UNI6 #1 - Populärkultur med inriktning genus by UNI6

Modereportage UNI6 gör Unisex Jämställdhet inom Hiphopen Intervju: Ebba Cronstedt Konsert: Kent

UNI6

Nr 1 / 2014

VÄLKOMMEN TILL UNI6 UNI6 är ett populärkulturellt magasin med ett brinnande engagemang för jämställdhet. Vi föddes ur en vilja att lyfta konsten till en plattform där kvinnan får ta lika mycket plats som mannen och där hbtq-personer har samma förutsättningar som heterosexuella. Vi riktar oss framför allt till dig som är ung och nyfiken och som inte tillfredsställs av den ytliga exponering som i dag karaktäriserar de flesta medieutbud. Vi finns för att du ska kunna fylla på dina kulturdepåer och bli medveten om att konsten kan representera så mycket mer än gamla utnötta könsroller. Det hela är egentligen mycket enkelt. Vi vill uppmärksamma kvinnor och deras roll inom populärkultur. Vi vill uppmärksamma människor som inspirerar till och tar ett steg emot ett samhälle som är lite mer jämställt och lite mindre uppdelat. Vi vill skapa medvetenhet om områden inom konst och kultur där kön och sexualitet fortfarande separerar oss. Vi vill vara en brygga som gör avstånden lite kortare. Vi är konst oavsett genus. Vi är UNI6.

Redaktionsledningen

UNI6 är skapad av studenter på Södertörns Högskola och är resultatet av ett tidskriftsprojekt.

2│UNI6

Sofie Bergstrand

Terese Ekelöw

Justina Hüll

Redaktionsledning

Malkolm Landréus

Jonathan Flyxe

Aino Oxblod

Redaktionsledning

Skribent

Saga Palmér

Sanna Ohlgren

Jimmy Andersson

Layout

Karin Moestam

Kicki Gustafsson

Anel Avdić

Bildredaktion

INNEHÅLL KONST. Bara Ebba i bara hud Kvinnor ska inte behöva vara nakna på moderna museet

s. 06 – 09 s. 09

MUSIK. s. 06

Svensk Hiphop styr mot jämställdhet

s. 10 – 13

“Det ska inte handla om att pleasea”

s. 14 – 15

MODE. American Apparel Årets sexist igen?

s. 16 – 17

UNI6 gör Unisex

s. 18 – 25

TV. “All men must die”

s. 26 – 27

Med humor som vapen

s. 27

s. 10

SOCIALT. Kvinnorna bakom supersnippan

s. 28 – 29

Med bröst som vapen

s. 30 – 31

SPORT. Ligan som spelar för båda lagen “Måste jobba extra mycket för att visa vem som bestämmer”

s. 32 – 33

s. 18 s. 34 – 35

SCEN. Fast i Kentbubblan

s. 36 – 37

FILM. Proppmätt på den mansdominerade filmbranschen Filmrecensioner

s. 38 s. 38 – 39

s. 36

UNI6│3

AKTUELLT.

”Män måste bli en del av lösningen”

Nio av tio våldsbrott begås av män. Under fem dagar i maj anordnades en anti våldsfestival i Stockholm där attityder hos unga män stod i fokus. Uni6 deltog en dag på en konferens där några av världens ledande experter på maskulinitet delade med sig av sin kunskap. text: Sofie Bergstrand Illustration: Sanna Ohlgren

4│UNI6

Kravet på att vara en ”riktig man” skapar och återskapar destruktiva beteenden hos pojkar, enligt världsledande genusforskare. I värsta fall leder det till våld, som drabbar såväl kvinnor som andra män. I maj arrangerade Män för jämställdhet, Kvinnojouren och ett antal andra organisationer en festival för att sprida kunskap om mäns attityder och hur de kan förändras.

–P

säga ”jag älskar dig” till varandra. Efter begravningen läste han allt han fick tag på om maskulinitet. – Jag hade aldrig pratat med mina manliga vänner om det, men böcker finns det gott om. Passande nog heter en av dem I don’t wanna talk about it. Det sammanfattar bra hur normen ser ut. Att visa känslor är inte tillåtet för en man om det inte är aggressivitet.

“

å min farmors begravning insåg jag att alla omkring mig grät, men inte jag själv. Jag gick ut med bultande huvudvärk, körde iväg och ställde mig på en enslig plats och grät i femton minuter. Det var då jag insåg att något var fel, berättar Jeffrey O’Brien, chef för det sportsinriktade Mentors in Violence Prevention (MVP). Jeffrey O’Brien växte upp i vad han beskriver som en typisk arbetarfamilj i Buffalo, New York. Trots ett kärleksfullt hem fick han aldrig höra männen i familjen

Att visa känslor är inte tillåtet för en man om det inte är aggressivitet.”

effrey O’Brien anser att vi måste sluta förstärka pojkars negativa beteenden genom att sluta lära dem att de ska tåla smärta och vara tuffa och aggressiva om det behövs. Han tror på en hälsosam maskulinitet, där fler känslor än aggressivitet är accepterade och där det som idag anses kvinnligt slutar förknippas med förödmjukelse. MVP arbetar med program som engagerar unga män att ta ställning mot mobbning och våld. Fokus ligger på idrott, eftersom sportkillar ofta är de som sätter och upprätthåller manliga normer. – Mäns våld är inte ett problem bara för kvinnor, män måste bli en del av lösningen!

–A

tt män i ledarpositioner tar ställning för jämställdhet påverkar attityderna hos befolkningen, säger Dean Peacock, grundare av nätverket Sonke Gender Justice i Sydafrika. I Sydafrika är mäns motstånd mot jämställdhet stort. Arbetslöshet och socialt utanförskap är utbrett och våld används ofta som manlig statusmarkör. Sonke arbetar för jämställdhet mellan könen, bland annat som ett redskap mot spridningen av HIV. – Vi arbetar med att förvandla maskulinitet och befria oss från inskränkta könsidentiteter. <

Konst av mensblod Gruppen Mensmagi kommer att anordna en utställning den 7e och 8e juni i Gamla Stan i Stockholm. Verken som ställs ut består av videoklipp där man får se gruppmedlemmarna göra ritualer med sitt eget mensblod. Varje konstnär har skapat ett eget klipp. Ritualerna utförs för att bota trauman och är en blandning mellan shamanism och modern psykologi. Gruppen kommer berätta mer om sin verksamhet och besökare får chansen att själva prova på att skapa egna konstverk. Utställningen tar plats på Stora Nygatan 28 i Gamla stan och hålls öppen mellan 15:00 och 20:00 båda dagarna.

Saga Palmér

Foto: Cecilia Suhaid Gustafsson

Månadens Podd:

KULTURENS ABC Cecilia Suhaid Gustafsson är ena halvan av podcasten Kulturens ABC som har flera tusen lyssnare till varje avsnitt. Där pratar hon och kompisen Caisa Stina Forsberg om sina liv som kulturarbetare.

Varför började ni podda? – Jag ville ha ett andningshål, för att inte bli en bitter kulturarbetare. Jag har känt Caisa länge och pratade med henne om att vi borde ha en podd. Hon visste inte ens vad det var, haha.

Vad poddar ni om? – Om allmängiltiga ämnen. En rädsla att inte ha jobb, att ha dåligt med pengar, att må dåligt. Många kan relatera till det och vi försöker vara öppna. V tycker till exempel det är viktigt att ta bort stigma mot psykisk sjukdom, och många tyckte det var härligt att Caisa var öppen med att hon var inlagd. Ibland är vi politiskt inkorrekta, vi dricker ju ofta vin, då vräker man ut sig opassande saker. Tar folk illa upp försöker vi rätta till det, men vi har superförstående lyssnare.

Vad får ni för respons? – Vi är väldigt förskonade från påhopp. Kritik kan man ju få, men vi får bra respons. Kvinnor får utstå en helt annan typ av kritik som män inte får - den blir personlig, hotfull och innefattar sexuella påhopp. Vi har varit tydliga med att om det blåser hårt så slutar vi för, för det pallar vi inte.

Vilka är det som lyssnar? – Först trodde vi att bara andra kulturarbetare skulle lyssna, men vi har väldigt olika lyssnare. Vi har mycket mer kvinnliga lyssnare än manliga, men det är inte så konstigt, så ser samhällsstrukturen ut.

Vad tycker du om bilden av poddare som ”vita mediemän”? – Jag tycker inte det stämmer, men det är de som får uppmärksamheten. Vita mediemän skriver om vita mediemän. Jag lyssnade också massor på Filip & Fredrik och Alex & Sigges podcast förut, men sen insåg jag att mitt blir mycket roligare utan dem.

Tipsa om en bra podd! – Nyfiken Brun med Iki Gonzalez Magnusson och Malin Holgersson, de pratar mycket om hur det är att vara rasifierad person i Sverige, och räds inte att vara obekväm.

Aino Oxblod

UNI6│5

KONST.

”

6│UNI6

Jag vill visa ett alternativt skönhetsideal. Jag är stark och jag vill synas som jag är.”

Bara Ebba i bara hud Text: Kicki Gustafsson

Foto: Alexander Koste

“We are what we repeatedly do” är ett citat jag gillar. Då är jag skratt och choklad, säger Ebba Cronstedt på skånska och skrattet studsar mellan väggarna på Catapult tattoo. Här jobbar hon som shopmanager. Det är även här som hon tecknar sina ”Bara Ebba” teckningar som hon sedan ger ut.

tudion är välkommande och liknar ett vardagsrum ur en gammal Hollywoodfilm. Tapeterna är bruna med mönster i guld och detaljerna matchar i liknande färger. I ett hörn står en stor och lyxig soffgrupp i skinn. Ebba sitter i en av skinnfåtöljerna med benen under sig. Man hade kunnat tro att det är hennes eget vardagsrum hon sitter i. Men över rummet sträcker sig en balkong med vitt staket. Där bakom syns tatueringsstolarna som många kunder suttit i. Ebbas tatueringar är färgglada och lyser igenom hennes svarta tröja. Men efter alla laserbahandlingar som hennes vänstra arm fått gå igenom är den blek i jämförelse med resten av kroppen. – När jag började tatuera mig var jag 16 år och hade inte koll på någonting. Internet fanns inte så man hade inga referenser och man visste inte vad kvalitet var. Men när hon själv började jobba i tatueringsvärlden insåg hon vad den hade att erbjuda. –Det var som om jag haft en skrotig liten Ford och någon kom in med en Porsche. Jag visste inte vad jag hade missat. Idag finns inte många av Ebbas första tatueringarna kvar. De har istället ersatts eller ska ersättas med nya vackra bilder. Hon liknar det vid att hon är en inredningsdesigner för sin egen kropp och att hon smyckar sin hud med vackra saker

hon älskar. Tatueringarna är feminina, färgglada och följer hennes former. – Jag tänker inte på vad som ska sticka upp ovanför tröjan när jag har kläder på mig. Utan när jag är naken så ska detta framhäva mig. Jag kanske till och med kan fuska lite för att få fram de former som jag vill. Det går inte att missa porträttet som sitter på Ebbas bröst. En kvinna med långt hår och klarröda blommor i bakgrunden. Det är en av Ebbas egna favoriter och är inspirerat av art nouveaukonstnären Alfons Mucha. Men den mest vågade tatuering täcker en stor del av Ebbas rygg och föreställer en nymf och en satyr som har sex.

