningen försämras och inom skola och förskola vill kommunledningen skära bort 18,5 miljoner kronor.

Den ökade pressen på personalen och risken för försämrad välfärd var ett tema för dagen.

– Dessutom är tonen ganska nedlåtande från politikerna. De säger att vi ska öka våra prestationer, samtidigt som de minskar på medlen, sa Malin Nielsen, en av arrangörerna till SVT Nyheter Västerbotten.

Det som spär på irritationen över nedskärningarna är en rad kommunala prestigeprojekt där kostnaderna har skenat. Kulturhuset Väven, som byggdes inför Umeås år som Europas kultur-

huvudstad, har kostat mer än en miljard kronor. 400 miljoner kronor har satsats på ett äventyrsbad och senast har det visat sig att kostnaderna för en ny gång- och cykelbro över Umeälven har ökat från 59 till 156 miljoner kronor.

Den politik som den socialdemokratiska kommunledningen nu genomför ligger långt ifrån de löften som gavs i den senaste valrörelsen. ■ RS Umeå

på golvet i sitt kapitalistiska tänk.

De har glömt oss som håller sjukvården rullande alla dagar om året.

De har glömt att patienter inte är kunder vars hälsa hotas.

Johan Styrud, ordförande för Stockholms läkarförening, tog sedan vid. Han sa att politikerna tror de vet bättre än sjukvårdspersonalen och tar in konsulter med mera istället för att lyssna på personalen.

Han slog fast att patientsäkerheten redan är hotad, men hotas ännu mer när nya nedskärningar stundar.

Alexander Rakevic läste upp en dikt om vårdkrisen och nedskärningarna innan Katja Raetz, sjuksköterska på en vårdcentral i Nynäshamn, som också är medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, talade: – Vi är arga och vi har fått nog!

Många av oss har länge protesterat mot situationen inom vården, för bättre arbetsmiljö, ordentlig bemanning, bra löner och att man

öppnar stängda vårdplatser. Regionledningen förklarar varslen med att vården ska flyttas närmare människan. Det är fina ord, men det är tomma ord. Det finns ingen satsning på primärvården, utan varslen är rena nedskärningar och ingenting annat.

– Vi som arbetar inom vården; sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, är experterna. Nu är det dags att lyssna på oss!

Nu är det viktigt att kampen fortsätter och inte tappar fart. Mot den nyliberala agendan som innebär ändlösa nedskärningar och försämringar måste alla de bubblande lokala motstånden för välfärden samordnas till ett gemensamt riksomfattande välfärdsuppror med krav på resurser utifrån behov.

Massiv mobilisering och uppslutning till protestdagen mot januariavtalet den 18 april skulle vara ett bra nästa steg. ■

D

en 17 december väntas Grundskolenämnden i Malmö rösta om 2020 års budget. S och L har tillsammans styrt i Malmö sedan valet 2018.

Malmö kommunfullmäktige har redan beslutat om rambudgeten för nästa år. I den ingår bland annat nedskärningar inom grundskolan på drygt 50 miljoner kronor. Det betyder minskade resurser till skolorna, vilket tvingar skolorna till att antigen minska antalet lärare eller utöka klasserna – eller både och.

Många Malmöskolor har redan stor brist på resurser på grund av tidigare besparingar och nu förvärras situationen ytterligare. Nedskärningarna kommer att leda till ökad segregation, ökad rasism och ökad utslagning. De partier som nu styr i Malmö och som i valet lovade att satsa på skolan skär nu ner på förskola och skola.

På kvällen den 16 december samlades cirka 450 personer till en demonstration utanför Malmö Stadshus för att protestera mot de planerade nedskärningarna. Föräldrar, elever och lärare krävde ett stopp på nedskärningarna och mer resurser till skolan.

Men protesterna och kampen mot nedmonteringen av välfärden måste bli kraftigare. Det krävs mobilisering av lärarfacken, vårdfacken och intresseorganisationer (patientföreningar, föräldragrupper med mera) till en gemensam rörelse för att tvinga fram förändringar och ett stopp på högerpolitiken.

• Stoppa nedskärningarna inom vård, skola och omsorg.

• Riv upp privatiseringarna.

• Inga vinster i välfärden.

• För en nationell protestdag i vår mot nedskärningspolitiken. ■ Anders Wemmert

Foto: Anders Wemmert

Malmö demonstrerade för en skola värd namnet

50 miljoner kronor ska skäras ner på grundskolan, vilket får Malmöbor att rasa.

INRIKES

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

4

regeringen beräknar att kommuner och landsting kommer att ha 90 miljarder kronor för lite i mitten av 20-talet. Botkyrka kommun i södra Stockholms län varnar för underskott på 460 miljoner kronor år 2023. Redan 2020 planeras därför nedskärningar på över 50 miljoner.

Politiker kallar besluten att slakta välfärden för ”tuffa besparingar”.

Utan motstånd kommer de inte att tveka till att fortsätta. Flera av dem tillhör också högerpartier som länge har drömt om att drastiskt krympa den offentliga välfärden.

Socialdemokraterna, vars historia var att vara med och bygga upp välfärdsstaten, har sedan länge politiker som har tappat kontakten med vanligt folks liv, eller som helt enkelt tappat tron på något annat än att ”hålla budgeten”.

Foto: Johannes Lundberg

Skolmarsch i Göteborg under hösten i protest mot nedskärningar och personalbrist. Över hela landet bubblar motståndet.

Kommunkriserna förvärras – svaret gemensam kamp Undersköterskor, lärare, personal på fritidsgårdar och bibliotek, föräldrar och elever – över hela landet pågår protester mot nya stora nedskärningar.

Inför 2020 planeras de största nedskärningarna någonsin i kommunerna. Nu behöver de samlas till en gemensam rörelse för välfärd och vård.

PER-ÅKE WESTERLUND

paw@socialisterna.org

D

et är i stort sett samma läge runt om i landet. ”Alla kommuner i Gävleborg (...) kommer att tvingas spara under nästa år. Den bild som kommunerna gemensamt tecknar är besparingar på personal, främst inom äldreomsorg och för- och grundskola”, rapporterade SVT nyligen.

Länet har 10 kommuner, från Nordanstig och Hudiksvall i norr till Gävle, Sandviken och Hofors i söder. ”Vi får verkligen se till att vi vänder på varenda krona och att vi fokuserar på det som är viktigast för våra pensionärer”, säger Katarina Sandström, enhetschef på äldreboendet Gutenberg, till SVT. Landet runt planeras liknande stora nedskärningar – som kallas ”besparingar”, trots att det handlar om att slita ut eller sparka ut personal och brukare. Enligt SVT:s enkät ska åtta av tio kommuner skära ner. 66 procent uppger att de ska ”minska personalkostnaderna”, särskilt i äldreomsorgen.

Kommunalarbetaren rapporterar om protester i många kommuner: ”I Uddevalla ställde sig runt 200 anställda i äldreomsorgen utanför kommunfullmäktige för att protestera mot sämre scheman sedan kommunen infört heltid som norm.”

Ungefär samtidigt demonstrerade ett hundratal undersköterskor utanför kommunhuset i Lindesberg i Bergslagen mot liknande försämringar i arbetstiderna.

De största nedskärningarna sker i äldreomsorg och skola. Offensiv har i höst rapporterat om protesterna mot skolnedskärningarna i Luleå och planerna på stora neddragningar i Göteborg.

I Malmö genomför föräldrar en demonstration den 16 december, inför att kommunens skolbudget ska antas. Miriam Negash, vars barn går på Sofielundsskolan, förklarar i en intervju: ”Vartannat barn går ut nian utan att kunna gå vidare till gymnasiet. 50 procent av eleverna.

Att skära i skolbudgeten nu vore en total katastrof för Malmös barn”.

Grannkommunen Lund planerar att skära 114 miljoner kronor på grund- och förskola 2020. Ronneby, Kramfors, Karlshamn, Bollnäs och Jönköping är andra kommuner med stora neddragningar inom skolan. I Halmstad organiserade Kommunal en demonstration den 21 november mot hotet om mer barn i barngrupperna och indragna arbetskläder för förskolepersonalen vintertid.

Även de som ska utföra de nedskärningar som politikerna har beslutat om protesterar, rapporterar Skolvärlden, tidning för Lärarnas Riksförbund: ”I våras fick till exempel Hässleholms skolchef sluta efter att hon förklarat att det inte gick att spara ytterligare tiotals miljoner i skolbudgeten. För några veckor sedan var det verksamhetschefen för gymnasiet och vuxenutbildningen i Karlshamn som stod på tur att skickas hem efter att han motsatt sig fortsatta tuffa besparingar.”

Nedskärningar utöver skola och äldreomsorg är kanske mindre i antal kronor, men slår mycket hårt.

Det handlar om nedläggningar av bibliotek, fritidsgårdar, parklekar, LSS-boenden och dagverksamheter för funktionshindrade.

I Västerås utreder kommunen nedläggning av fem boenden för

utsatta grupper, rapporterade SVT. Efter en demonstration vid stadshuset i november sköts beslutet upp.

Demonstranten Kristina Sterno förklarade för media: ”Det är ovärdigt en stad som Västerås att slå mot de allra svagaste i samhället”.

Bengtsfors i Dalsland skär ner kommunbudgeten med 25 miljoner kronor. Det betyder att kommunen stänger ”ett LSS-boende och en daglig verksamhet för psykiskt funktionsnedsatta. Man drar ner i elevhälsan. 2,5 miljoner sparas inom förskolan. Antalet lekplatser ses över.

Gatubelysningen ska reduceras med 20 procent. Man väntar tills större snödjup innan man plogar vägarna”, förklarades i ett Rapportinslag där mycket oroliga personer med funktionsnedsättning intervjuades.

Det finns absolut inga tecken på att de stora nedskärningarna kommer att upphöra efter 2020. Till och med

För den stora majoritet som vill ha en helt annan kurs gäller: 1) Det finns pengar. Sveriges BNP per capita (totala resurser per person) har ökat från 305 200 kronor år 1990 till 475 100 kronor 2018. Det är en ökning med 55 procent. Om offentliga sektorn idag hade haft samma andel av ekonomin som 1990 skulle välfärden ha 300-400 miljarder kronor mer.

2) De mindre protester som genomförs idag måste samlas till en stor rörelse där även de många upproren bland anställda, den ungdomsdominerade klimatrörelsen och hyresgästernas ökade kamp ingår.

3) Det kommer att krävas hårda och långvariga strider. Välfärden byggdes upp under motstånd från media, stat, kapitalet och deras politiker. Samma sak gällde för 1970-talets utvidgade reformer.

4) Stämningar som säger ”det är kört” och utbredd oerfarenhet av kamp måste besvaras med exempel på segrar, både i Sverige och internationellt. Och bakslag måste förklaras för att dra slutsatser om nästa steg.

5) Det behövs både stora demokratiska nätverk där alla som vill kämpa deltar och organisering av socialister för en global kamp mot kapitalism och högerpolitik, för demokratisk socialism. ■

Stålbad att vänta i Göteborgs kommun 2020

Å

r 2020 kommer att innebära ett stålbad för Göteborgs kommunala verksamheter med högeralliansens budget.

Kulturförvaltningen i Göteborg kommer att tvingas spara 30 miljoner kronor. Sex av stadens bibliotek är hotade.

Kulturnämndens politiker ser nu över var pengarna ska tas ifrån. Nedskärningar på minst 13 miljoner kronor kommer redan 2020. Ytterligare 16,7 miljoner ska sedan sparas, men är tänkta på framtiden.

Var nedskärningarna genomförs beslutar politikerna på måndag den 16 december. Kulturförvaltningen har föreslagit möjliga nedskärningar där

det på listan finns sex av stadens bibliotek: Hjällbo bibliotek, Kärra bibliotek, Nischbiblioteket, 300m2 i Brunnsparken, Älvstrandens, Styrsö/Donsös och Trulsegårdens bibliotek.

Politikerna kan också komma att välja att lägga nedskärningarna på andra verksamheter inom kultur.

Hur många bibliotek som i slutändan riskerar att stängas ner är inte klart, men vad som dock är klart är att Göteborgs kommuninvånare nu måste gå ut i massiva protester.

Ett omfattande välfärdsuppror måste nu resas för att kräva mer pengar till kommuner och regionen för att stoppa nedskärningarna. ■

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

Hundratals dör årligen på grund av stress, buller, tungt arbete, asbest med mera. 47 har i år dött av arbetsplatsolyckor.

I korthet

5

Lönegap som växer

Foto: Mia Åkermark / Arbetsmiljöverket

L

öner En ny rapport från LO den 16 december visar att lönegapet mellan det de beskriver som arbetare och tjänstemän (det vill säga LO-anslutna arbetare och TCO- och Sacoanslutna arbetare) växer. LO-arbetarnas månadslöner ökade med 4,4 procent (1 140 kronor) under 2017 och 2018, medan den för TCO- och Sacoanslutna arbetare ökade med 5,8 procent (2 220 kronor). Inflationen åt dessutom upp hela lönepåslaget för LO:s arbetare och löneutvecklingen blev därmed negativ.

– Lönegapet mellan arbetare och tjänstemän är nu lika högt som på 1930-talet. Vi kan inte acceptera att klassamhället breder ut sig. Vårt långsiktiga mål är att utradera skillnaderna helt. För att de inte ska öka ännu mer måste LO-förbunden lyckas med sina samordnade krav om ett löneutrymme på 3 procent. Det innebär 783 kronor i löneutrymme för de som tjänar under 26 100 kronor, säger Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, i ett pressmeddelande den 16 december.

Rapporten visar dessutom att löneskillnaden mellan kvinnor och män har minskat under hela 2000-talet, men att lönerna för LO-anslutna män ökade mer än för LO-kvinnor under 2017 och 2018.

Allt fler långtidsarbetslösa framöver

A Ingen ska dö av jobbet Återigen har ett år gått där alltför många har förlorat livet på sitt arbete. Siffrorna visar att fler dör i arbetet än av skjutningar, men vad väljer media att fokusera på och framför allt vad satsas resurser från politiker och myndigheter på? I takt med högerns försämringar av anställningstrygghet, antifackliga lagar och förslag om nedmontering av arbetsmiljöskydd förlorar folk livet för att de gick till arbetet.

RAYMOND STOKKI

rs.lulea@socialisterna.org

I

skrivande stund har 47 personer förlorat livet i arbetsplatsolyckor, vilket än så länge är en nedgång från förra årets makabra rekord på 58 personer som dog, enligt siffror från Arbetsmiljöverket. Men som Offensiv tidigare har skrivit om står arbetsplatsolyckor inte för den största delen av antalet arbetsrelaterade dödsfall. Arbetsmiljöverket har själva också rapporterat om detta i och med att ILO, FN:s internationella arbetsorganisation, har skrivit om arbetsrelaterade dödsfall.

Enligt ILO står 14 procent av arbetsrelaterade dödsfall för olyckor medan 86 procent är på grund av sjukdomar. Arbetsmiljöverket menar att riskfaktorer i arbetsmiljön skördar många liv för tidigt; stress, skiftarbete, avgaser, buller och tungt arbete tar över 500 liv varje år. Andra faktorer som nämns är damm, kvarts, asbest och passiv rökning som varje år leder till 100-500 dödsfall.

Därtill poängterar Arbetsmiljöverket att forskningen visar att arbetsrelaterad stress kommer att leda till än fler dödsfall i framtiden.

Stress är dödligt. Det är inget nytt; stress i sig är farligt för hälsan

och kan leda till sjukdomsrelaterade dödsfall, och stress under utförandet av arbetet leder såklart till fler olyckor.

Idag har vi ett arbetsklimat där tryggheten försvinner bit för bit, bland annat då anställningstryggheten är på väg att rivas med regeringens LAS-förhandling utifrån januariavtalet. Fackliga åtgärder har redan kapats i och med den nya strejklagstiftningen.

Samtidigt attackeras hela välfärden av högerpolitiker, dels av regeringens januariavtal, dels av ”oppositionen” med antifackliga fundamentalister. SD har exempelvis föreslagit att huvudskyddsombud ska bytas ut mot vanliga kontroller av Arbetsmiljöverket, som så klart inte kommer att få några resurser av en blåbrun höger.

Dödsskjutningar har i år igen varit på tapeten, både hos politiker och media. Det debatteras om våldet ökar eller inte och Löfven tog upp det i riksdagsöppnandet där han lovade hårdare tag mot brottslighet och dödligt våld.

De hårdare tagen har resulterat i samordnade polisinsatser, riktade

mot framför allt vapen och skjutningar. Men samtidigt har S-MP-regeringen inte gjort något som helst för att förebygga våldet eller brottslighet. Istället har de fortsatt att med ena handen riva sönder civilsamhället och välfärden med januariavtalet krampaktigt fast i den andra handen. Ökade klyftor och segregation i samhället leder bevisligen till utanförskap och rätt i klorna på exempelvis kriminella gäng eller missbruk.

Vad satsas det på och vad rapporteras det om? Hittills i år visar Polisens rapport om skjutningar att detta har lett till 32 dödsfall. Det går inte att ställa dödsfall mot varandra, men fortfarande visar siffrorna 32 döda i skjutningar mot 47 döda i arbetet att vi hade behövt satsa lika hårt, om inte hårdare, mot arbetsplats­olyckor, för att inte tala om de som dör i arbetsrelaterad sjukdom. Vi kan inte ha ett samhälle där kvällspressens rubriksättningar och populism styr hur vi räddar liv. Vi kan inte ha ett samhälle där folk inte vet om de kommer hem från jobbet.

Kamp mot högerpolitikens härjningar i välfärden behövs för att stoppa otryggheten hos människor och för att förhindra att kriminella gäng kan rekrytera ur utanförskapet. Facklig kamp måste föras mot nedrustningen av våra fackliga och arbetsmiljörättsliga rättigheter.

Kampen måste föras mot det kapitalistiska system som tillåter företagens utsugning och utnyttjande av arbetare. Kampen måste föras till dess att vi får fira nyår utan ”nollvision”, men med noll personer som har dött i arbetet. ■

rbete Arbetsförmedlingens nya prognos visar att arbetslösheten fortsätter att stiga och bedöms år 2021 ligga på 7,4 procent. Man spår också att långtidsarbetslösheten kommer att öka till den högsta nivån på 20 år (dit räknas de som har varit utan jobb i ett år eller mer).

Redan vid årsskiftet kommer Sverige att ha över 150 000 långtidsarbetslösa. Det rapporterar Sveriges Radio (SR) den 10 december.

– Vi bedömer att vi kommer att nå den högsta nivån av långtidsarbetslösa sedan 1990-talet. Den stiger kraftigt framför allt bland utrikes födda kvinnor med kort utbildning. Det är initialt en effekt av att man drog ned på antalet extratjänster, men vi ser att utvecklingen kommer att fortsätta så här, det är en kontinuerligt stigande långtidsarbetslöshet i den gruppen, menar Annelie Almérus, arbetsmarknadsanalytiker på Arbetsförmedlingen, till SR.

”Besvärliga” lärare bestraffas

A

rbetsmiljö Enligt en granskning gjord av Lärarnas riksförbunds (LR) medlemstidning Skolvärlden menar varannan lärare att det råder tystnadskultur på deras arbete; att de undviker att kritisera sin arbetsgivare för att inte drabbas av repressalier. Fyra av tio uppger dessutom att de har blivit straffade när de har framfört kritik mot verksamheten. Lärare uppger att kritik kan leda till ”korrigerande” samtal med rektorn och schemaändringar, att deras löneutveckling har hämmats efter kritik samt att den kommunala utbildningsförvaltningens chefer försökt ta reda på vem eller vilka lärare som har ”läckt” negativa uppgifter till medier, med mera. Detta verkar vara lika omfattande i kommunala skolor som i friskolor. Det rapporterar Skolvärlden den 9 december.

