LjUNG magazine No.2

No.2

2015

LjUNG magazine är en onlinebaserad tidning tillägnad Sveriges unga inspiratörer. I dess sidor porträtteras framstående människor som är verksamma inom olika områden med den gemensamma nämnaren att de alla är unga.

Tora Ljungberg chefredaktör

Vanessa Berhe

Jesper Tolvers

Ebba Zingmark

Alisa Bandell

VANESSA BERHE

{1996}

Vanessa Berhes morbror, Seyoum Tsehaye blev 2001 fängslad i Eritrea som samvetsfånge för sitt arbete som journalist och för sina regimkritiska texter. 2013 bestämde sig den då 16-åriga Vanessa för att ta upp kampen för sin morbrors frigörelse och skapade One Day Seyoum. Med organisationen jobbar hon för alla samvetsfångars frihet, mänskliga rättigheter och demokrati i Eritrea såväl som i resten av världen.

Börja med att berätta lite om dig själv: Jag är 17 år gammal, eller nej 18 år.

Har du precis fyllt år?

Nej, jag fyller i augusti men jag är så van vid att presentera mig som "Vanessa, 17 år". I vilket fall är jag född och uppvuxen i Stockholm men mina föräldrar kommer från Eritrea. De kom hit i slutet av 80-talet efter att dem flytt från befrielsekriget med Etiopien. Jag går nu sista året på Kungsholmens Gymnasium och läser samhällsprogrammet på engelska.

Under hela min barndom så har jag försökt lyfta upp hans situation genom att hålla presentationer i skolan om det osv. Alla runtomkring mig har alltid känt till det.

Din kamp blev allas kamp.

Exakt! Så jag blev väldigt engagerad trots att jag var så liten.

När blev det mer seriöst?

Absolut. Om man jämför med att sluta grundskolan, då visste man att alla skulle vidare till gymnasiet och med största sannolikhet att de skulle stanna i Stockholm.

Nu finns det ju så många möjligheter och alla kan göra vad de vill, det känns spännande.

Det var först på gymnasiet när jag träffade nya människor som inte alltid hade känt till att min morbror satt som samvetsfånge i Eritrea. Alla var så himla chockade och kunde inte förstå att sådant fortfarande pågick i världen. Då insåg jag att det fanns engagemang och att jag kunde gör något. Jag bor i Sverige, jag kan säga vad jag vill och jag kan påverka. Jag kände att jag behövde ta vara på dessa självklarheter när min morbror blivit berövad på sin möjlighet att göra något.

Du är grundaren till organisationen One Day Seyoum, när och hur hände det?

Var idéen från början att skapa en organisation?

Min morbror fängslades när jag var fem år och när min mamma berättade det för mig förstod jag väl inte riktigt varför, men jag visste att det var fel och orättvist att han var det. Jag minns att jag sprang till skolan och sa att "Min morbror sitter i fängelse, men alltså han borde egentligen inte göra det!"

Nej, jag tänkte att det skulle bli någon typ av kampanj som utgick från en informationsfilm.

Så i ettan av gymnasiet började jag spåna på vilka möjligheter som fanns. Jag minns en tjej på min skola när han hade suttit fängslad i 11 år som skrek rakt ut "Hur kan han fortfarande sitta fängslad? Hur är det möjligt och varför gör ingen något? Vad kan man göra?"

Är du taggad på att ta studenten?

Mitt svar var ungefär "Nej man kan väl inte göra någonting speciellt. Amnesti ska jobba för det, men dem har inte gjort någonting för just honom.". Så då kom idéen om att göra en film om det som skett, så att min morbror berättelse kunde spridas. Den skulle berätta Eritrea historia och förklara att det fortfarande är det land i världen som fängslar flest journalister.

Jag och gemene man känner inte till Eritrea som land och vad som hade lätt upp till det att din morbror blev fängslad. Men den videon som nu ligger uppe på er hemsida (www.onedayseyoum.com) beskrev så fint och pedagogiskt landets historia och kom sedan in på din morbrors specifika fall. Allt blev väldigt konkret.

Vi tror på att information och kunskap är a och o. Eritrea skulle inte tillåtas fortsätta med allt dem gör om världen kände till deras brott mot mänskligheten. Folk känner knappt till att landet existerar, det grundades först 1993 och från början verkade det som att det kunde gå bra för dem. Regeringen, som fortfarande är sittande, verkade jättelovande och sågs som visionärer. Men ledaren var en gerillaledare och om man ser till historien så fungerar det inte att sätta en militärledare som ledare för ett helt land. Från början förklarade han hur Eritrea skulle frigöra sig från väst och bli självständigt, att folket skulle få ta del av landets naturresurser osv. Men det blev inte så.

Istället drabbades Eritrea av inflation och näst intill slavarbete för större delen av befolkningen.

Det som är så synd är att Eritrea skulle bli föredömeslandet som resten av världen kunde se upp till. Dem som tog sig ur krig och kolonialisering starka och hela. Och så blev det som det är idag istället.

Men en gång i tiden var väl Etiopien och Eritrea samma kungadöme och Etiopien klarade sig ju länge mot kolonialmakterna.

Exakt, men Osmanska riket kom från östkusten och tog mer och mer land tills Etiopien stod emot och det skapade det som är dagens gräns mellan länderna. Sedan kolonialiserades Eritrea av Italien och det var först då som det "Eritreanska folket" skapades och en känsla av samhörighet och nationalism uppkom.

Så med den historien i åtanke, började du skapa filmen?

Ja, vi tänkte inte på så mycket annat än hur vi skulle förmedla all information. Jag hade inga tankar om marknadsföring eller sociala medier, allt sådant kom senare.

Vad hände sen?

Jag började höra av mig till olika filmskolor och se om det var någon som ville hjälpa mig med filmen. Men ingen svarade förutom Stockholms Dramatiska institut. En elev där nappade och vi hade sådan tur. Han var utan ”credighet” och sa från början att "Det här är ditt projekt, Vanessa, jag är bara här för att realisera din vision".

