här ute, där inne by University of Gothenburg

h채r ute, d채r inne

Akademin Valand 2014

här ute, där inne Akademin Valand 2014 Redaktion Andrea Bodelsson, Kalle Boman, Gunilla Burstedt, Kjell Caminha, Sofia Gräsberg, Martin Hultén, Leslie Johnson och Paulin Nande Formgivning Niklas Persson Omslag Amanda Björk Tack till First Avalon Hotel och Litorapid Ansvarig utgivare Mick Wilson ISBN 978-91-637-5367-1 © 2014 Akademin Valand, Göteborgs Universitet. Bild- och textmaterial tillhör respektive upphovsman.

Amanda Björk, III............................................................................................Omslag Inledning.........................................................................................................................4 Mick Wilson, In here out there............................................................................... 6 Sara Kruse, Ur Isolerad............................................................................................13 Cecilia Torquato, Unexplainable Photographs............................................. 14 Nevena Ekimova, Ur Deal with it!........................................................................21 Johan Öberg, Global performance....................................................................22 Jenny Simm, galleri plywood............................................................................... 24 Yngvild Saeter, Utan titel........................................................................................26 Mourl Ferryman, News from Valand.................................................................29 Dorna Aslanzadeh, Ur Repeating, Remembering, and […].........................31 Mara Lee Gerdén, Hemmet – Förskjutningen, gränsen.............................32 Lisa Grip, Utan titel.................................................................................................. 41 Julia Boström, Glappet mellan där ute och här inne.................................. 42 Lotta Antonsson, Systematic Derangement of the Senses I................... 45 Annika Karlsson Rixon, Vid tiden för den tredje läsningen..................... 46 Daniel Wendler, Wealth........................................................................................ 49 Tyrone Martinsson, Arktiska vyer – miljö i förändring................................50 Linn Granlund, Disorder to Order......................................................................53 Kristina Iversen, Forandringa.............................................................................. 54 Patrik Eriksson, Det ogripbara.............................................................................59 Anna Linder, Spermahoran – en film om barnlängtan...............................60 Maja Hammarén, What if.......................................................................................62 Ellinor Lager, Vindmaskin..................................................................................... 65 Medverkande............................................................................................................ 66

Inledning Sommaren 2012 slogs fyra konstnärliga institutioner vid Göteborgs universitet samman. Det var Högskolan för fotografi, Filmhögskolan, Konsthögskolan Valand och Litterär gestaltning som bildade en ny plats: Akademin Valand. Här har vi samlat texter, visuella gestaltningar, doku mentationer, fragment och utsnitt ur pågående forsk ningsprojekt. Bidragen kommer Akademin Valands studenter, lärare och forskare. I det bifogade program bladet finns dessutom information om vår offentliga verksamhet. Akademin Valand håller ännu på att ta form. Inför arbetet med den här publikationen frågade vi oss: Vad pågår på den här platsen? Fyra konstnärliga inrikt ningar under samma tak — vad har de gemensamt och vad är specifikt? Hur ser den här platsens relationer till andra platser ut? Till en början arbetade vi utifrån titeln »där ute, här inne« som ett sätt att framhålla och vidga de frågorna. När vi slutligen satte samman alla bidrag insåg vi att när vi vred på titeln så svarade den bättre mot publikationens faktiska innehåll. Vi valde istället »här ute, där inne». På den här platsen pågår en mängd konstnärliga arbet en och några finns representerade här. Här ställs frågor som: Vad är det att vara hemmastadd? Hur berättar man om något svårt? Vad är Ryssland för en plats? Hur

kravlar hen ur sitt rum/sin hud? Hur är det att få barn utan att vilja det, eller att vilja få barn men inte kun na? Hur skriver man ett artist statement? Hur gör man konst tillgänglig? Vad gör människan med naturen? Den här publikationen är, med sin bilaga, en av många möjliga kartor över Akademin Valand. Den är förkros sande ofullständig. Men här inne tar den nya Akademin Valand plats. Varmt välkommen hit. Redaktionen

Här inne, där ute När jag funderade på hur jag skulle reagera på temat för den här skriften – här inne/där ute – tänkte jag att skillnaden mellan privat och offentligt kunde vara en bra utgångspunkt. Ofta tänker man sig det privata som något inre, som finns inuti, i det fördolda, skyddat för insyn, medan det som är offentligt är något yttre, beläget på utsidan, utsatt och synligt. I detta perspek tiv kan en konstakademi uppfattas som någonting »där ute« – som finns i ett offentligt rum av synlighet och service, medan privatpersonen – läraren – kan betrak tas som någon »här inne«, som finns i ett privat rum av personlig autonomi, självdefinition, ja som något som är undandraget från insyn. Denna fråga om offentligt/privat eller här inne/där ute gav en möjlighet att reflektera över de högre konst utbildningarnas offentliga roll och de utmaningar som uppstår när man bygger upp konstutbildningar i ett segregerat samhälle. Ett samhälle som är segregerat på flera olika sätt: efter klass, färg, ålder, välfärd, identitet osv. Hur kan en offentlig akademi bli tillgänglig för dem som saknar egna, privata privilegier? Hur är en offentlig akademi integrerad i ett segregerat samhälle? Hur kan en offentlig akademi bevaras intakt och inte gå förlorad genom att privatiseras? Hur kan man bygga en offentlig akademi på basis av gemenskaper av privat personer? Men det finns mer att finna i detta här inne/där ute än spelet mellan offentligt och privat. Inside/Out – att vända något in och ut – är ett återkommande tema i

Mick Wilson

konst och kritik som handlar om kulturellt värde, jäm likhet och skillnad. (Jag tänker här på flera arbeten från 1980- och 1990-talen – till exempel Diana Fuss bok Inside/Out från 1991). Naturligtvis ligger det också ett slags erkännande i temat här inne/där ute av att konst akademier kan bli till slutna rum som undandrar sig främmande blickar och att de kan riskera att förvandlas till ett »här inne«, utan möjlighet eller vilja att ta sig an all den komplexitet som finns »där ute«, i den större sociala världen. Då kastar man alltså om begreppen här inne/där ute och låter dem reflektera en uppdelning i akademin/den större världen. (Och då har vi ju också vänt ut och in på relationen här inne/där ute). Denna retoriska figur – det topos som vi här rör oss med: innanför/utanför – är en klassisk plats för det idag möjligen gammalmodiga dekonstruktionsspel som lugnt och stilla (och ibland häftigare) driver med invanda polariseringar av världen i binära opposition er: kvinna/man; objektiv/subjektiv; kropp/själ; vi/dem; gay/straight; civiliserad/barbarisk; svart/vit; normal/ abnorm; korrekt/inkorrekt; närvarande/frånvarande; att vara »inne«/att vara »ute«; konst/icke-konst; osv. Och kanske är det rentav så att dessa dekonstruerande ordlekar har blivit urmodiga? Vi tänker ju »ut med det gamla/in med det nya«, i den nyckfulla process då konstnärliga och intellektuella trender utvecklas. Men arvet efter dekonstruktionen – som en kritisk praktik – innebär också en varning till konstnärer/författare/ bildmakare om meningsskapandets flyktiga natur och

