LjUNG magazine no.1

Hej, Mitt namn är Tora Ljungberg. Jag är grundare och kreatör av LjUNG magazine och önskar er varmt välkomna tillförsta utgåvan.

Jag fascineras av drivna människor, människor som aspirerar till något större och bättre. Om man dessutom gör detta i en ung ålder, får man +1 i min poängbok. Börjar man tidigt har man inte världens tyngd på sina axlar, man är kravlös och därför så mycket mer intressant. Fredrik Virtanen och hans artikel ”Unga ska inte sommarprata” i Aftonbladet, kan slänga sig i väggen.

Jag vill veta mer om dem där ute som vågar. För det är modigt att gå mot strömmen, att våga hoppas och satsa på en dröm eller ett mål. I Sverige är dessutom det urholkade jante fortfarande ständigt närvarande.

Och hur tråkigt är inte det? Men varje person som slutar lyssna på pessimistiska röster och tar ett kliv i en riktning som man själv har valt, hjälper till att sudda ut den sorgliga delen av vår historia som lyder ”Vem tror du att du är?”.

Ta plats!

Jag vill bidra, om än i en liten skala, till en plattform där detta möjliggörs. Där inspiratörer tillåts inspirera.

Och ja, jag inser att nästan varje stycke här har inletts med orden ”mitt” eller ”jag”, men detta är min kreation. Jag står för det jag har skapat och har inledningsvis intervjuat ungdomar i min närhet som jag inspireras av, med Stockholm som bas.

Har du några frågor eller önskar rekommendera ett intervjuobjekt? Maila: ljungmag@gmail.com.

Tora Ljungberg Chefredaktör

1993

Filippa K채rrfelt

När jag möter Filippa på Non Solo Bar är det hennes första möte med kyla på länge, hon har nämligen bott i Palo Alto, Kalifornien, de senaste två åren och studerat på Stanford University. Men hennes studieort är inte hennes mest imponerande attribut, hon är nämligen även en av Sveriges främsta rodderskor.

Förutom heltidsstudier, tränar hon rodd i universitetets A-lag och har ett fullt stipendium för en annars ofantligt dyr avgift. I Sverige tävlar hon för Stockholms Polisen IF och svenska landslaget internationellt.

Varför just rodd?

När jag var liten så var simning min grej, jag valde till och med gymnasium med det i åtanke.

Men när min pappa tog upp rodd igen, som han höll på med när han var ung, hängde jag på. Hela ettan på Nacka Gymnasium höll jag på med båda sporterna parallellt.

Sen insåg jag väl att jag var ganska bra på rodd.

Jag började vinna tävlingar och fick mycket uppmuntran. Så efter något år bytte jag helt och hållet och lämnade simningen.

Rodd är ju en sådan liten sport i Sverige så dem som håller på med det har oftast gjort något annat innan. Många har hållit på med simning. Jag vet inte varför det är just så, närheten till vattnet kanske.

Och nu så är du på Stanford med fullt stipendium.

Och nu så är jag på Stanford. Det är roligt att sporten tog mig någonstans. Nu tränar jag i princip varje dag och tävlar mycket.

Amerikanska universitetsvärlden är det helt annorlunda för roddsporten. Det finns många fler tävlingar och större budget. Jag älskar att ta i och det är kul när man ser att ens ansträngningar lönar sig.

Hur hinner du med studierna?

Jo, det är ju den biten också. Många lag satsar bara på rodden, medan Stanford är väldigt akademiskt. Vi i mitt lag har minst två seminarier om dagen plus tjugo timmars egenstudier i veckan. Och det är egentligen på tok för lite plugg.

Jag går i skolan mellan 10-15 och sen har vi träning på morgonen och eftermiddagen. Sen får man plugga på morgonen eller kvällen. Är du någonsin ledig?

Söndagar! Det är min räddning. Då kan man komma ikapp med läxor och sova ut, någorlunda. Sen har vi ju lov också, beroende på vilken säsong ens sport har.

Basketlaget är t.ex. bara lediga 3 dagar över julen, för att det kommer mitt i deras tävlingsperiod.

