Täby - Jag började skriva en bok som hette Mordet på Palme by University of Gothenburg

Täby – eller Jag började skriva en bok som hette Mordet på Palme Pelle Kronestedt

Trema Förlag

Täby – eller Jag började skriva en bok som hette Mordet på Palme Pelle Kronestedt

Täby – eller jag började skriva en bok som hette Mordet på Palme Pelle Kronestedt

Tibble gymnasium ligger i Täby, 15 km från Stockholms stad. 60 000 personer är bosatta i kommunen, motsvarande en mellanstor svensk stad. Täby har länge legat före i privatiseringen, då moderaterna oavbrutet har styrt Täby sedan 1982. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt har sin bakgrund som kommunpolitiker i Täby, ”Sveriges mest moderata kommun”. De ekonomiska strukturerna gör att Täby och dess invånare är vinnare. Sänkt kommunalskatt står hela tiden på agendan, och även nedmonterad allmännytta. År 2007 omvandlades kommunala Tibble gymnasium till en friskola, efter att rektorn fått köpa skolan till ett pris som motsvarade inventarierna. Tibble Fristående Gymnasium AB blev den största fristående skolan i Sverige. Privatiseringen är symptomatiskt för Täby kommun – från socialdemokratin och folkhemmet till nyliberalismens paradis. Bilmärket Audi står nästan som en symbol för Täby, en förort i tiden. Jag städade ur mitt pojkrum med gröna tapeter och brun nålfiltsmatta i min pappas villa. Bland alla gamla skolsaker hittade jag bland annat en påbörjad bok som hette Mordet på Palme, som handlar om mina år på gymnasiet, om mina föräldrars skilsmässa och känslan av svek. Texten var skriven på en Halda-skrivmaskin. I rummet hittade jag också fotografier från Tibble gymnasium i Täby. Jag gick samhällsvetenskaplig linje med estetisk bildinriktning 1985–87. De flesta av mina närmaste vänner är fortfarande just dessa avporträtterade, före detta Täbybor. Vi kallas bland andra vänner för ”Täbygänget”. På den tiden träffades vi mest på det så kallade Kyrkfiket. S drömde om att bli skådespelare (och blev det). H drömde om att leva på musik (flummade mycket hårt i många år och blev webbstrateg) och M drömde om att skriva (och skriver nu). Många gjorde en massa konstiga val. Eller val som såg konstiga ut i mina ögon, som till synes vanliga arbeten och liv. Vad hände med dem? Vi är vuxna på riktigt nu. Har vi lyckats? Kanske, kanske inte. Vi ville fly. Täby var periferin, “stan på landet”. De flesta flyttade in till stan, där saker och ting hände. Det var inte helt sunt att stanna kvar i Täby, tyckte jag och mina vänner. I gymnasiet strävade vi efter att bli oss själva, men var redan stoppade i ett slags fack av de flesta i omgivningen.

1987 var inte bara året efter Palmemordet. Det var början av persondatoreran. Hans Holmér och kurdspåret. Varuhuset, Sveriges första tv-såpa. Mattias Rust landar med ett Cessnaflygplan på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram som aidssjuk. Kravallerna i Kungsan. Svarta måndagen på börsen. Gorbatjov och Reagan undertecknar nedrustningsavtal. TV3 premiärsänder. Daniel Zanyar föds. Andy Warhol dör. The Smiths splittras. Min historia har byggt på att använda mig av året 1987, mig själv och mina kompisar. Kanske spelar det ingen större roll vad man väljer i gymnasiet. Det är så få val vi styr över själva. Även ett ickeval är ett val. Ska du stanna upp eller gå vidare? Båda valen känns omöjliga. Vuxna kan göra val hela tiden, men de blir ännu läskigare ju äldre man blir. Sista året på gymnasiet är ett koncentrat av val och ickeval: ett mentalt tillstånd som visar sig följa oss genom livet. Det är en universell och existentiell historia. Hur upplever man ett vägval som kan vara avgörande 25 år senare? Hur ser relationen mellan verklighet, drömmar och mål ut nu och hur minns man 1987? Hur mycket påverkar omgivningen ens syn? Har man någon aning om vad man vill göra efter studenten, ens nu eller någonsin? Är den självsäkerhet och de tvivel vi känner under gymnasietiden något universellt i jämförelse med... hela tiden? Projektet speglar det mentala tillståndet hos oss ett antal personer som gick ut sista året i gymnasiet 1987 – både då och nu, när vi befinner oss närmare pensionen än studenten. I tonåren vill man förändra världen, som vuxen upptäcker man att världen har förändrats (trots allt) ... och man vill förändra sig själv. Självsäkerhet och en känsla av osårbarhet kanske har förbytts till äkta säkerhet – och sårbarhet. Sista året i gymnasiet präglas av ambition och tveksamhet, självsäkerhet och tvivel plus ett vägval som många upplever som avgörande. Hur ser vardagen ut idag för personerna som gjorde detta vägval 1987. Blev det som de tänkte det?

Boken visar de personer jag fotograferade 1987. De här personerna är idag cirka 45 år gamla, som jag själv, födda ungefär 1968. Fotografierna från 1987 är mycket präglade av 1980-talets konventioner om dokumentärfotografi, intressant daterade, men jag tar min utgångspunkt från de avbildade människorna som utstrålar mycket längtan på fotografierna. Bilderna var en del av ansökningen till dåvarande Fotohögskolan, men har framförallt betytt en tidskapsel för mig till den tiden. Jag vill beskriva ångesten kring att fatta livsval och vad som hände och händer mitt-i-livet, ett vanligt liv som nästan aldrig skildras bara vanligt. Vi befinner oss i en medialt ointressant ålder: knappast unga och lovande, inte heller tillräckligt gamla.

Magnus Tibbleskolans entrĂŠ

Oj, det är tur att man inte är rädd för åskan. Den här bilden är tagen i Kyrkfiket. Och det var apropå med det där att ha två liv; jag har alltid älskat det. Det är nog jag på nåt vis. Jag gillar och jag tycker att det är spännande med människor. Olika typer av människor. Jag vill inte ha några begränsningar. Så att när jag säger att jag levde två liv så är det väl snarare två eller ibland tre grupper av människor som jag var med. Så kan man säga. På just den här bilden var jag med ett gäng... Det var det här gänget som var lite mer vuxet kan jag tycka, lite mer teater, foto, Bukowski och snacka böcker, gå på konsert. Jag älskade det. Skitspännande. Bara att gå på konserter var en ny grej för mej. Jag sjöng ju, om än knappt hjälpligt, i ett band som hette Hopschlagers här i Täby. Det var ju fantastiskt, tyckte jag. Jag gillade det här att sitta och röka en massa Camel utan filter och dricka bränt kaffe i Kyrkfiket. Och känna sig kulturellt vuxen. Så var det nog. Jag fick en kick av det. Jag har haft så hela livet efteråt, faktiskt: jag har flutit in och ut i olika grupperingar, och har aldrig haft några problem med det. Ibland kan man ju träffa människor som vill begränsa sej: nu är det vi, då ska vi inte vara med dom – jag har aldrig köpt det. Då har jag flera grupper som jag glider emellan. För jag vill kunna vara överallt. Det har verkligen varit så. Hela mitt liv har sett ut så. Och gör väl så till viss del fortfarande. På äldre dagar har det börjat flyta ihop lite. Eller så är det just på äldre dagar så börjar jag att bli lite annorlunda. Jag vet inte.

