Spaning teater 24 25 by Västmanlands läns museum

24 -25/2015

TEMA TEATER VÃ¤rde 75:-

TIDSKRIFTEN SPANING

Vi hjälper dig att spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

INNEHÅLL

3 > Det viktigaste just nu

Ledaren. Av Carl-Magnus Gagge

> Spegeln

4 Teater före 1915. Av Kersti Bergold 8 Thalias tempel i Västerås. Av Dan Linder 12 Uppdrag; Teater. Av Yvonne Busk 14 34 år på teatern. Av Dan Linder 20 Det var år 1933 Av Maria Gage och Kerstin Engström 24 Amatör-amare-att älska. Av Kersti Bergold 28 Ingegerd Aschan och Läroverksteatern. Ur Arosiensis 2006 30 Teater i Folkets park 34 Folkparksteatern på Vallby. Av Krister Ström 36 Norbergsspelen. Av Lars-Erik Lärnemark 42 Vi går en annan väg. Av Gösta Sjöholm 4 4 Det goda livet. Av Jan Å Johansson 4 8 Läget. Liv och Hälsa Ung. Av Lena Karlström 50 Kärt barn har många namn. Av Ann Österberg 52 > Megafonen Makt och teater. Av Martin Hedén 56 > Spanaren Välkommen till mångkulturen Av Mikael Mogren 58 > Utflykten Teaterskatten Av Rita Södergård 60 > Från föreningarna En delad upplevelse är en rikare upplevelse.

Av Per Helge

Omslagsbilder Framsida: Foto: Ernst Blom, Arkivet VLM Baksida: Teatern på hembygdsgården i Västanfors. Foto: Sören Karlsson

TEMA TEATER

1 notiser 1 Aktuellt 2 Från maktens korridorer 2 Pris och beröm

3 Utställningar 4 Nya böcker 7 Redaktionsruta

D E T V I K T I G A S T E J US T N U

Teater och kulturarv TEATER ÄR EN DEL av vårt immateriella kulturarv. Det är något vi människor har med oss och som tidigare generationer har skapat. Teater som skapas idag handlar ofta om samtiden och den kommer att vara ett framtida kulturarv. Teatern är en väg in i frågorna om livet, ett sätt att förstå livet och få sammanhang. Likheterna mellan teatern och museet är stora. MED HISTORISKA OCH SAMTIDA perspektiv vill vi med detta temanummer av Spaning göra teaterlivet i Västmanland mer synligt. Inledningsvis kring de första spåren av teater, de första teaterhusen, amatörteaterns framväxt och utveckling samt hur riksteatern i början av 1930-talet etablerade sig i länet. Spelet om Norbergsstrejken, ett av de första arbetarspelen, fick efterföljare i tre pjäser av Bertolt Brecht, en person som också hade personliga kopplingar till Norberg.

PLATSENS LÅNGA HISTORIA har varit utgångspunkt för Teatermaskinens stora projekt ”Vi går en annan väg” i Riddarhyttan. Utifrån statistiskt material, som beskriver ungas hälsa och livsvillkor, har ny teater skapats av 4:e teatern och Teater Tropos, vilket är ett nytt sätt att sprida resultat från landstingets stora hälsoundersökning. Biskopen Mikael Mogren spanar slutligen över hur teater och kultur öppnar dörrar in mot livet och om kraften i mångkulturen som vi alla behöver för att förstå livet.

FOTO: LASSE FREDRIKSSON

TEATERHUSET I VÄSTERÅS fyllde 100 år 2015, men teater i olika former har spelats i Västmanland under många hundra år. Som konst har ju teater sitt ursprung i människans grundläggande behov att föra fram och gestalta berättelser och händelser. Detta kan ske genom improvisationer, i lekar eller riter och exempel finns från alla tider i de flesta kulturer.

KAJSA GIERTZ, chef för Västmanlands teater, ger oss sin vision om länsteaterns verksamhet. I en faktaruta lämnas information om teaterns alla yrkesgrupper. Med frågeställningen Vad är det goda livet? har 60 pensionärer intervjuats, berättelser som ska gestaltas i nya former av Osynliga teatern för en kommande turné i Västmanland. LIKSOM ANDRA KONSTUTTRYCK har olika tiders makt politik också använt och format teatern. Under rubriken ”Makt och teater” har Martin Hedén gjort en bred historisk översikt och också lämnat ett eget inlägg i debatten.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

SPEGELN

Teater före 1915 Av Kersti Bergold

En tidig höstmorgon 1390 ankrade flera båtar vid Svartåns mynning. Sjörövare hoppade i land och satte eld på klostret som låg där Stadshuset nu står för att fortsätta längs Svartån upp till Domkyrkan som snart stod i lågor. Det var de fruktade Vitalianerna som anföll. Ett ohyggligt skådespel som slutade med att inkräktarna lassade sina båtar fulla med stulet gods och försvann mot Rostock och Wismar. VAD HAR DET MED TEATER ATT GÖRA? Jo, faktiskt en hel del. Visserligen fanns inte det nuvarande Teaterhuset då, men däremot en av de pjäser som 1983 skulle spelas där, nämligen Euripides ”Trojanskorna” från 400-talet före Kristus. Även om själva teaterbyggnaden kan vara nog så betydelsefull, så är det innehållet, den teater som spelas, som är det allra viktigaste. Dessutom arbetade man redan när staden sattes i brand med gestaltning och publikkontakt utifrån de kristna urkunderna i Västerås domkyrka. ÅR 1802 FICK SKÅDESPELAREN Abraham de Broen med trupp tillstånd att uppföra spektakler på stadens höstmarknad. Två år senare öppnades den första kända teatern i Västerås av J.G. Nordström. Teatersalongen var i övervåningen till en lada där man torkade korn till öl. Byggnaden låg ungefär där Frälsningsarmén nu återfinns på Hantverkargatan invid Torggatan (Sigmatorget). Gatan kallades då för Operagränd, men på en stadsplan från 1902 har namnet ändrats till Teatergatan. UTIFRÅN TIDNINGSANNONSER listar Åke Åberg en del av teaterrepertoaren. Exempelvis Shakespeare (1833, 1834, 1843), Schiller (1829, 1834), Hugo (1834), Holberg (1833), Heiberg (1843, 1844), Gustav III (1828), Envallssons Kronofogdarne (1819), Lindegren (1827,1829), August Blanche (1844, 1846).

TILL DEN SISTNÄMNDES MEST KÄNDA DRAMER hör ”Ett resande teatersällskap”. Teaterdirektör Sjövall i pjäsen tecknades utifrån en skådespelare med samma namn som 1834 uppträdde i Langenbergska ladan i Västerås. Han reciterade då Esaias Tegners ”Axel eller Troheten i döden”, i en scenografi med ett nordiskt fjällandskap med gröna björkar och en slagbjörn på en snöig bergssluttning. Enligt flera källor blev framförandet ett fiasko och i ett tidningskåseri chikanerades till och med sufflören. Än mer irriterad blev publiken när teaterdirektören efter pausen meddelade att han inte hade någon skådespelare som kunde framföra kvällens andra utlovade pjäs om en skuldtyngd jude. Då intog snickaren och amatörskådespelaren Hjelm scenen och improviserade ett drama alltmedan han hotfullt svängde en knölpåk mot den tänkte motspelaren. Jublet visste inga gränser och kanske var det då som Sjövall utslungade den klassiska repliken ”Fan ska vara teaterdirektör!”. PSEUDONYMEN NEMO skriver i en betraktelse över skolungdomens nöjen på 1860 och 70-talet att högst upp på nöjesskalan stod höstmarknadernas regelbundet återkommande teaterföreställningar i teaterladan. De framfördes av resande teatersällskap ”hvilkas prestationer ingalunda förhöjdes därigenom att salongens och i synnerhet radens publik vid inträffade regnväder ofta måste med uppspända paraplyer skydda sig mot från det bristfälliga taket neddroppande vatten”.

SPEGELN

> Eric Hahrs utomhusteater i Västerås Folkets park uppförd 1928.

SKÅDESPELAREN C. H. ATTERLING berättar att scengolvet var så blött när det regnade att han halkade omkull i en vattenpuss under framförandet av ”Engelbrekt och hans dalkarlar” medan kapellmästaren inte kunde hitta sin stråke när han tappade den under pågående föreställning utan måste ”plåse klarinett i schtället”. Nästa dag kom dock en av teaterägarens spannmålsbärare upp med stråken. Han hade hittat den i en sädesbinge i rummet under orkestern, dit stråken fallit genom ett hål i golvet. ETT ÅTERKOMMANDE TRÄTOÄMNE i staden var att ingen teater fick spelas under läroverkselevernas terminer. Sven Drakenberg återger en artikel från VLT i september 1840 då antalet teaterföreställningar måste inskränkas eftersom marknaden senarelagts och därför kolliderade med skolterminen. Skribenten har svårt att inse varför några tusen personer ska berövas ”ett allmänt omtyckt nöje i samma stund några och trettio ynglingar infinna sig i staden för att emottaga underwisning”. I all synnerhet som eleverna tillåts dricka toddy på värdshus och kammare och ”har sitt spelparti” på kvällarna och annat som ”synes både sämre och kostsammare, än att en och annan gång” besöka offentliga skådespel. 1878, TVÅ ÅR EFTER att den gamla teatern stängts, öppnade G. E. Westermark en ny teater vid Östertull (nära ABB:s Mimerport). Nästa teateranhalt blev borgerliga Arbetar föreningens lokaler på Stora gatan 44. Där huserade teatern mellan 1886 och 1908. SJU ÅR SENARE flyttade teatern in i det nuvarande teaterhuset. Folkets park byggde emellertid ett teaterhus redan 1907. Det ersattes 1928 av en anläggning, som precis som det nuvarande teaterhuset, ritats av Erik Hahr. ERIK NORDIN från Föreningen för byggnadsminnesvård i Västmanland berättar att Hahrs utomhusteater sedan tio år förvaras i ett upplag på Johannisberg. 800 kvadratmeter trä som fyller tio långtradarsläp. Förhoppningen är att den forna teatern kan säljas till intressenter som vill och har resurser att åter montera upp den och använda den för sitt ursprungliga ändamål.

DE T FINNS MER KÄLLOR: Sven Drakenberg: Från Arosdjäknarnas stad, Arosiana VI, 1944 Torsten Jansson: Historien om en stad, 1997 Pseudonymen Nemo, Arosiana 2, 1913 Åke Åberg: Västerås mellan Kellgren och Onkel Adam, 1987

”Hahrs utomhusteater förvaras i ett upplag på Johannisberg. 800 kvadratmeter trä som fyller tio långtradarsläp” 7

SPEGELN

Thalias tempel i Västerås Av Dan Linder

REDAN ÅR 1804 startade handelsmannen J G Nordström teaterverksamhet i Västerås. Teatern inrymdes i ett före detta mälthus på Teatergatan, nuvarande Hantverkargatan. Säckarna med malt för ölbryggning hade då skuffats undan för gott. INLEDNINGSVIS FANNS INTE mycken guldglans kring Thalias tempel i Västerås. ”Langenbergska ladan” rymde 200 personer i ett lager förklätt till teatersalong. Särskilt högtidlig blev aldrig ladan. Vanvården var påtaglig, taket läckte, enligt en insändare i VLT den 23 september 1873. Publiken tog med sig regnkapporna in i salongen, vilket var säkrast. UNDER 1800-TALETS SENARE HÄLFT var lokalfrågan ett kapitel för sig, ladan såldes den 11 februari 1876 till Svenska Missionsföreningen. I april 1878, öppnades en ny teater lokal vid Östra tullen. En privat aktör hade köpt en fastighet där och inrett den med scen och salong. Lokalen såldes bara fyra år senare och Västerås stod åter utan teaterhus ända till december 1885 när en provisorisk lokal ordnats. Denna gång hos Västerås Arbetarförening på Stora gatan 44 B. Inventarierna från Östra tullen fick följa med dit. I OKTOBER 1907 INVIGDES ett nytt stadshotell i Västerås. Hotellet kom att bli stadsarkitekt Erik Hahrs officiella

erkännande. Hans originalskisser för huset innehöll en teatersalong, men salongen var inte med i den slutliga planlösningen. Fem år senare, 1912, blev frågan aktuell igen när en inbjudan skickades ut till att teckna aktier i Västerås Teateraktiebolag. Ett nytt teaterhus i tidens anda planerades på den märkliga, triangulära tomten i kvarteret Norna i korsningen Slottsgatan-Västgötegatan. Där skulle Thalias nya tempel stå, ”i måttlig höjd” för att inte göra åverkan på stadsbilden. Nationalromantik med begynnande drag av funktionalism och den gula fasaden i syrad puts och granitsplitter. VÄGEN DIT INNEHÖLL ETT SIDOSPÅR. Ett förslag från 1910 utarbetat av arkitekten Arvid Grane utgick från en nybyggnation i kvarteren kring Källgatan-Glasgatan-Slottsgatan. Med Karlstads teater som förebild planerade staden för en grandios teaterbyggnad för 300 000 kronor men planerna gick om intet eftersom bygget ansågs för dyrt. KVARTERET NORNA bjöd på en utmaning för stadsarkitekten Erik Hahr. Tomtgränsen mot Västgötegatan och Återvändsgränd avgjorde hur det nya teaterhuset skulle utformas. En pampig entré fanns det inte plats för, men på baksidan, som vette åt Västgötegatan fanns gott om utrymme både på höjden och på bredden.

