Korsväg 4 2018 by Torgny Lindén

K Korsväg 4 | 2018

Barn och utsatthet Ingen ser mig, ingen vet att jag finns | Sarah Britz 23 Våld i nära relationer | Carina Eliasson 26 Tintin blev en moralisk kompass | Vera-Linn Lannängen 40 Inte tala om utan tala med barn | Björn Edvardsson 46

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Bara ett litet ord

nför gudstjänster med många medverkande har jag hört; det kan inte bli fel det kan bara bli annorlunda. Jag tycker det är ett bra förhållningssätt, bara vi vill väl och gör vårt bästa kan det inte bli fel. Men ibland kan det faktiskt bli fel. Jag har ett barndomsminne som etsat sig fast. Det var i 2:an och jag sitter med en skrivbok framför mig. Vi hade rättstavning eller skrivövning. Ordet jag minns är ”dörr”. Hur svårt kan det vara att skriva dörr?! Läraren kommer förbi och pekar på ordet dörr och säger att det är fel och så går hon vidare. Jag suddar och skriver om. Hon kommer förbi igen och upprepar att jag gjort fel. Jag suddar och skriver om. Jag minns inte hur många gånger, men jag minns hur jag suddade och skrev om flera gånger. Suddade så att pappret skrynklades. Till slut var lektionen slut och jag räddades av ringklockan. Räddades så till vida att jag inte fick höra flera gånger att jag hade gjort fel, men inte så att jag fick veta vad som var rätt. Sedermera uppdagades att jag var ordblind, dyslektiker som det numera heter. Med den vetskapen kan jag gissa att jag kanske missat prickarna ö, gjort fel på dubbelteckningen eller vänt på d och skrivit b. Jag lärde mig att det går att stava fel på det lilla ordet dörr, men jag lärde mig inte vad som var rätt. Jag fick bara veta att jag gjorde fel. Den händelsen har påverkat mig att vara uppmuntrande och stödjande med barn, att inte säga att de gjort fel. Kanske säga: vad bra du gjort, så här kan man också göra! Temat för Korsväg är barn och utsatthet, inte utsatthet i generell bemärkelse utan just när det handlar om barn. Att stava fel är inte att vara utsatt, men att bara få höra att jag har gjort fel kan vara en form av utsatthet. Det är smärtsamt att tänka att det finns så många fler och värre sätt som barn är utsatta på.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kristine Ålöv Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Bildbank: Getty Images Omslagsbild: Alison De Mars

Korsväg 3 | 2018

innehåll

Tema | Barn och utsatthet

64.

13. 04. 08. 13. 19. 23. 26. 30. 35. 36. 39. 40. 44. 46. 50. 52. 54. 58. 64. 70. 74. 82. 84.

Ledare: Se Barnet! Den första boken: Inte bara snälla berättelser Barn i Bibeln Möt mig nu som den jag är Krönika: Ingen ser mig, ingen vet att jag finns Våld i nära relationer Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin Barnens Asylrättscentrum: Behovet lär aldrig sina Att se ett barns signaler Alla barn har rätt till ett hem utan våld Tintin blev en moralisk kompass Krönika: En mörk eller ljus berättelse om nätet Inte tala om utan tala med barnen Fakta; Barnkonventionen och Oh My God! Det som är stort är mer värt än det som är litet Kyrkan med det stora hjärtat Barnsäkrad kyrka Himmelrik: Här får barnen plats och får ta plats Svenska kyrkans julkampanj: flickors rättigheter Bibelstudium: Spelade de tre vise männen hockey? Vänligen, Sören: Vad kan vi lära av barnen? PS: Rädsla är motsatsen till tillit

70. I årets julkampanj lyfter Svenska kyrkan de orättvisor och övergrepp som en flicka drabbas av bara för att hon är flicka. Läs om Charity som kämpar mot könsstympning av flickor och för jämställdhet, mänskliga rättigheter och utveckling.

Korsväg 3 | 2018

Ledare | + Susanne Rappmann

Se barnet!

östen 2015 spreds bilden av Alan Kurdis livlösa kropp på sandstranden i Turkiet runt om i Europa. Den väckte känslor av sorg, vanmakt och vrede. Den fick ledare och människor att handla. Nu och då tränger bilderna av utmärglade barn från världens krigshärdar igenom nyhetsbruset. Deras tomma blickar gör mig på en gång rasande och maktlös – de påminner mig om det jag vet. Världen är grymt orättvis. Ingen enda av oss har valt i vilken tid och på vilken plats vi blev födda, inte heller av vilka föräldrar. Barnet jag ser framför mig kunde lika gärna varit jag själv, eller mitt eget barn. Men utsatthet och orättvisor finns inte bara långt borta, utan alldeles nära – kanske till och med i grannlägenheten. Det finns allt för många vuxna och barn som kan berätta om övergrepp och som undrar varför ingen ser? Ser barnet som dröjer sig kvar när alla andra går hem efter träningen eller som står ensamt på skolgården. Det här numret vill utmana oss att se det utsatta barnet. Det är närgånget och utmanar, men det vill också visa på hopp.

Korsväg 3 | 2018

För det finns hopp också mitt i det som är allra svårast. Ett exempel var händelserna i Falkenberg tidigare denna höst. Plötsligt fylldes medierna av bilden på 12-åriga Dante som försvunnit hemifrån en sen eftermiddag. 3 000 (!) människor visade sig vara villiga att söka efter honom, dessvärre fann man honom drunknad i Ätran. Någon sammanfattade det ungefär så här: Ett barn gick vilse, men en hel stad gick rätt. För bland fladdrande ljus och nallar kunde människor berätta om att något hänt i staden de senaste dagarna. Medkänslan och kärleken fick människor att inte bara känna utan också att handla. Att tillsammans söka, men också att sörja och trösta när den tiden kom. Den förnuftiga säger att ja, ja – men alla andra som försvinner, vem bryr sig om dem? Och varför vänder vi bort blicken från barnen som spolas upp på medelhavets stränder också denna höst? Jag är svaret skyldig, men jag vägrar att inte känna den värme som sprids när människor sluter sig samman och hjälper varandra. De handlingar som utförs i kärlek och som gör skillnad i stort som smått.

Foto: Helena Goldon /Ikon

Om ett par veckor är det jul. I centrum finns ett barn, lika utsatt som alla andra nyfödda. Totalt utlämnad åt andras vård och omsorg, att någon ser, lyfter upp och ger mat. Jesusbarnet föds i ett stall. Det är varmt men också mycket enkelt. Inte undra på att de vise männen gick vilse. För vem skulle kunna tro att Guds Son finns just där? De trodde de visste var Guds Son skulle födas, i kungens palats såklart. Berättelsen om de vise männen utmanar alla som tror sig veta var Gud finns. Vi som med självklarhet känner

oss trygga i våra ombonade och vackra kyrkor. Med varsam hand tror jag att Gud själv för oss ut på okända vägar. Försynt påpekar att vi nog gått fel och ber oss öppna ögonen för barnet som står framför oss eller finns inom oss. Det utsatta barnet. Han lyfter upp det och säger: Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig! + Susanne Rappman

Korsväg 3 | 2018

”

VUXNA ÄR OCKSÅ BARN FAST DE BLIVIT STORA, STORA ÄR DE UTANPÅ MEN INNE ÄR DE SMÅ Ur Vuxna är också barn Vinyl album 1978, text Leif Kristiansson.

Foto: Frank C. Müller

”En gråmulen höstdag i lekparken. Jag var fem år, klädd i mörkgrå regnkappa och stövlar /…/ Ylva, en av dagmammorna i parken, ropade att vi skulle dela upp oss i två grupper, en för flickor och en för pojkar. ’Men jag då? Var ska jag stå?’ ville jag ropa, men hejdade mig. /…/ när en stor hand bryskt grep tag om min handled /…/ Det var Ylva. /…/ Hon puttade in mig bland pojkarna och fnös. ’Här ska du stå, förstår du väl?’ ” Ur Bögtjejen av Aleksa Lundberg

Korsväg 3 | 2018

”Vi gråter för Damaskus, vi gråter för alGhouta, vi gråter för Deir Ezzour, vi gråter för Aleppo. Vi gråter för våra gator, för Tjuvarnas marknad, vi gråter för hammamerna, vi gråter för lagertvålen, vi gråter för fruktträdgårdarna. /…/ Vi gråter för spillrorna av vår identitet, vi gråter för vårt språk, vi gråter för våra döda, vi gråter för våra mödrar, våra fäder, våra syskon. Vi gråter för det förflutna, vi gråter för nuet, vi gråter för framtiden.” Ur Selamlik av Khaled Alesmael

Illustration och text av Jan Stenmark

”Jag minns det med viss tydlighet Vi var kvinnor och barn Ingen frågade oss om vi ville stanna kvar Jag minns en ond tanke som återkom: Att det hade kunnat bli rätt bra Om de andra tog ihjäl varann borta i stan” Ur Kvinnor och barn av Frida Hyvönen

Gråtande barn av G. Bragolin, (Foto: Karolina Kristensson / Nordiska muséet) ”Gråtande barn med stora tunga tårar trillande ner för kinderna /…/ de är dekorativa bildbarn som gråter en dekorativ sköngråt /…/ Att verkliga barn i den här världen har åtskilligt att gråta för är inte lika säljande /…/ plakatbarnen har befriats från varje störande ljud, varje störande orsak, varje störande liv. De har tömts på sig själva för att fungera som /…/ objekt för vuxna känslor och frustrationer” Ur Barnagråt för miljoner av Märta Holkers, artikel i Konstperspektiv 3*1981

”Och det hände vid den tiden: till Kung Davids Betlehem Josef och Maria rider, men där finns ej rum för dem /…/ Han som skapar universum, som satt lagarna för allt, delar med en åsna husrum, tar ett hjälplöst barns gestalt, vilar i en modersfamn. Jesus Kristus är hans namn.” Ur Den Svenska Psalmboken 129

Korsväg 3 | 2018

Gamla tiders biblar var rikt illustrerade för att förstärka och förklara bibeltexten. Nya tiders barnbiblar har också använt bilden. På bordet finns seriebiblar, en datorbibel och en pekbibel för riktigt små barn.

Korsväg 3 | 2018

Den första boken Inte bara snälla berättelser För många är barnbibeln mer bibel än Bibeln. Med en upplaga på över miljonen har storsäljarna lästs av mängder av barn. Glättiga, moralistiska och ibland direkt lögnaktiga berättar de en delvis annan historia än Bibeln, visade Sören Dalevi i sin doktorsavhandling innan han blev biskop i Karlstads stift. Nu gör han och illustratören Marcus-Gunnar Pettersson en egen barnbibel.

bokhyllan finns Nordeuropas förmodligen största samling av biblar för barn. Illustratören Marcus-Gunnar Pettersson väljer förtjust bland flera hundra tyska, holländska, danska och svenska böcker som bygger på berättelserna i Bibeln. Rikligt illustrerade är en underdrift. Några är rena seriealbum. På danska finns Barnens datorbibel med spel och sånger. Och där en liten pekbok utan text. Sören Dalevi, biskop i Karlstads stift, var fram till 2016 universitetslektor i religionsvetenskap vid Karlstads universitet och disputerade på avhandlingen ”Gud som haver barnen kär?” om just barnbiblar. Vid bokhyllan i Biskopsgården i Karlstad blir han lite undervisande. – Den första kom till Sverige år 1600. Det var en översättning av Martin Luthers bibel från 1529. Den innehåller 50 berättelser med

50 illustrationer som jag tycker är jätteläckra. De är inte bara läckra. De var också en fullkomlig pedagogisk revolution. Medan själva texten i skapelseberättelsen var mycket kort, berättade bilden resten om Adam och Eva och äpplet och ormen. – På omslaget står det ”för barn och enkla människor”. De som inte kunde läsa kunde förstå bilden. Sen dess har det bara fortsatt. – Det gavs ut 226 barnbiblar på tyska under 50 år. I Sverige har ingen gett sig på att räkna men vi pratar om hundratals, säger Sören Dalevi. Både han och Marcus-Gunnar Pettersson läste den största klassikern av dem alla när de var små, Barnens bibel av nederländske folkskolläraren Anne de Vries. Hans (Anne de Vries är en man) bok gavs ut 1948. På svenska kom den 1961 i översättning av Britt G. Hallqvist. Korsväg 3 | 2018

– Det var den första bok jag läste när jag var liten, säger Sören Dalevi. När han var pappaledig 1999 plockade han upp sin Barnens bibel och läste för sonen. – Jag läste om Kain och Abel och blev helt paff. Den hade jag tyckt jättemycket om som barn. Men nu hade jag studerat texten i original och det här var inte ens samma berättelse! Bibeltexten i Första Moseboken är extremt kortfattad. På sexton verser i fjärde kapitlet får vi veta att Adam och Eva får två söner, att båda offrar till Gud, att Gud uppskattar lillebror Abels offer, men inte Kains. Storebror blir arg och slår ihjäl sin lillebror men blir påkommen av Gud som driver bort honom från åkerjorden. En hemsk historia, svår att berätta för barn, särskilt som vi aldrig får veta varför Gud tycker om den ene och inte den andre. – Gud hamnar i en lite problematisk sits, är det kanske han som är ansvarig för att Kain dödar Abel?

Det betyder att ingen hade rätt att slå ihjäl honom. – Men det kunde man inte härbärgera i Barnens bibel. Istället tar man bort skyddstecknet och ersätter det med de här orden från Gud till Kain: ”Jag vill inte veta av dig. Och hur långt bort du än går, ska du inte känna dig lugn någonstans.” Kain blir den onde karaktären. Som häxan som ska brinna i Hans och Greta eller vilken skurk som helst i en Disneyfilm. – Man ser det i bilden också, behöver inte ens tala om vem som är ond och vem som är god. Trots att ingenting sådant finns i bibeltexten berättar Barnens bibel allt fromt Abel tänkte, tyckte och sa när han offrade och hur Gud reagerade på det. Och hur slarvigt och tvehågset Kain offrade. – Det här är den svarta pedagogiken i ett nötskal, säger Sören Dalevi. Som forskare var han på bibelkonferens i Tyskland, placerades lite motvilligt i Anne de Vries-montern. – Så kommer en jättearg kvinna rakt fram till mig och frågar: Är det du som gett ut den där boken? Han nekar, förklarar att han forskar på

Bibeln är mer komplicerad än så, ofta dramatiska historier om våldsam död.

I bibeltexten blir Kain förlåten. – Det som händer på slutet är att Gud sätter skyddstecken på Kain.

Korsväg 3 | 2018

den och kvinnan, som idag arbetar som präst, berättade om alla känslor av att inte duga som hon haft under uppväxten, om terapin och insikten att just denna bok varit en bidragande orsak. – Om du är from och gör så gott du kan och ändå inte mår bra, så innebär det i den bokens universum att du är Kain, att du är en olydig människa. Skyddstecknet hade kanske hjälpt henne. – Ingen ska kunna ge sig på Kain, han är ju förlåten.

och gjort den till något annat. – Och det är ju barnbibelns version som majoriteten kommer ihåg, säger Marcus-Gunnar Pettersson. – Javisst! Många tror att det här är Bibelns version av Kain och Abel. Den har blivit en sån klassiker att den är bibeltexten, inte Bibeln. Budskapet är enkelt. Är du lydig blir du lycklig, är du olydig blir du olycklig. Bibeln är mer komplicerad än så, ofta dramatiska historier om våldsam död. – Nyare barnbiblar väljer bort dem, vill bara ha snälla berättelser. Om du tar den här, Bibel för barn, så finns inte Kain och Abel, inget Abrahams offer av Isak. Man har bara med de hemska texter man måste ha, som Jesu korsfästelse. Så ska inte deras barnbibel bli. – Jag tror att hemska berättelser är enklare för barn att hantera i en komplex verklighet. Jag ser det som livstolkande berättelser, som Abrahams offer av Isak. Hur känner man igen sig i det? – Vilket barn idag känner inte igen sig i att bli offrad på karriärens altare? Vilken storebror har inte velat döda sin lillebror? Det är

Det är ju barnbibelns version som majoriteten kommer ihåg

När Sören Dalevi forskade om barnbiblar fick han ofta frågan om han inte skulle skriva sin egen. Med biskopstjänsten kom ännu en förväntan. Den nytillträdde skulle skriva ett herdabrev, en sorts programförklaring om sin syn på teologi. I ett mejl från en prästkollega fick han förslaget att hans herdabrev skulle bli just en barnbibel. – Sen malde den där idén. Varför inte? Jag har forskat på det här, läst hebreiska, grekiska och sett alla fällor man kan gå i. När jag nu kan läsa källmaterialet kan jag i alla fall veta att den tolkning jag gör är rimlig. Men Barnens bibels tolkning av Kain och Abel är inte rimlig. De har faktiskt förvanskat bibeltexten

Korsväg 3 | 2018

tabukänslor, inget man får säga. Men de finns. De här berättelserna är ett sätt att hantera livet, säger Sören Dalevi. Men ska det inte vara lite enkelt och tillrättalagt för barn? – Jag håller verkligen inte med! Det som fascinerade mig när jag var barn var det jag inte förstod. När saker är tillrättalagda för att man ska förstå så glömmer man en viktig aspekt, att leva är att ta reda på saker. Och det tycker jag ofta saknas i barnkulturen. Man ska inte fylla i alla luckor hela tiden, säger MarcusGunnar Pettersson. – Jag håller med dig till hundra procent. Man ska ta barnet på allvar och se det som en människa. Barn är mycket mer intelligenta än vi tror, säger Sören Dalevi. Vår tid behöver motsägelsefulla, existentiella historier. Inte mesigheter för barn som alltid är goda. – Vi brottas alla med oss själva. Ingen av oss är genomgod, säger Sören Dalevi.

Texterna finns redan. I somras skrev han ett utkast med ett trettiotal berättelser till sin barnbibel, ungefär hälften från gamla testamentet och hälften från nya. – Det kan bli fler, det kan bli färre. Det viktiga är att du ska få den stora berättelsen med dig. Boken börjar med Jesu födelse. Sen återberättas gamla testamentet så som Jesus måste ha hört historierna och avslutas med uppståndelsen och uppstigandet till himlen. Här och var vävs centrala böner och psalmer in. Nu ska Marcus-Gunnar Pettersson illustrera den nya tidens bibel för barn som får ett omfång på 150-200 sidor när den kommer från trycket 2020. Han drar fram några småsolkiga pappersark på bordet. – Jag klarar inte av vita ark, det är så kravfyllt. Därför häller jag alltid en kaffefläck på papperet innan jag börjar, säger MarcusGunnar Pettersson. Text och foto: Börge Nilsson/Textra

Korsväg 3 | 2018

Barn i Bibeln I bibeltexterna är barn både förebilder och varnande exempel

tt börja läsa hebreiska blev en fantastisk upplevelse, det kändes som att hitta hem. Det var som en fjällvandring, man tar steg efter steg för att sen nå ännu en bergstopp och ett nytt landskap breder ut sig! Mikael Larsson är forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet i Uppsala. Hans områden handlar om makt, identitet, kön, sexualitet och ålder i relation till Bibelns texter, dess tolkningshistoria och bruk i samtidskulturen med inriktning mot Gamla testamentet/ Hebreiska bibeln. Mikael har särskilt intresserat sig för bibeltexternas betydelse för det västerländska kulturarvet och bibeltolkning som arena för maktkamp. Korsväg träffar Mikael på grund av hans nuvarande projekt om betydelsen av barn och familjespråk, framför allt i profetlitteraturen, samt vad ett ”barnperspektiv” kan innebära i bibelvetenskapen. Det är en brokig bakgrund som lett fram till denna forskning och det är nog inte heller alla som skulle skriva under på att läsa hebreiska är som en fjällvandring. Mikael kommer från Västerbotten, där han växte upp med Bibeln som självklart närvarande. Dessutom bodde han två år i Kongo-Kinshasa, där hans föräldrar var missionärer från Svenska Baptistsamfundet. – Så Bibeln har alltid varit viktig för mig. När jag jobbade några år inom vården, bland annat på Beckomberga mentalsjukhus, så började jag läsa teologi. – Sen blev jag biten och när jag började

med hebreiska kände jag att jag hade hittat hem! Hebreiskan gav en aha-känslan, jag tyckte många översättningar var torftiga. Alla översättningar är ju en tolkning, så när jag fick lära mig grundspråket, fick jag se hur otroligt många möjligheter som fanns. Poesin, skönheten och alla ordlekar som försvinner när Bibeln översätts till svenska. – Att inse att det inte finns en grundtext, utan att det finns ett myller av texttraditioner, det var en insikt som gjorde det ännu mer hisnande för mig. Inte alls att det blev svårare att tro, utan nästan tvärtom. När allt blev mer komplext, bidrog det också till att komma väldigt nära. Mikael forskar kring frågor om makt, våld och kön, men också Bibeln i samtiden. Bibelns texter används både av förtryckarregimer och befrielsekämpar och den dubbelheten vill Mikael visa och att vi måste erkänna den. – Även i ett sekulariserat samhälle så fortsätter Bibelns texter att göra avtryck, menar Mikael. På forskningsenheten på kyrkokansliet arbetar vi nu med en antologi om samhällsteologi, om teologin i det offentliga rummet, som vi planerar till nästa höst. Vi talar inte bara om ett sekulariserat, utan också ett postsekulariserat samhälle där religionen nu syns tydligare i storpolitiken. Inte bara genom islam utan även i kristendomen. Inte bara amerikanska presidenter och politiker utan också i Europa, med till exempel abortfrågan som börjar diskuteras igen, även i svensk debatt, som man kanske inte hade trott. Mikaels forskning kring barn i Bibeln har Korsväg 3 | 2018

Missionärssonen och forskaren Mikael Larsson har i sin forskning särskilt intresserat sig för bibeltexternas betydelse för det västerländska kulturarvet och bibeltolkning som arena för maktkamp. Att Bibelns texter används både av förtryckarregimer och befrielsekämpar och den dubbelheten vill Mikael visa.