Hur tuffa är era träningar?

Och din största motgång?

Dom är väl generellt ganska hårda. Vi tävlar mycket så det enda jobbiga är att de tider vi presterar konstant bedöms. Det vi presterar på träningen avgör vilka båtar vi får sitta i på tävlingar. Man vill sitta i första båten.

Ska jag vara ärlig så har jag inte stött på någon enorm motgång än. Jag inväntar fortfarande min rock bottom.

Är det jobbigt psykiskt?

Jag vill ta min ”undergrad” som är fyraårig här på Stanford, sen skulle jag jättegärna göra min master på Cambridge i Storbritannien.

Nja, jag vet att jag är bra och även när jag har dåliga dagar så presterar jag bättre än de flesta i mitt lag. Dessutom bryr jag mig inte så mycket. Man har både bra och dåliga dagar.

Jag förstår oftast varför jag har presterat sämre och då är det inte lika jobbigt.

”Mina mål är på helt olika nivåer: Cambridge, OS och att få dansa.”

Vad anser du är din största, personliga framgång?

Antagligen hela min tillvaro just nu. Hade jag stannat i Sverige och bara tränat hade jag säkert presterat mycket bättre. Men jag är glad att jag i trean av gymnasiet tog tag i vad jag ville göra kommande år och såg till att komma in på en bra skola. Jag är nöjd att det gått bra med studierna och sporten, samtidigt som jag har träffat en massa roliga människor.

Jag hinner med allt det jag tycker är roligt och viktigt just nu och det är jag stolt över. Visst är det svårt att hinna med allt, men oj, vad det är värt det.

Notis: Filippa tog tillsammans med Lovisa Claesson tredjeplatsen i deras VM-debut i augusti.

Vad är dina akademiska mål?

Det verkar som en väldigt bra skola och då blir jag lite närmre min familj också. Kalifornien är lite långt ifrån Sverige.

Norweigan har väl dock börjat flyga till San Fransisco?

Jag vet, så bra! Dock tar det fortfarande 12 timmar att flyga till Stockholm och i brist på ett bättre uttryck, så suger det fruktansvärt hårt.

Men man hinner med att göra mindre seriösa grejer som man inte kan när man går i skolan. Är det på de flygningarna dina kreativa uttryck tar plats?

Haha, det är nog sant. Jag brukar använda tiden för att lyssna på musik. Det är egentligen det enda tråkiga just nu, att jag inte hinner lyssna så mycket på musik eller gå på koncerter i vardagen. Jag är ingen överdrivet kreativ människa, men jag saknar musiken. Sen brukar jag måla litegrann, men jag är inte så bra tror jag. Jag ska dock ta en kurs i akvarellmålning nästa år för min ingenjörsexamen. Är det mycket du känner att du inte hinner med?

Ja, just när det kommer till andra fritidsaktiviteter. Universitetet har en massa klubbar och sällskap, men man hinner absolut inte med så många som man skulle vilja. Nästa år vill jag verkligen börja dansa, det blir min nästa stora utmaning. Det kanske låter som ett löjligt, litet mål, men som för många andra är det svårt att hitta tid för allt det man vill göra.

Mina mål är på helt olika nivåer: Cambridge, OS och att få dansa.◊

Ida Svenonius Ida

Svenonius

1994

Ida Svenonius debuterade med kortfilmen Seaweed när hon var 16 år och den visades bl.a. på Cannes filmfestival. Filmen handlar om en tjej som är livrädd för sjögräs och ramlar i Stockholms skärgårds vatten. För att kunna skapa filmen sökte hon stipendier, hittade människor hon ville jobba med och började helt enkelt bara att filma.

Hela processen från idé till slutprodukt tog 2 år. Idag frilansar hon som graderare på bl.a. Andreas Öhmans nya film och i framtiden vill hon regissera skräckfilm.

Berätta om utmaningarna med Seaweed?