”Inledningsvis fanns inte mycken guldglans kring Thalias tempel”

^ Langenbergska ladan, foto från 1930-talet då Frälsningsarmen ägde byggnaden.

SPEGELN

DINGTUNAPOJKEN ERIK HAHR som drömt om att bli ”teater dekorateur” presenterade sitt förslag till teaterhus den 25 juni 1913 men han fick återvända till ritbordet. Teaterstyrelsen hade beslutat att bygget inte skulle få kosta mer än 170 000 kronor. Hahr fick omarbeta sina skisser för att tälja bort 50 000 kronor teaterprakt. Efter detta godkändes ritningarna och schaktningsarbetet började. I mars 1914 inledde byggchefen Gösta Smitt sitt arbete. VID INVIGNINGEN den 19 augusti 1915 var det ingen som pratade om budget för bygget som slutat på 252 000 kronor minus inventarier. Det dånade och gnistrade om premiärkvällen i det nya teaterhuset med plats för 420 personer, 260 på parkett och 160 på raden. Filip Månssons 100 kilo tunga ridå med tempellunden strålade i guld under salongens målade kassettak. Allan Rydings teatersällskap gav August Strindbergs Gustav Vasa, regementets musikkår spelade Alfvéns Festspel och efteråt var det galasupé på Stadshotellet. ÅRET DÄRPÅ, 1916, skildrade Erik Hahr sitt teaterhus i Teknisk tidskrift: ”[Byggnaden] är helt enkelt en byggnad i raden af de öfriga vid samma gata och är icke afsedd att vara någon monumentalbyggnad i egentlig bemärkelse.” UNDER 18 MÅNADER åren 1975 till 1977 yrde byggdammet i kvarteret Norna på nytt. Teaterhuset var 60 år gammalt, slitet och alldeles för litet. En utbyggnad och renovering för 12 miljoner kronor kom att förändra husets profil mot Västgötegatan när teatern fick nytt kansli, loger, verkstäder och en övningsscen. Arkitekten Håkan Öberg från Tre Ritare hade tagit vid där Hahr slutat. ARBETET FÖLJDE 1974 års kulturproposition där ”konst närlig förnyelse” och ”vård av kulturarvet” var två nyckel begrepp. Bygglaget på 30 man rev upp 60 år gammal betong och blåste rent i salongen. Den välbehövliga förnyelsen kom bland annat med nya stolar i betsad bok och rödbrun plysch. Salongen gjordes ljusare med sandgul puts på väggarna och vitmålade promenadgångar. DEN 8 FEBRUARI 1977 återinvigdes Västerås teater och det kom att dröja nästan 30 år innan huset återigen ändrade skepnad. År 2005 uppfördes lilla scenen med egen entré ut mot Slottsgatan. ÄN IDAG, 100 ÅR EFTER INVIGNINGEN, smälter Erik Hahrs skapelse in i raden av övrig bebyggelse invid Stadsparkens gröna stråk.

^ Teaterprogrammet från invigningsföreställningen. > Västerås Teater, alldeles nybyggd 1915. Reklam för första föreställningen sitter uppe på väggen men trottoarstenen har inte kommit på plats ännu.

Uppdrag; Teater 12

FOTO: HENRIK MILL.

Av Yvonne Busk

SPEGELN

– KONSTENS ROLL är att sätta igång tankar kring våra livsvillkor. Det handlar om demokrati och den fria tanken, säger Kajsa Giertz, fram till sommaren 2016 chef på Västmanlands teater. Det är det stora perspektivet. Men en region teater måste därutöver arbeta med lokal förankring, menar hon. – Det är anledningen till att vi ska finnas här. Vi ska hämta historier och kunskap lokalt och vara ett nav för scenkonsten i länet.

också, med stöd av Kulturrådet, inlett ett treårigt samarbete med Cirkus Cirkör. Mer traditionell teater är Katt på hett plåttak, i samarbete med Riksteatern, som kommer i vår. Det skulle varit jag är en föreställning för barn från tio år som Birgitta Egerbladh sätter upp. Det blir också Sopp teater i teaterkaféet. – Vi ska främja mångfald och arbeta brett. En del vill ha traditionell teater, men också Cirkus Cirkör har sin publik, i olika åldrar, här, säger Kajsa.

KONSTNÄRLIG FÖRNYELSE och samverkan med amatörteater och arrangörsorganisationer är delar av uppdraget. Teatern samarbetar mycket med Kulturskolan och Bergslagens folkhögskola och teaterkonsulenten Maria Gage har numera sin arbetsplats i teaterhuset, vilket underlättar kontakterna med arrangörer i kommunerna.

HON MENAR ATT TEATERN bidrar till att skapa något bortom själva teaterhuset och det som speglas i publiksiffror. En stärkande känsla som föds på orter med ett rikt kulturliv.

NÄR KAJSA 2012 TILLTRÄDDE som chef hade teatern haft en period av kraftiga nedskärningar, uppsägningar och infekterade diskussioner kring framtiden. – Jag kom hit med en konstnärlig vision och en ambition att arbeta med gränsöverskridande scenkonst. Men här mötte jag något jag inte varit van vid – den politiska verkligheten och otydligheter i mandat och ansvar mellan, ägare, styrelse och verksamhet. Ägarna detaljstyrde på ett sätt som gjorde teaterchefens uppdrag svårarbetat. Ganska snart insåg både jag och styrelsen att det var nödvändigt att reda ut ansvarsfrågan. Nya uppdragsformuleringar togs fram där jag, med stort stöd av ordföranden Olof Walldén, såg till att förankra ett rimligt avstånd mellan politiken och verksamheten. Samtidigt fanns ett stort behov av att hitta nya drivkrafter internt på teatern och 2013 arbetade vi, med stöd av Trygghetsrådet, med en så kallad KIV-process – Kompetensutveckling för Individ och Verksamhet, säger hon. DEN VISION KAJSA KOM HIT MED – att arbeta med gräns överskridande scenkonst – är i hög grad levande. I höstens föreställning Ja visst ska du leva, som Kajsa har regisserat, blandas musik, teater, film och rörelse. I år har teatern

< Kajsa Giertz chef på Västmanlands Teater.

Spaning frågade teaterchef Kajsa Giertz om hennes vision för Västmanlands teater. Jag drömmer om en öppen teater som är angelägen för västmanlänningarna. En teater som bor i ett levande och inbjudande teaterhus i Västerås men skapar rum för upp levelser, samtal och reflektion i hela Västmanland. En teater som fungerar som ett nav för scenkonsten i regionen. Jag drömmer om en modig teater som värnar och utvecklar scenkonsten. En teater som vågar utmana och skapa konst närlig förnyelse. En teater som alltid prövar och omprövar sin roll och aktualitet i samtiden. Jag drömmer om en lekfull teater som blandar scenkonstformer för att synliggöra samtidsfrågor, väcka tankar och känslor och visa på nya möjligheter. En teater där skådespeleri, musik, dans, cirkus, film och konst möts och utvecklas tillsammans. Är det en realistisk dröm? Jag hoppas det. Men det är egentligen inte viktigt. Det är drömmen som ger mig lust och mening. Drömmen är grunden för min fasta övertygelse om att det arbete vi gör på teatern är viktigt för människorna och samhället.

SPEGELN

34 år på teatern

Lisbet Wahlström, scenograf Av Dan Linder

I september 2009 hade Västmanlands Teater premiär på ”Mig äger ingen”, baserad på Åsa Linderborgs bok. Uppsättningen blev en av teaterns stora succéer. Ett stycke lokal industri- och kulturhistoria gestaltades på scenen med Metallverkens vidsträckta tegelfasad och höga fönster. ’TEGEL, STÅL, ELD, RÖK, IS’ var ledord inför idéarbetet med scenografin till ”Mig äger ingen”, berättar scenografen Lisbet Wahlström som vid tiden för Mig äger ingen hade arbetat på teatern i 32 år. LISBETH WAHLSTRÖM, bördig från Linköping, var en flickskoletjej som ofta gick på teater. – Vi hade abonnemang genom skolan. Där såg jag många bra föreställningar, säger Lisbet. LISBET HÄNFÖRDES av vad hon såg på teatern, även av det som hände bakom scenen. – Själva magin, hur de trollade med form och färg. Det var ju en annan värld. Och jag blev så förtjust i allt som hade med den världen att göra. Jag såg skådespelarna, de var så coola när de stod och rökte i kulisserna, trampade på ciggen och sedan gick in på scenen, säger hon.

HENNES DRAGNING TILL TEATERVÄRLDEN var så stark att hon, efter en kväll på teatern, skrev brev till John Zacharias, chef för Norrköpings Stadsteater. – Så kom det sig att jag fick bli elev med inriktning mot teaterdekoratör, som det hette då. Det var sista året elev skolan fanns. ÅREN 1968 TILL 1971 arbetade Lisbet Wahlström på UppsalaGävle Stadsteater och sommaren 1971 på Riksteatern i Stockholm: – Riksteatern hade bildat Västeråsensemblen 1967, där kände jag många sedan tidigare. Jag gjorde en del ateljéjobb för uppsättningar i Västerås. Våren 1977 ringde teaterchefen Ragnar Lyth och erbjöd jobb i Västerås. – Det var precis innan Länsteatern bildades. Min förste man, skådespelaren Encio Lundgren, hade gått bort i november 1976 och jag flyttade till Västerås för att börja ett nytt liv med mina flickor.

FOTO: LASSE FREDRIKSSON

SPEGELN

”Det mesta av den vakna tiden tillbringades i huset på Slottsgatan eller i verkstaden på Bäckby i Västerås”

UNDER 30 ÅR, från 1970-tal och framåt, rådde en ivrig verksamhet på Västerås teater med fyra stora produktioner per säsong, inklusive skolteater och länsturnéer. Livet bestod av teater, och teatern var livet. Det mesta av den vakna tiden tillbringades i huset på Slottsgatan eller i verkstaden på Bäckby i Västerås. – Det var så mycket som hände, många starka viljor och framtidsdrömmar. LISBET VAR STÄNDIGT I JOBB; alla år och produktioner gav henne åtskilliga tillfällen att utöva sitt konstnärliga hantverk och att lösa problem. – Jag har alltid gillat utmaningar, säger hon. Som attributmakare sätts kreativiteten och hantverksskickligheten ständigt på prov. Lisbet arbetar med material och färger, ger liv åt tingen: – Men jag hittade aldrig på saker som jag själv inte kunde utföra. LISBET OCH ANDRE MAKEN Tommy Glans delade sin gemensamma tid på teatern och hemma i Herrskogen. RUMMET VI SATT I VAR TIDIGARE EN VEDBOD, där hade vi varsin arbetsyta, säger Lisbet. Vi pratade inte med varandra om vad vi jobbade med för idéer. Men när man hade bestämt sig var det värdefullt att prata igenom om det var möjligt eller inte. Tommy var även konstruktör, gjorde ritningar och kunde hållfasthet. Vi kompletterade varandra bra, tycker jag. PARET ARBETADE sida vid sida fram till sommaren 2010, då Tommy gick bort vid 64 års ålder.