Sån skön grej: jag satt på... det är helt fantastiskt... det är jag i ett nötskal, tror jag. Eftersom jag inte varit så mycket i Täby sen de här åren. Ja, det är ju ett tag sen. Vad är det? Herregud, man är 45 nu. När slutar man plugget? Man är 18. Det är många år. Men nu sen jag flyttade hit igen så har jag suttit och pendlat. Åkt Roslagsbanan in till stan. Och det gjorde jag ju hela tiden när jag gick här, för jag bodde ju i Kyrkbyn,

så det var Roslagsbanan till och från. Så jag satt på Roslagsbanan bara för några veckor sen och skulle in till jobbet på morgonen. Så satt det några, ja, det sitter ju alltid folk bredvid en såklart under rusningstid. Jag satt och tänkte: Jaaa... här sitter dom, dom här lite äldre medelålders eller uppåt. Nu ska dom in till sina arbeten. Sen ska dom tillbaka ut till sina radhus, villor eller vad det är. Till sina familjer. Jag tyckte att dom var gamla. Dom såg gamla ut. Dom kändes gamla när dom pratade. Det var typ vilken gräsklippare man skulle ha på tomten. Jag bara kände: ”Wow, där ska jag aldrig hamna – dom här människorna är gamla”. Sen började dom att prata om den här skolan och om saker som hade hänt. Skitsamma, detaljerna. Jag kunde konstatera efter tag att dom där gamlingarna som satt runt omkring mej var två år yngre än jag själv. Dom gick i ettan när jag gick i trean här. Jag trodde inte det var sant, kan jag ärligt säga. Det där har hänt mej många gånger. Undrar vad det är? Är det åldersnoja, eller? Jag vet inte. Här kände jag mej faktiskt lika gammal som jag gör nu. För här var man nästan lite vuxen när man gick i Tibble. Äntligen nu kan jag bestämma själv, nu kan jag göra saker själv, nu kan jag... den nya underbara världen som öppnade sej. Och just att den var oskriven. Eftersom jag är den där personen som inte har nån plan eller som inte vet. Jag hade lika gärna kunnat bli farsa när jag var 18, haft fyra barn och jobbat på en verkstad. Som att jag har två småbarn nu när jag är 45 och inte jobbar på en verkstad. Alltså, ingen plan alls – annat än att det kommer att gå skitbra. Och roligt ska jag ha. Kul människor ska jag träffa. Så har det varit. Jag tyckte att det var bra att växa upp i Täby, faktiskt. Jag har ju inga andra referens punkter. Jag har inte vuxit upp nån annanstans. Jag trivdes, det var bra för mej. Och nånstans i bakhuvudet, så även om det nu fanns en strukturerad plan för att bo norr om stan, om vi skulle köpa hus och sådär. Ja, nu hamnade vi i Täby. Det finns väl nån anledning till det, antar jag, även om jag inte har analyserat det så djupt. Jag har ju haft möjligheten att gå runt här sen vi flyttade tillbaks hit. Vi bor ju uppe i Ella gård. Så jag har varit många vändor till Täby centrum med min äldsta dotter som är tre. Har varit i sporthallen på dans. Det som jag upplevde när jag gick här var att det var fräscht och inspirerande. Likadant idrottshallen. Det är ju som om tiden stått stilla. Dom har ju inte ens målat om i sporthallen vad jag kan se. Jag förstår inte riktigt. Jag tycker att det är lite tråkigt att det ser ut som det gör. Jag går alltid in i Täby centrum och det är också konstigt. Här är jag hur många år som helst senare. Varenda gång jag går in i Täby centrum så är jag helt säker på att jag kommer att få ägna hela raksträckan bort till Hemköp och hälsa på en massa människor som jag känner. Men jag känner ingen i Täby centrum. Ingen i Täby centrum känner mej heller. Och jag känner inte igen mej i Täby centrum.

Annemarie Framfรถr Tibbleskolans matsal

Jag tittar på den här bilden och känner att jag nästan sitter där i kaféet. På nåt konstigt sätt. Den här tiden... Ja, vad kände jag då? Jag kände att jag visste att det var svårt, att det skulle bli svårt att hitta det man sökte med jobb. Jag kände mej faktiskt famlande vid i den här tiden i livet. Jag tyckte att jag halkade efter i allt. Från att jag tyckt att skolan var rolig. Och jag engagerade mej. För det gjorde jag. I grundskolan tyckte jag att det var kul i klassen och allt som hände omkring. Till att det blev allvar helt plötsligt. Alla omkring mej blev seriösa med skolarbetet. Jag kände att jag inte riktigt orkade under den här tiden i livet. Jag hade velat det. Jag hade velat hitta lusten. Men jag gjorde inte riktigt det. Jag började på ekonomisk linje och kände mej verkligen inte hemma där. Nackdelen var att jag startade en vecka senare än själva starten i skolan. Jag var utomlands en vecka. Och det är verkligen viktigt att vara med där den första tiden när skolan börjar, för att det är då man verkligen knyter an och lär känna... Det är viktiga dagar i alla fall. När jag kom lite senare kände jag att jag kom inte riktigt in. Och jag störde mej faktiskt rätt mycket på dom omkring mej. Killarna som tidigare varit ganska små tog för sig i klassen och hade små portföljer... Jag vet inte, jag tyckte allt blev så seriöst. Som sagt, jag började på ekonomisk och sen bytte jag till samhällsvetenskaplig linje. I samband med det här var jag till en syokonsulent här i Tibble, och hon rådde mej till... eller jag förklarade vad jag tyckte verkade vara roligt. Och jag pratade om reklam och ett kreativt yrke på sikt. Och det kommer jag ihåg: att hon sågade ganska hårt, att det fanns inga jobb inom den branschen och det var bättre att försöka att fortsätta med ekonomi och läsa nåt bredare. Så jag la faktiskt ned mina drömmar.

Sen jobbade jag på bank efter skoltiden i tio år, men sökte mej hela tiden mot marknadsavdelningen och hjälpte till där. Jag jobbade faktiskt med aktiefonder som egentligen inte var jag. Det funkade. Men så småningom sökte jag till Berghs och Forsbergs och de här reklamskolorna och kom in. Sökte jobb. Och det gick utmärkt. Jag har jobbat med det sen dess, lika länge, alltså ungefär tio år. Så kan det gå. Men jag tror att man ska försöka hitta det som man tycker är lustfyllt i livet. För annars blir det tungt och jobbigt. I alla fall försöka. Sen kanske det inte går som man vill ändå. Men jag tycker verkligen att en syokonsulent ska stödja en i ens drömmar eller försöka pröva på. Det är viktigt. Vad kan man mer säga? Jag tyckte att Tibbleskolan var ganska trist, som sagt, och jag tycker att den ser lika tråkig ut fortfarande. Det har hänt ganska mycket omkring här. Det är lite finare hus här nu på andra sidan. Men det är absolut inte så att jag tycker att det är deppigt att komma hit, men det är inte särskillt roligt heller faktiskt. Men när jag bytte till den här samhällsvetenskapliga linjen så hittade jag några roliga människor som jag umgicks med – och det fick mej i alla fall att fortsätta ta mej igenom gymnasietiden. Annars hade det nog blivit jobbigt, jag hade nog slutat då.