Korsväg 3 | 2018

bland annat sin grund i den bok han skrev 2012 tillsammans med Hanna Stenström – Ett myller av liv. I förordet står det: ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.” Med de orden beskriver Kyrkoordningen Svenska kyrkan som ett sammanhang där barn står i centrum såväl teologiskt som praktiskt. Arbetet med att leva upp till utfästelsen är en daglig utmaning för alla som är engagerade i kyrkans liv. Då, 2012, listade Mikael och Hanna ett antal exempel på hur barn framställs, hur vissa motiv återkommer och hur andra står i spänning till varandra. Här nedan några exempel och några utdrag ur boken:

BARNET SOM VÄLSIGNELSE OCH GÅVA I skapelseberättelsen är det tydligt att barnet är en god gåva från Gud. Det första budet till människan är att vara fruktsam och denna fruktsamhet knyts tidigt till makt. Några barns ankomst är särskilt viktiga och förses med bebådelse- och födelseberättelser. Isak och Ismael, Jakob och Esau är alla löftesbarn som ska bli stamfäder, tillkomna efter en lång tid av ofruktsamhet. I Nya testamentet står Jesu födelseberättelse i en klass för sig, skildrad i två olika versioner. Hos Matteus framställs Jesus framför allt som en Messiasgestalt. Denne Abrahams son är del av det judiska folket och hans uppdrag tolkas i ljuset av de judiska skrifterna. Lukas väver samman Jesu födelse med Johannes Döparens födelse och visar på så sätt hur deras öden hör ihop från början. Jesus själv agerar inte, förutom genom att växa. Några spår i bibeltexterna leder i delvis motsatt riktning. I Gamla testamentets

vishetslitteratur ifrågasätter Predikaren det mesta, inklusive det goda med ett långt liv och många barn. I den nytestamentliga brevlitteraturen hittar vi också argument för celibat och mot familjebildning.

BARNET SOM VÄXER UPP Barndomsskildringar har vi inte mycket av i de bibliska texterna. Det är framför allt i Första Moseboken som vi får inblick i relationerna mellan syskon. Konflikterna är många, både mellan bröder och systrar, och det är här som de mer komplexa barnporträtten mejslas fram: Isak och Ismael, Jakob och Esau, Josef och hans bröder. Från evangelierna har vi egentligen bara en scen med den unge Jesus, när Lukas låter tolvåringen lämna sina föräldrar för att samtala med de skriftlärda i templet. Poängen är snarare att Jesus inte var något vanligt barn. Flickor i Gamla testamentet träder framför allt fram när de förbereder sig för äktenskap. I det skedet möter vi Rebecka, Lea, Rakel, Aksa och Ester. Av dessa är det Rebecka som har den bredaste handlingsrepertoaren. Hon är initiativrik, försigkommen och talför. Det nytestamentliga materialet är tunnare i detta avseende. Närmast kommer kanske Herodias dotter, som med sin dans skaffar Johannes Döparens huvud på ett fat åt sin mor. Gemensamt för berättelserna om Ester och Herodias dotter är att en vårdnadshavare använder flickans sexualitet i politiska syften.

BARNET SOM FÖREBILD Berättelsen om när Jesus välsignar barnen finns hos alla tre synoptikerna. Sannolikt är Markus version av händelsen mest bekant eftersom den läses i dopgudstjänsten i Svenska kyrkan. Jesus gör där inte bara det Korsväg 3 | 2018

som fromma män och religiösa lärare brukade göra – att ta emot och välsigna de barn som bärs fram till honom. Han gör även barnet till en förebild när han säger till de vuxna att den som inte tar emot Guds rike som ett barn aldrig kommer in dit. I Gamla testamentet är det framför allt två namngivna barn som lyfts fram som förebilder: Samuel och David. Som vuxna blir de nyckelfigurer i skildringen av monarkins etablering i Israel, men redan som barn ger de prov på egenskaper som landets ledarskap saknar.

BARNET SOM NEGATIVT EXEMPEL Exemplen på konkreta barn som gör direkt onda saker är mycket få i Bibelns texter. I Första Moseboken och Domarboken ingår pojkar i en pöbel som hotar andra barns liv, men där är barn så att säga del av ett ont (manligt) kollektiv. I Andra Kungaboken blir pojkarna i Betel kollektivt bestraffade när de kallar profeten Elisha för ”flintskalle”. Berättaren ger ingen förklaring till pojkarnas död, men

Korsväg 3 | 2018

hånet mot gudsmannen kan ha uppfattats som ett hån mot Gud själv. Däremot finns det många exempel i både Gamla och Nya testamentet där barn fungerar som exempel på andlig omognad. Mest kända är kanske Paulus ord från Kärlekens lov i Första Korinthierbrevet om att ”lägga bort det barnsliga” och i början av detta brev betecknar han mottagarna som ”spädbarn i Kristus”. I båda fallen används barnaskap metaforiskt om en fas i den troendes liv som man bör växa ifrån.

BARNET SOM BEHÖVER FOSTRAN Från barnet som negativt exempel till barnet som behöver fostran är steget inte långt. ”Den man älskar agar man.” Det ordspråket hittar vi inte i Bibeln även om många tror det. Däremot betonas betydelsen av fostran starkt i Ordspråksboken. Framför allt handlar det om att lyssna till föräldrarnas undervisning och förmaningar och att följa vishetens väg. Att fostra barn är här en fråga om liv och död. Till Ordspråksbokens fostran hör dock

Krig är annars den vanligaste typen av utsatthet för barn i de berättande texterna.

även fysisk bestraffning och om man ska spekulera i vilket bibliskt motiv som haft störst inverkan på barns vardagsliv genom historien torde detta ligga bra till. En viktig komponent i frågan är att fostran har med hela folkets väl och ve att göra. Ett barns olydnad sätter i detta sammanhang hela förbundet i gungning. Det motiverar också de oerhört stränga straffen för förseelser mot föräldrar i såväl Förbundsboken (2 Mos) som i Femte Moseboken. Att slå eller förbanna sin mor eller far är belagt med dödsstraff. Principen att olydnad är ett hot mot hela folket manifesteras i Femte Moseboken genom lagen om den vanartige sonen. Om en son är ”trotsig och upprorisk” mot sina föräldrar även efter att de fostrat honom, ska de överlämna honom till stadens äldste för att stenas och för att man på så sätt ska utrota ”det onda” i landet. Nya testamentets hustavlor stipulerar regler för hur de olika medlemmarna i ett hushåll ska relatera till varandra.

BARNET I UTSATTA SITUATIONER Liksom den ouppfostringsbara sonen i lagexemplet ovan förekommer många barn i Gamla testamentets berättande texter i synnerligen utsatta situationer. För flickors del har utsattheten oftast med sexualitet att göra och de framstår då som brickor i männens politiska spel. Texterna ger exempel på masskidnappning, gruppvåldtäkt och incest, på fälten och i hemmet, individuellt och i grupp. Våldtäkten mot kungadottern Tamar skildras exempelvis med extrem detaljrikedom och är en del av intrigerna kring tronföljden efter David. Lagstiftningen i Förbundsboken gör det tydligt att fadern äger dotterns sexualitet, sexuellt umgänge med en ung flicka räknas där som ett brott mot faderns egendom.

Några barn utsätts för dödshot från sina fäder. Ismael skickas ut i öknen för att dö, men räddas av en ängel. Isaks bindande framställs i Första Moseboken som en prövning av Abrahams tro och han välsignas rikligt av Jahve för att han inte håller tillbaka sin ende son. Isak är bokstavligen beredd att samarbeta till döds med sin far och han är ett av få barn som momentant får färga berättandet med sitt perspektiv. Texten har haft ett enormt genomslag i tolkningshistorien, i såväl judisk, kristen som muslimsk tradition. Krig är annars den vanligaste typen av utsatthet för barn i de berättande texterna. Vi möter också några berättelser om utsatta barn i Nya testamentet. Herodes massaker på pojkar under två års ålder i Matteusevangeliet kan till exempel uppfattas som en pendang till faraos dödsorder i Andra Moseboken. I båda fallen handlar det om härskare som dödar barn för att säkra sin egen makt, på kort eller längre sikt. Få nytestamentliga texter talar dock direkt om barns utsatthet.

BARNET SOM RÄTTIGHETSBÄRARE OCH MOTTAGARE AV LÖFTESORDEN Gamla testamentets lagar är framför allt riktade till den vuxne, israelitiska mannen. Men det finns en utsatt grupp som tillskrivs särskilda rättigheter: de faderlösa (tillsammans med änkor och främlingar). Andra Mosebok stipulerar dödsstraff för den som kränker denna grupp barn. Lagen motiveras med israeliternas egna erfarenheter av förtryck i Egypten och skiljer ut sig genom att Gud själv framställs som den som ska verkställa straffet. Ett brott mot den faderlöse kan här förstås som ett brott mot Gud. – Boken Ett myller av liv undersökte barns ställning i de bibliska texterna, berättar Korsväg 3 | 2018

Mikael. När vi gjorde översikten var tanken att vi skulle komma hitta fler bilder av barnet än det utsatta och välsignade barnet. Har man bara de bilderna finns risken att man bara ser barnen som offer eller som något idealiserat, ouppnåeligt. – Nu kan jag konstatera att det finns ganska lite forskning om barn inom teologin. Forskningen finns framförallt inom den mer praktiska teologin om hur man undervisar barn. – I projektet gör jag en serie artiklar. Dels fallstudier, framförallt om Jesaja där jag vill se hur metaforerna fungerar. Dels teoriutveckling, om vad ett barnperspektiv kan betyda. Det finns en del forskning, tack vare feminismen, kring Gud som far och mor, som till exempel den ammande modern. Däremot finns det mindre forskning kring folket som barn. – Jag vill undersöka betydelsen av djurfreden - pojken som vallar de vilda djuren och spädbarnet som leker med huggormen och så vill jag fundera över barnets roll i skildringar av utopier. – Jag vill också försöka jobba med teoriutveckling - vad menas med ett barnperspektiv? Svenska kyrkan ska göra barnkonsekvensanalys - och då kan detta bli betydelsefullt. Men vad kommer denna forskning leda till? Vilka kommer få glädje av dem? – Jag hoppas att förlängningen av detta blir att forskare möter praktiker. Att man kan skapa ett forum där vi kan diskutera resultaten konkret. Flera av våra nuvarande biskopar menar att det är viktigt att värna barnets perspektiv och då tänker jag att den grund jag kan lägga kan vara till nytta. – Jag har redan gjort en kurs kring detta med titeln från ”Från Moses till lilla My – barn i kristen tradition och samtida livsåskådningar” Det var ett konkret sätt att förmedla

Korsväg 3 | 2018

forskning vidare. På den kursen deltog naturligtvis präster, men också läkare, psykologer, pedagoger, socialarbetare, sjuksköterskor, skolledare. Boken: Ett Myller av liv har en slutkommentar: ”Avslutningsvis kan jag konstatera att resan genom Gamla och Nya testamentet på spaning efter barn knappast är entydig. De bibliska barnen leker, skriker och bråkar. De behandlas väldigt olika om de är pojkar eller flickor, israeliter eller födda någon annanstans. De räknas som en gåva från Gud och de utgör en ekonomisk resurs för fadern. Vissa barn är med och förändrar historien, medan andra barn får betala priset för föräldrarnas misstag. Några barn framställs som förebilder i tro, medan andra lyfts fram som varnande exempel. Många presenteras endimensionellt, vissa mer komplext. I förkunnelsen får de bära både hopp och dom. De har nästan inga rättigheter, men de allra mest skyddslösa har Gud som försvarsadvokat. Ofta befinner de sig i utsatta situationer, fast sällan blir de hjälpta. De är en del av Israels folk och mottagare av storstilade löften, men i vardagen är lydnad en fråga om liv och död. I Gamla testamentet identifieras Guds utvalda folk som ett slavbarn i exil. I Nya testamentet blir Messiasbarnet den son som Gud fört ut ur Egypten.” – Kort sagt, mångfalden är stor! Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronson

Möt mig nu som den jag är Internetberoende. Filterbubblor. Digital demens. Obegränsad skärmtid. Självskador. Oroväckande beskrivningar av ungas vardag gör sig gärna påminda i nyhetsrubrikerna. Men är detta verkligen en riktig bild av verkligheten? Göteborgs stifts konferensdag om barns och ungas utsatthet reder ut begrepp som nätmobbing, näthat, nätkärlek, ungas psykiska ohälsa och om hur vuxna kan se, upptäcka och stötta unga.

Korsväg 3 | 2018

Den vuxnes viktigaste uppgift blir att inte vända bort blicken

olk näthatar inte för att de är ouppfostrade, säger Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och dagens första talare. Hon förklarar att näthat snarare grundar sig i att vi inte accepterar det som är annorlunda. Om du inte har problem med min religion eller mitt könsuttryck eftersom du accepterar olikheter, så kommer du inte heller att ha behov av att uttrycka ditt hat mot mig om jag är annorlunda. – Näthatet minskar om toleransen ökar, menar Elza. Precis som med andra beteenden är våra vanor på internet inte främst orsakat av mediet internet i sig, utan av bakomliggande värderingar och ideal. För Elza Dunkels är det viktigt att nyansera bilden av ungas internetanvändning. – Det finns inget som heter ”internetberoende” eller ”digital demens” säger hon och berättar om de moralpaniker som uppstår varje gång ett nytt medium introduceras. För hundra år sedan påstod man att tågåkande kunde få hjärnan att börja koka för att våra hjärnor inte är gjorda för hastighet. Idag säger vi att våra hjärnor inte är gjorda för internet. Det gäller alltså att inse att vi just nu upplever en vetenskapligt ogrundad panik kring internet, som liknar de som uppstår vid varje paradigmskifte. Därför är det avgörande att även prata om nätkärleken och internets positiva möjligheter. Elza menar att nätanvändningen inte skulle öka så mycket som den gör om inte nätkärleken vore större än näthatet. De flestas erfarenhet är att internet ger mer än det tar, säger hon. Och det är innehållet snarare än mängden tid ett barn tillbringar framför en skärm, som avgör om internetanvändandet blir

Korsväg 3 | 2018

värdefullt eller destruktivt. Men ofta är barnet ensamt i sin upplevelse av internet, och saknar någon som det kan dela sin virtuella verklighet med. Den vuxnes viktigaste uppgift blir att inte vända bort blicken, utan att istället ge sig in i leken och skaffa ett hum om vad som händer. Det betyder inte att vuxna behöver förstå precis alla funktioner på Snapchat, men de behöver vara nyfikna och ha med sig sin vuxenhet in i situationen. Elza Dunkels beskriver vuxenhet som erfarenhet. En vuxen har till exempel varit med om att någon bråkar och blir sams – en erfarenhet som är precis lika användbar på nätet som på skolgården. Vuxnas sätt att hjälpa barn på nätet består inte av att förbjuda och stänga ner hemmets wifi, utan av att vara involverade med nyfikenhet. Precis som på vilken annan arena som helst där barn och unga rör sig.

En annan situation där vuxna behöver möta unga på ett medvetet sätt är när unga personer upplever psykisk ohälsa. Dagen fortsätter med Therese Lindgren som är beteendevetare och arbetar med att förbättra vården för unga med självskadebeteende. – Precis som med internet är självskadebeteende något som många vuxna inte vet hur de ska bemöta. Trots att de allra flesta unga berörs av självskadebeteende idag, förklarar Therese. Antingen har man testat själv eller känner någon som gör det. Förekomsten av självskadebeteende har ökat markant sedan millennieskiftet och det drabbar utan urskiljning. Den förhärskande uppfattningen är dock att det nästan uteslutande är unga tjejer som drabbas, men det är en skadlig fördom, menar Therese.

Elza Dunkels har forskat på barn, unga och internetanvänding och menar att det viktigaste vuxna kan göra är att vara nyfikna på barns vardag. Therese Lindgren slår fast att en viktigt uppgift för kyrkan är att vara ställföreträdande hopp för unga med psykisk ohälsa.

Om vi inte tror att pojkar, äldre eller barn kan drabbas blir det svårt att upptäcka beteendet. Och eftersom tonårspojkar sällan vill förknippas med något ”tjejigt” så kan våra fördomar om den drabbade även hindra unga män från att överhuvudtaget våga söka vård. Självskadebeteende har mer att göra med den mellanmänskliga interaktionen än med till exempel depression eller ångest som ofta ackompanjerar beteendet, menar Therese. Det innebär att den som finns nära en person som självskadar i hög grad kan påverka beteendet. Therese Lindgren förklarar hur, genom att visa orsaker till varför en människa väljer att skada sig själv. – Den enkla orsaken, säger Therese, är att det fungerar effektivt. Dels är det ett sätt att reglera eller utlösa känslor. Man får något konkret att fokusera sin ångest på, eller ett sätt att överhuvudtaget känna någonting. Dels är det ett sätt att få bekräftelse. Och vem behöver inte bekräftelse? – Det betyder att de vuxna som finns nära en person som självskadar sannolikt har misslyckats med att se denne ordentligt. Och det skaver ju.

Hon berättar om en tonårstjej som vände sig till sin kurator och fick höra ”Jag ser att du har det jobbigt, men jag tror att du kommer att klara ut det här själv, för du självskadar dig ju i alla fall inte”. Vad tror ni flickan gick hem och gjorde? frågar Therese retoriskt. – Det är det jag menar med att omgivningen kan påverka beteendet åt ena eller andra hållet, säger hon. Och vad har då kyrkan att komma med i mötet med en person som självskadar? – Vara ställföreträdande hopp. Det som behövs är någon som säger att det kommer att gå bra trots att mamma är arg, fastän jag känner skuld och inte orkar hoppas mer. Vi som är kyrkan ska inte behandla utan se människor. Therese citerar två ungdomar från sin bok: ”Att skada sig själv är något Gud gråter över, men inte något han blir arg över” ”Gud och kyrkan har gjort mig hundra gånger mer hel än om jag varit utan det”

Korsväg 3 | 2018

Sara Hammar och Elina Johansson arbetar på föreningen Pelikanen som varje år besöker alla skolor i Stenungsundsområdet för att fånga upp barn som lever i hem med missbruk, våld eller psykisk ohälsa.

Kyrkan kan också erbjuda ett sammanhang där jag blir något annat än bara personen med ärr på armarna, jag kan få en uppgift som till exempel ung ledare vilket ger mig ytterligare en annan identitet. I en verklighet där vårdpersonal och instanser byts ut en gång i veckan kan kyrkan vara en fast plats som låter människor ingå i verksamheten på sina villkor. En trygg närvaro med hopp. Så till sist är det dags för föreningen Pelikanen att berätta om sin verksamhet. De erbjuder stödgrupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa eller missbruk samt för barn till skilda föräldrar. Sara Hammar och Elina Johansson är anställda i Svenska kyrkan och arbetar för Pelikanen. Föreningens lokaler har placerats helt fristående från kyrka, socialtjänst och kommun, för att så många barn som möjligt ska kunna söka sig dit oavsett bakgrund. Pelikanen ser till att besöka alla skolklasser i Stenungsundsområdet varje år. På så sätt kan barnen själva få upp ögonen för organisationen och kanske våga sig dit. Ofta är det skolkuratorn som slussar barnen till dem.

Första gången barnen får träffa organisationen tillsammans med föräldrarna ställer Pelikanens medarbetare frågor om missbruk, ohälsa och våld i hemmet. För barnet kan det vara första gången hen får höra att det går att ställa en sådan fråga överhuvudtaget. Det kan också var första gången barnet får höra föräldern ta hela ansvaret för sitt mående, något som barnet annars lätt tar på sig ansvaret för. Sara säger att det är existentiellt att ha föräldrar som bråkar om ens vårdnad. Man blir tudelad. Om den ena föräldern svartmålar den andra så blir halva barnet svart. Om den andra föräldern gör samma sak så blir hela barnet mörker. Genom stödgruppen får barnet dela de existentiella och de helt vardagliga erfarenheterna med barn i samma situation. De som varit med i stödgrupper säger ofta efteråt att just detta är det viktigaste de är med om. För den som själv vill bedriva verksamhet som stöd till barn är den enklaste vägen att starta i den verksamhet man redan är i genom att sänka trösklarna in och våga möta barnen som de är. Text och foto: Maria Gustafsson

Korsväg 3 | 2018

Krönika | Sarah Britz

”Ingen ser mig, ingen vet att jag finns”

arn är inget gåtfullt folk. De bor inte i ett främmande land. De hemlösa barnen finns mitt bland oss. Jag läser en mängd rapporter och utredningar om hemlöshet. Siffror, siffror och åter siffror. Statistik. Mätfel. Bristande nationella kartläggningar eftersom kommunerna inte mäter på samma sätt. Det är frustrerande. Om vi inte vet hur det ligger till begränsas vår förmåga att göra någonting. I Göteborgs stads senaste kartläggning, från april 2018, skriver de att 663 barn i kommunen lever i akut hemlöshet. De flyttar runt mellan vandrarhem, jour- och akutboenden. Ibland bor de på ställe i bara några månader. Det är barn som Sverige lovat att ta hand om. De är födda här eller kommit hit och fått ett löfte om att stanna. Barnen bor trångt med begränsade möjligheter att leka, göra läxor eller att ta hem sina kompisar. De växer upp i utanförskap. ”Ibland känns det bara som att jag inte hör hemma i denna värld”

I sjutton år har gatutidningen Faktum jobbat för att minska hemlöshet och utanförskap. Vår grundidé är att göra bra journalistik, en bra tidning som försäljarna köper av oss och säljer vidare på gatan. De behåller mellanskillnaden. Det är fattigdomsbekämpning på plats – där varje person som köper Faktum hjälper en medmänniska här och nu. Bra journalistik får man på köpet. Vi ska driva opinion. En av de svåraste frågorna att skildra är barnhemlösheten. För vem orkar ta till sig fler siffror. Men ett barn är mer än en siffra. Och jag vill att alla barn ska räknas. På riktigt. ”Jag flyttade till mina kusiner, det var svårare för skolan var långt borta” Hur ger vi de hemlösa barnen en röst? Jag åkte ut i skolorna och berättade om hur hemlösheten ser ut. I en klass frågade en pojke om han fick skriva om sin kompis. Läraren berättade tyst att pojkens familj hyrt en liten tvåa svart för 30 000 kronor, en lägenhet de snabbt fått lämna, rädda

Korsväg 3 | 2018

för att bli upptäckta och för att det var omöjligt att få fram pengarna. ”Jag bodde två gånger med personer som jag inte känner” 24 000 barn i Sverige som har föräldrar som lever i någon form av hemlöshet.

