DIALOGER by University of Gothenburg

IDOL USAGE AGILE DUOS SAUDI OGLE AUDIO GELS SODA GUILE GUISE LOAD LAOS GUIDE 2

DIALOGUES Akademin Valand årsbok 2015

Johan Andrén...................................................... 2-3 Redaktionell inledning......................................... 4-7 Mick Wilson........................................................8-11 Alexander Skats................................................12-13 Balsam Karam...................................................14-19 Kim Janson...................................................... 20-27 Börje Almqvist.................................................28-29 Frida Sandström............................................... 30-31 Maria Buyondo & Katxerê Medina..................... 32-37 Patrik Johansson & Sara Jordenö......................38-45 Laura Hatfield................................................... 46-47 Lotta Antonsson & Annika von Hausswolff........48-49 Ann-Marie Tung Hermelin................................ 50-59 Utbildning 2015................................................61-64 Johan Andrén............................................. 61, 65-67 Kolofon.................................................................68

2 Johan Andrén Dialogues with/within the archive

Den där guldkedjan mot den ljusa, rosaaktiga huden; läsanvisningar

4 Redaktionell inledning

Varje vaken timme på Akademin Valand är människor inbegripna i samtal om kreativa processer. Denna intensiva aktivitet, metoden i galenskapen så att säga, är oftast osynlig när det blir dags för utställning, symposium, visning, uppläsning eller något annat av de många inslagen i Valands omfattande publika verksamhet: bilder genomgår en sista utgallring, ord väljs ut eller raderas, sekvenser blir en gång för alla bortklippta i redigeringsrummet. I vårt förslag till tema och koncept för Valands Årsbok 2015 drömde vi om att fånga dessa samtal och dialoger som leder fram till det slutgiltiga verket. Vi ville trycka på paus och sätta fokus på det ögonblicket, på spänningen som föregår slutversionen och presentationen. Dessutom hoppades vi att publikationen som sådan skulle alstra fältöverskridande dialoger. Vi bildade en redaktionsgrupp med representanter från alla fyra ämnesområden på Akademin Valand: film, litterär gestaltning, fri konst och fotografi. För att fylla årsboken riktade vi en öppen förfrågan till hela akademin. Det fanns bara ett enkelt kriterium: varje bidrag skulle ha formen av en dialog. Dialogen kunde föras med någon inom eller utanför akademin, med en historisk eller påhittad person, med ett djur eller ett ting. Entusiastiskt skrev vi: »Årsboken kommer att vara upplagd som en polyfoni av röster, från insidan av akademin och utifrån, instämmande, avvikande, utmanande, uppmuntrande, medskrattande, sörjande, diskuterande och ifrågasättande. Den är ett rum där vi kan stanna upp i våra interaktioner och skillnader, där den stereotypa bilden av studenten/den anställda som vit, heterosexuell medelklass problematiseras och ifrågasätts.« När vi började arbeta med bidragen, med att plocka isär och sy ihop dem till den sekvens av sidor, den publikation som du nu håller i dina händer, kom vi snart in på frågor

om våra redaktörsprivilegier. Hur långt sträckte sig vårt inflytande över dessa urval? Hade vi nått konsensus? Skulle läsarna förstå vårt avsedda budskap? Diskussionen nådde sin kokpunkt när vi kom till publikationens omslag, som i det skedet täcktes av en uppsättning anagram för ordet »dialogues« och två foton ur Johan Andréns serie Dialogues with/within the archive. Bilden på framsidan, som visade en nacke och en skuldra med en tunn guldkedja mot ljus hud, överlagrades i våra händer med tvåordsanagram som »Idol usage« och »Laos guide«. På omslagets baksida lät vi treordsanagram som »Go idle USA« och »Go el Saudi« sväva över en bild av en lerig väg med en vattenpöl. Även om vi bad konstnären om tillåtelse, kan man fråga sig om detta grepp från vår sida, att (miss)appropriera en bild, att skapa ny betydelse genom att föra samman ord och bild, är helt etiskt? Riskerar denna bild av guldkedjan mot ljust rosaaktig hud – som för oss väckte frågor om våldsamt normativa föreställningar om författaren, konstnären och filmskaparen som vit och privilegierad – att förstärka snarare än kritisera sådana idéer? Hur odlar vi en sådan diskussion i publikationen och inom akademin? Tillsammans tycktes orden och bilderna dra sig utom räckhåll medan vi oroade oss över hur de skulle uppfattas. Mara Lee påminner: Hur vi går in i ett språk, var vi hamnar, och hur dess mening tar kropp i och genom oss, är inte en fråga om val. Däremot kan vi välja att lyssna eller inte lyssna. Vi kan välja att inse att ord, liksom kroppar, situeras i relation till andra ord och kroppar, i olika maktrelationer. Vi kan välja att blunda eller inte blunda inför att meningsproduktion är en process, aldrig stabil, alltid i rörelse – ett ord som framstår oskyldigt i mina ögon är ett dödligt vapen för en annan.1

6 Redaktionell inledning

Denna publikation är en polyfoni av röster, otillbörliga approprieringar och instabila budskap. Alltså ber vi dig att lyssna. Lyssna efter andra texter som pulserar inom denna. Lyssna efter de bidrag som någon valde att trots allt inte lämna in eller de vi valde att inte inkludera. Stanna upp, sluta läs och hör personen bredvid reagera på en bild, ett påstående eller ett budskap. Fråga denna människa: Vad ser du? Och låt oss slutligen föreslå att du lägger ner dina exemplar av boken på bordet, går ut och tar en kaffe och påbörjar en ny text. Vänligen, Redaktionsgruppen Sara Jordenö Kjell Caminha Balsam Karam Andreas Engman Maximiliam Von Aertryck Niklas Persson

1 Lee, Mara. »Home Truths, or Swedish for Beginners.« Media Diversified, 29 maj 2015. Besökt 20 juli 2015, http://mediadiversified.org/2015/05/29/hometruths-or-swedish-for-beginners/. En version av denna text publicerades även i Akademin Valands årsbok 2014 och tjänar som en länk mellan de båda åren, publikationerna och redaktionsgrupperna, liksom till återkommande frågor på Akademin Valand. En version ingår även i hennes doktorsavhandling När andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid (Göteborgs universitet, Konstnärliga fakulteten, 2014)