NÅGRA AV DE TIDIGA UPPSÄTTNINGARNA för Lisbet som attributmakare och dekormålare var ”Puke” 1977 och Dario Fos ”Vi betalar inte, vi betalar inte!” 1978. Hennes första stora produktion som scenograf kom med Staffan Westerbergs ”Lilla Drömspelet” 1989. Året därpå, 1990, var Lisbet med och utformade vad som skulle bli ”Det Musikaliska Rummet” i teaterns tidigare repetitionslokaler i Sigurdområdet i Västerås, efter en idé av musikern och kompositören Torbjörn Grass. Publiken fick kliva in i ett rum med egensinniga instrument: en orgel i plexiglas och en uppspänd linneväv som ett jättelikt trumskinn. Mitt på golvet placerades en harpa. ÅR 1997 SKAPADE LISBET kostymerna till Shakespeares komedi ”Trettondagsafton”. – Det var så mycket att göra, men roligt, säger hon. Min styrka är att jag är ganska snabb. När jag får manuset kommer idéerna tidigt, och för det mesta brukar de hålla. METALLVERKENS HÖGA TEGELVÄGGAR och stora fönster speglade den lokala industrihistorien, alla dessa år av hetta och hårt arbete. Is, eller illusionen av is, blev något av det viktigaste att lösa under scenografiarbetet med ”Mig äger ingen”: – Pappa Leif skulle åka skridskor med sin flicka på scenen, säger Lisbet. Den vita konstisen visade sig även finnas i svart. Alltså: isen fick bli scenrummets svarta golv! – Föreställningen låg mig nära. När jag arbetade med kostymskisserna gick jag tillbaka till familjens fotoalbum för inspiration, avslutar Lisbet Wahlström.

FOTO: SVANTE REMSHAGEN.

Tomas Tjerneld som härdarmästare Leif Andersson framför Metallverkens tegelvägg på scenen i ”Mig äger ingen”

Yrken på teatern SPEGELN

Administrativ Chef – Akrobat Amatörteaterkonsulent Ateljéföreståndare – Attributmakare Belysningsmästare Biljettadministratör – Biljettkassör Caféansvarig – Dansare – Datatekniker Dekormålare – Dramatiker Grafisk formgivare – Inspicient Kompositör – Koreograf Kostymmästare – Kostymtekniker Kostymör – Ljuddesigner – Ljudtekniker Ljusdesigner – Löneadministratör Marknadsassistent – Marknadschef

Marknadskommunikatör Maskör – Mimare – Musiker Målare – Patinerare – Perukmakare Planeringskoordinator – Producent Produktionschef – Publikvärd Receptionist – Regiassistent Regissör – Rekvisitör – Scenmästare Scenograf – Scentekniker Skräddare – Skådespelare Smed – Snickare – Sufflör Sömmerska – Tapetserare Teaterchef – Teknisk koordinator Vaktmästare – Vice VD

SPEGELN

> Lysande recensioner på första sidan i VLT för ”Barberaren i Sevilla” som spelades i Fagersta den 1 oktober 1934.

Det var år 1933 Av Kerstin Engström och Maria Gage

Det hela började år 1933 när ecklesiastikminister Arthur Engberg i ett direktiv till en teaterutredning skrev ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa liknande anspråk” RIKSTEATERNS PUBLIKORGANISATION (RPO) bildades 1933 och i Bollnäs startade den första publikföreningen i augusti samma år. I september hade antalet stigit till tolv föreningar, varav en i Västerås. Närmaste tiden tillkom föreningar i Arboga, Fagersta, Köping Sala och Surahammar. Första turnéföreställningen kom från Dramaten, komedin ”En fågel i handen” följd av ”Mäster Olof” från Helsingborgs stadsteater. HÖSTEN 1934 BESÖKTE Operan Fagersta med föreställningen ”Barberaren i Sevilla”. I rollerna fanns bland andra Jussi Björling och Set Svanholm. Enligt lokaltidningen, som skildrade hela evenemanget, måste det onekligen betraktas som en djärv satsning att presentera opera ”för första gången på landsbygden”. Det blev en dundrande succé. 1947 BYTTE ORGANISATIONEN officiellt namn från RPO till Riksteatern. Länets första Riksteaterförening bildades i Arboga 16 juni 1948 med namnet Riksteatern Musikfrämjandet Arboga. Föreningen beviljades ett anslag på 1000 kronor. Förbehållet var att spela minst tre teaterföreställningar och ge två konserter per år. Spelåret 1948-1949 gavs nio teaterföreställningar för en publik på totalt 3 512 personer. Konserterna var inte lika välbesökta. KÖPINGS TEATERFÖRENING BILDADES 1977 på initiativ av kommunens kulturnämnd. Dessförinnan fanns en RPO förening som hade en framgångsrik verksamhet mellan 1940 och 1960 med i snitt 400-450 personer per föreställning.

Sällan behövde de kommunala anslag, men något år endast 400 kronor. Under sextiotalet gick publiksiffrorna stadigt nedåt, de behövde mer bidrag för att kunna fortsätta och sökte samarbete med ABF, TBV och Volvo Fritidsklubb. IDAG HAR VÄSTMANLAND tio riksteaterföreningar. De finns i samtliga kommuner utom Norberg. Flest medlemmar har Väsky, Västmanlands finska kulturarrangörsförening, som beviljades medlemskap i Riksteatern 2001. Projektet Finska Riks spelade stor roll för föreningens uppkomst. Nu har föreningen samarbete med länets finska förvaltningsområden, andra teaterföreningar och Riksteaterns projekt Scen utan gränser för att arrangera finsk teater som även textas till svenska. DEN FÖRSTA MARS 1950 bjöd Riksteatern Västeråsarna på urpremiär av Birgit Cullbergs balett ”Fröken Julie”. Det blev en succé utan like och en vändpunkt i svensk danshistoria. Senare blev Cullbergbaletten en del av Riksteatern och ett av dess trumfkort. Dansen kunde nu spridas ut i landet till nya orter, till nya publikgrupper. ”Vad kan inte en mars kväll i Västerås leda till!” ÅR 1963 KOM RIKSTEATERN två gånger om året till Västerås och spelade under två kvällar, tre år senare kom de fyra gånger om året med 14 föreställningskvällar. Så blev Västerås den första orten som Riksteatern valde för en regional ensemble och den 1 juli 1977 omvandlades Riksteaterns

SPEGELN

Maria Gage Teaterkonsulent, Västmanlands Teater Som teaterkonsulent arbetar jag främst med Västmanlands teaterarrangörer. Jag stöttar, inspirerar och underlättar för arrangörerna att kunna utföra och utveckla sitt arrangörskap. Det gör jag genom kurser och inspirationsdagar, utbudsdagar och andra arrangörsstöd av olika slag. Jag har god kännedom om länets och landets teaterproducenter och försöker hålla mig a-jour med turnébara föreställningar för olika scener, målgrupper och genrer. Som teaterkonsulent finns jag med i flera nätverk och föreningar som exempelvis Riksteatern Västmanland, Västerås teaternätverk, Finnet Västmanland, Riksteatern Mellansverige med flera. Jag är också projektledare för ”Ett kulturliv för alla – teater”, ett projekt som syftar till att underlätta och möjliggöra för fler offentliga teaterföreställningar på vanliga och ovanliga ställen i länets alla tio kommuner. maria@vastmanlandsteater.se 073-654 41 30

FOTO: KAJSA STÅHL.

TEATERLIVET I VÄSTMANLAND 2015 är mångfacetterat. Här verkar många fria teatergrupper, en livaktig amatörteaterverksamhet och en länsteater. Teaterarrangörer är Riksteaterföreningar, kommuner, Västmanlands Teater, bygdegårdar och andra ideella organisationer. Ett kulturliv för alla – teater, är ett projekt som genomförts för att stärka den offentliga teatern. Unga vuxna är en målgrupp som prioriterats, även ovanliga spelplatser. Samarbeten, stabila strukturer, bra lokaler, tid och kunskap är förutsättningar för ett gott arrangörskap. Uttrycken på scenen är olika. Ibland kommer stor publik, ibland liten. Arbete och fröjd går hand i hand när både liten och stor får ta del av detta. Helst på hemmaplan.

FOTO: SAGA BERLIN.

Västeråsensemble till stiftelsen Västmanlands länsteater. Riksteatern har en tradition av att ta samhällsansvar. 1967 etablerade Riksteatern först av alla en verksamhet som riktade sig till barn och unga, Unga Riks och blev därmed banbrytande inom skolteatern. Inom Riksteatern har alltid pågått ett oförtröttligt utvecklingsarbete. För att bättre kunna ta del av och sprida detta regionalt bildades i början av 1980-talet Västmanlands länsteaterförening. Med ett gemensamt ekonomiskt ansvar från Riksteatern och Länsteatern anställdes 1984 en teaterkonsulent. Konsulentens uppgift är att stödja och utveckla Riksteaterföreningarna samt att presentera och samordna föreställningsutbudet från Riksteatern, Länsteatern och fria grupper med särskild tonvikt på barn- och ungdomsteatern. I samarbete med Västmanlands kommuner har tusentals barn och unga genom åren fått uppleva teater på skoltid genom denna verksamhet.

FOTO: ULLA BERGQUIST

SPEGELN

^ Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén i ”Slå pattarna i taket” som spelats för utsålda hus i Hallstahammar och Surahammar hösten 2015.

Riksteatern är en folkrörelse som bygger på enskilda medlemmars arbete i ideella föreningar. Ca 240 riksteaterföreningar i Sverige utgör grunden för Riksteatern som är en turnerande nationalscen. Riksteatern arrangerar, förmedlar, producerar och utvecklar scenkonst både i egen regi och i olika samarbeten, med ambitionen att nå publiken oavsett var man bor, oavsett ålder och kön.

SPEGELN

Den äldsta kända teateraffischen från Västerås från 1837. 24

Amatör – amare – att älska. Av Kersti Bergold

– Amatörteatern är viktig. Där kan människor mötas, jobba över generationsgränserna och tillsammans berätta en historia, säger Ingegerd Svednell som är amatörteaterkonsulent i Västmanland. Norrby teater, som är länets näst äldsta amatörteaterförening har funnits i 60 år, medan nestorn Studio Westmannia bildades redan 1949. DEN ÄLDSTA BEVARADE AFFISCHEN från en amatörteater föreställning i Västerås är från 1837. Då bjöd musikdirektör J.N. Ahlström in till komedin ”Den blinde älskaren” samt ”Pastoratet” eller ”Raka vägen är den bästa”. Fast visst hade det spelats teater tidigare i länet av personer som inte var professionella skådespelare. Dessutom var det vanligt att pjäser lästes högt. Dramatik framfördes i skolorna redan på 1500-talet. Syftet var att förmedla kunskaper och gott uppförande. ETT ANNAT MOTIV FÖR AMATÖRTEATER var välgörenhet. 1809 ordnas föreställningen ”L´abbé de l´épée” om en av teckenspråkets förgrundsgestalter, för att stödja Västerås sonen P. A. Borgs Manilla-skola för döva i Stockholm. 1823 uppförde amatörer ”Gubben i Bergsbyn” till förmån för ett brandhärjat Borås.

AMATÖRTEATER FRAMFÖRDES OFTA i hemmen, men även i Langenbergs teaterlada. Åke Åberg framhåller att teater kulturen i landsorten in på 1800-talet förefaller ganska demokratisk och folklig och nådde betydligt fler än den sociala, ekonomiska och kulturella elit som utgör dagens teaterpublik. Amatörteatern initierades dock ofta av herrskapet som i sin tur hämtade förebilder från aristokratin och hovet. Den namnsdagshyllning som 1794 framfördes till grevinnan Ridderstolpe på Sätra brunn inspirerades troligtvis av Oxenstierna och Leopold. Åke Åberg lyfter också fram ”kostymfester” hos disponenten i Surahammar. Det hände att underlydande deltog i herrskapets amatörteater, men det var först vid förra sekelskiftet när folk rörelserna växte fram som arbetarna fick tillgång till lokaler, texter, tid och motiv att själva spela.