– I våra lönekriterier står det att vi ska vara lojala mot arbetsgivaren. Det innebär bland annat att vi inte ska kritisera kommunen publikt, säger en lärare till Skolvärlden.

– Marknadstänket är en orsak till tystnadskulturen, men inte den enda. En annan viktig förklaring är lärarnas försämrade autonomi och minskade professionella utrymme. (...)

Lärare som utifrån sin professionella erfarenhet och kompetens inte tror på vad som sägs och kanske protesterar upplevs som besvärliga, kommenterar LR:s ordförande Åsa Fahlén till Skolvärlden.

Fler än en miljon i bostadskö

B

ostad En sammanställning av Hem & Hyra visar att antalet i bostadskö har mångdubblats sedan 2010. I Malmö köar 100 000 för en hyresrätt, i Stockholmsområdet över 670 000 och i Göteborgsområdet omkring 250 000. Dessutom ökar kötiderna, skriver Hem & Hyra den 13 december. ■

INRIKES

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

6

vänt sig av de konsulter som hyrdes in. I värsta fall skulle det kunna röra sig om ett rent bedrägeri.

Frågan om det finns någon koppling mellan Nordströms sparkande av Lekfalk och ”personal­ ärendet” kvarstår också. Utan att ha undersökt vad Lekfalk har eller inte har gjort finns inte heller någon saklig grund för att besluta om det avgångsvederlag han har fått utbetalt.

I korthet: männen i toppen ställs inte till svars.

Socialdemokraterna struntar i att utreda de sexuella trakasserier som Niklas Nordström verkar ha begått. Istället mörkar de det hela.

av Niklas Nordström Nu har beskedet kommit att anklagelsen om utnyttjande av en kvinna i beroendeställning mot Luleås före detta kommunalråd Niklas Nordström (S) inte har utretts och inte kommer att utredas. ”Personalärendet” har avslutats.

LIV SHANGE MOYO

rs.lulea@socialisterna.org

P

ersonalansvarig i det kommunala bolaget där den utsatta kvinnan har arbetat säger att de har ”lyssnat på de två personerna, och stannat där”, enligt Norrbottens Media. Det här innebär att tre ur bolagsstyrelsen mötte Nordström i närvaro av hans jurister.

Media hänvisar nu också för första gången till ”sexuella trakasserier” i sin rapportering om ärendet.

Nordström sägs hävda att han och den utsatta kvinnan haft en relation,

vilket hon förnekar i kuriren.nu den 12 december.

Kvinnan som har utsatts, som berättade sin historia för personer i bolagsstyrelsen flera gånger, berättar i Norrbottens Media att det ”aldrig gjorts någon utredning”.

Anders Öberg, ordförande för S i Luleå, ber nu Niklas Nordström om ursäkt och slår fast att ”påståendet om Niklas Nordströms ’olämpliga beteende’ saknar grund” (NSD den 12 december).

Hur Öberg har fått vetskap om den sekretessbelagda ickeutredningens ickefynd vill han inte berätta.

Det här skriker mörkning, ett övergrepp mot den utsatta kvinnan.

Socialdemokraterna säger sig vara ett feministiskt parti. Om det vore värt något skulle partiet också göra sin egen utredning av vad den förtroendevalde Nordström har gjort eller inte gjort. Istället väljer de att tro blint på hans version och i samma veva peka ut kvinnan som har sagt ifrån som icke-trovärdig.

De ber Nordström om ursäkt samma vecka som Cissi Wallin döms för förtal för att ha berättat om våldtäkten hon utsattes för, samma vecka som SVT fälls i Granskningsnämnden för att ha kränkt mäns privatliv (män som alltså dömts för

Foto: Svenska Mässan / Flickr CC

Skandal: ingen utredning

att ha misshandlat Josefin Nilsson respektive begått sexuella övergrepp mot barn).

S nya bottennapp är en del i ett tystande av de röster som gjorde sig hörda med Metoo. Det är vidrigt.

Det är svårt att hitta ord för hur sjukt det här är.

Vi i RS kräver för det första att S ber den utsatta kvinnan om ursäkt.

Ett verkligt arbetarparti som kämpar mot allt förtryck skulle utifrån hennes berättelse göra en grundlig utredning. Vi kräver också att kommunen utreder ”personalärendet”.

Utredningen bör göras av en utomstående med kunskap om sexuella trakasserier (till exempel av Arbetsmiljöverket eller kvinnojouren).

Relevanta slutsatser i skuldfrågan tycker vi bör offentliggöras – högt uppsatta förtroendevalda, som kommunalråd, och tongivande personer i det styrande partiet i kommunen, behöver stå till svars. Hänvisningen till att det berörda bolaget självt ska utreda har vi nu sett resultatet av. I och med att bolaget nu upphör är det dags för kommunen som ”moderskepp” att ta sitt ansvar.

S nya bottennapp är en del i ett tystande av de röster som gjorde sig hörda med Metoo. Det är vidrigt.

Samtidigt som Nordström deklareras vara ett oskyldigt offer har heller ingen utredning gjorts av före detta kommundirektör Mikael Lekfalks konsultaffär.

Kommunrevisionen gör en granskning som rör delegationsordning och kommunstyrelsens uppsiktsplikt – inte vad som egentligen hände, om han verkligen hade an-

Vi kräver att kommunen tillsätter en demokratisk styrd och öppen utredning för att ta reda på vad som har hänt i Lekfalkaffären.

Och vi fortsätter att arbeta för att samla och ena det växande motståndet mot nedskärningspolitik, sexism och översitteri i ett nytt socialistiskt och kämpande arbetarparti. ■

R

egion Jämtland-Härjedalen motsvarar 12 procent av Sveriges yta, men bara 1,2 procent av landets befolkning. Cirka hälften av invånarna bor i Östersund med omnejd. Eftersom i stort sett hela regionen är befolkad är den glest befolkad. Många äldre bor i småbyar. Mycket blir dyrt i en sådan region, som sjukvården, och regionen har länge dragits med dålig ekonomi; man har tvingats låna för att klara dagliga utgifter som löner.

Nu har det blågröna styret gett regiondirektör Hans Svensson i uppgift att få ordning på ekonomin. Man har redan beslutat om en skattehöjning på 50 öre, fastän man redan har bland de största skattetrycken i landet, men där medellönerna är bland de lägsta.

Regiondirektören har fått order om att ”spara”, alltså skära bort, 90 miljoner kronor. Han får i stort sett fria händer.

Tidigare i år beslutade regeringen om fördelning av kostnadsutjämningen. Regionen fick då ett tillskott på 196 miljoner kronor.

Annika Östling, ordförande i Jämtlands läns läkarförening, är mot den bakgrunden förvånad över sparkravet på 90 miljoner kronor.

I dagsläget talas det om personalnedskärningar på mellan 160 och 180 tjänster, främst inom vården och då främst på Östersunds sjukhus. Exakt vilka personalkategorier som drabbas vet man inte.

Helena Palm, ordförande i Kommunal, påpekar att neddragningar kan innebära att personal tvingas utföra arbetsuppgifter som egentligen inte ligger inom deras område. Det blir en kedjereaktion där alla yrkesgrupper drabbas.

För några år sedan skulle dåvarande landstinget spara pengar och beslöt om ett totalstopp för hyrpersonal. Resultatet blev kaos, med

strömavhopp av främst läkare. Det har tagit år och pengar att reparera det. Det beslutet visar på något som Annika Östling på läkarföreningen oroas allt mer över, nämligen att de som jobbar på golvet konsulteras i allt mindre utsträckning.

Man tar in externa konsulter och flyttar beslutsmandaten allt högre upp i organisationen. Besluten blir på det sättet allt mer skrivbordsprodukter utan förankring i verkligheten. Resultatet av besluten blir därefter.

Nu ska alltså 160-180 tjänster bort.

Lägg till det att 100 tjänster har varslats under det senaste året och man förstår att läget riskerar att gå över styr. Invånare i Jämtland har lika stor rätt som andra delar av landet till en fungerande sjukvård.

Det som krävs för att rädda situationen är en massiv protestvåg och organisering underifrån som

Foto: Offentlig domän

Stora ”besparingar” på sjukvården i Region Jämtland-Härjedalen

Stålbad stundar för vården i Jämtland-Härjedalen. Dags för walkouts?

kan pressa regeringen till att skjuta till extra resurser – annars riskerar regionen konkurs.

Det börjar bli dags att ta hjälp

av de verkliga experterna – de som jobbar på golvet; sjuksköterskor, läkare, städare med flera. ■ Sigbritt Herbert

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

7

Nyårslöftet: Fortsatt kamp mot Haninges höger(s)tyre

Med Socialdemokraterna vid makten i Haninge efter valet 2018 (tillsammans med C, L och KD) har välfärden attackerats hårdare och mer skoningslöst än tidigare.

MATTIAS BERNHARDSSON mattias.bernhardsson @socialisterna.org

En av de tre demonstrationer som ägde rum utanför kommunhuset mot 12-timmarspassen inom äldreomsorgen, en kampanj med 175 anställda.

Rättvisepartiet Socialisterna har kämpat för trygghetsåtgärder i Jordbro i flera års tid. I år anställde Haninge fyra fältassistenter, som ett resultat av RS trygghetskampanj 2017-18. Men det blev bara fyra av de 16 fältassistenter som partiet krävde. I trygghetskampanjens niopunktsprogram finns också krav på trygghetsvärdar.

RS visar vad för sorts arbetarparti som behövs: ett parti som aldrig säljer ut eller anpassar sig till nyliberalismens agenda.

Otryggheten har ökat drastiskt i Haninge. Rädslan för gäng, droghandel och att utsättas för rån är särskilt hög i Jordbro där kommunen har stängt ned verksamheter under flera års tid.

När ett kriminellt gäng försökte pressa en frisörsalong i Jordbro centrum på pengar och hotade frisörerna till livet mobiliserade RS många Jordbrobor till att gå och stödklippa sig. Därefter drog partiet igång en namninsamling med krav på trygghetsvärdar i centrum och samlade till manifestation för trygghet. När det kriminella gänget fortsatte sitt våld och gav sig på en vårdanställd som vittnade mot dem i tingsrätten, mobiliserade vi återigen Jordbrobor att sluta upp bakom den utsatte.

Vi accepterar inte att kriminella

Medan fältassistenterna arbetar uppsökande bör trygghetsvärdarna arbeta stationärt i och omkring Jordbro centrum och vara utbildade socialsekreterare, verka förebyggande, gå ronder mellan butikerna samt genom sin närvaro i centrumet utgöra en trygghet för både centrumbesökare och handlare.

I Brandbergen har RS organiserat hyresgäster som en förberedelse till kamp med anledning av att en slumvärd tagit över hela hyresbeståndet på 2 100 lägenheter.

I hela Haninge fortsätter skövlingen av orörd natur och miljöfarliga exploateringar. På Västerhaninges landsbygd söder om Tungelsta (Ekeby, Utlida, Västnora, Östnora med flera) deltar RS i de två kam-

panjnätverk som tar strid mot de två förödande bergtäkter som Sand- och Grus Jehander AB samt Skanska AB försöker etablera.

Vi tar också striden mot skövlingen av naturen genom kampanjen Bevara Haninges skogar, skärgård och kulturlandskap; i våras stoppades avverkningar i det planerade naturreservatet Norrbyskogen och under hela året har kampanjen mot avverkningar i Tyresta naturreservat fortsatt, med bland annat namninsamling, debattartiklar och polisanmälan om miljöbrott.

Den största striden under året har varit mot de 12-timmarspass som Haninge införde i äldreomsorgen i april. Samma månad samlade RS anställda till ett möte där kampanjen Nej till slavliknande arbetsscheman i Haninges äldreomsorg bildades. Över 175 anställda anslöt sig till kampanjen som har förvandlat frågan om 12-timmarspass till den största politiska frågan i Haninge: • En majoritet av kommunens anställda undersköterskor och vårdbiträden på samtliga kommunens vård- och omsorgsbo-

enden ställde sig bakom kampanjens upprop.

• Nära 20 debattartiklar av anställda har publicerats i Mitt i Haninge.

• Tre demonstrationer har hållits utanför kommunhuset.

• Flera anmälningar har skrivits till Arbetsmiljöverket.

I september genomförde RS en granskning av alla arbetsmiljöhändelser och avslöjade att antalet tillbud har ökat dramatiskt sedan 12-timmarspassen infördes – 47 procent på ett kvartal.

Kampen har haft effekt: Förvaltningschefen som införde 12-timmarspassen har fått sparken och – på pappret – finns nu en majoritet i fullmäktige för att ta bort passen.

I kampen mot 12-timmarspassen har också en viktig seger vunnits i frågan om demokrati på arbetsplatsen. RS hotade att JO-anmäla kommunen då cheferna försökte förbjuda hundratals anställda att bära protestknappar. Som ett resultat pressades kommunen att gå ut med ett ställningstagande att anställda faktiskt har rätten på sin sida.

RS anordnade stödklippning mot hotade frisörer i Jordbro.

Foto: Mattias Bernhardsson

gäng utövar utpressning, rån, hot och våld mot vanliga arbetare. Vi accepterar inte att droghandel och otrygghet tar över vårt centrum och vår ort. Jordbro tillhör alla: barnfamiljer, pensionärer, unga, handlare, alla Jordbrobor.

Foto: Mattias Bernhardsson

Kommunstyret attackerar nu också ungas idrottsutövning: De tar bort nolltaxan (avgiftsfria hallar och lokaler för ungas idrott) och tar bort finansieringen för Sportoteket (gratis låneuthyrning för ungas idrotter) – beslut som kommer att slå mot de barn och unga vars föräldrar har absolut minst i plånboken.

Kommunstyrets attacker på ungas möteslokaler, kultur, fritid, idrott och föreningsliv – såväl som deras nedskärningar på skolan och socialtjänsten – hjälper kriminella gäng att rekrytera fler unga.

Foto: Robert Bielecki

U

nder året har Rättvisepartiet Socialisterna (RS) i Haninge tagit striden mot det förödande högerstyret på punkt efter punkt: • Mot nya slavliknande scheman med 12-timmarspass på kommunens äldreboenden – en kampanj tillsammans med 175 anställda och flera demonstrationer utanför kommunhuset.

• Mot nedläggningen av hälften av kommunens fritidsgårdar (i Tungelsta, Vendelsömalm, Lyckebyn och Dalarö). RS har överklagat beslutet till Förvaltningsrätten och demonstrerat utanför kommunhuset tillsammans med ungdomar.

• Mot nedläggningen av Jordbro kultur- och föreningshus och att marknadshyror ska driva ut kultur- och föreningslivet.

• Mot nedläggningen av BVC och öppna förskolan i Jordbro.

• Mot att skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor ska upphandlas till vinstdrivande företag.

Rättvisepartiet Socialisterna har organiserat mot slavliknande arbetsvillkor i många år i Haninge; vi har vunnit kollektivavtalsvillkor för anställda i kommunens upphandlade hemtjänst såväl som i upphandlad färdtjänst (LSS- och skoltaxi).

Nu ska vi fortsätta kampen mot 12-timmarspassen i äldreomsorgen tills de tas bort. Vi ger oss aldrig.

Vi kommer aldrig att gå med på att kommunen normaliserar samma sorts slavliknande villkor som avskaffades för decennier sedan.

Socialdemokraterna har i sitt styre – både i regering och i kommuner – visat sig vara ännu mer arbetarfientliga än tidigare Alliansstyren under Moderaterna. Detta är extra tydligt i Haninge.

Det behövs ett nytt arbetarparti.

I Haninge och i andra kommuner där RS finns visar vi vad för sorts arbetarparti som behövs; Ett parti som aldrig säljer ut eller anpassar sig till nyliberalismens och den rikaste procentens agenda, aldrig stödjer en endaste försämring för arbetare, alltid står vid sitt ord och alltid kämpar tillsammans med gräsrötterna. ■

Kampanj för trygghetsåtgärder i Jordbro.

50 ÅR SEDAN GRUVARBETARSTREJKEN

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

8

Gruvstrejken: 57 dagar som förändrade Sverige

I år är det 50 år sedan starten på den stora gruvstrejken i Malmfälten. Gruvstrejken skakade om och förändrade Sverige. Minnet av strejken jagar fortfarande makteliten. ”1969 blev gruvstrejken på LKAB startskottet för en ny tid av stridsåtgärder och på 1970-talet gick facken på offensiven”, skriver Svenskt Näringsliv i sin historik om arbetsrätten och hoppas förgäves på att landet inte är på väg till en ny tid av stridsåtgärder.

Med anledning av att strejken fyller 50 år i december återpublicerar Offensiv en artikel som först publicerades i december 2009 samt en ny intervju med Aini Torneus som jobbade i LKAB:s matservering när strejken bröt ut.

JONAS BRÄNNBERG

jonas.brannberg@socialisterna.org

Å

r 1968 och 1969 hade skrämt Europas makthavare. Strejker och generalstrejker skakade land efter land. Nu hade det kommit till Sverige. Och det var det statliga LKAB:s arrogans och maktspråk som hade tvingat ut 5 000 gruvarbetare i en så kallad vild strejk, den största arbetskonflikten sedan metallstrejken 1945.

Strejkens motto, ”Vi är ej maskiner”, gav resonans i hela Arbetarsverige och sympatin blev enorm.

Strejken blev snabbt ett ställningskrig, där Gruvindustriarbetareförbundet och LO-ledningen gjorde allt för att visa att vilda strejker inte lönar sig. Men även om fackbyråkraterna till slut genom sin förhalnings- och splittringstaktik lyckades få arbetarna tillbaka till jobbet utan större utfästelser var snöbollen redan i rullning. Gruvstrejken 196970 följdes av en våg av arbetarkamp över hela Sverige, där den allt mer

LKAB:s produktivaste. När arbetarna i Leveäniemigruvan satte sig i protest följde snart hela Kiruna och Malmberget efter. Där hade lönerna sänkts med mellan en och två kronor per timme när ackorden räknades om med hjälp av en så kallad ”omräkningsfaktor”.

I själva verket var den senaste löneförhandlingen bara toppen av ett isberg. Sedan flera år tillbaka hade gruvarbetarnas löner halkat efter och antalet anställda vid LKAB minskat, samtidigt som produktionen hade fördubblats och vinsterna ökat. År 1969 var vinsten 400 miljoner kronor, 40 procent av omsättningen!

Allt fler ackord räknades om efter det nya systemet UMS, Universal Maintenance Standards (”Standardtider för underhållsarbete”). Alla arbetsuppgifter tidsstuderades, till exempel: gå 7 till 14 meter – 3,6 sek-

Redan på det första stormötet satte gruvarbetarna många av fackbyråkraternas metoder för att kontrollera arbetarna ur spel. konservativa fackbyråkratin utmanades och där arbetarklassen stärkte sin position i samhället.

Orsakerna till att strejken bröt ut var många, men det var ett nytt ackordssystem i Leveäniemigruvan i Svappavaara som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter sex månader långa förhandlingar, där LKAB hade sänkt(!) sitt lönebud, slöts en lokal ackordsuppgörelse den 12 november. Det var när arbetarna i början av december på sin novemberlön fick reda på resultatet av ackordsuppgörelsen som allting brast. Arbetarna hade fått betydligt mindre av ackordsuppgörelsen.

Sedan tidigare hade arbetarna i Svappavaara sämst betalt av alla tre gruvorter, trots att gruvan var

under, använda hammare 1 till 5 slag – 3,5 sekunder. Sedan sattes ackorden med tidsstudierna som grund.