Seaweed utspelar sig delvis under vattnet, vilket gjorde att jag fick skaffa mig en undervattensfotograf från Norge för att förverkliga scenerna om sjögräsfobi. Filmen spelades in med stöd av Filmbasen/Film Stockholm, så dem bidrog med både kapital och mentorskap. Men det var inte helt lätt att vara regissör och chef som 16-åring när t.o.m. skådespelarna var äldre än jag. Men inom filmbranschen finns det en stor respekt för hantverket, så jag tror att många skärpte sig lite extra.

Hur gick det för Seaweed?

Vi skickade filmen till alla kortfilmsfestivaler i Sverige. Först att ge svar var Göteborg, dem sa blankt nej. Det var tungt, men då bestämde jag mig istället för att skicka filmen till internationella festivaler. Den största uppmärksamheten vi nådde var när vi fick ja från Cannes Short Film Corner. Sedan dess har filmen visats på 60 festivaler i över 20 länder.

Det var en absurd känsla att få stående ovationer vid 17 års ålder, jag fick inte ens dricka champagne och fira.

Jag förstod först senare att varken de ja eller nej man får är personliga. I varje jury för festivalerna sitter x-antal människor med olika bakgrund.

De bedömer filmer subjektivt, vare sig det vill eller inte. Dem är människor som tycker mer eller mindre om det mesta. Så man behöver inte ta åt sig för varje nej, nästa jury kan älska det man har gjort. Är filmbranschen en speciellt tuff bransch för dig som ung?

Kanske, men jag har haft väldig tur. Min farbror från Norge är regissör, så jag har alltid haft en medvetenhet om att den inte är hopplöst att penetrera branschen. Och precis som jag sa så finns det en otrolig respekt gentemot varandra i filmbranschen. Alla vill få en så bra slutprodukt som möjligt och då struntar man i det triviala, såsom ålder.

Du uppnådde stor framgång tidigt, har du prestationsångest?

På vissa sätt, absolut. När jag blev omnämnd i artiklar gällande Seaweed kallades jag för ett underbarn. Det skapar självklart press, men även hybris. Av alla svenska representanter i Cannes det året var jag alltid högst upp i intervjuer, p.g.a. min ålder. Jag kan nu känna att Seaweed absolut var en bra film, men det var inget mästerverk. Av det jag har fått uppleva tack vare min framgång, så har majoriteten varit positiv. Jag har blivit inspirerad och taggad. Jag står för det jag gör och vägrar känna ångest för det jag har eller kommer att skapa.

Finns det någon du gärna skulle jobba med?

Men musiken är också viktig för dig?

En person som jag faktiskt träffat, men gärna skulle sammarbeta mer med, är Hoyte van Hoytema. Han fotade bl.a. Låt den rätte komma in. Han brukar ljussätta sina saker i den studio som jag jobbat i. Så när han kom in en gång så fick jag sitta med honom och han gav mig en massa råd. Han producerar så högkvalitativa saker. Mycket av det jag vill göra i mina filmer framöver bygger på ett starkt visuellt språk, bilderna ska få tala. Och han är så himla bra på just det och att ljusätta snyggt.

Ja! Jag har en musikduo som heter NAKED. Det är jättekul. Jag älskar både att sjunga och skriva musik.

Vilken är din största utmaning som filmskapare?

Att våga vara ärlig och släppa sin stolthet. Att kunna säga ”Nej, det här är jag inte bra på.” och ta in någon annan som är bättre på just det.

Jag råkar ha ett intresse för så många aspekter av film. Att skriva, regissera, marknadsföra, det ekonomiska. Allt. Det är dock viktigt att förstå att intresse och kunskap är två olika saker. Man måste våga ta in andra människor.

Hur balanserar du skola och jobb?

Jag värderar allt i mitt liv. ”Är det jobbet viktigt?

Vad kommer den lektionen att ge?”. För mig har det systemet funkat. Jag tror att om man är tillräckligt eftertänksam och har en ordentlig almanacka, så klarar man av det. Min kalender är verkligen ett skämt. Alla grejer får knappt plats på varje sida, men det är viktigt för mig att jag skriver ner saker och planera noga.

Vad prioriterar du på fritiden?