SPEGELN

NILLA EKSTRÖM, som har mångårig erfarenhet av länets teaterliv, skrev 1985 Hammarspelet om asaguden Tor. En stor amatörteatersatsning i Hallstahammar som blev succé. Hon säger: – Människor har i alla tider velat uttrycka sig och försökt illustrera detta med sina kroppar. Inför uppsättningen av ”Romeo och Julia” 1989 samarbetade flera av länets amatörteaterföreningar. Fem regissörer och drygt hundra skådespelare, i alla åldrar, deltog i den färdiga uppsättningen som framfördes på olika torg runt om i länet. Ett arbete som med förberedelser tog nästan tre år. Nilla Ekström understryker amatörteaterns närhet mellan skådespelare och publik, som författare kan hon också anpassa texterna till de medverkande. Pjäserna kan tydliggöra den lokala verkligheten. 1994 skrev hon ett drama, som utgår från ett verkligt människoöde. Pjäsen ”Fattig-Johanna” spelades i Carmen-ladan vid Skantzen i Hallstahammar. Även det en stor uppsättning med ett 50-tal deltagare. Efter många år inom det professionella teaterlivet har Nilla Ekström återvänt till amatörteatern och regisserar ett program om Barbro Hörberg med titeln ”Med ögon känsliga för grönt” som ska spelas som caféteater.

> Fattig-Johanna från pjäsen med samma namn som spelades i Hallstahammar 1994.

Norrby teater i Fagersta, Hammarteatern i Hallstahammar, Kungsörs Teaterensemble och PRO-revyn i Kungsör, Haga teatern, Teaterföreningen Kulizz och Munktorpsteatern i Köping, Cameleonterna och Föreningen Kilbolokalens teatersektion i Sala samt Studio Westmannia, Teater Oliver, Kulturföreningen Björnskallarna, Rytterne Ridå och Spex Pack i Västerås. Ifjol var 1133 medlemmar registrerade i de tolv föreningar i länet som är anslutna till Amatörteaterns riksförbund. HAR VILLKOREN FÖR AMATÖRTEATERN blivit tuffare under senare år? – Bidragen följer inte alltid de ökade kostnaderna, vilket gör det svårare att anställa pedagoger, svarar Ingegerd Svednell. Hon tillägger att det fortfarande spelas väldigt mycket teater inom föreningarna i länet och att själva verksamheten inte har minskat. I Västerås finns också ett av landets största pjäsbibliotek, det är ATR:s rikskansli som i sitt manusbibliotek har omkring 5.800 pjäser och musikaler tillgängliga för utlåning.

Ingegerd Svednell Amatörteaterkonsulent Att arbeta som amatörteaterkonsulent i Västmanland innebär att jag har kontakt med amatörteaterföreningarna och andra som spelar teater på sin fritid. Till stor del är det föreningarnas behov som styr vad jag arbetar med. Jag anordnar olika utbildningar exempelvis ledarutbildningar, smink, skådespeleri och regi. Dessa görs oftast i samarbete med ATR-Västmanland (Amatörteaterns riksförbunds Västmanlandsdistrikt). På Västmanlands Teaters hemsida informerar jag om alla föreställningar som spelas av föreningarna. Klicka på amatörteater på sidan så finns det mesta samlat där. Jag hjälper också ofta till när något behövs till en uppsättning och föreningen själv inte kunnat lösa det, till exempel en viss kostym, en lampa, rullstol, skyltdocka, trappa, lerkrus… Listan kan göras oändlig. Som amatörteaterkonsulent har jag den stora glädjen att se många repetitioner och föreställningar av länets föreningar och kan fungera som bollplank om föreningen själv vill det. Sitter i styrelserna för ATR-Västmanland och ATS-V, samt deltar Västerås teaternätverk. Är också ordförande i ATRs kommitté för teatergrupper med funktionsnedsättning. ingegerd@vastmanlandsteater.se 021-470 41 08, 073-910 63 64

FOTO HENRIK MILL

HON ÄR BARA EN AV MÅNGA eldsjälar som ägnar sig åt amatörteater. Amatörteaterkonsulent Svednell berättar att det finns omkring 16 olika amatörteaterföreningar i Västmanland: Arbogarevyn och Bygdespelets vänner i Arboga,

FOTO: TOMAS SANDSTRÖM

Amatörteaterns Riksförbund (ATR) är en ideell organisation med uppgift att organisera svensk amatörteater och att stödja den konstnärligt, administrativt och ekonomiskt. Dessutom är ATR Sveriges största amatörteaterorganisation med cirka 200 medlemsföreningar där fler än hälften av föreningarnas medlemmar är under 25 år. ATS-V är en förkortning för Amatörteatersamarbete i Västmanland. En ATR festival kommer att arrangeras i Västerås den 4-8 maj 2016. Då samlas grupper från hela landet för att spela teater.

DE T FINNS MER Sven Drakenberg: Från Arosdjäknarnas stad, Arosiana VI, 1944 Torsten Jansson: Historien om en stad, 1997 Pseudonymen Nemo, Arosiana 2, 1913 Åke Åberg: Västerås mellan Kellgren och Onkel Adam, 1987

SPEGELN

Ingegerd Aschan och Läroverksteatern Texten är ett utdrag ur Sällskapet Arosbrödernas tidning Arosiensis från 2006.

FÖRENINGEN VÄSTERÅS LÄROVERKSTEATER startade 1952 av gymnasisten och senare chefen för Stockholms Stadsteater Lars Edström. Även författaren Lars Gustafsson fanns då med i bilden och man startade med Holbergs Maskerad. Efter något halvår anmodade man extra adjunkten Ingegerd Aschan att hjälpa till med regin. I TRETTIOFEM ÅR spelade föreningen, sedan Ingegerd med kraft tagit hand om rodret, minst en stor föreställning varje år och ofta flera. ”Hade det varit på riktigt skulle hr tredjeringaren Lars Gustafsson, som en rolig Petruccio, vakna som en berömd man idag”, skrev VLT om ”Så tuktas en arbigga” när man i maj 1954 invigde den egna scenen i Nya Annexet. Lars spelade mot Malin Berge, som också gjorde en uppmärksammad roll. Den gamla teckningssalen som nu blev teater hade en scen på ca 9 x 5 meter och kunde klämma in ca 150 åskådare. UTAN INGEGERD ASCHANS KUNSKAPER och uthållighet hade nog teaterverksamheten i läroverket bara blommat en kort tid – så var det på andra gymnasieorter. Verksamheten i Västerås blev unik – både kvalitativt och genom sin uthållighet. Ingegerd kom till Västerås som extra adjunkt 1953 i svenska och historia. – Det var förgubbat på skolan och lågt i tak, sade hon senare. Vändpunkten och trivseln kom när teaterverksamheten tog fart. – Jag undrar om hon stått ut med att vara lärarinna utan läroverksvindens teater, sade Leif Sundberg. Hon hade en unik kompetens, hade spelat teater i Uppsala när hon läste till en fil mag. Hon gick 1948-1950 som enda kvinna på Dramatens regilinje – ja, under de sex år som Dramaten utbildade regissörer var hon faktiskt den enda kvinnan. Sedan var hon konstnärlig ledare vid Vasa teater i Finland. Där hann man på ett år under hennes ledning spela 12 (!) pjäser.

REDAN 1954 UTSÅG Skolöverstyrelsen henne att leda försöksverksamhet i dramatik. Hon fick 1960 kulturstipen dium från Västerås stad och studerade teater i USA. Från 1962 kunde hon helt koncentrera sig på skolteatern, 1962-65 var hon SÖ:s konsulent för hela riket i dramatik. DET VAR EN SPECIELL STÄMNING uppe på teatervinden – verkligen att lämna det vanliga köret i skolan – något magiskt, minns Anders Berge, fyrtio år senare. Teatern var att spränga gränser ut mot fantasin – där blev en annan värld plötsligt möjlig. Kul arbete som band oss samman. Omklädningen, sminkningen och förberedelserna för att gå in i rollen utgjorde en förvandling som kom att påverka en på många plan. Utvecklande – med spår in i framtiden... INGEGERD ASCHAN GAV DET HELA en professionell prägel, genom att satsa sitt hjärteblod i uppsättningarna. Det blev på allvar. Hon var en dramatisk person med kraftfulla känsloutspel. Hon levandegjorde texterna utan att detaljstyra oss som skådespelare. Man hade en frihet att vara där med sin person, även om hon uttryckte vad hon tyckte och tänkte. Ja, ibland fick hon spel: grät och bråkade att någon inte tog ut svängarna tillräckligt. Hon kunde gå nere längst i lokalen och gråtande ropa ut sin besvikelse. Stämningen blev tryckt – men hon kom alltid igen och gick oss till mötes på nytt – och arbetet kunde fortsätta. INNAN PREMIÄRERNA var hon halvt upplöst av nervositet och ville in i det sista rätta till skavankerna. Det gjorde ju inte precis oss skådisar lugnare... Efter första föreställningen samlades vi på kvällen hemma hos henne för fest. Då var all hennes oro som bortblåst och hon var positiv och bekräftande. Det var roliga och uppsluppna tillställningar. Vi höll på fram till på morgonkulan. När VLT kom i brevlådan flockades vi kring recensionen. Glädje eller besvikelse. Sen en livlig palaver om vad vi tyckte – innan vi drog oss hemöver...

FOTO: SVERKER NORELIUS, VÄSTERÅS STADSARKIV

Repetition med regissör Ingegerd Aschan av pjäsen ”I vår lilla stad” uppförd någon gång på 1960-talet.

UTFLYKTEN

> Kolbäcks Folkets park år 2013 med tak byggt 1937

Den färggranna ridån pryder scenen i Kolbäcks Folkets parkteater

> Kärrgruvans teater står kvar 2013 men i behov av vård

Teater i Folkets park Texten är ett sammandrag utifrån texter producerade i projektet Modernismen i Västmanland Foto: Lasse Fredriksson

UNDER ANDRA HÄLFTEN AV 1890-TALET och under 1900talets första år kom byggandet av Folkets hus igång över hela landet, såväl i städer som på landsbygden. Parallellt med Folkets hus växte en Folkets parkrörelse fram. De första folkparkerna lokaliserades i regel långt utanför samhällena och så naturskönt som möjligt. DET VAR ARBETARNA SJÄLVA som byggde Folkets hus och Folkets park och detta gjorde man utanför arbetstid, det vill säga på kvällar, helger samt under strejker och lockouter. Byggnaderna hade inledningsvis ett mycket starkt symbolvärde, som ett skydd mot förföljelser. Arbetarna samlades i Folkets hus och parker för att hålla rösträttsmöten, vid arbetskonflikter och demonstrationer samt vid andra politiska möten och fester. Under mellankrigstiden börjande karaktären på aktiviteterna att förändras. Det kom nu mer och mer att handla om ett allmänt kulturutbud. Detta var början på Folkets parks förvandling till hela folkets park. EN AV DE FÖRSTA UPPGIFTERNA för folketshusrörelsens arkitektbyrå var att utforma ritningar till teaterscener. De första ritningarna för enkla teaterscener upprättades redan år 1906. Till en början saknades tak över såväl scen som publikplatser. Flera folkparker i Västmanland kunde räknas till de första som uppförde teatrar: Västerås 1900 och 1907, Arboga 1907, Hallstahammar 1907 och Köping 1908.

PÅ 1920-TALET FANNS en etablerad ambulerande teaterverksamhet i landets folkparker. Här kunde publiken ta del av teaterföreställningar, lustspel och operetter. Redan i slutet av 1920-talet uppfördes nya teaterbyggnader och många befintliga teaterscener byggdes om. Äldre teatrar fick tak över åskådarplatserna, nya scener uppfördes och äldre scener byggdes in. Anledningen var en ökad publiktillströmning samt att det gick att få statliga lån från teaterlånefonden från mitten av 1920-talet. Den vanligaste tidiga typen av teatrar i Mellansverige var en fyrkantig träbyggnad med brutet tak. En sådan byggdes till exempel i Surahammar 1920. Ytterligare folkparksteatrar uppfördes i Västmanland på 1920-talet, Sala 1920, Fagersta 1922, Riddarhyttan 1923, Tillberga 1926, Västerås 1928 och Köping 1930. DE T FINNS MER Bengtsson, Staffan & Göran Willis, Hela svenska folkets park. En k-märkt turné. Stockholm 2005. Schnell, Jan-Bertil, ”Folkrörelsernas byggnader”. Svenska hus. Landsbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism. Stockholm 1999. Ståhl, Margareta, Möten och människor i Folkets hus och Folkets park. Stockholm 2005.

UTFLYKTEN

> Teatern i Sala Folkets park med sitt välvda tak och vingar på sidorna. < Teaterbyggnaden i Fagersta Folkets park. Byggnaden används inte längre. > Riddarhyttans Folkets park med teater och dansbana tätt tillsammans.