om instabiliteten i förenklade motsättningar: där inne/ här ute; offentligt/privat osv. Dekonstruktionen – i Paul de Mans skandalösa bemärkelse – gjorde oss också medvetna om hur problematiskt det kan vara både att vara strategiskt tvetydig när man talar i offentligheten och att dra sig in i sin privata historieskrivning. När man betraktar perioder av uppgång och fall för kulturella moden och tankestilar, som till exempel de konstruktionen, får man också syn på en annan diko tomi, ett annat innanför, ett annat utanför. Den reser frågan om vi är »inne« eller »ute« i vårt förhållande till samtidens karaktär och rytm. Somliga anser att en konstakademi ska ställa sig utanför modets cykler och marknadens och idéernas skiftande öden. Man tycker att konstarterna borde hålla sig innanför den autentiska konstnärliga praktikens trollkrets och på så sätt undslippa det heteronoma tvånget från den icke- autentiska massmarknadskulturen. Men andra anser att frågan om stil är en överordnad fråga och att vi måste intressera oss för praktikens stilar, tänkandets stilar, retoriska stilar och livsstilar – och förstå detta som någonting mycket mer centralt än som något som bara handlar om marknadsföring av livsstilar. Det ligger antagligen i en konstakademis natur att den skapar nya bilder, nya metaforer, nya tankar, nya stilar för livet, men också att den samtidigt reaktiverar gamla bilder, gamla metaforer, gamla, ja uråldriga, upp levelser av vår konfliktfyllda kollektiva, gemensamma tillvaro i världar uppdelade av så mycken smärta och

så mycken längtan. Hur en nya tanke reaktiverar en gammal kan man ta del av i poeten Abdellatif Laâbis Le règne de barbarie (1980) slå sönder krukorna med honung skära upp strupen på svarta tjurar på moskéernas trösklar bespisa tusen och åter tusen tiggare då ska jag komma för att spotta i din mun få dina tumörer att brista fördriva dina nedärvda lidanden

Konstakademin kan ta detta »här inne/där ute« och vända det in och ut, gång på gång, men när den gör det kanske den också kommer att spilla honung på sina många trösklar …

Coda Jag hade tänkt avsluta mitt retoriska spel här, med en förflyttning från bilden av ett här inne/där ute till ett textuellt spel, med dekonstruktiva omkastningar och en rörelse bort från frågan om retorik till frågan om poiesis. Men texten blev omkörd. Polerna i bokens titel kastades om på ett sätt som var listigare än jag kunde tänka ut och nu blev det istället: här ute/där inne. Mina kolleger uppmanade mig då att våga på att gå vidare från ett lekfullt frågande till att också ge några allvar ligt menade svar. Så här: Hur kan en offentlig akademi bli tillgänglig för män

niskor utan privata privilegier? En offentlig akademi är en akademi som är tillgänglig för studenter som inte avkrävs egna ekonomiska resurser för att förbereda sig för att studera där, och som inte kopplar samman ett slumpartat välstånd vid födseln med »talang«. Hur är en offentlig akademi integrerad i ett segre gerat samhälle? En offentlig akademi är integrerad i ett segregerat samhälle när den utgår från tre erkännanden. När den erkänner att vårt samhälle är segregerat. När den erkänner att vi alla är jämlika och särskilda. När den erkänner att vi arbetar för att hela tiden bli ett nytt och annorlunda »vi« Hur kan en offentlig akademi bevaras intakt och inte går förlorad i ett privat ägande? En offentlig akademi kan bevaras intakt och inte gå förlorad i ett privat ägande när den inte är ett territorium eller en plats, utan istället blir ett arbete, ett opus som görs av många händer: studenters händer, lärares, älskandes, ännu obekanta främlingars händer och av många and ras konstfulla händer. Hur kan en offentlig akademi bildas av gemenskaper av privatpersoner? En offentlig akademi bildas av ge menskaper av privatpersoner när dessa grupper av privatpersoner kommer för att »spotta i din mun« och sväljer vad de serveras på en och samma gång. En offentlig akademi kommer att tala högt på privata språk, tala om många världar, om världar som finns här ute, om världar som finns där inne, men alltid om redan brustna världar.

Sara Kruse

ag drömde om dig inatt. Vi gick runt på stan men du var död, eller jag visste att du var det. Du verkade inte veta om det själv. Jag älskade dig. Du älskade inte mig. Du var så bitter, min vän. Det var som när du levde och vi inte pratade om din sjukdom. Nu pratade vi inte om att du dött. Vi bara gick där och var vänner med något outtalat mellan oss. En man med en HIV-infekterad spruta dök upp och ville sticka mig. Du verkade tycka att han skulle göra det. Det var som om du önskade mig sjuk också. För att jag skulle fatta vad du gått igenom. Som om du inte kunde förlåta mig det faktum att jag är frisk. Att jag lever. Jag som längtade så efter att få drömma om dig. En förlåtande och fin dröm, en sån jag annars haft när någon jag älskat dött, en dröm där man tar farväl och vaknar lycklig och kan släppa taget efteråt. Men istället så drömde jag denna hemska elaka hatladdade dröm men och vi tog inte farväl. Mannen med sprutan följde efter mig överallt och du ville inte hjälpa mig. Du verkade så arg. Jag vet inte om det var du som kom tillbaks för att säga mig något eller om det är mina skuldkänslor det handlar om. När du insjuknade förstod jag ingenting. När du ringde upp mig mitt i natten och var rädd. Du ville bara att jag skulle hålla om dig, och jag höll om dig och du berättade att du hade cancer, men du sa aldrig att det var AIDS. Varför tvingade jag dig inte att berätta det för mig? Det kanske hade hjälpt. Att inte bära det själv. Vi satt mittemot varandra. Jag berättade om mitt liv och du var ledsen och berättade om hur det varit, när J. gått bort fem månader tidigare. Att du hade testat dig

Cecilia Torquato

och … Ja, vad hände då? Du sa inget mer. Jag frågade: Testade du positivt? Jag minns det som om du tvekade. Som om tiden stannade upp. Du svarade: Nej. Jag har undrat om min blick var så laddad av rädsla när jag frågade dig, att jag på sätt och vis bad dig ljuga för mig. Såg du det? Att jag ville höra ett nej? Jag öns kade så innerligt att du skulle vara frisk. Min bästa vän, jag var inte din bästa vän när du dog. Jag förstod aldrig din ensamhet. Jag borde varit så mycket mer hos dig. Jag som vet att kyssar inte smittar, jag testade mig. Jag som ändå var frisk gick in i ditt rum och bar mun skydd en gång. Jag minns din blick då. Jag ville slita av mig skyddet. Men jag gjorde det inte. På ditt gamla arbete utbröt panik. De som inte vac cinerat sina barn mot tuberkulos var uppjagade. Arga på dig. Arga på mig för att jag varit med dig på sjukhu set. Som en galen mobb pratade de om hur hänsynslös du varit som gått till arbetet och inte sagt något. Flera av dem gick och testade sig. Någon berättade smaskiga detaljer om hur du såg ut nu när du var sjuk. Min fina vän, jag ville porta henne från att gå och se dig, men du blev så glad när hon kom. Du blev så glad när vemsomhelst kom. Jag skämdes för henne. Jag skämdes för dem. Hemma hos dig hade fyra vänner skrivit upp sina namn och telefonnummer så att de som tog hand om dig skulle ringa ifall det var något. Du som haft så många män omkring dig när du var frisk. Nu hade du fyra kvinnor kvar. Och en av dessa kvinnor berättade smaskiga detaljer om dig. Människans innersta väsen visar sig när den ställs inför döden.