Just nu i processen, är du ensam?

Vad hände mer efter släppet?

Ja. Först nu börjar jag prata med vänner och folk runtomkring mig om min idé medfilmen osv. Det är sommarlovet 2013. Sen börjar ordet spridas och jag kommer i kontakt med människor som har jobbat på Dawit Isaacs fall, journalister och andra eldsjälar. Det slutar bl.a. med att vi får en artikel i DN i och med släppet av projektet som var i september samma år.

Men under sommarlovet skriver jag med hjälp av en vän manus, klipper och gör jag helt enkelt klart filmen.

Då konkretiseras allt. En massa människor ville organisera sig, men jag hade liksom inget bra svar på hur. Så vi började göra ett program om hur man kunde hjälpa till och hur privatpersoner och skolor kunde engagera sig.

Nu kom också tanken om att vi skulle skapa en riktig organisation. Så i ett halvår jobbade jag och dem som hjälpte mig med att få ihop allt vad en organisation betydde.

De sista veckorna innan släppet var superintensiva och stressiga.

På vilket sett?

Bara att få ihop filmen, man tänker att det är en bagatell som går på någon vecka, men det tog sammanlagt fem. Så i princip åkte jag runt till människor i Sverige med min MacBook och fick hjälp med produktionen.

Marknadsförde ni er innan släppet?

Ja, bl.a. genom att vi åkte på en manifestation för årsdagen av fängslingen av Dawit Isaac där t.ex. Martin Schibbye och Johan Persson medverkade. Sen var det ju helt fantastiskt att vi fick vara med i DN, på framsidan av Kulturdelen t.o.m. Det hjälpte mycket.

Och juste! Några dagar efter att filmen släpptes fick jag ett samtal om att jag vunnit ett pris från Publicistklubben. Jag förstod inte hur stort det var, men efter det blev det en massa med radio, TV och annan media.

Vi skapade en hemsida och styrelse, sökte bidrag och organiserade oss helt enkelt.

Du har skrivit en del artiklar också.

Yes, jag skrev den som kom ut i DN efter släppet. Sedan har jag även skrivit på Rummet.se som är en antirasistisk sida. Att skriva är verkligen något jag tycker om.

Förutom era kampanjer, vad jobbar ni mer med inom One Day Seyoum?

Ett stort problem vi har är att vi inte är 100 % säkra på vart han sitter fängslad. En fångvakt lyckades fly från Eritrea 2008/2009 och det är det ända vittnesmålet vi har för vart Seyoum och Isaac sitter och att dem ens lever. Vad vi gör nu är att vi "Ber om hans kropp" eller på latin och i rättsliga sammanhang Habeas corpus, vilket betyder att om någon är fängslad så har man alltid rätt att fråga Högsta Domstolen vart denne befinner sig. I Sverige finns detta på svartvitt men Eritrea, eller t.o.m.

USA, så är det mycket svårare. Vi håller på att skapa ett sådant dokument, vilket är ganska stort med tanke på att Eritrea enbart mottagit ett sådant för Dawit Isaac innan.

Det du valt att jobba med är otroligt viktigt och stort. Hur slappnar du av från allt?

Jag ser på TV-serier, Scandal just nu.

Du borde verkligen se Madame Secretery och Homeland i så fall!

I will!

Men du, när vi skulle boka in denna intervju så fick du skjuta upp mötet i och med att du skulle tala på ett event i Rom plus träffa Påven.

Berätta!

Jag höll ett tal om människorättshandel och var inte alls där för One Day Seyoum egentligen men nämnde min morbrors fall jättesnabbt.

Efteråt så var det en man som under frågestunden undrade vad han och andra kunde göra för att hjälpa mig och organisationen. Jag berättade, med hjälp av tolkar, för alla och fick en sådan otrolig mottagning. Alla ville engagera sig och sa att de skulle göra allt vad de kunde för att få honom fri, det var så fint.

Folk bryr sig verkligen när dem hör om vad vi gör. Precis innan allt det här hände presenterade jag mig för påven och tog ett kort med honom. Mitt hjärta slog så snabbt. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Vad har du för mål i framtiden?

Jag fylls av en sådan glädje när jag jobbar med One Day Seyoum, det har inspirerat mig att vilja jobba med något liknande i framtiden, jag vill känna samma driv och passion. Jag tar studenten nu i år och vill sedan studera juridik och global utveckling. Mitt ultimata mål är att få jobba med alla typer av orättvisor efter det Vem eller vad är din största inspirationskälla?

Min morbror. Han visste redan innan hans arrest att han skulle komma att bli fängslad.

Redan när han skrev sina regimkritiska texter så förstod han riskerna. Hans f.d. kollegor har berättat att de varnade honom för konsekvenserna men att han svarade att "det är min skyldighet och plikt att kämpa för demokrati och Eritreas framtid" och för det löftet har han gett 13 år av sitt liv. Han fick en dotter en vecka efter han fängslades, så det jag gör är bara en lite bråkdel utav hans uppoffring.

Vet han vad du gör?

Troligtvis inte. Jag har hört att Dawit Isaac är något medveten om vad som uppmärksammats kring honom. Han var sjuk 2005 och blev tagen till ett sjukhus där han fick ringa till sin bror. Då var det ett stort mediadrev då alla trodde att han frigivits men icke, han fick återvända till sin cell när han var frisk nog.

Min största motivation kommer alltid att vara min morbror och hans kamp för sitt land och för demokrati. ◊

JESPER

TOLVERS

{1993}

.

Han är Sveriges just nu främsta simhoppare med 8 SM-guld och topp 10 placeringar i EM bakom sig. Hans senaste serie är den svåraste i vårt lands historia med, försök säga det här fem gånger snabbt, 3½ volt bakåt i peak. Nu har han sikte på OS 2016 i Rio de Janeiro och 2020 i Tokyo.