100

101

102

103

104

105

106

107

108

110

111

112

113

114

116

117

118

119

120

121

122

Pelle Tibblevallen

123

124

125

126

Jag ser ett svartvitt fotografi från 1987. På bilden ser jag en svårmodig ung man med konst- och kulturambitioner. Håret är rufsigt. Glasögonen hänger på sned. Han ser rätt förorättad ut där han sitter på Kyrkfiket här uppe, precis här bakom. Där han satt 1987 tillsammans med sina vänner som också hade konst- och kultur ambitioner. Ingen av alla mina vänner då, minns jag, var rätt intresserade av gymnastik. Det var motpolen mot konst och kultur. Jag hade sökt in till kulturvetarlinjen, och skulle komma in där till hösten. Men jag minns att jag var tvungen att ha godkänt i gymnastik. Jag skulle få underkänt enligt min gymnastiklärare Robert Baum. På den här platsen 1987 vid den här tiden på året så föreslog jag för Robert Baum: om jag springer Stockholm marathon, kan jag få godkänt i gymnastik då? ”Det är en deal”, sa han. Sagt och gjort, i princip otränad ställde jag mej vid Lidingövägen och började springa. Jag minns smärthanteringen första varvet. Gick bra. Andra varvet började göra jävligt ont. Och på Västerbrons nedfart så smällde benet till. Och jag gick in till sjukvårdspersonalen på Norr Mälarstrand. Jag minns att dom sa att du bör nog sluta nu. Och jag tänkte: men då blir jag ju underkänd i gympa. Kan ju inte börja på universitet till hösten. Jag ställde mej och tittade på löparna som kom i klungor. Och DÄR kom Robert Baum. Och jag satte fart och började springlinka. Det gjorde ont och kom smärta lager på lager på lager, som gjorde så jävla ont. Jag släpade mej... jag kommer ihåg Atlasmuren där Annika och Olle stod och tjoade ”fan, hur är det med dej, kom igen, kom igen!” Jag minns hur publiken hjälpte mej in på Stockholms Stadion. Vid mållinjen stod Anders och Jon. De hjälpte mej till en ambulansbår. Jag kördes in i en ambulans. Vi åkte alla tre till Danderyds sjukhus här borta. Vi fick vänta rätt många timmar på akuten. Tryckte i oss en massa lustgas. Vi hade jättekul, kommer jag ihåg, av lustgasen. Sen blev jag gipsad. Fick gå med kryckor hela den sommaren. Blev sjukskriven från Täby sjukhus som diskplockare – där jag egentligen skulle ha jobbat den sommaren. Vi bodde i ett kollektiv, precis där borta i Vänsterpartiet kommunisternas villa. Där Anders, Jon, Henrik och jag bodde den sommaren. Sen kom alla och hälsade på hela tiden. Till hösten skulle jag börja universitetet. Men jag fick godkänt i alla fall i gymnastik. Jag minns det här marathonloppet när det var lager på lager på lager av

127

128

smärthantering, och det var den här inre resan som jag lärde mej att hantera. Och hur mina vänner hjälpte mej så oerhört mycket genom det här. Och häromdagen sa faktiskt Anders att cirkeln är ju sluten nu när du har vrickat foten. Jag vrickade foten i Hisingsskogarna häromdagen. Jag ska cykla Vätternrundan till helgen. Hoppas att det blir bra. Men cirkeln är kanske sluten. Jag har ju aldrig varit intresserad av sport som sport, utan mer pröva var mina gränser går. Och när man passerar eller inte klarar av gränsen. Det är ju det som har intresserat. Jag har en son som börjar sista året på gymnasiet nästa år till hösten och går ut skolan om ett år. Han är ju sportintresserad och duktig på sport. Jag tror att man gör precis tvärtom mot ens föräldrar. Valet är precis tvärtom. Svaret är: gör tvärtom. För det gjorde jag. Jag håller inte på med naturvetenskap såsom mina föräldrar, utan mer försöker förklara mej själv och andra. Det var ungefär det jag lärde mej i Kyrkfiket att det var det man skulle hålla på med.

129

130

Annika Tibblevallen

131

132

133

134

Jag kommer ihåg när jag fick pengar av mamma för att köpa en studentklänning. Så sa hon det att: ”Kommer du hem med en svart klänning, då går jag inte på din student”. Då kände jag att det vill jag ju, jag vill ju faktiskt att mamma ska kunna gå på min student. Så att okej. Once in a lifetime. Det får bli en vit klänning. Om jag hade den nån gång efter det? Nej, jag tror inte det faktiskt. Väldigt tveksamt. Den var från Inwear, hade en dragkedja hela vägen. Jag kommer ihåg att mamma kommenterade hur den såg ut. Den var vit så hon kunde inte säga så mycket mer än det, eftersom det var det önskemålet hon hade haft. Men vi sprang i alla fall här borta. Det var en helt sinnessjukt glad dag. Ibland kan jag undra hur studenterna, som ska ta studenten idag, om dom känner exakt samma glädje som vi gjorde. För att det vi var skonade ifrån var ju de här mörka arbetslöshetssiffrorna. Ekonomin var ju inte mörk.

Sverige tuffade på förbaskat bra. Och det fanns ju inte nån arbetslöshet som man pratade om. Framför allt hade man en sån förbaskat stark framtidstro. Arbetslös... ja, glöm det. Det var ju arbete man ville ha, man ville ju ha pengar. Man ville lämna Täby. Jag ville lämna Täby. Och det var några mer med mej som sista året började vi ju åka in till stan. Inte nödvändigtvis för att bli fulla. Vi ville känna oss lite vuxnare än vad vi kanske var. Såklart. Vi var ju inte så gamla då. Det kändes bättre att dricka öl på Prinsen eller Tranan än Tjuren Ferdinand. Täby centrum var liksom... nej, vi drar in till stan.