”

när ska folk

förstå att utseende inte spelar någon roll?”

– Man ser satyrens penis och kvinnans nakna kropp. Jag tycker om båda sakerna och sex är så fint ibland så jag vill hylla det. Men den kan ju vara vågad för många. Som när penisen sticker upp innanför linnet när man står i kön på Ica. Då kan man räkna med att få reaktioner.

atueringarna är ett sätt för Ebba att ta kontroll över sin kropp, men hon säger också att det kan vara ett sätt för henne att gallra bort människor. För om någon dömer henne för att hon har bläck på huden är det inte någon som hon vill lägga sin tid på . – Jag har lätt för att slappna av och vara mig själv i nästan alla sociala miljöer ute. Men att ta in någon i sin vardag är så himla intimt. Många har fördomar och bryr sig om pengar och utseende. Men allt detta är förgängligt, säger Ebba och pekar på sin kropp.

lickar, fördomar och kommentarer är vardagsmat för Ebba efter att ha varit tatuerad i 15 år. Men reaktionerna har ändrats under åren. Innan tatueringssåpor kom på TV var ofta sätet bredvid henne på bussen tomt och försäljarna på gatorna var så rädda för att gå fram till henne så att hon hann gå förbi. Idag är det mer accepterat. – Innan kunde fok se mig som farlig, äcklig och konstig. Men efter såporna började till och med äldre personer komma fram och vågade prata med mig. Och folk började tycka att det var fint. Men det betyder inte att negativa fördomar inte finns idag. – Jag kan få frågan ”hur kan du förstöra din kropp så?” och så sitter de själva där med cigaretten i ena handen och drinken i andra. Du kan få lungcancer och leverskador. Mina tatueringar är på ytan. Det spelar ingen roll, säger Ebba och viftar med händerna över sin kropp så att de röda gardinerna bakom henne svajar till..

UNI6│7

KONST.

om kvinna får hon ofta höra kommentarer om hennes tatueringar inte passar henne då hon inte följer det vanliga skönhetsidealet som finns idag. Men tatuerade tjejer har även blivit en fetisch för vissa män. – Vissa tror att man är lite lösaktig och snuskig. Fick frågan en gång ”Du gillar snuskigt sex va? typ kiss-sex?” och så försökte han bjuda på en drink. Gud vad han hade kommit till fel tjej, jag har varit nykter i 15 år och är tråkig. Jag gillar att krypa ner i sängen med min katt och en god bok. Så det blev inget kiss-sex här. När Ebba går ut kan folk ta i henne för att de ska kolla på hennes tatueringar. Det har hänt att förbipasseradnde har tagit tag i hennes händer för att kolla vad texten på knogarna säger och ryckt i hennes arm för att undersöka den närmare. – Jag har slutat använda kjol när jag går ut. Jag har en drake som går från foten och hela vägen upp till höften. Män får gärna för sig att lyfta på kjolen för att se var den slutar.

”

Mitt utseende har jag för min egen skull.”

Men trots att det kan vara jobbigt att folk stirrar och reagerar på hennes tatueringar är det samtidigt något som hon kan skratta åt. Hon vill motbevisa fördomarna för folk hon träffar och försöker bemöta alla reaktioner på att trevligt sätt oavsett om de är positiva eller negativa. – Jag vill inte utsätta andra för bitterhet, för jag har valt att se ut som jag gör och då får jag vara beredd på folks reaktioner. Så när folk kollar försöker jag möta blicken och le snällt. Och då brukar de bli chockade. Det är min lilla revolution som jag håller på med just nu. Ebba bryr sig inte så mycket om hur folk reagerar. Även om det börjar bli bättre så finns det fortfarande de som kommer att döma henne. – Mitt utseende har jag för min egen skull. Andra ska tycka att jag kanske är intelligent, duktig och rolig. Det ger mig bekräftelse. Det tog lång tid för mig att inse det eftersom att allt är så sexualiserat i samhället. När ska folk förstå att utseende inte spelar någon roll?<

8│UNI6

Kvinnor ska inte behöva vara nakna på

Text av Terese Ekelöw Illustration av Kicki Gustafsson

KRÖNIKA. Jag vill tro att vi lever i ett jämställt samhälle. Jag vill tro att kvinnor och män får lika stort utrymme. Att kvinnokroppen inte sexualiseras och objektifieras. Efter ett besök på Moderna museet i Stockholm är jag inte så övertygad längre. Det första jag möts av när jag kliver av buss 65 vid Moderna är Pablo Picassos skulpturer som tillsammans bildar konstverket Frukost i det gröna. Picassos skulpturgrupp är en av många variationer på Edouard Manets målning med samma namn. Målningen föreställer två män klädda i kostym och en spritt språngande naken kvinna som lite avslappnat har picknick i en skogsglänta. Ytterligare en naken kvinna tvättar sig i någon typ av pöl i bakgrunden. Påklädda män och nakna kvinnor är idag ingen ovanlig syn i konstvärlden. Manets målning orsakade skandal när den visades för första gången på De refuserades salong i Paris 1863 eftersom att den innehåller nakna kvinnor och påklädda män i samma bild. Trots detta har den nakna kvinnokroppen förmodligen varit det flitigast avbildade objektet genom tiderna. Den anonyma feministiska konstnärsgruppen Guerilla Girls har gjort så kallade ”weenie counts” på olika konstinstitutioner. På The Metropolitan Museum of Art i New York visade det sig att 85 procent av de nakna kropparna i konstverken var kvinnliga medan bara 5 procent av konstnärerna var kvinnor. Allt tyder på att resultatet skulle bli liknande om samma undersökning gjordes på våra svenska museer. Kulturrådet har gjort en undersökning av genusstrukturer på svenska konstmuseer. Av rapporten framgår det att Moderna Museet i Stockholm under förra seklet gjorde 4857 inköp av konstverk av svenska konstnärer. 4231 av konstverken var gjorda av manliga konstnärer. 626 av kvinnliga. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Hur kan vi i dagens samhälle acceptera att könsfördelningen ser ut så här på våra museer? Historien går inte att ändra. Konstnärsyrket har, som de flesta yrken förutom hemmafru, varit mansdominerat. Sedan antiken, under medeltiden och förbi till Pablo Picassos dagar på 1900-talets första hälft. De tavlor som finns kommer alltid att finnas och visas på de historiska muséerna. Det blåa rum-

met på Moderna kommer alltid visa två oljemålningar föreställande nakna kvinnor och två portträtt av påklädda, väl ansedda män. På de vita brickorna bredvid tavlorna kommer det alltid stå Ernst Ludwig Kirchner, Edvard Munch och Harald Giersing. Det vi kan påverka är hur våra konstmuseer ser ut om hundra år. Konstverken som skapas idag, kommer någon skriva arga krönikor om då. Och måtte det inte vara om att 87 procent av inköpen även under 2000-talet varit av manliga konstnärer. Vi kvinnor är inte hemmafruar längre. Vi är konstnärer . Och jävligt bra sådana, minst lika bra som män. Det är dags att konstvärlden fattar det och populariserar kvinnors konst. För att kvinnliga konstnärer ska kunna överleva måste de sälja konst. För att konsten ska säljas måste den vara attraktiv på marknaden. Och det som är attraktivt är det som visas på gallerier och museer och uppmärksammas medialt. Om muséer börjar köpa in mer kvinnlig konst kan denna onda cirkel brytas och om hundra år kan unga tjejer gå in på Moderna och inspireras av alla 2000-talets kreativa kvinnor. Som konstnär - och kvinna – vill jag inte identifiera mig med en naken tant som tvättar sig i en pöl när gubbarna tittar på och röker cigarr. Jag vill kunna identifiera mig med konstnären bakom verket.

UNI6│9

MUSIK.

– STYR MOT JÄMSTÄLLDHET Macho män och heterosexualitet har länge varit normen inom hiphopkulturen. Men de senaste åren har mycket hänt och den svenska scenen bryter ny mark. Både kvinno- och HBTQ-frågor får större utrymme tack vare organiserade aktörer och utövare. Text: Sofie Bergstrand & Jimmy Andersson Foto: Marcus Rönne & PellePelle Granström

ndreas ”DJ Taro” Tanisawa är ett välkänt namn inom hiphopvärlden, som funnits med på scenen sen 90-talet. Men det var inte förrän förra året han öppet kom ut som gay. – Jag har inte gett mig själv utrymme att låta min läggning vara en naturlig del av mig, för det finns inga förebilder eller referenser inom hiphop. Enda gången det existerar är som skällsord eller som skämt, berättade han då i en intervju med DN. Då DJ Taro kom ut som gay såg även han genren som mer homofobisk än andra, men trots det möttes hans erkännande av positiva reaktioner från de flesta svenska hiphopare. DJ Taro har förhoppningar om att hiphopen i framtiden kan bli drivande även för HBTQ-personers rättigheter. Kalle Berggren, doktorand i

10│UNI6

sociologi, har skrivit en avhandling om svensk hiphop och delar denna entusiasm. – Det vore kul om det växte fram en stark svensk HBTQ-hiphop men där är vi inte än på ett tag även om saker sakta börjar förändras, säger han.

nför Pridefestivalen 2012 släppte Göteborgsrapparen Mollgan videon till sin låt ”Non stop”. I videon valde Mollgan att visa upp en kärleksrelation mellan män. Ett val som ledde till att Mollgan fick motta både hat och hot. – Jag ska inte ljuga och säga att jag inte brydde mig om reaktionerna, för det gjorde jag. Det var tråkigt att se att en kärleksrelation mellan två män fortfarande kunde vara provocerande, säger han.