Berätta vem du är.

Mitt namn är Jesper Tolvers, jag är 21 år gammal och har tränat simhopp sedan jag var 6 år gammal. Jag bor i Hägerstensåsen där jag delar en lägenhet med min syster.

Varför började du med simhopp?

Jag såg någon simhoppstävling på tv:n, gick till min pappa och sa ”Jag vill börja med höjdhopp i vattnet”.

Vad tilltalade dig med sporten?

Jag har alltid varit väldigt klängig av mig, klättrat överallt där jag kunde, älskade höjder och vatten. Jag provade gymnastik något år tidigare, men det stämde inte precis.

En kort disclaimer, men jag kan ytterst lite om simhopp, så bli inte arg om jag ställer dumma frågor.

Självklart inte.

Men det finns väl många element av gymnastik i simhopp?

Absolut, när vi värmer upp är det ren gymnastik med studsmattor och golv, där vi gör volter osv. Sen är det ju likt i vattnet också fast vi lägger till en extra volt.

Det känns som att man behöver vara himla flexibel.

Inte överdrivet, men man ska väl kunna gå ner i split eller spagat, inte för att jag vet vilket som är vilket. Dessutom måste man ha ordentlig rörlighet i axlarna för att kunna göra bra nedslag.

Hur högt hoppar man ifrån?

Jag hoppar från 10m och det är det högsta vi har inom simhoppet. Sedan finns det något som heter High Diving och då är det 27m för killar och 20m för tjejer. Fast det är en extremsport så den skiljer sig mycket från simhopp plus att det finns mycket mer pengar inom den.

Du har hållit på i 15 år nu, vad har gjort att du har fortsatt?

För 10 år sedan så var mina tränare övertygade om att jag skulle bli uttagen till min första landslagsträning och likaså ett Nordiskt Mästerskap. Men det blev jag inte, utan min träningskompis fick platsen. Efter det så förstod jag att jag måste börja träna hårdare och göra svårare hopp och sedan den dagen har jag varit extremt dedikerad. Jag har alltid prioriterat simhoppet över allt annat. Jag tycker att det är så extremt roligt!

Hur mycket tränar du?

Nu tränar jag väl mellan 10-12 pass i veckan, det är dubbelpass nästan varje dag. Vi har en SMtruppgrupp som jag tränar med.

Sedan är jag även med under landslagsträningarna

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

Hur bra är du? Skryt är tillåtet.

Jag börjar med morgonträning ca kl.07.00 och tränar till 09. Sedan går jag till jobbet kl.10, jag jobbar på H&Ms IT-avdelning, slutar 15.30 och åker direkt till träningen och tränar till ungefär 18.30. Sen bär det hemåt där jag tar det lugnt och återhämtar mig.

Jag tog en OS-kvalplats 2012 som internationell från Olympiska Kommittén, men SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) sa tyvärr nej till den platsen.

Hur varierar passen?

För att de bedömde att jag inte hade någon chans till åttondeplats eller över och då skickar de en inte. MEN 2014 var jag i EM-final på både 3 och 10 meter och blev 10a respektive 11a. Det är mitt bästa EM hittills. I Sverige har jag 27 SM-medaljer varav 8 är guld, sedan har jag en massa junior-VM-platser där jag som bäst blev 5a. Just nu har jag även Sveriges svåraste serie genom tiderna.

Självklart beror det på vilken säsong man är i, tävlings eller vanlig. Är det tävlingssäsong så är det mindre träning på land och mer i vattnet där vi tränar på de serier vi ska tävla med.

Har du nått din fysiska maxpunkt så att du enbart behöver konserterar dig på teknik?

Jag har gjort lite tester och jag kan väl bygga ungefär 4kg muskler till, sedan har jag nått max utan illegala preparat. Samtidigt är det inte säkert att man vill nå sin maxnivå för då kan det hända att man blir för stor och inte kan genomföra de svårare hoppen. Är storlek en viktig faktor?

Ja, man får inte vara för stor helt enkelt.

Snittlängden i världen för herrar är mellan 1.70-1.75m och de flesta väger då 60-80kg.

Det handlar om att man ska göra sig så liten som möjligt i luften så att man kan snurra så snabbt som möjligt. Tjejer som tar OSmedaljer är kanske mellan 1.60–1.65 m långa.

Har vi några bra tjejer idag?

Vi har en tjej från Jönköping som tränar i mitt lag, Daniella Nero**. Hon har varit i VM-final och EM-final härom året. Sedan har vi ju Anna Lindberg, men hon är inte aktiv längre utan tränar andra istället.

Varför?

Vilket är det svåraste hoppet i den serien?

Varje hopp har en specifik svårighetsgrad med tillhörande poäng som är bestämt i förväg.

Poängskalan går från 1-10 med halvpoäng däremellan. Domarna kollar på hur högt man hoppar, hur snyggt det ser ut i luften, hur lite man skvätter när man landar och allmänt hur stiligt ens genomförande är. Det finns 7 domare och när alla har dömt tar man bort de två högsta och lägsta poängen. Man adderar de kvarstående tre domarnas poäng och multiplicerar det med hoppets svårighetsgrad, så får man de slutliga poängen. Det högsta jag har fått är 87p med en 3½ volt bakåt i peak, det är mitt senaste hopp.

Har Sverige haft några riktigt framgångsrika simhoppare?

Vi har Ullrika Knape som tog OS-guld och silver i München, silver i Montreal och som är mamma till Anna Lindberg. Hon har som bäst en 4eplats i OS.

Jag antar att gymnastiker och simhoppare är ganska lika varandra på ett fysiskt plan, händer det att folk hoppar över från en sport till den andra?