135

136

Det var inte det att man inte trivdes här. Det var en fantastisk plats att växa upp på som barn. Men man ville ju in till stan. Så var det ju. Det var ju där möjligheterna fanns. Nu pratar vi om en kommun som bara ligger sju till åtta kilometer ifrån – men, det var där möjligheterna fanns. Snacka om hur dom som bor i Sundsvall känner det. Jag ville ju bli skådespelare. Det var ju det jag skulle göra efter gymnasiet då. Jag skulle ju gå på en skådespelarutbildning. Jag kommer ihåg att min farfar var skitförbannad rent ut sagt. Han tyckte ju nåt helt annat: det var Handelshögskolan nästa. Och jag bara såg mej själv i presskjol och pärlhalsband och ville bara kräkas. Nej, jag sa till honom – kommer jag ihåg, när jag fyllde 18 – att jag hör vad du säger, men jag kommer inte att söka till Handelshögskolan. För jag ska söka till Teater verkstan. Och då sa han det här: arbetslös, kommer jag ihåg, du kommer bara att bli arbetslös. Jaha, sa jag. Men då får jag väl bli det då. Men det var ändå så att jag hade ett jobb då. Jag arbetade på krogen. Jag hade börjat att arbeta extra på Strand hotell redan när jag gick i gymnasiet. För att tjäna lite extra pengar. Jag jobbade ju i stort sett varenda helg sista året. Det var fantastiskt skönt att kunna tjäna egna pengar, och slippa be mamma om pengar. Så att jag började att jobba där på Strand hotell när jag slutade gymnasiet. Men det var ju inte det jag skulle göra. Herregud. Det var ju skådis. Och inte vilken skådis som helst. Jag hade ju sånt fruktansvärt självförtroende. Jag kommer ihåg att jag sa det: Lena Olin flytta på dej! Men nu blev det inte så. Lena Olin behövde inte flytta på sej. Åtminstone inte för mej där. Jag vet inte om det var så att jag hade otur. Eller så var det inte riktigt för mej det där. Jag gick ju på skola. Teaterverkstan. Men det var för flummigt. Nej, jag hoppade av. Det var ett svårt beslut. Samtidigt som jag... jag tror att nånstans fann jag mitt jobb på krogen, eller på restaurang rättare sagt... på Strand hotell där började det.

137

138

139

140

141

142

143

145

146

147

148

150

152

153

154

155

156

157

158

159

160

161

163

164

165

166

167

168

169

171

172

174

175

176

177

178

179

180

181

182

Simon Tibbleskolans bakg책rd

183

184

185

186

Jag har fått en bild här som föreställer mej. Ähum. Det är jag, men det är ändå inte jag. Jag är 18 år på den här bilden. Den är tagen under en resa, som jag gjorde med några klasskamrater till Tjuk utanför Kisa i Östergötland. November -86. Det är en väldigt… Ja, det är en väldigt dynamisk tid det här: när allting ligger framför en. Samtidigt är det som man är mitt uppe i det, att det är nu det händer. Det är en väldigt romantisk bild, tycker jag. Jag ser nåt väldigt ungt, men det är inget barn. Det är nåt ungt över den här bilden. Men jag ser också på mitt ansikte att det är väldigt ungt... allt det där lite runda finns liksom kvar. Jag tycker nog egentligen, att jag ser bättre ut nu än när jag var 18 år. I alla fall fram till idag så har jag tyckt om att åldras. Jag kommer ihåg när jag var 17, så hade jag en dröm att fylla 40. Att det skulle vara... jag längtade till att fylla 40. För när man är 40, tänker jag, då är jag gammal nog att

säga nej, gammal nog att välja själv – men jag är ändå så pass ung att folk lyssnar på vad man har att säga. Nu har jag varit 40 ett tag. Men jag trivs ganska bra med det. Alltså, på ett sätt så är man ju äldre förstås. Vuxen. Med andra erfarenheter och så. Men den där bilden av att man skulle bli nån annan... är en illusion. Jag är fortfarande fem år. Ibland. Och vissa erfarenheter jag har gjort eller saker som jag hört eller sett... tidigt... präglar mej fortfarande. Tills man är i vuxen ålder så att säga – medvetandegör det – sätter ord på det, och blir av med det. För samtidigt som det här är en väldigt utlevande och fri tid, för mej, så är den ju också fylld av olika former av komplex och ideal. Att man ska vara på ett speciellt sätt. Man ska ha uppnått vissa saker.

187

188

Jag ser en ung man som... som vill bli konstnär, som vill arbeta med konst. Men som kanske inte helt har formulerat på vilket sätt. Jag arbetade mycket med bild på den tiden. Jag var väldigt konstintresserad på den tiden och ville måla. Jag målade ganska mycket. Spelade musik... inte så mycket. Och höll på mycket med teater. Teater var... det var liv för mej... väldigt mycket. Det var lek, det var mycket lek – men också en väldig frihet. Där blev jag väldigt uppmuntrad, uppmärksammad, bekräftad. Och här där jag sitter nu: Den här dörren går rakt in till scenen på Tibbleteatern. Här tog jag ganska många stapplande steg, faktiskt, under många år både när jag gick ett program här på skolan som hade teater till viss del, så jag hade undervisning här inne. Men jag medverkade i olika spex, körspel som jag regisserade eller spelade i... Det här var lite grann mitt vardagsrum. Faktiskt. Och det jag har framför mej är rökrutan på Tibbleskolan. Här stod man i regn och snö, och några dagar som idag... som är soliga och underbara. Det är märkligt att komma tillbaka till en sån här plats, därför att... det är väldigt märkligt... för dels så minns jag väldigt mycket som genom ett töcken... bilder av andra ansikten, röster och ljud dyker upp... kroppar. Men jag ser också mej själv både inifrån och utifrån. Jag ser ju på den här bilden till exempel att jag var blonderad. Det här är 80-tal, då skulle man ju vara blond. Jag minns att jag såg filmen Subway av Luc Besson, där huvudrollen spelas av Christopher Lambert som var blonderad och uppklippt på nåt jäkligt fräckt sätt. Alltså, idag hade jag väl kanske gått till en frisör och sagt: kan inte du klippa mej sådär eller hur gör man? Men, på den tiden fixade man det själv. Man köper vätesuperoxid och bleker håret och sen klippte jag mej själv. Jag klippte mej själv, ja, hela gymnasiet. Och lite mer än så. Ibland gick det bra.

189

190

Anders Tibbleskolans bakg책rd

191

192

193

194

Där och då. Här och nu. Eller nu och på andra ställen förstås än här. För här är jag ju nästan aldrig. Och det är ju lika klart att det går ju en stöt då igenom en. Eller massor av stötar när man kommer med tåget till Täby. Och till ett sånt här tillfälle. Och det är rätt blandade stötar förstås av 26 års frånvaro, och några års närvaro innan dess. Men där och då, alltså varken Tibbleskolan eller Täby var ju inget annat än en rätt tom plats. En container. Dom här åren var ju omvälvande naturligtvis, men det är dom ju alltid. Dom sena tonåren är ju alltid omvälvande var man än är. Vi råkade befinna oss här. Jag var här. Men skolan var ju som sagt en container, en plats att vara på som inte betydde särskilt mycket. Som inte har nåt affektionsvärde. Det har inget affektionsvärde för mej nu vare sej platsen eller minnena av undervisningen som var si och så, om vi ska vara ärliga. Rätt mycket “så” faktiskt. Men vad man än gör så är det gamla grejer som ramlar över en i dom sena tonåren: alla dom där känslorna och tankarna... det är också stötar... eller man blir rammad av alla dom där tankarna och känslorna som man är med om för första gången och som är sådär omvälvande. Och som gör den där tiden till väldigt speciell. Trots skolan, trots Tibble i mitt fall... eller det är väl att hårdra det. Det var väl egentligen varken eller. Men det är klart att jag har tänkt på den här tiden lite extra på sistone sen jag fick frågan att tänka på det och prata om det. Speciellt sista året är väl många som pratar om det som en ångestfylld tid. Sista steget ut till nåt ganska osäkert. För mej var det inte det. För mej var det en startsträcka. Jag visste att jag ville iväg. Och det var väl lika delar att längta bort härifrån... och längta ut nån annanstans. Och jag visste att jag ville ut och resa. Så jag sparade. Jag jobbade helger och lov... jag jobbade väldigt mycket för att dra ihop pengar till en resa. Och det var det jag visste att jag ville göra efter gymnasiet. Det finns ju massor av aspekter på det där: dels fanns en trygghet att komma tillbaka och få jobb i offentlig sektor lite varsomhelst lite närsomhelst på den här tiden. Jag visste, eller anade, att jag förr eller senare skulle börja att plugga, men jag var inte ett dugg sugen på det... var rätt skoltrött. Och jag visste att jag ville ut i världen. Och det här var på ett lite mer pretentiöst, lite