Dans och träning. Det är ju verkligen en fråga man får ställa till sig själv ”Hur mycket tid vill jag lägga på det här?”. Men under sista året av gymnasiet så har jag haft förmånen att ha ett fast schema i skolan och har därför kunnat planera in dansen efter det. Jag valde att lägga 3-4 danslektioner i veckan för att det är ett starkt intresse.

Dansen är en sådan skön paus. När man dansar en tillräckligt svår koreografi, glömmer man bort allt annat som man har i huvudet.

Dansen är min återhämtning i vardagen.

Har du jobbat med musik i någon annan kontext?

Ja, jag har som sagt jobbat en del som kolorist och då mycket med musikvideos, men även med film och reklam. Jag har bl.a. jobbat med Susanne Sundfør, Timbuktu och First Aid Kit. Inom vilket område av film trivs du bäst?

Det är regi och produktion. Produktion innebär att man har koll på de ekonomiska aspekterna och att skicka ut bidragtill festivaler är en annan typisk grej. Jag trivs som projektledare och sedan är regi det ultimata kreativa ansvaret, dem två delarna är de roligaste. Jag kan dock känna att det finns mycket mer ångest hos regissörer, då det står så mycket på spel när man visar sitt projekt för världen.

Men du vill också skriva egna manus?

Ja. Som regissör är man en historieberättare och det känns ultimat att få skriva sina egna berättelser. Om jag fortsätter på regispåret så lär jag göra skräckfilm och jag tycker verkligen inte att den genren är ”gjord”.

Vill du inte tolka alls?

Det finns absolut ett värde i att tolka. Jag kan tänka mig att ta ett verk av Edgar Allan Poe och göra en svensk skräckfilm, varför inte liksom? Men jag har ändå ganska många saker som jag vill säga själv innan dess.

Vad med skräck är det som lockar? Du nämnde det visuella språket innan, vad mer?

Jag är så fascinerad av hur skräckfilm görs och hur man skrämmer folk, på riktigt, rent psykologiskt. Finns det något som alla människor är rädda för? T.ex. det okända, mörker. Om man lär sig alla knep för vad som skrämmer folk så kan man skapa något som är så himla intressant. Jag ser det lite som ett experiment.

När började intresset för genren?

Jag vet att min första riktiga saga jag skrev när jag var liten, och jag skrev en hel del, hette Vampyrsagan. Den handlade om ett vampyrslott, lite Draculaesque, där vampyrer tog ungdomar och mördade dem i dödsfällor.

Jag var fyra år. Hehe, jag har alltid dragits till det mordbida och brutala. Död och mörker.

Det går inte riktigt att förklara.

Inom ungdomsfilmvärlden får man ofta höra att man ska göra film om det man kan. Någon berättade för mig att det vanligaste att göra kortfilm om när man är ung är droger, självmord och homosexualitet. Det finns bara några få avstickare. När det t.ex. kommer till droger så är det många som inte har någon personlig erfarenhet av det utan enbart fascineras av det och är nyfikna. Jag kände mig lite kvävd av det tänket och försöker nu komma tillbaka till fantasin jag hade som barn.

Hur tänker du akademiskt? Vill du studera film eller något annat för den delen?

Jag tror att det kan vara väldigt bra att plugga typ produktion på någon högskola. Man får erfarenhet och redskap, men jag känner dock personligt att jag växer mer för varje dag jag jobbar. Mina mentorer på Filmbasen sa det till mig ”Underskatta inte att jobba.”.

Vad har du för intressant projekt på gång nu?

Jag gör ju andra grejer än bara film och musik.

Jag jobbar t.ex. med Världsnaturfonden just nu.

Dem startade upp ett ungdomsråd som lanserades i mars 2014, som jag är en del av. Vi är 8-9 personer som är med och representerar ungdomars röst i hållbarhetsfrågor. Vi ska alltså verka som någon typ av förnyare för organisationen. Det är coolt att få vara med att driva och stå för en större fråga än en själv. Jag har alltid haft ett intresse för klimatfrågan, så när det här blev aktuellt var jag så himla taggad.

För mig är det naturligt att bry sig.

Har du avslutningsvis något allmänt tips?