Om man räknar bort barr och ringar där det är sjukt mycket överkropp, så är kroppsutbyggnaden väldigt lik. Jag känner några av killarna från Brommagymnasterna och de brukar komma hit och leka och jag till dem. Jag vet flera gymnaster som gått över till simhopp för att det inte är lika slitsamt för lederna, jag känner dock inte till någon som gått åt det andra hållet. I Frankrike är det nästan bara gamla gymnaster som har gått och blivit elitsimhoppare.

Inom gymnastiken man väl oftast sin peak innan 20-årsåldern, är snittåldern senare inom simhopp?

Vi har en väldigt bred ålder. Under EM var jag tredje yngst med mina 21 år. I Sverige brukar folk ha sin peak när de är 27 år ungefär och sedan kan man hålla på tills man är över 30.

Sedan finns det människor som Thomas Daley, han tog EM-guld när han var 14 år. Brett helt enkelt.

Vilken är den värsta skadan nu har dragit på dig?

Simhoppsmässigt i samband med fellandning är ryggskott. Då landade jag på bryggan när jag hoppade från tian. Det är något av det mest smärtsamma jag har varit med om, men jag har också slitit bort muskelfibrer i biceps och nästan hela tricepsmuskeln under en träning.

Förslitningsskador är vanligt och det har definitivt mina knän fått känna av. Men det hör till elitidrott, man har alltid ont någonstans.

Har du hoppat synkro? *När två personer hoppar samtidigt och ska synka så väl de kan.

Yes. Han som Sverige skickade till OS på herrsidan 2012, Kristoffer Eskilsson**, var min synkropartner. Men han slutade tyvärr efter OS och sedan dess har jag ingen att hoppa med. Det är lite tråkigt eftersom att det verkligen är jätteroligt, vi tog flera Grand Prixmedaljer tillsammans. Det känns inte lika seriöst som när man hoppar själv utan man kan leka mer. Han var dessutom bättre än mig då, det var kul att ha något att jag och tävla med.

Om det inte finns någon som matchar dig i Sverige, åker du utomlands då?

Ja, det är det jag får göra nu. Jag har varit i England några gånger och tränat med bl.a. just Thomas Daley, han har ett VM-guld och det sporrar en till att försöka slå honom på träningar också. Vill man bli en del av världseliten måste man träna med världseliten.

Har du funderat på att flytta utomlands för att får just sådana utmaningar?

Känner du att du offrar mycket för sporten, av intressen, vänner osv?

Jag älskar att fota, bildredigering och grafisk design. Men det är svårt att hinna med. Jag tycker t.ex. att det är väldigt kul att fota simhopp, för att kunna göra det måste jag dock hoppa över ett eget träningspass för att kunna fota en träningskompis. Det känns ofta ganska onödigt.

Det har jag, speciellt till Plymouth** i England där jag har varit. Jag trivs jättebra där och det är 100 % simhopp. Det är ett stort land för sporten så deras förbund ar mycket pengar vilket betyder att man inte behöver ha ett extra jobb för att klara sig. Kan man fokusera helhjärtat på sporten är det klart att man bli bättre då.

Förstår dina vänner sig på din hängivelse till sporten?

Har du eller någon annan simhoppare i Sverige någon sponsring?

Åren framöver antar jag blir präglade av simhopp?

Inte som det ser ut idag, vilket är synd. Tar man inte OS-guld så är det svårt inom en sådan liten sport. Är målet OS 2016?

Ja, det är det som betyder mest för mig just nu.

Jag vill ta mig till OS och ta medalj. Det finns självklart en massa delmål däremellan, men jag har en klar bild av vad jag vill åstadkomma inom de kommande åren.

OS 2016 är första steget, mest för att se och lära, sen OS 2020 då är det medalj som gäller.

När simhoppskarriären är över, vet du vad du vill göra då?

Bra inställning. Vad gör du när du inte tränar eller jobbar?

Foto är som sagt ett stort intresse, men det är sportfoto som jag dras mest till och tyvärr finns det inte så många utbildningar som har den specifikationen. Jag vet dock att jag inte kommer att vilja vara kvar i Sverige, jag vill till sol och värme. ◊

Jag är väldigt lat. Missförstå mig rätt, men efter långa dagar lägger jag mig helst på soffan och ser på en film eller serie. Det är mitt bästa sätt för avkoppling. Eller laga mat, det är också ett stort intresse.

Mina närmsta vänner såklart, i och med att de känt mig sedan flera år. Nya vänner lär sig snabbt att jag inte kan härja runt sent om kvällarna varje helg och att träningen är min högsta prioritering.

Foto: Nicolina Landqvist Winkfield

EBBA

ZINGMARK

{1995}

Ebba Zingmark kan titulera sig som mycket: bloggerska, skribent, modell, internetprofil och säkert ytterligare vi glömt ta upp i följande intervju.

Det sista en kan göra är att kalla Ebba lat, sedan 14 årsåldern har hon drivit en av Sveriges största bloggar och i höstas bestämde hon sig för att flyttade till Berlin.

Med ca 8000 följare på Blogglovin och 117 000 på Instagram har hon större inflytande runtom i världen än de flesta mediemänniskorna i Sverige.

Berätta vem du är.

Mitt namn Ebba Zingmark, jag är 19 år snart 20, bor i Berlin men kommer ursprungligen från Umeå. Jag försörjer mig som bloggare, modell och skribent.

Kallar du dig generellt för bloggare?

Ja, fast det är fortfarande lite känsligt. Jag måste bli bättre på att säga det, för det är ju mitt yrke. Men när man är på krogen så är det fortfarande en liten röst i huvudet som påminner mig om att jag säger att jag är bloggerska så kommer jag få en massa frågor. ”Jaha, så du tar bara bilder på dina kläder?” Jag identifierar mig inte med bilden av den stereotypiska bloggaren och tycker väl knappt att någon bloggare nu för tiden passar in i det facket. Förutom Kissie kanske och hon har lagt grunden för bilden av alla. Är folk nedlåtande i bemötandet?