Det var i verkstäderna ovan jord som UMS först infördes, och det var också i truckverkstaden i Svappavaara som strejken startade. ”Enligt UMS har man beräknat att vi bara får 16 sekunder på oss att ta på säkerhetsskydd och linor och sånt där. 16 sekunder är vad man har alltså, sedan är det förlorad lön. När de till och med har börjat sätta pris på ens liv, då börjar det lukta ruttet” (LKAB-arbetare i boken Strejken, Thunberg).

Arbetarna kallade UMS för ”Ultra Modernt Slaveri”, men fackledningen försvarade systemet. ”Vi har träffat ett nytt avtal om UMS, som har blivit mottaget mycket positivt

I hela Sverige blev sympatin och gensvaret från arbetarrörelsen stor för strejken och dess motto ”Vi är ej maskiner”.

av medlemmar som arbetar med UMS” (avd 12:s ombudsman Rehnqvist i norsk radio, Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).

Faktum var att sedan LKAB förstatligades 1957 hade villkoren för arbetarna inte blivit bättre – tvärtom. Omplaceringar var vanliga och användes som ett medel för att hota och bestraffa arbetare. I Sara Lidmans berömda bok Gruva (som kom ut före strejken) ges exempel på två arbetare, som efter att ha druckit en kopp kaffe i tjänstemännens matsal medan de väntade på besiktningsmannen för att diskutera en teknisk fråga drabbades av LKAB:s bestraffningsmetoder.

Den ena, som hade jobbat 19 år i företaget, fick avsked medan den andre, med 32 år i företaget, varnades och omplacerades med betydligt lägre lön.

Bakom LKAB:s bestraffningar låg de ”31 teserna” som importerats från en amerikansk ”relationsforskare”, George Kenning. LKAB hade redan förberett för en hårdare styrning uppifrån genom ökade löneskillnader mellan arbetare och deras chefer. Teserna satte det hela svart på vitt: Tes 9: En anställd har aldrig mer än en chef (det vill säga du kan inte klaga hos någon annan om du blir illa behandlad av din chef).

Tes 11: En chef måste intaga förarplatsen, utöva sina befogenheter, tillämpa fast ledarskap och ha kontroll över sina anställda.

Tes 13: Varje förändring i en anställds arbetsuppgifter och placering i organisationen måste accepteras såsom vidtagen i företagets intresse (det vill säga förbjudet att ifrågasätta).

Tes 15: Effektivt ledarskap är att leda genom styrning, inte genom exempel.

Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap – en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst.

Tes 17: En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad.

Tes 18: En chef identifierar sig med och understödjer alla beslut i företaget.

Tes 20: En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef (inte byta ståndpunkt för att den kan vara fel).

Tes 21: Att utföra arbetsuppgifterna med villighet är en merit.

Tes 27: Den enskildes värde för företaget bestäms i hans bidrag till hela organisationens framgång.

Tes 29: En chef skall utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order. ”De kenningska tesernas värld är märklig. Där finns inga människor, bara chefer och ickechefer. Där

finns bara order neråt och lojalitet uppåt. Relationerna är benhårt fastlagda som i ett feodalt samhälle” (Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).

Teserna var aldrig tänkta att nå offentlighetens ljus, men någon som uppenbarligen inte gillade dem läckte teserna till bibliotekarien i Malmberget som förstorade upp dem och hängde upp dem på väggen bredvid Sara Lidmans och Odd Uhrboms utställning Gruva. Till saken hör att Gruvförbundets ordförande Bernt Nilsson satt i LKAB:s styrelse och kände till teserna, men hade hållit tyst om det.

Tankarna bakom teserna har långt ifrån försvunnit, utan har snarare allt mer kommit tillbaka i företag och marknadsstyrd offentlig verksamhet.

Det kanske värsta med LKAB:s chefsvälde och extremt hierarkiska ledningsmodell var att den lade en död hand över alla arbetsmiljöproblem som fanns och som till och med förvärrades: det handlade om farliga dieselavgaser, olycksrisken, buller och övertidsarbete.

Orsakerna till strejken var alltså många och den kom inte som en blixt ifrån klar himmel. Under hela 1968 hade fackets medlemsmöten kokat av ilska och krav på strejk hade rests, även när representan-

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

9

son: ”Den här strejken är inte spontan, den är i detalj planerad. Men vilka krafter som har lagt upp planeringen är svårt att säga. Det går inte att peka åt bara ett håll, åtminstone vill inte jag göra det...” (Dagens Nyheter den 13 december 1969).

Försöken att framställa strejken som kommuniststyrd misslyckades dock, dels på grund av de massiva stormötena som var öppna för allmänheten och visade på strejkkommitténs stöd underifrån, men också därför att de journalister som bevakade strejken entusiasmerades av den och inte kunde undvika att rapportera sympatiskt om den situation gruvarbetarna befann sig i.

Strejkande LKAB-arbetare i en tyst demonstrationsmarsch i Kiruna den 13 december 1969.

ter för LKAB hade deltagit. Den 1 december sittstrejkade truckverkstaden i Kiruna i två dagar och den 4 december var det sittstrejk i rörverkstaden i Malmberget. Ändå hävdade LKAB:s disponent Torsten Göransson när strejken bröt ut den 9 december att det måste röra sig om ett missförstånd!

Strejken startade i Svappavaara, men redan den 11 december 1969 var sittstrejken total även i Kiruna och Malmberget. Den 62-årige förrådsarbetaren Harry Holmlund (sedan ordförande för Kirunas strejkkommitté) hyrde då på eget initiativ Kirunas sporthall för ett stormöte på kvällen där 2 000 arbetare slöt upp. ”[Strejken beror på att] en högfärdig driftsledning, arbetsledning, inte kan tänka sig att komma arbetarna till mötes och säga: vad är era största problem, vad är det främst ni vill ha löst? Nejdå, man måste vara som en kille i mustasch och pannlugg som härjade från 1930 till dess han slocknade 1945” (Harry Holmlund på stormötet).

Mötet valde en strejkkommitté på nio personer. Liknande stormöten valde strejkkommittéer i Svappavaara (tre personer) och Malmberget (nio personer). Tillsammans bildade de ”Centrala strejkkommittén” på 21 personer. Mötet beslutade också att

arbetarna istället för att sittstrejka skulle stanna hemma.

På de första stormötena antogs några viktiga krav som hade diskuterats bland arbetarna under strejkens första dagar: • Lönefrågan ska upptas innan arbetet återupptas.

• Månadslön ska införas med motsvarande minst 15 kronor i timmen under jord och 13:50 kronor i timmen ovan jord.

•O mräkningsfaktorn ska bort.

•U MS ska bort.

• LKAB ska lämna SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, som år 2001 kom att bli Svenskt Näringsliv).

•F örhandlingarna ska vara öppna (det vill säga hela strejkkommittén ska delta i förhandlingarna).

• Åldertillägg.

• Rekreationsbidrag i nivå med tjänstemännens.

• Reducerad övertid.

•B usstransporter måste förbättras.

• Undersöka riskerna med dieselavgaser.

Dessa krav förfinades, förtydligades och utökades sedan av Centrala strejkkommittén.

Redan på det första stormötet satte gruvarbetarna många av fackbyråkraternas metoder för att kontrollera arbetarna ur spel. De krävde

att gruvarbetarna skulle godkänna avtalet, inte LO eller förbundsstyrelsen. Och de skulle godkänna uppgörelsen INNAN man gick tillbaka till arbetet. Detta med vetskapen om att det är oerhört svårt att återuppta en strejk när den väl har avslutats, även om man skulle vara missnöjd med uppgörelsen.

De krävde öppna, lokala och samordnade förhandlingar.

Alla orters strejkkommittéer skulle förhandla tillsammans utan någon elit som enskilt förde samtalen med arbetsgivaren och därmed kunde styra resultatet (Ture Rantatalo från strejkkommittén berättade senare att han som förhandlingsledare tidigare hade hört LKAB säga till fackombudsmannen ”Nu gäller det bara att lägga ut lite dimridåer så att arbetarna köper det här”).

De krävde också lokala förhandlingar eftersom de inte hade något förtroende för förbundet, som skulle ta över om det blev centrala förhandlingar.

Vid det första stormötet startade insamlingen till strejkkassan.

Under strejken samlades totalt hela 5,2 miljoner kronor (i dagens penningvärde över 44 miljoner kronor) in, varav 3,8 miljoner kronor betalades ut som strejkunderstöd.

Stöduttalanden spelade redan från första dagen en viktig roll i att ingjuta mod i de strejkande. Under

Foto: David Hakeberg // Flickr CC

Striden stod mot LKAB:s antiarbetarpolicy och chefsvälde, där ett nytt ackordssystem blev droppen som fick bägaren att rinna över.

kampens gång satte strejkkommittén upp tusentals stöduttalanden i entrén till Folkets hus i Kiruna.

Många var från fackföreningar och politiska organisationer, men även från enskilda. Från strejkkommitténs protokoll kan man läsa om hur enskilda blev ”faddrar” åt gruvarbetarfamiljer genom att försörja dem under strejken.

Redan samma kväll som det första stormötet ägde rum träffades Gruvförbundet avdelning 12:s styrelse och förbundsombudsmannen. De beslutade att de aldrig skulle acceptera en uppgörelse mellan Centrala strejkkommittén och LKAB. Detta omformulerades sedan till att heta att ”LKAB kommer aldrig att godkänna en uppgörelse med strejkkommittén” och att ”LKAB kommer aldrig att förhandla under pågående strejk”.

Under strejkens gång blev det mer och mer tydligt att detta framför allt inte var ett krav från LKAB, utan från förbundet och LO. De ville kväsa den arbetardemokrati som växte fram underifrån och visa att vilda strejker inte lönar sig.

I riksmedia som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet försökte man från första början stämpla strejken som ”politiskt styrd”. Det backades även upp i media av Gruvförbundets ordförande Bernt Nils-

Den 13 december träffade Gruvförbundets ordförande Bernt Nilsson Kirunas strejkkommitté. Han återupprepade att LKAB aldrig kommer att förhandla med strejkkommittén under strejken, men sa samtidigt att LKAB är beredda att ”samtala” med strejkkommittén om det sker i avdelningens namn och tillsammans med fackets representanter.

För att få med strejkkommittén accepterade han också att de väljer förhandlingsledare. Samma dag träffade man LKAB för att diskutera procedurfrågor tillsammans med företrädare för avdelningen samt två observatörer från Malmbergets strejkkommitté.

Två dagar senare, den 15 december, tar strejken en ny vändning. Hela Gruvförbundets förbundsstyrelse kallades till LO:s måndagsmöte i Stockholm, där de tvingades att riva upp uppgörelsen med strejkkommittén. Som vanligt använde de paragrafer och lade skulden på arbetarna: de två observatörerna från Malmberget var inte stadgeenligt inbjudna till förhandlingen med LKAB. Vad det egentligen handlade om var att försöket att slå in en kil mellan Kirunas och Malmbergets strejkkommitté hade misslyckats (Malmbergets strejkkommitté ansågs vara mer kommuniststyrd än Kirunas). Kirunas strejkkommitté var helt inne på samordnade förhandlingar för alla tre orter.

Istället beslutade förbundet att försöka splittra strejken genom en förhandling i Stockholm om ”primärkonflikten i Svappavaara”. Till den förhandlingen inbjöds den av medlemmarna underkända avdelningsstyrelsen för avd 135 och några slumpvis utvalda arbetare (de flesta tackade nej).

Själv bröt nu förbundet mot en rad paragrafer, till exempel hade inget avdelningsmöte tillsatt förhandlingsdelegationen.

Dessutom visade Gruvförbundet att de ljög: LKAB förhandlade visst under pågående strejk, bara LO och förbundet godkände det.

Men försöket att splittra misslyckades återigen. När uppgörelsen presenterades för arbetarna i Svappavaara sa de blankt nej eftersom de inte accepterade någon särlösning utan Kiruna och Malmberget. forts s 10

50 ÅR SEDAN GRUVARBETARSTREJKEN

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

10

Ett av de strejkmöten som drog långt många fler än vad facktopparna hade trott. Strejken startade en våg av militant arbetarkamp i hela landet som vann flera viktiga segrar.

forts från s 9 Under tiden hade pengarna börjat rulla in till strejkkassan. I en opinionsundersökning den 6 januari stödde 64 procent av de tillfrågade strejken – 80 procent ansåg att gruvarbetarnas krav var berättigade.

När försöken att splittra de strejkande mellan olika orter misslyckades ändrade fackbyråkraterna taktik och försökte istället splittra den centrala strejkkommittén inifrån.

Det började med att LO-ordförande Arne Geijer ringde upp Hilding Lindström från strejkkommittén för att fråga om LO:s andre ordförande Kurt Nordgren kunde komma upp för ett samtal. Strejkkommittén accepterade och nu föreslog Nordgren

kuterades i strejkkommittén som beslutade att inte ta ställning, utan ansåg att det var upp till arbetarna i Narvik att bestämma, som därmed fortsatte att jobba.

Med facit i hand kan man nog säga att det var ett misstag. LKAB hade stora malmlager i Narvik, vilket gjorde att malmexporten kunde fortsätta som vanligt ända fram till den 20 januari 1970. En hamnstrejk skulle omedelbart ha stoppat exporten och satt en enorm press på LKAB att komma fram till en lösning, oavsett vad LO och Gruvförbundet ville. Så länge utskeppningen i Narvik fortsatte som planerat kunde LKAB avvakta utnötningstaktiken som användes emot de strejkande.

Kampen gjorde klassmotsättningarna tydliga och visade vem som var ens vän respektive fiende i kampen. Under 1970-talet stärktes socialistiska idéer i hela samhället. att han kunde delta i förhandlingar som observatör. Även om svaret blev ett klart nej visade sig för första gången en spricka i strejkkommittén, när ordföranden Harry Holmlund och Hilding Lindström välkomnade LO:s ingripande. Även om strejkkommittén fortfarande var relativt intakt hade förbundet och LO:s agerande tagit fokus ifrån viktiga händelser. Redan den 14 december hade arbetarna vid LKAB:s enda vinteröppna hamn i norska Narvik erbjudit sig att sympatistrejka. Frågan dis-

I början av januari 1970 föreslog förbundet en ny förhandlingsdelegation bestående av 27 man, de 21 i strejkkommittéerna och 6 man från avd 4 och 12. Efter att Centrala strejkkommittén fick bekräftat att de fick utse Ture Rantatalo från strejkkommittén till förhandlingsledare godkände de ”27-mannadelegationen”. Men delegationen sprack återigen när ombudsman Rehnqvist uteslöts efter att ha ljugit och ersattes av Anders Stendalen från förbundet. Stendalen hävdade nu med stöd från förbundsstyrelsen att han skulle vara förhandlingsledare.

Vad var orsaken bakom de ständiga turerna från förbundet och LO som gjorde att samtalen med LKAB hela tiden sköts upp? Förhoppningen var att genom att fördröja allting demoralisera arbetarna, minska förtroendet för strejkledningen och öka splittringen inom densamma.

På grund av att hamnen i Narvik stod öppen fanns det ännu tid innan LKAB skulle bli desperata i fråga om att få igång produktionen.

Under januari 1970 blev de två linjerna inom Centrala strejkkommittén allt tydligare. En grupp litade inte på arbetarnas styrka och stödet ute i landet och satte sitt hopp till LO, förbundet och kompromisser. En annan grupp ansåg att man skulle stå fast vid det som stormötena beslutade om och såg en chans till verklig förändring. Att skiljelinjen skulle gå mellan ”kommunister med en egen agenda” och andra är långt ifrån sanningen.

På slutet var det de oorganiserade arbetarna i strejkkommittén som mest stod emot trycket från etablissemanget medan VPK:are (idag Vänsterpartiet) som Ture Rantatalo och Ivar Hermansson vacklade fram och tillbaka, där Hermansson enligt strejkprotokollet hade ”hoppats på regeringen”.

Strejken drog ut på tiden och det kändes förstås för arbetarna, även om strejkunderstöd betalades ut.

Risken för utmattning och strejk­ trötthet blev allt större. Detta utnyttjades av de inom strejkkommittén som nu alltmer, nästan till vilket pris som helst, ville återgå. Trots allt tal om att stödet bland de strejkande

för strejken sviktade visade stormötena något annat.

Den 17 januari ordnades det stormöten där ett kompromissförslag, det ”Dahlströmska” (Stendalen från Gruvförbundet och Nordgren från LO var i förhandlingsledningen tillsammans med strejkkommittéernas ordförande) ställdes emot ett förslag om att Centrala strejkkommittén skulle bjuda in LKAB:s vd Arne S Lundberg till samtal om dessa frågor. En stor majoritet (1 530-939) beslutade för det senare förslaget, men Lundberg avvisade inbjudan.

Enligt protokollen fördes det väldigt lite diskussioner inom strejkkommittén om hur trycket på LKAB och regeringen skulle kunna ökas ytterligare, till exempel genom en sympatistrejk i Narvik eller en uppmaning till landsomfattande protest­ aktioner mot den socialdemokratiska regeringens stöd till ett statligt företags auktoritära styre.

Statsminister Olof Palme hade fått ett telegram, men sa ingenting.

Finansminister Gunnar Sträng och industriminister Krister Wickman hade däremot träffat både LKAB:s vd och Gruvförbundets ledning den 15 december när förbundet bröt samarbetet med strejkkommittén.

De som inte ville kompromissa hade enligt protokollen svårt att ge konkreta förslag på hur dödläget skulle brytas.

När 27-mannadelegationen återuppstod i slutet av januari efter ett kompromissförslag om förhandlingsdelegationsledare var återigen Kurt Nordgren med som ”observa-

tör”. Han agerade dock stenhårt för en återgång, trots att de första ”samtalen” med LKAB, som egentligen var regelrätta förhandlingar, hade gett ytterst vaga löften (i princip bara att UMS och omräkningsfaktorerna kunde tas bort). ”Samtalen” fördes öppet, det vill säga inför hela 27-mannadelegationen.

27-mannadelegationen beslutade att Gruvförbundets medlemmar på avdelningsmöten skulle få rösta om om ”löftena” från LKAB var tillräckliga för att avbryta strejken. Nu hade fler börjat ifrågasätta arbetarnas möjlighet att vinna, däribland 27-mannadelegationens ordförande Ture Rantatalo. Omröstningen genomfördes slutet på alla tre orter och kommittén beslutade att rösterna skulle räknas gemensamt (även om ombudsman Bruna Poromaa försökte få igenom separat röstning för att kunna splittra). Röstsiffrorna blev 1 620-1 552; 68 rösters övervikt för fortsatt strejk.

Efter mötet kallade Ivar Hermansson, ordförande för avd 4 i Malmberget, ihop 27-mannadelegationen, förutom två personer som hade hunnit åka. Han ville att delegationen skulle ge en rekommendation om återgång eller inte.

Efter en het debatt slutade omröstningen med röstsiffrorna 12-12.

Ordförande Rantatalo fällde avgörandet genom att rösta för återgång, till ombudsmännens jubel.

Men efterföljande måndag, den 2 februari, var det få arbetare som gick till jobbet och viss förvirring rådde. På ett nytt stormöte på kvällen höll Rantatalo ett känslofyllt tal för återgång till arbetet.

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

”Vi tar ett steg tillbaka – majoriteten av de röstande i helgen – vi tar ett steg tillbaka. Bara därför att vi inte vill att fackföreningarna ska ta över och förhandla över våra huvuden och det kommer de att göra om det hade fortsatt att vi står i två läger” (Johnny Nilsson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté). Den 4 februari var återgången i princip total. Redan den första arbetsdagen bröt dock en ny strejk ut när arbetare i Malmberget vägrade stämpla sina UMS-kort. LKAB tvingades att backa direkt. Även senare, när LKAB hotade med att bryta förhandlingarna med 27-mannadelegationen, utbröt det nya sittstrejker som tvingade tillbaka LKAB till förhandlingsbordet.