195

196

anspråksfullt sätt så var det inte bara att ut och se världen, utan det var också modellerat på ett sätt att leva som man rör sej med förstås – mer eller mindre – under dom där åren när man inte hittat det där själv. Man rör sej med mallar att jobba mot, för att utrycka sej rätt formelmässigt eller schematiskt men det är så man kan se på det i efterhand i alla fall. Olika förebilder, inte konkreta utan mer abstrakta förebilder som erbjuder nån sorts livshållning. Och i mitt fall så var det här förknippat med att sticka ut och resa. Att åka långt bort. Och leta efter nånting annat. Och återigen så var det den här sammansättningen med att längta bort och längta ut. Det där med att längta bort var ju flera grejer förstås, det var ju flera lager på det där. Dels var det ju konkret från Täby, men jag tror säkert att det hade varit precis samma längtan om det hade varit Piteå eller Karachi. Alltså, i grund och botten samma längtan bort från det liv och det liv som man är placerad i utan att ha haft chansen att kunnat välja särskilt mycket själv. Mot det man tycker är det etablerade samhället, den äldre generationens – etcetera, etcetera – inskränkthet. Så får det där lite olika knorr beroende på vilken plats det är. Alltså den här platsen, Täby, är inte extremt på jorden. Men det är klart att vi uppfattade den som lite extremt. Möjligen att Täbys kännetecken redan då har förstärkts, att Täby var ett starkt moderat fäste. Dom av oss som var lite självpåtaget alternativa såg ju det som både politiskt och estetiskt otänkbart. Och nånting bra att förhålla sej gentemot på lite diffusa sätt. Men i alla fall, det var ett rätt hyfsat etablissemang på alla sätt. Så bort från Täby, bort från det etablerade och föreskrivna. Och i mitt fall, och tror jag för ganska många andra, på ett diffust och många gånger romantiskt och oreflekterat sätt. Bort från ett konsumtionssamhälle. Vilket är lite lustigt att tänka på idag då den materiella konsumtionen har nått helt andra nivåer om vi snackar prylar. 26 år senare. Men det fanns i fonden för mej som både det som jag längtade bort ifrån och som jag funderade på om det fanns alternativ till... alltså, det här välståndssamhället som kretsade kring privat konsumtion. Då fanns det diffusa, romantiska och felaktiga – skulle jag väl säga idag – föreställningar om dom här olika alternativen. Jag ville i alla fall ut och upptäcka och se vad som fanns. Och dom förebilder som jag pratade om tidigare: dom abstrakta, estetiska, intellektuella och moraliska modellerna... dom hämtade jag från en tradition som inte hade nånting att göra med till exempel beat- eller hippievarianter av att sticka ut och resa. Det hade ingenting med sprit och hejdlöst krökande eller drogkonsumtion. Utan det jag inspirerades av var en distinkt äldre, europeisk och intellektuell... och på nåt sätt politiskt radikal tradition. Många av de konkreta förebilderna var en mellankrigsgeneration av intellektuella som var ute och reste och upptäckte den koloniala världen. Revolterade på lite olika sätt. Det här var på en och samma gång, ja, en intern borgerlig revolt som tog sej radikala uttryck. Som var distinkt, uttalat politiskt radikal. Så det var den jag tog och det var dom figurerna som fanns i bakhuvudet. Hopplöst naiva drömmar om att ”hur skulle dom ha gjort”. Dom här personerna som figurerade i dom här inre dialogerna man har. Och det här var hela bakgrunden. Så det var det. Jag längtade ut utanför Europa, utanför Västeuropa. Och jag längtade bort från det här. Och jag hade sparat pengar. Så att när vi slutade gymnasiet här så var det inget dramatiskt. Det var bara tack och hej. Det var väldigt skönt att det var förbi. Och nu kunde jag få göra vad jag ville. Forma dom här drömmarna och åka iväg.

197

198

199

200

201

202

204

205

206

207

208

209

210

Paula Kyrkfiket p책 Tibble

211

212

213

214

Jag funderar på det här om livsval. Den dagen man går ut på skolgården... När jag gick ut på skolgården och hade hela livet framför mej, tyckte jag. Innan studenten var nog nån slags press, kunde jag nog känna, att man skulle fixa sitt eget liv med allt vad det innebär såsom att man skulle börja försörja sej själv, hitta lägenhet så småningom – det var nån stress i det. Och ganska ångestladdat att det kanske skulle vara slutlekt. Ett livsval man kanske skulle behöva göra, och livet skulle ta nån särskild riktning. Om man skulle börja plugga direkt. Eller... men för mej blev det bara en stor och stark frihetskänsla – och det var väldigt häftigt. Jag har hängt med livet hela tiden – bredvid det hela tiden. Det kanske sett ut så hela tiden att min dröm då var att flytta till Frankrike och bli kvar där och leva där. Det var möjligt och höll på att genomföras. Jag levde där. Men jag bytte och ändrade mej. Började längta tillbaka hem hit. Och det har blivit lite så... omständigheter runtomkring som gjort att jag har gjort vissa val. Jag har aldrig... det låter så ambitiöst att man kanske... eller omedvetet att man bara kastar sej själv ut i livet utan nån särskild plan. Riktigt nån sån där exakt eller särskild plan har jag inte haft riktigt, utan hänger mej ... eller jag låter mej gärna svepas med av livet. Eller händelser, det kan ju handla om ett arbete som... oj då!... dyker upp och ser att man... det här är nåt för mej och då går det snabbt och så ger man sej in i det. Det har ju också handlat om människor. Att det dyker upp nån spännande människa och... oj, då går det snabbt att ge sej in i ett förhållande. Lite sådär att jag har alltid tyckt om att ... gillat att bli medlockad av nåt istället för, snarare än att vara strategisk som andra är. Det är nåt som jag tänkt att jag borde vara lite mer strategisk när det gäller mitt liv. Och rationell. Det har blivit lite bättre på senare år. Men jag har aldrig varit så att jag har tyckt att det har varit spännande. Livet måste fortsätta att vara spännande. Tycker jag. Annars blir det tråkigt. Jag är lättuttråkad. Plötsligt är den här tiden så långt borta också. Jag sitter här och vill minnas alldeles särskilda saker. Det kan jag nog göra.