Snubbar på krogen, absolut. Men tjejer i min egen ålder är oftast nyfikna och sen vet äldre knappt vad jag pratar om. Men till dem jag misstänker är lite nedvärderande säger jag bara att jag jobbar inom media.

Om vi backar lite till din barndom, hur växte du upp?

Jag växte upp i en liten by en mil utanför Umeå. Vi var 4 barn i byn, Umeå var vår storstad. Jag bodde där med min familj som bestod av min två år äldre syster Fanny, min mamma och min pappa. Och mina hundar.

Höll dina föräldrar på med något kreativt?

Min pappa jobbar med datorer och har bl.a. skapat en hemsida till mig och min storasyster.

Så vi var t.ex. först med att ha en dator i vår by.

Lite kreativ är han allt.

Hur kom du först i kontakt med bloggvärlden?

Jag tror att det var genom min syster, som sa åt mig att läsa en blogg som heter Lisa Place. Jag hade fotat jättelänge med mammas gamla kamera, så då var det kul att lägga upp dem på nätet och visa. Jag minns min första header, det var en blomma i solnedgången och ett fyrverkeri. Jättecheesy med ca 3 megapixlar. I samma veva skulle jag byta skola till en inne i Umeå och ville visa vem jag var för mina nya klasskompisar, så jag startade en blogg.

Hur gammal var du då?

Hur många läsare har du?

14 år.

Jag vågar knappt svara på den fråga, för jag har så himla dålig koll. Jag vet att jag har ca 8000 följare på Bloglovin och strax under 120 000 följare på Instagram. Jag kan dra till med ungefär 8000 dagligen men det kan både vara mer eller mindre.

Hur lång tid tog det innan du fick fart på bloggen och mer spridning?

Inte så lång tid faktiskt. Jag hade även börjat lägga upp bilder på outfits på en hemsida som heter lookbook.nu.

Jag antar att jag bara hade tur och ”funkade” på det forumet för jag började få väldigt många motsvarande likes där. Sedan fann folk min blogg via min Lookbook-sida. Helt plötsligt fick jag en massa internationella läsare som enbart ville se bilder på mina outfits. Det tog bara två månader från dess att jag startade bloggen. Jag har massor med läsare i Tyskland just för att Lookbook är väldigt stort där.

Förutom Tyskland, vart har du din läsarbas?

Polen, Ryssland, Skandinavien såklart, USA och Storbritannien främst. Sedan har jag en jättestor följarbas i olika Asiatiska länder, men de är mer på mina sociala medier och vet bara vem jag är. Dem läser inte min blogg men skapar fansidor på Instagram och Facebook ändå. Jättekonstigt. Jag har en massa Ryska följare på Instagram också. Jag förstår inte ett ord av vad de skriver förutom ”axax” som jag lärt mig betyder ”haha”. Är det enbart positiva kommentarer på dina olika forum eller får du även en del näthat?

Jag har såklart fått en del snuskiga kommentarer, men generellt är jag väldigt skonad från näthat. De folk blir mest arga på är min hårfärg och när jag ändrar den. Jag får aldrig så mycket hat som då. Är det för att du är så associerad med din röda hårfärg?

Exakt, de tror att det är hela min image.

Du är ju också modell. Känner folk igen dig för kampanjer osv.?

Nej. När jag var yngre så var modellandet mer karriäristiskt än vad det är nu. Det jag gör idag kommer främst via bloggen.

Vilka agenturer har du jobbat med?

Alla känns det som. Mikas, Stockholmsgruppen, Elite, en mindre i Umeå men det tog aldrig fart hos någon. Jag blev lite rastlös och sen när bloggen kom så fick jag en massa spännande erbjudande därifrån.

Och då vill de ha dig ”Ebba” och inte en anonym modell.

Exakt. Som modell är jag enbart mitt utseende och känner mig mer som en produkt. Men genom min blogg är det ju jag som blir anställd och jag blir behandlad mer värdigt.

När man anställer dig och vill omfamna dina läsare, vilka är det då man når? Vad har du för demografi?

Jag kollade min målgrupp och jag tror att medelåldern är typ 19 år och främst tjejer. Jag har alltifrån superprettohipsters från Stockholm till kawaii-tjejer i Japan. Det är svårt att attrahera båda grupper och göra dem till lags Men att jag har så stor spridning är väl för att jag har utväxlats så mycket. För några år sedan tyckte jag att det coolaste som fanns var stora brillor och tovigt rött hår. Med åren har min stil blivit mycket mer minimalistisk och typiskt skandinavisk. Nu finner jag mer inspiration i raka linjer, siluetter och olika former.

Något jag har funderat på är produktionsaspekten. Ta en författare, självklart jobbar de mot deadlines, men det finns inget krav på daglig kvalitet. Som bloggare måste man producera nyskapande och kvalitativa inlägg varje dag. Är det inte stressigt?

Våren 2014 var jättejobbig. Då gick jag sista året på gymnasiet, jobbade med ett ungdomsserieprogram som hette Mvh på SVTplay som betydde att jag behövde pendla mellan Stockholm och Umeå plus att bloggen såklart behövde uppdateras. Nu har jag turen av att bo i en så vacker och cool stad som Berlin är, där jag varje dag matas med en massa inspiration. Det är en väldigt bloggvänlig stad. Dessutom är kulturen väldigt laid back, så jag jobbar mycket mindre nu än vad jag gjorde förut. Men nu känner jag verkligen att jag bloggar för att det är kul och det är så skönt.

Hur var det pre Berlin? Hur påverkade Umeå dig och bloggen?

En stor del av din blogg handlar om vad du har på dig, tappar du inspiration på det hållet?

Sällan. De flesta outfitsen består utav samarbeten med olika märken och förr i tiden hade jag svårt för att tacka nej. Då kunde det vara så att jag fick hem kläder som jag egentligen inte kände så mycket för, vilket i sin tur gjorde att jag satt där med en ful klänning som jag behövde få med någonstans i en bild.