Korsväg 3 | 2018

I Karlstad finns 146 hemlösa barn. Tusentalet i Malmö liksom i Stockholm. Från att ha betraktats som ett individuellt problem – schablonbilden av den hemlöse mannen på parkbänken – är hemlösheten idag ett strukturellt problem. ”Man får stress och huvudvärk och ont i magen”

Det handlar om fattigdom. Utestängning. Att lägenheterna som finns är för dyra. Att byggandet släpar efter. Att fastighetsägare inte accepterar att hyresgästen får försörjningsstöd, är arbetslös eller har en prick hos kronofogden. Eller att familjen har fler barn än två. Eller för låg lön. För att kunna göra något måste vi känna till problemet. Idag finns inget direktiv från staten till kommunerna att räkna barnen. Eller att se till att de får en permanent bostad. Svensk bostadspolitik grundar sig på att det är individen själv som ska skaffa sig en bostad – om du inte har psykiska problem eller lever i ett missbruk. Då har socialtjänsten ett ansvar. Men soc har för få bostäder. ”Ingen ser mig, ingen vet att jag finns, jag är alltid ensam”

Detta är en politisk fråga. Det är en fråga om hur vi ska bygga, för vem det byggs och att byggnadspolitiken lämnats helt åt marknadskrafterna. Varje kommun som säljer mark till byggbolagen tjänar mer pengar om det byggs bostadsrätter. Är det så här vi vill ha det? Har vi råd att låta dessa barn växa upp i ett utanförskap med färre möjligheter till utbildning och ett socialt sammanhang? Barn är inget gåtfullt folk. De bor inte i ett främmande land. De hemlösa barnen finns mitt bland oss. Barnen som vi lovat att ta hand om, de som har mänskliga rätter – precis som alla andra. Alla barn har rätt till ett hem. Sarah Britz Chefredaktör och ansvarig utgivare gatutidningen Faktum

Den främsta kampen vi måste föra är den mot likgiltigheten och uppgivenheten. För det finns inget enkelt svar på fråga: vad ska vi göra? Vad kan göra?

Citaten är hämtade ur ”Barns berättelser om hemlöshet” publicerade i Faktum kids, oktober 2018. Källor: Rädda barnens rapport ”En plats att kalla hemma” (2017), Socialstyrelsens kartläggning ”Hemlösheten, omfattning och karaktär 2017” Göteborg stads kartläggning ”Hemlösa och utestängda från bostadsmarknaden april 2018”.

Korsväg 3 | 2018

Våld i nära relationer Barnen lär sig snabbt att det är en hemlighet

är pappa slår mamma skadas också barnet som ser på. Den som ska ge trygghet är den som skrämmer. Att växa upp i en sådan familj, som många barn gör, är förödande. Både för barnets fysiska och psykiska hälsa. Det är lika skadligt som om barnet direkt självt skulle blivit utsatt. Carina Eliasson, socionom och familjeterapeut, vet vad hon talar om. Under sju års tid

Korsväg 3 | 2018

var hon ansvarig för barnverksamheten inom en myndighetssamverkan, kallad Utväg Skaraborg. Hon träffade väldigt många barn, som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp, eller som bevittnat våld, ofta mot mamman. – Det var så många barn som sa till mig, att det var värre att se mamma bli slagen, än att bli slagen själv. Rädslan att mamma skulle dö. Oron hur framtiden ska bli, ångest över att

Vi definierar våld, att det inte bara är slag och sparkar, utan också psykiskt våld

inte kunna skydda sin mamma. De flesta barn som växer upp har möjlighet till en trygg anknytning, men de här barnen berövas den. De måste hitta egna strategier för sitt eget liv. Idag är Carina Eliasson chef för Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer, kallat VKV, placerat i centrala Göteborg. Ett kompetenscentrum som startade 2008 med ett uppdrag som var samstämmigt över de politiska blockgränserna. Gruppen, på tolv personer, skulle skapa, samla och sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor, om våld i nära relationer, om hedersrelaterat våld och förtryck, om sexuella övergrepp och om barn som utsätts för våld eller bevittnar våld. Målgruppen är all personal inom hälsa och sjukvård, samt tandvården i Västra Götalandsregionen. Huvuduppdraget är att utbilda personalen, höja kompetensen. Att något behöver göras blev tydligt när IVO, Inspektionen för vård och omsorg, 2014 gav VG-regionen svidande kritik för att personalen inom hälsooch sjukvården inte hade kunskap, rutiner inom området och inte anmälde barn som for illa till socialtjänsten. – Då undersökte vi orsakerna till de bristande anmälningarna inom bland annat regionens BVC-mottagningar och ungdomsmottagningar, berättar Carina. Det viktigaste skälet var att 70 procent av den personal som tillfrågades om varför de inte anmälde till socialtjänsten uppgav att orsaken var att de fått information om att familjerna redan hade kontakt med socialtjänsten. Då nöjde man sig med det. Men socialtjänsten har en omfattande verksamhet, med många olika grenar. Familjen

kanske bara hade ekonomiskt bistånd och socialtjänsten hade kanske bara insyn i deras ekonomiska situation. – Sen fanns det ju även andra orsaker till att man inte anmälde – bristande kunskap om anmälningsplikten, rädsla att den relationen man hade fått till patienten skulle skadas, bristande barnperspektiv, bristande civilkurage. VKV insåg att om hälso- och sjukvårdens personal också anmäler, när man misstänker våld i nära relationer, kan det vara den sista pusselbiten, för att barnet ska få hjälp. En konsekvens av detta är nu att alla mammor som kommer till en barnavårdscentral inom VG-regionen regelmässigt får frågor om våld. När ett barn kommit till världen bokar sjuksköterskan från barnavårdscentralen numera ett hembesök och då kan båda föräldrarna vara hemma. Då pratar sjuksköterskan bland annat om barns rättigheter att leva utan våld och berättar att det kommer att ställas rutinmässiga frågor vid besöket på BVC. Sen kommer mamma på ett enskilt besök, utan syskon och partner, när barnet är ca 6-8 veckor. Då ställs frågor kring depression, något som gjorts under många år. Sen kommer frågorna om våld, om varför det är skadligt för barn att leva i en sådan miljö. – Vi definierar våld, att det inte bara är slag och sparkar, utan också psykiskt våld, att vara kontrollerad, begränsad, förklarar Carina. Vi pratar om gap och skrik, om höga röster, om sexualiserat våld. Vi frågar också om mamma själv bevittnat våld, eller varit utsatt för våld i sin barndom. Där har vi faktiskt fångat upp mammor, som fortfarande kan vara påverkade av händelsen. – Sen får mamman själv kryssa i formuläret, därefter följs frågorna upp med följdfrågor. Korsväg 3 | 2018

Carina Eliasson är chef för Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer. Centrumets uppgift är att utbilda personal inom hälso- och sjukvården samt tandvården hur de ska se och upptäcka tecken på våld i nära relationer och vad anmälningsplikten innebär.

Det är ju självklart också viktigt hur man hanterar informationen. Resultatet av dessa rutinmässiga frågor har visat en förhållandevis hög siffra som svarar ja på någon av frågorna, ca 30 procent. Det betyder att fler än var fjärde mamma uppger någon form av våldsutsatthet i hemmet! Med sitt arbete kan nu VKV visa statistik och ett tydligt resultat av arbetet med personal inom hälsa och sjukvården. Och naturligtvis en ökad möjlighet att stötta, ingripa. Det måste väl vara väldigt viktigt att ta vara på barnets eget perspektiv? Hur detta, som sker i hemmet påverkar dem? Om mamman försvarar mannen som slår, som försöker bortförklara? Som när lögnen blir ett normaltillstånd i familjen? – Ja, det är otroligt viktigt. Det finns en

Korsväg 3 | 2018

sådan ilska hos barnet, inte bara mot pappan, utan också mot mamman. Varför skyddar inte mamma oss? Varför lämnar hon honom inte? Och kvinnorna tror att de skyddar barnen, när de ber barnet gå upp på rummet, när de känner att det latenta våldet håller på att triggas igång. Också efter våldsutbrottet när mamman försöker bortförklara – det var inte så farligt, pappa menade det inte. – Sen när våldet försvunnit, när föräldrarna gått isär, måste man jobba mycket med att försöka återupprätta föräldraauktoriteten hos mamman. Då kanske barnen ändå tvingas till umgänge med pappan. Då är det viktigt att jobba med mamman och förklara att hon ska vara ärlig mot barnet: jag ser att du inte vill till pappa, men det är inte något jag kan bestämma om. Istället säger mamman: det här kommer bli jätteroligt, det kommer gå bra. Så

tror hon att hon skyddar barnet. – I familjen där våldet pågår är det något man inte pratar om, barnen lär sig snabbt att det är en hemlighet. Det blir mycket skuld och skam ju äldre barnet blir och det påverkar barnet Västra Götalandsregionen har kommit långt jämfört med övriga landet vad gäller arbetet mot våld i nära relationer. Ett kompetenscentrum som VKV har man inte på andra ställen, utan man kanske bara har en person som jobbar med frågorna. VG-regionens kraftsamling är både politisk och förvaltningsmässig. I VG-regionen finns också fyra sk Barnahus – i Göteborg, Borås, Skaraborg och Fyrbodal för barn- och ungdomar i åldern 0-18 år som man misstänker har varit utsatta för våld i nära relation, sexuella övergrepp, hedersrelaterat våld och förtryck och sexuell exploatering. Här ska man stärka barnperspektivet och ge den hjälp som behövs genom att berörda myndigheter samverkar. När ett barn blivit utsatt för brott får barnen komma till Barnahuset. Dit kommer sen alla inblandade myndighetspersoner; polis, åklagare, psykologer, socionomer, barnläkare m fl. Där finns förhörsrum, så när barnet förhörs kan alla vuxna lyssna samtidigt tillsammans med målsägandebiträdet. Barnet behöver bara berätta en gång, för en människa. – Barnahus är en fantastisk inrättning, menar Carina. Därifrån kan man sen ha samråd kring det enskilda barnet, allt från det omedelbara skyddet till fortsatt omsorg.

en till två veckor innan brottet begicks. Kanske vuxenpsykiatri eller hos vårdcentralen. Därför är det så viktigt med de rutinmässiga frågorna, så kanske vi har en chans att förebygga! – Vi inom hälso- och sjukvården har också ett ansvar, det är inte bara socialtjänsten som man utgått från tidigare. De sitter i våra väntrum, våldsutövare, våldsutsatta, barn och vuxna. Dem ska vi fånga upp! Carina betonar sammanfattningsvis att det inte är entydigt att det alltid är mannen som står för våldet, även om det är det vanligaste. Om våldet i nära relationer ökar eller minskar är inte helt lätt att avgöra. Att antiaga-lagen kom 1979 har naturligtvis spelat en stor roll. Idag ökar antalet polisanmälningar, men det kan ha fler orsaker. Fler anmälningar kommer kring familjer, som kommit hit från andra kulturer med en helt annan syn på vad som är tillåtet, till exempel. – Jag tror också att vi är öppnare kring de här frågorna, vi har blivit mer benägna att anmäla. Kampanjer som Stopp min kropp och Meetoo spelar stor roll. – Det är en enorm resa vi gjort vad gäller att stärka skyddet för barn mot våld och övergrepp, avslutar Carina. Text: Agnets Riddar Foto: Torgny Lindén

– Vår forskning kring det dödliga våldet kommer vi att lära oss mycket av. Dödsfallsutredningarna visar att de både offer och förövare, har sökt kontakt med hälso- och sjukvården Korsväg 3 | 2018

Tänk om barnkonventionen kunde få samma genomslag som GDPR

tt par månader har hon hunnit göra på nya jobbet, barnombudsmannen Elisabeth Dahlin. Det är en jättebra myndighet, och ett jättestort uppdrag, säger hon. Det stora uppdraget är just nu att hjälpa myndigheter och kommuner att sjösätta barnkonventionen som lag i Svea rike. Och sedan se till att den följs.

Korsväg 3 | 2018

Barnombudsmannen är en förhållandevis liten myndighet, ett 30-tal anställda, inrymda vid Norrmälarstrand i kvarteret där Sveriges mynt en gång tillverkades, ett stenkast från stadshusets välkända profil i Stockholm. I september fick man en ny chef, Rädda Barnens tidigare generalsekreterare Elisabeth Dahlin, som utnämndes till ny BO av regeringen i maj. Den

» Vi ska företräda barnen, särskilt de som har det svårt. 1 januari 2020 får FN:s barnkonvention höjd status i Sverige, från ”konvention” till ”lag”. Vad innebär denna förändring? – När barnkonventionen är en konvention är den ett perspektiv bland många andra att ta hänsyn till. Det finns så många perspektiv att man talar om perspektivtrötthet. Som lag är den inte längre ett perspektiv bland andra, utan den blir ett måste, säger Elisabeth Dahlin. – Men lagen är också ett pedagogiskt verktyg för att tydliggöra barns rättigheter och få genomslag för dem. Titta vilket genomslag GDPR (dataskyddsförordningen) fått över allt, tänk om barnkonventionen kunde få samma genomslag. Vad skulle det innebära både för beslutsfattare och barn?

Och kallar BO till samtal, ja, då måste man infinna sig. I uppdraget ligger också att vara opinionsbildande, något som är ovanligt för en statlig myndighet. – Vi ska företräda barnen, särskilt de som har det svårt. Hon tar vräkningar som exempel – vräkning är något som upplevs mycket traumatiserande för barn; att bli berövad sitt hem utan att man förstår varför. I frågan har BO verkat för en nollvision vad gäller vräkningar av barnfamiljer. Man talar ofta om ”utsatthet” när det gäller barn. Vad lägger du i det begreppet? – Att inte få vara med på lika villkor, att man inte får samma livschanser som andra.

Barnombudsmannens roll i detta är att se till att myndigheter, kommuner, landsting och regioner får kunskap om konventionen, och för det driver man just nu ett ”kunskapslyft” runt om i landet. Man utvecklar också ett särskilt webbverktyg kallat ”Barnrättsresan”, ett metodstöd för förvaltningar som vill utveckla sitt barnrättsarbete. Finns civilsamhället med i er planering, som kyrkor, samfund, idrottsföreningar? – Nej, det ligger inte i vårt uppdrag, men det webbverktyg vi tar fram kan användas av alla också inom civilsamhället, säger Elisabeth Dahlin.

Det är inte bara myndigheterna som får hjälp att hantera och efterleva den nya lagen. Barnen ska få hjälp via en websida kallad ”Mina rättigheter”. – Den vänder sig till barn, även till små barn i åldrarna 2–5 år, barnen måste känna till sina rättigheter, säger Elisabeth Dahlin. När det debatterades om konventionen skulle bli lag eller inte, sa somliga kritiker att man flyttade över politiska bedömningar till jurister, exempelvis vad som är ”barnens bästa”. Ser du någon sådan risk? – Nej. Vi kan se på länder som redan gjort konventionen till lag, som Norge. Det har blivit väldigt lite juridiska hårklyverier. I stället har det stärkt barns rätt att komma till tals i exempelvis vårdnadstvister och skapat förändrade normer för hur man arbetar inom socialtjänsten.

I barnombudsmannens uppgift ligger också att följa upp hur det går och se hur konventionen efterlevs. Någon inspektionsmyndighet är man inte, man har inga sanktioner att ta till mot dem som inte lever upp till lagen. – I stället får vi inbjuda till dialog, kalla dem till samtal.

En annan fråga som debatteras är artikel tio i konventionen, om barns rätt att återförenas Korsväg 3 | 2018

Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin har en ung och entusiastisk stab omkring sig på kansliet. Här i samtal med utredaren Shanti Ingeström (t v) och juristen Rebecka Pomering.

med sin familj, synnerligen aktuellt i debatten om flyktingar, där familjer kan leva splittrade mellan olika länder. – Ja, lagen säger att barn har rätt att återförenas med sina föräldrar, men den säger inte var det ska ske. Barnen har rätt att komma till tals, och det är barnets bästa som ska vara vägledande när man prövar sådana ärenden. Ytterligare en fråga som kan vara känslig är barnens rätt till tro på vilken Gud de vill – och rätt till ingen tro alls (artikel 14), samtidigt som föräldern har ansvar för barnens uppfostran. – Det är frågor som måste prövas i de enskilda fallen, men barnets rätt att välja är grundläggande. Det är en viktig fråga att diskutera ur barnkonventionens perspektiv. Om barnet har frågor är det viktigt att det vet ”vart kan jag vända mig?”. Skolan har då en viktig uppgift. Barnombudsmannen ska årligen följa upp hur konventionen efterföljs och skriva en rapport till regering och riksdag.

Nå, nu är det inte bara barnkonventionens införande som lag som upptar barnombudsmannens stab vid Norrmälarstrand. Varje år ger man ut en rapport som speglar barns villkor i Sverige ur olika aspekter med utgångspunkt i barnkonventionen. Årets rapport heter ”Utanförskap, våld och kärlek till orten” med undertiteln ”Barns röster om att växa upp i utsatta kommuner och förorter”. Rapporten bygger dels på en enkät som barn i årskurserna 5–8 svarat på, dels djupintervjuer med 88 barn i åldrarna 4–18 år, totalt över 900 barn. Barnen finns spridda i hela landet, gemensamt har de att de bor i områden/orter som på något sätt kan identifieras som utsatta ur socioekonomisk synvinkel. Det handlar

Korsväg 3 | 2018

inte enbart om storstädernas förorter, det kan också gälla bruksorter i glesbygd. Inledningsvis konstateras att de flesta barn i Sverige har det mycket bra. Men det finns många röster om utanförskap och otrygghet. De socioekonomiska nyckeltalen talar inte till Sveriges fördel: Sverige är ett av få länder där ojämlikheten i skolan ökar enligt OECD. Och mellan 2010 och 2016 föll Sverige från femte till sextonde plats i UNICEF:s mätning av ekonomisk jämlikhet för barn. Utanförskap är ett nyckelord i rapporten. Barnen berättar att de upplever ett avstånd till övriga samhället, och att de inte inkluderas som övriga barn. Samtliga barn i enkäten svarade nej på frågan om de har samma möjligheter som andra barn i Sverige. De känner också att andra delar av samhället och media målar upp en mycket negativ bild av deras bostadsområde. Barnen accepterar inte omgivningens bild utan skapar egna tolkningar. I sina områden upplever de också närhet och sammanhållning – och en kärlek till orten. Flera barn som vuxit upp i förorter anser att en av fördelarna med att växa upp i en mix av kulturer och religioner innebär, att det finns en stor tolerans för olikheter och skillnader. De tror också att de själva växer upp till att bli mer toleranta. Låga förväntningar är också något återkommande. Skolan och lärarna har inte några förväntningar att barnen ska lära sig något, vuxenvärlden har inte någon tilltro till barnen. Deras upplevelser har stöd av rön skolinspektionen gjort, lärarna slutar utmana eleverna och stimulera deras lust att lära. Barnen upplevelse av att vuxenvärlden har låga förväntningar på dem kan förvåna, då

det i andra sammanhang sägs att många unga känner sig pressade av för stora krav. Hur hänger det ihop? – Jag tror det beror mycket på vilken skola de går i, vilka förväntningar lärarna har. Om barnen inte tror att de ska få jobb när de blir vuxna, vad förmedlar skolan då? Skolan är jätteviktig, och samarbetet skola - familj likaså. – Det handlar inte om etnicitet, det ser likadant ut i gamla bruksorter som i städernas förorter. Vilka livsval har man på sådana platser? Att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter kan upplevas som en självklarhet, ändå upplever barnen att ojämlikheten ökar, konstateras i rapporten. Känner politikerna till detta, eller slår de dövörat till? – Kunskapen finns där, men ofta fastnar man i en diskussion om beräkningsgrunder, i stället borde man se till konsekvenserna, vad det innebär att växa upp i utsatthet och få

sämre livschanser. EU mäter ju också hur den ekonomiska ojämlikheten slår. Man borde försöka hitta smarta lösningar på hur utvecklingen kan dämpas och vändas. Barnet måste sättas i mitten; vad är bäst för just detta barn? – Det är jätteviktigt att vi får ett Sverige där alla får samma livschanser. Det gäller också dem som växer upp i avfolkningsbygd. Man kan göra en lista på vad barn har rätt till, och då gäller det inte prylar, utan hela uppväxtmiljön. Otrygghet och våld är något som barn i utsatta områden tvingas hantera, något som enligt BO:s rapport är oacceptabelt. Barnombudsmannen efterlyser en nationell handlingsplan för att motverka våld mot barn. Låg tilltro till det politiska systemet är också något som är tydligt i rapporten. Samtidigt visar siffror från Ungdomsbarometern att ungdomar är mer intresserade av politik idag än de varit på länge. Hur går det ihop? Korsväg 3 | 2018

– Internet skapar en helt ny typ av engagemang, där tror jag att vi står inför en ny utveckling med olika typer av aktivism. Vill partierna att de unga ska ha tilltro till dem, måste de börja med att lyssna på barnen, upptäcka hur de vill engagera sig och ta vara på den drivkraft de har, säger Elisabeth Dahlin. Barnkonventionen blir lag efter stort tryck från civilsamhället, och det trycket är viktigt också fortsättningsvis för att arbetet med konventionen ska ge ett gott resultat. ”Det andra Sverige” kallar hon det. – Där finns det många genuint intresserade människor som vill förändra, säger hon. Och hon borde ju veta efter tio år som generalsekreterare i Rädda barnen, en av de viktigaste organisationerna i civilsamhället när det gäller barns villkor, både i Sverige och runt om i världen. Text och foto: Lasse Bengtsson

Karin Elisabeth Dahlin Född: 28 mars 1957 på Seskarö utanför Haparanda, föräldrarna var lärare.