Filmen som ingår i verket Un explainable Photographs finns på vimeo.com/90070445

De skickade efter din mamma. Efter en månad dog du. Jag fick ärva oförklarliga fotografier. Din mamma förnekade ditt liv. Alla bilder med J. eller andra vänner. Allt som varit ditt sanna jag. Hon samlade ihop bilder na och gav dem till mig. Din mor tog hand om dig när du skulle dö, men hon ville inte veta vem du var när du levde. Långt senare blev jag inlagd på sjukhus. Av en helt annan anledning – jag skulle inte dö. Men när krisen var som värst kopplades jag till maskiner, hjärtat be vakades och 8 personer i gröna rockar sprang omkring mig. Jag kunde inte kontrollera min avföring och innan vi visste vad det var, trodde jag att jag skulle dö. I den stunden, förnedrad av min egen dysfunktionella kropp förstod jag dig. Jag hade precis förflyttats till hjärtintensiven när min man sa att han skulle gå iväg för att köpa tidning ar.Köpa tidningar? Mitt hjärta klappade okontrollerat, läkare bevakade en pipande monitor med bekymrade miner och han skulle köpa tidningar. Jag tittade på honom med samma vädjande blick som du en gång tittat på mig, när jag haft munskydd och bråttom att gå. Livet som verkar ta slut, livet som fortskrider utanför. Han gick iväg och verkade så ut tråkad. Det kändes som om jag förstörde hans helg. Senare, med allt normaliserat, nerbäddad i sjukhus sängen och ensam i rummet, grät jag. En man kom in. Först blev han ställd av att se mig gråta. Sen fortsatte han in i rummet, nästan lite uppjagad, sa att han var AT-läkare – men han hade ingen rock på sig – och satte sig vid min säng. Han skulle lyssna på mitt hjärta, så han stack in

handen under mitt sjukhuslinne. Utan stetoskop. Han använde handen för att känna på mitt hjärta. Jag tittade på honom. Han såg in i min skarpa blick. Han förstod att jag förstod. Han blev rädd. Jag blev förvånad. Så försvann han lika fort som han kommit in. Han hade gått in i rummet enbart för att röra vid mina bröst. Samma dag jag legat på intensiven blev jag också tafsad på. Så patetiskt. Så sorgligt. Jag grät inte mer. Allt blev så … löjligt. Saker sätts i perspektiv på ett märkligt sätt ibland. Under dagarna på sjukhuset tänkte jag mest på dig. På hur ensam du måste varit. Men till skillnad från dig visste jag att jag skulle bli frisk, jag skulle inte dras med en sjukdom för resten av mitt liv. Du visste att du skulle dö. Min kära vän, jag förlåter mig inte att jag inte var hos dig varje dag vid slutet av ditt liv. Du är död, men min kärlek är inte det och kommer nog aldrig att vara det och även om vi två aldrig legat med varandra så kunde vi mycket väl ha gjort det.

Nevena Ekimova

Global performance Pussy Riot dök upp som en karnevalisk rörelse med ett oanständigt budskap från underjorden 2012. Snabbt överskred de alla gränser: mellan länder, politik, musik, sexualitet, konstteori, religion, filosofi osv. Och mellan politiska och estetiska ställningstaganden: deras radi kala filosofi och starka utspel lockade såväl fåkunniga liberaler som ärkeradikaler i väst, och när det paradox alt nog visade sig att aktionerna mot den patriarkala ryska kyrkan byggde på tro vann de också uppskatt ning i Ryssland bland religiösa människor. Med sina genomreflekterade aktioner lyckades Pussy Riot med två saker: De startade en global karnevaliserings- och reflektionsprocess och pekade samtidigt ut potentialen i samtidskonsten när den vågar förena avancerad re flektion, radikalitet, subjektivitet och formmässig bril jans. Denna globala karneval (vars oanständiga och anskrämliga budskap alltså var att peka ut likheter na mellan stalinismen och den globala marknads ekonomin) avslutades i december 2013 när Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina fick lämna fängel set, tog av sig karnevalshuvorna och började arbeta humanitärt och politiskt utifrån en traditionell, rysk, liberal position. Karnevaler måste ta slut. Det var en historisk nödvändighet att Žižek skulle uppmärksamma Pussy Riot, och då inte minst dess karismatiska chefsideolog Nadezjda Tolokonnikova,

Johan Öberg

vår tids egen Rosa Luxemburg. Žižek inledde en brev växling av det gränsöverskridande slag som man hade med förvisade ryssar redan på 1800-talet. Och i den na gränsöverskridande genre – «brev från fjärran …« – skrev han förhoppningsfullt och tröstande till Nadez jda i fängelset, i januari 2013: »John Jay Champan, en amerikansk politisk essäist, skrev om radikalerna år 1900: ’De säger samma sak hela tiden. De ändrar inte på sig; alla andra ändrar på sig. De anklagas för de mest oförenliga förbrytelser, för ego ism och maktbegär, likgiltighet för utgången av sin sak, för fanatism, trivialitet, brist på humor, narraktighet och brist på aktning. Men de slår an en viss ton. Häri ligger de envisa radikalernas stora praktiska inflytande. Skenbarligen har de inga efterföljare, ändå tror alla på dem. De håller upp en stämgaffel och det klingar ett A, och alla vet att det verkligen är ett A, trots att sam tidens banerförare påstår att det är ett Giss.’ Är inte det en god beskrivning av den effekt som Pussy Riots per formance har haft? Trots alla anklagelser har ni slagit an en viss ton. Det kan verka som om folk inte skulle hålla med er, men i hemlighet tror de på er, de vet att ni säger sanningen, eller, ännu bättre: att ni står för san ningen.«1

1. http://www.theguardian. com/music/2013/nov/15/ pussy-riot-nadezhdatolokonnikova-slavoj-zizek

Jenny Simm

galleri plywood är en plywoodskiva (200×88×0,5 cm) Det började som ett fotografiskt verk för en utställning där plywoodskivan med tillhörande fotografi flytta de ut på nätterna och in i gallerirummet på dagarna. Verket var inspirerat av affisch-kulturen och foto grafiet skrevs ut i en vanlig kopiatormaskin som sedan klistrades upp på plywoodskivan. Efter utställningsperioden föddes idén att plywood skivan skulle kunna erbjudas som utställningsyta för inbjudna utställare och därmed skiftade Jenny Simm roll från konstnär till gallerist. Ett ramverk finns där det står inskrivet att plywoodskivan kommer byta plats minst en gång om dagen under utställningsperioderna, som ett utlopp för galleristens intresse för rum och rörelse. galleri plywood är ett icke-vinstdrivande galleri som fungerar på frivillig basis. Platsen är ett möte mellan konstverk och stadsrum. En öppning till samtal om konst, gemensamma ytor och vad det innebär att ta sig en plats.