Det var inte särskilt inspirerande. Men nu är jag väldigt bra på att ingå i samarbeten som verkligen klickar med mig och faktiskt tacka nej när det inte känns hundra.

Flytten till Berlin är också en stor anledning till att jag känner mig så inspirerad och jag har verkligen hittat min egen stil här.

Klimatet i sig var inte ultimat för en bloggare.

Under vardagar gick man i skolan under soltimmarna vilket betydde att det var ett måste att fota på helgen, även om det var 20 minusgrader. Sedan hela småstadsgrejen. Folk snackade och rykten spreds. Jag fick kommentarer på bloggen som ”Vi såg dig i matsalen och du har ju inte alls samma kläder i skolan!”. Men jag har försökt att separera min blogg väldigt mycket från mitt privata jag, så det har nog inte påverkat mig så mycket ändå.

Och jag bär kläder som ”internet-Ebba” och ”Ebba som bor i Umeå”. Det skulle bli jättejobbigt annars.

Får du behålla de kläder som skickas till dig?

I 99,9% av fallen, ja. Hela den branschen är dock lite konstig. Det är många bloggare som: 1. Inte vet vad de är värda, vilket gör att företag fortfarande tror att det är okej att enbart betala med kläder.

2. Det är ens jobb som tar mer eller mindre av ens tid. Det är en del av din lön som man måste skatta på.

Det är en så ny bransch att varken företagen eller bloggarna vet vad man ska betala eller hur man ska behandla varandra. Det finns en massa lagar och regler kring allt, men jag fick inte reda på dem förrän jag startade ett eget företag för lite drygt ett år sedan. Det håller dock på att bli mer strukturerat. Det finns en supercool tjej som heter Linda Hörnfeldt som har startat ”Better Bloggers” där man samlar alla skatteregler osv. för nya bloggare som inte vet hur man ska hantera t.ex. företag.

Men visst finns det bloggagenturer också?

Ja! Jag är en del av flera sådana. Det är så smidigt.

Dem är då mellanhanden mellan bloggare och företag. Jag hatar den delen när man ska promota sig själv och veta sitt eget värde. Speciellt i och med att alla bloggare tar olika betalt. Det finns bloggare som tar upp emot tjugotusen för en Instagrambild och andra gör det gratis. Då är det super att det finns agenturer som tar hand om den biten.

Dessutom handlar det om ditt varumärke mycket antar jag. Ett märke som står för något du brinner för är väl lätt att promota utan att man behöver få en stor summa pengar.

Verkligen. Det finns en massa fina vegan-märken som jag gärna vill förknippas med och då spelar pengar inte så stor roll. Är det något som inte helt går i linje med mitt varumärke är ju dock pengar i ett helt annat fokus. Är det viktigt för dig att du upprätthåller en tydlig profil som framgår i din blogg. Veganism, feminism osv.?

Folk blir väldigt arga när man går ifrån en principsak som en själv har bestämt. Jag skulle aldrig promota något sexistiskt märke eller t.ex. ett bantningspiller. Det är självklart viktigt att markera att sådana saker inte är en del av mig och min blogg. Men samtidigt är jag inte perfekt och vill heller inte måla upp mig själv som det. Jag är en spretig människa, så är det bara. Jag vill vara en bra förebild, men samtidigt visa på att det inte betyder att man behöver vara perfekt. Därför lägger jag gärna upp bilder på när jag kanske varit på en restaurang där det inte fanns ett veganskt alternativ och jag valde att äta kött eller något annat. Man kan inte vara konsekvent med allt, alltid.

Hur ser du på bloggare som idag väljer att markera inlägg om t.ex. ”träning” för dem som är känsliga och reagerar negativt?

Jag har funderat över att göra något liknande, men det är så himla svårt. Min blogg handlar ju i stor del om yta och samhället har en massa normer om hur vi kvinnor ska göra oss själva vackra. Så kommer jag in och tar fina bilder, på fina outfits, där jag vill se så fin ut som möjligt och uppmanar andra att se fina ut. Så om jag skulle göra sådana typer av markeringar, skulle jag behöva markera nästan varje inlägg. Jag förstår att man kan bli irriterad över bloggare och reagera negativt, men jag får se till mig själv, vad jag blir inspirerad av och vill sprida vidare. Det är ju det jag vill, jag vill inspirera andra och det kan jag inte göra med ”fula” bilder som går emot mina visioner.

Det är en tuff balansgång. Man kan inte vara anonym bara för att man inte ska påverka någon negativt.

Precis och det är ju samhället det är fel på.

Bloggar jag om att jag köpt en ny mobil, kan det vara jättejobbigt för någon med lite pengar.

Man kan inte behaga alla. Och är man en superprincipfast människa, då ska man helt enkelt inte blogga. Man kan inte hålla på med mode eller PR och samtidigt vara den perfekta feministen eller veganen.

Hur reflekterar du över framtiden för din blogg?

Just nu tycker jag att bloggandet är jättekul och är jätteglad att jag kan göra det jag tycker är kul samtidigt som jag försörjer mig på det. Jag funderar väl mer på hur jag ska ta det till nästa nivå och utveckla konceptet. En tidning, en hemsida, en webshop, ett märke eller tja, jag vet inte riktigt.

Men jag vill ju också plugga och få ta del av vad allt det innebär. Bo i studentkorridor osv.

Just nu är jag öppen för allt och försöker att ha så lite framtidsångest som möjligt.

Vad har du för intressen utanför din blogg?

Sen jag började blogga så har min fritid varit just bloggen. Därför finns det nästan inget som jag inte har på bloggen som är mitt intresse.

Vad skulle du velat arbeta med om du inte haft bloggen?

Jag hade lätt kunnat jobba med matlagning på något sätt eller djur för den delen.

På vilket sätt med djur? Som veterinär?