Bland reaktionerna förekom dock också flera positiva reaktioner. Precis som i DJ Taros fall kom de ofta från andra aktiva inom hiphopen. – Ja det var faktiskt lite förvånande. Många rappare kom fram och sa saker i stil med ”Fan vilken bra grej du gjorde” och peppade en. Nu när jag blickar tillbaka är det främst de positiva reaktionerna som jag minns. Och jag är glad att jag gjorde den låten just då när det var som flest människor som hade ögonen på en. Tillsammans med några vänner grundade han för åtta år sedan gruppen Middlesex. Som namnet antyder (hermafrodit på svenska) fanns redan från början tendenser på att det här var en grupp rappare som ville bryta mot normen och stereotypa föreställningar. Man tog ställning

Vanessa ”NeyNey” Marko Ida Östensson Nathalie ”Cleo” Missaoui

för HBTQ-rörelsen. Ett ställningstagande som blev ännu starkare med tiden. – Jag har alltid sett det som viktigt men när en familjemedlem kom ut ur garderoben blev det plötsligt också personligt. Då tänkte jag att ”Det är fan dags att hiphopen tar ställning i den här frågan”. Istället för att då bara sitta och vänta på att något händer ville jag göra det jag kunde.

Sverige har DJ Taro öppet gått ut med sin homosexualitet. I USA har Frank Ocean, medlem i hiphop-kollektivet Odd Future gått ut med att vara bisexuell. Större artister som Jay-Z, Macklemore och A$AP Rocky har öppet tagit ställning mot homofobin. Trots att det finns kvar element av den inom hiphopen och att nedsättande fraser fortfarande förekommer i vissa texter tror Mollgan att många rappare i grunden inte är homofober. Han tycker sig också märka av en attitydsförändring de senaste åren. – Man märker att fler rappare engagerar sig i mänskliga rättigheter och aktivt ta ställning genom att exempelvis uppträda på demonstrationer. En demokrati är mycket mer än politiker och alla kan och får inte synas på en ledarsida. Där-

för är det viktigt att så många som möjligt tar ställning och att yttrandefriheten även sträcker sig till konsten, säger Mollgan.

ör några månader sedan räknade Kalle Berggren texterna på hiphoptexter. com, en sida som enligt beskrivningen samlar ”de flesta svenska hiphoptexterna som finns på internet.” Då var 97,5 procent av artisterna män. – Därför är det mycket glädjande att 2014 känns som ett genombrott för kvinnliga rappare. Dels finns de ju de nya stjärnorna som Linda Pira och Lilla Namo, men också för första gången ett nätverk för kvinnor inom urban musik, Femtastic, som jag tror spelar en stor roll, säger han. Femtastic drog igång på allvar sommaren 2010 när ett gäng tjejer, alla med rötter inom den urbana musikkulturen, anordnade en fest på Södra Teatern i Stockholm. Festen blev en succé och efter det har nätverket bara vuxit. Till en början var det ett löst nätverk med personer som hade egna firmor. Men i november 2013 blev de en egen organisation. Vanessa Marko, grundare till kollektivet, berättar om syftet med Femtastic: – Vi vill skapa en scen och utrymme

för oss själva och varandra, samt inspirera unga kvinnor att utveckla sin konstform. Syftet är också att vara organiserade för vi vet att antal ger styrka, säger hon.

anessa Marko upplever att klimatet för kvinnliga utövare av hiphop i Sverige har förändrats till det bättre de senaste åren och hon tror att initiativ som deras har haft en stor betydelse. – Jag uppfattar att klimatet har förändrats på grund av initiativ som Femtastic, Rättviseförmedlingen, Jämställd festival med flera som alla lyfter och synliggör kvinnliga förebilder. Och att mer resurser har tilldelats jämställdhetsprojekt och jämställdhetsstöd inom kulturen den senaste tiden. Idag har vi ett större handlingsutrymme än vi har haft tidigare.

alle Berggren anser att hiphopaktörer som exempelvis Femtastic-kollektivet kan vara drivande för jämställdhet även utanför musiken, genom projekt som till exempel FATTA!. Projektet var Femtastics reaktion på den uppmärksammade domen i våldtäktsåtalet mot en 15-årig flicka i Umeå. Tre unga män i 18-årsåldern

UNI6│11

stod åtalade misstänkta för våldtäkt men samtliga friades. Tillsammans med stiftelsen Crossing Boarders drog man då igång en kampanj där man uppmanade folk att skicka in sina egna berättelser om sexuellt våld. De över hundra berättelser som togs emot sammanställdes och blev sen en låt med tillhörande musikvideo. I samband med låtsläppet skrev man en uppmärksammad debattartikel på SVT Debatt. – Det var en exceptionell situation och vi var orädda och högljudda. Jag tycker själv det kan vara sjukt övertygande när folk man har respekt för uttalar sig tillsammans, och inte när det känns forcerat eller som att det är en PR-byrå i ryggan som dragit ihop folk… Det ska vara äkta engagemang! Kampanjen har fått stort genomslag. Både i media och i sociala medier. Genom den vill de höja medvetenhet om sexuallagstiftningen i Sverige och hur den praktiseras. Målet är även att skapa gemenskap i kampen mot det sexuella våldet, en gemenskap för både män och kvinnor. – Vi har involverat män i detta typiskt kvinnodominerade kunskapsfält. Och vi har gort det genom det vi är bra på: musik, scen, fest, samtal, politik. Förhoppningen är att få till en lagförändring och att stoppa det sexuella våldet.

iphopen har alltid varit politisk, men på senare år har det blivit ännu mer tydligt. Vanessa Marko tror att det kan finnas två anledningar till detta. Antingen att man i dag är mer priviligierade och ser att man kan påverka samhället eller tvärtom att folk har haft det tufft och vill hjälpa andra. – Nu är det valtider också, och SD är liksom vår nya politiska norm så vi måste bli politiska, säger hon. Som anledning till varför politisk hiphop har getts större uttrymme på sistone vill Mollgan även framhäva journalisten och programledaren Ametist som viktig. – Hon är en fantastisk människa och hon har gjort jättemycket för den svenska hiphopen. Man hörde inte svensk hiphop på radion på ett tag. Men i dag hör man den, och det är bland annat hennes förtjänst, säger han.

åda två pratar om att det är känslorna som musiken kan frambringa som gör

12│UNI6

den så effektiv när det kommer till att påverka och sprida budskap. – Musik har ofta ett starkt “patos”, väcker känslor hos åhöraren, och genom att väcka känslor kan man verkligen påverka och övertyga. Det är också därför det är så viktigt att våga lyfta kritik mot sexistiska texter. Det påverkar folk som fan, säger Vanessa Marko.

”

Förhoppningen är att få till en lagförändring och att stoppa det sexuella våldet.

recis som Vanessa Marko påpekar är hiphopen trots allt fortfarande en kultur som är mansdominerad och ofta har element av sexism. Både i Sverige och i andra länder har den macho mannen som rappar om utanförskap och rasism varit den som synts och hörts mest. Men Kalle Berggren är noga med att förtydliga att branschen ibland också kan kritiseras på felaktiga grunder. – I allmänhet finns det en hel del mansdominans och sexism inom hiphopen, men hiphopgenren pekas också gärna ut som extra sexistisk av rasistiska skäl. Man vill förflytta sexismen utanför den vita majoritetsbefolkningen, säger han. Ett uppmärksammat exempel på sådan rasism var då ”Uppdrag granskning” visade en rektor som ville förbjuda rap på skolans musiklinje. Han förknippade musiken med våldtäkt och sa att rap och bilbränder kunde de behålla i Tensta. I diskussionen som följde rektorns uttalande poängterade forskare på områdetvikten av att inte isolera sexism och homofobi till hiphopen. <

Text av Malkolm Landréus Illustration av Kicki Gustafsson

KRÖNIKA. Man brukar säga att hiphopen speglar samhället. Att den utvecklas och rör sig i symbios med klimatet i framför allt landets segregerade områden. Men man kan också hävda att den är en drivkraft. En kultur som övertar förarsätet genom att spränga barriärer och bryta normer. I dess egenskap som underdog har den alltid kunnat identifiera sig med de svaga och på så sätt vara öppen för alla. Den svenska hiphopfamiljen är ett perfekt exempel på det. Här finns en extrafamilj för de som vill ha det; med en bestämd men kärleksfull fadersfigur i Aki eller Petter, en flummig favoritfarbror i Dajanko, modersfigurer i Linda Pira och Cleo, en syster i Lilla Namo och bröder i Malcolm B och Stor. Och den svenska hiphopfamiljen stänger ingen ute; oavsett hudfärg, kön eller sexuell läggning. I höstas förra året kom en av genrens mest uppskattade personer, Andreas ”Dj Taro” Tanisawa, ut som homosexuell. En läggning som ofta setts ner på och ironiserats över, inte bara inom hiphopkulturen. Men i den svenska hiphopfamiljen möttes Dj Taro av enade hyllningar för sitt mod. En självklarhet kan tyckas, men icke desto mindre en fin gest. Ett annat exempel är Silvana Imam. Den lesbisk-feministiska ångvält som i skrivande stund tar Sverige med storm med sina politiskt laddade texter och enorma pondus. En annan minoritet som länge marginaliserats och objektifierats i den urbana kulturen är kvinnorna. Det går visserligen att hävda att detta beror mycket på det patriarkala samhälle som fortfarande råder. För precis som hiphopen speglar samhället, speglar samhället också kulturen. Kollektivet Femtastic, med Vanessa Marko i spetsen, har på senare år blivit en stor del av hiphopscenen. Tillsammans är de en grupp kvinnliga artister, DJ:s och dansare som håller workshops och upp-

muntrar yngre tjejer att följa sin dröm. Utöver det har de också drivit FATTA!kampanjen, i syfte att belysa det sexuella våldet. En låt med tillhörande video som påverkat tusentals människor. Att kvinnornas roll inom hiphopen håller på att normaliseras är tydligt. Faktum är att de på många sätt är mer intressanta än sina manliga kollegor i nuläget. Häromdagen var jag på Dramaten för att se den första hiphopspelningen i institutionens 226-åriga historia. Och det var inte Petter, Timbuktu eller någon av de andra manliga hiphopstjärnorna som var huvudpersoner. Det var kvinnorna. Med Linda Pira i spetsen tog åtta av de just nu hetaste kvinnliga rapparna och sångerskorna i landet över scenen. Och de fick teaterhusets tak att lyfta. En milstolpe inte bara för kvinnorna och hiphopen, utan för hela landets kulturhistoria. Just nu sitter hiphopen i förarsätet. Det är bara att hoppas att samhället kan utvecklas på samma sätt. För det har mycket att lära av den svenska hiphopfamiljen.

UNI6│13

” 14│UNI6

Jag tror att man är den bästa förebilden genom att vara som man är.”

MUSIK.