Artistâ&#x20AC;&#x2122;s Statement You are welcome in this state.

Yngvild Saeter

Artist Statement Yngvild Saeterâ&#x20AC;&#x2122;s work focuses on the role and power of symbols and icons in contemporary culture. By utilizÂ ing puns as well as playing on the unifying power of icons, she creates large scale installations designed to make an instant impact. She works and lives.

Mourl Ferryman

News from Valand A wha gwaan darlin tell mi sintin sweet Yu no ears de chatta deh pon de street? Yeh man! She tek errself go gwaan dung a Valand Seh sah ow she ave purpose seh sah ow she ave plan. She seh she naah drylaan nah a chatta to Swede no matta ow lova or fambily plead She seh sah how Jahweh gif err seh she can an she gwaan go dung deh far she ave a plan. Me seh, but wait wha can lang ole cow do? She sheh eh eh watch me ow me gwan show you! A laan me a til an a seed me a plaan an yu waan cum step ya tell me seh mi caan? Chu gyal stop chatta ya foolishness dese art tings a stir up yuh brain to mess! Yuh tink seh Babylonia care It gwain suck ya dry and den strip ya bare. Hunuh tink is fe art dat me tek disya route? Is in tocum dark dawta dis seed gwaan a fruit Yes Bwoy! A now you fully overstand when me seh me ave purpose, how me ave a plan. A wha gwaan darlin tell mi sintin sweet Yu no ears de chatta deh pon de street? Yeh man! She tek errself go gwaan dung a Valand Seh sah ow she ave purpose seh sah ow she ave plan. Listen my daarlins and I’ll tell yu sumthing sweet It’s right the gossip out on the street. I’m here at this artschool this place this Valand for I have a purpose now I have a plan.

How are you my friend, I will tell you something sweet, have you heard the / gossip out on the street? / Yes of course! / She has gone away down to a place called Valand saying how she has a purpose, saying how she has a plan. / She says she’s not a tourist nor there to chatter with Swedes, no matter how her lover or her family pleads. / She says how a divine Dread told her that she can, so she is going to go down there because she has a plan. / I said, wait a minute what can a tall, old cow do? / She just laughed and said watch me see how I’m going to show you! / Here is land I must till and a seed I must plant. Do you dare to step up and tell me that I can’t? / Really girl stop talking such foolishness this art thing has stirred up your brain to mess. Do you really think that you’ll make the artworld care? / It’s going to suck you dry and then strip you bare. / So you think it’s for the artworld I’m taking this route? / It’s in my future dark daughters this seeds going to fruit. / Yes Friend! Now you will create not just understand when I say I have purpose, how I have a plan. / How are you my friend? / I will tell you something sweet, have you heard the / gossip out on the street? / Yes of course! / She has gone away down to a place called Valand. Saying how she has a purpose, saying how she has a plan. Listen my darlings and I’ll tell you something sweet, it’s right the gossip out on the street. / I’m here at this artschool, this place, this Valand for I have a purpose now I have a plan. Videoverket News From Valand finns på vimeo.com/88876623

Dorna Aslanzadeh

1. Ebba Witt-Brattström, »En kvinna tar till orda – Intervju med Hélène Cixous«, Kvinno vetenskaplig tidskrift, nr 4, 1987 s. 14.

Hemmets grundval är gemensamheten och sam känslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den an dre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet […]. Per Albin Hansson

Hemmet – förskjutningen, gränsen Den franska författaren Hélène Cixous säger i en inter vju: »Jag tror att mitt skrivande har sitt ursprung i en känsla av att vara annorlunda. […] Nu är språket mitt hemland. Så är det för alla författare«.1 Språket blir med andra ord en plats att bo för författare vars existens är märkt med främlingskap och icke-tillhörighet. En gång i tiden lät det rimligt. Men ju mer jag skri ver, desto osäkrare blir jag. Språket är inget hem, utan en ständig förhandling av hem. En vän frågade mig: »Men har du ingenstans som du känner att du hör hemma mer än på andra platser, kanske i S …?« Jag svarade: »Jo, absolut, men ingen annan tycker att jag hör hemma där, så jag har ett problem.« Varpå vännen vände ner ansiktet.

Mara Lee Gerdén

Jag kommer från en plats i Sverige som är känd för sin raps och sin rasism. Det är hemma. Mitt hem är språnget mellan gula åkrar och fördrivningen. Jag är alltid i det språnget, vart jag än bor. Detta språng kan utläsas på många sätt, men en av dess betydelser kan skrivas om som gräns. »Gränsen skapar hemlandet«, säger Cixous, i igenkännbar utopisk anda, »Den förbjuder och bered er passage på en och samma gång«.2 Författaren, teore tikern och feministen Gloria Anzaldùa svarar: »Det här är hennes hem/denna tunna egg av/taggtråd«.3 När hemmet sträcker ut sig, sträcker sig mot sina egna gränser, är vi redan långt hemifrån, nämligen i förskjutningen: »Förskjutningen har många skepnader, och är att betrakta som själva vår boning«,4 säger Trinh T. Minh-ha.Detta bör inte förstås som att den privata sfären expanderar eller uppgår i den offentliga, utan: inskrivningen av förskjutning i ordet »hem« sätter dess gränser i rörelse, och härmed förkroppsligas den darrning som många av oss erfar inför just detta ord.

2. Hélène Cixous, Three Steps on the Ladder of Writing, övers. Cornell & Sellers (Columbia UP, 1993), s. 130. 3. »This is her home this thin edge of barbwire«, Border lands/La Frontera (Aunt Lute books,1987) s. 20. 4. Trinh T. Minh-ha, Någon annanstans, här inne. Immigrationen, flyktingskapet och gränshändelsen (Glänta produktion, 2012) s. 27.