215

216

Henrik Tibble kyrka fรถrsamlingssalen

217

218

219

220

Så mycket bilder som dyker upp när jag sitter här. Bilder från tiden här i Täby. Tonåren. Barndomen. Även om det känns så främmande och långt borta, så har jag samtidigt nån upplevelse att det inte finns nån tid. Att upplevelsen är här och nu. Och att jag ser mej själv. Brukar prata om val i livet. Om att välja eller inte välja. För mej har livet många gånger varit möjligheternas värld. Jag har inte alltid haft ett tydligt mål med vad jag vill. Snarare möjligheten som har gett mej valet. Gjort att välja det jag väljer. Nån form av öppenhet inför möjligheten. Jag tror att det här genomsyrar mitt liv. Tillbaka från när jag var ett barn, genom tonåren och nu in i vuxenlivet. Jag har nog aldrig haft en klar bild vart mitt liv ska leda. Det har aldrig oroat mej. Jag kan ha ställt till det. Jag har känt en tilltro. En tilltro till att det löser sej. Det här är ingen filosofi. Det är ingen tanke. Eller resonemang. Det är ett vara. Det är ett sätt att vara. När jag var ett barn så var det säkert en självklarhet. När jag kom i tonåren så var det ett ifrågasättande. Det blev komplicerat. Kunde jag lita på det? Är det här jag? Idag, 45 år gammal, känns det som att jag börjar att hitta tillbaka till barnet. Det självklara. Varat. Jag läste för ett tag sen en text av Sören Kirkegaard som berörde mej djupt. Jag tror att det här gäller alla. Det är universellt, oavsett var vi befinner oss. ”Det kommer ett ögonblick i en människas liv då medvetenheten liksom har mognat. Och då anden kräver en högre form i vilken han själv kan finna sig som ande. Om detta inte inträffar. Om rörelsen hejdas och pressas tillbaka, inträder tungsinnet. Tungsinne är synd. Är egentligen synden instar omnium. Lika för alla. Ty den är synden som består i att inte djupt och innerligt vilja, vilket är alla synders moder.” Många pratar ju om ungdomen som blomstringens tid. Och det kan nog stämma. Tonåren. Fantastiskt. Min gymnasietid. Alla vännerna. Alla kontakter. Världen öppnar sej. Men också en osäker tid. Tid av ifrågasättande. Ifrågasättande av omgivningen. Och ett ifrågasättande av ens egen personlighet. Jag blommade säkert i mina tonår. Men jag kan också uppleva att livet idag är så mycket enklare. Jag kan uppleva att jag har kommit närmare mej själv och den jag egentligen är.

221

222

Flisa Tibble simhalls tr채dg책rd

223

224

225

226

Jag kan inte redogöra för vilka drömmar jag hade 1987. Antingen så hade jag inga påtagliga konkreta drömmar eller så har jag glömt och förträngt dom. Och jag vet inte vilket som är värst av dom alternativen. Jag minns mest av vad andra sa. Hur andra tyckte att jag var. Hur andra sa och trodde att jag skulle bli. Jag tror inte att jag hade drömmar om barn. Och ändå är mina två barn det största och mest fantastiska som har hänt i livet. Jag trodde nog länge att jag skulle jobba inter nationellt i en global hjälporganisation eller nånting ditåt. Och min första uppsats på universitetet var på det temat: om mothandel mellan i- och u-länder. Jag var nog också ganska säker på att jag skulle fortsätta att sporta, och ha starka kopplingar till idrott och natur. Inget av det blev på det sättet. Efter gymnasiet var jag som ganska många, tror jag... rätt vilsen och visste inte vad jag skulle göra. Jag läste flera enstaka kurser på Stockholms universitet. Jag reste en del, framför allt till Frankrike. Och sen började jag att plugga i Linköping på Linköpings universitet. Ganska nyligen så träffade jag en kompis från tiden i Linköping... som apropå ingenting egentligen sa: ”att till skillnad från de flesta andra med väldigt tydliga karriärplaner, så verkade jag mest att vara där för jag mest förväntades att göra nånting av dom – förutsättningar som jag hade fått.” Det är nog ganska slående. Min far som är matematiker och statistiker och har jobbat i hela sitt yrkesverk samma liv i den akademiska världen, så var det ganska naturligt att läsa vidare. Det var nog till och med så att det förväntades av mej. Sen började jag jobba med nånting som varken jag eller nån annan hade kunde ha kunnat tänka sej. Tror jag. Och jag jobbar fortfarande kvar i samma bransch efter nästan 20 år. Jag gifte mej och fick två barn. Två fantastiska pojkar, världens bästa.

227

228

229

230

231

232

233

234

236

237

238

240

241

242

243

244

245

246

247

248

249

250

251

252

253

254

256

258

259

260

261

262

263

264

266

267

268

269

270

271

272

Olle Tibbleg책ngen

273

274

275

276

Det här är tydligen jag. -87. Konserthustrappan. Ung och oförstörd. Det är nog strax innan eller strax efter vi slutar gymnasiet: det ser jag på håret. Sådär långt hår hade jag bara då. Det var nog en frihetsgrej lite grann att sluta skolan och bara låta håret växa. Känna sej lite okammad. Nu är man ju tillbaks i Täby här för en kort tid. Precis här har man ju gått hundratusentals gånger, faktiskt. Till badet, simträning. Skolan. Idrottshallen. Spelat pingis med Nicke. Gå till bibblan. Gå till jobbet på Täby sjukhus. Allt. Men den här killen ville ju inte bo här, och det vill jag inte nu heller. Så nu har jag bott längre tid i Gröndal än vad jag bott i Täby... Man tänker på dom andra som man gick i skolan med sådär. Många hade väl inte så mycket säkra planer. Tror jag. Det tycker jag är en skillnad mot ungdomen nu. Man behövde inte ha så mycket säkra planer. Att man skulle plugga vidare eller göra ett visst yrkesval. För det fanns jobb. Jättemycket jobb. Och sen bara ett par år senare efter det här när jag hade haft ströjobb i två, tre år, då kom den här tidiga 90-talskrisen. Sen dess kan man säga att det är förändrat allting. På jobbfronten och på många andra sätt också i samhället. Det är nog tuffare nu. Jag tror att unga känner piskan på ryggen att de ska gå från skola till skola till yrke. Och vara så duktiga hela tiden. Och företagen vill aldrig betala en utbildning verkar det som. Det är alltid externt. Man ska vara bakad och klar. Och ha gjort alla misstag innan också. Helst innan man blir anställd. Här var det lite låt gå, jag kanske var lite extra osäker, eller extra ointresserad av vad jag skulle göra. Jag ville prova massor av olika saker. Jag hade aldrig några planer. Jag har nog inga planer nu heller riktigt. Inget karriärstänk alls. Ville bara prova saker. Och kanske resa lite och få erfarenheter. Jag tror att vi skulle göra nåt, enkla nöjen som att hinka pilsner där man lyckades ta sej in på kvällen. Det här är det sommartid eller nånting. Eller köpa folköl och dricka i Rålis. Nånting sånt. Enkla nöjen... det är väl ungefär samma grejer jag uppskattar idag. Jag fick inte planer förrän jag var i 23-, 24-årsåldern, faktiskt. Men om jag träffade mej själv idag, så skulle jag nog tycka att det gick ungefär som jag inte hade tänkt. Men som jag skulle tycka att det var kul. Jag skulle tycka att det var kul att jag jobbade på ett varv. Jag skulle tycka att det var kul att jag gjort lite olika saker. Hade två barn. Och Gröndal hade jag tyckt om redan på den tiden – den gången jag var där. Men det är klart... lite mer äventyr hade man velat hunnit med. Lite mer äventyr hade man velat kunna göra. Jag tror att nästan alla andra i min...