Kroppar som flyter i det egna talets vatten 1. Våra bröder och systrar drunknar, hopträngda på båtarna som går i skytteltrafik över Mare Nostrum – vårt hav. Båtar i upprepande vågor, i dagliga desperationsärenden. Nu drunknade, erhåller några av våra bröder och systrar postuma medborgarskap. De blir våra döda landsmän. Så kan de begravas på den här sidan av vårt hav, utan de kostnader det skulle medföra att skeppa tillbaka de sjöblöta kropparna till någon afrikansk eller levantinsk strand. På nyheterna pratar de om våra gränspolisers »spaningsoch räddningsuppdrag«. Det är förstås bara i en sådan monolog som vår migrationspolicy »Fort Europa« med dess uteslutning till döds kan förkläs till en humanitär insats för att rädda liv. Vår massmedia kan förefalla flerstämmig, men det blir inte mindre monolog för att många händer och många röster upprepar samma, samma, samma. Ofta förefaller dialogen erbjuda en väg ut ur denna ändlösa upprepning av samma gamla berättelse. Det rör sig då inte om dialog som en transaktion mellan territorier och identiteter. Detta är dialogen som ett besvärligt tillblivandetillstånd, i vilket identiteter upphävs och vi tillfälligt förenas, vibrerande eller kringkastade i samtalets ebb och flod – när vi blir kroppar som flyter fritt i det egna talets vatten. Men mellan vilka talare kan en sådan dialog uppstå? Vem kommer att lyssna och vem kommer att svara? Kommer det att vara våra bröder och systrar, som aldrig tillfrågats om vi får kalla dem så? Kommer det att vara »du« och »jag«, som

8 Mick Wilson Kroppar som flyter i det egna talets vatten

aldrig tillfrågats om vi får kallas »vi«? Vilka kommer vi att bli i dessa, de fjärran havsöverfarternas, ännu stundande dialoger? Vem kan uttala sig om denna trafik mellan platser på tre timmars avstånd från varandra med budgetflyg eller charterresa? 2. Det finns inga garantier och dialog kan också vara kluvet tal. Det är noterbart att den platonska preferensen för det »enda« framför det mångskiftande (och därmed förmodat bedrägliga) »många«, genom årtusendena primärt har förts vidare genom dialoger. Dessa platonska dialoger har gjort egna resor fram och tillbaka över detta samma hav – vårt hav – från öster till väster och från söder till norr, framburna genom seklerna av sorlande klungor i syriska och alexandrinska skrivarsalar, i bysantinska bibliotek, på andalusiska universitet och i Ficinos florentinska verkstad. I takt med att de transkriberas och omkodas, från grekiska till arabiska och latin, sprids de över allt vidare världar. Dessa dialoger ekar i transkulturella samtal som upprepar det sagda genom att säga någonting annat, vandrande röster som återformulerar den platonska »enda« goda föreställningen. 3. Men det finns mer än ett hav, mer än ett sätt att korsa det, och det finns mer än ett sätt att upprepa det sagda genom att säga något annat. Odomankoma ’Kyerema säger Odomankoma ’Kyerema säger Odomankomas stora trumslagare säger Odomankomas stora trumslagare säger Att han har lämnat sömnen Att han har lämnat sömnen Och reser sig Och reser sig Likt tuppen akoko

Likt tuppen akoko Som kluckar som gal om morgonen Som gal om morgonen Vi talar till dig Ye re kyere wo Vi talar till dig Ye re kyere wo Lyssna Låt oss lyckas Lyssna Må vi lyckas … Poeten Edward Kamau Brathwaite talar i upprepningar när han buktalar för skaparvarelsen Odomankoma, den första konstnären-kreatören. Detta är den akanska skaparvarelsen Odomankoma, som har skapat Kyerema trumslagaren och som också buktalar genom Kyerema. Detta är en bild av ord som cirkulerar, inte genom dialog utan i rupturer, i trummande, i sång och i tal-genom-Gudar-som-talar-genom-oss. Brathwaite-Odomankoma-Kyerema förkunnar tuppens galande om morgonen, ett anrop med innebörden: »Lyssna. Du blir tilltalad.« Poeten framställer Odomankomas gudomliga buktaleri som en uppmaning: »Lyssna. Du blir tilltalad.« Men vem är denne Odomankoma som gör anspråk på att anropa och tilltala oss? Några säger att Odomankoma är den första varelsen, den första varelsen att bli kropp: »Odomankoma är många och är överallt synlig … Först skapade hon vattnet, urhavet. Sedan skapade hon himmelen och jorden genom att lyfta upp den ena och ställa ner den andra. Sedan följde andra varelser, människorna och djuren, de tusentals krafterna, de saker som man ser och de man inte ser, denna världens otaliga ting … Odomankoma skapade Döden och Döden tog henne.« Det

10 Mick Wilson Kroppar som flyter i det egna talets vatten

är därför som Odomankoma upprepar: »För året har kommit tillbaka igen«. Här, i denna föreställningsvärld som har korsat oceanen, från Ghana och Elfenbenskusten till Barbados och Jamaica, arbetar man sig igenom förvecklingarna i det enda, det tvåoch det mångfaldiga, i livet och döden, men inte genom den platonska »enda« goda föreställningen. 4. På den lilla plats som utgörs av en akademi möts vi för att samspråka i många olika typer av dialog och föreställningsvärldar. Vi tillåter oss att tala och att sjunga i främmande och välbekanta röster. Alltså rymmer dessa dialoger motsägelser. De rymmer insikter. De rymmer luckor. De rymmer oklarheter och svårigheter. De rymmer höga och mer dämpade röster. De rymmer stiltje och svallvågor. De rymmer sporadiska stormar och svalkande bris. Och de rymmer lugna ofrånkomliga tidvattenskiften. När vi påkallar er uppmärksamhet i dessa dialoger från akademin fäster vi även uppmärksamhet på de utövargemenskaper som är konstens förutsättning. På så vis ifrågasätter vi ovillkorligen den trötta romantiken i monologen om det solitära geniet och de ständiga upprepningarna av samma, samma, samma förklädda till det alltid-nya-på-nytt. Men samtidigt som vi riktar uppmärksamhet mot våra dialoger och utövargemenskaper vill vi förbli trogna andra samtal på annat håll, som uppmanar oss att lystra även till dem. Kanske de döda, som talar under vattnet, också anropar och vänder sig till oss: »Lyssna/Må vi lyckas …« Mick Wilson Prefekt, Akademin Valand

12â&#x20AC;&#x192; Alexander Skats

14 Balsam Karam Och efteråt med mig själv

16 Balsam Karam Och efteråt med mig själv

18 Balsam Karam Och efteråt med mig själv

Utdrag ur ett samtal som ägde rum under Vårutställningen 2014. Till verket Kontor Valand bjöd Kim Janson in kulturpolitiker att tillbringa tre timmar vardera på Akademin Valand. Sju politiker tackade ja. Under dessa tre timmar drack Kim och politikern först en kopp kaffe tillsammans, därefter gick de runt på skolan och Vårutställningen. Slutligen fick politikern använda Kims ateljé som kontor och då ha öppet för besökare att komma in för samtal. Dessa samtal spelades in.