Hemma I svenska språket är förskjutningen av hemmet en så inbyggd förståelse av begreppet »hem« att vi knappt ens reflekterar över det. Bara på svenska kan en person som aldrig haft ett hem säga att hon i hela sitt liv haft ett hem: barnhem, fosterhem, daghem, familjehem, gäst hem, sjukhem, vandrarhem, hotellhem, avlastnings hem, behandlingshem, ålderdomshem osv. Hemmets förskingring täcks över av ett välmenande språkbruk

5. Victor Klemperer, LTI. Tredje rikets språk. En filologs anteckningsbok, förord: Charlotta Brylla & Otto Fischer, övers. Tommy Andersson (Glänta produktion, 2006), s.58f. 6. Jacques Lacan, »Spegel stadiet som utformare av jagets funktion sådan den visar sig för oss i den psyko analytiska erfarenheten«, Écrits. Spegelstadiet och andra skrifter i urval av Iréne Matthis (Natur och Kultur, 1989), s. 27-36.

som pekar direkt in i svenskhetens hjärta: folkhemmet. Genom det folkhemska språkbruket är vi alltid hemma, hur långt bort vi än är. Men hemmet är inte alltid hem ma, utan lika ofta en förvaringsplats för alla de som inte har tillgång till ett eget hem. Jag tänker på detta märkliga språkbruk. Ideologi. Hur farligt nära Klemperers iakttagelse av hur använd ningen av prefixet »volk« dök upp under tredje riket: Volksfest, Volksgenosse, Volksgemeinschaft, volksnah, volksfremd, volksentstammt …5 Inga övriga jämförelser – men jag undrar: vad är det man vill täcka över? Vad uppnår man med att kalla något som verkligen är mot satsen till ett hem (barnhem, daghem tex) för hem? Jo, härmed tvingar man borta att bli en del av hemma. Det utplånar skillnader. Det tvingar genom ett utslätande språkbruk det Andra och erfarenheten av det Andra att uppgå i det samma. Men, det är också en strategi som osynliggör vissa erfarenheter av förtryck och utanför skap, vilka härmed förblir språklösa på svenska. Kan det ha att göra med subjektsformeringen, und rar jag? Så som det uppfattas hos Jacques Lacan? Dvs. att det mänskliga subjektet grundas i ett misskännande när det lilla barnet i sin motoriska hjälplöshet och sitt totala beroende av andra identifierar sig med sin enhet liga spegelbild.6 Men det är inte enbart misskännandets fundament som grundar subjektet; den akt som konsti tuerar vår subjektivitet skulle också kunna avläsas som ett utraderande av skillnader. Skillnaderna mellan kroppens sanning och spegelbilden. Det vill säga att det mänskliga subjektet i ett »jublande antagande av sin spegelbild«, faktiskt antar en bild som inte alls pas sar, som inte ens existerar utom som en »hägring« och

ett föregripande av den egna kroppens helhet.7 Om vi ser identifikation som något som aldrig fullbordas, dvs. ett ständigt pågående arbete som absolut inte avslutas i spädbarnsåldern, så kan man hävda att vi gör identitet, dagligen. Därmed kommer också misskännandets problematik grundas som en del av vår identitet, dvs. vårt ständiga misslyckande med att fatta »andra« i våra sociala möten, våra upprepade försök att anta bilder och identifikationer som inte passar, genom att bortse från skillnader: Du är precis som jag. Även om denna analys inte specifikt säger något om svenskhet eller om folkhemmet, skulle den kunna förklara en generell ten dens att vilja släta över skillnader, och att vilja blunda inför annanhet.

7. Jacques Lacan, s. 28f.

»Men vad menar du, du har väl alltid haft ett hem?« »Barnhem, fosterhem, familjehem, sjukhem, kallar du det för hem?« »Det är också hem, en annan typ av hem, men det är ändå ett hem.« När hemlöshet inte har någon plats i språket, rör den sig rastlöst mellan olika vikarierande hem och hemsök er dem, blir en smittokälla, något som förstör, saboterar det prydliga språkbruket som ju skulle ge alla ett hem. Så kommer man och är otacksam, pekar på skillnader na, jämför, försöker slå hål i detta gigantiska superhem som vi gemensamt har skapat. Hemmets hegemoniska karaktär i vårt folkhemska språk är symptomatiskt. Att just vårt språk är så bra på att appropriera och assimilera annanhet kan inte vara en slump. Att det är just det svenska språket som med kuslig precision hämtar hem varje liten nyans av

8. Cixous, s. 118.

ohemskhet och bortavaro, genom att placera ett »hem« framför varje liten nyans av vantrivsel och främling skap, kan inte vara en slump. Hur då? För att vi är livrädda för exkludering. Detta är visser ligen ett citat från Cixous, men jag vet att hon innerst inne talar om Sverige när hon säger det. Hon försöker förklara varför människor är så rädda för att klättra ner i det som Jean Genet kallar för »les domaines inféri eures«, de nedre regionerna/länderna, och det som Lispector kallar för inferno. Vi är rädda, menar Cixous, för att vi vet att »vi kommer att nå den farliga punkt en där de exkluderade lever – och vi hatar exkluder ing. Detta är vårt emotionella, vårt personliga och vårt politiska problem, faktumet att vi inte kan uthärda ex kludering. Vi är rädda för det, vi hatar att bli åtskilda«.8 Det är folkhemmet som Cixous beskriver här, utan att hon riktigt vet om det. Men hon pekar på det som fanns i centrum av folkhemmets nu allt svagare bultande hjärta: att alla ska med. Inga undantag, gam mal som ung, tjock som smal, tandlös och hjärtlös: ingen skulle lämnas utanför folkhemmet. Att kalla även de mest människofrånvända institutioner för hem kan ses som ett viktigt politiskt redskap i kampen att få med alla, att ingen skulle känna sig utesluten eller exklud erad, men på vissa villkor; underkastelse, homogeniser ing, neutralisering. Vackert försök, men att befinna sig i det språket, med en erfarenhet som inte låter sig formuleras, är att befinna sig nära vansinnets rand. Att dessutom försöka rikta kritik mot ett (språkligt, politiskt) system som så explicit vill alla väl – t.ex. genom ett språkbruk som ska

omfatta alla – blir ett ännu svårare företag. Henry Lou isGates ord är användbara i flera sammanhang: Om du vinner förlorar du. Annorlunda uttryckt: Välkommen hem, säger främlingarna i dörren. Att idén om ett land där alla ska känna sig hem ma hela tiden och överallt både är vacker och dömd att misslyckas säger sig självt. Att det också finns en beröringsskräck inför exkluderingens figur är ytterlig are en konsekvens. Men det finns åtminstone en sak som är värre än exklud ering, och det är en exkludering som inte erkänns. Det finns en sak som är värre än förtryck, och det är förtryck som inte erkänns. Kanske är det därför som den samtida kulturen formligen exploderar av konstruerade Andra. Ty, när annanhet inte erkänns som sådan utan slätas över gen om lögnen »vi är alla lika«, måste skillnad förskjutas och uttryckas på andra platser, och kanske primärt gen om kroppar vars annanhet kan övervakas. En plats som är expert på hantering och domesticering av annanhet är naturligtvis populärkulturen: här övervakas annan heten genom en enkel konsumtionslogik som avväp nar varje subversiv potential, varje försök till störande av ordningen så att vi tryggt ska kunna avnjuta den på bekvämt avstånd och i igenkännbara former; så kallat konstruerade Andra: ty, en sådan excess av monster, vampyrer, varulvar och zombies har väl en sekulari serad samtid aldrig förr skådat? Trinh kanske skulle formulerat problemet så här: Vi kan inte nöja oss med att fråga om vad, vi måste alltid