UNDER 1930-TALET FORTSATTE man att komplettera redan befintliga utomhusteatrar med tak. Tak byggdes över teaterscenerna i Hallstahammar 1932, Kärrgruvan 1934, Riddarhyttan och Fagersta 1935, Sala och Kolbäck 1937. Till arbetet med taket i Surahammar erhölls anslag från Folkparkernas Centralorganisations teaterlotteri med 4 000 kr. ÖVER SEXTIO NYA FOLKPARKSTEATRAR byggdes under decenniet runt om i Sverige. Många av dessa uppfördes med ett välvt tak med ”vingar” som gick ut över sidorna och gav ståplatspubliken skydd mot regn. DEN RIKTIGT STORA EPOKEN i folkparkerna och den största byggnadsperioden inträffade på 1950-talet. Detta var en avspegling av det ökade välstånd som växte fram Sverige efter

andra världskriget. Successivt förvandlades folkparkerna till nöjesanläggningar som lockade en bred publik. Den tidigare så viktiga bakgrunden hade med tiden blivit allt mindre intressant. BILISMENS OCH TELEVISIONENS INTÅG medförde att folkparkernas karaktär började förändras. En bilburen publik innebar att vissa parkers popularitet ökade medan andra slogs ut. IDAG KAN KONSTATERAS att teatrarna i Kungsör, Skultuna, och Västerås är rivna och Tillbergateatern är flyttad. Västeråsteatern ligger nedplockad i magasin i hopp om att få en ny användning. Folkets park i Köping finns kvar men används inte för sitt ursprungliga syfte.

Modernismen i Västmanland är ett flerårigt projekt med fokus på modernismens bebyggelse, historia och kulturarv. Projektet drivs av Länsstyrelsen i Västmanlands län och Västmanlands läns museum. Det övergripande syftet med projektet är att etablera en plattform för att kunna arbeta länsövergripande med det moderna kulturarvet. Projektet har en hemsida www.modernismen.se där det finns råd och riktlinjer, temaberättelser och berättelser om moder nismen i länets kommuner. 33

SPEGELN

Folkparksteatern på Vallby Av Krister Ström

Den 21 juni 1926 införde byggnadsföreningen Framtiden upa i Tillberga följande annons i länstidningen: Tillberga Folkets park. Tisdagen den 22 juni kl. 8 em. Invigning av parkens nya teater. Kort tal av parkföreståndare C.F. Thelander, Västerås. Kl 8.45 em. utför Centraloperettens avd, I, ledare fru Sigrid Trobäck, Värmlänningarna. Sorglustigt tal-, sång och dansspel i 6 tablåer av F.A. Dahlgren. Servering och fri dans mellan akterna. Entré: 75 öre. Sittplatsbiljetter 40 öre samt i förköp mot 10 öres förhöjning. Säljes i Sveas affär måndag och tisdag. Tel. 17.” Efter det årets slut kunde Tillberga Folkets parks styrelse med stolthet skriva i sin årsredogörelse att teatern uppförts ”efter de ritningar och arbetsbeskrivningar som av föreningsmötet godkänts och dragit en kostnad av 6 217:15 inberäknat grund och därtill hörande material och arbete. Frivillig arbetskraft har av styrelsen anlitats i största möjliga utsträckning. Parken har varit öppen för allmänheten 59 gånger. Besöksantalet för säsongens samtliga offentliga sammankomster har varit ca 1000 personer.”

< Teatern på sin ursprungliga plats i Tillberga Folkets park.

FOTO: NINA LARSEN WELANDER

Friluftsteatern på Vallby Friluftsmuseum sommaren 2011. Svt var på plats och spelade in ett allsångsprogram för barn ”Den flygande mattan”

UPPFÖRANDET AV TEATERN i Tillberga Folkets park hade gått fort i det växande stationssamhället där industrialismens arbetarrörelser givit god grogrund för folkparksideologin. Tjänstvilligheten att uppföra folkparksteatern var stor. Från beslut till färdig handling rörde det sig om några månader. MINDRE ÄN 50 ÅR EFTER teaterns invigning var levnadsförhållandena så radikalt förändrade att teaterbyggnaden i Tillberga inte längre fyllde samma funktion som den hade i mitten av 1920-talet. Verksamheten lades ned men byggnaden räddades åt eftervärlden då den skänktes till Vallby friluftsmuseum i Västerås. Byggnaden från Tillberga kom att ligga i nerplockat skick på Vallby en tid vilket förde med sig att en hel del virke måste bytas ut vid återuppförandet. NYINVIGNINGEN ÄGDE RUM 1971 i samband med 50-års firandet av friluftsmuseet. Biljettförsäljningen till invigningen hade gått trögt så dagarna innan invigningen körde museichefen Henry Simonsson och undertecknad runt i stadsdelarna närmast Vallby i en bil med högtalare på taket och utannonserade den kommande föreställningen i hopp om bättre publiktillströmning. VID INVIGNINGEN HÖLLS TAL av f. landsantikvarien Sven Drakenberg, ordföranden i styrelsen för Vallby frilufts museum kommunalrådet Gustaf Olsson och direktören för folkparkernas centralorganisation Olle Johannesson. Olle Johannesson berättade om pågående förändringar inom folkparksrörelsen varvid han avslutade sitt tal: ”därför är det glädjande att Västmanlands fornminnesförening firar sitt (friluftsmuseets) 50-årsjubieum genom att rädda en av

våra tidigare teaterscener åt eftervärlden. Det är en kulturgärning inte bara för Västerås och Västmanland utan för hela vårt land. Det är också en hyllning till alla de kvinnor och män, som i ett tidigare och fattigare samhälle varit besjälade av tanken att föra ut konsten till folket. Det är också glädjande att man tänkt sig att denna scen skall fyllas av aktiviteter även i fortsättningen.” OCH SÅ HAR DET BLIVIT. Det första som spelades var ”Scensommar” en pjäs specialskriven för invigningen av Vallbyteatern av Björn Barlach med musik av Nisse Hansén. Pjäsen, med inslag av idel ädel buskis, folklustspel och folkparksrevyer, uppfördes av västeråssonen Olof Thunberg tillsammans med Inga Gill och Mona Andersson. EFTER INVIGNINGEN av folkparksteatern på friluftsmuseet har den blivit en mycket utnyttjad scen för musik- och teaterprogram i Västerås. Där har även ordnats trivselkvällar med blandat innehåll. Teatertraditionen har levt vidare bland annat genom Västerås lokalteater, Mälarteatern i Sala, Skånska teatern, Viksängs ungdomsteater, V-Dala i Uppsala, Västerås stadsmusikkår, Teatergruppen 4:e teatern; för att nämna några exempel. I DAGARNA HAR DEN PUBLIKA VERKSAMHETEN återupptagits efter en tid av reparationsarbeten till följd av takläckage och behovet av ny ljussättning. Ideologin bakom tron på att en folkparksteater hör hemma på ett friluftsmuseum bekräftas av vetskapen om att Vallbys ”systermuseum” Gamla Linköping nyligen berikats med teatern från Folkets park i Linköping.

SPEGELN

> Johanna i Spännarhyttan. Artikelförfattaren längst upp med gitarr. Regissören Arne Andersson ses nedan lutad mot mittpelaren.

Norbergsspelen Av Lars Erik Lärnemark

Storgruvans hisnande dagbrott i Klackberg… Den hypermoderna men ändå nedlagda Spännarhyttan… Gröndalsgruvans ruvande slaggstensbyggnader… Mimerlavens monumentala betongfulhet som ger den ett paradoxalt skönhetsvärde…

SAMSPELET MELLAN engagemanget från de drygt femtonhundra ortsbor som genom åren 1976-1992 ideellt jobbade med teateruppsättningarna och de industrihistoriska miljöerna, gjorde att textmassorna kunde lyfta från manusbladen och skapa nödvändig substans och trovärdighet. Med dessa samtidskommentarer i kolossalformat är Norberg två gånger inskrivet i den svenska teaterhistorien. Hyllad av riksmedia och storpublik som banbrytande amatörteaterort. SLUMPARTADE OMSTÄNDIGHETER gjorde att vårt västmanländska gruvsamhälle, exportcentrum för järn sedan tidig medeltid, kom att inleda denna nyskapande tradition. Att människor från arbetslivet – utan tidigare intresse för scenframställning – tillsammans med professionella författare, regissörer och musiker började gräva i den egna historien, med målsättningen att omforma det hela till teater, växte till en ny folkrörelse. Ett nytt begrepp – Arbetarspelet – myntades. FÖRSTA FÖRENINGSPROTOKOLLET, som skrevs i mars 1976, var frukten av ett lyckosamt sammanträffande på

en skolgård i Västerås året innan. Under NBV-festivalen diskuterade regissören Arne Andersson som varit i Finland och jobbat med legendaren Ralf Långbackas amatörprojekt, journalisten Einar Bergvin som redan 1955 startade Norrby amatörstudio i Fagersta och där aktiva skådespelserskan Maibritt Gordon möjligheterna till sommarspel med lokal prägel. Där framfördes tanken att berätta historien om den dramatiska strejken på en av dess autentiska platser; Storgruvan i Klackberg. Sture Karlsson anlitades som manusförfattare och Anders Lindström skrev musiken. ”Spelet om Norbergsstrejken 1891-92” var när det hade premiär 1977 något helt nytt i teatersverige, för både medverkande och publik. Som någon uttryckte det; ”Detta är det närmaste dokumentären som man kan komma inom teatern”. 1983, EFTER SEX KRITIKERROSADE och utsålda säsonger, ställdes dock föreningen inför sitt ödesval. I Norberg hade nämligen det otroliga hänt att något som endast nio år tidigare av kungen invigts som den modernaste industrianläggningen i sitt slag – Spännarhyttan, en hel bygds framtidshopp – av marknadens märkliga lagar reducerats till en skrothög. Arne Andersson föreslog då att som det sista som sker innan hyttan rivs, i den mäktiga tapphallen, spela Bertolt Brechts beskrivning av spekulationsekonomin i 1920-talets Chicago, ”Heliga Johanna från slakthusen”.

FOTO: STEN NORDSTRÖM

FÖRENINGEN FÖR SPELET OM NORBERGSSTREJKEN valde sina spelplatser med största omsorg. Det handlade alltid om att hitta den absolut bästa inramningen för historien som skulle berättas.

^ Bildtext 37

FOTO: LENNART BERGSTRÖM

< Affischen till ”Spelet om Norbergsstrejken 1891-92” tecknad av Gösta Gustavsson.

^ Strejkspelet i Norberg startade en ny nationell folkrörelse; Arbetarspelet.

NU KRÄVDES ÅTSKILLIGT MER av kostym och scenografi, för att inte tala om allt ljus som fick lånas ihop. Men med mycket nattarbete i den iskalla hyttan, där det mellan replikerna hostades sligdamm, så gick det. Johanna blev 1984 en stor succé. Publiken strömmade till som förr och kritikerna ansåg att vi ”lyckats tillföra en klassisk svårspelad pjäs nya dimensioner som tangerar den egna historien och visar hur teater kan bli ett vapen i samhällsdebatten.” I publiken satt Harry Pettersson från Högfors. I Chicago hade han som ung bott på 35:e gatan, just invid slakterierna. ”När jag satt där i Spännarhyttans mörker tyckte jag att jag var tillbaka på Ashland Avenue. Det enda jag saknade var den fruktansvärda stanken från Butlick Creek som förpestade halva staden”

medförde att Arne Andersson tilldelades de svenska teaterkritikernas pris för sitt arbete i Norberg. Oerhört prestigefyllt, eftersom det var första gången som denna åtråvärda utmärkelse gick till ett arbete med amatörer. Alla, från Proletären till Svenska Dagbladet, ställde åter fördelnings politiska och samhällsstrukturella spörsmål sida vid sida med de rent teatermässiga aspekterna i recensionerna. Man menade att Norbergsmiljöerna fick dessa pjäser att på riktigt blomma ut. Att Brecht minsann inte var tråkig utan tvärtom humoristisk mitt i allvaret. Mycket också tack vare Kristin Kalmelids raffinerat avskalade men kraftfyllda nytolkningar av Hosalas och Dessaus originalmusik. Liksom Carina Svenssons, Maria Nygårds och Ismo Nurmilehtos häpnadsvärt skickliga gestaltande av de krävande huvudrollerna.