AB Andreas Braun, student vid kandidatprogrammet i fri konst KT Kristina Tharing (Nya Moderaterna), kommunalråd och ledamot i kulturnämnden i Göteborg EL Erik Lagerwall, student vid kandidatprogrammet i fri konst

20 Kim Janson Samtalet

AB Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska fråga men jag tyckte bara det var intressant att det var en politiker här och pratade om kultur i allmänhet. KT Ja (skrattar) AB Men liksom, vad är din inställning till, ja du är ju kulturpolitiker eller …? KT Mm, jag sitter i kulturnämnden … AB Ja KT … i Göteborg, så jag är inte involverad i universitetet på det viset … AB Mm KT … utan det som rör Göteborgs kommun … AB Mm KT … när det gäller kultur. AB Ja KT Och då är det ju framförallt, eller ska jag berätta lite vad jag gör så att säga? (skrattar) AB Ja, (skrattar) kör på! KT I kulturnämnden i Göteborg så ansvarar vi ju för de kommunala museerna … AB Ja KT … som är Stadsmuseet, det är Röhsska och det är Konstmuseet och sen så har vi ju Stadsbiblioteket, och sen är vi involverade även i Sjöfartsmuseet som ju är en stiftelse också. AB Mm EL Och hur pass stort inflytande har ni i den organisationen då? KT Där har vi väldigt stort inflytande, eller egentligen så har kommunfullmäktige kan man väl säga, för det är kommunfullmäktige … jag vet inte om ni vet hur det fungerar?

AB Nej inte riktigt! (skrattar) KT För jag sitter, jag är då heltidspolitiker nu och det är jag sen 2007 … AB Mm KT … och kommunalråd, för Moderaterna, och har ansvar inom Moderaterna för utbildningsfrågor, förskola till gymnasium och kultur … AB Mm KT … och kultur fick jag denna perioden, för jag önskade att få komma i kulturnämnden och så fick jag det. AB Mm KT Och då har ju, kommunstyrelsen har ju liksom det övergripande, men den som bestämmer egentligen i Göteborgs kommun, det är kommunfullmäktige, det är typ som riksdagen … AB Mm KT … som i Stockholm då så atte, medan kommunstyrelsen är, alla partier sitter, inte som sitter i fullmäktige men, för Sverigedemokraterna sitter inte och Vägvalet sitter inte i kommunstyrelsen för de har inte … AB Just det KT … tillräckligt många mandat. AB Men jag tänker då, om du har jobbat med utbildning och så, hur liksom, vad har du för inblick på just konstskola? Liksom vad känner du till kring … ? KT Egentligen inte mycket alls, nä. AB Nä KT Nä, och utbildningsfrågorna i Göteborg är ju mycket

22 Kim Janson Samtalet

förskola, grundskola … AB Ja KT Det är liksom … AB Ja KT … för det ju … AB För hur mycket liksom, för jag tänker ändå såhär, för kultur är ju så klart väldigt, väldigt mycket liksom men … KT Mm AB … en stor del borde ju ändå vara, alltså de konstskolor som vi har, de är ju ändå den, vad ska man säga, framtida … KT Ja AB … kulturen så att säga, så hur mycket tror du att det är, var finns intresset där eller pratar man nånting om, liksom, vad gör konstskolorna, eller är det liksom …? KT Göteborgs kommun är ju, alltså i politiken gör man ju inte det så mycket, eftersom vi inte ansvarar för det … AB Mm KT … det är ju staten … AB Ja KT … men däremot så är ju vi, ungefär, man har ju olika roller, vi i kommunen som, våran första, om man nu ska koppla det till kultur, för skola och kultur hör väldigt mycket ihop när det gäller barn … AB Mm KT … för ska du nå alla barn … AB Mm

KT … oavsett bakgrund, socialt allt vad det är … AB Mm KT … så är ju skolan … AB Mm KT … där når du alla barn, liksom på lika villkor, och då är ju Kulturskolan, och där ger ju vi liksom skattepengar och driver det plus att regeringen då har ju startat upp Skapande skola som är för, för Kulturskolan där är det ju mest för att man utövar själv, antingen spelar musik eller drejar lera eller vad man nu gör va, men Skapande skola är ju ett projekt som kulturministern tillsatte för, ja det är … fem år sen nånting, där, det är nästan ett kulturstöd också för att där är det meningen att barn ska möta en konstnär … AB Mm KT … och då får ju den konstnären medel och möjlighet att utöva sin, eller att möta barn i, och det är ju både pedagogiskt och … AB Mm KT … konstmässigt så va, så atte, det som vi kan göra som vuxna och det man ser, är ju att vi är ansvariga för skattemedlen i Göteborg och då är det ju det där vård, skola, omsorg, ni vet … AB Ja, ja visst ja KT … men det är ju våra grundläggande, och då kan jag se att de som inte, om man nu tänker bort konstnärer, utan tänker på medborgarna, de som inte har råd själva att köpa sin kultur eller ta sig till sin kultur, så är det framförallt barn, unga och äldre, så atte, vi har ju mycket kulturmöten på äldreboenden och då är

24 Kim Janson Samtalet

sommarunderhållning kallas det för, fast det är det är ju inte bara på sommarn … AB Mm KT … där också då fria grupper får gage av Kulturnämnden. EL Teatrar och musik …? KT Ja de spelar mycket, då är det ju anpassat för äldre, de tycker ju mycket om musik och … EL Mm, mm KT … det är ju även för vå … det vet man ju dementa … EL Mm KT … så det finns ju mycket i det, och då får ju de gage, då hjälper man ju till, och gör det kanske inte är i första hand för kulturutövarna, utan mer för … AB För de äldre, exakt. KT … de äldre, och det är ju samma för, med barn och unga då. EL Mm KT Så atte, så där kommer ju det kommunala ansvaret in, och kulturskola har vi ju hela vägen upp i högstadiet då och sen så då framförallt på våra institutioner, så att det finns muséelektioner, det finns pedagogiska, konstmuseet har ju mycket barn och unga som kommer, så man får, för liksom kultur är, egentligen är ju, olika länder har ju lite olika syn på det, jag kan inte Frankrike så men, men liksom nånstans i vissa länder är kultur lika naturligt som att man har svenska … AB Mm KT … så det är alltså det som genomsyrar …