ställa oss frågan hur, inför ett ord, en mening, eller en fråga. Men hur vi går in i ett språk, var vi hamnar, och hur dess mening tar kropp i och genom oss, är inte en fråga om val. Däremot kan vi välja att lyssna eller att inte lyssna på ett ords olika nyanser. Vi kan välja att inse att ord, liksom kroppar, situeras i relation till andra ord, andra kroppar, och därmed i maktrelationer. Och vi kan välja att blunda eller inte blunda inför att mening inte är en statisk kategori. Ord betyder olika saker för olika kroppar – ett ord som kan tyckas oskyldigt för någon, är ett uttryck för förtryck för en annan. Och det minsta man kan göra inför detta faktum, är att sluta gråta. (Optikern: Men du kan inte ha de där glasögonen, de täcker hela ditt ansikte så att man inte ser dig. Hon: Det är det som är avsikten. Med ett sånt här ansikte, i det här landet, vill du inte synas. Optikern: Men gud så hemskt, säg inte så, snälla, jag börjar nästan gråta nu. Tårar väller fram i optikerns ögon. Hon tröstar optikern.)

Lisa Grip

Glappet mellan där ute och här inne Jag går upp för trappan och kliver över tröskeln till Akademin Valand för att förändras. Efter många år i arbetslivet har jag valt att åter bli student, en tid och en plats som jag hoppas kan leda till reflektion, konstnärlig praktik och utveckling. Jag funderar på vilka samtal som pågår här, vilket språk som talas och hur jag ska förhålla mig till det. Om språk är makt, måste jag då lära mig ett nytt språk för att få lov att vara här inne? Vid det (film)politiska seminariet som ägde rum på Akademin Valand i höstas talades det om behovet av att minska avståndet mellan producent och regissör, att låta dem bli en och samma person och ta över makten för produktionen. Gäller samma sak för relationen mellan curatorn och konstnären, för konsten och samhället vi lever i, för akademin och studenterna? Jag kommer från ett praktiskt sammanhang, senast från scenkonstproduktion för barn och unga. Där brot tas vi med frågor kring relationen mellan verklighet och teater, publik och gestaltning, blicken på samtiden och det vi vill förändra. Gäller samma frågor för den konstnärliga akademin och var ska jag som student i så fall placera mig? I det teoretiska, i det praktiska eller någonstans mitt emellan? I glappet mellan inne och ute? Är det varmt eller kallt där? Eller, i värsta fall, kanske bara lite ljummet och dimmigt? Jag deltog vid den avslutande konferensen för Göte borgs konstbiennal som arrangerades i samarbete mel lan biennalen och Akademin Valand. Som curatorstu

Julia Boström

dent hoppades jag på att få breddad kunskap, förståelse och reflektion av den konst som visats på biennalen. Jag tänkte att själva samtalet skulle kunna leda till en utveckling av mina tankar om tematiken och konstens roll i samtiden. Min upplevelse var att det var väldigt få där inne som egentligen var i samtal med varandra och jag la min energi på att försöka knäcka koden i teoretiserandet över teorierna. Jag kände mig exklud erad, okunnig och ganska korkad, trots att jag hela mitt arbets liv rört mig inom olika konstnärliga fält. Hur många andra kände likadant? Hur många av dem satt liksom jag kvar där för att försöka knäcka den där koden, att försöka bryta ner språket för att ta sig in, över tröskeln? Jag saknar en allvarlig diskussion om och tillsam mans med publiken. Om vi har förhoppningar om att konst ska bidra till att spegla vår samtid, skapa debatt eller mana till handling så måste vi kunna möta publik en på lika villkor. Om språket kring konsten blir allt för svårtillgängligt blir mötet ogenomträngligt, snålt och utestängande. Jag tänker på Virginia Woolf och för mig är utbild ningen på Akademin Valand ett eget rum som består av tid och lånade pengar. Jag tänker att jag måste försöka förvalta den här tiden och våga göra, visa och prata om konst, kanske i det där glappet mellan praktik och teori. Kanske måste vi hitta ett nytt och mer jämlikt språk för att reflektera kring konstnärlig praktik? Är det en curators roll att uppfinna det språket? Hur skulle det kunna låta? Vilka människor ska använda språket? Och vems uppgift är det att sänka eller slipa ner tröskeln till akademin?

Lotta Antonsson

At the time of the third reading Vid tiden för den tredje läsningen

Во время третего чтения

Den 11 juni 2013 genomför statsduman i Ryssland den tredje läsningen av ett federalt lagförslag gällande förbud att sprida information som »förespråkar icke- traditionella sexuella relationer«. Ett tjugotal aktivister samlas framför duman i protest. De är tätt omringade av polisen och en uppsjö av journalister. Propositionen passerar vilket innebär att lagen träder i kraft så snart Putin skrivit under. Syftet med lagen är att »skydda barn från information som kan medföra skada för deras hälsa och utveckling«. Samtidigt samlas ett sextiotal personer på en ö. Det är tioårsjubileum för lägret som är ett tillfälle att träf fas och umgås under avslappnade former, att få vara

Annika Karlsson Rixon

sig själv. Det är vänner och kärlekspar, en del har sina barn med sig. Många har varit här tidigare och de flestakänner varandra. Utspridda läger med tält slås upp, en hugger ved, tänder eldar och lagar mat tillsam mans. På kvällarna ordnas gemensamma aktiviteter: utbyte av information, diskussioner, och en ritual som återkommer varje år med brinnande facklor som bärs genom skogen. Ett nystartat band från Moskva spelar och en av de äldre kvinnorna, Elena, framför egna låtar med lesbiska texter. Hennes sånger är välkända och många sjunger med. De kommer från Moskva, S:t Petersburg, Volgograd, Arkhangelsk och andra platser runt om i Ryssland.

Daniel Wendler

Förstärkta tystnader från ett slotts 36 rum. Ljudverket Wealth finns på soundcloud.com/valand-academy/daniel-wendler-mfa2-wealth

Tyrone Martinsson

Arktiska vyer – miljö i förändring Arktis omnämns ofta som kanariefågeln i kolgruvan. Detta för Arktis känsliga ekosystem och dess snabba respons på miljöförändringar till följd av global upp värmning. Den arktiska miljön förändras i snabb takt och dess nuvarande tillstånd är allt mer kritiskt och gränsar till en ekologisk katastrof. På Svalbard är teck nen tydliga. Allt varmare luft och hav smälter havsisen och isen bunden i glaciärer. Landskapet förändras och i och med det påverkas våra föreställningar om och vår representation av ett fruset land i norr. I arbetet med att bromsa förändringen i Arktis, bevarandet av vilda platser och en sund relation till naturen behöver vi börja ställa krav på en varaktig förändring av vår livs stil och den moderna industrialiserade ekonomins om ställning till ett verkligt hållbart samhälle. Kartan i denna bild, gjord av David Buchan 1818, är av Magdalenefjorden. Övre bilderna a (1872) och b (1896) och c (2012) är från den Hängande glaciären, nu helt borta. Bilderna d (1926), e (2012), f (1872) och g (2012) föreställer Gullybreen, som retirerar snabbt. När jag arbetade här undrade jag om fjorden sett så annorlunda ut från de holländska upptäckarnas besök 1596 och när David Buchan kom till området 1818. När började de mer tydliga och dramatiska förändringarna? Hur kommer den här platsen se ut om 20, 50, 100 eller bara tio år?