Familj: Man (som arbetar för Myrorna), tre vuxna barn och två barnbarn.

Bor: Bromma. Utbildning: Stockholms och Uppsala universitet, magisterexamen vid Hanois universitet i Vietnam, på vietnamesiska. Karriär: Generalsekreterare för Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer 1984–1988. Hon var samtidigt ordförande i ICDA, International Coalition for Development Action i Bryssel och ansvarig för utbildning av unga i mänskliga rättigheter för Europarådet. Har tjänstgjort vid de svenska ambassaderna i Zambia 1991–1995, Brasilien 1995–1997 och Vietnam 1997–2001. Biträdande generaldirektör för Kommerskollegium 2001–2005, ansvarig för frågor om företags samhällsansvar vid Utrikesdepartementet 2005–2008. Generalsekreterare för Rädda Barnen 2008–2018. Hon var också ordförande för Världens Barn samt ledamot i bland annat Radiohjälpen. Hon utsågs i maj 2018 till Barnombudsman.

Korsväg 3 | 2018

Barnens Asylrättscentrum

Behovet lär aldrig sina I

27 år har det funnits en ideell förening, kallad Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, som kostnadsfritt försökt hjälpa människor i asylprocess med juridisk rådgivning. Föreningen ägs av Svenska kyrkan, Stockholms stift, Caritas och Rädda Barnen, som finansierar verksamheten. Föreningen har avtal med olika partners, som UNHCR och stift inom Svenska kyrkan. Göteborgs stift och Karlstads stift har avtal med Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar. På byrån finns också Barnens Asylrättscentrum som fokuserar på barn i asyl – antingen ensamkommande barn, eller barn i familj. Byrån arbetar för att barnens rättigheter ska respekteras i asylprocessen och att barn och ungdomar ska få information om sina rättigheter och få rätt juridisk rådgivning. – Vi jobbar handfast med enskilda ärenden, där vi tror att vi kan göra skillnad, berättar Erik Andersson, som är jurist på Rådgivningsbyrån. Vi åtar oss uppdrag som offentligt biträde och driver även rättsprocesser både nationellt och internationellt. Rådgivningsbyrån ger också föreläsningar i migrationsrättsfrågor, deltar i flyktingdebatten och är med och skapar opinion för en rättssäker asylprocess. – Barn har asylskäl precis som vuxna, förklarar Erik, men barn kan inte själv söka asyl. Kommer ett barn ensam till Sverige får en god man bekräfta barnets asylansökan. För att komma i kontakt med Rådgivningsbyrån finns en rådgivningstelefon och en mailadress. Många ärenden kommer också via Migrationsverket som förordnar juristerna på byrån att bli offentliga biträden.

– Men vi tackar inte ja till alla uppdrag, berättar Erik, då skulle all vår tid gå till det. Vi vill också publicera strategiska dokument och använda vår specifika kompetens till att informera andra, ordna seminarier, skriva artiklar. Det kanske vanligaste ärendet för byrån är när ett barn fått avslag i alla instanser. Då är det ofta någon vuxen som de fått hjälp av tidigare, någon från skolan, från kyrkan eller en god man som hör av sig till byrån. Då undersöker byrån om det finns någon grund för att ansöka om verkställighetshinder, eller om det går att ta ärendet till något internationellt forum, t ex Europadomstolen. – Vi hjälper bara till när vi tror att vi kan uträtta något. Det är ledsamt i det enskilda fallet, när vi säger nej till att åta oss ärendet. Men vi får inte hjälpa någon när vi ser att det inte går, det är slöseri med vår tid. – Vi måste också fundera noggrant på om vi ska försöka föra ett ärende till Europadomstolen. Om man förlorar kan det sen bli praxis och försvåra för andra. Så vi måste verkligen göra en strategisk bedömning, även om ett fall är extra ömmande. Erik Andersson har arbetat med migrationsrätt i fyra-fem år och specifikt med barn i några år. Han har dessutom arbetat ideellt som flyktingsamordnare för Amnesty sen 2009. – Det är ett fantastiskt givande jobb, konstaterar Erik, även om jag får höra mycket svårt, om många tragiska människoöden. Det är otroligt meningsfullt. Det känns också fint att arbeta i en ideell förening vars existens möjliggörs av bidrag från medmänskliga organisationer. Text: Agneta Riddar Korsväg 3 | 2018

Att se ett barns signaler Att se hela familjen, att se samspelet mellan barnet, syskonen och föräldrarna är ofta nyckeln till att förstå. Och nyckeln till att hjälpa ett barn som mår dåligt att må bättre.

et börjar redan i väntrummet hos familjeenheten på BUP, Barn och Ungdomspsykiatrin. Alla hälsar på varandra, syftet är att omgående arbeta på en förtroendefull relation. Men barnet kanske sitter och spelar sitt spel på telefonen. – Eftersom jag vill att barnet ska vara med, så istället för att börja med vuxenprat, så tittar jag ned på telefonen och kommenterar spelet. Vad är det där för gubbar? Vet du vad spelet heter? Hur gör man? Margareta Ackerfeldt har arbetat på BUP i fyrtio år, den mesta av den tiden med familjebehandling. Hon, och hennes kolleger på familjeenheten, har lärt sig mycket om att se ett barns signaler, istället för att fokusera på barnets symptom. Signaler i samspelet med andra. – Signaler som kan berätta om det som fungerar men också om det som ”skaver”. Vi försöker förstå dessa signaler utifrån de olika sammanhang där barnet finns, till exempel i familjen, på skolan, med kompisar. Så tillbaka till väntrummet. Istället för att kommentera att barnet är för litet för att spela visar Margareta ett genuint intresse för barnet och spelet. – Vi gör många olika samspelsaktiviteter, berättar Margareta. Hinderbana i korridoren,

Korsväg 3 | 2018

vi bygger med klossar i lekrummet, har ordlekar med frågor om familjen, barnet får beskriva sina känslor med hjälp av djurbilder, får rita en familjekarta, rita sitt hus, göra en livslinje. Vi dricker alltid kaffe tillsammans med allt det trevliga småpratet som hör till. Ibland är vi många; mamma, pappa, syskon, mor och farföräldrar, ibland färre. Men alltid med barnet i relation till andra. Mitt inne i Uddevalla ligger lokalerna, med det passande namnet Spelmannen. En tegelbyggnad vid en återvändsgata, med berg och skog som närmsta granne. Isolerat, skyddat för insyn, men ändå centralt. Barnen kommer från BUP:s öppenvård. Det kan vara barn som är rädda och ängsliga. Barn som är oerhört arga, ofta beskrivs det som att barn får stora utbrott flera gånger om dagen. Barn som har svårt visa och hantera olika känslor, barn som av olika skäl inte går i skolan, barn som endast pratar hemma och inte i skolan eller med kompisar, barn som har svårt att äta och föräldrar som vill ha hjälp med att förstå ”vad det handlar om” samt få verktyg till att hjälpa sitt barn. – Här finns också ett späd- och småbarnsteam, berättar Margaret. De träffar familjer som har barn mellan 0-4 år. Då kan det exempelvis handla om barn som föds för tidigt,

Margareta Ackerfeldt har arbetat på BUP, Barn och Ungdomspsykiatrin, i fyrtio år. Istället för att fokusera på barnets symptom tittar hon mer på barnets signaler i samspelet med andra, till exempel när barnet är i familjen, på skolan och med kompisar, genom att till exempel bygga med klossar eller göra en hinderbana i korridoren.

om mammor med förlossningsdepression, barn med mat och sömnbekymmer eller andra svårigheter. Idén bakom lekandet, aktiviteterna, småpratandet, fikastunderna är att alla ska bli bekväma, inte minst barnen. – Första gången familjen kommer hit frågar vi föräldrarna; vad har ni sagt om att ni ska komma hit? Vi behöver få en idé om barnets föreställning om vad som ska hända, förklarar Margareta. Många, många barn tänker att det är för att jag inte duger. – Därför frågar vi inte barnet om vad barnet tror, för då hamnar barnet i en redovisningsroll. Vi vill inte att barnet högt ska tvingas säga att det är för att jag är dum, eller för att jag blir så arg, eller för att jag inte går i skolan. – Sen försöker vi på olika, väldigt lekfulla sätt få barnet att berätta om sig och sitt och

sin roll i familjen. Och i leken ser vi samspelet, vi ser mycket av barnets behov av hjälp och stöd, vi ser vad föräldrarna gör. I och med allt vi ser kan vi också benämna det. Eftersom vi sett och benämnt det kan vi sen också göra mer utifrån ett mer målinriktat sätt. Så det som till synes är på skoj är det väldigt mycket allvar i. Dagens synsätt och arbetssätt har inte varit detsamma över tid. När Margareta började för fyrtio år sedan var inte alls familjerna i fokus som nu. Då jobbade man med barnet som kunde skrivas in och kanske var inlagt på sjukhuset en termin, innan de skrevs ut. – Men i slutet 70-talet kom familjeterapin till Sverige och i början på 80-talet började vi jobba så här i Uddevalla med ett mer systemiskt tänkesätt. Vi förstod att man inte bara kunde behandla barnet enskilt, barnet Korsväg 3 | 2018

behövde sitt sammanhang. Förändringen mot att ”skriva in” hela familjer var en förändring som tog många år. – I början tyckte jag att föräldrarna var i vägen, minns Margareta med ett leende. Jag hade ju lärt mig vad jag kunde säga till barnet och det kändes väldigt obekvämt när föräldrarna stod bakom axeln. Så småningom förstod jag ju att jag skulle försöka knyta ihop föräldrar och barn. Det blev väldigt tydligt när vi fick gå familjeterapiutbildningen. I början på 90-talet delades BUP upp i en akut/utredningsavdelning och en familjeavdelning. Margareta valde familjeenheten och arbetsgruppen flyttade till Spelmannen. Under årens lopp har organisationen förändrats med olika politiska beslut, ändrade administrativa rutiner, ändrade ekonomiska ramar. Men uppdraget har hela tiden varit detsamma; familjen med ett barn med barnpsykiatriska symptom. För ett antal år sedan bestämdes att några vårdcentraler skulle få ett förstärkt uppdrag gällande vissa psykiatriska diagnoser, till exempel depression och en del ångesttillstånd och BUP de mer komplexa ärendena. – Vi är bra på det vi gör, konstaterar Margareta. Men idag är vår verksamhet unik inom barnpsykiatrin i Sverige, eftersom det inte finns så många familjeverksamheter kvar. – Min personliga tolkning är att denna utveckling beror på det mer medicinska och individualiserade samhället vi har idag. Men Margareta värnar om det mer systemiska tänkandet familjeenheten arbetar efter, att arbeta med barnet i sin familj. Så tillbaka till lekrummet och familjen. Behandlarna har haft ett planeringssamtal där föräldrarna i stora drag berättat om vad som bekymrar dem, hur familjen ser ut och vad de hoppas de skall kunna få hjälp med.

Korsväg 3 | 2018

– Familjerna vi träffar brottas ofta med många olika problem och att få sitt livspussel att gå ihop. De kanske har flyttat sju gånger de senaste åren, de kanske inte har några pengar, barnens mormor kanske precis har dött. Sådant kan ta sig uttryck i olika symptom och reaktioner såväl hos barnen som de vuxna. Man kan även ha en egen sårbarhet som gör det svårare att hantera allt ”man måste” kunna hantera i livet och i vårt samhälle. – Om så många påfrestningar drabbar samma familj under en kortare period är det inte konstigt om barnet får symptom. Då kanske både föräldrar och vårdcentral tänker att barnet har en diagnos, till exempel adhd och vi får frågan. När vi då träffar familjen och gör fördjupningen blir behoven tydligare. Vi kan säga att vi kan fortsätta med en behandling eller att barnet behöver utredas ytterligare för barnpsykiatrisk behandling. I fyrtio år har du arbetat och nu har du börjat pensionera dig två dagar i veckan. När du ser tillbaka på detta långa yrkesliv, inom samma verksamhetsområde, men ändå med olika placeringar och i olika roller, har du gjort nytta? – Ja, absolut! Visserligen beror det på hur och vem som mäter nyttan, men jag tänker att de flesta vi träffar känner sig hjälpta på många vis och barnen blir avlastade ”rollen som symptombärare”. Utifrån grundtanken att ”vi läker i relation till andra” är det med familjen vi behöver arbeta. – Men idag verkar tyvärr utvecklingen vara på väg bort från detta. Att man inte längre ska jobba med barnet i sitt sammanhang. Då blir jag bekymrad över vart samhället är på väg. Text: Agneta Riddar Foto: PeO NIlsson

Alla barn har rätt till ett hem utan våld Film and Tell – Se Barnen Ett av tio barn har upplevt våld inom familjen. Det är minst 150 000 svenska barn. Forskning visar att det kan vara minst lika skadligt för ett barn att uppleva våld mot en nära anhörig som att själv bli direkt utsatt. Ändå ses inte barn idag som juridiska brottsoffer och har inte målsägandestatus. Det vill Film and Tells projekt Se Barnen ändra på. Myrra Franzén jurist och projektledare för Se Barnen. Vid en workshop för kyrkans förskolepersonal i höstas tog hon upp frågorna: Vad är våld? Vilka olika typer av våld finns? Vad kan vi tänka på? Vad kan vi göra? Och vilka lagar finns som skyddar barnen? frågade hon. • Se Barnen är ett projekt som Film and Tell driver tillsammans med en bred allians av samhällsaktörer. Bland aktörerna finns Ersta Diakoni, Sofia Församling, Stockholms Domkyrkoförsamling, Karlstads pastorat och många fler.

• Se Barnens mål är att synliggöra barnen och förändra deras idag mycket utsatta situation genom att arbeta för stöd och behandling och aktivt påverka lagstiftningen. • Se Barnen använder sig av filmens kraft för skapa förståelse och väcka debatt i en komplex samhällsfråga målsägande status för den som bevittnar våld. Besök sebarnen.org för att läsa mer.

Se och läs… Filmer: ”My Life My Lesson” och ”Say Something” finns på UR Play. Böcker: ” Meningen med våld” och ” Medkänslans pris” av Per Isdal 2017. Hemsida: www.jagvillveta.se/forskola Kontakt: myrra.franzen@filmandtell.com Korsväg 3 | 2018

Tintin blev en moralisk kompass Det här numret av Korsväg handlar om barns utsatthet. Kan ett barn vara utsatt av religion? Korsväg träffade Vera-Linn Lanängen, som vuxit upp inom Jehovas Vittne.

Korsväg 3 | 2018

ur gammal var du när du upptäckte att din familj var annorlunda än andra? – Egentligen skedde inte det förrän jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder. Att jag uteblev från skolavslutningar i kyrkan, var ingen stor sak vare sig för mig eller mina kompisar. Det betyder inte att min tro inte var ifrågasatt. Jag hade en nära vän som brydde sig om mig och som alltid ställde raka frågor. Han kunde ifrågasätta min tro, men samtidigt respektera den. Jehovas Vittnen hävdade att det fanns svar på allting, därför var det jobbigt när han ställde frågor som: ”Om Gud kan allt, kan han då göra en sten som är så tung att han inte kan lyfta den?”. När började du själv ifrågasätta ditt sammanhang? – Första gången jag minns att jag ifrågasatte någonting överhuvudtaget var när en av de äldste i församlingen offentligt kritiserade

den rockmusik jag lyssnade på. Jag insåg då att han inte ens hade lyssnat på den själv, men han hotade ändå med att det kunde sluta illa för sådana som lyssnade på rock. Det tyckte jag var intellektuellt oärligt och det sa jag hemma, men mina föräldrar ville inte att jag ifrågasatte en äldste. Jag var nog bara 14 då. Jag började tänka att om han har fel i detta, kanske han har fel när det gäller annat också. Vad hände när du flyttade hemifrån? – Jag bytte stad och Jehovas Vittnen är väldigt duktiga på att fånga upp de som flyttar, så man genast kommer in i en ny församling. Men jag mådde riktigt dåligt och funderade på att ta livet av mig. Jag gick till en psykolog, men var noga med att inte berätta om mina religiösa grubblerier. Varför då? – Som Vittne lär man sig att allt ifrågasättande är från Satan. Om jag hade fått ett råd ifrån psykologen som ifrågasatte tron, skulle Korsväg 3 | 2018

han vara sänd av Satan och om han hade bekräftat min tro, skulle jag inte blivit hjälpt. Det var ju religionen som gjorde att jag mådde dåligt. Så jag höll tyst om det som egentligen var problemet. Jag kunde inte heller prata med någon från mitt samfund. Inom Jehovas Vittnen fick vi lära oss tidigt att inte lyssna på människor som ifrågasätter tron. Särskilt noga är det att inte prata med avfällingar. De kunde så ett frö av tvivel i dig. Man får inte ens prata med sina familjemedlemmar om de är avhoppare. Min pappa till exempel får inte ha kontakt med mig idag, eftersom jag kan vara farlig för honom. Hur gjorde du då för att lämna Jehovas Vittnen? – Jag började googla. På nätet kunde jag läsa om att jag var med i en sekt. Det hade jag inte förstått, för ingen hade sagt det till mig. Det var väldigt jobbigt. Jag fick fysiska traumasymptom och jag drömde mardrömmar om demoner. Jag minns en gång när jag bad till Gud att få lov att tvivla, bara för en kort period. Att han inte skulle skicka Harmagedon just idag, för då skulle jag med säkerhet hamna just där. Det var som att leva under dödshot. Jag insåg att jag stod inför ett val; antingen försöka lära mig att leva med en lögn, som var min tro, eller lämna tron och Vittnena och erkänna att allting hittills i mitt liv varit en lögn. Kunde vuxenvärlden gjort mer för dig?

Korsväg 3 | 2018

– Absolut. Ingen lärare och ingen närstående vågade ifrågasätta det jag fick med mig hemifrån eftersom det var föräldrarnas religion. Förmodligen var de rädda för att ta konflikten med mina föräldrar. Rädslan ledde till apati. Men de kunde åtminstone lyssnat mer på mig, sett mig som den jag var. Det hade betytt mycket. Det verkar som att din brytning med Jehovas Vittnen var till stora delar ditt eget arbete, utan utomståendes hjälp. Varifrån fick du den inre kompass, som gjorde det möjligt? – Dels var skolan viktig, där jag hade kompisar som inte var Vittnen. Om jag hade gått i en så kallat religiös friskola, driven av Jehovas Vittnen, då hade jag aldrig stött på andra tankar. Men sedan fick jag också en del ifrån Tintin. ??? – Tintin var ofarlig att läsa hemma. Men Tintin har en magkänsla för vad som är rätt och ett enastående civilkurage, där han alltid ställer upp för de svaga. Det blev en moralisk kompass för mig. När de äldste sa någonting som inte stämde med Tintin blev det problem. Underbara Tintin! Har allting varit dåligt med din uppväxt hos Jehovas Vittnen, eller kan du se tillbaka på något som är bra? – Det finns absolut sådant som är bra. I mitt tidigare arbete på Hjälpkällan (se faktaruta), där jag hjälpte människor att lämna sekter, bad jag dem tänka efter vad som varit bra. Det är väldigt jobbigt annars att se att hela livet varit tillspillo. För min del fick jag en syn på människor som jag är glad över idag. Förutom

Hjälpkällan Behöver du råd och stöd om slutna religiösa samfund, se www.hjalpkallan.se Hjälpkällan är en religiöst och politiskt obunden verksamhet som erbjuder stöd och information till personer som varit, är, inte längre vill vara, eller funderar på att bli medlemmar i ett slutet religiöst samfund – det vi vanligtvis kallar för en sekt. Gemensamt för oss som arbetar i föreningen är att vi alla har erfarenheter från någon sluten organisation.

de äldste, så fanns det ingen hierarki i församlingen. Oavsett om du var rik eller fattig, invandrare eller svensk, så behandlades alla lika. Det fanns ingen social status och det har jag med mig därifrån. Jag fick också lära mig att vara orädd för att prata med främlingar och att föreläsa. Det har jag också nytta av idag. Du planerar att skriva en masteruppsats om Barnkonventionen. Jag antar att din bakgrund spelar stor roll i valet av ämne? – Ja, jag är intresserad av just barnets rätt att ”tro på vilken gud de vill, eller ingen alls”, som det står i Barnkonventionen. Jag är kritisk mot religiösa friskolor. Inte för att jag tänker att religion i sig är något negativt, men faran med religionsmissbruk är så stor. Det är på samma sätt med alla typer av ideologier, även politiska. Att bara växa upp med en sorts ideologi runtomkring dig kan inte vara bra för någon. Varken för den troende, som inte får möjlighet med samtal med andra trosuppfattningar, eller den icke-troende, som inte får möta religion. Ingen ifrågasätts i sin uppfattning och barnet får ingen chans att bilda sig en egen uppfattning om världen. Idag kallar vi det för ”filterbubblor”, när man inte nås av andra åsikter än de egna. Jag är rädd att de religiösa friskolorna är som filterbubblor. Men får jag då kontra med hur dåligt Barnkonventionen stämmer med Europakonventionen? Den är ju svensk lag. Där står det: ”staten ska respektera föräldrarnas rätt att

tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” – Det är riktigt att våra två principer står i konflikt med varandra och det är inte bra. Det märks ju också i debatten att det blivit rörigt. För det beror på vems perspektiv man tar. Europakonventionen kom till efter andra världskriget, då man formulerade sig utifrån att Hitler just hade dödat flera miljoner judar. Idag har vi mer fokus på barnens rättigheter än religiösa gruppers rättigheter och det tycker jag är det riktiga. Tack för ett mycket intressant samtal. Finns det någonting du vill skicka med till Korsvägs läsare? – Ja, varför engagerar sig Svenska kyrkan så lite i frågan om bra och dålig religion? För mig verkar det som att det finns en rädsla från Svenska kyrkan att peka ut avarterna, eftersom man själv är rädd för kritik. En trovärdig kyrka, som bygger på öppenhet, tillit och demokrati, skulle i stället aktivt kritisera den religionsutövning som är dålig för mänskligheten och särskilt för barnen. Om ni inte vågar göra det kommer folk misstänka att ni själva inte har rent mjöl i påsen.