AB Mm KT … som musik, litteratur och kultur är ju också, vi vet ju att läsförståelsen sjunker ju … AB Mm KT … barn och unga läser inte, och framförallt unga pojkar läser inte … AB Mm KT … och att läsa en bok, det är ju också kultur för då kommer du i kontakt med en text, du ska läsa det, du ska förstå det och du ska kanske kunna, så det finns ju … AB Mm KT … kultur är ju så mycket. AB Ja exakt, det är ju jättebrett, så atte, det är ju väldigt mycket. KT Men i och med då att, att man är så, som politiker i Göteborg, så ansvarar du ju för göteborgarnas pengar … AB Mm KT … det är ju inte våra pengar … AB Nä KT … utan det är ju göteborgarnas pengar och då är det ju viktigt att se vad man lägger på, och sen då så kommer ju, det finns ju Västra Götaland, det finns ju folkhögskolor, det finns säkert en hel del med kulturanknytning som inte jag, Nordiska folkhögskolan till exempel, är inte det, i Kungälv …? AB Jag vet inte faktiskt inte. KT Skit samma, men sen kommer ju staten … AB Mm

26 Kim Janson Samtalet

KT … med sitt ansvar också då att det finns utbildning, och det är ju nåt som man i politiken och samhället ska se till att det finns utbildningsmöjligheter oavsett bakgrund och oavsett, och det hörde jag nån, en tjej här, att det är liksom i olika länder kostar det ju att gå … AB Ja KT … här kostar det ju inte, och sen förberedande har jag förstått kostar en 10 000 per termin. AB Ja det beror på vilken skola man går på, det är väl … KT Frisörskolorna, där tar de 100 000, jag förstår inte att de tar den utbildningen, det finns ju inga jobb heller! (skrattar)

28 Börje Almqvist Det sitter en fågel på min axel

In the short, nightly questions, I practice in becoming Not spoken, neither will they be I clear the ground, by filling it I don’t say I give it up, but what is need to, is yours I am all, Are you? Let’s do it without To hand over, would you ever For what is need to be Is that ethical? I can take that Here, in front of It is not about not striking A taking part, without using Is it first when we make place without taking it, that the it becomes collective?

And then, for what use? For the sake of the surrounding Two-sided Building a wall to continue failing, to live inside it to survive I can tell you, it is a numb memory The wall The interview, two-sided A directed void of old interactions In-between question and answer, could you please come back when you have left the room? In there

30 Frida Sandström Dialogue with whale

A wall to be written on, in Never loud Waiting without asking for Swallowing Att svälja det stumma Jag lovar A promise a gift a threat a singing monologue En gåva Shooting opinions, it’s smashing Don’t make your life so hard Take another turn Have a look Att se är inte att tala Låt det snurra ett varv till Med dig själv i mitten Undo the autonomous Sjung till varandra Atonal Passing through what architecture constitutes Härinne Floating is not for everybody to take part of and if whales had guns, or an aesthetical object they would take over Are you a whale? You have such a special way of singing You must be a whale A stuffed animal Yes, you are a whale Open for public only on the Election Day If you’re Swedish that is a joke If not it is an entering of a mouth, of the whale’s mouth A sort of unconscious, political chewing Did you know that this is why we have the chewing gum? To never choose is a constant losing, a spitting of a substance Intended for chewing but not swallowing 3000 years in the belly of the whale Chicle (a natural latex) Synthetic rubber (cheaper to manufacture) A passive confirmation being constituted in there You are Polymers Aren’t you? Composed of many repeated subunits In the belly of the whale you cannot spit Make it elsewhere Se dig om efter närmsta nödhammare I am rethinking the community You cannot spit in here You cannot speak in here Come in Common We are transforming it to the one who will enter I will attend if you do

32 Maria Buyondo & Katxerê Medina Territorialized Sameness or Map of Difference

34 Maria Buyondo & Katxerê Medina Someone I Just Met

Seq. 01—Bar—ext/night. A woman standing outside a bar smoking. A guy comes with a cigarette in his mouth and asks her for a light. The woman looks at the man and picks it up out of her pocket and lights his cigarette. MAN Where are you from? WOMAN Brazil MAN Oh! You don’t look like a Brazilian WOMAN Why not? MAN Hmm, you look like a Russian WOMAN Why? MAN I don’t know

36 Maria Buyondo & Katxerê Medina Someone I Just Met

SEQ. 02—Bar—ext/night. A woman standing outside a bar smoking. A guy comes with a cigarette in his mouth and asks her for a light. The woman looks at the man and picks it up out of her pocket and lights his cigarette. MAN Where are you from? WOMAN Russia MAN Oh! You don’t look like a Russian WOMAN Why not? MAN Hmm, you look like a Brazilian WOMAN Why? MAN I don’t know

Samtal mellan Sara Jordenö, lärare på masterprogrammet i fri konst på Akademin Valand, och Patrik Johansson, student på magisterprogrammet i film, med inriktning curator för film och video, på Akademin Valand.

38 Patrik Johansson & Sara Jordenö

Sara Jordenö Du går på curatorprogrammet för film och video. Var du intresserad av videokonst och arkiv innan du påbörjade dina studier? Patrik Johansson Jag ansökte till programmet med ett projekt som jag i själva verket började tänka på för länge sedan. Jag hade precis börjat utforska videomediet och blev frustrerad över att det var så svårt att få tillgång till äldre verk eftersom jag ville undersöka fältet. Jag visste inte var jag skulle börja. På den tiden arbetade jag som assistent åt en konstnär som heter Katarina Nitsch, som hade gått på Valand, och hon berättade att det fanns ett videoarkiv på akademin. Jag kontaktade akademin men eftersom jag inte var student kunde jag inte få tillgång till arkivet. Det var likadant med andra arkiv som jag kontaktade. Jag tyckte det var konstigt att arkiven var så låsta och undangömda. Senare började jag arbeta med film och blev allt mer aktiv inom filmvärlden. Efter några år kom jag tillbaka till konstvärlden och jobbade med konstvideo som producent. Det var då som jag insåg att jag fortfarande var väldigt intresserad. Så jag ansökte med ett projekt där jag ville utforska videokonsten genom att undersöka arkivet för att se hur det såg ut och förstå varför det var så undangömt. Så nu har jag äntligen fått gräva ner mig i vad Valand har att erbjuda. SJ Fick du någonsin träffa Mats (Olsson)? PJ Nej, det fick jag tyvärr aldrig göra. SJ Mats var min lärare när jag gick en sommarkurs på Akademin Valand 1999. Han var lite av en kändis bland oss som jobbade med videokonst. Man kände till arkivet som han hade byggt upp och man kunde också känna att han verkligen stödde produktionssidan. Jag har starka minnen av Mats, även om det bara var en