Linn Granlund

Disorder to Order är en platsspecifik skulptur av grus utplacerat på betonggolv. Stenarna samlades från Göteborgs gator och togs in i Akademin V alands galleri Rotor2.

Forandringa Ein gong i tida var eg ei kvinne som utan å ha plan lagt det, var blitt med barn. Ikkje berre hadde eg ikkje planlagt å bli med barn, eg hadde med største list plan lagt å ikkje bli det, eg hadde tatt dei førehandsreglar ei kvinne kan ta for unngå det: Eg hadde svelgt pillene kvar morgon, pillene som får brysta til å vekse og ma gen til å vogge, som hindrar eggstokkane i å sleppe egga ned i livmora, som hindrar livmoraslimhinna i å blese seg opp, la egga feste seg i det mjuke leiet. Likevel må det ha skjedd, eit egg må ha losna og reist gjennom eggleiarane og festa seg i hinna som for høvet var fylt med blod og klart for eit barn. Om eg var klar, hadde ik kje noko med saka å gjere. Uvitande om alt dette lèt eg ein mann fylle meg og sprute inne i meg og gje meg den gleda berre ein mann kan gje når han knip deg om ar mane og gispar og slepper seg i deg. At denne mannen i den augneblinken blei ein far, kunne han ikkje vite. At denne kvinna i denne augneblinken blei ei mor, visste ho heller ei. Ingenting anna visste dei, ein knip og sprut og krampe, og mørkret som fyller anden etterpå.

Ho bles seg opp. Ho får smerter i brysta og luft i magen, kjenner korleis det boblar og bruser der inne, som om noko står på kok. Når blodet ikkje kjem når det skal lukkar ho auga og gret på toalettet. Ho svelgjer så my kje gråt ho klarer, går på apoteket for å kjøpe ein test, sjølv om ho veit. Kroppen veit. Når streken er der, på testen, går streken gjennom kroppen, vitet.

Kristina Iversen

Å bere fram barnet, er ikkje aktuelt, at ho ikkje er ei mor, har ho alltid visst. Idag veit eg noko meir, seier ho til seg sjølv. Ikkje berre er eg ikkje mor. Idag veit eg at eg også er ein mordar. Ho ser på sitt bistre andlet i spegelen, og kjem plutseleg til å le. Kor like dei er, desse to orda. Mor og mordar.

Ho er svært naiv, denne kvinna, for ho reknar med at det er lett å drepe. Om ikkje kjenslemessig, så reint praktisk. Ho går til legen, fortel om valet sitt. Han nik kar, og ordnar det som legar må ordne for at kvinner som henne kan ta frie val. Ho troppar opp på sjuke huset, får dei tablettane ho skal ha. Der svelgjer ho dei, før ho reiser heim. På spørsmålet om ho er åleine lyg ho. Nei, eg er med mannen min, seier ho, sjølv om han er bortreist. Ho tenkte at ho frå no av må ho vere sin eigen mann. Sjukepleiaren nikkar. Du vil kjenne eit visst ubehag, seier ho. Får du feber eller smerte som varar utover morgondagen, bør du dra til lege.

Legen seier at ho er seks veker på veg. På veg kor, tenkjer ho, og når vegen vert støyta ut av ho centiliter for cent iliter så er det ei reinsing. Ho ligger på baderomsgolvet på dei varme flisene imellom riene og tenkjer teatralsk: Dette er mitt offer. Ho ligger der om kvelden og natta og tykkjer ikkje meire synd om seg sjølv enn ho har gjort andre gongar ho var sjuk. Ho følgjer visse rutinar.

Ho lagar te, brettar ullteppe omkring seg. Snart er sjuk domen over, og utav henne. Hadde sjukdomen vore ein mann eller ei kvinne? Det veit ho ikkje. Han får heller ikkje vite. Ho mistenkjer likevel at han veit, at han kan sjå det på henne, at noko er annleis. Ho går og er redd for at han plutseleg skal seie at ho er blitt ein annan.

Vekene går og det held fram å trykke. Etterkvart kan kvinna i mindre grad kjenne seg igjen i spegelen, det er som om noko har festa seg på innsida av krossryggen, og at dette forstyrrar rytmen og tyngen i kroppen og får alt til å falle nedover. Ho går til legen og seier, eg kjen ner ikkje meg sjølv igjen. Han spør: Kva har skjedd? Ho svarer, Det er som om fosteret henger igjen i meg, og tenkjer på kor dum ho høyrdes ut. Det skal vi finne ut av, svarer legen. Ho er redd for at ho er deprimert, at heile driten har sete henne ut av balanse. Ho vil ikkje vere eit sånt menneske som ikkje kan ta ein abort utan å få ei posttraumatisk stressliding.

Fosteret er der. Korleis kan det ha skjedd, spør ho på ultralyden. Det kan ha vore tvillingar, seier jordmora. Då vart det kanskje for lite med ei vanleg dose. Kanskje berre den eine kom ut. No svever ein dum halvdaud lit en gut rundt der i magen og nærer seg på henne. Tre og ein halv månad gamal er han for gamal for abort. Vi til rår alle å føde desse fostera ut, seier jordmora. Fosteret

er sannsynlegvis hjerneskada av abortmedikamenta. Og så, spør kvinna. Så døyr dei, svarer jordmora.

Så reiser kvinna igjen opp på sjukehuset. Så svelgjer ho nye piller. Så får ho nye krampar. Så støytar kroppen på ny ut vegen og blodet og kjøtet og guten som kanskje er halvdaud eller utan hjerne. Så ligger han der medan hjartet hans slår. Så sluttar det å slå. Så får ho sjå han. Så tar dei han bort. I søppelet, eller i ein annans grav. Ho gret og sovnar og vaknar aldri meir som seg sjølv. Når ho vaknar er ho ein annan, når ho vaknar er ho blitt ein mann. Mannen ho måtte bli, for seg sjølv.

Patrik Eriksson

Det ogripbara ing책r i en samling filmess채er med titeln Melankolivariationer. Filmsekvensen kan ses p책 vimeo.com/88876625

Spermahoran – en film om barnlängtan. Av och med Anna Linder, Hanna Högstedt, Juli Apponen, Zafire Vrba. Foto: Maja Borg.