MED ÄNNU EN BRECHTPJÄS lämnade föreningen ytterligare en kommentar till samtida skeenden. Uppsättningen av ”Kritcirkeln” 1985-86 blev en ny konstnärlig framgång som

HUR SKULLE DÅ DE HÖGA KRAV som ställdes av alla medverkande och den publik som genom åren varje föreställning fyllt de fyrahundra läktarplatserna vidare kunna förvaltas?!

SPEGELN

”människor som i nybistra tider ville se tidigare generationers umbäranden fyllde ånyo läktaren”

Jo, även en tredje gång fanns det som söktes hos Bertolt Brecht. I ”Galileis Liv” som 1988-89 spelades i den katedralliknande gruvlave som sist var i drift, behandlades i skuggan av kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl, vetenskapens och forskningens ansvar. Det radioaktiva nedfall som nästan nådde kommungränsen öppnade för samtal om ett globalt perspektiv. Denna historia om tankens frihet och modet att skåda bortom de för tillfället givna ramarna, blev en ny framgång som också banade väg för att till hundraårsminnet av Norbergsstrejken, 1991-92 åter sätta den gamla föreställningen på fötter. ATT FRIVILLIGT UTSÄTTA SPELFÖRENINGEN för att bli jämförd med sig själv stred mot allt förnuft. Och mycket riktigt, för första gången var den mediala uppvaktning som under alla år strött superlativer över oss minst sagt kluvna i sina omdömen. Men människor som i nybistra tider ville se tidigare generationers umbäranden fyllde ånyo läktaren. Ta till exempel nioåringen som inte kunde förstå sina föräldrars motvilja att se pjäsen flera gånger. ”Fattar ni inte att detta är en repris av verkligheten” bönade hon förtvivlat. SIGNIFIKATIVT FÖR DE FRAMGÅNGSRIKA Norbergsspelen har, förutom de suggestiva inramningarna, varit det nödvändiga kolossalformatet med flera hundra deltagare i olika funktioner. En oerhörd styrka som med synergieffekt växlade upp varje enskilds insats till något mycket större. Även publiksammansättningen var speciell där ”gräddan” från teatervärlden delade upplevelsen med ”vanligt folk” utan större teatervana. Men med hundraårsversionen av Strejkspelet blev det som att cirkeln slöts. Var sak har sin tid. –”En blomma kan inte leva för alltid” som Arne Andersson sade. Föreningen fortsatte några år i betydligt mindre skala för att sedermera upplösas. DE KONSTNÄRLIGA OCH PUBLIKA erfarenheterna har ändå förvaltats väl. I medskapandet av Ekomuseum Bergslagen. Vid rekonstruktionen av den världsunika medeltida mas ugnen Nya Lapphyttan. En av Europas hetaste festivaler för Elektronicamusik i Mimerlaven. Och att det sceniska berättandet nu förvaltas av Bergslagens Folkhögskola. I det tingshus där strejkande gruvarbetare dömdes och där alla Norbergsspelens repetitioner ägt rum.

Att Bertolt Brecht så starkt kommit att förknippas med Norberg är onekligen en händelse som ser ut som en tanke. När han under andra världskriget levde i exil uppehöll han sig en tid i Sverige. Då skrevs Mor Courage och så började han arbeta på en pjäs om Engelbrekt – eller Engelbrecht – som han själv föredrog att säga. En av medarbetarna var Peter Weiss som i sin andra del av Motståndets Estetik rapporterar följande från projektet: ”Miljön kring Norberg skulle framställas på scenen. Brechts önske mål om exakta detaljer hade till följd att vi fick forska på bibliotek, samla utdrag ur verk som var svåra att få tag på, teckna av redskap, konstruktioner och maskiner. På det högbenta bordet modellerade Brecht av papp och tändstickor en scenbild som gav antydan om det som hade fixerats skriftligt och grafiskt”. ”Vedträn staplades upp framför bergväggen och tändes på, man hällde vatten över de upphettade malmstrimmorna och fick dem att spricka, med kilhacka, slägga och spett slogs skärvorna ur berget och krossades till småbitar, innan de fullastade korgarna så uppfordrades av det stora tramphjulets vindspel. Ämbar fulla med grundvatten lyftes upp, bjälkar firades ned i linor och fogades samman till stöttor. Alla de när varandes rörelser i gruvan, mätarnas, huggarnas, gruvdrängarna och hjonens, till vilka sistnämnda kvinnor och barn hörde, rörelserna hos dem som sköt skottkärrorna och körde fororna, som förde den råa stenen till smältugnen grep i varandra, i lugn och säker ordning. Likadant förlöpte arbetet kring den kägelformade, med träkol eldade hyttan, där vattenhjulet drev blåsbälgarna, den smälta malmen färdades sin väg till rening och förädling och slutligen bearbetades av smederna”. ”I kontrast till den enkla versen som Brecht ville använda som språkligt medel, tycktes han vid utredningen och visualiseringen av gruvdriften ha haft en universalteater i tankarna”. Tyvärr blev det bara ett synopsis av planerna innan Brecht fortsatte sin flykt till USA där Kritcirkeln skrevs. Men tankar har funnits att ta vara på detta stoff om Bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson från Norberg. Peter Weiss var intresserad av att skriva färdig pjäsen men uppbunden av andra engagemang under då överskådlig tid.

DE T FINNS MER Lästips ”Solidariteten det vackra i denna strid…” Spelet om Norbergsstrejken 1891–92. En studie i arbetarkultur. Doktorsavhandling av Gunnel Testad 2012 ”På mörön så kuta vi häja te gruva – Klingande Tidsbilder från Norbergs Bergslag” CD-bok av Kristin Kalmelid och Lars-Erik Lärnemark 1997

^ > Till trilogin av Brechtpjäser skapade Anita Bergman slagkraftiga affischer.

Filmtips På bloggen finns en film inspelad under arbetet med Spelet om Norbergsstrejken. http://potmo.blogspot.se/2007/10/eld-i-berget_16.html

SPEGELN

Vi går en annan väg

FOTO: EKOMUSEUM BERGSLAGEN

Av Gösta Sjöholm

EN MÅLSÄTTNING MED PROCESSERNA har varit att stärka konsten och kulturen som drivkraft för lokal utveckling. Samtidigt behövde regionala, interkulturella och internationella perspektiv som påverkar förutsättningarna för byns framtid analyseras och tydliggöras. SOM EN BÄRANDE DEL av projektet har produktionen av Teatermaskinens tvådagarsföreställning ”Vi går en annan väg” verkat. PJÄSEN SPEGLAR HUR KRAFTEN i ett lokalt projekt kan fördjupa förståelsen för en bygd och vidga sammanhangen där den ingår. Teaterprojektet syftade till att gestalta Riddarhyttans och Bergslagens historia och består av tre delar som färdigställdes under lika många år. Del 1, ”berättelser från Riddarhyttan och Bergslagen 1300-1668”, hade premiär sommaren 2010. Del 2, ”berättelser från Riddarhyttan och Bergslagen 1668-1910”, hade premiär sommaren 2011 och spelades tillsammans med del 1 som en endagsföreställning. Del 3, ”berättelser från Riddarhyttan och Bergslagen 1900-talet”, hade premiär sommaren 2012 och spelades tillsammans med del 1 och 2 som en tvådagarsföreställning. Tanken var att del 3 skulle kunna ges ensam för t.ex. skolklasser. Pjäsen spelades sista gången sommaren 2013. De tre delarna hade också undertitlarna ”Nastis väg”, ”Det sista upproret” och ”Folkhemmet”. Planer på att ge pjäsen i en eller annan form fler gånger lever fortfarande. Föreställningens huvudförfattare är Maj-Britt Nergård, Jonas Engman och Peter Ericson. I föreställningen ingick ett femtiotal personer. Förutom de professionella skådespelarna engagerades bygdens boende som aktörer, musiker och med verkande. För regin svarade Jonas Engman och de bärande rollerna gestaltades av Hannes Olsson och Berit Engman. Alla arbetade i stora grupper med att förstå den egna och gemensamma historien genom undersökning och forskning av släktband och de aktiviteter som omgav arbetet. Grundhållningen ”gräv där du står” var vägledande i arbetet. PJÄSEN RÖRDE SIG I LANDSKAPET över ett stort område strax väster om Riddarhyttan, mellan Skildammen och Haraldsjön. Första dagen ägde rum helt utomhus där publiken

< Scenbild från föreställningen ”Vi går en annan väg.”

bjöds in till en vandring i både rum och tid. Kortare vandringar avlöstes av gestaltade händelser på ett antal spelplatser i naturen och olika färdmedel som kyrkbåtar och hästforor. När dagen var slut efter över åtta timmar hade publiken färdats i drygt en mil, från medeltid till 1900-talets början. Då var också del 1 och del 2 genomförda. ANDRA DAGEN däremot ägde rum i stort sett inomhus. I Teatermaskinens stora scenrum i deras då nyuppförda teaterhus i Skräppbo, i centrum av spelområdet, gestaltades del 3, 1900-talet. Även om publiken intog en mer traditionell roll av just publik innebar det inte att de fick sitta helt still då de under framställningens gång vid några tillfällen fick förflytta sig inom det stora teaterkomplexet. I den sista delen stod Folkhemmet i centrum. Uppbyggandet, genomförandet och nedmonteringen kan sägas ha dominerat svenskt 1900-tal och naturligtvis präglat alla delar av landet, kanske särskilt påtagligt i en bruksort som Riddarhyttan. EFTER DEN ANDRA DAGENS cirka fyra timmar långa framställning har tvådagarsförställningen skildrat de många kulturernas Bergslagen. Belyst både männens och kvinnornas Bergslagen och framställt upprorens och det självorganiserande Bergslagen. Livet och makten. Riddarhyttan som plats, historia, nutid och framtid. DEN KUNSKAP OCH ERFARENHET som växte fram genom pjäsen och arbetet inför den håller på att bearbetas och sammanställas och kommer att redovisas som bok Teatermaskinens byggnad i skogen utanför Riddarhyttan.

FOTO: GUNNE RAMBERG

PROJEKT RIDDARHYTTAN, som tillkommit på initiativ av Teatermaskinen, har pågått sedan 2007. Föreställningar, händelser, dokumentära processer, samtal och diskussionssammankomster har avlöst varandra och en stor mängd människor har deltagit i projektets aktiviteter.

Teatermaskinen är en fri teatergrupp som sedan starten 1997 finns i skogen utanför Riddarhyttan, Västmanlands län, i Bergslagens hjärtland. Teatermaskinen är också en kooperation av frilansande kulturarbetare. Sedan år 2000 är Teatermaskinen en internationell arbets- och mötesplats för processer där konsten och kulturen står i centrum för kreativ utveckling i mötet med civilsamhälle, forskning, privat och offentlig sektor.

SPEGELN

Det goda livet Av Jan Å Johansson

Teaterchefen Kajsa Giertz på Västmanlands teater och chefen för Västmanlands läns museum Carl-Magnus Gagge hade fört en diskussion om avsaknaden av historier som äldre upplevt – museet saknade helt enkelt röster om hur det är att vara äldre i dag. Men det skall Tomas Rajnai och Jens Nielsen råda bot på. De driver Osynliga teatern i Stockholm och deras föreställningar är intervjubaserade. DET VAR KAJSA GIERTZ som tog kontakt med regissörsduon och de träffades tillsammans med Carl-Magnus Gagge och P4 Västmanland vilken också är delaktig i projektet. – De berättade om projektet och vi presenterade ett tillvägagångssätt, berättar Jens. MAN BESTÄMDE SIG FÖR att intervjua 60 pensionärer under mottot: Vad är det goda livet? MÅNGA, MEN INTE ALLA berättelser, kommer senare att gestaltas av skådespelare på scen. MEN HUR HITTAR MAN DÅ 60 personer att intervjua? – Vi hittade en skrivargrupp i Surahammar – de var 15 personer. Och vi hade tur där då de gick en skrivarkurs och precis hade börjat skriva om sina liv, uppger Jens. – Det skulle vara en geografisk spridning på materialet men det viktigaste i början var att samla in lämpliga pensionärer som ville ställa upp. Formen fick man ta sedan. I BÖRJAN PÅ APRIL startade intervjuerna och de har nyligen avslutats. Tomas och Jens funderade över om intervjuerna skulle ske gruppvis eller individuellt. De provade med att få träffa gruppen igen veckan efter men fick till svar:

”Ni verkar inte ha träffat pensionärer tidigare, mer upptagna människor finns inte. Nästa vecka, nej, det går inte”. – Vi fick istället ringa upp var och en för att boka tider, förklarar Tomas. MEN DET BEHÖVDES SÅ KLART FLER att intervjua så Tomas och Jens kontaktade föreningar, äldreboenden och satte upp lappar. – Faktum är att de flesta har sökt upp oss, många genom PRO, vilka kontaktat teatern. Många har tyckt att det varit spännande att få sina liv inspelade och vi tycker det är spännande att de sökt sig till oss, säger Jens. HELA PROCESSEN HAR VARIT ÖPPEN från början – inga oklarheter om vad projektet skall utmynna i har rått. Och Tomas och Jens har inte vetat vad pensionärerna kommer med för berättelser. Många gånger, för att inte säga oftast, har det varit överraskningar. – När man intervjuar dem en och en blir det ett intimt möte. Vi kommer inte med en agenda utan vi har bara varit nyfikna på deras liv. Det har varit mycket tårar och skratt och många har berättat historier de inte berättat för någon annan tidigare, säger Tomas.