Det var historiskt att arbetarna vann frågan om förhandlingarna – som blev öppna, samordnade och lokala med strejkkommittén som förhandlare.

Resultatet av förhandlingarna var blandat; viktiga krav vad gäller månadslön och gruvpensioner vanns och lönerna höjdes med 14 procent, medan andra krav ignorerades helt. När förhandlingsresultatet presenterades för arbetarna röstade en stor majoritet för.

Redan under den 57 dagar långa gruvstrejken spred sig kampviljan till andra delar av Sverige och ett antal vilda strejker bröt ut. Gruvstrejken blev en tändande gnista som gjorde att missnöjet exploderade i en våg av ”vilda” strejStödaffisch för kampen.

ker. Mellan den 9 december 1969 och den 9 februari 1970 genomfördes minst 55 strejker i Sverige.

Gruvstrejken ändrade stämningarna i LKAB:s gruvor för alltid, men också på många andra arbetsplatser runt om i Sverige. Arbetarklassen hade vunnit ett nytt självförtroende som återspeglades i en ökad arbetarkamp under hela 1970-talet samt nya arbetsrättsliga lagar som Medbestämmandelagen (MBL), Förtroendemannalagen, Arbetsmiljölagen och Lagen om anställningsskydd (LAS).

Gruvstrejken hade också en radikaliserande effekt på medvetenheten, bland gruvarbetare och i hela landet.

Kampen gjorde klassmotsättningarna tydliga och visade vem som var ens vän respektive fiende i kampen. Under 1970-talet stärktes socialistiska idéer i hela samhället. ”Den stora massan som hade blivit politiskt medveten [av strejken], den har faktiskt ingenstans att vända sig i dagens Sverige”, sa Harry Isaksson från strejkkommittén efter strejken (LKAB-strejken, Zenit 1970). Om det var sant 1970 är det väl ett orubbligt faktum idag, efter att Socialdemokraterna blivit borgerliga och Vänsterpartiet mest siktar mot ministerposter.

Därför är tiden mer än mogen för alla radikala aktivister, arbetare och fackföreningar att börja diskutera vilka initiativ man kan ta gemensamt för att bygga upp ett nytt arbetarparti, fritt från pampar och privilegier, och med kamp och socialism på dagordningen. ■ Källor: Pappren på bordet I och II, Strejkkommitténs vitbok.

Strejken, Anders Thunberg.

LKAB-strejken, Tidskriften Zenit, 1970.

Gruva, Sara Lidman och Odd Uhrbom.

Aini Torneus jobbade vid matserveringen när strejken bröt ut.

Foto: Jonas Brännberg

Det var dock först när Centrala strejkkommittén sammanträdde och enigt beslutade om en enig återgång som situationen klarnade. På ett stormöte samma kväll i Malmberget godkändes beslutet återigen enhälligt och strejkkommittén ingjöt nytt mod i mötesdeltagarna och lovade fortsatt strid i förhandlingarna med företaget.

11

”Strejken gav upprättelse”

I början av december var det 50 år sedan den vilda gruvstrejken som skakade Sverige och banade väg för ökad medvetenhet bland arbetarna. Offensiv har träffat Aini Torneus som jobbade vid matserveringen på LKAB i Kiruna då strejken bröt ut.

LARS BJERSING

rs.lulea@socialisterna.org

A

inis far hade i många år arbetat i gruvan. Hans jobb 1969 var att jobba vid banden som transporterade malmbitar.

Samma år som strejken bröt ut var hennes far med om en arbetsplatsolycka som tog av honom många av hans fingrar och förstörde hans chanser att jobba igen.

Aini började själv i de senare tonåren att jobba vid kostförsörjningen i gruvan 1969. Det företaget jobbade med att under och ovan jord sälja mat till de arbetande. Aini upplevde mycket stora skillnader i hur olika typer av anställda behandlades. Till gruvan kom färdiglagade vakuumförpackade matvaror som Aini och hennes kollegor skulle värma och servera.

Precis som gruvarbetarna var förväntade att utföra sina uppgifter maskinellt och uppfylla de sekundplanerade arbetsuppgifterna förväntades Aini att servera exakta mängder mat i varje portion. Det skulle vara ett exakt antal köttbullar och ett exakt antal potatisar eller fiskbitar, allt skulle skrivas upp noggrant för att se till att ingenting hade försvunnit.

Då Aini såg hur små portioner-

na var bestämde hon sig för att göra något. De förpackningar som råkade punkteras längs vägen skulle skrivas av och dokumenteras innan de slängdes. Då det var fisk var portionerna extra små och de dagarna skrev Aini av flera obrutna förpackningar för att kunna ge större portioner till arbetarna så att de kunde äta sig mätta.

Detta var en rent instinktiv handling och inget förplanerat. Även om hennes kollegor nog förstod vad som hände var det ingen som skvallrade eller ifrågasatte.

Ovan jord fortsatte särbehandlingen av arbetare av olika slag. Vid 10-rasten var det kroppsarbetare som åt lunch och vid 12-rasten kontorsarbetare. Det gjordes stor skillnad i vad som serverades och hur den maten tillreddes. 10-rasten fick uppvärmda färdiglagade pannkakor, medan 12-rasten fick nygräddade färska plättar. Om det bjöds på tillbehör som dressing eller liknande var det bara vid 12-rasten.

Lönerna för serveringspersonalen var låga och de jobbade delade turer. Ofta jobbade man morgonskiftet fram tills tolv, hem en kort sväng för att återvända och jobba kvällsskiftet. Eftersom lönen var låg var det konkurrens om helgpassen då lönen var bättre. De passen var reserverade för ensamstående mödrar.

En dag när Aini kom till jobbet fick hon som vanligt transport ner i gruvan. Arbetspasset började dock inte som vanligt. Den långa kön av hungriga arbetare hade inte dykt upp denna morgon. De ringde ovan jord för att höra vad som pågick. De fick höra att de inte skulle bli något jobb för dem idag och att de själva

fick ta sig upp till marknivå. Det var mörkt i gruvan och i de vindlande gångarna var det lätt att gå vilse. De ringde igen och fick denna gången löst transport upp. Väl på marknivå fick de reda på att strejken hade brutit ut. Vilken grej!

Aini tog sig till lasarettet där hennes far fortfarande vårdades efter sin olycka vid bandet. ”Varför är du inte på jobbet?”, frågade hennes far när hon dök upp oväntat i hans sjukhusrum. ”Strejken har brutit ut”, svarade hon. Det verkade inte som att hennes far registrerade vad hon hade sagt. Hon försökte igen. Först på tredje försöket såg hon att det hade gått in; att det hon sa hade landat. ”Äntligen”, svarade hennes far.

Han böjde huvudet och tårarna började rulla. Det var den enda gången i sitt liv som Aini såg sin far gråta. Äntligen upprättelse för all förnedring, upprättelse för de som behandlats så illa i gruvan. Det var inte bara han som fick den känslan av strejken.

Det går att dra många lärdomar ifrån en situation som strejken i Kiruna och arbetssituation som där fanns. Att demokratiskt organisera sig både emot ett företag som inte bryr sig och ett fack som inte tog tillvara sin medlemmars intressen är stort. Det mod som arbetare där visade upp kan inte nog understrykas; det var en strid utkämpad av de som inte längre kunde fortsätta som tidigare.

Strejken ledde till en gnista för Sveriges och omvärldens arbetare att se sin styrka och kämpa för sina rättigheter. Nästa sådan strejk måste vi jobba för att ta tillvara på och ge ett liknande resultat! ■

OFFENSIVS ÅRSKRÖNIKA 2019

12

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

D

et är snart ett år sedan S-ledaren Stefan Löfven på nytt blev statsminister i en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Utanför riksdagen den dagen, den 18 januari, demonstrerade vänstersamarbetet Rött Forum med uppmaning till Vänsterpartiet att rösta rött och säga nej till den nya regeringen och dess nyliberala agenda. Men Vänsterpartiet lade ner sina röster – de tryckte på gul knapp – och därmed kunde den mest högerinriktade och svagaste regering som S har lett i modern tid bildas.

Till skillnad från den föregående mandatperioden hade S-MP-regeringen också en kommande ny lågkonjunktur att konfrontera.

Först 131 dagar efter valet kunde den nya regeringen tillträda, vilket manifesterade djupet i den politiska kris som utvecklats och som under året blivit till en särskild kris för Socialdemokraterna.

Grunden för den nya regeringens politik var januariavtalet som S och MP hade slutit med C och L. I överenskommelsen fanns det flera programpunkter som var mer nyliberala och utmanande än Alliansregeringarnas.

nansiera skattelättnader för ekonomiskt redan mycket privilegierade grupper”, skrev socialdemokraten Anne-Marie Lindgren.

Med januariavtalet blev den tillfälliga lagen mot asylrätten permanent och dessutom flaggades det för ännu högre flyktingmurar.

Januariavtalets utgångspunkt var att skapa bestående borgerliga systemförändringar, särskilt på arbets- och bostadsmarknaden, genom försämrad anställningstrygghet, privatiserad arbetsförmedling, nya låglönejobb och marknadshyror. Det var en antifacklig agenda – trots det fick den nya regeringen stöd av LO-facken och TCO-ledningen välkomnade den nya regeringen.

På regeringens antifackliga dagordning stod också genomförande av den nya antistrejklag som fackledningarna hade varit med och skrivit texten till och som riktades mot alla stridbara fack, i synnerhet Hamnarbetarförbundet. Men innan den nya antistrejklagen infördes i maj hade Hamnarbetarförbundets långa kamp för kollektivavtal segrat.

Det omfattande stödet till hamnarbetarna tog såväl facktopparna och

Den kroniska underfinansieringen av välfärden, i kombination med marknadspolitiken, har nu resulterat i en välfärdskris som riskerar att bli värre än 1990-talets.

Januariavtalet gav mer till de välbärgade än exempelvis den M-KD-budget som med hjälp av SD hade antagits av riksdagen i december och som möttes av omedelbara demonstrationer.

Medan M-KD-budgeten ville ”ta steg för att avskaffa värnskatten” lovade den nya S-MP-regeringen att helt avskaffa värnskatten vid årsskiftet, vilket innebar att landets högst betalda med en årsinkomst på 1,5 miljoner kronor fick en skattesänkning på minst 40 000 kronor och att statskassan gick miste om 6 miljarder. ”Fördelningspolitiskt är det groteskt; sämre ersättningar för sjuka och arbetslösa, människor som redan är pressade och kan ha svårt att klara ekonomin får fi-

arbetsgivarna som regeringen med överraskning och i mars kunde Hamnarbetarförbundet teckna sitt första kollektivavtal sedan förbundets bildande 1972.

Det var en historisk framgång som gav stöd till det motstånd som började formeras underifrån mot januariavtalet, samt exempelvis mot ombildningar av Stockholms hyresrätter, från lokala fack, hyresgästföreningar och olika nätverk.

Förhoppningar fanns om att valet 2018 skulle följas av förändringar till det bättre. Men istället blev det tvärtom och i takt med att högerpolitiken skärptes började stämningarna förändras. Att högerpolitiken skärptes utan motstånd från fackförbunden och att

Bostadskampen måste fortsätta mot marknadshyror.

Hamnarbetarförbundet vann kollektivavtal efter strejk oc

Uppmaning till röd knapp mot januariavtalet från Rött Forum.

Vänsterpartiet gick i ide efter att ha tryckt på den gula knappen lade hinder i vägen för att de många protester som genomfördes under våren, särskilt i maj, skulle utvecklas till bredare motstånd med vänsterförtecken.

Under året har det genomförts betydligt fler manifestationer än tidigare, om än icke samordnade, mot nedskärningar i välfärden och för att exempelvis rädda hyresrätten.

Dessutom varslar de många klimatstrejkerna, inte minst den 27 september, om en ny våg av ungdomsradikalisering. Klimatkampen är här för att stanna och den kommer att tendera att bli mer politisk och aktionsinriktad.

Men protesterna har inte varit tillräckligt varaktiga och organiserade för att kunna sätta sin bestämda prägel på samhällsklimatet. Medvetenheten släpar efter och ännu finns det tvivel om kampens möjligheter och det politiska alternativet, vilket gör att missnöjet snabbt kan blossa upp men också snabbt följas av resignation när attackerna bara fortsätter, trots protester. För att vinna framgångar behövs det mer än endast en manifestation; även delsegrar kräver en uthållig och stridbar kamp.

Bristen på ett kämpande vänster­alternativ och stora kamprörelser har närt känslan av vanmakt inför en samhällsutveckling

som i allt snabbare takt går åt fel håll. Det i sin tur har gett upphov till ökad politisk vilsenhet, vilket högern har dragit vinning av.

Sedan i somras har opinionsstämningarna kantrat markant, dock tillfälligt, till höger. Det rasistiska, högerpopulistiska Sverigedemokraterna är nu en hårsmån från att vara landets största parti och i det blåbruna block som har formats under året är SD större än blockets två andra partier, KD och M. I Sifo:s senaste väljarbarometer är SD och S lika stora. ”25 procent av alla väljare har nu ett och ett halvt år efter det senaste valet bytt parti, så rörligheten är stor. Vi ser nu ett stort skifte i det svenska politiska landskapet. SD har sedan augusti 2019 fått mer än 400 000 nya väljare på mycket kort tid. Man skall dock komma ihåg att väljare som så snabbt rör sig kan vara snabba att röra sig åt nya håll”, säger Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén i en kommentar till mätningen i december.

Nästan en av fem unga kvinnor stödjer V, och SD:s uppmarsch har mycket skett på bekostnad av M samt KD, som har mer än halverats sedan vårens rekordsiffror.

I skydd av regeringens högerpolitik och SD:s opinionsframgångar har etablissemangets skuldbeläggning av förorterna, invandrare och flyktingar nått nya skrämmande nivåer. Särskilt flyktingmottagand-

Foto: Robert Bielecki

per.olsson@socialisterna.org

Foto: Natalia Medina

PER OLSSON

Foto: Natalia Medina

Varje år utser den amerikanska tidskriften Time ”Årets person”. I år blev det Greta Thunberg. Det hade varit i det närmaste omöjligt för Time att utse någon annan. Inom loppet av ett år blev det som började med att hon ensam skolstrejkade för klimatet utanför Sveriges riksdag till en global strejkrörelse som samlade 7 miljoner i september.

Klimatkampen under 2019 blev en inspiratör till de revolter som skakade världen 2019. Även Sverige kommer att få en fläkt av de globala proteststormarna under nästa år.

Foto: Mattias Bernhardsson

2020: Rädda välfärden –

Skolmarsch mot nedskärn

et 2015 pekas nu ut av makteliten som orsaken till dagens samhällsproblem och ojämlikheten påstås lögnaktigt vara en ”direkt följd av att Sverige under 2000-talet tagit emot fler människor från fattiga länder än något annat västland, räknat som andel av befolkningen” (Göteborgs-­ Posten i en ledarkommentar den 18 november).

Skälet till varför ojämlikheten i Sverige har ökat mer än i något annat västland under 2000-talet är att landet har slagit rekord i nyliberala avregleringar, den enorma omfördelning som har ägt rum från arbetare och det offentliga till den privata sektorn samt alla skattegåvor till rika, storbolag och banker. ”Om skattekvoten (skatternas andel av BNP) hade legat på samma nivå som 1999 skulle vi fått ut 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter under året. Dessa miljarder hade kunnat förstärka välfärden och kommuners och regioners ekonomi. Räknar man grovt på att en anställning skulle kosta i snitt en miljon kronor per år innebär det att 240 000 fler välfärdsanställda skulle kunna anställas” (Katalys: Tre sätt att finansiera välfärden, 2019).

Den kroniska underfinansieringen av vård, skola och omsorg i kombination med marknadspolitiken har nu resulterat i en välfärdskris som riskerar att bli värre än 1990-talets.

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

OFFENSIVS ÅRSKRÖNIKA 2019

13

– stoppa högerpolitiken

ningar – fler lär ske 2020.

Foto: Natalia Medina

ch massornas solidaritet.

Trots en relativt stark högkonjunktur fram till slutet av 2018 har andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard fördubblats sedan 1991.

De senaste åren har varit ett eldorado för de superrika, storföretag och banker. Vinster, aktieutdelningar och förmögenhetstillväxten har lämnat det jordiska. Utdelningen från storbolagen på Stockholmsbörsen blev hisnande 269 miljarder kronor i år. Det är nästan lika mycket som kostnaden för landets sjukvård.

Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har aldrig varit större än nu. Sverige är rikare än någonsin, men samtidigt slits landet allt mer isär – socialt och geografiskt.

I välbärgade Danderyd är snitt­ inkomsten drygt 41 000 kronor i månaden. I Vårby, i Huddinge kommun, är snittet inte ens 17 000 kronor i månaden ”och det skiljer 18 år i medellivslängd mellan en kortutbildad person i Vårby och en långutbildad i Danderyd” (LO-rapporten Ojämlik hälsa, 2018).

För att slippa tala om välfärdskrisen, den sociala krisen, har det politiska etablissemanget under hösten endast diskuterat en fråga – brott och straff. Särskilt det sistnämnda. Nu gör sig andra frågor allt mer påminda, men det betyder inte att batongpolitiken försvinner från dagordningen eller att reger-

Klimatstrejken i Stockholm den 27 september samlade 60 000 i den största demonstrationen sedan antikrigsrörelsen 2003.

ingen står beredd att ändra kurs.

Tvärtom är risken överhängande för att makteliten i än högre grad skyller krisen och högerpolitiken på invandringen och att S går allt mer i dansk riktning och i stort sett tar över högerns hårda flyktingpolitik. Det är också vad framträdande högersocialdemokrater efterlyser.

Men att den danska socialdemo­ kratin kopierade rasistiska Dansk Folkepartis politik gav inte fler röster. Det danska folketingssvalet i juni blev ett av Socialdemokraternas sämsta någonsin och varför partiet trots valreusltatet kunde bilda regering berodde på stödet från valets två vinnare: Sosialistisk Folkeparti och Radikale Venstre.

Människors oro och den otrygghet som kriminalitet, droghandel och våld sprider har på ett exempellöst och cyniskt sätt exploaterats av högern och media.

De sociala orsakerna bakom gängen och kriminaliteten – klyftor, ojämlikhet, utslagning i tidig ålder och sönderslagen sammanhållning och framtid – är något som makteliten gör allt för att förringa.

Men även polisen och kriminologer erkänner att dessa problem inte kan lösas med enbart polisiära åtgärder eller hårdare tag. ”Långsiktiga åtgärder som involverar skola, barnomsorg, arbetsmarknad, socialtjänst, civilsamhälle och andra aktörer är nödvändiga”, menade

exempelvis Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, i Aftonbladet den 27 oktober.

Samhällstopparnas hets- och skuldbeläggningskampanj kan beskrivas som en chockdoktrin 2.0 i syfte att bereda väg för fortsatt upprustning av statens hårda kärna, nya attacker mot asylrätten, stora försämringar i socialförsäkringssystemet och en utvidgad låglönemarknad.

Dagens stämningsläge och samhällsklimat är dock lika lite bestående som tidigare opinioner och det finns en växande vilja att aktivt säga ifrån, inte minst mot de drastiska nedskärningar som görs inom vård, omsorg och skola samt hotande marknadshyror.

till har redan resulterat i att regeringen och januariavtalets partier tvingades slå till reträtt om Arbetsförmedlingens privatisering.

De planerade försämringarna i lagen om anställningsskydd (LAS) som regeringen, med hot om lagstiftning, vill att fack och arbetsgivarna ska förhandla fram har delvis skjutits i sank efter att sex LO-förbund och Lärarnas Riksförbund hoppat av LAS-förhandlingarna.