Anna Linder

Berättelsens berättigande. Vilkas berättelser berättas. Vem är berättaren. Egentligen. Berättarens berättelser. Vem blir berättad för. Egentligen. Berättas de. Egentligen. Vidare. Förs de vidare. Instängda. Inlåsta. Gömda. Glömda. Rummet för berättelserna är någon annans rum. Vems berättelser finns berättade där. Egentligen. Villkor. Osynliga regler. Undantagstillstånd. Osynliga berättelser i osynliga rum. Synliga berättelser i synliga rum. Synligheten. Synliggörandet. Syn. Synen på. Synen av. Bevarandet. Urvalet. Tillgänglighet. Svårighet. Privilegium. Priviligierad. Tvångsamhet. Mångsamhet. Och samtidigt skörheten. Och samtidigt utsattheten. Och samtidigt rädslorna. Öppningarna. Andra rum mer tydliga. Avgränsade. Tryggare. Samtidigt instängdheten. Tjocka väggar. Takhöjd. Institutionalisering. Slutenhet. Transformering. Plats. Rum. Tid. Mottagna. Publicerade. Arkiverade. Berättade.

What if … du går in just efter att folk haft sex i rummet? … du går in just efter att någon dog på golvet? … du går in precis efter ett party där folk grillat en hel gris, ätit den med kålsallad och margueritas, och så småningom utnyttjat en kille? … du går in just när valet genomförts? … när bordet dukats? … du går i mönster, eller närmar dig rummet på ett opassande sätt? … du stryker längs väggarna, pressar dig mot dem, tungan ute, slickar väggar och golv, slickar stenplattor? … du krälar, sover, bär en hink vatten? … du häller ut vatten och fortsätter hälla? … du springer genom rummen, och efter dig två poliser och en säkerhetsvakt, som jagat dig nerför rulltrappan till tunnelbanan ända hit? … något växte i rummet: var det en del av dig? … det var ett barn som växte? … det var celler som utvecklades på ett annat sätt? … du går in när en person städar rummet? … du var sexuellt dragen till väggarna och golven, du kände inte igen den här kraften att svälja och penetrera rummet, att bli rummet? … du såg ner på huden och den var ljusare eller mörkare än du tänkt dig, och väggarna hade hud? … du gick in här över sanden, letade efter gränspolis

Maja Hammarén

och tog av dig ryggsäcken här, på ingen sida av gränsen, kan du döpa detta land? … rummet var fullt med boskap och hästar, lukten av päls, gräs, djurspillning? … du rörde dig genom vargar, kringstrykande, vaktande, diande vargar? … dina skor fastnade här, och du tittade ner och såg att där det brukade vara golv var nu leriga fält, jord hade fastnat under sulorna? … du inte hade någon relation till att gå in i ett rum, eller att din kropp inte gick att skilja från omgivningen? … delar av dörren hänger på din rygg? … du hade samma färg som rummet, du kunde inte skilja din arm från väggen från benen från golvet? … du kände en stark attraktion till rummet och du skulle lägga dig ner, och jucka och slicka och gnugga det? … du var av sten och golvet och du var förstenade i årtionden, och en dag gjorde ni ett move – föreställ dig dessa rörelser! ... du hoppade över golvet, lilla grodis? .. du inte kunde komma in i rummet, vegetationen var för tjock och ogenomtränglig? ... rummet sträckte ut sig för evigt, och växtligheten förändrades med tiden när du rörde dig längre in, och så småningom skulle du nå vatten och du skulle böja din långa hals, skaka din man och några flugor ur ansiktet, och dricka?

Ellinor Lager

Lotta Antonsson Konstnär och adjungerad professor i fotografi. Verket Systematic Derangement of the Senses I är från 2010. Dorna Aslanzadeh Student på masterprogrammet i fri konst. Verket är en del av installationen Repeating, Remembering and Working Through som Dorna Aslanzadeh skapat för utställningen As if Silence(s) på Tjolöholms slott 2013. Amanda Björk Student på kandidatprogrammet i fri konst. Verket III ingår i ett pågående projekt. Julia Boström Student på magisterprogrammet, curator för film och video. Glappet mellan där ute och här inne är en text som Julia Boström har skrivit speciellt för publikationen. Nevena Ekimova Student på kandidatprogrammet i fri konst. Verket är ur serien Deal with it! Patrik Eriksson Filmskapare och doktorand i filmisk gestaltning. Video sekvensen är en del av Patrik Erikssons avhandlingsarbete Film som tänkande. Mourl Ferryman Student på masterprogrammet i fri konst. News from Valand är ett videoverk som Mourl Ferryman gjorde när hon kom från Storbrittanien till Göteborg för att studera på Akademin Valand. Mara Lee Gerdén Författare och doktorand i litterär gestaltning. Texten Hemmet – Förskjutningen, gränsen ingår i Mara Lee

Gerdéns avhandlingsarbete Skrivande som förändring – skrivande som ansvar. Linn Granlund Student på kandidatprogrammet i fri konst. Disorder to Order är en platsspecifik skulptur som Linn Granlund gjorde vintern 2013. Lisa Grip Student på kandidatprogrammet i fotografi. Verket är en del i ett pågående projekt. Maja Hammarén Konstnär och adjunkt i fotografi. What if är en performativ text för utställningen Even A Perfect Crime Leaves A Trace, på Göteborgs Konsthall 2013. Kristina Iversen Student på programmet i litterär gestaltning. Forandringa är en text som ingår i ett pågående arbete. Sara Kruse Student på kandidatprogrammet i fri konst. Verket ingår i serien Isolerad. Anna Linder Filmcurator och forskare i filmisk gestaltning. Verket som består av text och bild är en del av Anna Linders forsknings projekt Queera rörliga bilder. Ellinor Lager Student på kandidatprogrammet i fri konst. Vindmaskin är ett separat verk. Tyrone Martinsson Forskare och lektor i fotografi. Arktiska vyer – miljö i förändring är en del av Tyrone Martinssons forskningsprojekt Retografi: en dialog med historia i ett arktiskt landskap.

Annika Karlsson Rixon Konstnär och doktorand i fotografisk gestaltning. Vid tiden för den tredje läsningen är en del av Annika Karlsson Rixons avhandlingsarbete State of Mind. Yngvild Saeter Student på kandidatprogrammet i fri konst. Verket är skapat i samband med en kurs i kreativt skrivande. Jenny Simm Student på kandidatprogrammet i fotografi. gallery plywood började som ett fotografiskt verk och utvecklades till en mobil utställningsyta. Cecilia Torquato Filmskapare och adjunkt i filmisk gestaltning. Verket Unexplainable Photographs består av text, stillbild och film. Daniel Wendler Student på masterprogrammet i fri konst. Wealth är ett verk som Daniel Wendler skapat för utställningen As if Silence(s) på Tjolöholms slott 2013. Mick Wilson Konstnär, forskare och prefekt på Akademin Valand. Här inne, där ute är en text som Mick Wilson har skrivit speciellt för publikationen. Johan Öberg Kritiker, forskningssekreterare och enhetschef litterär gestaltning. Global performance är en text som Johan Öberg har översatt och skrivit speciellt för publikationen. Han har också översatt Mick Wilsons text.