“Det ska inte hanDlA om att pleasea” Text och foto - Justina Hüll

Paulina Palmgren böjer sig över iphonemicken som ligger på bordet som ska fånga hennes ord. Hon tycker inte om den. Orden är viktiga för Paulina. Vad som blir sagt och hur det blir sagt. Det är viktigt nu och det var viktigt när hon började skriva sin första platta i januari 2012 som släpps nu i höst.

emma i Storvreta lossar Paulina Palmgren och Jonatan Järpehag försiktigt ryggen på ett piano. De blottar strängarna. De dämpar tonerna samtidigt som Jonatan spelar på pianot. På skivan ligger sedan ett ljudspår kvar med ett odefinierbart läte. Det skulle kunna vara ett piano, men det är nog hur kreativitet skulle låta om det var ett fysiskt instrument. I höst släpper Paulina sin första platta. Det är en popskiva, men med den där extra dosen av kreativitet som en lyssnare letar efter i musik. Det är otraditionellt och nytt. Vissa känner kanske igen henne från Tv3:s talangsatsning True Talent. Med sina barfota fötter dansade hon sig till final över den stora scenen. Med magiska toner förtrollade hon publiken och fick lyssnarna att tro att det gick längs en gata tillsammans med Monica Zetterlund i ett stilla kvällslandskap. Hon lyckades med det där omöjliga, att vara ickekomersiell i ett populärkulturellt TV-program. Hon fångade hjärtan på publiken lika snabbt

som hon fångade hjärtat på musikern Pernilla Andersson som hon sedan kom att turnera med.

en kontrasten till tystnaden hemma i hennes lägenhet var stor. Kontrasten till det där stilla skapandet där det fick vara bara hon, texterna och ljuden. – Man levde med kameror hela tiden och skulle alltid svara på frågor, så det var oerhört skönt att stänga luckan, komma hem och bara skriva. Efter veckor i press-spektakel kopplade hon ifrån. Hon låste in sig i sin lägenhet och berättar om ett år där det bara fick vara hon och musiken. – Jag var ganska isolerad det året. Det känns som att det var jag, min dator och mina texter. Det var jag i min lägenhet större delen av det året. Man gjorde små utstickare och då blev det nästan ”oj shit, det finns en värld här utanför också”. Nu har en annan del av processen tagit vid. Paulina blev signad av Pernilla Anderssons skivbolag och skulle få göra en egen platta. Nu är det inte längre bara det ensamma skapandet i hennes rum. Paulina gör en mer permanent utstickare och för första gången ska det hon skapat i sin isolering ut och möta den stora världen.

on minns första gången hon var i Stockholm tillsammans med Jonatan Järpehag, som senare kom att producera skivan med henne. De skulle för första gången visa några låtar som Paulina hade skrivit. Hela natten hade de varit vakna och petat på sångerna in i det sista. De väntade in dagen. De mötte de morgonen

på ett tåg mot Stockholm. I den stora staden väntade Pernilla Andersson och Niklas Green på att få höra låtarna. – Den känslan när de sa ”det här är bra” var verkligen helt otrolig, säger hon.

et är nu recensenterna tar vid. Boxar in den nya kreativiteten i ett sound för att göra det greppbart. Det som helt har varit hennes grej ska nu kastas i famnen på pressvargarna som gjort karriär av att bedöma musikaliska processer. – Det är ju en väldigt personlig skiva, det är det väl alltid. Jag har ju ingen erfarenhet av det här, men jag kommer säkert att ta det hårt om recensionerna blir negativa. Man får försöka ställa in sig på att inte få bra recensioner och att det inte ska handla om att pleasea, det ska handla om att man går vidare, säger hon. Det är ett stort kliv från att i sin egen skörhet skapa musik från sitt innersta i sitt hem till att dela det med resten av landet. Hon är tyst en liten stund. Funderar över hur hon tror hon kommer att reagera. Hon funderar på hur man bevarar det där man har själv när man är inkapslad i sitt eget hem. Hur hon bäst bevarar det där magiska i mötet med publiken som är hon. Som är Paulina Palmgren. – Jag tror att den bästa förebilden är man genom att vara som man är. Både som kvinna och som man och att inte ursäkta sig oavsett kön. Att värdet i en själv och som person betyder något. Som konstnär har man kanske en gåva att kunna sätta ord för någon annan. Man blir lite ställföreträdande. Jag tycker att man bara ska köra på med sina intentioner och inte låta någon hindra en från det. <

UNI6│15

MODE.

American Apparel - årets sexist igen?

Text: Karin Moestam Illustration: Justina Hüll Förra året utsågs det trendiga klädföretaget American Apparel till årets sexist i bloggen Genusfotografen. Nu är de i blåsväder igen och anklagas för att ha att utnyttjat sina anställda sexuellt. Uni6 reder ut begreppen med hjälp av feministen och genusstudenten Emelie Eriksson som står bakom den populära bloggen enblommigtekopp.

16│UNI6

merican Apparels arbetsmetoder ifrågasätts på nytt efter ytterligare ett omtalat inlägg på bloggen Genusfotografen. I det berättar pseudonymen Frida om hur hon i samband med en modefotografering blev sexuellt utnyttjad av två av företagets chefer när hon var 16. Debatten har gått så långt att deras VD Dov Charney har ställt upp på intervju i Sveriges Radio. I intervjun påpekade han att Frida var byxmyndig och med på noterna, och att den här typen av anklagelser görs mot höga chefer i många andra företag också. Ett liknande tonfall återfinns i artiklar om de gånger då Dov Charney själv anmälts för sexuella trakasserier. Han hävdar att det handlar om missnöjda före detta anställda, som vill tjäna pengar genom att stämma honom. I de fall som har avgjorts har han funnits oskyldig till trakasserier. Men att han haft sexuella relationer med dessa unga kvinnliga anställda finns det inga tvivel om. Bevis för hans oskuld har delvis bestått av bilder och meddelanden från de 18 till 20-åriga kvinnorna, som ger intryck av att de varit med honom av egen vilja.

ven American Apparels reklam har i flera år beskyllts för att vara sexistisk. Deras bilder på kvinnliga modeller uppfattas av många som grovt sexualiserade. Extra tydligt blir det med unisexkläderna. Där en manlig modell som visar upp en skjorta är fullt påklädd och har en cigarett i handen, står en kvinnlig modell i ett hotellrum och är utöver samma skjorta helt naken. I ett bildspel som marknadsför tights finns en bild som zoomar in på en tjejs hand innanför dessa tights. I nästa bild ser du hennes ansikte. Hon ligger på en säng med ett finger i munnen. American Apparel har anmälts till re-

”

De gömmer sig bakom de bra grejerna trots att företaget är fullt av kvinnohat och sexism”

klamombudsmannen men inte utretts eftersom att de inte har något svensk hemsida. – Ligger det utanför vårt prövningsområde måste vi avvisa anmälningarna, kommenterade reklamombudsman Elisabeth Trotzig till DN den 15e maj. Flera av deras reklamer har dock tidigare fällts av reklamombudsmannens brittiska motsvarighet, the Advertising standards authority. En motivering var att de använde sexuellt provocerande bilder av en kvinna som såg ut att vara yngre än 16 år gammal.

melie Eriksson studerar bland annat genus på Uppsala universitet och är känd under bloggnamnet enblommigtekopp. Hon har bloggat om American Apparel och hennes betraktelse av företagets marknadsföring har lästs av tusentals. Hon har dessutom jobbat i två av deras butiker. – Jag tror att reklamen ser ut som den gör på grund av en kombination av att deras mediestrategi är att provocera och att det är ett företag med en väldigt unken kvinnosyn, säger hon till Unisex. Det sägs att flera av modellerna är vanlig butikspersonal och att det som syns på bilderna inte är iscensatt, utan verkliga situationer. – Eftersom att jag jobbade där så vet jag ju hur det har gått till i de här fotograferingarna, två av tjejerna jag har jobbat med har blivit utsatta, säger Emelie Eriksson. Hon jobbade för American Apparel i London under 2010. Där tog man bilder av butikspersonalen varje dag så att ledningen i Los Angeles skulle kunna bedöma deras outfits. När de började rensa ut butikspersonal som inte var tillräckligt snyg-

ga valde även Emelie Eriksson att sluta. – De som sålde bäst i min butik fick sparken och fick gå samma dag. Jag ville inte vara en del av ett sånt företag.

amtidigt som detta pågår får American Apparel beröm för att de i olika kampanjer stått upp för illegala invandrares såväl som homosexuellas rättigheter. Deras enda fabrik ligger till skillnad från många andra klädkedjor inte i Bangladesh utan i Los Angeles och deras fabriksarbetare är världens högst betalda. – De gömmer sig bakom de bra grejerna trots att företaget är fullt av kvinnohat och sexism, säger Emelie Eriksson. Det finns till och med ett patriarkat i Legalize Gay-kampanjen, den talar nästan enbart om manliga homosexuella. Jag tror inte att de har medvetet ignorerat kvinnors rättigheter, det ligger bara inte för dem. De är sjukt skeva. Vi har kontaktat American Apparel via deras europeiska presskontakt, kundservice och svenska telefonnummer för en kommentar, men vi har inte fått något svar. <

Om företaget American Apparel grundades år 1989. De har över 260 butiker i 19 olika länder och har över 5000 anställda i sin enda fabrik i Los Angeles, USA. De började som leverantör av kläder som andra företag kunde trycka loggor på. År 2003 öppnade de sin första egna butik och har sedan dess blivit en favorit hos trendkänsliga unga människor.

UNI6│17

18│UNI6

UNI6 gör unisex Vi på UNI6 tycker inte att man behöver sex för att sälja kläder. Så vi tog med oss kameran ut en solig majdag och gjorde vår egen tolkning av unisexmode. Modeller: Sanna Ohlgren & Jonathan Flyxe Foto: Karin Moestam Styling: Terese Ekelöw

Varför måste jag vara den som slåss? Text av Jonathan Flyxe Illustration av Kicki Gustafsson

KRÖNIKA. I lärarrummet sitter de ner och dricker kaffe. Den nya vikarien frågar min mamma om hon själv har några barn i skolan. Mamma förklarar att både hennes son och dotter flugit ut ur boet sen ett tag tillbaka. Den ena är nu militär medans den andra pluggar och jobbar som modell. Vikarien frågar min mamma om jag har tankar kring att göra utlandstjänst. Min mamma svarar blankt nej. För några sådana tankar har jag ju inte. Jag känner inte att det är något för mig. Varför ska jag till andra länder och kriga för? Vikarien frågar nu min mamma om min befattning i det militära. Min mamma kan inte svara på den frågan med annat än ett leende. Vikarien har nu trampat in en fälla. Du förstår kära läsare, jag är ingen militär. Det är inte min grej. Jag har varken lumpat eller pangat med vapen. Det är inte första gången detta händer, det är tvärtom väldigt vanligt. Majoriteten av gångerna någon frågar min mamma om hennes två barn, är det jag och inte min syster som blir militären. För att jag är man! Jag har penis, därför slåss jag? Ne visst var det inte riktigt så Descartes sade det. Men det är på grund av mitt kön som jag förväntas bära vapen och slåss för kung och fosterland. Min tio gånger tuffare syster är samtidigt förpassad till föreställ-

ningen av utnyttjandet av sin kropp som modell. Varför? Jo för hennes reproduceringsorogan sitter ju innanför kroppen! Hur ska hon förväntas slåss utan en penis? Vad ska hon fäktas med? Skämt åsido, detta börjar bli obehagligt påvisande hur stereotypiskt samhället kan vara. Jag är samtidigt övertygad om att det inte ska vara så. Tänk efter en extra gång när du antar saker. Tillslut kommer din eftertänksamhet bli din normalitet.