Regeringen och januariavtalet står betydligt svagare idag än i början av året, vilket såväl kan ge kampen en ny injektion som upphov till att nya regeringskriser mycket snart kan stå för dörren.

Samhällstopparnas hets- och skuldbeläggningskampanj kan beskrivas som en chockdoktrin 2.0.

I planerna på att genomföra en riksomfattande protestdag mot januariavtalet den 18 april som Hyresgästföreningen Region Väst kampanjar för kan dessa proteströrelser förenas.

Attackernas omfattning och storlek, SD:s frammarsch och kvinnokampens backlash tenderar oundvikligt att föda en motreaktion.

Den motreaktion som attackerna jämte arbetsgivarnas allt mer aggressiva hållning ger upphov

Kampen för välfärden bidrar också till att öka trycket på exempelvis Kommunals ledning i avtalsrörelsen. Kraven på uppvärdering, som också inkluderar ett stopp på nedskärningarna, kan bli så starka att Kommunals ledning tvingas ta till strejkvapnet.

Dagens välfärdskris startar från en nivå som är långt ifrån den som var när S-regeringar under 1990-talet ”slog världsrekord i budgetsanering”. Idag är bemanningen lägre och

för att nå upp till samma välfärdsnivå som i början av 1990-talet skulle det krävas 81 000 fler anställda.

Dessutom varslar dagens nedskärningar om ännu större neddragningar de kommande åren när skatteinkomsterna minskar till följd av att arbetslösheten ökar.

Under året har region efter region genomfört drakoniska nedskärningar i vården och flera tusen anställda har varslats. ”Nästa år behöver 17 av 21 regioner spara inom sjukvården eftersom kostnaderna ökar snabbare än skatteintäkterna”, skriver Vårdförbundets tidning Vårdfokus den 20 november. Det brådskar med ett riksomfattande vårduppror.

Det är mycket möjligt att regeringen under nästa år tvingas ge kommunerna och regionerna större anslag och tvingas genomföra satsningar för att dämpa arbetslöshetens ökning. Men det kommer att vara för lite och för sent.

Vad som krävs är satsningar på totalt 100 miljarder kronor de närmaste åren för att rädda välfärden och ännu mer för att återuppbygga det som har rivits ner samt börja genomföra en nödvändig klimatomställning. För att så ska bli möjligt krävs kamp för en helt annan fördelningspolitik, en socialistisk fördelningspolitik som låter rika, storbolag och banker betala, vilket år 2020 mer än något annat kommer att ge besked om. ■

SOCIALISTISK KVINNOKAMP

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

14

den mänskliga existensen”. Nu är det precis det som är poängen med Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Alexandra Kollontaj i möte med arbetarkvinnor.

Ett marxistiskt feministiskt svar Denna artikel var först skriven som en debattartikel till tidningen Bang.

Den globala kvinnorörelsen har de senaste åren återinfört strejken som kampform i masskala med start i Polen 2016.

Den internationella kvinnodagen den 8 mars 2017 och 2018 såg internationellt samordnade strejker i många länder. År 2019 strejkade uppemot sju miljoner i Spanien den 8 mars, vilket liksom kvinnostrejken i Schweiz den 14 juni måste höra till de största strejkerna i Europa någonsin.

ELIN GAUFFIN

elin.gauffin@socialisterna.org

F

eministiska strejker och massdemonstrationer sköljer över Latinamerika såväl som Indien, har färgat upproren i Nordafrika, ägt rum i Sydafrika, Israel och även proteströrelsen i Hongkong har haft ett Metoo-tema.

Det var arbetarrörelsen som uppfann strejken som kampform och för socialister har den alltid varit en central strategi. Att nu även den unga klimatrörelsen strejkar är ett mycket viktigt steg bort från individualismen (eran av postmodernism och identitetspolitik) och in i den kollektiva handlingen. Att stanna sin arbetsplats eller skola genom att sätta sig eller fylla gatorna signalerar tydligt att maskineriet måste stoppas för att en förändring ska bli möjlig.

När arbetare strejkar blir klass­ kampen mer medveten. ”De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för dem skapat en gemensam

situation, gemensamma intressen.

Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen [...] samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen” (Karl Marx, Filosofins elände 1847).

Att den feministiska tidskriften Bang nr 2, 2019 hade Arbetarrörelsen som tema speglar samma utveckling av kvinnorörelsen. Där finns bland annat en artikel av Anna Remmets som diskuterar den viktiga frågan som har diskuterats på många håll i världen bland annat inför 8 mars – hur ska strejkerna gå till? En aspekt är att kvinnor dominerar i arbeten där det är extra svårt och ibland olagligt att strejka – vård och omsorgs­ yrken. Osäkra och tillfälliga anställningar försvårar ytterligare, för att inte tala om arbeten utan avtal eller i den informella sektorn.

Lägg därtill diskussionen om det

oavlönade arbetet, så kallat reproduktivt arbete eller ”hushållsarbete”, ska vi strejka från det? Remmets framhåller nätverket International Women’s Strike som vägvisare som vill utvidga strejkbegreppet till att omfatta även kvinnor utanför den etablerade arbetsmarknaden, utan avtal eller helt utan inkomst.

Vidare följer en artikel om klassbegreppet. Här framför Ulrika Holgersson den seglivade myten om att Karl Marx ”snäva” ekonomiska klassteori ”bidragit till att ett flertal grupper, som kvinnor och svarta personer, deras levnadsvillkor och rättigheter aldrig har erkänts som legitima i klasskampen”. Som marxist finns det en del att säga om det.

Det märkligaste med artikeln är att den lyfter Gayle Rubins bidrag på 1970-talet som banbrytande. ”Den amerikanska antropologen Gayle Rubin ställde sig mot tolkningar av kapitalismen som kvinnoförtryckets ursprung, kvinnoförtrycket hade enligt Rubin en betydligt längre historia”. Men detta var ju allmänt känt långt innan Rubin.

Ulrika Holgersson börjar själv sin artikel med att nämna Friedrich Engels analys av kvinnoförtryckets ursprung i samband med privategendomen och klassamhällets uppkomst för cirka 10 000 år sedan.

Familjens, privategendomens och statens ursprung, som boken som Engels slutförde 1884 heter, är än idag – trots viktiga uppdateringar – grundläggande för förståelsen för

var kvinnoförtrycket ursprungligen kommer ifrån.

Marxismen är en ideologi, men också ett verktyg för handling som ständigt utvecklas med de levande kamper och bakslag som den testas emot. Att enbart hänga upp sig på en person, Karl Marx, är omarxistiskt. Jag kommer att försöka visa hur marxismen utvecklats, men börjar med Marx eftersom det hänvisas till honom.

Ulrika Holgersson menar att det knappast är en överdrift att påstå att Marx var fullkomligt ointresserad av kvinnorna som en särskild grupp med specifika samhälleliga rättigheter och att detta istället blev Engels lott. Det stämmer inte. Karl Marx startade inte som feminist, men påverkades även han av den begynnande kvinnorörelsen (se till exempel Hal Draper, Marx och Engels om kvinnornas frigörelse). Och som Engels skriver i förordet till Familjens, privategendomens och statens ursprung var det Karl Marx som påbörjade arbetet med boken, men hann inte slutföra det innan sin bortgång. Det är tydligt i boken att den är skriven i syfte till att bidra till kampen för kvinnors frigörelse.

Holgersson menar att Gayle Rubin såg det som Engels förbisett – reproduktionens roll i utvecklingen. ”Det är inte bara produktionen av varor utan även reproduktionen av människor, ej endast behovet av att bli mätt utan att även bli sexuellt tillfredsställd, som betingar

Återigen, redan i förordet upprepar Engels det som redan innan och efter varit vägledande för marxismen: att se till produktionen OCH reproduktionen. ”Enligt den materialistiska uppfattningen är det i sista hand bestämmande momentet i historien: produktionen och reproduktionen av det omedelbara livet.

Men denna är återigen av dubbel natur. Å ena sidan frambringandet av existensmedel, av näringsmedel, kläder, bostad och de därtill erforderliga verktygen. Å andra sidan frambringandet av själva människorna, släktets fortplantning ... å ena sidan arbetets, å andra sidan familjens utvecklingsstadium”.

Det här är i linje med vad Nancy Fraser, Tithi Bhattacharya och Cinzia Arruzza, författarna till manifestet Feminism för de 99 procenten med stort inflytande över International Women’s Strike skriver: ”Det viktiga för oss, och nyckel till att förstå dagens situation, är insikten om att klasskampen inkluderar kampen om den sociala reproduktionen: kampen om allmän sjukvård och kostnadsfri utbildning, kampen om miljö­ rättvisa och tillgång till ren energi, bostäder och kollektivtrafik”.

Ett tema för Holgersson är att marxismen anser att det är produktionen som driver samhället och historien framåt och att marxistisk feminism därför har överbetonat att lösningen för kvinnor är att träda in i produktionen, det vill säga få lönearbete och egna inkomster.

Samma tankegångar återfinns hos Nancy Fraser med flera: ”Lika lite kan den traditionella socialismens ensidiga fokus på exploatering av lönearbete medföra någon frigörelse för kvinnor”.

Nu har inte socialismen enbart sysslat med lönearbete, men att lönearbete inte alls skulle ha bidragit till frigörelse är ett ensidigt påstående åt andra hållet. När det gäller åtminstone Europa och USA är det tydligt att tre stora vågor av omfattande kvinnokamp som tillsammans med arbetarkamp och andra rörelser lett till ekonomiska, rättsliga och kulturella framsteg alla föregicks av perioder där många fler kvinnor fick lönearbete – slutet av 1800-talet, 1960-talet och de senaste 20 åren. Det innebär absolut ingen slutgiltig frigörelse, men en egen inkomst gör kvinnan mindre beroende av familjen och blir friare att kräva mer jämställdhet. Samtidigt finns en vidare innebörd.

Med ett lönearbete får du en arbetsplats – en arena för organisering och blir ofta en del av ett arbetslag.

Tillsammans med dina arbetskamrater är det lättare att se de gemensamma villkoren – det var inte en slump att Metoo mot sexuella trakasserier ofta var arbetsplatsbaserade upprop – och gemensamt kräva förändring.

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

15

Men marxismen eller den traditionella socialismen har varken sett kvinnors rätt till lönearbete som slutmålet eller hävdat att reproduktivt arbete därmed skulle vara mindre värt. Tvärtom! När arbetar- och kvinnorörelsen på 1970-talet med stor framgång kämpade för uppbyggnaden av förskolan var det för att omvårdnaden om barnen är viktigt. Barn behöver utbildad personal, pedagogik, bra lokaler och så vidare. Samma när utbyggnad av andra välfärdsreformer vunnits genom kamp.

Ingen av frågorna löser sig dock så länge kapitalismen och klassamhället består. Barngrupperna kommer att vara alldeles för stora, nedskärningarna och privatiseringarna dugga tätt, föräldrarnas arbetsdag alldeles för lång, många kvinnors arbeten alldeles för osäkra och dåligt betalda och så vidare.

En grundläggande idé med marxismen och den socialistiska rörelsen är att det här klassamhället, kapitalismen, i sig och varje dag odlar exploatering och hierarkier så som utsugning av arbetare, rasism och könsmaktsordning. Slutsatsen är att det måste till en grundläggande samhällsomvandling där kapitalismen avskaffas. I ett socialistiskt samhälle skulle de stora tillgångarna ägas och förvaltas gemensamt.

Det har aldrig förut varit så tydligt att dagens privata ägande av banker, oljetillgångar, stora industrier och så vidare leder hela mänskligheten mot ett fördärv.

Genom att samhället istället äger dessa tillgångar kan vi gemensamt besluta vad som ska produceras, hur mycket och på vilket sätt. Här kommer vi till kärnan. Hela syftet med en socialistisk samhällsomvandling är att resurser måste tas från dagens destruktiva produktion till välfärden, det vill säga till reproduktionen.

”

En grundläggande idé med marxismen och den socialistiska rörelsen är att det här klassamhället, kapitalismen, i sig och varje dag odlar exploatering och hierarkier så som utsugning av arbetare, rasism och könsmaktsordning.

Massiv utbyggnad av välfärden är det första som skulle genomföras. Även i ett så kallat välfärdsland som Sverige behövs det hundratusentals fler anställda i skola, omsorg och sjukvård för att få ner stressnivåerna och öka kvalitén, ännu fler i många andra länder. En av de viktigaste reformerna som ett socialistiskt samhälle måste genomföra är kraftigt förkortad arbetsdag, för mer tid till barn, gamla, matlag-

Offensiv står för marxismen, som är en ideologi och ett verktyg för handling på vägen mot socialism, för allas frigörelse.

ning, fritid, samhällsengagemang med mera. Redan kvinnomaktsutredningen på 1990-talet kom fram till att kortare arbetsdagar för både man och kvinna är bland de säkraste korten för att öka jämställdheten i hushållsarbetet.

Det finns anledning att se till de marxister som har lyckats gå från ord till handling, som inte bara har genomfört revolutioner utan också påbörjat uppbyggandet av en annan sorts samhälle. Det är ingen slump att den internationella kvinnodagen den 8 mars, som fortfarande är den dag som samlar miljontals feminister i kamp över världen, har sitt ursprung i den socialistiskt revolutionära rörelsen.

Den kommunistiska internationalen tog fasta på att den ryska revolutionen 1917 hade startat just på den internationella kvinnodagen och att datumet för denna dag inte längre skulle variera från år till år utan fastslås till just den 8 mars.

Inte bara jämställdhetsreformer som aborträtt, rätt till skilsmässa, sexbrottslag och hbtq+-rättigheter såg i bolsjevikernas Ryssland för första gången dagens ljus. Välfärdsreformer som daghem, matsalar, tvättstugor och föräldraledighet byggdes upp.

Men det var också hur kommunisterna förstod att det behövdes

fortsatt kamp mot de gamla strukturerna; att revolutionen måste permanentas.

Inessa Armand och Alexandra Kollontaj var de två första ledarna för den kvinnobyrå, Zhenotdel, som sattes upp för detta ändamål (modellen spreds sen till hela internationalen). Kollontaj visade bland mycket i sina bidrag till marxismen hur de hushållsuppgifter som tidigare var privata inom hemmets sfär nu blev uppgifter för hela samhället (som sedan fick ett eko på 1970-talet igen med slagordet ”Det personliga är politiskt”).

Armands inställning var att ”så länge de gamla formerna av familjen, hemlivet och barnuppfostran inte avskaffas kommer det att bli omöjligt att avskaffa utnyttjandet och slaveriet, det kommer bli omöjligt att bygga socialismen” (Karen M Offen, European Feminism 1700-1950, läs också mer i Emma Quinns artikel Kvinnor och HBTQ-personers befrielse i det revolutionära Ryssland).

Självklart fanns det ett motstånd bland till exempel manliga partimedlemmar. Men det var inte så att partiet som helhet inte förstod vikten av kvinnokampen.

Lenin menade exempelvis att ”arbetarklassen kan inte uppnå frihet förrän fullständig frihet för kvin-

norna har vunnits” (VI Lenin, On the emancipation of Women).

dividerna som utgör klassen (Old Family to the New, 1923).

Leo Trotskij skrev 1923 om utmaningarna. ”Att införa politisk jämställdhet mellan män och kvinnor i den sovjetiska staten var en fråga och den enklaste. En mycket svårare fråga var nästa – att inrätta den arbetsmässiga jämställdheten mellan kvinnor och män i fabrikerna, i kvarnarna och i fackföreningar och att göra det på ett sådant sätt att männen inte satte kvinnorna i en ofördelaktig position. Men att uppnå den verkliga jämställdheten mellan man och kvinna i familjen är ett oändligt svårare problem.

Alla våra inhemska vanor måste revolutioneras innan det kan hända.

Och ändå är det ganska uppenbart att såvida det inte finns en jämlikhet mellan man och hustru i familjen, i normal mening och vad gäller livets förutsättningar, kan vi inte på allvar tala om kvinnornas jämlikhet i socialt arbete eller ens i politik. Så länge kvinnan är fastkedjad till hushållsarbete, vård av familjen, matlagning och sömnad, är alla hennes chanser att delta i det sociala och politiska livet nedskurna till en extrem nivå.”

Vägen framåt var både materiella förbättringar för alla och höjd kulturell nivå och utbildning av in-

Då måste en fråga sig: vad hände?

För Sovjetunionen utvecklades ju inte efter dessa riktlinjer, tvärtom.

De misslyckade revolutionerna i andra länder, imperialismens krig mot Ryssland och fattigdomen gjorde att Stalins byråkratiska diktatur istället tog över allt mer.

Kontrarevolutionen verkade på alla plan och ett av dem, som Trotskij skriver om i Den Förrådda revolutionen, var den traditionella patriarkala familjens återetablering.

Till exempel blev abort och samkönad kärlek återigen kriminaliserat på 1930-talet.

När den stora vågen av kvinnokamp bröt ut över världen i slutet av 1960-talet var det i uppbrott mot könsförtryckets alla delar. Att det kom att utvecklas en radikal feministisk falang var delvis i polemik mot en manschauvinistisk vänster som var knuten till stalinismen eller dess variant – maoismen.

Där odlades en manlig proletärkult i synen på arbetarklassen. Arbetaren, framhöll de, var en vit, heterosexuell, man.

Radikalfeminismen menade i sin tur att kvinnoförtrycket är det ursprungliga förtrycket och att kvinnokampen står över klasskampen. forts s 16

SOCIALISTISK KVINNOKAMP / INTERNATIONELLT forts från s 15 De 30 senaste åren har det socialistiska programmet utvecklats när socialister har använt det i den konkreta kampen.

Det har varit banbrytande kampanjer som kampanjen mot våld i hemmet, mot sexuella trakasserier, mot det död­ liga våldet, mot lönediskriminering, hbtqi+kamp, mot sexindustrin, abort­ rätt och mycket mer.

För att summera är marxismen både användbar och nödvändig i kvin­ nokampen. Arbetarklassen är den kraft som kan revolutionera samhället vilket är starten på könsmaktsordningens av­

”

Så länge kvinnan är fastkedjad till hushållsarbete, vård av familjen, matlagning och sömnad, är alla hennes chanser att delta i det sociala och politiska livet nedskurna till en extrem nivå.

skaffande. Kvinnor utgör en allt större och framför allt en allt mer stridbar del av arbetarklassen, både i formella sektorn, i informella sektorn och i väl­ färds­yrken. För att klassen ska kunna ena sig och klara av att resa ett mot­ stånd mot kapitalismen måste frågan om kamp mot både sexism och rasism komma högt upp på dagordningen.

Så tillbaka till Anna Remmets fråga om vilken sorts strejker som behövs.

Den unga klimatrörelsen har gått från att praktisera individuell veganism till att strejka. Vidare från skolstrejker till att kräva av fackföreningarna att de också kommer med, ”All out strikes”.

Om alla fackföreningar strejkade skul­ le utsläppen minska direkt, åtminsto­ ne den strejkdagen. Inte bara det. Den samhällsomställning som är nödvändig kräver att makten utmanas. Samma är det med den feministiska kampen. Det är väsentligt att stanna produktionen för att utmana företagen och bankernas makt samt staterna och politiken som backar upp dem.

I alla revolutioner startar en livlig dis­ kussion om den personliga friheten, om hur även könsroller måste ifråga­ sättas. Nu senast under vårens långa ockupation på torget i Khartoum, Su­ dan. Kvinnogrupperna reste sig och krävde av de manliga deltagarna att de utbildar sig själva i att ifrågasätta och gå emot sexismen, och kvinnogrup­ perna vägrade också att ensidigt ha ansvar för städuppgifterna som revo­ lutionssamordningen först hade tillde­ lat dem. På det sättet kan en se hur en form av vägran mot den sexuella hie­ rarkin och den ojämna fördelning av hushållsarbetet kommer med på köpet och behövs i ett bredare uppror.