Couch surfing är världens bästa grej! Man bor på andras soffor och träffar massa roliga människor. Man får många nya perspektiv och växer massormassormassor.◊

Fanny

Klefelt

1994

Fanny Klefelt är 20 år och jobbar som skådespelerska. Hon gjorde sin första film när hon var 14 år och arbetar nu med diverse projekt för SVT. Mest aktuellt är andra säsongen av Portkod som har premiär i höst.

Du spelade in din första film när du var 14 år gammal, men när föddes intresset för teater och skådespelaryrket?

Jag har gått på teater så länge jag kan minnas, det har alltid varit en del av mitt liv.

När jag var tre år gick jag på bäbisteater, vad är det liksom? Jag minns att jag reste i djungler och räddade prinssessor från drakar. Men från dess att jag var sex år började jag provspela för olika grejer. Sedan höll jag på med amatörteater tills jag blev 16 år och började på Södra Latins Teaterlinje.

Var du säker på att du även ville jobba som skådespelerska från början?

Ja. När jag var tio låg jag och grät för att jag inte hade fått några jobb än. Jag visste att det var skådespeleri som jag ville hålla på med, men ibland vågade man inte riktigt hoppas.

Jag var ju medveten om att det är en väldigt tuff bransch och det är få som lyckas. Men drömmen har alltid funnits där.

Vad var det som förändrades när du var 14 år och fick din första roll?

Ett castingteam åkte runt till en massa skolor för att hitta unga skådespelare till filmen Tusen Gånger Starkare. Jag gick på nästan fyra till sådana innan jag fick en biroll som den elaka tjejens sidekick. Det var en lång process i och med att nästan ingen hade jobbat med film förut. Vi unga som hade fått roller fick gå på en kurs, som mer efterliknade ett läger, i tre veckor innan inspelningen började. Det var verkligen den ultimata första filminspelningen.

Jag minns den sommaren som då allt började, jag växte massor och lärde känna andra unga människor som ville göra samma sak som jag.

Det verkar som om det är många från Tusen Gånger Starkare-casten som har fortsatt med film?

Varje gånga jag nämner att jag har varit med i den filmen säger folk ”Alla har varit med där!”.

Hur utvecklades din karriär efter den första rollen?

Jag gjorde flera kort filmer för bl.a.

Dramatiska Institutet och massor, massor med reklamfilmer. Det är helt sjukt hur mycket reklam jag har gjort.

Sedan fick jag rollen som Agnes i SVTs Portkod tillsammans med Happy Jankell.

Det började som en pilot och sedan bestämde de sig för att spela in en hel serie efter ett år. Och det gick väldigt bra för den, så efter det har jag fortsatt en del med SVT i diverse barnprogram, serier och Camilla Läckbergs Tyskkungen.

Och det kommer en säsong två av Portkod.

Ja! Den kommer ut i höst. Jag och Happy har verkligen blivit definitionen av kollegor.

Vi har gjort MvH på SVT play tillsammans.

Vad är MVH? MvH är en typ av talkshow där vi tar in kändisar varje vecka och har olika teman.

Jag och Happy var programledare tillsammans med en panel av olika internetprofiler så pratar vi med bl.a. Oscar Zia om allt möjligt. Det är ett roligt projekt då vi även fick jobba redaktionellt och planera varje avsnitt.

Om vi blickar framåt, vad har du för mål?

Mitt mål sedan länge har varit att kunna försörja mig på det jag gör och där är jag nu. Fast branschen ser ju ut så att man kan klara sig en månad med sedan får man inga nya projekt och då är det kört. Som skådis är man beroende av att ständigt få nya uppdrag. Men det fortsatta målet är att kunna säga att jag till 100% försörjer mig som skådespelerska.

Har du haft någon tuff motgång i din karriär så här långt?

Ja, det har jag verkligen. Jag castade för en väldigt stor serie i England för ett tag sedan och gick vidare flera steg. Jag började få massor med information, utdrag ur manus och det kändes som att det skulle bli ett stort genombrott. Serien skulle innebära att jag skulle få resa och den var helt och hållet på Engelska. Sedan fick jag den inte. Det var ett hårt slag.

Men en bra erfarenhet?