Text: Per Starke Foto: Alison De Mars

Korsväg 3 | 2018

Krönika | Elza Dunkels

En mörk eller ljus berättelse om nätet

mitt arbete som internetforskare har jag funderat mycket på hur vi pratar om unga och nätet. Jag tycker mig se att vi ofta betraktar ungas nätanvändning från en vuxens synvinkel. Det leder ibland till att det analoga tilldelas ett högre värde än det digitala och att ungas livsvillkor ses som främmande och kanske även skrämmande. Det här sättet att betrakta samtiden har format en sorts berättelse, en gemensam bild som avspeglas i debatter och fikarum såväl som i professionella sammanhang. Det kan vara svårt att säga emot en berättelse som har fått fäste men jag tror också att det är möjligt att förändra en sådan berättelse. Så hur ser berättelsen om unga och nätet ut? Vid första anblick är den pessimistisk och dystopisk. Den innehåller nästan uteslutande skrämmande och tragiska element. Ord som algoritmer, likes och dopamin har fått mörka, hotfulla undertoner, trots att de egentligen är rätt neutrala, beskrivande begrepp. Unga framställs som utsatta, i behov av vuxnas skydd, ofta i form av övervakning och begränsningar. Berättelsen är också motsägelsefull eftersom den samtidigt framställer

Korsväg 3 | 2018

unga som potentiella förövare. Unga kränker, konsumerar våldspornografi och använder sociala medier så mycket att de blir sjuka. Berättelsen om flickor och nätet är ofta den mörkaste; de skriver självutlämnande texter om hur de mår och tar ytliga selfies med sexuella undertoner. De måste skyddas mot förövare på nätet men också mot sig själva, ofta i form av övervakning och begränsningar. Så ser min bild av den gemensamma berättelsen ut, men det är inte den bild jag får från den forskning som finns om unga och nätet. Där ser jag istället att de flesta unga, precis som vuxna, har fler positiva än negativa erfarenheter på nätet. Nackdelarna finns utan tvekan men de är inte närvarande i vardagen i den utsträckning som avspeglas i den gemensamma berättelsen. I intervjuer med unga kan jag läsa om fantastiska strategier mot nätets baksidor men också att de flesta unga har fått identifiera riskerna och utveckla motmedlen på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Vuxna lyser med sin frånvaro. Och kanske är det just frånvaron som gjort att inte alla vuxna känner till den osjälviska

och hjälpsamma kultur som frodas, där unga ger varandra tips, samlar in pengar, stöttar, peppar och gillar. En kultur där den som utsatts för kränkningar kan larma eller bara söka stöd. En kultur där kunskap och källkritik står högt i kurs och där den som har kunskap gärna delar med sig, inte för att få något tillbaka utan bara för att sprida vetande. Kanske är det vuxenfrånvaron som gjort att det fortfarande finns de som talar förminskande och nedlåtande om genrer som unboxing av leksaker, kroppspositiva instagramkonton och selfies? Gemensamma berättelser är ofta starka och kan vara svåra att stå emot. Men om berättelsen är felaktig, om den förvränger det vi håller för sant, om den skadar det vi håller kärt? Då måste det gå att ändra på den och börja berätta alternativa berättelser. En annan berättelse om unga och nätet skulle kunna vara den om unga som arbetar med sin identitet och sina relationer genom att producera och ta del av innehåll på nätet. Den skulle kunna handla om hur jakten på likes bara är ännu ett uttryck för den mycket mänskliga önskan att passa in. Då

kunde vi prata om bekräftelse inte som ett hot, utan som ett grundläggande behov och att den som inte får det uppfyllt av sina närmaste kanske söker andra sätt att få det. I den berättelsen skulle vi fråga oss hur vi ska kunna ändra på samhället snarare än på de unga. Vi skulle kunna titta på en selfie och se den obrutna linje som går från Vincent van Gogh och Helen Schjerfbeck och vi skulle kunna läsa in samma experimenterande med existentiella frågor i en selfie som i den etablerade konstnärens självporträtt. Och vi skulle inte betrakta unga med den rädda blick som söker efter fel. Vi skulle se på unga med den välvilliga blick som vågar möta deras och vi skulle nyfiket undra hur det känns att vara ung idag. I denna andra berättelse skulle vi inte söka enkla lösningar på komplexa problem bara för att slippa tänka på dem. Vi skulle våga rannsaka oss själva och fråga oss vad vi kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Jag tror att den berättelsen är möjlig. Vi måste bara bli fler som berättar den. Elza Dunkels Docent i pedagogiskt arbete

Korsväg 3 | 2018

Inte tala om utan tala med barnen Barnet har en särställning i kristen tro. Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, sa Jesus och tog dem i famnen. Ett konkret sätt att ”ta barnen i famnen” är att låta dem komma till tals, att lyssna på dem och låta deras tankar och funderingar påverka också beslut som fattas i Svenska kyrkan. Sedan 2013 ska barnkonsekvensanalys göras på Svenska kyrkans samtliga tre nivåer.

Kyrkoordningen står det att det i kyrkorådets beredning ska ingå en analys av vilka konsekvenser ett beslut får för barn. Och det står vidare att kyrkorådet, stiftsstyrelsen och kyrkostyrelsen ska verka för barnets bästa och göra barnkonsekvensanalyser inför beslut. Björn Edvardsson arbetar som konsulent för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift och utbildar bland annat i Barnkonsekvensanalys. Men han utbildar inte församlingarna i hur de ska göra sina barnkonsekvensanalyser, han utbildar barn och unga i hur de kan tänka när de blir tillfrågade om vad de tycker inför församlingens beslut. – Svenska Kyrkans Unga har tagit fram ett material som hjälper barn och unga att vara

Korsväg 3 | 2018

förberedda när de blir tillfrågade av vuxenkyrkan, berättar Björn. Vi vill skapa reellt inflytande på vuxenkyrkans beslut och vi vill att barn och ungas rättigheter ska tas tillvara. Då behöver vi stötta dem att vara beredda när de får frågor. Det är inte heller barn och unga som ska göra analysen. Det ska de som fattar besluten göra. Men de ska höra efter vad barn och unga tycker. – I våra utbildningar jobbar vi med fyra artiklar ur FN:s barnkonvention, fortsätter Björn. Det handlar kortfattat om att inget barn ska diskrimineras, det handlar om principen om barnen bästa och om barnens rätt till liv och utveckling. Och det handlar om barnets rätt till deltagande och inflytande. Det är den sista artikeln, den om deltagande och inflytande, som är den knepiga reflekterar Björn. Vad innebär deltagande och inflytande? Återigen är det de vuxna som ska bedöma! Barnen ska inte diskrimineras, men inte heller vuxna ska diskrimineras. – Det handlar faktiskt om ett rättvisetänk, säger Björn med en självklarhet i rösten. För-

I Björn Edvardssons utbildningsväska finns olika pedagogiska material som hjälper barn och unga att vara förberedda när de blir tillfrågade av vuxenkyrkan, då barnkonsekvensanalys ska göras inför beslut. Artiklarna 2 och 3 om att inget barn får diskrimineras och att barnens bästa ska komma i främsta rummet då beslut fattas står i fokus i Svemsla Kyrkans Ungas utbildningar.

Korsväg 3 | 2018

Det gäller att lyssna på barnen och hitta ett språk och ställa rätt frågor. Bryta ner beslutförslag så det blir lättare att förstå.

delar vi kyrkans resurser på rätt sätt så att det blir rättvist för alla grupper i församlingen. Det gäller att fördela resurserna utifrån hur församlingen ser ut. Är det en övervägande del äldre i församlingen ska resurserna fördelas utifrån det och är det många barn och unga ska det märkas på fördelningen också. Hur går det då till att göra en barnkonsekvensanalys? – När kyrkorådet eller kyrkoherden fattar beslut ska det göras en barnkonsekvensanalys innan beslutet är fattat, förklarar Björn. Ska till exempel en fastighet funktionsanpassas handlar det inte bara om rullstolar. Då handlar det också om att barnvagnar ska kunna ta sig in och ut. Och också att inte rampen är hindrande för barn. Vissa beslut måste fattas även om det innebär att barnets behov inte tillgodoses, då kan det vara aktuellt att också fatta ett kompensatoriskt beslut för att ersätta den funktion eller miljö som tas bort. Det kan också vara så att ett beslut indirekt har konsekvenser för barn och unga. Om en församling planerar en kostsam ombyggnad av kyrkan kan det gå ut över församlingsverksamheten. Spelar det roll för barnen? Att då söka Kyrkoantikvarisk ersättning för arbetet kan vara ett sätt att inte göra neddragningar i budgeten för till exempel barn och ungdomsverksamheten. Alla beslut ska i princip föregås av barnkonsekvensanalys. Men vissa beslut är undantagna, till exempel formaliabeslut. Det kan handla om arbetsordningar, vem som ska justera protokollet eller hur en utredning läggs till handlingarna. Sådana beslut har inte någon konsekvens för barn och unga. När det kommer till kyrkorådets stora beslut, som till exempel budget, är det av extra stor

Korsväg 3 | 2018

vikt att det görs en bra och genomtänkt barnkonsekvensanalys. Är det stiftsstyrelsens budget är det Svenska Kyrkans Ungas distriktsstyrelse som tillfrågas och därmed får möjlighet att lämna synpunkter och påverka beslutet. – Ibland tillfrågas vi som jobbar med barn och unga, förklarar Björn, men vi vill att ungdomarna ska få ge sina kommentarer på beslutsförslaget. Björn tar Särö pastorat i norra Halland som ett bra exempel. De har haft ett ungdomsråd under hela förra mandatperioden. Ungdomsrådet fungerade som ett utskott under kyrkorådet. Nu har pastoratet en lokalavdelning inom Svenska Kyrkans Unga och det är deras styrelse som ska vara med och påverka när beslut ska fattas. Björn är själv ordförande i kyrkorådet i Carl Johans pastorat i Göteborg. – Vi är nystartade sedan 1 januari då Göteborgs kyrkliga samfällighet upplöstes, men vi startade arbetet långt innan pastoratet var bildat. Jag har haft en timmes utbildning med kyrkorådet i hur vi ska tänka kring barnkonsekvensanalysarbetet. Han berättar att arbetsutskottet försöker tänka in barnkonsekvensanalysen i beredningen av beslutsärenden, men ibland görs analysen vid sammanträdesbordet. Carl Johans pastorat har ännu ingen församlingsinstruktion, men det är ett arbete som ska komma igång snart. Pastoratet lägger mycket resurser på barn och unga och har bland annat inrättat en ny tjänst som samordnare av ungdoms- och konfirmationsarbetet. – Vi kommer att göra en grundlig analys när vi ska göra vår Församlingsinstruktion. Upplever ungdomar att de har en reell påverkan? – Jag tror de ser vikten av det, tänker Björn

högt, men de har nog svårt att överblicka det hela. Det kan vara svårt att se vad beslut har för konsekvenser. Hur frågorna ställs behöver anpassas efter vilka som tillfrågas. Vuxenkyrkan behöver hjälpa de unga lite på vägen. På kyrkorådsnivå är till exempel pastoratets budget en stor fråga, kanske inte ens den som jobbar med barn och unga kan ha överblicken. Det kan handla om att guida de unga genom frågorna och låta den som har kompetensens, i detta fall kanske ekonomen, gärna i samråd med pedagog, ställa frågorna och anpassa dem för barnen och ungdomarna. Som stöd i arbetet med barnkonsekvensanalys finns en handbok. – Det finns en reviderad handbok på Svenska kyrkans webbplats. Jag kan tycka att den är lite rörig om man inte är insatt i frågorna. Den hjälper inte en oerfaren kyrkorådsledamot. Den gamla var mer strukturerad. En svårighet i arbetet är att Kyrkoordningen stadgar att en barnkonsekvensanalys ska göras, men det säger inget om hur den ska göras. – Stiftets vilja är stark till barnkonsekvensanalys, men vi har inte fullt ut hittat formen för hur vi gör. Jag tänker att det är så i församlingarna också. Man vill men har inte hittat de tydliga verktygen ännu. Björn återkommer till tanken att se barn-

konsekvensanalysen som en rättighetsanalys. – Tänker vi att vi ska göra en rättighetsanalys, då blir det i många fall rimligare att göra analysen. Är det jämvikt i det vi gör så att det fungerar för alla? Tänker vi så har vi också barnets bästa för ögonen. – Det gäller att lyssna på barnen och hitta ett språk och ställa rätt frågor. Bryta ner beslutförslag så det blir lättare att förstå. Björn ger ännu ett exempel. – Ska vi ha Fair Trade-kaffe i församlingen och vi ställer frågan till barnen så säger de med största sannolikhet att de vill ha saft och inte kaffe och att alla ska få lika mycket. Barnen tänker inte i första hand på de som odlar kaffet och deras barn. Men lyfter vi frågan till att deras barn också ska kunna få dricka saft och lika mycket som våra barn. Då kan frågan bli mer begriplig. Är det då bra med barnkonsekvensanalys? – Beslutet kunde varit bättre formulerat, att det inte bara står att vi ska göra det utan också hur vi ska göra det. Men intentionen att ta vara på barns och ungas rättigheter och att de ska få vara med och påverka är mycket bra. Men det är vi vuxna som ska skapa det utrymmet. De unga kan inte själva ta utrymmet, det måste ges åt dem av oss.

Text och foto: Torgny Lindén Korsväg 3 | 2018

Barnkonventionen Den 13 juni i år beslöt Sveriges riksdag att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag från 1 januari 2020. Redan 1990 hade konventionen ratificerats, men nu får den alltså stärkt och bindande status som lag. Barnrättsorganisationer som Rädda barnen och Bris jublade. Andra var kritiska och menade att konventionen är svår att tillämpa som lag och att jurister ska avgöra frågor som egentligen är politiska. Barnkonventionen, eller som den formellt heter; Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, är en traktat som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989, och den utgör en del av folkrätten. 196 länder har ratificerat konventionen. Konventionen innehåller 54 artiklar. Här följer några av de viktigaste: • 2. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. • 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. • 10. Ett barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats. Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt. • 13. Varje barn har rätt till yttrandefrihet, att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter. • 14. Alla barn har rätt att tro på vilken gud de vill, eller ingen alls. • 22. Ett barn på flykt har rätt till skydd och hjälp att hitta sina föräldrar. • 26. Varje barn har rätt till social trygghet, och hjälp om föräldrarna till exempel har lite pengar. • 27. Varje barn har rätt till skälig levnadsstandard, en bostad, kläder, mat och rent vatten. • 34. Varje barn har rätt att skyddas mot sexuella övergrepp och mot att utnyttjas i prostitution och pornografi. • 35. Ingen får köpa eller sälja ett barn. Staten ska bekämpa handel med barn. • 36. Varje barn ska skyddas mot alla former av utnyttjande. • 44. Konventionsstaterna åtar sig att genom Förenta nationernas generalsekreterare avge rapporter till kommittén om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention och de framsteg som gjorts i fråga om åtnjutandet av dessa rättigheter. Hela konventionen finns att ladda ned på www.unicef.se/barnkonventionen

Korsväg 3 | 2018

Oh My God! OMG är en förkortning för uttrycket ”Oh my God” och www.omg.se är också namnet på en ”fråga-svar-webb” där du kan få svar på egna frågor om kristen tro, livet och Svenska kyrkan, och samtidigt få del av andras frågor och funderingar. Den som inte hittar svar direkt genom utforskning av taggorden i Jesusansiktet eller sökning på sajten kan skicka sin fråga till redaktionen för OMG och få ett personligt svar. Redaktionen samarbetar med ungdomspräster och annan personal inom Svenska kyrkan för att leverera så bra svar som möjligt på inkommande frågor. Ett urval av frågorna och svaren redigeras och publiceras sedan på sajten och på så sätt utökas materialet hela tiden och OMG växer med hjälp av besökarna.

Korsväg 3 | 2018

Det som är STORT är mer värt än det som är litet Hur vi ser på och tänker om barn har skiftat beroende på tid och plats. Men en sak är säker. Historiskt väcker det som är större och tar mer plats, mer respekt, skydd och beundran. Det finns samband mellan det praktiska och vardagliga livet och föreställningen om det. Hur vill vi att framtidens barn ska ha det?

År O Gud föds som ett barn, någon gång mellan 7 f.Kr till 4 f.Kr. ”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv Du fryser om vi inte griper in” Sv ps 717:2

Antiken ”När han bara var en liten knatte, inte större än så, modellerade han hemma hos oss hus i lera, skulpterade båtar i trä, satte ihop små vagnar av läder och gjorde de underbaraste grodor av granatskal” Strepsiades skryter för Sokrates om sin sons intelligens, ur: Dagligt liv i antikens Grekland av Robert Flaceliére.

Korsväg 3 | 2018

400-talet Kyrkofadern Augustinus införlivar alla människor – också barnen – i samma syndiga och fallna människosläkte i sin lära om arvsynden.

Medeltiden Spåren efter medeltidens barn är få. Barn uppfattades som små vuxna – ”En tid av bristfällighet”, ”ofullkomliga vuxna” – samtidigt som det fanns en förståelse för växandets dynamik. Medeltida berättelser visar också på hur barn lekte och stojade.

År 1780 Bönen ”Gud som haver barnen kär” trycks för publicering första gången till den svenske prinsens (senare Gustav IV Adolfs) 2 års dag. År 1781 Den första söndagsskolan startas i Gloucester England. 70 år senare (1851) grundas den första söndagsskolan i Stockholm av Per Palmqvist.

År 1842 I och med Folkskolestadgan 1842 införs skolplikt i Sverige. Skolgång blir obligatorisk för varjebarn. Barn och ungdomar med utvecklingsstörning och döva eller blinda omfattas inte av skolplikt.

År 1900 Med boken Barnets århundrande gör Ellen Key upp med den barn- och kunskapssyn som hon kallar ”själamorden i skolorna”. Hon blir en symbol för kampen mot kadaverdisciplin och torftig utantillkunskap. Den rörelse som skapar en förståelse för hjärnans utveckling och barns mentala förmågor är igång! Barn ses som kunniga och kompetenta samtidigt som de är i behov av omsorg.

År 1866 Emanuella Carlbeck, pionjär när det gäller undervisning av barn och ungdomar med utvecklingsstörning, öppnar sitt första internat i Göteborg där hennes systerson John ingår i den första gruppen barn.

År 1966 Alice Babs (1924-2014) släpper samlingsalbumet ”Alice Babs sjunger för barnen”. År 1968 Den så kallade Omsorgslagen införs i Sverige och ger för första gången alla barn och ungdomar i Sverige rätt till utbildning, oavsett grad av utvecklingsstörning.

År 1944 På politisk nivå börjar vissa elever med utvecklingsstörning inkluderas i det allmänna skolsystemet genom en lag som för första gången inkluderar elever som vid den tiden kallas för ”bildbara sinnesslöa”.

År 1989 Barnpsalmboken gavs ut första gången 1989 och blev en succé och har kommit i nyare utgåvor sedan dess. År 1989 Barnkonventionen eller Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter antas av FN:s generalförsamling 20 november 1989. Konventionen utgör en del av folkrätten och definierar vilka rättigheter barn har och bestämmer vad som borde gälla för alla barn i hela världen.

År 2011 Från och med höstterminen 2011 gäller en ny läroplan för grundskolan i Sverige. År 2013 Sedan 2013 ska barnkonsekvensanalys göras på Svenska kyrkans samtliga tre nivåer.

Nyfiken på mer…? Lyssna på Om Barndomens betydelse, Sveriges radio P1. I serien ger Ylva Mårtens sig i kast med hur vår syn på barn, uppfostran och skola påverkas av olika idéer och tänkare och presenterar i varje program några av de tänkare som betytt mycket i modern tid.

Korsväg 3 | 2018

Länsmansgårdens kyrka, mitt på torget, mitt i människors vardag.