Det vore dock att missledas att tro, som vissa feminister föreslår, att det skulle räcka med att enskilt sexstrejka eller hushållsstrejka eller att från börja avleda rörelsen in i en sådan individu­ ell fålla. För att ta den breda kampen för jämställdhet och jämlikhet framåt krävs en massrörelse som slår mot det ekonomiska och politiska systemet. ■

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

Pensionsstrejken mot ett avgörande?

När detta skrivs (tisdag den 17 december) är de franska strejkerna inne på sitt 13:e dygn. Ändå strömmar hundratusentals ut på gatorna på ”svarta tisdagen” – den tredje omgången massdemonstrationer mot President Macrons pensionsattack. Bara i Paris marscherade 350 000. Dagen innan hade regeringen drabbats av ett stort bakslag när Macrons ”pensionsgeneral” Jean-Paul Delevoye tvingades avgå efter en skandal.

JONAS BRÄNNBERG

jonas.brannberg@socialisterna.org

S

trejkernas kärna är i den offentliga sektorn och de­ lar av industrin, till exem­ pel oljeraffinaderier. Nästan alla regiontåg, delar av inrikesflyget och två av tre snabbtåg står stilla.

I Paris tunnelbana är det i prin­ cip bara de två förarlösa tunnel­ banelinjerna som går. I veckan meddelade flera universitet, där­ ibland Sorbonne, att terminens sluttentor ställs in – eleverna kan inte ta sig till universiteten.

Macron vill införa ett individu­ ellt pensionssystem efter svensk modell (läs mer i förra veckans Offensiv) som sänker pensioner­ na drastiskt och ökar klyftorna.

Till skillnad mot i Sverige finns det få fattigpensionärer i Frankri­ ke, ”bara” 5 procent.

När det slutgiltiga förslaget dessutom innehöll en höjd pen­ sionsålder från 62 till 64 år tving­ ades även de mest byråkratiska facken att kalla till protester. I strejkerna och protesterna den 17

Foto: quinn norton / Flickr CC

16

december deltar även den stora, men högerinriktade och mesiga fackfederationen CFDT. Stödet för strejkerna har ökat, trots stora problem för allmän­ heten framför allt vad gäller transporter. I måndags slogs ett nytt rekord med 63 mil långa bilköer runt Paris. Ändå visade en undersökning som presente­ rades i söndags att stödet hade ökat från 46 procent i början av strejken till 54 procent.

Samtidigt har regeringen drabbats av ett stort avslag när arkitekten bakom hela pensions­ förslaget, Jean-Paul Delevoye, i måndags tvingades avgå. Dele­ voye hade ”glömt” att rapportera 13 olika sidouppdrag, vid sidan av sitt regeringsuppdrag, vil­ ket är olagligt i Frankrike.

Två av dessa uppdrag var dessutom avlönade, och flera var kopplade till företag och organisationer

med intressen av att försämra och privatisera pensionerna, till exempel banker, försäkringsbo­ lag och tågbolaget SNCF. Nu är Develoye borta från förhand­ lingarna och ska betala tillbaka 120 000 euro (omkring 1,2 mil­ joner kronor).

Fackföreningsrörelsen är dock inte enad. Medan fem mer mi­ litanta delar av facket CGT har hotat med att ”fördubbla” strej­ kerna efter denna vecka om Ma­ cron inte drar tillbaka förslaget i sin helhet vill CFDT inte strejka under helgerna, samt vänder sig egentligen mest emot den höjda pensionsåldern. Även om de deltar i de stora strejkerna och protesterna den 17 december är det uppenbart att CFDT:s ledning deltar för att avleda från en verklig strid mot hela förslaget.

Redan på onsdag ska facken träffa regeringen, och det är inte osannolikt att CFDT ”gör upp” med regeringen om kosmetis­ ka eftergifter, men där grunden läggs för ett marknadsanpassat

system med fattigpensioner. Det skulle splittra fronten mot pen­ sionsattacken och försvåra den fortsatta kampen inför det plane­ rade beslutet i februari.

Att viljan finns för en verklig strid visas av stödet för strejker­ na.

Orsaken är inte bara pensi­ onerna – Macrons högerpolitik med till exempel attacker på ar­ betsrätten och skattesänkning­ arna för de rika har gjort att Frankrike kokar av ilska. Även sjukvårdsanställda planerar strej­ ker i protest mot bristen på resur­ ser i verksamheten.

Med en plan för utökade strejker och protester – även under helgerna – med sikte på att stänga ned ekonomin och därmed storföretagens vinster – skulle pensionsattacken kunna besegras i sin helhet och Ma­ crons dagar skulle också vara räknade.

Det skulle även kunna bli ka­ talysatorn som på allvar sprider det globala upproret mot kapita­ lismens orättvisor till Europa. ■

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI, Committee for a Workers’ International, som finns i över 30 länder i alla världsdelar. www.worldsocialist.net

Stödet för strejken bland allmänheten ökar, som har blivit till en rörelse mot hela Macrons hatade högerpolitik.

INTERNATIONELLT

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

17

Massbojkott av det algeriska valet

The New Arab rapporterar om en massblockad av huvudpostkon­ toret (som är en symbol för den franska kolonialismen) under pa­ rollen ”Folket vill ha oberoende”.

Vallokaler stormades av demon­ stranter i Alger, Kabylien och Bé­ jaïa. I bland annat Tizi Ouzou sköt säkerhetsstyrkor tårgas mot en folksamling som omringade den lokala regeringsbyggnaden med många skadade som följd.

Mellan 33-40 procent röstade i ett val där kandidaterna är ”utsedda av den militärt uppbackade regimen” – proteströrelsen lär fortsätta.

Upproret i Algeriet startade i februari och pågår fortfarande. Rörelsen, som kallar sig Hirak (vilket betyder just ”rörelsen”), har haft massdemonstrationer med tiotusentals, ja hundratusentals varje fredag i över 40 veckor och lyckades med sin valbojkott torsdagen den 12 december.

ELIN GAUFFIN

elin.gauffin@socialisterna.org

R

edan efter två veckor av massuppror fick rörelsen bort den hatade, övervintra­ de presidenten Abdelaziz Bouteflika som trots att han verkade dödssjuk

och väldigt gammal försökte ställa upp en fjärde gång mot konstitutio­ nens egna regler.

Men fortfarande var Bouteflikas män och militären kvar vid makten.

Två gånger under året har regimen tvingats skjuta upp ett planerat nyval till följd av trycket underifrån. Nu skulle det alltså ske den 12 decem­ ber, men rörelsen krävde bojkott. ”Vi kan inte kalla det för ett val, det var en simpel beteckning. Den militärt uppbackade regimen har utsett sina kandidater”, sa en av de protesterande, Omar Bouregaa, till Al-Jazeera. Alla fem kandidaterna var handplockade av militären.

Max 40 procent deltog i valet (vissa uppgifter säger 33 procent),

men regimen tar det som intäkt för att en kandidat har fått mer än 50 procent av rösterna och därför behövs inte någon andra valom­ gång. Abdelmadjid Tebboune är en 74-årig före detta premiärminister som nu utropar sig som ”segrare” till presidentposten. ”Vi har störtat Bouteflika och vi kommer att störta alla systemets män. Vi ger inte upp”, säger Riad Mekersi som är 24 år och som del­ tagit alla fredagar sedan den 22 fe­ bruari (Al-Jazeera).

Rörelsen är ett av alla massuppror i världen som betecknas som le­ darlös. Den har främst riktat in sig på krav på en ny konstitution som måste komma från folket, med vik­ tiga inslag av antirasism så som lika rättigheter för berber och jämställd­ hetskrav. Rörelsen har även riktat sig mot pampar inom fackfören­ ingsfederationen och det oberoende facket CSA har spelat en viktig roll. Även kampen mot den nylibe­ rala ekonomin har tilltagit denna höst, med strejker om löner och ar­ betsvillkor i bland annat olje- och textilsektorn. Det var en general­ strejk i Béjaïaregionen i september och CSA organiserade en nationell strejk den 28 oktober.

Nu förbereds stora ekonomiska kontrareformer från regimen. Bud­ geten för nästa år tar bort den spärr som har förhindrat multinationella företag att bli majoritetsägare och en kolvätelag öppnar upp för stora vinster för energibolagen. Slagord som ”Algeriet är inte till salu” har nu tagits upp av massprotesterna.

Det är viktigt att kampen för demokratiska rättigheter kopplar ihop med kampen för ekonomisk rättvisa och oberoende samt att fre­ dagsdemonstrationerna utvidgar sig till en politisk generalstrejk mot hela systemet. Så kan revolutionen gå vidare och fördjupas. ■

D

et var inte det valresultat vi hoppades på. Tories [brit­ tiska högerpartiet] stora majoritet kommer att ses som ett stort slag mot arbetarklassen, med dystra utsikter om fem år till av hjärtlöst Torystyre. Boris Johnson må ha sagt att åtstramningen är över, men nio år av nedskärningar har tagit ut sin rätt på den offentliga sektorn.

NHS [statliga sjukvården] är vid en brytpunkt och förbereder sig för ännu en vinter av vårdkris – när faktum är att det är kris året om.

Vad var Boris Johnsons reak­ tion på den chockerande bilden på en pojke med lunginflammation som ligger på ett sjukhusgolv på grund av platsbristen? Att ta jour­ nalistens telefon!

Trots blunder efter blunder, som att bisarrt nog gömma sig i ett kyl­ skåp för att undvika en journalist, fick hans löfte och upprepade man­ tra om att ”få Brexit gjort” på något sätt en effekt. Och folk är förvisso frustrerade med Brexitdödläget.

Valet blev till ”Brexitvalet” trots Jeremy Corbyns försök att få det att handla om frågor som skulle förbätt­ ra majoritetens liv – tackla klimat­ förändringarna, skydda NHS, få ett slut på otrygga anställningsformer, avgiftsfri utbildning, med mera.

Folk kommer med rätta att oroas över Johnsons reaktionära retorik och misslyckande i att be om ursäkt för sin trångsynthet: från att säga att muslimska kvinnor ser ut som brev­ inkast – som resulterade i ett upp­ sving för hatbrott – till sin homofobi och sexism. Hans övertygande seger kommer utan tvekan att stärka de som delar dessa åsikter.

Men det vore ett misstag att tro att resultatet innebär att socialistiska idéer inte är populära. Ett stort an­ tal ungdomar registrerade sig för att rösta i detta valet, inspirerade av Labours valmanifest och politik.

Och det vore ett misstag för Corbyn att avgå som partiledare; han borde stanna och kämpa för att omvandla partiet till ett som representerar de 99 procentens intressen.

Foto: Socialist Alternative

Storbritannien: Sörj inte – organisera dig!

RS brittiska systersektion uppmanar till bred uppslutning och mobilisering till fortsatt socialistiskt motstånd.

Boris Johnsons seger må ha va­ rit en jordskredsseger, men den är byggd på sand. Han kommer inte att kunna ”få Brexit gjort” och Tory­ partiet kommer att fortsätta vara ett parti i kris.

Vi behöver inte lägga oss platta och acceptera det här resultatet.

När arbetarklassen är organiserad är det den kraft i samhället som kan åstadkomma förändring. Vi kan bygga en rörelse som slår till­ baka, och som står bakom Corbyns socialistiska idéer. Arbetare som kämpar för att försvara sina jobb, ungdomar som kämpar för sin

framtid, och fackföreningsrörelsen måste vara rörelsens hjärta.

Om vi kämpar kan vi vinna. Så kom med i motståndskampen och hjälp till i att bygga en rörelse för socialism! ■ Socialist Alternative (CWI England/Wales/Skottland)

INTERNATIONELLT

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

Latinamerika åter i s 18

Latinamerika har åter hamnat i fokus under detta dramatiska år som har gått. Protester mot den nyliberala politiken har i Ecuador och Chile lett till sociala explosioner med revolutionära förtecken och ställt regeringar mot väggen, men också mötts av en hård repression.

MARCUS KOLLBRUNNER

lsr@lsr-cit.org

I

Argentina har missnöjet tillsammans med kampen mot presidenten Macri, med fem generalstrejker och kvinnornas masskamp för rätten till abort, lett till ett valnederlag för högern.

I andra länder har tidigare center-vänsterregeringar, som inte har brutit med det kapitalistiska systemet och därmed burit sin del av ansvaret för nyliberala attacker och korruption, öppnat för högersegrar i Brasilien ifjol och nyligen i Uruguay.

Det mest dramatiska exemplet är Bolivia, där högern har genomfört en statskupp mot Evo Morales. År 2019 började med protester i Haiti och Puerto Rico. I båda fallen har naturkatastrofer – jordbävning i Haitis fall och orkaner i Puerto Ricos – drabbat befolkningarna hårt, vilket förvärrats av korrupta regeringar och USA:s ruttna roll i området. I Haiti bröt protester ut i februari: det har sedan dess fortsatt, och i Puerto Rico tvingade en massrevolt guvernören Ricardo Rosselló att avgå i juli.

I Brasilien gick miljoner ut på gatorna i maj mot den reaktionära regeringen Bolsonaros nedskärningar på utbildningen och i juni deltog återigen miljoner i en generalstrejk mot en kontrareform av pensionssystemet.

Under det andra halvåret gick dock kampen tillbaka, då regeringen lyckades få igenom stora delar av pensionsreformen och andra

spänningar, som förstärks av den höga bestående arbetslösheten.

Frågan är vad som blir gnistan som kommer att antända kampen igen under nästa år. Den härskande klassen, som stödjer Bolsonaros ekonomiska nyliberala agenda, är nervös över utsikten att en provokation för mycket kan få allt att explodera. Det är talande att delstatsregeringarna i de större städerna planerar att inte höja priserna på kollektivtrafiken som brukligt i början av nästa år. Detta i rädsla över att det blir en återupprepning av masskampen från 2013 över en mindre höjning av bussbiljetterna, vilket också var utlösande för protesterna i Chile i år.

Chiles president sa strax innan protesterna bröt ut i oktober efter höjningen av tunnelbanans biljettpriser i huvudstaden Santiago att landet var en ”oas av stabilitet”.

Men i oktober kom årtionden av ilska mot den nyliberala politiken som har lett till stora sociala skillnader och ökad fattigdom till utlopp. Protesterna hade föregåtts av tidigare ungdomsrörelser och de senaste årens massprotester mot det helt privatiserade pensionssystemet, som dömer en majoritet av pensionärerna till misär.

Försöken från högerpresidenten Piñera att kväsa protesterna med repression bara ökade på ilskan. Undantagstillstånd utlystes och polisen agerade med extrem brutalitet.

Minst 19 har dödats, över 200 har mist synen på ett öga efter skott av

Behovet av nytt politiskt alternativ, som kan ge ett socialistiskt alternativ till de välorganiserade sociala rörelserna, är akut. attacker. Det saknas ett trovärdigt kampalternativ som skulle kunna rucka på regeringen.

Bolsonaro agerar för att destabilisera så mycket som möjligt, med ständiga attacker mot de som han ser som fiender, vare sig det är miljöaktivister, fackföreningar, kvinnorörelsen eller vänstern i allmänhet. Hans regering har radat upp attacker på arbetsrätten och miljöinspektioner, och han förbereder storskaliga privatiseringar.

Det vore dock felaktigt att tro att Brasilien nu har blivit en stabil ö i ett stormigt Latinamerika. De ständiga attackerna bygger upp sociala

gummikulor och människorättsorganisationer rapporterar om många fall av tortyr och våldtäkter utförda av poliser. Då protesterna bara fortsatte, och stärktes genom en stark generalstrejk, tvingades regeringen på reträtt. Flera eftergifter annonserades och ministrar fick gå.

I november ingick nästan alla partier, inklusive vänstern, ett avtal om att utlysa en folkomröstning om en ändring av konstitutionen, för att försöka få ett slut på protesterna. I Chile råder det fortfarande en grundlag som antogs under Pinochets diktatur, så det har varit ett viktigt krav. Men

Revolution och kontrarevolution beskriver Latinamerika, där massorna kämpar mot det nyliberala marknadskaoset.

det är ett misstag att se det som en stor seger.

För det första för att Piñera, som var på fallrepet, tillåts sitta kvar trots sitt ansvar för repressionen. För det andra för att processen kommer att vara utdragen och fylld av fällor.

Folkomröstningen om hur konstitutionen ska ändras (en konstituerande församling eller det nuvarande parlamentet) kommer att äga rum i april. Enligt avtalet kommer ändringar i grundlagen att kräva tre femtedels majoritet, vilket ger ett veto åt högern mot mer långtgående förslag. Många som deltar i massprotesterna ser därför avtalet som ett svek och fortsätter protesterna.

I Ecuador var det en regering som valdes med en ”progressiv” retorik, baserad på en fortsättning av den förre presidenten Rafael Correas ”medborgarrevolution”, som försökte genomföra IMF:s och imperialismens agenda av attacker.

President Lenín Morenos nyliberala paket, speciellt förslaget att höja priserna på bränsle, transporter och kollektivtrafik, möttes av protester i början av oktober som snabbt förvandlades till en folklig revolt, där arbetare, ungdomar, kvinnor och speciellt ursprungsbefolkningen och dess organisation CONAIE gick ut på gatorna.

Repressionen kunde dock inte hindra rörelsen från att ta kontroll över huvudstaden Quito och Lenín

Moreno tvingades fly till Guayaquil och dra tillbaka det impopulära paketet.

Det var en viktig seger för rörelsen. Samtidigt inleddes förhandlingar, med FN och den katolska kyrkan som medlare, mellan regeringen och rörelsen. Målet för regeringen var att tömma gatorna och hindra att den folkliga rörelsen förvandlades till en revolution som skulle ställa frågan om den politiska makten och systemet. För tillfället verkar regeringen lyckas med sin taktik, men har tappat i auktoritet. Samtidigt har rörelsen på gatorna känt sin makt och kommer inte att acceptera nya attacker.

Som i andra latinamerikanska länder är det nödvändigt att dra lärdomar ur dessa rörelser, speciellt om behovet av en konsekvent revolutionär strategi och ett politiskt alternativ, baserade på ett antikapitalistiskt och socialistiskt program som kan ersätta dessa regeringar och det ruttna kapitalistiska system de representerar.

Händelseutvecklingen i Bolivia är den andra sidan av den explosiva och polariserade situationen i Latinamerika med den reaktionära och proimperialistiska statskuppen som genomfördes i Bolivia i början av november.

Sedan 2009 har vi sett kupper, alla med sina specifika förtecken, i Honduras, Paraguay, Brasilien och nu Bolivia, förutom kuppförsöken

i Venezuela, som är i en djup ekonomisk och social kris.

I Bolivia drog högern nytta av den minskade populariteten för Evo Morales i flera skikt av befolkningen efter 13 år vid makten. Delar av de befolkningsskikt som varit hans främsta stödjepunkter, bland arbetare, bönder och ursprungsbefolkningen, har vid flera tillfällen hamnat i konflikt med hans regering.

Ett viktigt exempel var protesterna 2011 mot motorvägsbygget som skulle gå rakt igenom ett viktigt område för ursprungsbefolkningen.

Men valet den 20 oktober blev den utlösande faktorn för en öppen konflikt.

Evo Morales försökte att väljas till en fjärde mandatperiod, trots att han förlorade folkomröstningen om detta. Den lilla marginal som skulle säkra en seger redan i den första valomgången, tillsammans med ändringen av hur valresultatet rapporterades efter ett dygns uppehåll, öppnade för en offensiv från den reaktionära högern som ifrågasatte resultatet. Den reaktionära, auktoritära, rasistiska och proimperialistiska karaktären av kuppen var tydlig.

