Niklas spontansprang Ultravasan 90

Niklas Lindman tas emot som sista man i Ultravasan 90. Bredvid honom springer Ida Nilsson och Elov Olsson, segrare i Ultravasan 90, samt kransmasen Linus Rapp och kranskullan Hanna Eriksson.

Text: Sandra Lundqvist, Foto: Vasaloppet

I ett lopp finns det en löpare som korsar mållinjen först. Men det finns många vinnare. Möt Niklas Lindman från Filipstad som hejades fram som siste man i Ultravasan 90. En hjälte som var ute drygt 15 timmar i regnet i fäders spår. Och som hade bestämt sig för att delta dagen innan.

Vad fick dig att spontanspringa 90 km?

– På onsdagen samma vecka som Ultravasan får jag se en delning på Facebook om att över hundra personer kommer ge sig på Vasaloppstrippeln i år. Direkt går jag in på Vasaloppets hemsida för att se vad detta är och ser ju då att det gäller att genomföra skidloppet, Cykelvasan samt Ultravasan. Löpning 9 mil! Konstigt nog så börjar jag direkt tänka: ”Vad häftigt det vore att ha gjort den trippeln”, trots få turer med löpning i år. Jag har ju hållit på med löpning och då gärna halvmarathon, men det är flera år sedan. Så är det möjligt att nu, om några dagar göra 90 km terränglöpning på gamla meriter? Jag börjar tänka på hur jag ska göra. Gå i alla brantare backar är självklart. Sen vet jag att jag tidigare var grym på att rulla på i nerförsbackarna och direkt tänker jag att där kan jag vila. Kunde jag lära mig åka skidor på två veckor och åka Vasaloppet i vintras så måste ju även det här gå.Jag har ju faktiskt varit hyfsat bra på löpning. På 21 km och för flera år sedan, men ändå. Man måste tro på sin styrka.

Tvivlade du på dig själv?

– Ju fler jag pratade med desto mer började jag tvivla på mig själv, för de flesta sa väl ungefär: ”Nog för att du är den envisaste som finns på jordklotet, men det finns ändå gränser för vad som är fysiskt möjligt!” Samtidigt började jag reta migpå de där åsikterna. Varför ska något vara omöjligt? Så klockan åtta påfredag kväll säger jag till min sambo Frida:” Vi åker till Sälen. Jagspringer den där skiten för det måste väl gå.” Att jag säger skiten ärnog för att jag sett sådana här distanser med löpning som ren idioti pånågot vis.
Det har jag omvärderat efter Ultravasan.

Jag tror nästan det är bättre att komma sist på ultran än att komma först. Alla fantastiska människor, funktionärer, deltagare, vinnare, publik och till och med några vänner fanns där. Och min Frida så klart. De hade väntat på mig, i 15 timmar, 20 minuter och 29 sekunder. Ja, ni förstår nog att känslorna var många och stora.

Hur mycket har du löptränat?

– Det törs jag knappt svara på. Det jag sprungit under 2017 är 1–2 pass på 10 km och en handfull pass på 5 km. That’s it.

Jag tror nästan det är bättre att komma sist på ultran än att komma först. Alla fantastiska människor, funktionärer, deltagare, vinnare, publik och till och med några vänner fanns där. Och min Frida så klart. De hade väntat på mig, i 15 timmar, 20 minuter och 29 sekunder. Ja, ni förstår nog att känslorna var många och stora.

Hur har du tränat i övrigt?

– Mitt privatliv har minst sagt varit lite snurrigt med ny sambo, bonusbarn, barn, egen företagare som gymägare i Filipstad samt yrkeslärare på heltid. Så träningen blir ju inte längre som man önskar. Men jag har nog fått till 3-4 styrkepass i veckan på gymmet där jag gärna kör en hel del basövningar då jag förr tävlat i athletic fitness som kräver styrka och uthållighet. Jag kör gärna roddmaskinen som avslut på passen för att jobba upp kondisen.

Fick du några svackor under loppet? – Det kan jag lova, det började redan efter 2 mil och framför allt vid 3 mil. Då började hjärnan leka med mig. Jag vet att jag tänkte att nu har jag sprungit ett Lidingölopp och det är det längsta jag gjort någonsin. Det var lite knäckande att då veta att du har drygt ett maraton kvar. Samtidigt ville jag visa för tvivlarna att det skulle gå. Man ger inte upp saker man tror på. Väl i Evertsberg fyllde jag på med två tallrikar pasta och jäklar vad gott det var. Jag sa till Frida, som var med vid varje kontroll, att det går inte mer. Jag känner inte mina fötter längre, det känns som jag springer på benpiporna. Då tittar hon på mig och säger att jag ska ta mig till nästa kontroll och se hur det känns då. Så fick det bli. De 14 km var nog de mest känslosammaste jag haft under träning och tävling i hela mitt liv. Jag grät för smärtan var för stor, jag kände mig totalt värdelös. Ska det här bli första gången jag inte genomför ett lopp? Trippeln kommer inte bli av. Men på något vis lyckades jag bestämma mig för att ta mig till Oxberg. Därifrån kunde jag bara inte ge mig. Det fanns inte. Jag skulle klara det. Och ett Lidingölopp har jag ju klarat förr.

Berätta om känslan vid målgången?

– Jag tror nästan det är bättre att komma sist på ultran än att komma först. Alla fantastiska människor, funktionärer, deltagare, vinnare, publik och till och med några vänner fanns där. Och min Frida så klart. De hade väntat på mig, i 15 timmar, 20 minuter och 29 sekunder. Ja, ni förstår nog att känslorna var många och stora så just då hade jag kunnat ta ett lopp till. Att se funktionärer göra vågen i Moraparken. Det är något du aldrig glömmer. Eller killgänget vid den där träbron som hejade så hela campingen kändes som en fotbollsarena. Ja det var så många med så mycket hjärta som gav mig en sådan värme.

Blir det fler starter framöver?

– Jag sa faktiskt så här på måndagen: ”Nu har jag en trippel, men tänk vad fränt med fem.”