Absolut. Det är det det handlar om och att aldrig ge upp. Jag har gjort så många stela provfilmningar t.ex. till något då man skulle råna en bank. Jag använde en hårtork och filmade i mitt vardagsrum. Det är en så pinsam video att jag skäms in i benmärgen. Men man måste försöka och bara köra, fastän man förlorar mycket värdighet

”Jag kan sitta i timmar och bara kolla på Jennifer Lawrence funniest moments på Youtube.”

Den största framgången då? Karriärsmässigt eller privat.

Jag måste nog säga Portkod. Det var då saker och ting började hända. Tusen gånger Starkare var dock också en milstolpe, men Portkod är ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Alla människor är fantastiska och det är kul att känna sig investerad i ett så stort projekt. Men varje gång man får en roll eller en callback så adderar det till någon typ av helhetskänsla. Det är när man blir passiv som det är tungt och jobbigt Vad får dig motiverad att fortsätta sträva framåt i din bransch?

Jag tycker bara att det är så kul att jobba, jag längtar ofta tillbaka till projekten när det blir helg och kan känna mig lite ledsen. Sedan är det också känslan då ett okänt numer ringer, man svarar och de säger ”Hej, vi skulle gärna vilja ha med dig i vårt projekt.”. Det är som en drog.

Vill du jobba på scen också?

Verkligen, men det är mycket svårare. Det finns många fler film- och TV-roller och det är inte särskilt många som får fastanställning på Statsteatern.

Dessutom är castingarna ofta inom slutna sfärer och till de öppna krävs typ en tre-årig universitetsutbildning inom teater.

Tufft för en 20-åring med andra ord.

Verkligen. De som inte gått Scenskolan eller liknande har ofta flera års erfarenhet och är mycket äldre när de kommer till Dramaten osv.

Har du några förebilder eller inspiratörer?

JK Rowlings blir jag jättepeppad av i och med att jag vet hur många nej hon fick innan Harry Potter publicerades. Liksom med Pippi Långstrump, Astrid Lindgren fick verkligen kämpa. Jag har också hört att Brad Pitt försörjde sig som en kyckling utanför KFC innan han slog igenom. Det brukar jag tänka på när jag är lite nedstämd och undrar vad fan jag håller på med.

Vem är din drömpartner att spela in film med?

Jennifer Lawrence. Henne skulle jag bara vilja träffa, men att få jobba med henne vore grymt.

Jag kan sitta i timmar och bara kolla på Jennifer Lawrence funniest moments på Youtube. Hon verkar så himla skön och väldigt duktig.

Vad har du för intressen på din fritid?

Jag skriver dagbok och spelar tv-spel.

Vad spelar du?

Just nu spelar jag mest Assasins Creed och Fable. Älskar Fable för att det är så himla lätt.

Ibland när jag blir jagad i Assasins Creed måste jag stänga av för att jag blir så stressad.

Hur ser framtiden ut de kommande åren?

Jobb. Jag vill bara jobba så mycket som möjligt.

Det vore kul att göra stora, långa projekt där man får lära känna alla som jobbar runtomkring. Kanske om det skapas ett modernt Rederiet, fast de höll i och för sig på i flera decennier, hehe.◊

Axel Ericsson

1995

Axel Ericsson är en programmerare och entreprenör som passionerat vill göra världen smidigare genom diverse program och lösningar. Han har redan bl.a. skapat ett system som används av hundratals skolelever och en hemsida som tillåter folk att dela länkar med varandra smidigt. Dessutom har han ett stort intresse för arkitektur och politik.

Under samma tid, ca 2011, insåg jag att alla skolprogram, där man kollar scheman, betyg osv. var undermåliga och inkompletta.

Den här intervjun handlar alltså om att du får berätta om det du tycker är viktigt för att förstå sig på dig.

Programmering verkar vara the beez neez.

Okej, då kommer det här ta sjukt lång tid. Jag har hållit på med väldigt många projekt.

Börja och berätta om det ytliga, din uppväxt osv.