När jag var yngre var min dröm att vara volontär någonstans och hjälpa djur. Men jag tror att jag är alldeles för svag för det. Jag klarar verkligen inte av att se ett djur lida och kan vara ledsen en hel dag om jag ser en gatuhund typ. Så jag skulle kanske ha ett hunddagis med massa glada hundar, hehe.

Jag tror att det är svårt för många att föreställa sig livet som bloggare. Jag tänker mig t.ex. att det måste vara jobbigt att alltid ha något som hänger över en. Tänker du på nästa inlägg hela tiden?

Ja, men som bloggare är det så. Jag har bloggat så länge, så jag vet inte hur jag är utan den.

Under en vanlig dag är det inte så att jag publicerar två inlägg, svarar på mina mail och sen är jag klar. Det kommer alltid nya mail och det finns alltid nya inlägg att skapa. Man måste vara bra på att säga till sig själv ”Nu är jag ledig!”. Det är en konstig känsla av att man alltid jobbar, men alltid är ledig på samma gång. Ibland är det jobbigt att man inte har någon vanlig helg. ◊

ALISA BANDELL

{1995}

Alisa Bandell är en mångsysslare i sann nittiotalistanda Handelselev, estet, teaterentusiast och sedan i våras författare då hennes första bok Baka med Bandell utkom. Bakboken är en personlig blandning mellan ett 50-tal recept och tips på vad bakelserna kan avnjutas med i form av pjäser, böcker, musik mm. Texterna, recepten, bilderna, och formgivningen har Alisa skapat helt själv. Hon har även tagit hand om en del marknadsföring för boken själv och inom kort kommer hon att börja blogga för Kungsörnen.

Hur skulle din sidospalt i Solo se ut?

Alisa, 19 år gammal, född och uppvuxen i Danderyd, pluggar på Handelshögskolan i Stockholm och har nyligen utgivit min första kokbok.

Och är det så du presenterar dig på krogen?

Jag skulle gärna vilja säga att jag är författare och det är ju sant, men jag tycker att det låter lite drygt. Det är väl lite ”Du ska inte tro att du är något”-tänk. Men jag säger inte heller att jag går på Handels, det är inte riktigt den bilden jag vill ge av mig själv. Jag identifierar mig som estet, flummigt nog, men det är inte riktigt så att jag säger ”Hej, Alisa, jag är estet”, hehe.

Hur kom det sig att du gjorde en bok?

Det var i och med gymnasiearbetet som det drog igång då jag behövde hitta på ett projekt inom estetik. Jag hade en del idéer, men mat och bakning har alltid varit en stor del av mitt liv, så under sommarlovet 2013 gjorde jag en lista på 200 recept idéer. Det fanns ingen konkret tanke om att det skulle bli en bakbok då. Dessutom var i recepten väldigt spridda och min första tanke var att skapa tre-rätterskombinationer med olika teman. Men med tiden gick det mer och mer åt bakning. Jag känner mig mycket mer kreativ med det.

Så när du inledde tredje gymnasieåret så hade du en tydligare idé?

Jag hade ett dokument med 30 bakverk och jag minns inte om jag bestämt att det skulle bli en bok jag skulle ge ut eller inte, men visst fanns det en plan om att sammanställa allt i en bok.

Sedan började jag med att fota det jag bakade hemma. Jag har aldrig riktigt fastnat för fotografi men min pappa gav mig tre väldigt bra tips: 1. Att det ska vara dagsljus.

2. Fota motsols så att skuggorna blir framåt.

3. De intressanta vinklarna är rakt ovanifrån, rakt från sidan eller ett naturligt perspektiv från där man sitter vid bordet.

Det första jag fotade var en Key Lime Pie som även finns med i boken.

Hade du recepten klara innan?

Nej, jag skrev recepten först efteråt. Jag skrev på post it-lapparna under bakningens gång, vilket gjorde att efterarbetet blev ganska tungt dock. Sedan började jag formge i InDesign och lärde mig via otaliga Youtube-tutorials.

Älskar Youtube! Hade du ett tydligt koncept när du fotade och formgav?

Typ inte. Jag skapade bara på ett sådant sätt som jag tyckte var snyggt personligen.

I januari 2014 lämnade jag in de då 100 sidorna till min lärare. Men jag kände verkligen att boken var så bra och att det verkligen kunde bli något. Så då bestämde jag mig för att skicka in den till olika förlag och försöka få den utgiven.

Hur gick du till väga då?

Jag började undersöka hur förlagen ville att man skulle skicka in sitt manuskript. Jag gick även till en bokhandel och kollade i en massa bak och matlagningsböcker vilka utgivarna var.

När det var dags att skicka in manuskriptet var jag väldigt tacksam för att min skola gav mig tillgång till en massa papper. Annars hade jag gått i personlig konkurs. Vissa förlag ville ha pdf-version, ett på CD, andra ville ha A3papper med dubbelsidiga färgupplagor.

Jag fick svar från ett förlag inom en vecka som ville ses på ett möte. Efter halva mötets gång sa dem att de ville ge ut boken. Jag blev såklart helt sjukt glad men dem sa att de skulle återkomma med ett kontrakt men att det kunde ta ett tag. De återkom efter 1-2 månader och under den tiden hade jag fått svar från andra förlag. Ett av de andra var väldigt positiva och känslan från dem var väldigt bra. Det första förlaget var inte så nöjda med bokens titel ”Baka med Bandell” och ville ändra en del andra saker. Till slut valde jag det nya förlaget som var Massolit och jag är jättenöjd!

Var är vi nu i tiden?

Vår 2014. Under sommaren gjorde jag klart den helt, fyllde på med några fler recept och under tidig höst gick jag igenom boken med en redaktör. I oktober skickades den slutliga versionen in. Så hela processen från idé till att boken var i bokhandeln var två år. Det känns inte alls som det tagit så lång tid.

Det måste ha varit fantastiskt att få hålla den slutliga boken i dina händer.