Evo Morales avgick och flydde landet i en situation då högern attackerade flera av hans släktingars hem och polisen började revoltera efter att militären hade gått ut med en direkt uppmaning om hans avgång.

Kuppen möttes av folkliga protester och sammandrabbningar, där

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

stormens öga

19

”Un violador en tu camino” sprider sig världen över.

Ny våg av global

kvinnokamp

S arbetar- och ursprungsbefolkningen i El Alto var en viktig förtrupp och blockerade huvudstaden La Paz. Mobiliseringen spreds också till Chapare, Evos hemtrakter och andra områden. Åtminstone 30 personer miste livet i motståndet.

Den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez, en rasist som helt saknar social bas, har agerat för att få till ett nyval. Evo Morales parti, MAS, har varit delat i frågan, men en majoritet drev igenom att acceptera ett avtal om nyval nästa år. Avtalet annullerar resultatet från den 20 oktober och utesluter Evo Morales från att ställa upp igen.

Det visar de stora begränsningar som Evo Morales och hans parti har, som aldrig har velat bryta med det kapitalistiska systemet.

Behovet av nytt politiskt alternativ, som kan ge ett socialistiskt alternativ till de välorganiserade sociala rörelserna, är akut.

I Argentina besegrades den nyliberala skyltdockan Macri redan i den första valomgången den 27 oktober. Det är uttryck för ett missnöje bland stora delar av befolkningen mot en regering vars åtstramningspolitik har lett till en ekonomisk och social kollaps. Hunger, hög inflation, arbetslöshet och en offentlig sektor i förfall hör till vardagen i ett land som är i djup recession och har varit på randen till att ställa in betalningarna på statsskulden.

Macri sågs som en ”modern”

nyliberal politiker som svar på kontinentens ”populistiska” center-­ vänsterregeringar. Men Macri blev istället ett nytt exempel på nyliberalismens misslyckande.

Den nya peronistiska regeringen med Alberto Fernández som president och före detta presidenten Cristina Kirchner som vice kommer att försöka få till stånd en ny social pakt, med vissa sociala reformer, för att undgå samma öde.

Samtidigt kommer den nya regeringen att hålla sig till avtalet med den Internationella Valutafonden (IMF) och behålla många av de åtgärder som redan har drivits igenom av den förra regeringen, vilket lämnar lite utrymme för att förbättra situationen för befolkningen.

De sociala förhållanden som ledde till de stora folkliga protesterna 2001, som svepte bort fem presidenter på kort tid, samma förhållanden som har lett till rörelserna i Chile och Ecuador, fortsätter att vara närvarande i Argentina och nya explosioner är möjliga.

Valresultaten i andra länder ger ytterligare exempel på den polariserade situationen. I Mexiko vann vänsterkandidaten López Obrador presidentvalet 2018, efter årtionden av högerdominans. Tiotusentals arbetare gick ut i strejk i januari i de industrier som finns nära USA:s gräns och vann viktiga förbättringar, vilket visar på ett ökat självförtroende hos arbetarklassen.

I Colombia vann högern presidentvalet med Iván Duque i augusti ifjol. Men han har snabbt tappat i popularitet och stöds bara av 26 procent av befolkningen. I de regionala valen i oktober led hans parti viktiga nederlag i regionalvalen i bland annat Bogotá och Medellín.

Tre generalstrejker genomfördes under två veckor efter valet mot hans förslag till skattereform. Å andra sidan vann högern med liten marginal valet i Uruguay, efter fyra mandatperioder med center-vänsterkoalitionen Breda Fronten.

Den latinamerikanska ”progressiva” vänsterns begränsningar, då den försöker att administrera kapitalismen och dess kriser, öppnade för högerns återkomst, även en extrem höger. Nu är det högern som är i kris i flera länder, vilket leder till viktiga möjligheter för masskampen.

Men det är inte den gamla center-vänstern som kommer att visa en väg ut i en situation som är långt mer komplicerad än under tillväxtåren under första halvan av 2000-talet.

Bygget av ett verkligt socialistiskt alternativ, som visar vägen för en brytning med imperialismen och kapitalismen, tillsammans med behovet av en socialistisk federation i Latinamerika, är en akut uppgift, då kontinenten står inför en kapplöpning mellan revolution och kontrarevolution. ■

edan den internationella dagen mot våld mot kvinnor den 25 november, då människor demonstrerade runt om i hela världen mot kvinnoförtryck, har en ny våg av kvinnokamp svept över världen. De uppmärksammar kvinnoförtryckets olika former med ett särskilt fokus på våldtäkter och staternas delaktighet när de inte tar kvinnor på allvar. Feministkollektivet Las Tesis gatuuppträdanden mot våldtäkter har sedan dess återskapats runt om i hela världen.

Deras gatuuppträdande ”Un violador en tu camino” – ”En våldtäktsman korsar din väg” – har spridit sig över hela världen.

Den utgörs av en rad slagord som blir till en slags sång, i kombination med specifika rörelser.

Det handlar om hur kvinnor straffas från födseln enbart på grund av sitt kön, att de våldtas och att både polisen och staten har en del av ansvaret.

I Chile är just polisen särskilt aktuell då uniformerade poliser använder sig av våldtäkt som ett vapen mot kvinnor som deltar i proteströrelsen.

Las Tesis uppträdande var även en del av den massiva proteströrelse som har pågått i Chile sedan den 18 oktober och har lett till att frågan om kvinnoförtrycket har blivit mer central i den chilenska kampen, och kampen mot det sexistiska våldet har väckts på nytt över hela världen.

I Turkiet har ett stort antal kvinnor återgett en turkisk version av sången, och vid ett tillfälle blev flera kvinnor gripna av polis på grund av det. Dessa protester har

blivit olagligförklarade i Turkiet, ett land där ultrakonservativa, kvinnoförtryckande lagar fortfarande praktiseras.

FN:s kvinnokommission i Turkiet har lanserat en kampanj som de kallar ”lys upp mörkret med eldflugor”. På en hemsida finns en karta över hela Turkiet där kvinnor kan markera de platser där risken för att bli våldtagen är stor, och kartan har inga tomma platser.

I Indien har kampen mot det stora antalet våldtäkter pågått i åratal, och även där har de sjungit sin version av ”Un violador en tu camino”. Kvinnoförtrycket är utbrett i Indien, och i början av 2019 gick fem miljoner kvinnor ut och skapade tillsammans en 62 mil lång mur mot kvinnoförtryck. ”Un violador en tu camino” har blivit ett fenomen som spridit sig över hela världen som en löpeld. Det beror på att den fyller ett behov som länge har funnits hos många kvinnor; att enas mot sexismen genom att tillsammans skrika ut att ”felet var inte mitt” och ”våldtäktsmannen är du”, och på så sätt ta tillbaka den makt som har tagits ifrån dem.

Sådant ger styrka och kampvilja och en känsla av gemenskap där man annars ofta blir ifrågasatt. Även här i Sverige har den feministiska kampsången sjungits vid flera tillfällen, både på spanska och på svenska i flera olika städer.

På Sergels torg i Stockholm slöt hundratals upp den 2 december i en flashmob och sjöng sången i ett spektakulärt framträdande som går att se på Youtube. ■ Louise Strömbäck

INTERNATIONELLT

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

20

Iraks torgrevolution tr

Intervju med den nyss hemkomn – ”Ut med dem alla” är precis som i det parallella upproret i Libanon massrörelsens allra tydligaste krav.

Det säger Widad Zaki som nyligen kom tillbaka till Sverige efter sin resa i upprorets Irak.

ARNE JOHANSSON

offensiv@socialisterna.org

D

en massrörelse som sedan två månader lamslår Irak och har tvingat regeringen att avgå bygger på en enormt omfattande ockupation av inte bara Bagdads Tahrirtorg (Befrielsetorget), utan en lång rad av alla större städers torg i centrala och södra Irak. Den terror som riktas emot proteströrelsen från statens säkerhetsstyrkor och inte minst Iranstödda miliser har när detta skrivs kostat 460 döda, 17 000 skadade och otaliga kidnappade. Än så länge har detta inte kunnat kväsa upproret, utan har hittills snarast piskat fram en ökad beslutsamhet.

Offensiv har talat med svensk-­ irakiska Widad Zaki som just har kommit hem till Stockholm efter

elva dramatiska dagars besök den 19-30 november på sju av hemlandets många torgockupationer, i Bagdad, Karbala, Najaf, Hilla (nära gamla Babylon), Diwania, Samawa och Nasiria.

Widad är för Offensiv en välkänd profil ända sedan vi kämpade tillsammans först i protesterna mot USA:s krig mot Afghanistan 2001 och sedan i Nätverket mot krig mot Irak 2003. För Widad var det lika självklart att bekämpa Saddam Husseins blodiga diktatur som att bekämpa den USA-ockupation av Irak, som bara skulle ställa irakierna inför nya enorma svårigheter.

Dagens unga irakier har också fått nog av det korrupta system baserat på etnisk och religiös tillhörighet som utarbetades under den USA-ledda ockupationens styre 2003-2011.

– ”Ut med dem alla” är precis som i det parallella upproret i Libanon massrörelsens allra tydligaste krav.

Enligt den sekteristiska maktdelningen, som utvecklades under Paul Bremers tid som en slags vicekung för USA:s ockupationsmakt, ska Iraks premiärminister vara

shiamuslim, presidenten kurd och parlamentets talman sunnimuslim.

Konsekvensen är som Widad Zaki berättar ett korrupt system där 5-6 sunnipartier, 10-15 shiapartier och 4 kurdiska partier tävlar om att roffa åt sig vad de kan till sin egen grupps politiska elit, alla mer eller mindre beväpnade med egna miliser.

– Bara 24 procent deltog i det senaste valet 2018 och irakierna har fått nog av ett partisystem som inte har förmått att lösa något av de mest brännande sociala problemen.

sentals av den radikale shiapredikanten al-Sadrs anhängare som har ockuperat Tahrirtorget stormade redan i april 2016 den Gröna zonens regeringsbyggnader och parlament i Bagdad.

Och i de månadslånga protester med 16 dödade demonstranter som spred sig från hamnstaden Basra sommaren 2018 upp över landet blockerades gator, flygplatser ockuperades och offentliga byggnader samt partihögkvarter liksom bilder av Irans ayatollor brändes.

Bremers stora utrensning av Saddamregimens militär och statsapparat slog särskilt hårt mot de sex sunnimuslimska regionerna i norr och väster, där diktaturens Baathparti hade flest medlemmar. De protester som därför först svepte genom dessa regioner sedan den arabiska våren 2011 följdes av en repression som starkt bidrog till IS genomslag i både Irak och Syrien.

Efter kriget mot IS 2014-2017 har istället flera omgångar av allt mer omfattande massprotester utvecklats i de shiamuslimska södra och centrala delarna av Irak, som inte har varit lika krigshärjade. Tu-

På torget har det skett en explosion av konst, och de fattigaste av de fattiga har blivit torgets hjältar.

”

De sociala protesterna bäddade för ett lågt deltagande i valen 2018.

De ledde också till en oväntat stor framgång för den på papperet sekulära reformallians (Sairoon) som bildats mellan den shiamuslimske predikanten Muqtada al-Sadrs parti och det lilla, men växande irakis-

Foto: Widad Zaki

Barrikadens väktare vid bron närmast gröna zonen.

ka kommunistpartiet. Både Sadristerna, med dess bas bland fattiga shiamuslimer och länge skarpa kritik av både USA:s och Irans inflytande, och det irakiska kommunistpartiet hade vuxit i styrka under protesterna. Sairoon blev det enskilt största blocket i parlamentet, dock utan egen majoritet.

Men utan några framsteg alls att visa upp efter valet har missnöjet vuxit sig starkt. Allra mest bland Iraks 70 procent unga under 30 år.

Den senaste vågen av protester tycks ha utlösts av brutal repression mot en grupp unga akademiker, som den 25 september hade samlats bakom krav på jobb utanför premiärministerns kontor i Bagdad. Till protesterna bidrog också utbredda reaktioner mot att premiärministern Adel Abdul Mahdi strax därpå fråntog en populär kommendant för Iraks antiterroriststyrka sitt uppdrag, vilket uppfattades som en eftergift till Iraks proiranska miliser.

Efter en första våg av först trevande men växande protester den 1-8 oktober är det efter ett tvåveckors uppehåll för en religiös högtid som oavbrutna och i huvudsak fredliga torgockupationer nu har lamslagit Irak sedan den 24 oktober.

Att missnöjet i hög grad riktas mot den iranska regimens inflytande i landet betyder enligt Widad inte att USA:s står högre i kurs.

– Alla vet att det är amerikanerna som har gjort det system som Irak lider av. Men de USA-soldater som fortfarande finns i landet syns inte till och håller sig mest inom baser i norr och väster.

Det finns tusen skäl till det sociala missnöjet. Den höga arbetslösheten bland både välutbildade unga och fattiga, nepotismen, växande klyftor, elavbrotten, förgiftat vatten, överfulla klasser i skolor byggda i lera är några.

Widad Zaki pekar också på att de unga har fått nog av det förkvävande religiösa inflytande som förknippas med den iranska regimen.

– ”Sekterismen är död” har torgockupanterna utropat under flera symboliska begravningar i ämnet.

– ”Vi vill ha ett värdigt liv” är budskapet i ett land där de unga inte får skratta, sjunga och dansa fritt, utan istället uppmanas att tänka på religiösa martyrer för 1 400 år sedan.

Gentemot allt detta är det sprudlande livet på de ockuperade torgen raka motsatsen, en väldig befrielse.

– För Iraks kvinnor, sången och

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

21

rotsar terrorn

na Widad från Irak kulturen har den irakiska torgrevolutionen redan vunnit, säger Widad.

Hon talar varmt om en nära vän som har blivit en av de mest framträdande kvinnorna på Tahrirtorget i Bagdad, Suhaila al Aasam, en bibliotekarie som var en av de första kvinnorna att ansluta sig till torgupproret.

– Cool, rätt och utan huvudduk har Suhaila blivit en hyllad superhjälte bland de barrikadkämpar vid entréerna till Tahrirtorget som hon dagligen söker upp.

– Ingen kan som hon peppa dem som har tagit på sig den största personliga risken att skjutas ner och få dem att sjunga och lekfullt dansa till rytmen av de dagsaktuella slagord och kampsånger som hon tar med sig till fronterna.

Henne har Widad Zaki känt ända sedan 2005 då Suhaila var en av de kvinnor som utbildades till att sköta de två barnbiblioteken i Bagdad som den Svensk-irakiska kommittén har varit med om att starta upp med stöd av Palmecentret och SIDA och som sedan varit aktiv i Irakiska kvinnoförbundet.

– Flera av de ungdomar som sedan barnsben har varit engagerade i biblioteken är idag aktiva på Tahrirtorget.

På Tahrirtorget i Bagdad liksom i dussintals andra städer samlas innanför de ständigt bevakade entréerna hundratusentals, som ett befriat samhälle av tältläger.

På frågan hur många tält som kan rymma upp till 60 personer det finns gissar Widad på ett tusental i Bagdad, 250-300 i Nassiria och 200 i Najaf.

Där finns tält för all sorts logistik, matlagning, föreläsningar, skola, sjukvård, poesi, sång, musik, teater och bibliotek som organiseras av lärarförbundet, apotekare och andra yrkesgrupper.

– På torget har det skett en explosion av konst, och de fattigaste av de fattiga har blivit torgets hjältar.

Här har också kvinnorna, som Widad uppskattar till 40 procent av torgockupanterna, tagit stor plats.

Kvinnoförbundet har tagit på sig att utbilda och försöka organisera en fackförening för de mycket unga, fattiga och outbildade tuktukförarna i 13-14-årsåldern. Just de som har blivit Tahrirtorgets hjältar genom att ofta riskera livet genom att transportera skadade och andra uppdrag. Över torget reser sig den 14 våningar höga ”Turkiska restaurang-

en” som bombades ut under invasionen, men som demonstranterna på något sätt har lyckats förse med el och vatten.

– På första våningen finns konstutställningar, på 4-5:e musiker och därutöver allt möjligt, som minnesutställning av de martyrer som dödats. Från detta utsiktstorn kan demonstranterna också spana ut över 4-5 broar.

Widad berättar också om en dygnsrytm på torgen, där skolelever som samlas vid sina skolor vid 10-11-tiden tågar in till det stora torgets tältläger, liksom även universitetsstudenter tågar in som samlats på närbelägna torg. Ibland är de klädda i vitt, ibland i svart för att hedra dödade martyrer. På dagarna befolkas torget till 30-40 procent av kvinnor, och på kvällarna kommer hela familjer dit. De flesta av dem som sover över är unga killar.

– Särskilt när torget har attackerats marscherar det fattiga folket från till exempel stadsdelen Sadr City in.

Vid de obeväpnade barrikaderna som ändå försvarar torget finns inte bara unga killar, utan även kvinnor.

En del av svaret på hur detta kan räcka för att hålla angripare borta är närvaron av de ”blåa mössorna”, en fredsstyrka av Sadr-anhängare som visserligen är obeväpnade på torget, men som där utanför har nära band till sadristernas milis.

Den hittills största delsegern i kampen kom sedan Mahdi tvingades avgå som premiärminister och upplösa sin regering efter den blodiga massakern i Nasseria, då även de irakiska shiamuslimernas högste andliga ledare Ali al-Sistani uppmanade honom att avgå. Det hälsades givetvis med jubel som en delseger i kampen.

– Men inte för mycket, då alla förstod att det bara var ett första steg, till ett högt pris. Det kan inte jämföras med det enorma jublet som bröt ut på Tahrirtorget efter det irakiska fotbollslandslagets seger över Iran i VM-kvalet.

Widad Zaki hade tillsammans med en vän lyckats ta sig till Nasseria genom många vägspärrar av både säkerhetsstyrkor och demonstranter på morgonen efter den attack som krävde 47 människors liv, då militärer hade försökt gå in och rensa torget från sovande ockupanter.

– Inte ett enda skott hade avlossats från demonstranter som innan hade utmålats som terrorister. Men attacken fick uppretade demonstranter att gå till attack mot de mi-

litära högkvarteren och jaga bort militärerna från deras baser.

– Sedan guvernören sagt upp sig säger polismästaren att han tar sina order från beslut i tälten.

– Det var en väldigt dämpad stämning när vi kom dit. Här spelade Satutaförarna av små fyrhjuliga bilar, unga fattiga pojkar från 12-årsåldern och lite äldre tonåringar, samma roll som tuktukförarna i Bagdad. Liksom dem hade dessa ofta föräldralösa analfabeter, som levt på gatan och kanske varit inblandade i droghandel, blivit hyllade hjältar för sina transporter av sårade och ansvariga för kommunikationerna när internet stängts av.

Torgprotesterna genomsyras av en stämning mot alla som försöker ta en ledande roll och som Widad uttrycker det ”surfa på massrörelsen”.

Det gäller inte bara alla partier, utan även andra som försöker se sig som talespersoner, till exempel den grupp som bränt sig genom att samtala med FN-representanter.

Vilka är då torgprotesternas krav på den premiärminister i en övergångsregering fram till ett nyval med en ny vallag och utan partier som det tycks finnas stor enighet om?

– Det finns 16 listor från olika städer med negativa krav som i stort sett, till 80-90-procent, är desamma, säger Widad Zaki.

– Alla gäller vad en premiärminister i en ny övergångsregering fram till nya val inom sex månader inte ska vara. Den premiärminister som torgen vill ha får inte vara dubbelmedborgare, aldrig ha varit minister, guvernör eller generaldirektör, inte ha haft kontakter med andra regeringar eller globala centra (det vill säga USA, Iran och andra stater), inte vara rädd för att driva kampen mot korruption till åtal, inte själv kandidera i nästa val, inte stödja något parti eller utse några ministrar i en övergångsregering som heller gör det.