sommarkurs. När jag träffade honom var han vithårig, en lite äldre man, du vet, och jag undrade vad vi skulle få se. Så visade han Bill Viola och jag tänkte »jaja …«. Men sedan visade han Annie Sprinkle. Aha. Han hade sådan enorm bredd. Filmerna gjorde mig helt knockad. Jag minns bara högar av band i olika format … Men Mats satt också med i redigeringsrummet och visade hur vi skulle organisera vårt material. Så här gör man. Han var curator i redigeringsrummet. Jag vet att han var inblandad i att skapa programmet som du går på nu. Människor som Mats har varit avgörande för att ge den experimentella filmen en plats i konstvärlden. PJ Jag känner att jag ser många konstnärer, inte bara i en svensk kontext, som söker sig till filmvärlden, som ansöker om filmstipendier och visar filmer på biografer. För mig är det väldigt spännande. SJ Sveriges Television är medproducent i mitt pågående projekt. Från början gjorde det mig lite ängslig, men nu är jag väldigt intresserad av att använda det som en plattform. Greg Bordowitz var en konstnär som tidigt insåg TV:s potential som ett medium för att inleda en diskussion kring något. Man måste inte alltid följa alla regler. För att tala som en äkta bildkonstnär, ha ha. PJ Hur känner du inför videokonsten som begrepp och hela historien med film inom konsten? Är det något du relaterar till? SJ När jag på allvar gav mig in i filmvärlden för fem eller sex år sedan var jag influerad av dokumentärfilmare som Frederick Wiseman och bröderna Maysles. När jag nu tittar på min nästan färdiga film, Kiki, ett samarbete med Twiggy Pucci Garcon, ser jag att det inte alls är Wiseman. Wiseman skulle aldrig bryta eller kommentera

42 Patrik Johansson & Sara Jordenö

observationsflödet. Men jag blir väldigt frustrerad när det som kallas videokonst blir marginaliserat i filmvärlden. Jag ser inte mig själv som videokonstnär. PJ Vad tänker du om dina verk när de har lämnat dig? Om du till exempel säljer en video till ett museum, vad tycker du att det är viktigt att de måste känna till? Och om någon

Stillbild ur Jim Thorells We Shall Overcome som ingår i arkivet.

laddade upp en av dina filmer på Youtube, hur skulle det påverka dig? SJ Det är en svår fråga. Det är smickrande om någon vill dela min film, men det är också viktigt att vårt arbete värdesätts på samma sätt som andra yrkesutövares. Jag är intresserad av gruppvisningar, som kan fungera som ett led i filmens marknadsföring och ett sätt att engagera en publik. Dessa kan och bör vara gratis för människor

som är arbetslösa och hemlösa. Jag känner också att ett verk aldrig någonsin bör lämna mig. Jag citerar Göran Hugo Olsson, som citerade Stefan Jarl: »Det som definierar dig som filmskapare är din relation till dina subjekt, före, under och efter produktionen av filmen«. Samma sak gäller för en konstnär som arbetar med olika grupper.

Stillbild ur en film av Oskar Korsar som ingår i arkivet.

PJ Det finns en bild av vad det innebär att vara konstnär, att man arbetar ensam. Även om detta till stor del är en myt har jag märkt att många som arbetar med video inte ens har reflekterat över att man kan ta hjälp av andra i produktionen. SJ Om du arbetar med filmer eller deltagarbaserade projekt måste du kunna ta producentens roll och kunna samarbeta. Som konstnärer tror jag vi är mindre tränade

44 Patrik Johansson & Sara Jordenö

att göra det. Filmvärlden har mycket tydligare definierade roller. Samtidigt är det en styrka att konstnärer kan arbeta så självständigt. De har drivit mediet framåt. PJ När jag har haft producentrollen har jag ibland tänkt att filmteamets struktur inte måste vara huggen i sten. Kanske kunde vi upptäcka nya röster genom att kasta om rollerna i teamet? SJ Definitivt. Curatorns roll i relation till producentens är intressant. Hur föreställer du dig din egen roll när du är klar med utbildningen? PJ Just nu ligger mitt fokus väldigt mycket på film i konstvärlden. Jag har tänkt mig att arbeta som producent för människor som skapar filmer i en konstnärlig kontext. Det finns ett annat begrepp, kreativ producent, som jag tycker ger en bra beskrivning av vad jag vill göra. Jag är intresserad av att forma filmer.

King Barney Parsons at Bar Publik, Gothenburg, Sweden, 2 May 2015.

46 Laura Hatfield Le Monocle

Barnett Newman’s dandy attire of a gentleman’s suit and monocle was considered to be camp by friends and colleagues in the mid twentieth century.1 Before Newman, this style was claimed by fashionable women in the 1920s and the monocle was sometimes seen as an indicator of one’s sexual preference.2 The artist Romaine Brookes painted her friend Una, Lady Troubridge poised in a suit and monocle with two dachshunds in 1924.3 Women are seen sporting this anachronistic style in photographs from a queer bar called »Le Monocle« in Paris at the time.4 It was in the same city, decades later, that Barnett Newman was hassled by a security guard at the Louvre, who told him to put his monocle away for fear that he would set fire to the museum using his lens and the sun’s rays.5 At the time of writing, a message in my inbox arrives from Struts Fancy Dress and Party Superstore with regard to a mail order moustache.6

1 Ann Gibson refers to comments made by artist Theodoros Stamos on Newman’s camp attire in: »Lesbian Identity and the Politics of Representation in the Betty Parsons’s Gallery« in Gay and Lesbian Studies in Art History, Whitney David, et al, eds. London: Routledge, 2013. 2 See Adam Geczy & Vicki Karaminas, »Mannish Lesbians and Salon Dandies« in Queer Style, (London: A&C Black, 2013) P. 29. 3 View an image of this work in the Smithsonian American Art Museum online Collection: http://www.americanart.si.edu/collections/search/ artwork/?id=2926 (accessed 8 May 2015) 4 To see photos from Le Monocle visit Lost Womyn’s Space: http://lostwomynsspace.blogspot.se/2011/07/le-monocle.html (accessed 8 May 2015) 5 This story is told in Pierre Schneider’s »Through the Louvre with Barnett Newman« in Barnett Newman: Selected Writings and Interviews. John Philip O’Neill, ed. (Berkeley: Univ. of California Press, 1992), p. 301. 6 Email to author states: »Our courier has advised us that the delivery of your order has been attempted 3 times and they have been unable to deliver.«