UNI6│19

20│UNI6

Jacka - Beyond Retro

UNI6â&#x201D;&#x201A;21

22│UNI6

Silvrig jacka Svart jacka Halsband SolglasĂśgon

Monki Monki - H&m - H&m

UNI6â&#x201D;&#x201A;23

24│UNI6

Jacka - Monki Solglasögon - H&m Löskrage - H&m

UNI6│25

TV.

Foto: Helen Sloan/HBO

“All men must die”

analys. tack vare dagens streamingkultur har teveserierna fått ett rejält upplyft med miljontals tittare världen över. men vad lär egentligen dessa serier oss om män och kvinnor? Text: malkolm landréus

lla män måste dö. Ja, Game of Thrones slogan kan lätt kännas tilltalande när man tar en titt på den mansdominerade tevebranschen och den stigmatiserade könsrollsfördelning som tar plats i dagens popkulturella teveserier. Överdriver jag? Kanske. Men låt mig förklara. Game of Thrones har sedan starten anklagats för att vara en sexistisk teveserie. En serie där männen är kungar eller soldater och kvinnorna är hemmafruar eller prostituerade. Oftast det senare. Och visst är det så. Men Game of Thrones utspelar sig också i ett medeltida samhälle (fast med drakar och whitewalkers) där könshierarkin är väl dokumenterad. Med andra ord är det rimligen svårt att komma runt en sån sak, även om mängden yppi-

26│UNI6

ga bröst och nakna kvinnostjärtar tenderar att exponeras mer än vad som är motiverat. Detta har dock mer att göra med branschen i sig och den sexuella anspelningens påverkan på tittarsiffror. Men det är en helt annan text. Med detta sagt behöver vi göra skillnad på det som är skildringar och det som baserar sin trötta sexism och stereotypmatning på ren lathet.

a How I Met Your Mother till exempel. I serien ser karaktärernas yrkesfördelning ut på följande sätt: Barney, Ted och Marshall är bankman, arkitekt och advokat. Lily är förskolelärare och Robin en tämligen misslyckad journalist som aldrig riktig kommer dit hon vill. Lily är

med sin omtänksamhet en perfekt partner till barnsliga och småfåniga Marshall. Robin är den enda som kan få Barney att framstå som en homosapiens med riktiga känslor snarare än något avlägset djursläkte. Varför? För att hon tänker som en kille. Vad gäller Barney vet nog de flesta vad hans karaktär går ut på: att tjäna pengar och ligga med brudar. Det senare har han sammanställt en hel BOK om. Visst är det festligt? Blir hemsläpen för klängiga kan han dessutom använda sin ”Hoe-be-gone” mackapär för att bli kvitt dem. Detta är alltså ett beteende som även de kvinnliga karaktärerna sanktionerar när de hånar de (skitsnygga) tjejer som är korkade nog att gå på Barneys billiga raggningsknep.

Big Bang Theory kretsar handlingen initialt kring fyra geniala nördar: fysikerna Leonard och Sheldon, flygingenjören Howard, astrofysikern Rajesh samt deras granne, servitrisen Penny. Fin yrkesfördelning, eller hur? Egentligen vet jag inte som vad är tröttast här: den stenåldersfostrade nördstereotypen, där högt IQ är direkt sammankopplad med socialt handikapp, eller den blonda ”hon-är-såsnygg-att-hon-måste-vara-blåst”-stereotypen. Faktum är att Penny inte ens har belönats med ett efternamn. What’s up with that, liksom? Men det vi ser på duken har inte sällan sin grund bakom densamma. Enligt en amerikansk studie är endast 15 procent av alla tevemanusförfattare kvinnor. Totalt var 26 procent av alla regissörer, producenter, författare och redigerare kvinnor inom primetime-teve 2011-12.

”

Girls struntar i alla stereotyper och är i stället mänskligt förvirrande, ofullständig och kaotisk.”

tt perfekt exempel på hur detta manifesteras i slutprodukten är Girls. Där utgör Lena Dunham inte bara huvudrollsinnehavare utan också skapare och manusförfattare (tillsammans med Judd Apatow) av serien. Av den anledningen är den också en av få serier som gestaltar det kvinnliga könet genom ett realistiskt och uppfriskande ocensurerat filter. Girls struntar i alla stereotyper och är i stället mänskligt förvirrande, ofullständig och kaotisk. I stället för modellsmala och implantatförfinade kroppar visar Lena Dunham (ofta) upp sin lätt överviktiga och mindre glamourösa kropp på ett sätt som utmanar våra föreställningar. Det finns dessutom ingen serie som bättre skildrar sex än Girls gör. Det kan vara fantastiskt och oerhört romantiskt, men det kan också vara taffligt och obekvämt. Och är det inte just så livet för de flesta av oss ser ut? Det är inte perfekt. Det är bökigt, jobbigt och hopplöst mellan de fina stunderna. Det gäller att hitta en balans. En balans som tevebranschen i nuläget saknar.

Tiffany Kronlöf och Bianca Kronlöf Foto: Niklas Johansson/SVT

Med humor som vapen Youtube-stjärnorna Bianca och Tiffany Kronlöf har kommit med en ny humorserie, ”Full Patte”. Nya avsnitt kommer varje torsdag på SVT Flow och serien har redan fångat många. Text: Kicki Gustafsson – Det här är inte kiss, jag är bara glad att se dig, säger Bianca Kronlöf stolt till killen som sitter bredvid, samtidigt som hon pekar på sina nedre regioner och håller upp ena benet rakt upp i en ställning som de flesta nog bara gör under sina yogalektioner. När den repliken inte fungerar på bytet så skiftar Bianca fokus snabbt över till nästa. En kille som går förbi bordet. – Vill du känna hur det är att vara tampong för en dag? ropar hon efter honom. Så ser en scen ut ur den nya humorserien ”Full Patte”. Det är systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf som tillsammans med regissören Sara Haag ligger bakom serien som sänds på SVT Flow. Systrarna är sedan tidigare kända från Youtube och deras genombrott kom med videon ”Så jävla PK”. En video som skapades som en reaktion efter att Bianca blivit kallad för ”Blattehora” på tunnelbanan. Det är också på grund av den videon som hjärnorna bakom serien nu får flytta till public service. Här kommer åtta avsnitt sändas fulla av samhällskritik, kroppsvätskor, sex, onani och politik. Ja, det finns inte mycket som Bianca och Tiffany inte skämtar om. –Vi älskar att vara nakna och vi älskar prutt, bajs och kiss men det kan inte bara

bygga på det. Vi vill diskutera stora problem som vi tycker finns i samhället. Saker som vi själva kanske har problem med men vi visar det på ett uppskruvat och roligt sätt, säger Tiffany Kronlöf till Sveriges Radio. Genom att blanda uttänkt trams med tyngre ämnen vill systrarna belysa många av samhällsproblemen de hittar. Ofta med fokus på könsroller. För i ”Full Patte” är det kvinnorna som får ta plats. Här är det kvinnorna som har huvudrollerna och männen som får stå i bakgrunden som dekorationer. Meningslösa och oviktiga dekorationer. Serien har redan gjort succé och är hyllad av många. På Full Pattes egna Facebook-sida skriver fans att älskar programmet och att tio minuter långa avsnitt är för kort för att de vill ha mer. Men att deras program kan mötas av motsatta reaktioner är Bianca och Tiffany inte rädda för. De vill ha reaktioner och enligt dem så ska man inte göra samhällssatir som är slätstruken. – Det värsta vore om folk bara skulle rycka på axlarna och tänka ”jaha”. Det måste klia lite för annars har vi inte lyckats, säger Bianca och Tiffany Kronlöf till Arbetarbladet

UNI6│27

SOCIALT.

28│UNI6

KVINNORNA BAKOM SUPERSNIPPAN Hon är ingen hjältinna med fladdrande cape. Hon har inga trikåer eller mystiska ansiktsmasker. Supersnippan består av ungdomsvännerna Hanna, som är 26 år och utbildad copywriter samt Kajsa, som är 27 och studerar till lärare. Vi ska prata om den nu fyra år gamla Supersnippan som gått från en handfull följare till 46 000. En sida som handlar om orättvisor, könsnormer och förtryck i vår samtid. Text: Jonathan Flyxe Illustration: Justina Hüll

”

Vi var väl arga, säger Hanna i ett försök att le allvarsamt. Kajsa som sitter bredvid skrattar till och menar att det är lite mer komplicerat än så, även om hon håller med. När frågan ställs om vad de var arga på svarar Hanna enkelt och skämtsamt ”patriarkatet”. De båda skrattar. En lättsam stämning blandas med doften av kaffe, ljudet av bilar och sorlet på uteserveringen på Clarion hotell, Skanstull. – Kajsa var ju till och med tvungen att anmäla kollegor för sexuella trakasserier, riktigt så långt gick det inte för mig, säger Hanna. – Vi jobbade på väldigt mansdominerade jobb, fortsätter Kajsa

anna förklarar att all den tiden som de hade över på sina respektive arbetsplatser gick åt till att chatta med varandra om den sexism som de fick stå ut med. De tycks minnas tillbaka, påpekandes för varandra och pratandes i munnen, olika sekvenser ur deras chattande. Dessa trådar ska ha blivit så långa att de kände att formatet inte längre passade. Det ska ha varit ungefär då som iden om Supersnippan föddes. En sida där de kunde ventilera, en sida som alla kunde komma åt.

“

Vi hjälper folk att vara trygga med att vara feminister”

En sida som, i ljuset av sina växande följare, har visat sig populär inom feminismen och den pågående jämställdhetskampen. – Anledningen till att sidan blev så uppskattad är väl att den är konkret med bilder, enkla texter och en del humor, något som vi tror människor kan relatera till. Det i sin tur hjälper folk att bli trygga i att vara feminister. Hanna instämmer och anser att med hjälp av supersnippan behöver man inte lika mycket förförståelse. Med det menar hon att det som publiceras på Supersnippan är enkelt att relatera till, situationer alla kan se sig själva i utan att vara insatt i femenistisk politik. De båda hade dock aldrig som syfte att sidan skulle bli så här stor.