277

278

det här gänget, Tibble- och Täby-gänget, är betydligt mer välutbildade eller högutbildade eller har gjort karriär på annat sätt än vad jag har gjort. Men jag har aldrig jämfört mej riktigt med dom. Även om dom var vänner, goa vänner och så. Alltid tyckt att det där var inget för mej bara. Jag förstod inte riktigt hur dom tänkte. Jag skulle inte vågat dom där grejerna kanske. Kanske bara var feg... feg för vissa grejer. Feg att ta ett utbildningsbeslut till exempel. Så är det i alla fall. Och väldigt glad att jag tog mej från Täby. Även om jag fick en spark i baken och god hjälp hemifrån. Sen dess är jag väldigt sällan här. Och Täby centrum, jag vet inte... TBC... men jag har vänner kvar härute, dom som bor kvar – dom trivs ju tydligen. Jag vet inte. Det var egentligen den enda planen som var fastlagd vid den här tiden: flytta och aldrig komma tillbaks. Glöm inte att jag är född i Matteus församling i Vasastan för den delen, vilket jag gärna framhåller! Men alla dom viktiga åren är ju härifrån. Sju, åtta adresser bodde jag på i Täby. Bland annat precis här bakom på Marknadsvägen ett par år. Och där vi inte ser nu, Stora Grindtorp. Och Hägernäs. Näsby gård. Lahäll. Och Lövängsvägen. Dom flesta är runt Täby centrum förutom Näsby parksadressen och Hägernäs. Man kan ju det här. Samtidigt är det så mycket nytt byggt här. Så att man känner inte igen sej. Jag tror att dom satte tak en gång att Täby skulle ha 40000 invånare, om det var 1980 eller nånting sånt. Jag menar, att det är för länge sen passerat. Det är inget mål. Nu är det omsättning som gäller. Mer folk. Mer omsättning. Fast Täby har alltid varit smart: bygga för dom som har stålar. Men aldrig tillgodosett Täbyungdomarnas möjligheter att bo kvar eller unga Täbybor med barn har dom aldrig brytt sej om av förklarliga skäl: ekonomiska, helt enkelt. Det sa dom redan när jag gjorde ett studie arbete om det, faktiskt. Dom sa det rätt ut. Men vafan! Vem vill bo i Täby, egentligen? Så det föll ju lite platt. Inte dom, inte jag. Annars är ju Täby sej ganska likt: det är nästan lika vitt. Förhållandevis vitare säkert, mycket vitare än resten av Stockholm och förortskommunerna och så. Att man bara kan tala om en sån grej. Det var ju ingen mening med då. När man såg en mörk människa i tunnelbanan så var man ju nyfiken och kom gärna i samspråk. Nyfikenheten är ju helt död. Det är lite fint ändå. Inte just Täby centrum kanske. Men, Täby sjukhus. Täby bibliotek... här lyssnade jag på några av mina första skivor som jag inte hade råd att köpa. Stora Sporthallen här borta. Simhall. Pingis. Luftgevär. Handboll. Volleyboll. Basket. Innebandy, såklart. I simhallen har jag simmat till månen och tillbaks. Rejäla schysta anläggningar. Bowlinghall. Ja, när byggde dom senast en rejäl idrottshall i Stockholmstrakten? Jag vet inte. Jag kan ju ha fel. När byggdes en ny simhall som inte ersätter den gamla? Men ändå växer befolkningen hela tiden. Det var ju ett stort sportfält med friidrott och hockeyrink och fotboll. Så det är ju bra på det viset. Stadsplaneringen är inte bara av ondo. Även om man kan tro det.

279

280

Jon Tibble bibliotek

281

282

283

284

Vad är skillnaden mellan mej och den här unge mannen på bilden? Kanske inte så otroligt stor skillnad. Fast större nu när jag sitter och tittar på den såhär. Jag har inte föreställt mej riktigt att man åldras, men det gör man helt klart. Han har ganska mycket framför sej – det är väl tur det. Tråkigt annars. Om det inte hände nånting. Ja, lite ärr och skador kanske, eller med en annan erfarenhet. Den är ju ganska fysisk den här bilden också. Lite erotisk, måste jag säga, på nåt konstigt sätt. Det är väl just... den har väl figurerat i andra sammanhang också. Och det kan man i och för sej fatta nu: Det är just blicken, blicken jag tycker är rätt cool, lite undrande, eller ifrågasättande på nåt vis. Och nu stirrar den på mej i det här fallet. Kanske ställer just frågan: Vad har du gjort med den här människan? Ja, det är väl det som är grejen. Om man haft nån grundplan eller agenda att gå efter så hade saker och ting tett sig annorlunda. Eller det var ganska många av oss som hade nån slags idé, man romantiserade väl just begreppet “outsider”. Och funderade kring det här med konstnärskap och vad det innebar. I vilken form man då skulle verka. Och nånstans inom en hade man väl ingen riktig koll på vad det innebar. Eller nånstans förstod man väl att det var ohållbart att leva på det viset. Och dom livsödena man tittade på, tog ju slut ganska fort. Man tänder ett ljus i bägge ändar eller brinner för fort med för kraftig låga. Då tar man slut. Och det är klart att det finns ju en del i min bekantskapskrets som kanske inte gick hela varvet. Platsspecifikt så var det egentligen inte så många som hade dom ambitionerna eller det drivet. Eftersom trenchcoatligan eller de ekonomiskt mer orienterade satsade på ett slags oberoende som ledde till andra saker. Men det har väl präglat en också i och för sej. Nån form av kunskaper kring att överleva och ta sej vidare. Det finns ju egentligen ingen anledning att hoppa utan fallskärm eller vad man ska säga. Det är en ganska märklig plats egentligen. Det var en ganska skön tid egentligen. Det fanns ju ingenting som stör på samma sätt som det gör idag. Även om man hade ett flöde, så... kunde en tur in i en serieaffär... Jamen, ett besök på Alvglans kunde vara hur stort som helst. Men dagens googlande och koll på varandra fanns ju inte då. Man hade ingen telefon. Man hade ingen almanacka. Jag tror att vi fick en elevalmanacka, men det var inget vi använde direkt. Det mesta hade man i huvudet. Det var en tid utan ekonomiskt fri och obunden... även om vi inte hade så mycket pengar inom familjen... så var det ingenting som man bekymrade sej för så mycket. Man var ganska immateriell också – om man inte tillhörde dom som hade ambitioner att klä sej på ett speciellt sätt. Eller man klädde väl snarare ner sej. Nu är frågan kanske hur pass nöjd man är med sin livsföring eller med sitt sätt att leva ifrån den här platsen. Och det fanns ju naturligtvis ideal, men dom har man väl aldrig förhållit sej till – snarare förhållit sej ifrån. Möjligtvis. Fast det är klart, växer man upp i villa, så hamnar man kanske i villa till slut. Jo, så är det väl.