48â&#x20AC;&#x192; Lotta Antonsson & Annika von Hausswolff

Oh, Jeanette! eller Vad jag pratar om när jag pratar om textsamtal

50 Ann-Marie Tung Hermelin Oh, Jeanette! eller Vad jag pratar om när jag pratar om textsamtal

En höstkväll 1992 ligger jag på en rosblommig soffa i Laneside House utanför Oxford och slötittar på TV. En författare och hennes senaste roman Written on the Body presenteras i kulturprogrammet. Författaren är Jeanette Winterson. På det svartvita fotot lutar hon sig framåt med handen i det korta hårsvallet, ena ögat dolt bakom den vita armen, det andra förevigat i en mot åskådaren utmanande blick. Hon läser och orden slår rot i mig. Why is the measure of love loss? I am thinking of a certain September: Wood pigeon red Admiral Yellow Harvest Orange Night. You said, ’I love you.’ Why is it that the most unoriginal thing we can say to one another is still the thing we long to hear? Romanen handlar om kropp och text. Romanjaget utan namn och av ospecificerat kön älskar Louise. Louise är gift med en man, en läkare. Louise drabbas av cancer, läkaren kan rädda hennes liv. De älskande skiljs åt. Skrivandet som botemedel mot förlust. Texten som surrogat för den älskade kroppen. Jag genomborras av skrivandets kärlekspil. Oh, Jeanette! Nog är det ditt fel att jag nu befinner mig på Litterär gestaltnings masterprogram på Valand. »Kan man lära sig att skriva?« är en vanlig fråga till oss som går skrivarkurser. Lite märkligt kan man tycka. Inte ställer man motsvarande fråga till studenter som går andra konstnärliga utbildningar, som fri konst, film, dans eller musik. Då anses kunskap och övning vara ett självklart inslag i formandet av konstnären och dennes konstnärskap. Även du min Jeanette sade på Kulturhusets författarscen i Stockholm 2009, att man inte kan utbilda sig till att bli författare eller poet, »antingen kan man skriva eller så kan man det inte«, svarade du på frågan om vad du tyckte om

författarskolor. Jag tog det med ro. Tänkte att du nog inte tagit del av någon skrivarutbildning och därför inte visste vad du talade om. Vad talar jag om när jag säger att jag älskar textsamtal, det som vi primärt ägnar oss åt på Litterär gestaltning och på andra skrivarutbildningar? Jag pratar om det jag inte visste att jag inte visste. Att jag vid varje textsamtal inte har en aning om vad jag kommer lära mig, utan att varje tillfälle öppnar upp nya rum för det oväntade. Precis som när jag låg och slötittade på TV och presenterades för ett för mig nytt författarskap med den skillnaden att jag på Valand mycket medvetet försätter mig i lärandesituationen, inte slött utan vaket. Poeten Fredrik Nyberg som är lärare på Litterär gestaltning beskriver, inspirerad av poeten och före detta professorn vid Litterär gestaltning Marie Silkeberg, textsamtal som en »performativ metod« vilken alltid emanerar ur en litterär text. En »händelse« som på förhand inte går att planera. Trots eller kanske tack vare textsamtalets rigida och likartade struktur har varje textsamtal sitt eget oförutsägbara innehåll, som styrs dels av textens natur, dels av olika läsningar som konfronteras mot varandra. Författaren Khashayar Naderehvandi, även han lärare på Litterär gestaltning talar om textsamtal i plural. Han menar att ett enskilt textsamtal inte nödvändigtvis förändrar så mycket men att det under de ackumulerande samtalen som löper under kursens gång uppstår ett längre samtal om litteratur och skrivande. Han menar att den samlade lärdomen kan ha stor inverkan på »den enskilde skribentens blick på världen« och förmåga att särskåda texter och det egna skrivandets villkor. Naderehvandi tar även upp den förundran jag ofta känner i textsamtal, han beskriver den som en förvåning över

52 Ann-Marie Tung Hermelin Oh, Jeanette! eller Vad jag pratar om när jag pratar om textsamtal

språkets potential att formulera erfarenheter som man tidigare inte visste att man hade eller har haft möjlighet att formulera. Erfarenheter som genom språkets kapacitet »blir till först i skrivandet«. I ett regnigt Skottland köpte jag Written on the Body i en bokhandel i Edinburgh. Genast på tåget hem började jag läsa romanen. Snart satt jag i Louise kök och smakade hennes soppa, sökande efter förnimmelsen av hennes hud i varje droppe buljong. Oh, Jeanette! Why is the measure of love loss? Konkret går textsamtal till så här: Vanligen består textsamtalsgruppen av sex studenter, inklusive textförfattaren själv, samt läraren. Alla har i förväg läst den aktuella texten och vid en så kallad runda presenterar var och en sin läsning: tankar, synpunkter och observationer. Författaren lyssnar och blandar sig inte i samtalet förrän alla sagt sitt och en öppen diskussion tar vid. Men även då är textförfattarens roll främst att ta in de andras läsningar. Jag frågar författaren Erik Grundström, skrivarlärare på Folkuniversitetet om syftet med textsamtal och han svarar: »Poängen är att få fler läsare och ta del av olika läsarter, för att sedan plocka upp de synpunkter som är relevanta för en själv som författare. De olika läsningarna tvingar skribenten att göra val.« Det är fjorton år sedan författaren Maj-Britt Wiggh presenterade mig som en blivande Edith Södergran för Erik. Ännu har jag inte lyckats leva upp till förväntningen men Erik blev min lärare på Skrivarakademin och var med vid tillkomsten av min debutroman. Mötet med honom är därför lite som att träffa barnmorskan som assisterat vid en litterär förlossning. Jag och Erik råkar vara grannar och sitter nu på ett kafé i närheten av där vi bor, för att på min begäran tala

om textsamtalet som metod. Vid ett tillfälle i min skrivarbanas begynnelse gjorde Erik mig uppmärksam på ett slarvigt ställe i en av mina texter. Han sa: »Här är det likadan meningsbyggnad flera gånger i rad. Du brukar ju vara så bra på att variera grammatiken«. Uppriktigt sagt tror jag inte alls att jag var särskilt skicklig på att variera meningsbyggnaden i min prosa, men efter Eriks påpekande blev jag det, eftersom jag nu genom hans försorg, fått syn på denna språkliga möjlighet. Som i filmen Matrix där oraklet säger till Neo, inte det som är sant om honom, utan det han behöver höra för att genomföra sitt uppdrag. Jag frågar Erik om det var en pedagogisk strategi, att ge mig beröm i stället för kritik. »Nej«, svarar han, »men man bygger ett författarskap på det man är bra på, inte på det man är dålig på. Därför är det viktigt att lyfta fram och göra författaren uppmärksam på det som fungerar.« Den där gången då Jeanette Winterson talade på kulturhuset 2009 gick jag fram till henne efteråt med mitt sönderlästa exemplar av Written on the Body för att få en författardedikation. »I have read the novel a hundred times«, sade jag. »Read it again!« sade hon. Och det är det allting handlar om, även textsamtal, att läsa och att läsa om. Nu är jag på Kulturhuset igen, sex år senare, denna gång med författaren Ida Linde, som är lärare på Biskops Arnös författarutbildning. »Textsamtalet handlar om att lära sig läsa«, säger hon. »Det gör man främst i andras textsamtal, inte i sitt eget. Det tar tid att lära sig se textens potentialer och möjligheter men stor skillnad märks på elevernas läsningar redan under andra året, i jämfört med det första. Och med tiden lär man sig att läsa även sina egna texter med den kunniga blicken. I textsamtal vill man gärna ha så många infallsvinklar som möjligt, vilket kräver både noggrannhet

