Ultrakul tillsammans

Ultrakul tillsammans

Text: Minna Tunberger, Foto: Luca Mara

De är kompisgänget från Stockholm som åkte till Sälen i augusti och sprang Ultravasan. De har alla olika ambitioner med sin löpning, men det som förenar dem är glädjen att springa och att de har så roligt ihop. Vi följde Sara, Erika, Minna och Johanna medan de peppade varandra före loppet – och när de genomförde den svettiga men givande Vasaloppssträckan. Häng med!

Det är i mitten av augusti och grönskan är som grönast och solen värmer skönt. Det är tre dagar kvar tills Ultravasan går av stapeln, när vi träffar kompisgänget från Sundbyberg och Mariehäll utanför Stockholm. Erika Anthony, Minna Lundberg, Sara Markusson och Johanna Svalstedt har som gemensamt mål att klara Ultravasan på lördag. Johanna ska springa den längre distansen –90 kilometer – och Sara och Minna tänker ge sig på 45-kilometersloppet. Erika, som är skadad, kommer att agera följeslagare: langa dricka och energibarer och stå med torra kläder och skor i beredskap. Tjejerna har mycket att prata om, alltifrån klädval till hur nervösa de är. Att väcka deras intresse är därför inte det lättaste.

– Ni får gärna titta hit allihop samtidigt, säger fotograf-Luca. Till slut fångar han deras uppmärksamhet och surret mellan dem avtar, de springer mot hans riktning medan kameran smattrar.

Någon timme senare, när Luca är nöjd med bilderna slår vi oss ner framför en dukad buffé av baguetter, skinka, ost och avokado som Minna har införskaffat. Förra året sprang de Vasakvartetten tillsammans, alltså drygt två mil var. Minna blev meddragen av sin lärarkollega Sara, som sprungit med Erika och Johanna tidigare.

– Själv hade jag bara sprungit Midnattsloppet. När jag sedan klarade Vasakvartetten kände jag mig så kapabel, säger Minna. Johanna, som kom tvåa på Stockholm Ecotrail i våras och är en rutinerad löpare, säger att det som driver henne är att testa hur mycket hon klarar.

– Jag älskar utmaningar och att dessutom få dela dem med de här tjejerna är fantastiskt. Hon ligger på en mer avancerad nivå än sina tre vänner, som mer kallar sig ”glada amatörer”, men det, säger hon, är inget hinder. Samvaron med dem ger så mycket tillbaka, och de har alla individuella målsättningar. Det bästa med det här gänget, menar Minna, är att de inte pressar varandra. Alla får träna och utmana sig själva på sina egna nivåer och alla är uppmuntrande mot varandra.

– I våras sprang vi Stockholm 10tillsammans och fast du, Johanna, alltid håller ett helt överlägset kilometertempo, så peppade du mig när jag sprang i mål och bara”Åååh vad du är bra!” säger Minna.

Ultravasan 45/90

Ultravasan 90 löper mellan Sälen och Mora, den klassiska Vasaloppssträckan. Banan bjuder på såväl tekniska skogspartier som preparerade spår och grusvägar. Ultravasan 45 löper mellan Oxberg och Mora och går precis som 90-sträckan över tekniska skogspartier och preparerade spår och grusvägar.

Tjejerna tränar sällan tillsammans,däremot har de skapat en grupp på messenger, där de skriver till varandra.

– Men vi pratar inte om hur träningen går eller om prestation. Messengergruppen är till för peppning och glada tillrop, säger Sara.

– När man läser vår tråd undrar man nog vilka vi är. Det är den ena knäppa grejen efter den andra,säger Erika och skrattar.

Huvudsaken är alltså att de har roligt tillsammans. Men frågan är hur roligt de kommer att ha under själva loppet, när kroppen värker och tröttheten tilltar. Johanna, som ska springa 90 kilometer, har sprungit 50 kilometer som längst i sitt liv. Nu ska hon springa nästan dubbelt så långt. För några dagar sedan, när hon cyklade Cykelvasan 90, var det katastrofväder. Och hon är livrädd att det ska bli lika gyttjigt nu i helgen.

– Att cykla är väl en sak, men att springa 90 kilometer och inte kunna sätta ner fötterna utan att halka blir svårt. Men det är lite det som sporrar också, att jag inte vet hur det kommer att gå. Sara är lite rädd att hennes kropp inte ska hålla. Hon brottas med en hälseneinflammation och en höftsom är halvtrasig.

– Jag vet att jag kommer att ha ont, men jag är lite rädd för HUR ont. Det längsta jag har sprungit är Lidingöloppet, 30 kilometer, nu är det 15 kilometer till! Och mitt längsta långpass i sommar var 15 kilometer. Egentligen hade jag velat ha fler kilometer i benen. Samtalsämnena avlöser varandra, och rätt som det är reser sig Johanna sig från bordet och plockar fram en väska. Hon hivar upp fyra smidiga löparjackor som tål väta och vind och delar ut till var och en.

– Om det regnar på lördag måste vi vara förberedda, säger hon.