är de beskriver den utveckling sidan gått igenom lyser stoltheten igenom starkt. Den verkar dock trumfas av den glädje de uppenbarligen finner i vad de gör. De skrattar när de berättar om den fest som de lovat hålla när de nått 100 följare , en fest som aldrig blev av.

En ny fest ska tydligen vara utlovad vid 50 000 följare. Ett löfte som de verkar ta på lite större allvar.

å sidan är de anonyma, där finns varken förnamn eller efternamn. Supersnipppan är deras gemensamma pseudonym. Där administrerar de och kollar igenom inläggen. Anonymiteten är inte grundad i rädsla för hot eller kränkningar från de, inom internet, famösa och flertaliga ”hatarna”. Även om Hanna medger att det kanske skulle bli mer av den sortens bemötande om deras identiteter var synliga. De båda anser att, även om de skapat Supersnippan, så tillhör hon folket. Att sätta sina egna namn på sidan skulle möjligtvis förminskar henne. För vem som helst kan inte relatera till Hanna, precis som vem som helst inte kan relatera till Kajsa. Men vem som helst som brinner för jämställdhet kan relatera till Supersnippan. Du behöver ingen fladdrande cape. Du behöver inga trikåer eller mystiska ansiktsmasker. Hen som helst kan vara en Supersnippa. <

UNI6│29

SOCIALT.

Text: Saga Palmér Illustration: terese ekelöw

Med bröst som vapen De har stått öga mot öga med höga politiska och religiösa ledare och visat upp sina budskap på bara överkroppar. De kallar sig för FEMEN och de är nya förespråkare för feminismen. – Våra bröst är våra politiska vapen, säger Jenny Wenhammar, grundare av FEMEN Sweden.

30│UNI6

en 30e januari 2014. Tre kvinnor står på rad i den katolska kyrkan i Stockholm. Alla med händerna uppsträckta mot taket. Axlarna är dragna bakåt och huvudena högt hållna. De har på sig shorts och strumpbyxor och insidan av en av kvinnornas lår är täckt av blodröd färg. På överkroppen är kvinnorna enbart klädda i budskap. ”Aborto Es Sagrado” står det på en av kvinnornas bara överkropp. ”Abort är heligt”. Hon håller upp ett plakat med texten ”Catholic Church out of my body”. Men den katolska kyrkan vill allt

annat än att låta kvinnorna vara ifred och går istället till attack. Kvinnorna blir dragna i håret. Underprästen tar stryptag på en av dem och försöker sedan kväva en annan med en tröja. Kvinnorna heter Jenny, Julia och Beste. De är alla en del av det internationella nätverket FEMEN. Målet var att uppmärksamma Spaniens försök till att förbjuda abort. Reaktionerna som följde aktionen var blandade och många. Aktivisterna välkomnades med våld från de som fanns på plats och i efterhand var känslorna blandade.

FAKTA: femen FEMEN är en protestgrupp som grundades 2008 i Ukraina av Anna Hutsol. Aktionerna utförs genom att kvinnorna skriver budskap på sina bröst och sedan protesterar i bar överkropp. Gruppens främsta mål är att motarbeta trafficking, diktatur, teokrati och patriarkala samhällsstrukturer. Enligt de senaste siffrorna (2012) hade organisationen omkring 150 aktivister.

vapen Svenska medier uppmärksammade aktionen och röster höjdes från båda sidor. Hemsidan Dagen publicerade en artikel där protesten beskrevs som bra för debatten om abortfrågan. Svenska Evangeliska Alliansen, å andra sidan, krävde en reaktion mot FEMEN från demokrati- och jämställdhetssministern. De ansåg att aktivisterna hade brutit mot mötesfriheten. – Det är inte ett idealt sätt att protestera, men ibland måste man göra saker som man egentligen inte vill för ett högre syfte, säger Jenny Wenhammar, som har grundat FEMEN Sweden.

Formen av demonstrationen kallar FEMEN själva för sextremism. Kvinnor använder nakna bröst för att framföra ett politiskt budskap. Genom att skriva ett påstående eller ett slagord på överkroppen och sedan protestera barbröstad så får budskapet uppmärksamhet i samband med den uppståndelse som skapas av de halvnakna protestanterna. Enligt Jenny är metoden den mest effektiva för den som vill framföra ett budskap. – Vårt språk är bildspråket. Att skriva sitt politiska budskap på brösten och att som kvinna gå in i en roll där du inte bara är gullig och diplomatisk, utan istället argt skriker ut vad du tycker i en aggressiv position bryter mot jättemånga stereotyper och stör otroligt många. För både Jenny och många av de andra i FEMEN handlar aktionerna om såväl en politisk som en personlig förändring. – Syftet är att ta tillbaka rätten att sätta etiketter på våra kroppar. Vi vill visa att vi använder våra kroppar så som vi vill oavsett vad andra tycker om det, säger Jenny Wenhammar. FEMEN var tidigare en grupp gatukonstnärer i Ukraina. Då en av de första medlemmarna spontant tog av sig tröjan under en aktion fick gruppen plötsligt mer uppmärksamhet än tidigare. – Ingen tog dem på allvar innan. Ingen visste vad feminism var och de blev behandlade som potentiella prostituerade. När Oksana tog av sig tröjan så fick de en helt annan sorts uppmärksamhet, berättar Jenny Wenhammar.

rån och med den dagen så började FEMEN-medlemmarna skriva ut sina budskap på sina bröst och gruppen började snabbt att växa.

Internationellt sett har rörelsen väckt mycket uppmärksamhet. I och med Påve Benedictus XVI avgång utförde nio FEMEN-medlemmar en aktion i katedralen Notre Dame i Paris. En annan aktivist kom ansikte mot ansikte med den ryske presidenten Vladimir Putin i Hannover i Tyskland. Händelserna har tagits upp av nyhetsbyråer runt om i världen. Jenny Wenhammar menar att mediehysterin är både ett gott och ett ont tecken.

”women’s spring is coming”

– Ju mer vi syns desto fler uppmärksammar våra budskap och desto större blir debatten. Samtidigt är vårt mål att inte längre skapa hysteri. När våra aktioner slutar hamna på toppnyheterna och människor inte längre blir upprörda av våra bröst är den dagen vi har vunnit. Trots hårda motkrafter fortsätter rörelsen att växa. FEMENs grundare, Anna Hutsol, har varit tvungen att söka politisk asyl i Frankrike. Aktivister i Vitryssland har blivit fängslade och misshandlade. Samtidigt blir aktionerna allt fler och fler väljer att ansluta sig. Enligt Jenny är tiden kommen för att stoppa allt kvinnoförtryck och det patriarkala samhället. – Women’s spring is coming. <

UNI6│31

SPORT.

Ligan som spelar för båda lagen Från femåringarna i knattelagen och upp till Zlatan Ibrahimovic och Lotta Schelin i landslagen. Alla spelar de fotboll – damer för sig, och herrar för sig. Men måste det vara uppdelat? I Korpen finns en liga där kön inte spelar någon roll. Där är alla välkomna att spela oavsett snopp eller snippa. Text och foto: Terese Ekelöw

et är onsdagskväll och solen håller precis på att gå ned bakom höghusen vid Bäckahagens BP. Trots att det snart är mitten på maj är det kallt. –Helvete, jag glömde underställ, säger Alexandra Thunberg. Hon är i full färd med att byta om inför matchen och befarar nu att det kommer bli kallt utan långkallingar under matchstället. Hon drar av mjukisbyxorna och de bara benen tittar fram mellan svarta shorts och gröna strumpor. –Det här är riktiga mixlagsknän! säger hon och skrattar. Och knäna avslöjar verkligen att de tillhör en människa som inte är rädd för tuffa tag. En gammal sårskorpa håller på att läka ihop på det ena och ett färskt skrubbsår pryder det andra. Ett fint komplement är den blågula lårkakan som tittar fram under shortsen. Alexandra spelar fotboll i korpen. Laget hon spelar för heter Bara bajare och är som vilket fotbollslag som helst, förutom två små detaljer. Den ena är att alla är bajare - Hammarbyare. Den andra är att både killar och tjejer i spelar laget. Det är ett mixlag. I Korpen i Stockholm finns det 58 mixlag som är uppdelade i åtta divisioner. Matcherna spelas med sjumannalag och för att få spela måste varje lag ha minst tre tjejer på plan. Bara bajare har ikväll sex tje-

32│UNI6

jer och sex killar som är sugna på att spela fotboll. Coachen Sébastien Butcher har gjort upp en plan för att bytena ska gå lättare. För att eliminera risken att de plötsligt ska stå med för många killar eller tjejer på plan, byter de i par – tjej med tjej och kille med kille. Stephan Narinder blir possitionerad som back – något han inte är riktigt nöjd med.

“

Man ser inte killar och tjejer, bara medspelare och motståndare”

–Inget tjafs nu, säger coach Butcher, det är precis som Lisa förra matchen. Hon var jättepurken över att få spela back men sen gick det ju skitbra! –Ja, fram tills att jag avgjorde bakåt med självmål, kontrar Lisa och lagkamraterna skrattar. Det är en härlig stämning i laget under matchen. Spelarna är där för att ha kul, och även om alla har kämparglöd och vill

vinna, är det inte det primära syftet. Varför väljer man då att spela i ett mixlag? –Det blir mycket roligare lagfester, säger Sébastien Butcher och det märks att han inte är helt ironisk. Fotbollen är inte bara ett sätt att få motion – det är en social grej. Under uppvärmningen pratar spelarna om senaste lagfesten när målvakten däckat alldeles för tidigt. I väntan på nästa fest lovar Stephan att ta med sig en minigrill så att de kan grilla korv efter nästa match. –Jag började i laget av en slump, säger Stephan Narinder, som förutom Bara bajare även spelar i två andra lag – ett lag i herrkorpen och ett lag i Svenska fotbollförbundets division fyra. –Det var en kompis som ringde och sa att de var en man kort och jag hoppade in. Jag tyckte att det var ett så jäkla kul lag att jag stannade kvar.

lexandra har en liknande historia. Hon har spelat fotboll i flick- och damlag sedan hon var tio år men när hon spelade för Bara bajare fastnade hon direkt. –Själva spelet är ju desamma, det är bara roligare runt om matcherna. Det är på nåt sätt skönare stämning… mindre prestige, säger hon. Varför spelar kvinnor och män vanligt-

vis fotboll för sig? När man hör hur kul spelarna tycker att det är att spela i mixlag låter frågan inte lika dum längre. Henrik Teljfors spelar också i Bara bajare och är dessutom ansvarig för Korpens fotbollsligor. Så länge han har varit med har det alltid funnits tre ligor – damer, herrar och mix. –Korpen finns till för att spelarna ska ha kul och få motion, säger Henrik Teljfors, vi är inte elitsatsande. Andra ligor som elitsatsar skulle få det svårt att göra mixlag eftersom att det är fysiska och prestationsmässiga skillnader mellan damer och herrar.