54 Ann-Marie Tung Hermelin Oh, Jeanette! eller Vad jag pratar om när jag pratar om textsamtal

och uppriktighet av läsarna. Att få motstridiga kommentarer kan förstås vara svårt men i slutänden är det alltid författaren själv som måste ta besluten. Man måste skriva sina egna böcker. Ingen kommer att lösa problemen åt en eller tala om för en hur man ska skriva. Och svaren kommer inte på textsamtalen. Där presenterar omsorgsfulla läsare i stället möjliga läsningar och ställer relevanta frågor till texten. » Jag ligger alltså inte längre och slöar i en blommig soffa utan för här i texten två samtal samtidigt med två olika personer, vid skilda tillfällen. Men Idas och Eriks utsagor om textsamtal kompletterar varandra och vävs härmed samman. Exempelvis tar båda upp faran med konsensus och att gå i polemik i textsamtal. Erik »Det är viktigt att motverka strävan mot konsensustänkande genom att tolka, lyfta fram och tydliggör de olika perspektiven. Som lärare försöker jag uppmuntra olika uppfattningar och går inte i polemik. Tanken är att var och en ska göra sin egen läsning och inte bygga den på att polemisera mot någon annans. Om det sker säger jag till gruppen att nu går vi vidare. För att sedan säga till författaren: ’Här finns flera möjliga läsningar – fundera på dem. Fundera på vad du vill ta till dig’.« Ida »Man gör författaren en otjänst om man börjar försvara texten för att man har en annan uppfattning och tycker sig ha förstått den. Texten är inte under attack. Författaren har frivilligt lämnat in sin text. Däremot är det viktigt att uttrycka varför man har gjort en viss läsning, förklara hur och vad som fungerar i texten. Handledarens roll är ibland att inta olika positioner för att vidga textsamtalet. Om alla säger att en text är fantastisk ger det inte författaren någonting om hen inte får reda på hur och varför.«

Nu kommer jag att tänka på en skillnad mellan textsamtal på Litterär gestaltning och i Eriks undervisning. På Litterär gestaltning avlutar alltid läraren rundan medan Erik alltid brukar inleda textsamtal. »Varför?« frågar jag honom. »Jag har varit med om att ett första inlägg varit så problematiskt att hela diskussionen hamnar på sned, därför börjar jag med att lägga en grund för möjliga läsningar. Visa: så här kan man läsa texten.« »Men«, undrar jag, »finns det inte en risk att studenterna tolkar lärarens läsning som den »korrekta läsningen?« »Självklart finns det de studenter som är auktoritetsstyrda och bara lyssnar på vad läraren säger, men för dem spelar det ingen roll om läraren börjar eller avslutar rundan.« Både Jeanette Winterson och jag har gått på Oxford där vi, utan tvivel men av olika skäl, båda var främmande fåglar. Hon är norrifrån, från arbetarklassen och lesbisk. Hon har inte gjort sig känd för att vara ödmjuk och subtil. Själv var jag lite för mycket i största allmänhet. Men det handlar förstås om vilka rum vi har tillgång till och under vilka premisser vi har tillträde till dem. Olikheterna tar vi med oss in i textsamtalsrummet och Ida säger: »Massor av annat pågår där, privilegier och erfarenheter spelas ut. När jag gick på Litterär gestaltning var det avgörande för mig att vara i ett rum där de andra tog min text på allvar. Det var första gången jag var i en litterär miljö där mitt intellektuella tänkande fungerade. Och det är förstås olika hur man hanterar att till exempel vara i ett rum där man inte själv har läst hälften av vad de andra har läst. Någon kan uppfatta det som att befinna sig i ett ymnighetshorn, någon annan får mindervärdeskomplex. Om man gjort en klassresa kan man bära på en känsla av att inte höra till och uppleva sorg över att ingå ett rum som man samtidigt föraktar.«

56 Ann-Marie Tung Hermelin Oh, Jeanette! eller Vad jag pratar om när jag pratar om textsamtal

2012 återvänder Jeanette Winterson till Kulturhuset i Stockholm för att tala om sin roman Varför vara lycklig när du kan vara normal? Det visar sig att hon nyligen blivit utnämnd till professor i kreativt skrivande vid Centre for New Writing på Universitetet i Manchester. Så kan det gå. Hon har ändrat sig och är nu av åsikten att skrivande går att lära ut och att det går att lära sig att skriva. Oh, Jeanette! Jag visste det, att även du skulle komma till insikt. Här ska du få några kloka tips från Ida och Erik som varit länge i branschen, nedskrivna av yours truly. Det kan ju inte skada att du som är nymornad skrivarlärare tar del av deras samlade erfarenheter av textsamtal. Är du redo? Erik Vad man kan tänka på i ett textsamtal. »Fokusera alltid på texten. Ta fasta på det konkreta. Fastna inte i vad som är korrekta läsningar. Fråga dig vad du tar med dig när du läser den här texten. Vad känner du? Stapla inte kritik, ofta finns det ett övergripande problem, identifiera det i stället. Om en text ter sig obegriplig, fråga dig på vilket sätt den är obegriplig. Vilken läsning kräver den av dig? Motivera alltid dina synpunkter och värderingar.« Ida Hur ta sig an ofärdig text. »Paradoxen med textsamtal är att vi å ena sidan måste läsa texten som färdig för att inte spekulera om den text som inte finns, å andra sidan måste vi vara medvetna om att det är en ofärdig text, att den är i rörelse. Se dess potential. Textsamtalet måste därför vara ett ställe där man får lämna in oklara texter som ser vidriga ut, utan att de avfärdas. Ibland glömmer elever det. Risken med alltför välvilliga läsningar är att de invaggar författaren i en fantasi om allt texten skulle kunna vara, i stället för att synliggöra vad som faktiskt