FOTO: JAN Å JOHANSSON

^ Tomas Rajnai och Jens Nielsen.

”Många har tyckt att det varit spännande att få sina liv inspelade och vi tycker det är spännande att de sökt sig till oss” 45

SPEGELN

MÅNGA GÅNGER har de blivit chockade över vad de fått höra. Ibland, bara efter ett par minuter, har någon börjat berätta något traumatiskt. – Då har man fått ta en stunds paus. Men det är en otrolig bredd på berättelserna. De har varit fina och vackra, otroligt tragiska, ja, minnen och livsöden helt enkelt, säger Jens. – Ja, vissa sätter sig verkligen, nämner han och återger en berättelse han stötte på. – En kvinna hörde av sig och berättade att hon växte upp i en familj med några bröder i en bruksort här i Västmanland. Pappan var slaktare och de bodde ensligt. Huset stank av mögel och hon berättade att hon allt sedan dess varit expert på att känna det minsta lilla mögel om hon stötte på det. Pappan hade problem med spriten och då han slaktade hemma hos folk bjöds han alltid på sprit. HON BERÄTTADE att han vid sådana tillfällen var hemsk mot familjen. Bland annat jagade han barnen med slaktmask, men inte nog med det, han satte också på den på barnen. Rena skenavrättningen således. – Hon berättade vidare att det bara var en jul under uppväxten då hon inte grät – pappan hade helt enkelt inte kommit hem. – Det gick till och med så långt att barnen försökte döda fadern genom att knuffa honom utför en trappa. TOMAS HAR DOCK en betydligt trevligare historia att återge. – Det var en man som vuxit upp i en mindre bruksort. Som liten drömde han om att bli busschaufför vilket han också blev – hela livet. Han hade haft en familj med tre barn och höjdpunkten i hans liv var då han fick byta buss och köra pensionärer på hemliga resor. Han ångrade ingenting i livet. När jag lämnade honom tyckte jag det var lite märkligt ändå – livet innehåller ju toppar och dalar. Men för honom var livet långsamt. Han hade inga storslagna drömmar eller önskningar. Men det fanns något fint hos honom. MATERIALET SOM JENS OCH TOMAS samlar in kommer så småningom att finnas tillgängligt på länsmuseet. De hade som mål att intervjua pensionärer från 65 år och uppåt. Men den yngsta blev en 63-åring och den äldsta var 97 år. – Vår generation blickar framåt – var skall man bo och

när skall man skaffa barn. En pensionär planerar inte utan ser bakåt – vad var viktigt och vad ångrar man, säger Tomas. – Det som slog intervjuarna efter utfört uppdrag var att det viktigaste i livet är att ha människor i sin närhet och att vara frisk, berättar Jens. Båda är också rörande överens om att de blivit mer ödmjuka inför livet. PREMIÄREN FÖR GESTALTNINGEN av berättelserna kommer att ske 2017 och publiken kommer att få vara delaktig. – Ja, berättelserna kommer att gestaltas med hjälp av publiken vilken kommer att få instruktioner om hur den skall agera, säger Jens. OCH TILL SKILLNAD mot Jens och Tomas, vilka är mitt i karriären, har de knappt stött på någon pensionär som pratat om jobbet. – Att vara pensionär är inte vad man gör utan vad man är, säger Tomas.

Ett exempel på hur en föreställning med Osynliga Teatern går till beskrivs i projektet ”Livet går inte ut på att vara lycklig”. Där leds besökaren på en promenad. Under promenaden möter deltagarna skådespelare och får instruktioner via hörlurar. Tanken är att förvandla publiken från observatör till deltagare. I föreställningen skapas ett möte mellan berättelserna, skådespelarna och publiken. Verket upplevs med alla sinnen, lukt, känsel, smak, hörsel och syn. Publiken får besked i ett telefonsamtal om när och var det hela börjar. På plats utrustas gruppen med hörlurar. Gruppen vandrar under ledning av en skådespelare men med berättelsen i hörlurarna. De leds fram till stationer, där skådespelare med minimala rörelser och rekvisita förkroppsligar minnet som de hör i sina hörlurar. Föreställningen avslutas med ett samtal där publiken får agera utifrån instruktioner de får i hörlurarna.

FOTO: JEFF KUBINA VIA WIKIMEDIA COMMONS

SPEGELN

> 4:e teatern Linn Bjørnvik Grøder, Mikaela Hagelberg och Evgeni Leonov Teater Tropos: Conny Petersén och Lina Petersén

Läget – Liv och Hälsa Ung

FOTO: HEBERLE, KOMMUNARKIVET SALA

FOTOGRAF: JONAS BILBERG

Av Lena Karlström

FOTOGRAF: MATTIAS WIIK

SPEGELN

BARNDOMSVÄNNERNA VIKTOR OCH MARIE, uppvuxna i Fagersta, träffas i vuxen ålder. Viktor bor kvar, Marie har flyttat. Viktor led av psykisk ohälsa under tonåren men saknade förmåga, mod eller utrymme att sätta ord på det. Marie som hette Daniel under uppväxten bar ensam insikten att något i den egna identiteten var fel. UTIFRÅN DET STATISTISKA MATERIALET i Liv och Hälsa Ung har Teater Tropos skapat en föreställning ”It’s all too beautiful”, skriven av Conny Petersén. Föreställningen handlar om transidentitet, psykisk hälsa, epa-traktorer och poesi. ”20 SÄTT ATT ÖVERLEVA HÖGSTADIET” är en humoristisk, varm och musikalisk kabaré där tre skådespelare, som alla har överlevt högstadiet, ger 20 tips på hur man på bästa sätt överlever sin tid mellan 7:an och 9:an. FÖRESTÄLLNINGEN BYGGER framför allt på ett stort antal brev som elever från olika typer av områden i Västerås skrivit till 4:e teatern. Eleverna har fått skriva ett brev till sina föräldrar, ett till sig själva i framtiden samt ett brev som om de var sin egen bästa vän. Breven varierar mellan högt och lågt, vissa är dramatiska och hjärtskärande medan andra är absurda och drastiskt roliga. Det är 4:e Teatern som också har producerat föreställningen med manus och regi av Lotta Östlin-Stenshäll.

I HELA PROCESSEN, från tolkning av resultaten i undersökningen till eget skapande i olika konstnärliga uttryck, är det ungdomar delaktiga. I projektet produceras inte bara ny scenkonst, det skapas också tidskrifter samt utställningar som visas på länsmuseet. SISU Idrottsutbildarna utbildar ungdomscoacher som ska stärka ungas hälsa och livsvillkor. Syftet med projektet är att använda olika kulturformer som medel för att främja ungas hälsa. Ett hälsofrämjande arbete som har kommit att handla allt mer om att rusta unga för att möta sin vardag. Målgruppen är alla unga i Västmanland mellan 13 och 19 år. Föreställningarna med Teater Tropos och 4:e teatern kommer att turnera på skolor och fritidsgårdar i Västmanlands samtliga kommuner under hösten 2015 och våren 2016.

Ungdomars liv står i centrum för ett kulturprojekt i Västmanland kallat Läget. Med utgångspunkt från undersökningen Liv och Hälsa Ung där ungdomar svarar på frågor om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor, gestaltas resultatet med olika kulturella uttryck. Det här är ett helt nytt sätt att sprida resultatet från Landstinget Västmanlands stora hälsoundersökning. Läget startades 2014 och är ett treårigt samverkansprojekt mellan Landstinget, de fria teatergrupperna 4:e teatern och Teater Tropos, gymnasieskolor, Västmanlands idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna. Läget finansieras av Landstinget Västmanland med stöd från Allmänna Arvsfonden.

SPEGELN

Kärt barn har många namn

Levande rollspel – Lajv – Live action role-playing, LARP. Av Ann Österberg

LAJV ELLER LEVANDE ROLLSPEL som det också kallas, kan jämföras med improvisationsteater. De utspelas i bestämda fantasivärldar där varje deltagare har en karaktär med speciella egenskaper, förmågor och bakgrundshistoria. I SVERIGE HAR FÖRETEELSEN EXISTERAT i drygt trettio år och har förändrats med tiden. Inledningsvis var medeltida fantasy, inspirerat av J.R.R. Tolkiens värld, den dominerande genren inom lajv. Nu kan de spänna över ett lika brett spektrum av genrer som film, litteratur och annan konst. DEN STORA SKILLNADEN mellan lajv och teater ligger i varför man gör det och hur. Syftet med teater är att ge en upplevelse åt en publik som för det mesta är passiva åskådare. Arrangemangen, eller ”Lajven” som de kallas, sker normalt utan publik, eftersom det är själva upplevelsen för deltagarna som är det centrala. Likt en skådespelare använder lajvaren hela sin kropp och själ för att ge liv och personlighet åt en roll. Alla fysiska handlingar, allt man säger och i vissa fall vad man tänker och känner blir en del av rollgestaltningen.

även mat tillgodoses av arrangören. Arrangören styr också handlingen i grova drag. Skogsmiljön är inte den enda miljö som passar för lajvande. I slutet av november 2015 är det dags för ett bibliotekslajv för barn i Västerås. I Norberg har det lajvats i gamla gruvmiljöer och i Tillberga har bergrum bildat ram för rymdskräcks-lajv. De allra största lajven i Sverige har lockat uppemot tusen deltagare. I LAJVEN KRÄVS OCKSÅ OFTA TIDSTYPISKA eller speciella dräkter. De går inte alltid att köpa färdiga så många lajvare utvecklar ett hantverkskunnande som kan nå mycket avancerade nivåer.

Lajv-rörelsen växte fram ur de bordsrollspel, som till exempel ”Drakar&Demoner” vilka blev populära under 1970- och 80-talen.

INOM TEATERKONSTEN finns också ofta en färdig historia i form av ett manus, som skådespelarna repeterar in för att kunna framföra för publik. Eftersom levande rollspel handlar om att vara en levande del av berättelsen och att del tagaren själv ska kunna påverka händelseförloppet så finns det i allmänhet få saker som styr vad som skall hända.

Nuförtiden idkas lajv runtom i världen både som fritidssysselsättning och professionellt. Från att enbart ha varit en form av rekreation används lajv nu också som ett verktyg i undervisning och fortbildning, och som ett medel för personlig utveckling. På flera ställen runt om i Norden, bland annat i Västerås, arrangeras årliga seminarier, konvent och kortlajvsfestivaler.

OFTA UTSPELAS LAJV I SKOG OCH MARK i ett avskilt område och de kan vara från ett par timmar långa upp till mer än en vecka. Tillgång till vatten, toalett, sjukvård och ibland

I Sverige heter riksorganisationen Sverok – Svenska roll och konfliktspelsförbundet. Sverok är Sveriges största ungdoms förbund med 83 000 medlemar.

FOTO: JENS MOHR, CREATIVE COMMONS.

> I början av 2000-talet arbetade länsmuseet med en referensgrupp med unga vuxna på temat Lajv och rollspel. Resultatet blev en utställning och material till samlingarna. Hösten 2005 visades utställningen I’m aLAJV. Fotot av Eldknyttet användes på utställningsaffischen.

^ Kvinnor skulle varken vistas på gatan eller i annan offentlighet år 1918 då lajvet ”Suffragett” utspelas i Hallwylska palatset. Här på Hamngatan 4 utanför Hallwylska palatset möts lajvarna Cecilia Billskog i rollen som kvinnosakskvinnan Gunilla Petrén och Stellan Sjöberg i rollen som poliskonstapel.