e fysiska skillnaderna mellan män och kvinnor är uppenbara. Även om det finns undantag är män generellt sett större än kvinnor och har i genomsnitt större muskelmassa. Alexandra är en och sextio lång och väger, trots magrutor, inte mer än 55 kilo. Stephan är närmare en och åttio och har definitivt några kilo upp på Alexandra. Det är lätt att föreställa sig vem som har övertaget i en närkamp. –Det spelar ingen roll om det är killar eller tjejer. Det finns tjejer som är en och åttio och jag måste ta mig förbi dem med, säger Alexandra. Jag har alltid varit minst i laget och fått lära mig att utnyttja det till min fördel. Stephan håller med Alexandra. –De första matcherna jag spelade vågade jag inte gå in så hårt i närkamperna med tjejer. Tillslut var det faktisk de andra tjejerna i laget som sa åt mig att jag inte skulle vara så mesig. Nu tänker jag inte på det alls. Man ser inte killar eller tjejer, bara medspelare och motståndare. Vi går bara in och kör.

ch när matchen drar igång är det full fokus på fotboll. Bytena går som på räls men motståndet är tufft och i halvlek står det fortfarande noll-noll. Efter ett kort pep-talk från coachen i halvlek lägger Bara bajare i en högre växel – vilket ger resultat. Efter fyrtio minuter blåses matchen av och Bara Bajare står som segrare med två snygga mål. Alexandra och Stephan möts med en dubbel high five vid sidolinjen. –Snygg balja, säger Alexandra. –Tack, nästa vecka är det din tur. <

UNI6│33

SPORT.

”

Den första svårigheten man möts av är att de inte känner igen mig. De ställer sig frågan: är det domaren som kommer?”

34│UNI6

”Måste jobba extra mycket för att visa vem som bestämmer” att kvinnor är en minoritet på många arbetsplatser är inget nytt. fotbollsplanen är inget undantag. Sverige har idag 3 kvinnliga domare av totalt 178. Linn Andersson är en av dem. Text: Anel Avdic Foto: SvFF/Bildbyrån

– Jag tycker att det är så konstigt att det finns en del som menar att tjejer inte skulle klara av det mentala. Fixar man den fysiska biten så finns det egentligen inget annat som kan hindra en kvinna från att döma. Linn Andersson är 32 år gammal, hon är elitdomare och jobbar även som ITkonsult. Vi träffas på Sandys, som ligger på Kungsgatan i Stockholm. Det märks att det är lunchrusning. Kön når ytterdörren, folk strömmar in. På borden ligger brickor och tallrikar som personalen inte hunnit plocka undan och det är stressigt bakom kassan. Vi sätter oss vid ett av borden och kommer snabbt in på hur det egentligen är att vara kvinnlig domare idag.

omaryrket har under de senaste åren blivit allt mer utsatt. Fallet kring den förre elitdomaren Anders Frisk blev uppmärksammat runt om i Europa. Efter att han visat ut en spelare fick hans familj ta emot en mängd mordhot. Han valde att sluta som domare efter händelsen. Även Martin Hansson, svensk elitdomare blev under 2010 hårt kritiserad av media. Som en följd av det fick han även ta emot kritik efter en del osäkra domslut i inledningen av Allsvenskan. Linn Andersson har haft turen på sin sida och har än så länge inte blivit påhoppad. Men hon berättar om andra svårigheter som hon varit med om under sin tid som kvinnlig fotbollsdomare. – Den första svårigheten man möts av är att de inte känner igen mig, de ställer sig frågan, är det domaren som kommer? Sen hamnar man i fokus när man värmer upp, det blir snack omkring mig. Men det känns bra att kunna göra bra ifrån sig och spränga förutfattade meningar.

inn Andersson dömer landskamper för damer, damallsvenskan och herrarnas division två och det skiljer väldigt mycket mellan dam- och herrfotboll. Hon berättar att den främsta skillnaden är farten och att hon sätts mer på prov när det vankas herrmatcher eftersom att hon måste döma på ett annat sätt. Kraften i närkamperna och farten herrarna har i sina matcher gör att hon måste tänka annorlunda när hon väl ska döma. Trots att det är högre tempo i herrfotbollen så är kraven fortfarande oerhört höga när man kliver ut på gräsmattan för att döma damerna. Under herrmatcherna så dyker det oftast upp fler möjligheter att reparera sina misstag eftersom att det händer mer. Aggressiviteten är större och farten högre vilket resulterar i fler närkamper. Men missar domarna något under en dammatch kan det bli direkt avgörande, och det är något som Linn Andersson gillar med yrket säger hon.

en de kvinnliga domarna möts oftast av en viss otrygghet från spelarna och måste jobba extra hårt för att visa vem det är som bestämmer på fotbollsplanen. – Om jag har två herrlag som jag aldrig dömt så finns det en viss osäkerhet. De vet inte riktigt om de kan lita på mig och det är nervigt innan matchen. Därför måste jag jobba extra mycket i början av matchen för att sätta ribban för spelarna och visa vem som bestämmer. – Ibland hettar det till under herrmatcherna. Då finns det oftast en ”gentleman” från något av lagen som kliver in och hjälper till, som lugnar ner spelarna och går emellan, säger Linn.

Måste du jobba extra mycket för att få spelarnas respekt? – Både ja och nej. Det är jätte viktigt att jag hittar rätt i de första matchsituationerna för att på så sätt sätta gränser och få chansen att visa att jag klarar uppgiften. Då vinner jag spelarnas förtroende och det gynnar mig i resten av matchen. Linn tror väldigt mycket på att herrar och damer tillsammans ska utföra sina utbildningar och att man skapar gemenskap åt båda hållen. Hon tror att det kan vara nyckeln för att öka antalet kvinnliga fotbollsdomare i Sverige. – Jag tror på att låta damer och herrar gå på kurser och träffar tillsammans. Att man inte skiljer på stegutbildningarna. Det jag tror på är att vi måste skapa gemenskap åt båda hållen. Det finns många komponenter i damfotbollen som är väldigt lärorika som man kan ta med sig i herrfotbollen och det förstår inte alla. Det finns utmaningar där också. – Sen tror jag, för att få fler tjejer på herrsidan så måste man börja tidigt med fysträningen och få stöttning med det. Man borde sätta igång tidigare med en tuffare träning eftersom att kraven är högre om man vill döma herrar. <

Statistik domare herrfotboll: • • • •

Elitdomare: 22 Division 1-3: 156 Totalt: 178 Kvinnliga domare: 3 av 178.

UNI6│35

SCEN.

Fast i Kentbubblan Text och foto: Aino Oxblod Efter två års turnévila åker Sveriges största rockband, Kent, ut på klubbturné i Norden. Detsamma gör deras mest hängivna fans, som lägger största vikt vid att vara de som står längst fram. Tryckta mot kravallstaket har de sett Kent spela hundratals gånger.

36│UNI6

Oslo 8 maj, 09.00. Fyra svartklädda personer sitter på asfalten utanför Sentrum Scene i Oslo. Könumren 14-18 är skrivna med svart tusch över deras handryggar och fyra identiska svarta väskor ligger i mitten. Näsorna rinner och fingrarna värker i kylan. De har rest från Stockholm och ikväll ska de se Kent. Det är turnépremiär, och konserten är sedan länge slutsåld. Jonna Liljeholm, 23 år, har sett Kent 86 gånger och är förväntansfull och nervös inför kvällens spelning. – Att vara i Kentbubblan är det absolut bästa som finns. Känslan av att ett tredje världskrig skulle kunna bryta ut men att

man ändå bara skulle bry sig om Kent, säger hon. Med sig i bubblan har hon sina vänner Jozefin Omberg, 18 år, Frida Lindblom, 24 år, och Paulina Loutchko, 22 år, som tillsammans har sett Kent över 120 gånger. Alla ska de på klubbturnéns fem spelningar över sju dagar. Dessutom ska de på sommarens sju konserter i Sverige, Danmark och Norge. Hos Jonna har Kent ett eget sparkonto, skämtsamt döpt till Jocke Bergs lön, och hon är väldigt noga med hur hon spenderar sina pengar. Kent är alltid prio ett. – Jag skulle aldrig kunna göra det här med något annat band. Bara jag ser något annat

entbubblan

Berg är noga med att poängtera att de alla tre har egna karriärer, och att de är producenter och låtskrivare också. – De behöver inte oss, men vi behöver dem, proklamerar han från scenen innan han presenterar nästa låt, Passagerare. Premiärkonserten hyllas direkt av ditresta svenska medier, men Jonna och hennes vänner känner sig missnöjda. – Det var jättedåligt ljud, jag hörde knappt vad Jocke sjöng, säger Jonna efteråt och dricker vatten ur plastmugg. – Ja, och de kändes lite premiärstela också, fyller Paulina i. Efter konserten är vännerna trötta. De har rest långt och frusit hela dagen. En natt på hårda stationsgolv väntar dem, innan de tar första tåget vidare till konserten i Karlstad. Samtidigt vet de att det är många från konserten som redan är på väg till Karlstad med bil. – Det blir såhär när ingen har körkort. Vi säger varje turné att ”nästa gång ska jag ha skaffat körkort” men det är aldrig någon som gör det, suckar Paulina och brer ut sin sovsäck på golvet i centralens vänthall.