Jag har växt upp kring Karlaplan, ganska boring. Jag gick i samma grundskola i 10 år och har aldrig behövt spendera särskilt mycket tid på skolan, så jag har alltid haft otroligt mycket fritid. Vilket betyder att jag har tid för en massa roliga grejer. När jag var liten spelade jag bara spel, men för ett par år sedan började jag programmera och det har varit grunden till de flesta av mina projekt.

Vilket var ditt första projekt?

2009/2010 ville jag göra något konkret med mina nya kunskaper och emojis verkade vara enkelt men också helt rätt. Så jag satt i en vecka och byggde ihop min emoji-app och lanserade den med namnet Smileys for iPhone för 7 kr på App Store. I och med att nästan varje person med en iPPhone använder emojis så gick det väldigt bra och det laddades ner ca 200 000 kopior av appen. Jag hade skapat något som levde i nästan 1/5 miljoner människors fickor, det var då jag insåg storheten med programmering.

Och då var du 15 år. Vad hände sen?

Jag sökte mig till andra som också var programmerare och tillsammans satt vi i timmar och gjorde massa roliga grejer.

Vi byggde mailprogram och massa andra småsaker.

Så jag och en kompis startade något som vi kallade Elevapp. Vi tog den data som redan fanns tillgänglig och skapade ett strukturerat, logiskt program där man kunde hitta allt på en och samma plats. Vi byggde den i tre månader och sålde den på licens till en skola i Stockholm med 720 elever och lärare. Vi jobbade för i princip slavpengar, men det var extremt roligt.

Ja, jag känner inte till något annat verktyg där man bara kan sätta igång sin dator och fyra timmar senare så har du en produkt. En produkt med din kunskap som lever enskilt ifrån dig själv. Med programmering finns det inga kurser man behöver gå på, papper att skriva under eller mjukvara att köpa.

Fortsätt berätta om dina kreationer.

Jag skapade pack.re och det är egentligen bara en sida för att samla olika länkar och dela dem med kompisar. Man skapar listor med bokmärken och ger tillgång till sina vänner som senare också kan lägga till länkar.

Vad var utmanande med projektet?

Det var egentligen mitt första webprogrammeringsprojekt, vilket var en ny scen för mig. Det var en större intellektuell utmaning vilket var jätteroligt. Sedan var det helt och hållet ett personligt projekt, så jag var väl mer engagerad än tidigare. Det tog 6 månader att slutföra och då satt jag mest efter skolan och gjorde det. Idag har mer än 25 000 människor ”hoppat” genom sidan.

Anställer man ett företag så tar det 12 anställda, 6 månader att slutföra. Eller så anställer man ett par drivna ungdomar, med massor av tid som tycker att det är skitkul. Jag och en annan kille satt under vårt sommarlov 2013 och utvecklade appen och tog en bråkdel av vad företagen tar. Vi behöver inte tjäna miljonbelopp, så det är verkligen en win-winsituation.

Vad gör du när du inte håller på med dina projekt?

Senaste året har jag pluggat till SATC och skrivit uppsatser för universitet i USA. Tips för andra som ska söka till amerikanska universitet?

Plugga ordentligt till dina SATCs och gör inte provet första gången för att ”kolla vart du ligger”, alla måste plugga. Mycket. Gör klart det innan sommaren och skriv sedan dina uppsatser på hösten. De flesta universiteten vill ha in din ansökning innan Lucia, så gör allt i god tid. Ni kommer att tacka mig. Och sök inte till för många skolor. Jag sökte till 12 och skrev de 4 sista på typ två nätter. Uselt.

Har du gjort något spännande på senare tid?

Som gymnasieprojekt ville jag göra något avancerat som jag aldrig gjort tidigare. Så jag skapade ett program där man matar i en text som ”A blue car with green wings”.

Programmet listar då ut att blue hör ihop med car och green med wings. Detta kan man sedan föra samman med program i mobilen. Såsom Siri, där man säger något och den översätter tal till text. Men att googla på ”I want grey boots with high heels” ger en oftast inget bra alternativ. Men med mitt program får man alltså fram kontentan av det man sagt och kan googla eller vad som helst på just det.

Vad är drivkraften?