Korsväg 3 | 2018 Fotograf: Lina Wingqvist

Kyrkan med det stora HJÄRTAT

äst sista hållplatsen längs med 5:ans och 6:ans spårvagnslinjer på Hisingen är Temperaturgatan i Länsmansgården. Jag går av spårvagnen och tar trapporna upp till Länsmanstorget. Det första jag ser när jag närmar mig torget är en skylt på husfasaden, Välkommen till det lilla torget med det stora hjärtat. Inne på det lilla torget finns ICA Supermarket, Dino’s Pizzeria, Ensi spelbutik, en videobutik och Svenska kyrkan. Utanför ingången till ICA står två äldre herrar som tittar nyfiket på mig när jag går förbi. Den ena lyfter på mössan och nickar. Jag ler och nickar tillbaka. Länsmansgården är ett primärområde i stadsdelen Biskopsgården som är ett av Göteborgs särskilt utsatta områden. Ett utsatt område är ett begrepp som används inom polisen för att beskriva områden med låg socioekonomisk status och där kriminalitet har en hög påverkan på lokalsamhället. Mitt i detta lever och verkar kyrkan, mitt på torget, mitt i människors vardag. Jag blir nyfiken. Hur är man kyrka i de områden där man behövs mest men där kanske människorna inte alls anser sig vara kyrkliga och kanske dessutom har andra religiösa övertygelser? Hur tänker man när man planerar och bedriver verksamhet och i synnerhet barnverksamhet i de mest utsatta av områden. Jag träffar Louise Marmkvist som sedan 4 år tillbaka arbetar som diakon i Länsmansgårdens distrikt, Lundby församling. Vi sätter oss i en soffgrupp i den ljusa församlingslo-

kalen och inleder samtalet med att titta hur befolkningsstatistiken för området ser ut. Vi tittar bland annat på inkomst, sysselsättning, befolkningsförändring och boendesituation i primärområdena Länsmansgården och Norra Biskopsgården, som ligger en spårvagnshållplats bort. Siffrorna visar på låg medelinkomst och talen för arbetslöshet, försörjningsstöd och ohälsa är höga jämfört med många andra delar av Göteborg. – Jag tycker att sådant här (statistik och siffror) är så intressant, säger Louise. Men framför allt är det viktigt att ha med sig när man tänker framåt och planerar hur vi som församling vill arbeta. Vad finns det då för barnverksamhet i distriktet? Förutom barnkören Stars och Förskolan Båten som huserar i huset berättar Louise om Kyrkfritids. – Varje onsdag eftermiddag är det Kyrkfritids för barn i åldrarna 6-12 år. Det är en öppen verksamhet där barn från närområdet träffas och pysslar, spelar spel, leker och spelar biljard. Dessutom får två barn varje gång baka med en personal och sen blir det fika med smörgås och nybakat. – Det är mest barn med muslimsk bakgrund som kommer, berättar Louise. Och det är blandat flickor och pojkar. Just nu har vi ett gäng tjejer som går i 5:an som kommer hit, det har blivit deras lilla häng här, fortsätter hon och skrattar till litegrann. – Föräldrarna ser vi inte så mycket av, men vi är tydliga i kommunikationen med barnen Korsväg 3 | 2018

att deras föräldrar ska veta vart de är och uppmuntrar och möjliggör för dem att ringa hem och berätta att de är i kyrkan, fortsätter hon. Jag undrar vidare om de har svårt att få ut information om sin verksamhet till barnen. Många församlingar och pastorat upplever att då kontakten med skolan med åren blivit allt mer ansträngd är det också svårt att nå ut med information till barn och ungdomar. Louise berättar dock att de sällan annonserar om sin verksamhet. – Det sprids faktiskt oftast ryktesvägen. Länsmansgården är ett litet samhälle på det sättet. Pratar du med rätt person så vet hela området om det inom kort! Kyrkan ligger ju också mitt på torget och människor har alltid vägarna förbi, säger hon. ICA:s reklamtavla är vår främsta annonsplats, den går ju alla förbi, berättar hon. På skolloven anordnas också lovverksamhet med ungefär samma upplägg som Kyrkfritids men lite längre och då erbjuds också lunch. – Ibland bokar vi fritidsgårdens sporthall och leker och hänger där, berättar Louise. Vi har försökt oss på att ha anmälan under loven då vi ville åka på utflykt med barnen, men det var väldigt svårt att få hit dem. Med de barn som anmälde sig blev det ändå en del utflykter. – Vi åkte bland annat kollektivt till Bohus fästning i Kungälv. Det var en jättelyckad dag då fästningen just denna dag hade visningar och aktiviteter för barn, säger Louise. Det var roligt att kunna visa barnen att det med små medel går att göra ganska mycket, fortsätter hon. Många av barnen i den här typen av stadsdelar åker sällan utanför sitt närområde. – De åker till Backaplan (stort köpcen-

Korsväg 3 | 2018

trumsområde på Hisingen) och Liseberg, men att åka på den här typen av utflykter är inte vanligt att de gör. Förutom den barnverksamhet som bedrivs i distriktet under vardagarna arbetar man i Länsmansgården också med gudstjänster och mässor där barn och unga får vara en självklar del. Det kan handla om temamässor, musikgudstjänster eller att förskolan går luciatåg bland annat. Många gudstjänstbesökare väljer också att stanna kvar och dela gemenskapen vid kyrkfikat. I oktober månad spelade barnkörerna i Länsmansgården och granndistriktet Tolered upp musikalen ”Leta skatt”, som var oerhört uppskattat av besökarna. All barnverksamhet i församlingen är gratis, med några få undantag. Bland annat anordnar Lundby församling ett familjeläger på Åh stiftsgård varje sommar som är förenat med en kostnad. Däremot finns det möjlighet att ansöka om finansiella medel för de som inte har ekonomiskt utrymme att åka på detta. För att beviljas bidraget behöver du lämna in en del uppgifter gällande inkomster, utgifter och livssituation. – Det kan framstå som lite fyrkantigt men det är viktigt att det finns ramar och regler för att en sådan satsning ska fungera. Det är jag och min kollega som går igenom ansökningarna och gör en bedömning. Av kanske 100 deltagare är det cirka en tredjedel som behöver ekonomisk hjälp av församlingen, övriga har jobb och ordnad ekonomi, berättar Louise. Vi fortsätter titta närmre på statistiken och pratar om vad den egentligen kan säga om ett område. Bland annat så visar den att det i mer än en femtedel av hushållen i Länsmansgården bor fyra personer eller mer. I Norra Biskops-

När man träffar och pratar med barn i området förstår man också mycket om den verklighet de lever i.

gården är denna andel ännu högre. Lägg till detta att de allra flesta bor i lägenheter, inte i småhus. Det betyder att många av de barn som kommer till kyrkans verksamheter bor ganska trångt. Louise menar på att det är oerhört viktigt att ha de här omständigheterna i bakhuvudet när man planerar verksamheten. – Många av barnen har inte egna rum och kanske inte ens en egen säng. Då håller det ju inte att vi pysslar exempelvis en namnskylt som du kan sätta på din dörr, för du har ingen dörr att sätta den på. Istället kanske vi målar och pysslar en kylskåpsmagnet, för ett kylskåp finns i de flesta hushåll, säger hon. Barnen berättar ju inte rakt ut att det är så men det är viktigt att vara medveten om hur det ser ut i området vi verkar i och anpassa verksamheten därefter. – När man träffar och pratar med barn i området förstår man också mycket om den verklighet de lever i. Louise berättar om en flicka som med stora ögon berättat om hur hon varit hemma hos en kompis och hoppat studsmatta. Den här kompisen hade en egen studsmatta i trädgården, det var en jättestor grej för den här tjejen, vilket säger någonting om vilken verklighet hon är van vid. I närområdet finns flera aktörer som arbetar med verksamheter för barn och ungdomar. – Vi har en del kontakt med fältassisten-

terna i stadsdelen, socionomer som arbetar förebyggande ihop med BVC samt med Vårvindens fritidsgård som vi hyr sporthallen av ibland. Fritidsgårdens verksamheter riktar sig till de som går i årskurs 6 och uppåt och kyrkan försöker med sitt Kyrkfritids och sin lovverksamhet komplettera med verksamheter för de yngre barnen. Jag frågar Louise om hur barnen de möter verkar hantera de senaste årens oroligheter i området. Hon menar att detta alltid är närvarande för barnen. – Det är alltid någons granne, kusin eller klasskamrat som blivit drabbad så det är självklart att det påverkar dem. Men samtidigt är detta deras hem och den trygghet de känner till. Kyrkan försöker med sin öppna verksamhet vara en trygg och hjärtlig plats där barnen alltid ska vara välkomna utan förbehåll. Jag tackar Louise för samtalet och när jag går mot spårvagnshållplatsen passerar jag återigen skylten, Välkommen till det lilla torget med det stora hjärtat, och tänker att det är precis där kyrkan passar in. Text: Kristine Ålöv Foto: Kristine Ålöv/Torgny Lindén Korsväg 3 | 2018

Korsväg 3 | 2018

Barnsäkrad kyrka Att ta emot Guds rike som ett barn. Vad betyder det? Arbetslaget i Barnens katedral i Karlstad sliter gärna med frågan. I deras barnsäkrade kyrka finns bibelns berättelser nära. För alla åldrar. Och alltid på fler språk än det talade.

ler sinnen behöver tas i bruk för att förstå. Det går att läsa om den värdegrund och pedagogik som praktiseras i Barnens katedral, men det haltar. Tonerna, rörelsen, rytmen, det enkla tilltalet – allt det som utmärker en barnsäker kyrka vinner på att upplevas med kroppen, inte bara med intellektet. Det är därför så många åkt hit i dag. För att lära genom att delta. Pedagoger, musiker, vaktmästare, husmammor, präster, pastorer … ett 40-tal personer från församlingar med helt olika förutsättningar är samlade för att dela arbetslagets vision och erfarenheter. Det har gått nästan två decennier sedan stadsdelskyrkan på Kroppkärr i Karlstad blev Barnens katedral. – Den där oktoberdagen för 19 år sedan invigdes ett nytt arbetssätt. Vi är inte färdiga och det hoppas vi att vi heller aldrig blir, säger prästen Mari Åhrström. Kerstin Andeby, musiker och pedagog, har varit med från början och formulerar kärnan. – Barnet och den andliga upplevelsen ska tas på allvar. I en enkel och sinnlig form. Hon beskriver hur arbetslaget skapat en gemensam värdegrund utifrån bibelns berättelser – tankar om allas lika värde, solidaritet, generositet, jämställdhet, medkänsla och ansvarstagande ska märkas. – Vi konkretiserar det vi vill berätta. I vår Stor och liten gudstjänst ska alla ha förstått söndagens budskap. Det som händer i rummet

är det viktiga … skapandet, närvaron … det sker inte minst genom klangerna och tonspråket. Jag litar på min verkställande andre, säger hon och syftar på musiken. Efter en studieresa till Barnens katedral i Tammerfors 1997 tyckte dåvarande kyrkoherden att också Kroppkärr skulle ha en Barnens katedral. Det var ingen enkel förändringsprocess. Kerstin minns att hon först inte kunde förstå hur det skulle gå till. ”En barnsäker kyrka”, det var det begrepp som kom till henne, där hon satt med sin tomma bruna lunchpåse och funderade över vilket innehåll katedralen skulle få. – Jag frågade mig också om gudstjänsten kunde barnsäkras, kommer ihåg att jag skrev det på påsen. Det tankespåret satte igång oss och är den väg vi fortfarande går. Att det finns proppar i eluttagen, tippskydd på hyllor, stolar som passar besökare i olika storlekar är självklart i många miljöer, men här har ordet barnsäker en vidare betydelse. – Jag tänker att det också handlar om att ta bort allt som kan skada en människas själ, säger pedagogen Kristina Stolare. Ingen som kommer till Barnens katedral ska behöva känna sig dum eller utanför. All form av gudslängtan räknas och den får inte pressas in i komplicerade bilder och formuleringar. – Det som är barnsäkrat är enkelt och begripligt, och stänger inte ute någon. Men det är på riktigt, både glädje och sorg får plats, och det passar alla åldrar. Korsväg 3 | 2018

Utmaningen för vår kyrka är inte att komma i form utan ur form.

Barnet – Kerstin byter från svart till röd penna – och skriver stort mitt på blädderblocket. Associationer fylls på från alla håll och rymmer det mesta från skratt och nyfikenhet till höga ljud och vilda språng. – Det är fantastiska ledord också för ett vuxenliv. Kerstin vill ge plats åt det barn vi en gång var. Hon gör det med egen nyskriven musik till Per Harlings text ”Som trädets många ringar”: ”… Så bär vi alla åldrar… O, möt det barnets längtan. Det barn du ständigt bär.” – Hur tar jag hand om barnet i mig? Det är Mari som bryter av och slänger frågan rakt ut i rummet. Att ta fram en bild av sig själv som liten är hennes tips för att hitta svaret. – Sätt den bilden bredvid datorn när du jobbar och fundera över vad behöver det där lilla barnet som finns i dig. Drama, prat och musik blandas under hela dagen. Det skrattas igenkännande åt gestaltad jobbstress och korkade situationer, övningar testas och alla sjunger vant, både psalmer och Andebysånger. Det hade kunnat stanna där och varit tillräckligt. Men så höjs ljudnivån, utifrån hallen kommer bebisröster i varierad styrka. Ett par höga skrik skär genom huset och fler än jag slänger ett öga över axeln, hinner reflexmässigt tänka att det nog vore bra att dra igen den där gläntande dörren ut, så att prästens prat inte drunknar … men istället öppnas båda dörrarna helt och in kommer en lång rytmikrad av småbebbar, burna av sina mammor. Alla med fullt fokus mot Kerstins ljud och rörelser. De äger vår tid och vårt rum. – Vi behöver ha barnet som förebild, det har

Korsväg 3 | 2018

närmare till sin andlighet och det kan lära oss något om livet, säger Mari långt senare, då hon pausar över husets hembakade dajmkaka och utvecklar varför Barnens katedral behövs. Hon tror att kyrkans dagar är räknade om det inte sker en tydligare satsning för och med barnen. För även om de ges en särställning i kyrkoordningen och barnkonsekvensanalys ska göras vid varje beslut, tycker hon att det är långt kvar från ord till handling. Arbetssätt behöver ändras. Mari vill se fler kanelbullar och färre tårtor. – Det handlar om hur vi vill jobba. Gör var och en sin bit i tårtan eller arbetar vi som en snurra och samverkar runt våra mål och olika perspektiv. Att jobba tillsammans och ta vara på den samlade kunskapen i arbetslaget är basen i Barnens katedral. Det är ingen snabb metod och den är inte alltid förenlig med scheman och centrala påbud. – Det tar tid att möta varandra på djupet men det är väldigt mycket mer givande, säger Kristina. Hon berättar om kreativa bibelstudier inför varje Stor och liten gudstjänst. Hela arbetslaget brottas med texten tillsammans. Hon jämför processen med professor Balthazars stora maskin, den där som hoppar och far och där det till slut kommer ut en enda klar droppe – söndagens budskap. Runt den droppen byggs sen gudstjänsten. Både formen för gudstjänsten och tilltalet måste var väl genomtänkt. Handboken ska användas som ett stöd men inte ett mål i sig, poängterar arbetslaget. – Formen får inte bli det heliga. Men det är lättare sagt än gjort. Kristina gör ett fysiskt utfall mot rummets ena ytterkant.

– Det sitter så mycket i väggarna. Utmaningen för vår kyrka är inte att komma i form utan ur form. Och anpassa tilltalet efter samtiden. – Vi måste bli medvetna om vilka ord vi använder. Och hur vi använder dem. De gamla orden är inte dåliga men de kan exkludera och stänga ute människor. Kristina har jobbat länge i Barnens katedral men tillträdde nyligen en tjänst som stiftspedagog. Hennes fokus är barn i åldrarna 0 till 13 år och hon ska stötta församlingarna i deras arbete med just den åldersgruppen. Kristina tycker att Svenska kyrkans syn på barn generellt sett kommit långt och är nyanserad. Barn tas på allvar, men isoleras ofta på egna öar. – Jag skulle önska att barnen får ett större och mer integrerat utrymme. Fortfarande står barnborden längst bak i många kyrkor. – Vi jobbar och strävar på i våra etablerade former men frågar oss inte: ”Var finns människorna i det här”. Stämmer det vi gör överens med samtidens behov? – Vad är det vi vill när vi bjuder in till gudstjänst? Våga väcka den frågan. Alla behöver inte bygga en barnens katedral men alla kan göra vissa delar, att reflektera över form och tilltal är en bra början, tycker Kristina, och att ta stöd av varandra. Mandat från ledningen behövs också. – Börja gärna i liten skala, bestäm tre tillfällen under ett år och jobba aktivt med en barnsäkrad gudstjänst, föreslår hon. Låt arbetet växa fram. Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg – Ur Bibelns berättelser har vi hämtat hem en för vår gemenskap helt avgörande värdegrund, förklarar arbetslaget i Barnen katedral. Tanken om allas lika värde, om solidaritet, generositet, jämställdhet, om förståelse för andra människor, om medkänsla och ansvarstagande ska märkas.

Korsväg 3 | 2018

Pedagoger, musiker, vaktmästare, husmammor, präster och pastorer från både Sverige och Norge kom för att delta i temadagen på Barnens katedral i Karlstad.

Från ord till handling. Vad tar ni med er hem från temadagen i Barnens katedral? Bjuder in förtroendevalda Kristina Gustavsson, organist, LugnåsUllervad pastorat i Skara stift.

– En stark vision om hur vi vill jobba i vårt landsbygdspastorat. Vi planerar att skapa en Barnens katedral-gudstjänst i Ullervad och börja med att bjuda in alla förtroendevalda. De ska få uppleva gudstjänstformen och sen hoppas vi på ett levande samtal. Arbetslaget vill förankra arbetssättet där besluten tas. För det är inte bara tid och pengar till personal som behövs utan också frihet att få göra avsteg från formen. Kristina tycker att sedan den nya kyrkohandboken kom finns det ett uttalat krav ”att människor ska lära sig högmässans form”. – Men det behöver inte krocka. Det ska firas en huvudgudstjänst i pastoratet varje söndag, och det finns flera kyrkor att välja på. Det är inte så svårt men vi måste prata om det.

Korsväg 3 | 2018

Jesus och barnen först Vill ha fler sinnen i mässan Åsa Meurlinger Jonsson, kantor, Oskarshamns församling i Växjö stift – Påfyllning och inspiration. Vi är flera från arbetslaget som deltagit tidigare men ville att alla skulle ha samma bas. Oskarshamns församling invigde sin Barnens katedral i Kolbergakyrkan för drygt ett år sedan. – Vi har haft barn och familjeperspektiv länge men det blev tydligare och mer medvetet när vi också kallade oss Barnens katedral. Åsa berättar att fler församlingar jobbar med samma tankar. Det finns planer på att starta ett nätverk i Växjö stift för att stötta varandra och utbyta idéer och erfarenheter. – Men det vi i arbetslaget diskuterat mest efter temadagen är nog hur vi ska arbeta vidare med mässorna. Till skillnad från Barnens katedral i Karlstad firar Oskarshamn alltid mässa med stor och liten. – Det har hela tiden varit naturligt men vi vill få in sinnena lite mer. Från tillredelsepsalmen och framåt kan det bli ofokuserat. Det ska vi försöka att ändra på.

Maria Rönnedal, föreståndare i Älvsjökyrkan, Equmeniakyrkan Stockholm – I tio år har jag längtat efter att få åka till Barnens katedral och nu blev det av. Tänk att få bygga en hel församling runt barn och deras behov. Maria berättar att hon tar med sig många gobitar. – Bland annat sättet att konkretisera och levandegöra bibeltexter, inte bara använda intellektet och att utnyttja rummet bättre. Och musiken så klart. Vissa saker är lättare för Equmeniakyrkan att förverkliga, tror hon och syftar bland annat på friheten att variera gudstjänstordningen. – Att förenkla och inte styras av formen passar oss. Men sen har vi inte kollegor och arbetslag på samma sätt. Älvsjöskyrkan har två deltidsanställda pastorer, alla andra jobbar ideellt och att få tid tillsammans för att planera ser helt annorlunda ut än i Svenska kyrkan. – Det första jag gör nu är att dela min upplevelse med församlingens verksamhetsråd. Jag tänker att vi börjar i berättelsen om Jesus och barnen, hur landar den i oss? Vad kan vi göra? Korsväg 3 | 2018

Förberedelserna inför Himmelrik är noggranna. Kören övar sångerna, både under veckan och före gudstjänsten, den som ska hälsa välkommen testar mikrofonen. Men Adam dyker först upp när gudstjänsten har börjat. Han har alltid något som han funderar över och vill diskutera med prästen.

Himmelrik i Sävedalens kyrka

Här får barnen plats och får ta plats B

arnen i kören övar framme i koret. Sången och skratten blandas. Och så ställs frågorna: Vem vill bära korset? Vem vill ringa i kyrkklockorna? Vem vill hälsa välkommen? Vem vill ta upp kollekt? Flera händer sträcks upp. Jag hälsade välkommen förra gången, men jag gör det gärna igen! Många är frivilliga och Maria som leder kören fördelar uppgifterna rättvist. Kyrkvärden står redo att hjälpa till rätta med välkomnandet och vaktmästaren som sitter vid mixerbordet visar var knapparna för kyrkklockorna sitter, grön för på och röd för av. Föräldrar och syskon kommer in genom kyrkdörren och hälsas välkomna av både barn och kyrkvärd. Så börjar klockorna ringa och processionen med alla medverkande börjar. Det är Himmelrik i Sävedalens kyrka! Sävedalen tillhör Partille kommun och Sävedalens församling tillhör Partille pastorat. Fram tills för ungefär fem år sedan var Sävedalen en egen enhet, men numera tillhör församlingen ett större pastorat. Försam-

Korsväg 3 | 2018

lingen består bland annat av stora villaområden på södra sidan av E20:an i riktning mot Alingsås och Stockholm. Sävedalens kyrka byggdes under ”småkyrkotiden” då många stadsdelskyrkor byggdes i Göteborg med omnejd. 1959 stod den klar och då fanns det ett stort engagemang och många som deltog i verksamhet och gudstjänster. 1984 invigdes Ansgarskyrkan i ett villaområde söderut, och församlingen hade därmed två kyrkor. – Sävedalens kyrka var huvudkyrka i församlingen, berättar Jannica Norén församlingsherde sedan 2015. Här fanns den gudstjänstfirande församlingen. Här fanns en rik och levande barnverksamhet med bland annat söndagsskola och körer. Sedan byggdes Ansgarskyrkan och med tiden blev Ansgar den gudstjänstfirande församlingens kyrka. Med åren har också befolkningsstrukturen förändrats och de som var unga barnfamiljer när kyrkan var nybyggd har blivit äldre, barnen har flyttat ifrån församlingen och de gamla har med åren dött bort.

Korsväg 3 | 2018

Barnen har också en tro och en längtan

att den skulle landa i gudstjänsten. De ville hitta ett koncept för gudstjänsterna och inte behöva tänka inför varje söndag hur de skulle gestalta gudstjänsten. – Vi ville kunna känna att så här gör vi i varje söndagsgudstjänst. Och vi ville satsa på barnen och familjerna. Barn och familj är vår styrka och vi ville utveckla det vidare.

Jannica Norén, församlingsherde.