Karlstad 9 maj, 10.30.

band två gånger blir jag uttråkad, säger Jonna. Efter att ha köat hela dagen är det dags för insläpp, men det noggrant ordnade nummersystemet i kön efterföljs inte alls. Alla fyra är inne tidigare än deras könummer antyder, och de får sina efterlängtade platser bredvid varandra vid kravallen, till vänster om sångaren Jocke Bergs mickstativ.

rick 21.00 kliver bandet ut på scen och drar igång Mirage, öppningsspåret på nya skivan Tigerdrottningen. Till skillnad från 2012 års klubbturné har Kent den här gången valt att fokusera mycket på de nya låtarna – 8 av 11 spår spelas– spela några ovanligare låtar samt strunta i de självklara hitsen. Detta trots att det knappt har gått tio dagar sedan Kents elfte fullängdare Tigerdrottningen släpptes. Låtlistan är inte det enda som är annorlunda. Med sig på turnén har Kent för första gången tre körsångerskor: Miriam Bryant, Naomi Pilgrim och Ida Redig. Jocke

Ikväll spelar Kent på Nöjesfabriken. Personalen låter kön vänta inomhus, och i väntan på Kent brer folk ut sina sovsäckar på golven och lägger sig i sofforna under de dimmade lamporna. En bit bort görs lokalens bowlingbanor i ordning för kvällen, och några i kön springer fram och tillbaka till leklandet som också huserar under samma tak. Jonna, Paulina, Frida och Jozefin har precis kommit fram, efter att ha åkt taxi från tågstationen. På händerna får de könummer som börjar på 21. Jonna är uppgiven. – Det känns förjävligt alltså, säger hon. Än är det åtta timmar till insläpp, så de lägger ifrån sig sina saker och sätter sig och pratar med andra kompisar de hittar i kön. Frida tror att det kommer gå bra ändå. – Det brukar ju lösa sig, säger hon.

en det gör det inte riktigt. Jonna, Frida och Paulina hamnar, för första gången på väldigt länge, på andra raden, Jozefin långt ut på kravallens högersida. Nöjesfabriken som i förväg sades vara den största lokalen på klubbturnén var i själva verket väldigt liten, med en väldigt liten scen. Jonna gråter av besvikelse. Men

“

Det är något väldigt speciellt det vi har med varandra, och tillsammans med Kent. Jag har aldrig stött på det någon annanstans”

de bestämmer sig för att försöka göra det bästa av situationen och ha kul ändå. Konserten kan inte beskrivas som annat än magisk. Klädd i vitt från topp till tå dansar Jocke dem igenom nya och gamla mästerverk, skämtar om tacos och kobajs i mellansnacken och drar med sig hela publiken i en stirrig konserttrans. Det finns ingen i lokalen som inte älskar dem, om än bara för ikväll.

et gick inte som de hade tänkt sig, men när konserten är slut är den gemensamma känslan hos vännerna ändå eufori. – Det var nog en av de bästa spelningar jag någonsin varit på, jag hade jättejätteroligt från början till slut, säger Jozefin. Paulina skyndar ut till garderoben för att hämta väskor och jackor, medan Jonna och Frida lyckligt dansar till musiken som nu spelas i lokalen. Snart ska de lämna Karlstad för Göteborg i 100 km i timmen, de har lyckats få skjuts med bil. Göteborg är turnévändans sista anhalt, efteråt får de vila några dagar innan det är dags att se Kent i Köpenhamn. – Det här är det bästa som finns. Det är något väldigt speciellt det vi har med varandra, och tillsammans med Kent. Jag har aldrig stött på det någon annanstans i livet, säger Jonna. Nöjesfabriken töms fortfarande på folk när de lämnar Karlstad bakom sig.<

UNI6│37

FILM.

PROPPMÄTT PÅ DEN MANSDOMINERADE FILMBRANSCHEN Text - sanna ohlgren Allt började när journalisten och tv-producenten Wanda Bendjelloul var på en filmfestival. Hon såg fem filmer på raken, där ingen av filmerna innehöll en enda pratande kvinnlig karaktär. Den enda kvinna man kunde se var en av rollernas mamma, som för övrigt var stum. Det här berättar Wanda Bendjelloul i en intervju i Studio Draken på Göteborgs internationella filmfestival i januari förra året.

UNI6 RECENSERAR I månadens nummer av uni6 recenserar vi filmer som klarat bechdeltestet.

– Då kände jag att jag hade fått nog – nu är jag proppmätt, sa Wanda Bendjelloul. Det var 2012 och Wanda Bendjelloul bestämde sig för att fasta. Filmfasta. 40 dagar innan påsk skulle hon bara titta på filmer som var regisserade av kvinnor - en sort ”detox”. Hon utgick från normalkonsumentens utbud, såsom TV och bio. Wanda Bendjelloul berättar i flera medier att hon visste att det var dåligt med kvinnliga regissörer, men att hon inte hade anat exakt hur dåligt utbudet faktiskt var. Wanda Bendjelloul berättar att under hennes fasta var det bara 1 av 28 filmer på SVT som var regisserade av en kvinna, både i mars och i april. Av SFs 47 filmer var det bara 5 som var regisserade av kvinnor. Hon fick ofta hitta på annat att göra, då utbudet var så dåligt. Den största anledningen till att utbudet av kvinnliga regissörer är så dåligt är att det är dyrt att göra film. – Ju mer pengar det involveras, desto färre kvinnor kommer med. Det finns ett lågt förtroende för kvinnliga ledare och redan på det finansiella stadiet så tas kvinnor bort – man tror inte att kvinnor kan axla en produktion med en stor budget, berättar Wanda Bendjelloul. Hon berättar också att man kan se detta på filmens genre – ju mer pengar, desto färre kvinnor. Såsom i actionfilmer. – Dokumentärfilmsbranschen är väldigt jämställd jämförelsevis, säger Wanda Bendjelloul till Studio Draken. Wanda Bendjelloul ser inte att det finns ett särkilt kvinnligt sätt att göra film på, men däremot så tycker hon att det finns en kvinnlig erfarenhet. Precis som en manlig erfarenhet. Hon berättar för Studio Draken om en studie gjord på University of Columbia – där det visade sig att av de filmer som män hade regisserat så var det 28 procent av karaktärerna som var kvinnor, och filmer som regisserats av kvinnor innehöll 48 procent kvinnliga karaktärer. – Det gör skillnad för representation, säger Wanda Bendjelloul. Wanda Bendjelloul fastar inte längre, men använder sin blogg Feministisk Filmfasta för att publicera sina recensioner av filmer gjorda av kvinnor. UNI6 skulle ha gjort en intervju med Wanda Bendjelloul, men på grund av Malik Bendjellouls bortgång har vi valt att inte störa familjen. <

38│UNI6

BECHDELTESTET BECHDELTESTET

Bechdeltestet kommer från den tecknade serien Dykes to Watch Out For av amerikanskan Alison Bechdel. Testet formulerades i serieavsnittet The Rule som publicerades 1985. På engelska kallas det även Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo. För att klara Bechdeltestet måste filmen uppfylla dessa kriterier: två namngivna kvinnor ska ha ett samtal med varandra, och de ska prata om något annat än män. Om testet visar på obalans i vilka filmroller kvinnor och män får råder det olika meningar om. Kvinnorna får till exempel prata om vad som helst med varandra, och det krävs bara ett samtal om något annat än män för att bli godkänd. Hittills har 15 biografer i Sverige valt att visa, och märka ut, filmer som klarat Bechdeltestet – detta med en så kallad ”A-märkning”

subtil och mystisk skräckis med mia farrow

blåsta typer i färgglad och larvig high school-komedi

❚❚❚❚❚

motsatserna möts i amerikansk poliskomedi

❚❚❚❚❚

ROSEMARY'S BABY

CLUELESS

THE HEAT

Usa 1968, 136 min Genre: Mystisk skräck-drama Regi: Roman Polanski Skådisar: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon, Sidney Blackmer m.fl

Usa 1995, 97 min Genre: Komedi Regi: Amy Heckerling Skådisar: Alicia Silverstone, Stacey Dash, Brittany Murphy m.fl

Usa 2013, 117 min Genre: Komedi Regi: Paul Feig Skådisar: Sandra Bullock, Melissa McCarthy, Demian Bichir m.fl

Det unga paret Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) hittar den perfekta lägenheten. Guy är skådespelare och väntar på roller, medan Rosemary väntar hemma. Snart efter inflytt blir de vänner med de överbeskyddande men oroväckande grannparet Minnie (Ruth Gordon) och Roman (Sidney Blackmer). Rosemary och Guy är väldigt pepp på att skaffa barn, och så småningom blir Rosemary också gravid. Under den till en början smärtsamma graviditeten blir hon paranoid och osäker på sin och barnets framtid och blir, helt förståeligt, uppslukad av denna osäkerhet. Mycket är fint med den här filmen 60-talsinredningen, spänningen, lugnet och den vemodiga musiken (av Krzysztod Komeda). Det här är precis så en skräckis ska vara – mystisk och subtilt obehaglig. Mia Farrow är perfekt i rollen som den späda, nerviga och paranoida blivande mamman. Oerhört bra skådespeleri. Stereotypiskt är det männen som arbetar, medan Rosemary och Minnie pratar barn, lagar mat, och befinner sig nästan alltid i hemmet. Plus i kanten för grymt snygg filmposter. Filmen klarar Bechdeltestet då Rosemary har flera samtal med sina kvinnliga grannar om annat än män.

En total 90-talsröra med tillhörande mode: magtröjor, rutmönstrat och hängiga jeans. Filmen är överfylld av stereotyper och överdrivna könsroller. Det är en ironisk, medvetet löjlig, klassisk high-school-film. Cher (Alicia Silverstone) är snor-rik, manipulativ och ska få allt hon vill. Hennes bästis Dionne (Stacey Dash) är av samma skrot och korn. Det absolut viktigaste den här filmen vill säga är att alla kan vara coola, och man kan lära sig känna empati för andra människor och också gynnas av det själv. Tjejerna är blåsta, lättklädda och älskar smink, kläder och killar. Killarna har för stora byxor, är kvinnobesatta och är precis lika blåsta som tjejerna. Den här filmen innehåller så många stereotyper att det enda troliga är att den är oerhört ironisk – och det är också det som gör filmen någorlunda underhållande. Clueless klarar Bechdeltestet då Cher och Dionne samtalar med varandra om till exempel smink, kläder och fester. Men mestadels av tiden pratar de faktiskt om killar.

Den stela, plikttrogna och nitiska FBIagenten Ashburn (Sandra Bullock) får ett uppdrag i Boston där hon tvingas arbeta med den tuffa, hygienbefriade och svordomsberikade polisen Mullins (Melissa McCarthy). De två verkar vara de enda kvinnliga poliserna på sina respektive huvudkontor, och de manliga poliserna verkar mest missuppfatta deras flitiga arbete. Vid ett tillslag i ett hus med både knarkoch vapeninnehav är Ashburn den enda som hittar brottslingarnas samlingar av olagligheter medan de manliga kollegerna suckar, himlar med ögonen och en av dem säger ironiskt ”konstigt att hon är singel”. Om du gillar den typen av humor som som mest spelar på konstrasterna mellan Ashburn som är spänd och har bacillskräck, och Mullins som är ful i mun, älskar vapen och vänder tröjan ut-och-in istället för att tvätta – så är detta en film för dig! Men det är inget som jag roas av. Filmen har sina actionladdade stunder och kommer in i någon typ av dramatik när de båda jobbar tillsammans för att hitta drogskurken ”Larkin”. The heat klarar Bechdeltestet flera gånger om – då Ashburn och Mullins ofta pratar om annat än män.

Sanna Ohlgren

UNI6│39

l채s reportaget om Ebba Cronstedt: < Se fler Bara Ebba-illustrationer: <