Ja, helt otroligt. 144 sidor. Det kändes fantastiskt. Och med den framsida och rubrik jag ville ha.

Det var så coolt att ett förlag trodde på mig och mitt projekt och faktiskt ville publicera det.

Hur har du jobbat med marknadsföringen med boken, var det enbart med förlaget?

De jag har mest kontakt med på Massolit är Ingela, min förläggare och deras PR- och marknadsföringsansvarig. De har fixat allt tidningsinnehåll, alltså när det skrivits om boken eller när det varit reportage om mig.

Men jag är väldigt driven själv också, så jag ordnade t.ex. bokreleasefesten. Då kontaktade jag en massa företag för sponsring och nischade bakföretag för produkter till de bakverk jag ville bjuda på under festen. Det var i samband med ett sådant sponsmöte hos Kungsörnen som jag blev erbjuden att börja blogga för dem också. Så det ska jag börja med inom kort.

Stort!

Verkligen och de har tydligen över 100 000 människor som går in på deras hemsida varje månad, så det känns så himla roligt. Det är en stor motivation till att fortsätta baka och göra det jag tycker är roligt.

Hinner du med allt i din vardag som universitetsstudent?

Vad jag kommer att göra i höst är att ta ett sabbatsår. Jag tänkte jobba lite, blogga och sen resa ett par månader. Jag vill gå på resturanger, caféer och helt enkelt inspireras.

Vad har varit roligast i hela projektet? Du har ju gjort så mycket.

Fotograferandet och själva bakningen har varit väldigt roligt. Konceptet i sig är så intressant.

Alltså färger, komposition, smaker och kombinationer. Därför känner jag även att jag kanske borde ta några skrivarkurser. Det är svårt att ha ett spontant och ”skönt” språk som funkar i alla samanhang, det blir lätt för formellt. Ta Instagram som exempel, att skriva små, snabba texter där har jag haft svårt med.

Har du några tyngre skrivardrömmar?

Ja, det vore så så kul att få skriva något skönlitterärt. Jag har ett drömscenario där jag sitter med min laptop på ett mysigt café, på en ö någonstans. När man skriver en tyngre bok är man enbart beroende av sig själv och något att skriva på.

Har du några andra tankar kring din framtid?

Jag gick teaterprogrammet på Viktor Rydbergs Gymnasium och var under några år helt inne på att bli skådespelerska. Det var så roligt att helt och hållet hänge sig till en karaktär och ett projekt. Men det är lite min stil med allt. När jag ger mig in på något, gör jag det stenhårt.

Nu har jag inte de ambitionerna längre, men jag älskar fortfarande teatern.

Jag vet att jag inte vill vara någon mellanchef och jobba på ett tråkigt kontor i framtiden, men jag kan inte säga något mer konkret än så. Jag är intresserad av mycket.

Var passar Handels in i det hela?

På Handels så får man lära sig så mycket om så mycket. Speciellt om man vill driva företag såklart och det är verkligen intressant. Sen är jag ganska öppen med att jag går där för att jag vet att det är ett smart drag. Det är en skön känsla att veta att jag kommer att ha Handels på CVt. Jag funderar på att gå t.ex. Konstfack efteråt, men det är det som är roligt med Handels, min utbildning går att kombinera med det mesta.

Och det har alltid varit givet att studera vidare?

Ja, det har varit en självklarhet. Idag förväntas man minst ha en kandidatexamen om man ska söka jobb på något företag och helst en Master.

Vad gör du på fritiden?

Bakning är min hobby och det är väldigt lugnande. Vet jag att jag ska fota resultatet så skapar det en press som inte alls är lika njutbar.

När jag vill ta det lugnt så vill jag vara själv och läsa…eller sova. Mellan seminarier, läxor och jobb så finns det inte så mycket tid kvar åt att bara njuta av vardagen eller vadsomhelst.

Det är anledningen till att jag tar ett sabbatsår också. Jag kommer ha tid för att andas ut, träffa vänner spontant, läsa en bok och inspireras.

Just nu är jag inte så skolmotiverad. Mina tankar flyter alltid över till roliga recept, fotografi eller någon rolig idé när jag försöker vara fokuserad under seminarier.

Universitetstiden ska vara givande och rolig, jag kommer hellre tillbaka om ett år med nya krafttag.

När du åker på dina resor med fokus på mat kommer du att bli tokinspirerad, men vad gör du nu, i vardagen, för att finna inspiration?

Både för bakning/matlagning och andra saker.

Instagram är fantastiskt. Jag följer en massa roliga och fina konton, tre favoriter är: @Ditsen @Georgeats @Hanna_hurbrasomhelst.

Sedan är Linda Lomelino och Roy Fares mina stora idoler inom bakning. Dock kan Instagram vara kontraproduktivt. Allt och alla är perfekta och det är lätt att man blir självkritisk.

Hur hanterar du självkritik och press?

Jag känner mest press från mig själv, men jag hanterar den nog ganska bra. Mitt problem är att jag t.ex. tar en bild som jag tycker är helt fantastisk, vilket i sin tur gör att jag tittar på den hela tiden och med tiden tröttnar jag och tycker att den är jätteful eller tråkig. Men jag har ett gott självförtroende och mitt motto är ”Vill man så kan man”. Det tror jag stenhårt på och jag hoppas på att själv vara ett bevis på att det stämmer. Man ska göra det man älskar, speciellt när man är ung, då det är ens fritid det handlar om. Man behöver inte alltid ha konkreta idéer men bara att utveckla ett intresse kan vara en start. Man borde göra det man tycker är kul helt enkelt, det är då man lyckas. ◊ Foto: Nicolina Landqvist Winkfield & bokomslagsbild av Alisa Bandell

Tack till: Nicolina Landqvist Winkfield Stiftelsen Av Egen Kraft

Jan Ljungberg Alla medverkande

¨

www.ljungmagazine.com www.facebook.com/ljungmag ljungmag@gmail.com