286

287

288

289

290

291

292

293

294

295

296

297

298

299

300

301

302

303

304

305

306

307

308

309

310

312

313

314

315

316

318

319

320

321

322

323

324

325

326

327

328

329

330

331

332

333

334

335

336

337

338

339

340

341

342

344

345

346

Martin Tibble station

347

348

349

350

Det är den här bilden vi ska prata om. Som Pelle tog -87. Det var så jävla kul att träffa Pelle då. Och det gänget som delvis är representerat här, tror jag, i utställningen. Sommaren -87. Det var ett varmt gäng. Det var ett fint och varmt gäng. Och det var roligt. Det kändes som att jag hade väldigt roligt på ett rakt sätt. Som jag är osäker på om jag haft sen dess. Och att jag var ganska rak då. I betydelsen inte så förvriden. Jag har ju till och med skinnjacka på mej här... det är ganska mycket en rak framåtrörelse... och en vilja till glädje, tror jag... en vilja till rak glädje. Och det var en väldigt rolig sommar och det var en väldigt rolig... kanske förhöst, nåt sånt. Det var några månader där som var väldigt, väldigt roliga. Jag hade varit i USA just innan och hade inte haft roligt som utbytesstudent. Sen kom jag tillbaka. Jag var lite skjuten ur en kanon. Redo att rocka. Men det kändes som om det tog slut nånstans. Att vi gjorde nån slags rak utlevelsegrej som vi inte kom ur. Att vi gick lite med huvudet... eller sprang med huvudet mot väggen där. Det var roligt, roligt och roligt. Sen var det roligt på samma sätt. Roligt på samma sätt. Lite mindre roligt. Sen föll det isär lite grann. Och den möjligheten att ha en så enkel och rak vision som jag hade då... eller vi hade då försvann. Och kanske idén om hur en protest eller uppror skulle se ut var väldigt tydlig och enkel. Det kändes som om alla hade läst samma William Burroughs-böcker och lyssnat på samma Blondie-skivor. Det fanns nån väldigt enkel ABC kring det där som jag var väldigt glad av att vara en del av. Det kändes som en del av gemenskapen, men det blev också väldigt meningslöst i längden. Det känns som om man kunnat fylla i det där själv, suttit på kammaren och färgat in det siffra för siffra. Nu kommer tåget. Mot Ormsta. Glider in på Tibble station. Nejmen, den här rakheten och tydligheten var nog en del av glädjen i det. Enkelheten. Och också hur man skulle umgås. Vi gick på samma ställen. Vi gick på konserter och vi drack. Och vi drack tills vi blev utslängda.

351

352

Och vi gick på samma ställen tills vi blev utslängda. Och blev utslängda på samma sätt. Med en liten lätt variation blev vi utslängda på olika ställen. Framför allt på ett ställe: Westermans hörna. Och så blev vi utslängda tills vi inte blev insläppta längre. Och så blev vi insläppta igen, och blev utslängda igen. Vi slog tallrikar i huvudet på varandra, hällde saker på varandra och kröp under scenen. Och det var väldigt väldigt roligt. Tills det inte blev roligt längre. Och då kändes det som att hela den här rakheten förvreds till nåt annat. För mej i alla fall. Jag vet inte hur andra har hanterat det. För mej blev det en förvriden bild. Jag tror att jag blev inverterad på ett sätt. Det som varit rakt och enkelt blev förvridet och visste inte hur det skulle komma ut. Det var som när man trycker ned luft och luftbubblor. Det kommer ut fel. Det kommer ut snett. Så kändes det. Och jag kände nog att det under väldigt många års tid kom ut snett och fel. Och det som var nån slags allmän protest utåt... Mot kanske Täby... Nån slags vag idé om borgerlig inskränkthet eller nåt sånt… Den protesten blev inverterad och riktade sig lika mycket mot mej själv, och kom ut på konstiga sätt. Jag kan tycka att det är underhållande att se på hur det kom ut, men jag mådde aldrig så bra igen efter det här. Det var ändå nån peak av renhet och rakhet. Och det blir som om man hamnar i överkurser sen. När du gjort grundkursen som är det enkla ABC:t, så kommer du in på överkurser som nästan kan kännas reaktionärt, men beroende i vilken fas, i vilket stadium du gör det så känns det snarare progressivt. Och jag flyttade till Lund strax efter det där, och gick under jorden och isolerade mej. Pelle var fin och kom och besökte mej. Jag var väldigt brysk och bitvis brutal mot de som tidigare varit mina vänner. Och bröt lite rakt, jag sa: Nu ska jag vara för mej själv. Men jag höll uppe dörren för Pelle, och Pelle kom och besökte mej. En av dom få som kom och besökte mej. Och sen utbildade jag mej till advokat. Och jag vet inte hur det passar in. Det kändes som nån slags följd av allt det här. Och det kändes som nåt jag ville gå igenom för att komma ut här. Men jag vet inte vart jag kom ut egentligen. Och det kanske inte riktigt är det som det här ska handla om heller. För mej är det tydligast när jag ser på det här att det var en lycklig tid. Och min kanske sista oskuldsfullt lyckliga tid.

353

354

355

356

357

358

359

360

361

362

363

364

365

366

367

368

369

370

371

372

373

374

375

376

377

378

379

380

381

382

383

384

385

386

387

388

389

390

392

393

394

396

398

399

400

401

402

403

404

405

406

408

409

410

411

412

413

414

415

416

417

418

419

420

421

422

423

424

425

426

427

428

429

430

431

432

433

434

435

Täby – eller jag började skriva en bok som hette Mordet på Palme Pelle Kronestedt © 2015 Pelle Kronestedt & Trema Förlag Ingen del av publikationen får mångfaldigas utan skriftligt tillstånd från utgivaren. Pelle Kronestedt är fotograf och lektor i fotografi vid Akademin Valand, Göteborgs universitet. Han tog examen från Fotohögskolan 1992. Han har ställt ut internationellt och nationellt på ett trettiotal museer och gallerier samt medverkat i många publikationer. Han har även hjälpt andra konstnärer med utställningar och publikationer. Alla svartvita fotografier är fotograferade läsåret 1986–87. Alla färgbilder är fotograferade i Täby centrum med omnejd under åren 2010–14. Första upplagan 2015 ISBN 978-91-982014-6-8 Grafisk formgivning Dennis Hankvist Prepress Hannes Anderzén Korrektur Anna Lundevall Filmsamarbete och redigering Peter Norrman Tryck Narayana Press, Danmark Papper Galerie Art Silk från Antalis Sverige Typsnitt Helvetica Neue Regular 11pt/15pt Bidrag har givits av Stiftelsen Längmanska kulturfonden och Otto och Charlotte Mannheimers fond. Publicerad av Trema Förlag och Akademin Valand, Göteborgs Universitet.