– De här måste ni ha också ha, för att få ut max, säger hon strax efter och räcker vännerna varsin flaska med rödbetsjuice.

– Haha, du är så snäll som tar hand om oss, säger Minna.

Det har nu gått ett par dagar sen vi sist träffade gänget. Det är fredag strax efter lunch – dagen före Ultravasan. De fyra vännerna har packat ihop sig i Johannas bil. Erika, som följer med som stöd, sitter vid ratten. Hon har både skidat och sprungit sträckan tidigare och har bra koll på var hon ska befinna sig längs bansträckningen för att kunna möta upp. Minna har aldrig sprungit 45 kilometer tidigare, hon har inte ens varit nära. Medan hon sitter i bilen funderar hon på om hon kommeratt klara det.

– Jag vet att det inte är världens grej att springa ett drygt maraton – det är galet många som klarar det – men för mig är det här verkligen en utmaning, säger hon.

– Du kommer att fixa det galant,säger Erika och får medhåll av Johanna och Sara. När de kommer fram till Sälen ösregnar det. De hämtar ut sina nummerlappar vid starten. En stor neonskylt visar ”1 dag kvar” och de känner med ens fjärilar i magen. Med nummerlapparna i handen åker de sedan vidare till den gård där de ska sova i natt. Gården ägs av ett par vid namn Inga och Tommy och ligger inbäddad i granskog, med Dalälven framforsande i periferin. De är proffs på att logera såväl tävlande under Vasaloppets sommarvecka som vintervecka. Tjejerna möts av tända ljus och nybakade blåbärsbullar i sitt rum.

– Titta, här finns färdig bredda mackor också, säger Erika, när hon öppnar kylen.

När klockan slagit 3 på natten vaknar Johanna till med ett ryck. Hon har ställt klockan på 3.35, men är redan klarvaken. Hon har kollat klockan minst en gång i timmen, spänd som hon är. Vid fyratiden smyger hon över till frukostserveringen. Värdparet har gjort en frukost, som består av yoghurt, gröt, kokta ägg och smörgåsar. Johanna äter och äter, och dricker två koppar kaffe, hon inser att hon behöver ha energi att ta av.

– Hej, är det här du är? Vad pigg du ser ut, säger Erika, som nu har vaknat för att köra Johanna till starten.

Jag fixade det. Jag testade mina gränser och kroppen klarade det. Vilken fantastisk känsla.”

Det är totalt 1 200 löpare som står samlade i startfållan i Sälen för att springa Ultravasan 90.Johanna har tagit på sig ett par trailskor, som hon ska ha fram till Evertsberg där hennes vanliga löparskor väntar för att bära henne den sista sträckan in i mål. Trailskorna kommer att vara braden första delen av loppet, där marken brukar vara mer lerig. Starten går klockan 5 till tonerna av stråkar och dragspel. Regnet lyser tack och lov med sin frånvaro och det är varken soligt ellermolnigt. Hon vågar inte springa på för hårt i uppförsbacken, tar det ganska lugnt. Inte mycket märks av gårdagens regn förrän hon kommer ut på myrarna. Vid några tillfällen slinter hon på spångarna och trampar igenom vattnet. Johanna tackar sina trailskor, som inte släpper igenom en droppe. 05.17 vaknar Minna till. Hon seratt Johannas och Erikas sängar är tomma. Tänker att det känns galet att Johanna redan har påbörjat sina 90 kilometer. Minna försöker somna om, men tankarna inför loppet är för många. Klockan 06.30 ringer Saras telefon för väckning och tillsammans går de mot frukosten. Klockan 09.00 i Oxberg går sedan starten för Ultravasan 45. Minna har gåshud på armarna, så kyligt är det. Klungan är tät och eftersom Minna och Sara vill springa ihop blir det lite klurigt att hitta en lagom placering i gruppen. Sara har mycket energi, upplever att det går lite väl långsamt. Men de har bestämt sig för att starta lugnt. Minna tycker att de har en skön lunk. De håller ett tempo som gör att kroppen känns pigg hela vägen till den klassiska Vasaloppskontrollen Hökberg. Där möter de Erika.

– Åh vad härligt att se er, utbrister hon och ger dem lite blåbärssoppa.

Samtidigt, längre bak i spåret, springer Johanna på. Hon fokuserar på att njuta av de pittoreska grå fäbodarna och älskar doften av gran och tall. Hon pratar med dem runtomkring, tycker att det får tiden att gå snabbare. Och helt plötsligt är hon i Evertsberg. ”Äntligen får jag ta av mig trailskorna”, tänker hon. Efter att ha stuckit hål på ett par blåsor drar hon på sig sina favoritskor och hon får en nytändning. 50 kilometer in i loppet möter Erika upp Johanna första gången.

– Eriiiika! nästan tjuter Johanna.Erika ser att Johanna har ont, men säger ingenting, vill inte väcka den björn som sover.

– Du är bäst, du äger det här loppet, peppar hon i stället och ger Johanna buljong som hon hämtat här vid matkontrollen. 25 kilometer efter Oxberg ser Johanna två bekanta konturer längre fram i spåret.