ligger för handen. Textens pratbarhet motsvarar tyvärr inte nödvändigtvis dess kvalitet. Inför en riktigt bra text kan det paradoxalt nog inträda en stumhet.« Erik Om lärarens ansvar. »Sätt nivån på samtalet. Skapa ett bra och tillåtande samtalsklimat, en positiv energi. Var på spänn. Kräv alltid motiveringar. Var vaksam på signaler. Etablera regler. Se till att studenterna respekterar varandras texter. Vissa konflikter kan vara bra men läraren måste också sätta gränser.« Jeanushka, du säger en annan sak också på författarsamtalet 2012, att den där meningen: Why is the measure of love loss? inte behöver vara sann. Du förstår när jag träffade den stora kärleken gav jag honom genast Written on the Body. Han läste romanen med stor behållning. Inom ett år drabbades han likt Louise i boken av cancer. Skrivandet som botemedel mot förlust. Texten som surrogat för den älskade kroppen. Jag genomborras av skrivandets sorgepil och frågar mig: Why is the measure of love loss? Du säger att det tog dig femtio år att inse att det finns kärlek som lika tillförlitligt som solen stiger upp varje dag. Oh, Jeanette! Jag hoppas att du har rätt. Tillsvidare finner jag tröst i skrivandet och språket. Försöker hitta berättarplatsen eller »den punkt där det lyser och gör ont«, som författaren Sara Stridsberg säger. Och funderar, med Eriks ord, på hur man får läsaren att gå med på den? Hitta dit? Att känna att det är värt det? Alla amatörer skriver likartat, menar Erik. Att lära sig att skriva handlar om att plocka fram sin originalitet. Bli egensinnig. För det är ju, som Ida påpekar, ingen poäng med att skriva texter som redan finns i världen. Och textsamtalet kan som Fredrik

58 Ann-Marie Tung Hermelin Oh, Jeanette! eller Vad jag pratar om när jag pratar om textsamtal

uttrycker det vara en process där man upptäcker sin egen poetik och får möjlighet att utveckla den. Våra likartade biografier expanderar varken litteraturen eller världen hävdar Khashayar, men i skrivandet tittar det särpräglade fram. Det längre ackumulerade textsamtalet med sin utgångspunkt i litteraturen tar även in omvärlden. Därmed blir skrivandet del av samtalet om livets villkor och världens beskaffenhet. Jag ser redan fram emot nästa textsamtal.

Akademin Valand Utbildning 2015 Översikt och ansökningstider för Akademin Valand: Konstnärlig gestaltning inom film, fotografi, fri konst och litteratur vid Göteborgs universitet.

Bild från Dialogues with/within the archive av Johan Andrén

Ansökningsdatum och mer information För information om våra program, kurser och ansökningsperioder för 2016, besök akademinvaland.gu.se/utbildning

Program på grundnivå Kandidatprogram i fri konst

180 hp

Kandidatprogram i fotografi

180 hp

Kandidatprogram i filmisk gestaltning

180 hp

Program på avancerad nivå Masterprogram i fri konst

120 hp

Masterprogram i fotografi

120 hp

Masterprogram i litterär gestaltning

120 hp

Magisterprogram i film – Curator

60 hp

Magisterprogram i film – Filmiska processer

60 hp

Magisterprogram i film – Offentlighet och entreprenörskap (start HT14)

60 hp

Magisterprogram i litterär översättning

60 hp

62 Utbildning

Fristående kurser Våren 2015 Att lära barn filma

15 hp

Censur och kontrovers: konst, media och offentligheten

15 hp

Efter biopolitiken: begär, makt och

15 hp

den icke-antropocentriska vändningen i samtida konst Examensarbete

30 hp

Fotografi, gestaltning och den kreativa processen

15 hp

Fotografi, gestaltning och den kreativa processen II

15 hp

Grafik 2

15 hp

Introduction to Art and Philosophy

15 hp

Litterär översättning av engelskspråkig litteratur

30 hp

Litterär översättning från tyska med inriktning mot poesi

30 hp

Nyskrivet – Att samtala om sin egen text och andras

15 hp

Romanen i världen

15 hp

Självständigt projektarbete

30 hp

Sommar 2015 Fotografi, gestaltning och den kreativa processen

15 hp

Individuellt projektarbete 2 – det dolda i historien

15 hp

Konst och Mat – Material och process

15 hp

Konst och spelkultur

15 hp

Konstnärliga undersökningar

15 hp

Höst 2015 Andras verk – att tillsammans läsa samtidslitteratur

15 hp

Filmisk gestaltning III

30 hp

Filmregi (Nyinrättad)

7,5 hp

Fotografi, gestaltning och den kreativa processen

15 hp

Fotografi, gestaltning och den kreativa processen II

15 hp

Fotografiskt gummitryck

15 hp

Grafik 2

15 hp

Introduction to Art and Philosophy

15 hp

Kameran som verktyg

15 hp

Konst, lek och spel

15 hp

Konstnärligt skrivande – Angered

60 hp

Kritisk pedagogik och projektledning på akademin

15 hp

Praktiskt filmarbete I – förproduktion

7,5 hp

Praktiskt filmarbete II – inspelning

7,5 hp

Praktiskt filmarbete III – efterproduktion 1(2)

3 hp

Självständigt projektarbete

30 hp

Tiden är elden i vilken vi brinner

7,5 hp

64 Utbildning

Bild frĂĽn Dialogues with/within the archive av Johan AndrĂŠn

66 Johan Andrén Dialogues with/within the archive

Dialogues Akademin Valand, 2015 Redaktion Maximilien Van Aertryck, Kjell Caminha, Andreas Engman, Sara Jordenö, Balsam Karam och Niklas Persson. Design Niklas Persson Omslag Baserat på fotografier av Johan Andrén och anagramchiffer av Niklas Persson. Tryck Elanders Utgivare Göteborgs Universitet Akademin Valand Vasagatan 50 405 30 Göteborg Ansvarig utgivare Mick Wilson ISBN 978-91-982564-2-0 Tack till Redaktionen vill tacka alla på Akademin Valand som skickat in bidrag till årsboken, som gett feedback på dess koncept, och som på en myriad av andra sätt gett stöd till dess färdigställande. Copyright Ingen del av denna publikation får reproduceras i någon form utan uttryckligt medgivande från utgivaren. Tryckt i en upplaga av 1500. For more information and English version visit www.akademinvaland.gu.se/publikationer © 2015 Akademin Valand, Göteborgs Universitet. Allt material tillhör respektive upphovsman.

DO US AGILE 1

AGE IS LOUD 3

GO EL SAUDI 6

I OGLED USA 2

USA GO IDLE 7

I DUG ALOES 2

IS EGO DUAL 2