Att jag kan leva ett så himla mycket mer exciting liv. Det är en boll som konstant rullar och det känns aldrig som arbete. Tjänar man dessutom pengar på det then you’re done!

Vem ser du upp till och influeras av?

Jag ser inte upp till någon specifik person. Jag inspireras av alla människor som skapar något nytt. Jag idoliserar ingen speciell människa utan snarare en viss typ.

Jag inspireras av saker som fungerar och ser snygga ut, does that make sense? Harmoni och effektivitet. Det är ledorden för min bild av en perfekt värld.

”Och sen så är jag ju intresserad av väldigt mycket olika saker.

Jag är t.ex. politiskt aktiv eller bekymrad kallar jag det. Jag är politiskt bekymrad.”

Det är väl ungefär det som driver mig. Att man skapar system som är självstyrande och extremt sofistikerade. Så att man kan avproblematisera världen och frigör människan från att behöva hålla på med repetitiva sysslor.

Du verkar vara väldigt mån om det estetiska.

Jag älskar saker som ser snygga ut. Jag är t.ex. väldigt intresserad av arkitektur. Höghus främst. Jag är ofta inne på en massa forum där folk lägger upp bilder på hus som byggs. Det är asweird, jag vet. Jag kan nog säga antal våningar och höjd i meter och fot på alla höga, kända hus du känner till. I shit you not.

Vilken är din största personliga framgång?

Att jag blev ekonomiskt oberoende från mina föräldrar så tidigt. Eller det kanske inte är en framgång så mycket som en förändring som omformade mig som människa.

Största motgång?

Jag är väldigt tolerant till motgångar. Kanske för att det har varit så många. Men när det går dåligt med något projekt så fokuserar jag mer på skolan istället och vice versa. Så det är inget som har slagit så hårt.

Hur spenderar du din fritid?

Jag spelar mycket tennis. Och sen så är jag ju intresserad av väldigt mycket olika saker. Jag är t.ex. politiskt aktiv eller bekymrad kallar jag det. Jag är politiskt bekymrad.

På vilket sätt?

Det finns otroligt mycket som måste förändras i Sverige. Jag sa innan att jag var intresserad av arkitektur, men jag är också väldigt intresserad av infrastruktur. Och den fungerar inte så bra i Sverige.

Vad jag kan sitta på min fritid och göra är att läsa om saker som citybanan och utbyggnaden av tunnelbanan. Sen sitter jag, och jag vet att det är jättetöntigt, och ritar mina egna tunnelbanesystem som faktiskt fungerar.

En anledning till att jag tror att det fungerar så dåligt är för att kunna påverka något i det här landet måste man tillägna hela sitt liv till att bli politiker. Jag som person är maktlös.

Ta det här med byggnation i Sverige, nästan alla initiativ är statligt initierade. Hammarby Sjöstad, Hagastaden och Norra Djurgårdsstaden. Det är inga privata aktörer som går in och säger ”Jaha, det är bostadsbrist, jag har pengar, jag bygger nya bostäder.”. Nej, det är staten som säger ”Fan, det är bostadsbrist, det måste vi lösa eftersom vi har tagit ifrån folket all typ av handlingskraft i och med att vi tar ut så höga skatter.”.

Problemen är enorma. Och så ser vi till andra sidan Atlanten, i New York bygger man en ny stadsdel som helt är finansierad av privata aktörer. Det är den största satsningen sedan 1930-talet. De bygger skyskrapor, vägar och tunnelbanor med privata pengar.

Tillhör du något parti?

Nej, jag ser inte att jag skulle få ut något av det.

Jag vill inte bli en del av den cirkusen. Jag kan påverka mer genom att skapa saker som faktiskt förändrar än att be en politiker att ändra saker åt mig.

Hur ser framtiden ut?

En version är att komma in på en bra skola, läsa en massa kurser inom ”Computer Science” som är det program jag vill läsa så att jag kan göra vad jag vill efter examen. ◊

Notis: Axel kom som enda svensk in på Stanford University och inledde sina studier i höst.

Vem st책r p책 tur?

Maila: ljungmag@gmail.com

www.facebook.com/ ljungmagazine

www.ljungmagazine.com