– Det blev färre och färre i den gudstjänstfirande församlingen i Sävedalens kyrka, säger Maria Wall som har varit organist i församlingen sedan 2008. Först flyttades gudstjänsten till 17.00 och sedan blev det gudstjänst varannan vecka. Maria berättar att det var en smärtsam process när medarbetarna började tala om den kris för gudstjänsten som det faktiskt var. Det fanns en bild av att det fortfarande var en livaktig gudstjänstfirande församling, men den bilden stämde inte överens med verkligheten. Det blev också tydligt att Sävedalen hade blivit en församling med två kyrkor och antingen var man med i Sävedalen eller så var man med i Ansgar. Även personalen var knuten till ”sin kyrka”. – Jag började fråga om kyrkvärdarna kunde gå över gränserna, berättar Jannica. Vissa sa ja, andra sa nej. Men det började mjukna upp. Jannica berättar vidare att församlingen hade en stor barnverksamhet och att de ville

Korsväg 3 | 2018

För att få arbetet hanterligt delades arbetslaget in i tre grupper. Jannica, Maria och dåvarande församlingspedagogen Sara började jobba med familjegudstjänsterna. – Men först började vi med församlingsrådet. Jag skrev ett PM i januari 2017. Jag hade varit på en kyrkoherdeutbildning där jag träffade en kollega från Växjö stift som jobbade med ett koncept som heter Himlaliv. Dessutom hade jag fått inspiration från Barnens katedral i Karlstad som jag besökt. Lite förvånad berättar Jannica att det gick lätt med församlingsrådet. Det handlade inte bara om att involvera barn och familjer i gudstjänsterna. Det handlade inte bara om Himmelrik, som de kom att kalla gudstjänsten där barnen står i fokus. – Skulle vi göra en stor satsning måste något offras. De traditionella gudstjänsterna har vi vid större helger och under sommaren, men annars är det Himmelrik vi firar då vi har gudstjänst varannan söndag. Men jag tror att församlingsrådet kände att något behövde hända och de var glada över att vi ville göra något. Under hela våren 2017 arbetade gruppen med förberedelserna. Det handlade om innehåll, utformningen, rutiner etc. – Eftersom många skulle jobba med gudstjänsten måste det gå smidigt att planera,

Alexander Dahlquist, komminister.

Maria Wall, organist.

förklarar Jannica. Vi hade fasta planeringstider varje vecka för att få struktur och för att underlätta. Och vi hade en fast ordning med mallar för de olika momenten i gudstjänsten. Det handlade mycket om de uppgifter som barnen skulle medverka med; att hälsa välkommen, bära processionskorset, ringa i klockorna, sjunga, be förbön, ta upp kollekten, tända ljus och så vidare. – Vi ville ha samma präst varje gång så att det skulle vara lätt att jobba med gudstjänsten fyller Maria i. – I vanliga fall kan prästerna vara lite utanför i arbetet med gudstjänsterna förklarar Maria. Nu är de helt involverade. De är med från starten av förarbetet där vi tänker kring temat och den röda tråden. Det handlar inte om att prästen kommer några dagar innan och bara ska predika. Och nu är konceptet så tydligt att det går att ha andra medverkande ibland. Det är styrkan med att ha tydliga ramar. Och det ska vara mycket igenkänning för de som

deltar. Vi har bland annat terminens sång och flera fasta moment. – Sedan kom Adam in, fortsätter Jannica. Jag blev inspirerad av en handdocka i Alingsås. Tanken var att ha en person som är med varje gång. Adam har mörkt hår och ljus hy. Det kunde ha varit tvärt om också. Det var viktigt att han inte såg ”supersvensk” ut. Namnet var också viktigt. Det ska vara gångbart i olika traditioner. Dessutom betyder ju Adam människa. När hösten drog igång vad det dags att sjösatta Himmelrik. Alexander Dahlquist prästvigdes i juni 2017 för Göteborgs stift och hans första tjänst är i Sävedalens kyrka. – När hösten började stod jag helt plötsligt med nio gudstjänster framför mig och vi var inte den personalbesättningen som planerat allt. Jag hade själv inte varit med under vårens förberedelser, berättar Alexander. Men det fanns en tydlig plan, rubriker med teman och Korsväg 3 | 2018

När alla välkomnats till kyrkan och kyrkklockorna ringer till gudstjänst händer det mycket; musik, körsång och ibland drama där både barn och vuxna deltar.

ordningar. Och så fanns handdockan Adam. Det blev en trygghet. Jag hade sett en liknande handdocka hos en präst tidigare så jag hade en bild av hur det skulle bli. I varje gudstjänst är en av församlingens barngrupper med och medverkar. Det finns tre körer, Miniklubb, Öppen förskola och After School. – Det är bra för då kan vi tänka på dem när vi förbereder gudstjänsten, säger Alexander vidare. Det är lättare när vi vet vilken ålder de flesta av barnen är i. De kan sångerna och de bär liturgin. Sedan kan föräldrarna hänga på. En viktig del är att alla grupper sjunger samma sånger under veckan, som en förberedelse. – Vi bygger ett Vi, förklarar Alexander. Vi är Himmelrik, det är våra sånger vi sjunger och barnen känner igen varandra. Den stora styrkan i Himmelrik är att allt sker på barnens villkor. Föräldrarna kommer i andra hand eller rent av i tredje hand. Himmelrik är inte en kompromiss. Den riktar sig inte till barn och vuxna samtidigt. Barnen är helt i fokus. – Vi utgår ifrån Jesus ord: Låt barnen komma till mig, poängterar Jannica. Vi vill ta barnens andliga längtan på allvar. De ska inte vara med för att det är gulligt att se på för oss vuxna. Barnen har också en tro och en längtan. De kan gestalta tron. De är inte statister. De ger av sin tro till oss vuxna. Det var nog ganska nytt för en del att tänka så, att barnen också kan bidra. – Och vi tänker att vi når de vuxna genom barnen, förklarar Maria. De kan också bli berörda av budskapet och innehållet när de är tillsammans med barnen. Det finns också möjlighet att stanna kvar

Korsväg 3 | 2018

efteråt. Eftersom gudstjänsten är klockan fem på eftermiddagen erbjuds det kvällsmat och samvaro efteråt. Familjerna ska inte behöva skynda hem och jäkta med maten. Församlingsvärdinnan Gunilla förbereder fika med smörgås, juice, frukt, yoghurt och ibland någon överraskning som pannkakor. – Det blir ytterligare en mötesplats, konstaterar Alexander. Ofta är det många som stannar kvar. Barnen kan äta och sedan leka medan föräldrarna kan sitta kvar en stund i lugn och ro och för att umgås. – Nu ligger utmaningen i att de som kommer ska känna att det är deras gudstjänst vare sig deras barn medverkar eller inte, fortsätter Alexander. Vår längtan är att det ska bli en kärna av familjer som finns med och att detta är församlingens gudstjänst. – Det vore fint om den gamla kyrkkärnan bar också denna gudstjänst genom att be för den och att ta med sig sina barnbarn hit också, fyller Jannica i. Det här är mer av en lågtröskelgudstjänst. I Ansgarskyrkan är det en mer traditionell gudstjänst. Här kan familjerna börja fira gudstjänst och sedan kan de få fördjupning i Ansgar, det är något som Ansgarsgudstjänsten mer har blivit. – Varför inte en kyrka ”upp och ner”, där föräldrarna går från för samtal under gudstjänsten istället för att barnen går ifrån för söndagsskola, tänker Alexander högt. Reaktionerna från församling och deltagare har bara varit positiva. – En mamma med en son med särskilda behov berättade att här kan de vara med, fortsätter Alexander. Hon berättade att här blir han inte tystad. Som präst går det också att ”spela med” med barnen. Formen tillåter det. – Här får barnen plats och de får ta plats,

poängterar Maria. Jannica avslutar med att återknyta till besöket i Karlstad och Barnens katedral. – De inspirerade mig att våga ge barnen en egen arena på deras villkor, på deras språk och med deras sätt att uttrycka sig. Här har vi inte utmaningen att också anpassa oss efter de vuxna. Vi stryker den punkten, helt enkelt. Det var tydligt i Barnens Katedral. De har också jobbat mycket med rummet. Det har vi inte gjort. Det finns en del jag skulle vilja göra, både stort och smått. För att passa bättre till barnen vill Jannica ha ett mindre processionskors. Nästa år får i alla fall Sävedalens kyrka en lekkyrka. Det är ett skåp med prästkläder och andra kyrkliga

ting som barn kan leka med. Jannica drömmer också om en ny entré med glasdörrar. – Jag vill att det ska synas att det händer något här. Jag har äskat pengar för det, men jag vet inte om vi får det. – Och Adam kanske får en kusin eller en syster, säger Alexander och ler lite gåtfullt. – Det vore en dröm att jobba mer med kyrkorummet, men det har inte varit möjligt, avslutar Jannica. Men vi kör ändå! Från början var detta ganska provocerande för mig. Jag var ganska ny som präst. Jag ville jobba med viktiga saker. Nu tänker jag tvärt om. Att möta barn och deras tro är viktigt och att dela med varandra det är också viktigt! Text och foto: Torgny Lindén Korsväg 3 | 2018

Svenska kyrkans julkampanj 2018:

Det är så viktigt att alla blir medvetna om flickors rättigheter

gonen glittrar i kapp med Fyrisåns vatten och leendet är stort när vi möter Charity Resian i kvarteren kring Uppsala domkyrka. En ung masaikvinna från Kenya som nu pluggar i Uppsala. Hennes berättelse är starkt berörande och hoppingivande!

Charity föddes i Sekenani Village i Masai Mara i Kenya, en uppväxt med trygghet, kärlek och gemenskap. Hon längtade efter den dag när hon skulle läggas under kniven, vara med om ”the cut” som den kvinnliga omskärelsen kallades. – Det var något självklart, berättar Charity, alla flickor skulle gå igenom det. Det var vårt sätt att leva – och jag ville verkligen vara en del av det. Det var så flickan klev in i kvinnans värld och möttes av respekt. Det var förutsättning för att kunna gifta sig. Men det har arbetats länge över hela världen för att få ett slut på sedvänjan, som omfattar så många och som orsakar så mycket lidande. Svår smärta, stress, infektioner och

Korsväg 3 | 2018

psykiska problem kan uppstå efter ingreppet, beskriver Unicef, liksom kraftiga blödningar, infertilitet och död. Kvinnans sexualliv blir också ofta mycket smärtsamt och svårt. 200 miljoner kvinnor i 30 länder är könsstympade. Charity berättar att hon var lite förvånad när en grupp danska missionärer kom till skolan och ville visa en dokumentär om könsstympningen. – Jag förstod inte varför de ville visa den, vi flickor visste ju. Jag hade själv varit med och hjälpt till. I Charitys by var sedvänjan att flickan som skulle skäras, först blev bedövad med kallt vatten. Sen fick hon lägga sig på en kohud som skulle suga upp allt blod. En kvinna höll flickan om ryggen, en hennes vänstra ben och en hennes högra. Den fjärde i mitten var hon som skar. Tillsammans med de fyra kvinnorna fanns alltid en yngre flicka som hällde det kalla vattnet för att bedöva. – Jag var lite nyfiken, berättar Charity, jag skulle ju vara med om det ett halvår senare, i december. Jag såg verkligen fram emot det,

Korsväg 3 | 2018

Hemma i Sekenani är Charity numera en hjälte bland unga flickor.

jag ville bli en kvinna. Jag var inte rädd för smärtan, jag såg mer fram mot att visa vem jag var och hur mycket smärta jag kunde tåla. – Men i filmen fick jag se flickans ansikte när hon omskars, jag såg hur hon hölls ned och jag såg hennes ögon. Det fanns en sådan hopplöshet i hennes ögon. Jag hade aldrig stått så placerad tidigare att jag kunnat se flickans ögon, som jag gjorde nu. Den totala utsattheten. Det var fyra kvinnor som höll ned flickan och hon blödde ymnigt. Hon slutade inte blöda utan blödde till döds i filmen. – Jag blev chockad, det hade jag aldrig trott skulle kunna hända. Jag blev rädd, orolig, förvirrad och tänkte; detta kan väl inte min by veta om? – Det blev vändpunkten för mig. Jag bestämde mig i det ögonblicket, jag kommer ihåg det väldigt väl. Jag trodde att jag hade förstått något som andra inte förstått.

Charity pratade inte med någon i skolan, men när hon kom hem och berättade för sin mamma, så gav hon Charity en örfil. Hon ville tysta henne, ville inte att någon annan skulle höra. Men hon berättade för mamman om sin upplevelse och sina reaktioner på filmen och förklarade att hon skulle vägra. – Då försämrades allt snabbt i byn, när det blev känt. Jag förstod snart att mitt beslut skulle komma att beröra hela byn, eftersom jag var först i byn att vägra. Situationen blev allt värre, men jag stod på mig. – Det blev väldigt svårt för både mig och min mamma, som stödde mig. Trots att jag bara var 12 år var jag tvungen att ge mig av hemifrån. Jag fick flytta till släktingar i Nairobi. Jag hade tänkt att ge mig av till ett

Korsväg 3 | 2018

skyddat boende jag hört talas om i skolan, men mamma var emot det. Då fanns risken att både hon och pappa skulle sättas i fängelse, eftersom de velat omskära sitt barn. – När jag sen kom hem på lovet, förvärrades allt. Byn hatade både mig och min mamma, så jag fick sluta åka hem till byn på loven utan stannade kvar i Nairobi. – Jag var så rädd, jag trodde de skulle komma och ta mig och tvinga mig till omskärelse. Eftersom jag var den första flickan från vår by, så hade jag ingen att se upp till, ingen att få råd av. Jag var tvungen att föra min egen kamp. – Detta höll på i fyra år. Jag hamnade i en djup depression och började tänka på självmord, det var tufft för en så ung människa. Jag förstod egentligen inte varför andra människor lät mig gå igenom något så hemskt, att alla tog avstånd från mig. Då bestämde sig Charity att hon måste berätta högt, ja, för hela världen, vad detta nej hade kostat henne. Så hon träffade sin pappa och berättade för honom hur hon hade haft det under de här åren. – Då bröt pappa bröt ihop och blev väldigt, väldigt ledsen och bad om förlåtelse. Han berättade att han varit rädd för vad byn skulle tycka om honom och att han faktiskt trott att omskärelsen skulle varit det bästa för mig. Efter det hjälpte Charitys pappa henne med läkarbesök och hon fick hjälp för sitt psykiska mående. Han fortsatte stötta henne under universitetsstudierna. – Nu är han väldigt stolt över mig och jag har förlåtit honom. – Jag blev väldigt stark, berättar Charity. Jag började tala högt om kvinnlig omskärelse

på Nairobis universitet och jag tog initiativ till en grupp på universitet med flickor från samma område som mitt. Vi var fem flickor och vi var bekymrade över att vi var så få massajer på universitet. Vi insåg att vi, i vår kultur, har så många patriarkala barriärer. Så vi började besöka byarna och började tala om flickors egenmakt, vi ville bli mentorer för de unga flickorna. Vi ville förklara för dem om den patriarkala barriären, berätta att de kan stå upp för sina rättigheter, att de kan bli den person de innerst inne vill bli. Berättelsen om Charitys mod tillsammans med utbildning kring kvinnlig könsstympning, via bland annat en riksorganisation, påverkar idag tusentals unga flickor i Kenya. Hemma i Sekenani är Charity numera en hjälte bland unga flickor. Hon är också den enda som studerar utomlands på universitet. – Nu möts vi av mycket positiva reaktioner, ute i byarna, det börjar verkligen öppna upp, det pågår en förändring. Allt fler säger nu nej till ”the cut” och i min egen släkt säger alla flickor nej. Allt fler pappor säger också nej; detta är inte bra för min flicka!

Sedan ett år tillbaka studerar Charity i Sverige, hon läser mastersprogrammet International Humanitarian Action. När hon är klar vill hon arbeta internationellt med jämställdhet, mänskliga rättigheter och utveckling. – Nu får jag ett globalt perspektiv på kvinnors rättigheter. Förutom mina egna upplevelser, ger mig studierna goda kunskaper i att tänka på ett ännu bredare sätt. När Charity nästa år är klar med sitt mastersprogram vill hon återvända till Afrika men fortsätta arbeta med de här frågorna över hela världen! – Jag är väldigt stolt över vad jag åstadkommit, avslutar Charity, stolt över mina åsikter, vad jag står för. Jag är stolt över den lilla flickan på tolv år som vågade ta beslutet och hålla fast vid det, trots att det blev så svårt. Nu vill Charity också gärna åka runt till skolor i Sverige och berätta. Även om det måste vara svårt för en svensk 12-årig flicka att förstå, så är det så viktigt att alla blir medvetna om flickors rättigheter! Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson Korsväg 3 | 2018

Bibelstudium | + Sören Dalevi

Spelade de tre vise männen hockey?

ur ska man läsa och förstå evangelierna? Frågan är evig, och alltid lika svår att besvara. Under senare tid har retoriska och litterära strategier varit i ropet. Ta Matteusevangeliet som exempel; man har påpekat att det verkar ha en tydlig början, mitt och slut som vill kommunicera något speciellt till läsaren. I början på evangeliet betonas Jesus judiskhet: son av David, son av Abraham (1:1). Men i slutet av evangeliet är det tvärtom det universella som betonas: gå därför ut och gör alla folk till lärjungar (28:16). Och om man går till det som verkar vara mitten av evangeliet, kapitel 15: 21-28, så kommer man till berättelsen om den kananeiska kvinnan. Hon är icke-jude, så Jesus vägrar hela hennes dotter, men kvinnan argumenterar med Jesus, och får Jesus att ändra sig: han helar hennes dotter. Alltså: i början är Jesus jude och bara till för judar, i mitten så vänder det, och i slutet: gör alla folk till lärjungar. En tillfällighet? Jag tror inte det, men låt mig ändå få visa på ett argument emot. En överväldigande majoritet av människorna i antiken kunde inte läsa. De fick således del av bibelns budskap genom att höra det. Vad vi vet är att

Korsväg 3 | 2018

ett evangelium av Matteus längd tar cirka fyra timmar att läsa högt – med andra ord var det nog i normalfallet inte så att man läste ett evangelium i sin helhet, utan i delar. Precis som man än idag gör i judiska sammanhang, där man läser ungefär fem, sex kapitel bibeltext i veckan (det som kallas för parasha, veckoläsningen). Detta gör att om strukturen med början, mitt och slut fanns och var medvetet konstruerat i Matteusevangeliet, så var det mycket svårt att uppfatta det för den vanlige lyssnaren, som ju inte hade tillgång till texten i sin helhet, och som i normalfallet hörde evangeliet i bitar. Å andra sidan har Matteus även på andra områden en tydlig struktur som binder ihop början med slutet av sitt evangelium. Till exempel citeras i början av Matteus (1:23) profeten Jesaja, där det står att hans namn ska vara ”Emmanuel, det betyder Gud med oss”. Det blir lite förvirrande för läsaren, eftersom barnet direkt efteråt får namnet Jesus. Vi får vänta ända till slutet av evangeliet innan vi förstår innebörden av ängelns ord, där Jesu sista ord ju just är: ”Och jag är med er till tidens slut”. Detta kallas på fint, retoriskt språk för en inclusio,

Illustration: Maria Karlberg Back

KorsvĂ¤g 3 | 2018

där författaren binder samman början och slutet av sin berättelse. Med andra ord: det första som sägs om Jesus i evangeliet är att han ska vara Emmanuel, Gud med oss (1:23), det sista som Jesus säger i evangeliet är att han skall vara med oss (28:20). Den noggranne läsaren kan dessutom notera att detta med Jesu närvaro bland de sina – Gud med oss – är en frekvent återkommande tanke i Matteusevangeliet (se till exempel 17:17, 18:20 och 26:29). Detta är så tydligt att det inte kan vara någon tillfällighet. Hur man ska läsa och förstå evangelierna är en evig fråga, svår att besvara. Ännu svårare blir det när samma berättelse finns i flera evangelier, och där detaljer skiljer berättelserna åt. Julevangeliet – eller snarare julevangelierna – är ett sådant exempel. Såväl Matteus som Lukas berättar om Jesus födelse (Markus och Johannes gör det inte). Det som gör det hela extra intressant är att Matteus och Lukas har med så olika detaljer kring födelsen, och att den vanliga julbilden eller julkrubban i normalfallet innehåller moment från båda berättelserna. Så är det Matteus som berättar om stjärnan och de tre vise männen, medan det i Lukas berättas om herdarna och änglarna som sjunger Gloria, ”Ära åt Gud i höjden”. Änglarna, de vise männen och

Korsväg 3 | 2018

herdarna är således inte med i samma berättelse, men de är ofta med på julens bilder – tillsammans. Läser du Matteus och Lukas berättelser bredvid varandra (Luk 2, Matt 1: 18-2: 23), så kommer du tydligt att se olikheterna, men du kommer också se likheterna. I båda föds Jesus av en jungfru, Maria, i Betlehem, och Josef är närvarande i båda. Låt oss här fokusera på Matteus, och en detalj som bara återfinns hos honom: de vise männen. Hur många var de? Tre säger vår tradition. Men i andra traditioner har de varit fyra, sex och tolv. Ja, i Iran finns en plats där de tolv vise männen ska vara begravda. Den grekiska grundtexten kallar dem för magoi, det grekiska ord som vi än idag använder för magiker. Det står i plural, de är alltså minst två, men Matteus anger inte exakt hur många de var. Dock står det om tre gåvor – guld, rökelse och myrra – och det är härifrån tanken på att det just var tre vise män kommer. De vise männen kom tidigt att bli ett av de mest populära bibliska motiven att avbilda, och redan i katakomberna kan man se bilder av dem. Ja, den äldsta funna kyrkan i världen, DuraEuropos i nuvarande Syrien, har med en avbildning av de vise männen. De vise männen var hedningar – liksom

de flesta kristna – och var därför lätta att identifiera sig med. De är dessutom föredömen i texten, eftersom de faller ned och tillber Jesusbarnet. Tidigt blev det därför viktigt att avgöra varifrån de vise männen kom och vilka de var. Enligt Justinus martyren var de från Arabien, enligt Clement från Alexandria från Persien, och efterhand kom just persiska kläder att dominera i avbildningarna. På femhundratalet efter Kristus fick de dessutom namn: Kasper, Melker och Baltasar. Kasper avbildas ofta som skägglös och ung, Melchior som en skäggig gammal man, medan Baltasar alltid är mörkhyad.