Sadristerna, som anses vara det största blocket i parlamentet, har uppmanats att föreslå en ny premiärminister, men vägrar att göra det och hänvisar till att det är torgens uppgift, vilket betyder att presidenten nu har misslyckats med att utse en ny premiärminster inom den tid som föreskrivs av konstitutionen.

Alltså råder i dagsläget ett fullständigt dödläge, där torgrevolutionens fiender inte har lyckats knäcka den rörelse som i sin tur har misslyckats med att ta ledningen.

Widad Zaki på ”Turkiska restaurangens” tak vid Tahrirtorget i Bagdad.

– Hur revolutionen ska kunna eskaleras fredligt utan att leda till ett blodbad är en fråga på allas munnar. Vi ser brinnande däck och blockader som stänger ned fler gator och myndigheter, men sedan?

På oljefälten försvåras fackliga strejker enligt Widad Zaki av att majoriteten av den oljeproduktion som hela landets ekonomi bygger utförs av den utländska och billigare arbetskraft som oljebolagen hyr in, som indier och pakistanier.

Liksom i många andra oljestater driver oljan upp en så hög växelkurs att Iraks industri och jordbruk inte kan konkurrera med billiga importerade varor från Iran, Jordanien och andra länder. Widad beskriver Iraks ekonomi som en oljeberoende statskapitalism, där de rika berikar sig genom korruption och handel med grannländerna.

– Strejker förekommer av järn-

vägsarbetare på de få tåg som går. Även hamnarbetare har strejkat och blockerat hamnar.

– Men utan annan produktion i industrier där arbetare ibland avlönas utan att de är i drift biter inte strejker och demonstranterna frågar sig vad som slår mot rege­ringen och vad som slår mot landets befolkning? I Irak har också varje parti sin egen fackförening.

– Däremot strejkar skolungdomen från de skolor med 80-90 elever i varje klass som ofta är byggda av lera utan betong, och som under de senaste två månaderna får sin utbildning i torgens tältläger.

Huvudproblemet är givetvis att torgockupanterna vet vad de inte vill ha, men har svårare att enas om ett alternativ. Widad Zaki frågar sig vart ett val leder utan tydliga program eller partier?

Offensivs kommentar: Vi lever i en tid av allt fler långvariga sociala uppror som Iraks, där det är förståeligt men ändå en komplikation att alla partier dras över samma kam och ses som skräp. Risken är förstås stor att denna typ av rörelse till slut tröttas ut, slås ner och att det i ett politiskt vakuum kan bli reaktionära stamledare, militärer eller andra auktoritära figurer som stiger fram.

Hoppet måste i Iraks fall knytas till att det ur torgockupanternas mäktiga rörelse kan utvecklas demokratiska församlingar och att det ur de fackliga och sociala rörelser som där gör sig gällande också

kan födas krav på en revolutionär konstituerande församling och idéer om ett nytt och obefläckat socialistiskt parti.

I en oljestat som Irak med en stor korrumperad statlig sektor, som styrs av religiösa och etniska eliter, blir en demokratisk, socialistisk och sekulär plan central för att lösa de mest brännande demokratiska, ekonomiska och sociala utmaningarna och bryta det osunda beroendet av både oljan, den iranska regimen, USA och andra stormakter.

På längre sikt anser vi också att detta kommer att kräva en frivillig, demokratisk och socialistisk federation i hela regionen. ■

KULTUR

19 DECEMBER 2019 # 1 381-82

22

Kampen mot byråkrati och misstro Salaam Sverige! var från början en blogg som startades under hösten 2017 i samarbete med Kristianstadbladet av Hamid Akbari och Nasir Ahmad Kazimi, två ungdomar från Afghanistan, samt Malin Fahlborg som är pedagog på Slussen, Kristianstads kommuns mottagningsenhet för nyanlända unga. Nu har den kommit i bokform med titeln Salaam Sverige! – människoöden i vår tid.

VILGOT KARLSSON offensiv@socialisterna.org

M

ålet med bloggen var att ge utrymme för många olika röster, personliga berättelser och upplevelser om hur det är att fly för sitt liv, lämna sin familj i hopp om att en dag återse dem, och försöka starta ett nytt liv i Sverige med alla svårigheter som det innebär.

Boken är en samling blogginlägg där de flesta är skrivna av de tre huvudförfattarna, med gästinlägg från andra personer.

Vi får följa Nasir, född i Ghazni i Afghanistan, ett område med både talibaner och Islamiska Staten där kidnappningar och bomber är vardag. Han flyr landet i maj 2015 och det tar sex månader för honom att komma till Malmö. Hans mobil blev stulen i Iran, så han har inte kunnat kontakta sin familj förrän nu. Det beslutas att han ska bo i Åhus, där han får kontakt med Malin och blir kompis med Hamid, de två medförfattarna.

Han beskriver hur hans advokat ställer in när han ska förhandla och en ersättare skickas, men de hinner bara prata i 10 minuter innan mötet. Nasir kan bättre svenska än tolken, och senare går Migrationsverkets handläggare på semester innan något beslut hinner tas.

Migrationsverket tar heller inte hänsyn till hans hotbrev från tali-

banerna, som styrks av hans egen rektor. De vägrar översätta myndighetspapper till svenska, ger tvetydiga svar kring huruvida hans pass är giltigt eller ej, och menar att eftersom det är svårt att förutse exakt när och var i Afghanistan som farliga situationer kan uppstå går det inte att veta säkert att det kommer att vara farligt just när han skickas tillbaka!

För att slippa utvisas siktar han in sig på anställning istället, vilket han fixar. Han får bo hos ett pensionerat par (Nils och Kerstin) medan han jobbar 75 procent parallellt med sina heltidsstudier. Trots att han lever upp till alla kriterier kring arbete, lön och så vidare skickar Migrationsverket gång på gång brev om att de behöver styrka det ena eller det andra.

Det är frustrerande att läsa hans berättelse, och man hoppas efter varje nytt kapitel att några positiva nyheter ska dyka upp – men jag ska inte avslöja hela historien, utan uppmanar alla att köpa och läsa boken för att få reda på hur det slutar för Nasir!

Den andra huvudpersonen i boken är Hamid. Han föds i Afghanistan, men växer upp i Iran tills pappan dör. Han blir papperslös och får utstå dödshot. Han tar sig till Turkiet

där de blir beskjutna av soldater, för att sedan åka gummibåt till Grekland – men den första båten sjunker och han får försöka igen. Efter Grekland tar han sig genom Serbien till Ungern, Österrike, Tyskland och slutligen Sverige. ”Märk väl att jag använder ordet flykt och inte resa.

Att resa är någonting helt annat”.

Han blir kompis med Nasir på samma boende, och får liksom sin vän utstå Migrationsverkets press och misstro. Röntgen av knäna säger att han är över 18 år, men tänderna visar att han är minderårig – Migrationsverket ignorerar resultatet av tandröntgen.

Han blir ombedd att delta på ett återvändarsamtal om en resa till Afghanistan, trots att han är uppvuxen i Iran. Han får tips på att söka boende och ekonomiskt stöd som täcker de första dagarna i Afghanistan och måste själv ta sig till den afghanska ambassaden i Stockholm för att få ett pass. Istället för att lägga hoppet på ett jobb litar han på den nya gymnasielagen, och får då rätt att plugga; först introduktion i svenska och sedan nationella program. När boken trycks har han fått tillfälligt uppehållstillstånd i 13 månader.

Utöver dessa två ungdomar berättar boken också om Ali som smygdeporteras från Märsta medan migrationsärendet fortfarande pågår, om Hemat som får gå på gymnasiet medan brorsan får avslag, Farkhunda och Sadiq som riskerar döden i hemlandet på grund av att de är ateister, Rahmat som lämnar Sverige för att söka lyckan i ett annat EU-land, Mustafa som återförenas med sin familj, Abdolah om flykten hemifrån på grund av sin homosexualitet, och Hossin som konverterar till kristendomen.

Förutom tunga ämnen som asylpolitik, byråkratiska hinder, bomber, barntrafficking, religiöst förtryck, hederskultur och hopplöshet behandlas även frågor om identitet, kultur, vänskap och familj. Historier om lidande och överlevnad vävs samman med historier om fika, pinsamma kulturkrockar, möten, umgänge och medmänsklighet.

Särskilt fint är det när en mamma i Afghanistan äntligen får kontakt med sitt barn i Sverige och

frågar ”Har ni på er hjälm när ni cyklar?”

Jag uppmanar återigen alla att köpa boken, läsa historierna och fortsätta läsningen på bloggen Salaam Sverige!.

Författare: Hamid Akbari, Malin Fahlborg, Nasir Ahmad Kazimi Förlag: Vaktel förlag Utgivningsår: 2019 Antal sidor: 152

Julkalendern 2019: ”Nu har det blivit strejk i verkstan”

MATILDA ERIKSSON rs.lulea@socialisterna.org

Vad heter du?

– Jag heter Ragnar.

Hur gammal är du?

– Jag är 5 år och jag bor i Luleå.

Brukar du se på julkalendern?

– Ja, det gör jag varje dag. Det gör min lillebror också.

Vad heter julkalendern i år?

– Den heter Panik i tomteverkstan.

Vad handlar den om?

– Den handlar om en tjock tomte, hans familj och några som jobbar i

”

Tomten blir jätteledsen när barnen inte tror på honom. Om barnen inte tror på tomten kan Ljusets lykta slockna och då kan man inte leva i tomtevärlden.

tomtens verkstad. Men nu har det blivit strejk i verkstan. Tomten bor inte i Sverige, utan på Nordpolen. Han har fryst ner den dumma getabocken i marken och kanske kommer den att smälta fram sen.

Vad gör tomten?

– Han äter gröt och åker kälke. Han ska dela ut julklappar till alla barn på julafton. Men det finns två tomtar och alla barn tror inte på tomten för deras föräldrar köper tomtekit och klär ut sig och då ser barnen att det inte är riktiga tomten.

– De gör det för att tomten blir trött och inte orkar åka till alla barn på julafton. Tomten blir jätteledsen när barnen inte tror på honom. Om barnen inte tror på tomten kan Ljusets lykta slockna och då kan man inte leva i tomtevärlden.

Vad tycker du om den hittills?

– Jag tycker att den är bra, för att den är spännande.

Hur tror det att det kommer att sluta?

– Jag tror att Bocken kommer att attackera människorna.

Och vad tror du händer sen...?

– Då förstör han julen. ■

Foto: Matilda Eriksson

Vad tycker barnen om årets julkalender (som just nu går på SVT)? Offensiv har pratat med Ragnar, fem år, om hans åsikter!

”Julkalendern är bra, för den är spännande”, tycker Ragnar.

Under juluppehållet har Rättvisepartiet Socialisternas olika partiföreningar inga inplanerade möten eller aktiviteter, men du kan fortfarande nå oss på dessa orter om du är intresserad av att själv bli aktiv i kampen för en socialistisk värld – fri från förtryck, krig och elände. Det behövs alltid fler socialister som är beredda att kämpa!

Boden:

Haninge

Luleå:

Göteborg:

För mer info: 070-231 99 10.

För mer info: 073-053 68 84.

Umeå:

För info: 079-340 59 97.

Sundsvall:

För mer info: 073-732 33 97.

Lövgärdet För mer info: 073-501 21 37.

Södra För mer info: 073-501 21 37.

Uppsala:

Rannebergen För mer info: 073-501 21 37.

Västerås:

Borås:

För info: 073-740 39 54.

För mer info: 070-396 47 83.

Eskilstuna:

Malmö-Lund:

För info: 073-373 33 61.

Ä

n så länge har 21 968 kronor samlats in till ekonomikampanjen för december månad, drygt 35 procent av de 60 000 kronor som vi vill få in. Vi behöver ett stort sista ryck innan julen!

Eftersom detta är det sista numret av Offensiv för i år kommer slutresultatet att redovisas först efter årsskiftet.

En fortsatt satsning på att värva nya prenumeranter på Offensiv innebär att över 45 långa prenumerationer har sålts sedan början av månaden. En stor andel har tagits via autogiro, vilket gör det mycket lättare för oss att planera vår

ekonomi. Har du inte tecknat en autogiroprenumeration eller om du kan teckna en gåvoprenumeration åt någon annan – hör av dig nu! Det är det bästa sättet att stödja kampen kontinuerligt.

Du har fortfarande gott om tid att skicka en julklapp och vi behöver allt stöd vi kan få. Skicka nu med Swish till 123-240 32 85 eller sätt in ditt bidrag på PlusGiro 87 96 49-2. Tack för i år! ■

Hammarkullen För mer info: 073-501 21 37.

För mer info: 070-363 60 87 / 070-227 42 21.

För info: 072-200 08 13.

Offensiv bästa julklappen

För info: 070-885 44 86.

Svaret är socialism

Stockholm:

Sthlm Norra För mer info: 070-990 38 40.

Sthlm Södra För mer info: 073-509 06 84.

Kapitalismen måste avskaffas för att ge plats åt ett socialistiskt samhälle. Om detta handlar Svaret är socialism.

Beställ: e-posta offensiv@socialisterna.org Pris: 50 kronor + porto

Örebro:

För info: 070-536 43 17.

Södertälje:

För info: 073-740 39 54.

• Skrota det segregerade skolsystemet. Bra, enhetlig utbildning till alla.

• Ökad lärartäthet och fler specialpedagoger.

• Kasta ut vinstintresset. Återförstatliga skolan.

Klimat- och miljöhot • Stoppa gruvbolags och fossilföretags rovdrift. Offentligt ägande av naturresurserna.

• Massiva, offentliga klimatinveste­ringar i avgiftsfri lokaltrafik, utbyggd tågtrafik och energieffektiviseringar. Omställning till förnyelsebar energi nu!

• Avveckla kärnkraften.

• Kapitalismens vinstjakt förstör miljön – för en global planerad ekonomi för hållbar utveckling i samklang med djur och natur.

Rusta upp välfärden • Kasta ut riskkapitalisterna från välfärden – riv upp privatiseringarna.

• Stoppa nedskärningarna i skola, vård och omsorg – mer pengar till kommuner och landsting. 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.

• Välfärden ska styras demokratiskt av anställda, brukare och anhöriga.

• För landsomfattande protester mot regeringens högerpolitik med fackföre­ningar, nätverk, pensionärsorganisationer med flera.

• Omedelbar höjning av pensionerna – riv upp pensionsuppgörelsen.

Antirasism & asyl • Riv muren mot flyktingar. Återinför rätten till asyl, permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

• Stoppa jakten på och utvisningar av flyktingar.

• Gemensam kamp för avtalsenliga löner, fasta jobb, bostäder, vård och utbildning för alla.

• Organisering på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden mot rasism och nazism.

• Internationell solidaritet med arbetare och fattigas kamp och uppror mot förtryck, terrorism och krig.

Bostadskrisen • Nej till utförsäljning av allmännyt­tan, ombildningar och marknads­hyror. Stoppa skattediskrimineringen av hyresrätten. Bostad är en rättighet – ingen handelsvara.

• Rusta upp förorten – jobb, bostäder, skola, service och fritid.

• Förstatliga byggbolag och banker för klimatsmarta renoveringar utan ­hyreshöjningar samt bygget av 71 000 billiga hyresrätter per år.

Likaberättigande • För ett socialistiskt samhälle utan klasser, könsmaktsordning, rasism, heteronorm, hederskultur och andra hierarkier.

Socialistisk feminism

Kämpande fackföreningar

• Kvinnors och hbtq+-personers rätt till sina kroppar.

• Specialdomstolar för sexbrott. Mer resurser mot mäns våld mot kvinnor.

• Kvinnokamp för utbyggd välfärd, mot diskriminering och sexism.

• Arbetarkamp för högre löner, bättre arbetsmiljö och försvar av jobben. Försvara och använd strejkrätten – låt företagens vinster betala.

• Facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.

• Avtalen ut på omröstning – för lokal strejkrätt.

• Demokratiska fackföreningar. Nej till pampstyre och lyxliv; valda representanter på arbetarlön.

Trygga jobb • Stoppa lönedumpning via privatiseringar, bemanningsföretag, ”ungdomsavtal” och papperslösa.

• Kollektivavtal till alla. Skrota RUT. Minst 25 000 kronor i grundlön för ett heltidsjobb. Fasta jobb och rätt till heltid.

• Återställ 90 procents ersättning i a-kassa och sjukförsäk­ring. Stoppa jakten på arbetslö­sa och sjuka.

• Arbete åt alla. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Nytt arbetarparti & socialism • För ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan ge lågavlönade en röst.

• Rättvis fördelning av samhällets resurser. Låt de rika betala.

• Förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska styre och kontroll.

• Skrota kapitalets krisande EU och EMU. • För en demokratiskt planerad ekonomi i en socialistisk värld. ■

SOCIALISTISKT

En skola för alla

• Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap.

• Stoppa vapenexporten. Förstatliga krigsmaterielindustrin under löntagarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandla till civil produktion.

• Enad, global kamp mot militär upprustning och imperialismens plundringar och krig.

PROGRAM 2019

Nej till militarismen

Prenumerera på Offensiv!

Nu är den årliga höstprenumerationskampanjen på Offensiv i full gång. Att prenumerera på Offensiv är det bästa sättet att stödja den socialistiska gräsrotskampen – både lokalt, på riksplanet och internationellt.

Vi rapporterar om och stöttar kamp lokalt och globalt varje vecka – klimatstrejkerna, mot militärkuppen i Bolivia, om massornas heroiska kamp i Chile, Hongkong, Irak med flera länder, mot marknadshyror, utvisningar, rasism och nazism, mot rovdrift på människa och natur, för mer resurser och bättre villkor i skolan och vården, för styrkan i enad kamp för ett demokratiskt socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, utsugning och miljöförstöring.

Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv är en unik och tydlig veckotidning som varje vecka ger sitt stöd praktiskt och ekonomiskt till de som kämpar.

Nu behöver vi allt stöd vi kan få av dem som tycker att vi gör ett bra jobb och har bra idéer.

För bara 60 kronor i månaden, eller 100 kronor per månad i stödpris, kan du prenumerera och ge oss det stöd som vårt arbete är helt beroende av för att fortsätta.

Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ett socialistiskt samhälle, mot högerpolitikens fortsatta härjningar.

Bli medlem du också!

Foto: Robert Bielecki

Gå med i

Foto: Natalia Medina

Målet är 200 nya långa prenumerationer (autogiro, helår eller halvår) och att 100 av dessa ska vara autogiro. Hittills har vi nått totalt 183 nya prenumerationer!

Stöd oss! Hjälp oss nå ut till fler: be dina vänner, familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar och bekanta att prenumerera på Offensiv. Du kan också själv ge bort en prenumeration som en gåva – då dras summan från ditt konto.

Skicka mejl till prenumerant@socialisterna.org eller ring 08-605 94 00 för att teckna din prenumeration. Du kan också fylla i en talong på vår hemsida socialisterna.org; klicka på fliken Offensiv och sedan på ”prenumerera på Offensiv”.

Ring 08-605 94 00 eller skicka e-post till rs@socialisterna.org för att veta hur.

[

Prenumerationsärenden: E-post: prenumerant@socialisterna.org Tel: 08-605 94 03 • Adress: Tidningen Offensiv, Box 73, 123 22 Farsta

[

PRENUMERERA PÅ

Genom att prenumerera på Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv stödjer du vår kamp mot nedskärningar, sexism och rasism och får rapporter om kamprörelser i Sverige och i världen för endast 60 kronor i månaden via autogiro.