– Haaaallå! ropar Johanna, och Sara och Minna skiner upp och vänder sig om när de hör den välkända rösten.

– Men hur snabbt springer du egentligen, säger Sara och skrattar högt när hon ser Johanna älga fram.

– Här, tryck i er de här, säger Johanna och ger Minna och Sara varsin gel innan hon lägger i en växel och drar ifrån dem.

– Vilken energi man får av att se henne så här pigg efter 7 mil, säger Sara till Minna. Men de sista 19 kilometerna blir allt annat än lätta för Johanna. De backar som kommer efter Hökberg och som hon har älskat när hon har åkt den här sträckan på skidor, blir nu en riktig utmaning att springa nedför. Låren börjar ömma och det hugger i ena knät. Men Johanna intalar sig själv att hon är så nära nu och visualiserar målrakan framför sig.

När det är 17 kilometer kvar för Minna och Sara börjar bådas höfter och knän att bli så stela attde inte längre kan hålla ihop. Sara känner att hon behöver hitta sitt eget tempo om det ska gå vägen, och drar ifrån. Hon räknar ned, kilometer för kilometer, föreställer sig återstoden av loppet som om det vore i bitar. Vätskekontrollerna duggar tätt och hon dricker på varje. Tacksam för all ny energi hon kan få. Hon tycker att det är en sådan befrielse när skyltarna som visar hur långt det är kvar går ner mot ensiffrigt. När hon passerar 6-kilometersskylten känner hon att konditionen kommer att räcka hela vägen fram. Samtidigt som kroppen värker – värst är det med fötterna och tårna som bränner. Hon tänker på belöningensom väntar om hon klarar loppet: ett par nya löparskor. Johannas sista kilometer är tunga men att se alla som står längs banan och hejar ger henne kraft. När hon till slut, efter sista kröken, skymtar målet får hon nästan en tår i ögat. Hon är så slut att hon inte hör ett ord av vad speakern säger när hon tar sig över mållinjen och kastar sig i Erikas famn.

– Du kom in som nionde dam! säger Erika.

– Jag fixade det! Jag testade mina gränser och kroppen klarade det. Vilken fantastisk känsla, säger Johanna.

Sara tänker att de sista 5 kilometerna måste vara de långsammaste i hennes liv. Men ju närmare mål hon kommer, desto fler människor samlas längs spåret och hejar på henne. Strax före mål står Erika och ropar "Heja Sara" med världens leende: Och när Sara passerar mållinjen springer hon rakt in i Johannas famn.

– Så jävla skönt att vara i mål! Hennes ben är stela och höfterna värker, men bäst av allt är att hälsenorna hållit. Hon har klarat sitt första ultralopp!

Minna tycker att miljön blir mer enformig framåt slutet, allt ser likadant ut: tallar, tallar, tallar. När hon tittar på klockan inser hon att hon kommer att gå i mål på drygt fem timmar, vilket är bättre än hon hoppats. Men hur mycket hon än vill öka de sista kilometerna så går det inte. Först de sista 200 meterna får hon mer energi. Framme i mål står tre vänner med öppna armar och hoppar av glädje när de ser henne. De kramas, skrattar och jublar.

– Det här är så speciellt! Det är så häftigt att vara trött i kroppen på ett nytt sätt. Och att vara så stolt över sig själv och resten av gänget, säger Minna efteråt, när de sitter i bilen på vägen hem. De har duschat och ätit mängder med mat och halvligger medan Erika kör dem hem mot Stockholm. Kropparna är stela och de är mentalt utmattade.

– Men visst kör vi nästa år igen? frågar – eller snarare uppmanar – Johanna.

– Ja, men inte en meter längre än 45 kilometer, säger Minna.

– Haha, det få vi allt se, säger Johanna. Sara ler lurigt. Hon har ett personbästa att slå.

Lite kortare ...

Du som vill springa kortare sträcka men ändå uppleva stämningen och terrängen, prova: ● Trailvasan 30 – 30 kilometermellan Oxberg och Mora. Nytt lopp som lanseras 2020. ● Vasastafetten – 10 löpare delarpå 90 kilometer. ● Vasakvartetten – 4 löparespringer en fjärdedel var av 90 kilometer.

Fakta

● Minna Lundberg Ålder: 43 år Bor: Mariehäll Yrke: Lärare Familj: Två barn på 9 och 12 år. Sprang under Vasaloppets sommarvecka: Ultravasan 45.

● Erika Anthony Ålder: 40 år Bor: Sundbyberg Yrke: Utredare på statlig myndighet. Familj: Man och två barn på 8 och 11 år. Gjorde under Vasaloppets sommarvecka: coachade sina vänner genom Ultravasan.

● Sara Markusson Ålder: 39 år Bor: Sundbyberg Yrke: Lärare Familj: Man och två barn på 11 och 13 år. Sprang under Vasaloppets sommarvecka: Ultravasan 45.

● Johanna Svalstedt Ålder: 41 år Bor: Sundbyberg Yrke: Produktchef inom läkemedelsindustrin. Familj: Man och två barn på 8 och 10 år. Sprang under Vasaloppets sommarvecka: Ultravasan 90.