Se där vad lite kunskap om evangelierna kan leda till. Så nästa gång du ser Tre kronor spela hockey (kanske redan nu i mellandagarna, då det är junior-vm?), då vet du att det är Kasper, Melker och Baltasar som finns avbildade på tröjan. De tre kungarna som genom årtusenden varit föredömen för oss just eftersom de valde att falla ned och tillbe Jesusbarnet. God Jul! + Sören Dalevi

Kulten kring de tre vise männen och deras reliker kom att bli extra viktig i tyskspråkiga områden under senmedeltiden. Ja, många historiker menar att Sveriges heraldiska nationalsymbol, Tre kronor, ursprungligen kommer från Köln. Relikerna från de tre vise männen ansågs nämligen finnas i Köln, vilket medförde att tre kronor kom in som symbol i Kölns stadsvapen. De heliga tre konungarna vördades högt även i Sverige, och många vallfärdade till Köln för att se relikerna. Redan på 1270-talet återfinns Tre kronor på Magnus Ladulås sigill, och på 1330-talet kom det att bli symbol för konungariket Sverige.

Korsväg 3 | 2018

aktuella böcker

Viljan att leva är beständig

Hopp i vår värld

”Viljan att leva är beständig, viljan att dö är periodisk. De flesta som Handbok för tänker på suicid vill egentligen leva”. livskämpar För ett par veckor sedan kom Filippa Gagnér en rapport om att allt fler ringer till Jenneteg (red) 112 och säger att de tänker ta livet Libris av sig. Jämfört med för tre år sedan har den siffran stigit med ca 2 500 samtal per år. Samtidigt skriver SVT i sin nyhetsapp att sjukvården inte längre är skyldig att rapportera självmord, utan att något annat system för att följa upp självmordsproblematiken har införts. Statistik är naturligtvis inte det viktigaste. Men samhället saknar p.g.a. bristande kontrollsystem också djupgående analyser och förståelse för enskilda självmord. Detta gör Handbok för livskämpar än viktigare. Det är ingen feelgoodbok jag har läst. Det är en bok som tar självmord på största allvar. Den vill bryta tabut kring suicid och samtidigt göra självmord och självmordstankar pratbart. Författarna är måna om att försöka vara så konkreta som möjligt för att hjälpa läsaren att förstå den komplexa problematiken kring suicid. Handbok för livskämpar, är en lättläst och handfast vägledning för dig som plågas av självmordstankar, behöver hjälp för att stötta någon annan, men även för dig som vill lära dig mer i ämnet. Boken ger hjälp att hitta ord, strategier och förhållningssätt oavsett om du är suicidal eller närstående. Budskapet från de erfarna författarna är trots sitt tunga tema hoppfullt. ”Du är inte ensam, oavsett hur det känns just nu.” ”Det kommer ny kraft.” ”Det finns en framtid också för dig.” Men allt börjar med att vi pratar med varandra, även om det som är omgärdat av tabun, rädsla, skam och sorg.

2017 höll prästen och exegeten Jesper Svartvik en föreläsning för Konsten att bli medarbetare i Göteborgs stift. vän med nåden Nu har han vidareutvecklat den- Jesper Svartvik na till en liten fin bok, Konsten att Verbum bli vän med nåden. Svartvik har under senare år givit ut tre omfattande volymer om grundbegrepp i kristen tro och teologi, men här är både formatet och tonen annorlunda. Upptakten formulerar det grundläggande teologiska greppet som ”omsorgens hermeneutik”. Med bibehållen teologisk stringens är boken hållen i en personlig ton. Svartvik tolkar och tillämpar bibeltexter med utgångspunkt i Guds omtanke och omsorg. Hans syfte är att hjälpa läsaren att bli vän med nåden. Bokens text, ca 80 sidor, är strukturerad i tre kapitel. Det första med rubriken ”Att göra rätt” konstaterar att människors goda handlingar inte konkurrerar med Guds nåd utan konkretiserar den. Människors goda handlingar ger därför hopp i vår värld. Boktiteln återkommer i bokens andra del. Här visar Svartvik att Guds nåd genomsyrar skapelse, frälsning och framtid. Nåden är inte en fiende, ett bristfenomen. Nåden är Guds kärleksfulla omfamning från början till slut. Sista delen har temat ”Att vandra ödmjukt med din Gud”. Författaren, som haft Krister Stendahls professur i religionsteologi sedan 2008, slutar med att citera ur en radioandakt av Stendahl: ”När vi ber Fader vår som är i himlen fylls vi av omtanken, omvårdnaden, förtroendet, släktskapet, ja livet självt. O Du, som är för oss som en mor och en far och ett oändligt hem.”

Greger Carlsson

+ Per Eckerdal

Korsväg 3 | 2018

aktuella böcker

Längtan bort från det ytliga

Teknikens möjligheter går fel

När tempot i samhället skruvas upp och det offentliga Thérèse och Martin samtalet banaliseras väcks en Karmel och längtan bort från det ytliga. reformationen Det finns en stor efterfrågan i nytt ljus på miljöer och sammanhang Karin som vi förknippar med andlig- Johannesson het. Författaren, tillträdande Artos & Norma biskop i Uppsala och religionsfilosof, lyfter fram några betydelsefulla ingångar som anger i vilken riktning vi bör förflytta oss. Hon beskriver hur karmelitordens tre kyrkolärare, Thérèse av Jesusbarnet, Teresa av Avila och Johannes av Korset kan hjälpa oss i Svenska kyrkan att motverka ett förytligande som ibland beskrivs som ”en inre sekularisering”. Mot bakgrund av de omfattande likheter som finns mellan dessa karmeliters undervisning och Luthers teologiska tänkande ställs frågan hur kyrkan behöver förnyas i dag för att vi ska få den andliga vägledning vi behöver. Författaren låter inte bara teologer och filosofer säga något. Såväl levande som döda bergsbestigare kommer till tals. Bergsbestigares erfarenheter och sökande blir till en andlig resurs som knyter an till såväl bibelns berättelser om berg som till den tidiga kyrkans ökeneremiter. En bergsspiritualitet växer fram som både talar om ödesdigert högmod och dödlig toppfeber som måste övervinnas. Det här är en ovanlig bok som hjälper oss att ta ut vår andliga kompassriktning med hjälp av både bergsklättrare och tre kyrkolärare från karmelitorden. Boken kan användas både för enskild fördjupning och för gemensamma studier i församlingen. Läs boken, det förtjänar den!

Under arabiska våren blev Twitter och Facebook viktiga verktyg Internet är för organisering och protest; trasigt symboler för framsteg och de- Martin Gelin & mokrati. Sociala medier sågs som Karin Pettersson verktyg för demokrati värden Natur och kultur över. Några år senare är bilden mer komplicerad. Tekniken som kan leda till frihet och demokrati kan också användas av auktoritära krafter för censur, förtryck och övervakning. I en djupt självkritisk och sorgsen intervju med New York Times i mars 2017 säger Twitters grundare Evan Williams: ”Internet är trasigt”. Evans berättar hur Twitter byggdes med förhoppning att stärka demokrati, tolerans och öppenhet. Istället har Twitter och andra sociala medier blivit plattformar för extremisters propaganda och hat. Algoritmer avgör vad vi ser i vårt flöde. De premierar inlägg som väcker engagemang och känslor. Det utnyttjas av trollfabriker och datorgenererade konton som sprider propaganda för att underblåsa konflikter i frågor som rasism, abort och invandring för att undergräva förtroendet för makthavare och institutioner. Viljan att ändra algoritmerna finns inte eftersom detta genererar klick och astronomiska annonsintäkter. Finns det något ljus i tunneln? Boken lyfter fram GDPR och nämnde Evan Williams som idag är en av många röster i en växande skara av veteraner i teknikbranschen som varnar för effekterna av den teknik de själva varit med och utformat. Internet är trasigt är en viktig bok om demokrati, påverkan och journalistik; nominerad till Augustpriset som årets svenska fackbok 2018.

Hans Almer

Torgny Lindén

Korsväg 3 | 2018

aktuella böcker

Världens sjunde skönhet

Svenska kyrkan måste dö

Bohuslän – världens sjunde Bohusskönhet, enligt CNN. Det är kusten en förunderligt vacker bok som förr och nu Stefan Edman och Jan Töve Stefan Edman gjort. De två har gett ut böcker Jan Töve tidigare, men detta är nog den Votum allra, allra finaste. Med berättarglädje och folkskollärarens goda pedagogik tar de sig an uppgiften att skildra Bohuskusten – förr och nu. I kapitel med olika ämnesområden berättar Stefan om starka människor och hårda livsvillkor. På sin upptäcktsfärd i landskapet de redan känner så väl finner de nya infallsvinklar, både för text och foto. Bilderna är sannerligen vidunderligt vackra, oavsett om det visar landskap, ansikten, detaljer eller ögonblick. Trycket i boken är utmärkt, så bilderna kommer till sin rätt. Vi får möta människor, redan omskrivna, men med nya infallsvinklar. Så till exempel i kapitlet om den schartauanska väckelsen. Med bitvis en ljusare bild av den roll denna väckelse i starten spelade för att inte minst stötta kvinnor och barn i en tid av superi, fattigdom och social misär i ett Bohuslän där sillen flytt. Men också den absurda kampen från en del präster mot kultur, studier, nykterhets- och frikyrkorörelser. Birgitta Sandén porträtteras i bänken i Bro kyrka, i Sörbygden där hon brukade sitta med sin mamma Hulda, en av de schartauanska kvinnorna som hade så stor betydelse för läran och dess efterlevnad. Visst var prästerna stränga och krävande. Men Birgitta såg att många av dem också tog social omsorg om människor i bygden. Genom tron fick kvinnorna en enorm styrka och självtillit, skriver Stefan Edman.

Kent Wisti fick många att haja till De tillhöriga när han i en debattartikel skrev att Svenska kyrkan måste dö. Kent Wisti Vad menar han? undrade säkert Libris många. I sin bok De tillhöriga utvecklar han sina tankar bakom artikeln. Wisti är en mångsysslare; präst, konstnär, satiriker, krönikör och nu författare. Till sin meritlista kan han också lägga utmärkelsen som Årets förnyare i Svenska kyrkan. Så vad menar han? Wisti bedyrar Svenska kyrkan sin kärlek, men han skriver att kyrkan måste öva sig i att dö, ha mod att dö, för även den kyrkliga organisationen är underställd vetekornets lag. Han vill att vi talar om den palliativa vården av Svenska kyrkan och kallar till ett brytpunktssamtal; vad kommer då att utkristalliseras som det mest angelägna för kyrkan just nu? Svenska kyrkan är byggd i och för ett enhetssamhälle, ett samhälle som inte längre är. Det är dags att bryta upp från detta förhållande, menar han. Konstnären i honom träder fram, inte bara i målningarna som illustrerar boken, utan också i hans bildspråk. Han lyfter fram den japanska hantverkskonsten kintsukoroi, där spruckna kärl och vaser sätt samman igen – med guld i fogarna. Så blir det en bild av våra liv i Kristus: vår tro är visserligen otillräcklig men ”vi är förgyllt sammanflätade med tillvarons innersta grund”. ”Vågar vi odla detta på riktigt i våra gemenskaper utan att sluta oss inåt, kommer också det glada budskapet att spridas därifrån som en målsökande frörobot till människors längtan. Det är mission”, skriver han. Så det finns hopp för kyrkan – Kristi kyrka. Men Svenska kyrkan kommer att dö, menar han. Läsning för den som vågar låta sig utmanas – och låta nya vetekorn gro.

Agneta Riddar

Lasse Bengtsson

Korsväg 3 | 2018

aktuella böcker

Mät inte psyket med linjal

Samhällets kluvna syn på Gud

Ursprunget till New Public Det omätbaManagement är att en stat, ras renässans; en uppgörelse landsting, kommun behöver med pedanterkvalitetssäkra den vård, skola, nas världsheromsorg man köper av privata ravälde aktörer. Problemet är att vård, skola, omsorg till stora delar byg- Jonna Bornemark ger sin verksamhet på fenomen Volante som inte så enkelt låter sig mätas, som tillit, empati och goda relationer. När man inte hittar mätmetoder för det man vill mäta, mäter man det som är näst bäst, som ”Hur många minuter fick Stina gå på promenad i dag?”, ”Hur många diabetespatienter har vårdcentralen haft denna månad?”. Om Stina ville gå på promenad får vi inte veta. Filosofen Jonna Bornemark tar sig an uppgiften att belysa och kritisera New Public Management genom att se på fenomenet ur filosoferna Cusanus, Bruno och Descartes ögon. Det blir både en filosofiskt intressant resa och en frän kritik mot dagens upphandlingssystem. Särskilt fastnar jag för hennes beskrivning av Nicholaus Cusanus språkfilosofi, som är den mest begripliga beskrivning jag läst av denne teolog, filosof och naturvetare som hela livet arbetade med frågan om hur vi kan tala om det osägbara. Han skiljer mellan ratio, begrepp som svarar på frågan ”Vad är det?” och intellectus som är vår förmåga att förstå att ”ju mer (ratio) vi vet, desto mindre vet vi”. Ju fler färger vi kan definiera, desto fler färger blir det mellan dessa färger. Ju mer vi vet om universums största och minsta, desto mer vet vi att vi inte vet, eftersom universums största och minsta är oändligt. Cusanus placerade även intuition och empati under intellectus. Enligt Bornemark skulle alltså Cusanus ha sagt till dagens politiker; ni upphandlar verksamhetsområden som drivs av intellectus, (vård, skola, omsorg) men ni mäter kvaliteten utifrån ratio. Det är som att mäta en människas längd och tro att man förstått hennes psyke.

En mycket läsvärd bok. Mitt exemplar är fullt av underGud: strykningar, utropstecken och Återkomsten hundöron. Men den är svår att sammanfatta med några rader. Joel Halldorf Joel Halldorf beskriver vårt Libris samtida liberala samhälle och den kluvna synen på kyrka och religion. Vårt moderna, liberala och sekulariserade samhälle har glömt, eller förträngt den viktiga roll som kyrkan och framför allt frikyrkan tillsammans med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen haft i uppbyggandet av dagens Sverige. Liberalismen har med sin betoning på individens frihet lagt grogrunden till dagens mångfacetterade/splittrade samhälle. Inte minst dagens politiska läge är ett bevis på det. Mot slutet av boken citerar Halldorf statsvetaren J D Inanzu som säger att ett liberalt mångfacetterat samhälle kräver en pluralism med självförtroende! Han lyfter fram tre karaktärsdrag som särskilt viktiga i ett pluralistiskt samhälle. Tolerans, ödmjukhet och tålamod, något som jag personligen saknat i den politiska debatten under valrörelsen i höst. Halldorf påpekar också det självklara men ofta bortglömda att ”Ensamma är vi svaga, men i gemenskap kan vi människor åstadkomma mycket.” Till slut vill jag rekommendera boken till alla som vill få lite överblick över det som format dagens Sverige och få förslag på vägen framåt.

Per Starke

Gunilla Lindén

Vid redigeringen av detta nummer av Korsväg noterade redaktionen att den övervägande delen av de som intervjuats och porträtterats var kvinnor. Männen står för forskning och analys om barn; kvinnor för omsorg och stöd till barn. Som vanligt var det något reportage som inte blev av och annat som tillkom, men det är inte hela förklaringen. Korsväg har en strävan efter att över tid hålla en balans mellan kvinnor och män, men i just detta nummer har vi inte lyckats. Korsväg 3 | 2018

Vänligen | + Sören Dalevi

Vad kan vi lära av barnen?

ag minns att jag skämdes. Min dotter Hanna var bara fyra år gammal, och vi hade besökt biblioteket. Jag skrev på en doktorsavhandling om barnbiblar, och kunde liksom inte låta bli att pröva olika barnbiblar på mina barn. Och Hanna ville ju låna barnbibeln om Moses i vassen som just hade kommit ut. På kvällen läste vi så Moses i vassen, och Hanna blev rejält berörd. När vi läst klart, sa Hanna med gråten i halsen: ”Pappa… man gör inte så med barn”. Jag minns att jag gick ut ur rummet och skämdes. Hur kan man läsa en sådan text för ett barn? Det var bara det att nästa kväll ville hon höra berättelsen om Moses i vassen igen. Och nästa kväll igen. Och detta är en av poängerna med otäcka berättelser, enligt berättelseforskaren Bruno Bettelheim: just det att de är komplexa och svåra rymmer en hemlighet. Barn är nämligen människor, och svåra berättelser fyller en livstolkande funktion för barn. Barn förstår redan tidigt, menar Bettelheim, att tillvaron är betydligt mer komplex än vad de vuxna vill erkänna för dem. Berättelserna blir därför för barnen som ett språk, ett livstolkande språk, där man kan spegla också tillvarons

Korsväg 3 | 2018

mörkare sidor. Så jag minns att jag skämdes, men också att händelsen utgjorde en lärdom: barn är betydligt mer sammansatta och komplexa än vad vi vuxna i förstone kan tro. Så när Jesus i evangelierna betonar att vi ska omvända oss och bli som barnen (Mark 10:13ff) är det sålunda inte en uppmaning till att bli infantila. Ofta betonar Jesus i sin undervisning det lilla, det som ingenting betydde i andras ögon: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matteus 5:3). För Jesus hade det lilla och uträknade en alldeles speciell betydelse. Att följa Jesus var att ta till sig ett underifrånperspektiv, att lägga av sig all prestige. Betoningen på barnen var alltså inte något allmänt småtrevligt som Jesus gjorde för att vinna billiga poäng, såsom det skulle kunna ha varit om någon publik person hade gjort det idag. Tvärtom, för en vuxen man på den här tiden var det märkligt att lyfta upp barn i famnen; det var kvinnans uppgift att handha den lågstatusaktivitet det var att ta hand om barn. Att visa bort barnen, som lärjungarna gjorde, var det för situationen mest rimliga. Jesus betoning på barnen är dock helt i linje med hans

Foto: Magnus Aronson/Ikon

övriga budskap, och skulle man tvingas välja en text som sammanfattar Jesus budskap skulle berättelsen om Jesus och barnen vara en bra text att välja. För här återfinns mycket av det som är centralt i Jesus gärning och omvändelsebudskap i övrigt. Vad teologer i alla tider grunnat på är dock vad det är i att vara barn som Jesus lyfter fram i berättelsen om Jesus och barnen: är det barnets beroendeställning som lyfts fram, alltså betoningen av det utsatta och hjälplösa barnet, som ju helt uppenbart inte har

så mycket att förhäva sig över vad goda gärningar eller rikedom anbelangar? Eller är det snarare barnets öppenhet och oförstörda sätt att närma sig livet, med andra ord barnets kvaliteter som åsyftas, till exempel tillit, prestigelöshet, ärlighet och förmågan att tro? Eller är det kanske både och? Jag vet inte, och forskarna är oense. Lärdomen från när jag läste Moses i vassen för Hanna fyra år är dock glasklar. Vi ska ta barn på allvar. För de är, liksom du och jag, människor. + Sören Dalevi

Korsväg 3 | 2018

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Per Starke

Rädsla är motsatsen till tillit

e nådde gränsen efter en lång och farofylld vandring genom öknen. Gränsen som skulle ta dem till den säkra sidan, där soldaterna inte kunde nå dem. Vid flera tillfällen hade de trott att allt var slut. De hade flytt så plötsligt att de inte fått med sig tillräckligt med mat och vatten för den långa resan. Men som genom ett under hade de stött på vänliga människor utmed vägen. Någon gav dem en bit mat, någon lite vatten, så de hade kunnat fortsätta. Värst var det för den lille, när mjölken sinade. Men alternativet drev dem vidare. Hade de stannat i sitt hemland skulle de varit döda nu. Vid gränsen blev det förhör. Som familjens överhuvud fick Josef svara på frågorna om äktheten i deras flykt. – Berätta om skillnaden mellan fariséer och saddukéer. – Varför har judarna flera skapelseberättelser? – Hur kunde de judiska slavarna fly ifrån Faraos armé? – Hur är förhållandet mellan solguden Serapis och judarnas Jahve? – Vem är Messias, som judarna väntar på? Josef slet sitt hår och fick konsultera Maria. Han räknade sig en from jude, men de här frågorna var alltför konstiga. Maria rufsade sin man i håret, som hon brukade göra, så log hon med sitt gåtfulla leende och sa genom att citera Vishetens bok: ”Är den rättfärdige Guds son skall ju Gud ta sig an honom och rädda honom från hans fiender”. Säg till soldaterna att de är Guds söner. På samma sätt är denna lilla pojke Guds son.

Tänk tanken att flyktingfamiljen Josef, Maria och Jesus inte hade fått en tillflyktsort i Egypten när de flydde kung Herodes. Tänk den absurda tanken att de verkligen hade fått ett frågebatteri ifrån det Egyptiska migrationsverket. Inte en fråga hade varit mer relevant, än det faktum att de flydde för sina liv. Idag har vi 60 miljoner flyktingar i världen. FN räknar med att vi om 80 år bara på grund av klimatförändringarna, har 200 miljoner människor på flykt, många av dem barn. Om vi inte kan hantera 60 miljoner, hur ska vi kunna hantera 200 miljoner? Idag styr rädslan den politiska agendan. Rädsla är motsatsen till tillit, det vill säga tro. Rädslan minskar vår moraliska kapacitet och förmåga till rättvisa och kärlek. En värld full av rädsla behöver injiceras med tillit. Visst är det ett problem med och för människor på flykt, visst har vi problem med integrationen, men det är ingen gångbar lösning att människor ska stanna där de är. Jordklotet kommer inom kort att inte vara beboligt på många platser. Först drabbade är önationerna, som inom 50 år ligger under vatten. Ska vi fortsätta hävda att vi ska hjälpa dem på plats? För världens barns skull, låt oss i stället i framtiden ena våra krafter omkring en gemensam fråga. Hur ska vi på ett moraliskt, rättvist och kärleksfullt sätt hantera de oundvikliga folkvandringarna på jordklotet, utan att vi för den skull blundar för svårigheterna? Per Starke