DE T FINNS MER Webtips. Om Sverok: http://www.sverok.se/ Om lajvkonventet Prolog: http://lajvkonvent.se/ Om Lajvverkstaden: http://www.lajvverkstaden.se/ Om lajvet Eleria: http://eleria-lajv.com/

MEGAFONEN

Makt och teater Av Martin Hedén

Teatern har alltid hållit sig nära makten. Ibland som lydigt redskap, ibland som trampmina. Men alltid nära. VÄSTMANLANDS TEATER HETER DEN, Västerås gamla teater på Slottsgatan. Men de unga skådespelarna är visstidsanställda och bor i Stockholm. Pendlare. Liksom flera chefer. Därmed har teatern släppt sin förankring i staden. Tidigare kritiserades den som alltför bunden till Västerås på länets bekostnad.

William Shakespeare och Jean-Baptiste Molière utmana kyrkans världsbild. De skapade mångtydiga berättelser. Och deras frågor till existensen saknade facit.

SJÄLVA HUSET HAR DOCK I HUNDRA ÅR varit en av en av stadens profilbyggnader. Konsten skulle ha tjänat på nya lokaler, men politikerna har prioriterat vattenrutschbanor, simbassänger och badstrand. Ska det ses som en maktkamp mellan kultur och politik? Kanske. Eller också har politikerna lyssnat på sina väljare.

GUSTAF III, BLEV DEN SVENSKE REGENT som tog sig för att styra upp den svenska scenkonsten. Men först sparkade han Stockholms franska teater, hela ensemblen. Nu skulle landet bjudas dramatik och operakonst på svenska! Och så blev det. När väl satsningen var igång överfördes kostnaderna gradvis från konungens privata plånbok till Riksdagens ansvarsområde. Och skattebetalarna. Vid mitten av 1800talet hade Sverige fått två nationalscener med skattestöd, Operan och Dramaten.

TEATERKONSTEN HAR RÖTTERNA i religiösa ceremonier. Antikens tragedier, med budskapen om den enskildes maktlöshet, var inte först - dramerna byggde på tidigare traditioner. Behovet av symboliska spel tycks universellt och tidlöst. I Västmanland syns spåren sedan bronsålderns soldyrkan och järnålderns labyrinter med lekar kring fruktbarhet och fiskelycka. För att inte nämna kristendomens symboler, ramsor, dräktbruk och körer. Sett som teater handlar gudstjänsterna om att människan är underordnad en överjordisk, orubblig maktordning. I BRYTNINGEN MELLAN RENÄSSANS och upplysning frigjorde sig berättandet från de religiösa betslen. Inte så att mysterie spelen upphörde – Semana Santas processioner vaggar än idag obönhörligt vidare genom sydeuropeiska kvarter. Men för drygt 500 år sedan började artister och tänkare som Michel de Montaigne, Miguel de Cervantes, Lope de Vega,

TEATERN SLOG SIG FRI! Och fick omedelbart en ny herre: Konungen.

SEDAN FORMLIGEN EXPLODERADE UTVECKLINGEN. Mellan 1875 och 1910 vittnar huvudstadens tidningsarkiv om att teater var det stora folknöjet, en kulturell bastion i vardagen. Alltså innan filmen, radion, TV:n och internet. Det är därför inte konstigt att Västerås tog sig för att satsa på ett teaterhus 1915. Landet var fullt av turnerande sällskap. Dessutom växte amatörteatern – inte sällan i nykterhets logernas regi – och arbetarrörelsen fokuserade på folkbildning. De första 50 åren, 1915 till 1965, härbärgerade Västerås teater en mängd evenemang: gästspel, filmföre ställningar, föredrag, revyer. UNDER DE FÖLJANDE FYRA DECENNIERNA, från slutet av 1960-talet till 2011, stod teatern mer fram som en fristående

FOTO: WILLTRON, WIKIMEDIA COMMONS.

samhällsaktör med betydande ambitioner. Det hände att lokala revymakare visades på porten – teatern ville inte ses som lokal för vilka evenemang som helst. Periodvis var man framgångsrik: en del uppsättningar spelades utanför landets gränser, exempelvis Bortbytingen. Och vissa experiment, som Det musikaliska rummet, fick stor nationell uppmärksamhet. Internationella celebriteter, som den tjeckiske regissören Otomar Krejˇca, kontrakterades. 30 av teaterns uppsättningar lockade under perioden fler än 10 000 personer och fem pjäser (senast ”Mig äger ingen”, 2009) nådde en publik på över 20000.

^ Semana Santa, påskveckan, den heliga veckan, är ett religiöst firande med lång och stark tradition i Spanien. Under veckan tänker man på Kristus lidande, död och uppståndelse Processionerna är kanske det viktigaste inslaget under veckan. I städerna kan man nästan varje dag se en procession, när den mycket sakta och värdigt skrider fram. ”Los Nazarenos”, som följer med processionen är troende botgörare, klädda i långa kåpor. med en strutformad huvudbonad, som går ner över ansiktet med bara hål för ögonen.

I TIDNINGSLÄGGEN FRÅN DEN HÄR TIDEN kan man se hur teatern befann sig i dialog – eller krig – med sin egen styrelse, kulturskribenter och politiker. Den beskylldes för

FOTO:CAROLE RADDATO, WIKIMEDIA COMMONS.

Teatermask i lera från Romersk-germanska museet i Köln

kommunistisk propaganda såväl som borgerlig tramsunderhållning, för populism såväl som elitism. Och gång på gång överskreds budgetarna, särskilt under 80-talet. Ett år blev det dock en miljon över, vilket var rent generande, ansåg den dåvarande teaterchefen. DET VAR OCKSÅ UNDER 80-TALET som många teaterarbetare fick tillsvidare-anställningar. När anslagen inte skruvades upp i takt med kostnaderna på 90-talet drabbades i stort sett alla regionteatrar i Sverige av samma sjuka: enda sättet att klara ekonomin blev att minska antalet produktioner. Hyra och löner slök pengarna. Ju närmare millenium-skiftet man kom desto mer sviktade resurserna. MED 90-TALET gjorde dessutom ekonomismen entré – ”vinstmarginal” var tidens ord, men termen var inte alltid så användbar. Statens kulturråd misslyckades exempelvis 2002 med att genomföra ”kulturella bokslut”, ett försök att göra kvantitativa bestämningar – siffror – av teaterföreställningars kvalitet. I ekonomismens efterdyningar har konsumism och varugörande blivit samhällsideal; som konsekvens betonas den enskilde aktören på ensemblens bekostnad. Varje skådespelare har blivit sitt eget varumärke, sin egen lyckas smed. ETT SÄTT ATT NÄRMA SIG TIDEN och förändringarna – utveckling är ett tendensiöst ord! – är att hålla fram två centrala årtal: 1974 och 2011. Det var 1974 som landet fick en kulturproposition där politikerna slog fast att kommersen i samhället hade så skadliga effekter att man var tvungen att kompensera all business med kultur. Socialdemokratin var lika stark som framtidsoptimismen. Och det fanns pengar. Västerås byggde upp ett dynamiskt lokalt kulturliv, inte bara med kommunala satsningar på offentlig konst, konsertlokal och musikskolor. Betydande insatser gjordes av privata aktörer som Carl-Johan Bolander. I hans Gallerie Belle hängde Erland Cullberg, Lena Cronqvist, Roj Friberg och Peter Tillberg runt väggarna. På teaterfronten fanns sedan 1967 redan en fast ensemble. Därför blev dåvarande Länsteatern en av landets allra första regionteatrar. 2009 ANSÅG REGERING och riksdag att kommersen inte var så fientlig längre. Och 2011 infördes så något som kallades Samverkansmodellen efter två års utredande. Moderaterna satt på regeringsmakten och landet hade just tagit sig igenom en finanskris. Nu skulle kulturen integreras med nöjeslivet i övrigt och när det gällde fördelning av statligt stöd tog kulturdepartementet ett steg bakåt ut i kulisserna: regionerna fick fortsättningsvis varje år en bunt sedlar att själva fördela på sina kulturverksamheter.

MEGAFONEN

I VÄSTMANLAND SAMMANFÖLL nyordningen tidsmässigt med att en ny teaterstyrelse beslöt upplösa teaterensemblen. Både 2009 års kulturproposition och de lokala ägarnas beslut resulterade i protester och massmöten på teatern, men teaterarbetarnas åsikter fick inget gehör. Makten hade flyttat bort från logerna. Fem miljoner kronor i löner frigjordes, den konstnärliga personalen fick försämrad arbetstrygghet och flexibiliteten ökade. GENERELLT I SVERIGE ledde samverkansmodellen till att regionteatrarnas autonomi minskade visavi det politiska styret. Detta konstaterar statliga Myndigheten för kultur analys i 2015 års rapport. Tjänstemän i regionen – på landstingen och i kommunerna – klev fram som nya makthavare. Det var de och institutionernas ledningar som nu tillsammans började skriva kulturplanerna. Den moderata kulturpropositionen som initierade modellen föreskrev ”en armlängds avstånd” mellan politik och konst – politikerna skulle hålla fingrarna borta från konsten. Men Myndigheten för kulturanalys anser påverkan blivit större än den borde vara och numera utövas indirekt. UR ETT ÖVERGRIPANDE PERSPEKTIV är de senaste förändringarna svårvärderade. Idag får glesbygden del av resurser som tidigare gick de små orterna förbi. Samtidigt har man skärpt styrningen av konstinstitutioner, vars grundläggande funktion är att hålla ett kritiskt öga på makten. För 30 år sedan resulterade sådana åtgärder i protester mot inskränkningar i den demokratiska dialogen. Idag är det mera tyst. Premiärerna uppmärksammas medialt, men mer med vimmelreportage än genomlysningar av uppsättningarnas tankeinnehåll och idévärld. SÅ HUR SER FRAMTIDEN UT? Ingen vet. Vindarna är snåla. Värdet på statens finansiering minskar, kommun och lands ting har ansträngd ekonomi och det folkliga teaterintresset är i nedförsbacke sedan 25 år. De senaste fyra åren har självfinansieringsgraden stått och stampat på 7 procent. Vuxenpubliken minskade med 34 procent 2014 jämfört med det besvärliga året 2011. Å andra sidan har barn och ungdomspubliken tredubblats och ligger numera runt 18 000, jämfört med bottenåren 2010 – 2011. Egna uppsättningar på Stora scenen fyller i snitt bara en tredjedel av salongen, gästspelen två tredjedelar. DE STARKA REGIONALA TEATRARNA tycks vara på väg mot tystnaden. Medan storstädernas centrala teaterhus lyser allt starkare. Men behovet av berättelser och symbolspel kvarstår. Och det kommer att ta sig nya uttryck.

SPANAREN

Välkommen till mångkulturen Av Mikael Mogren

KARSTEN FELZMANN ÄR DOCKSPELARE och präst och bor i Sala. När jag skulle tas emot som ny biskop i Västerås ville jag att barn skulle ha en synlig och självklar plats. Karsten kom gärna med sina dockor men sa ungefär att ”jag ska inte under hålla barn. Om barn ska delta på allvar så ska dom också äga det som händer, det dom ska spela”. Så blev det. Barnen från Sala skapade sina dockor och sitt inslag. Från bygge till genomförande. FÖR KARSTEN ÄR DOCKSPELANDET en väg in i frågorna om livet. Han jobbade med dockspel i Tyskland och har i en intervju berättat att ett samarbete för ungefär 15 år sedan med den legendariske svenske dockspelaren Michael Meschke (född i nuvarande Polen, tidvis verksam i Paris) fördjupade hans intresse för dockspel; ” jag tror konst och religion är syskon. Det handlar om att gestalta världen och hur vi lever tillsammans”. Leken, livet och livstolkningen hör nära ihop. DET FINNS MYCKET ATT LÄRA av Karstens tänk. Ett är att inte använda barn som utsmyckning för att förgylla vuxnas tillställningar. Barn ska få vara med på sina villkor, ha rätt att äga det som händer. Kanske är det därför texten om Jesus och barnen blir så provocerande när vi tar den på allvar. Barnen störde, hans vuxna vänner ville flytta på dem men Jesus ställde ett barn i centrum. För att visa barnets rätt till äkta delaktighet.

EN ANNAN LÄRDOM ÄR ÖPPENHETEN för nya influenser. Vi behöver det. När det svenska folkhemmet en gång byggdes var barnkultur en viktig del av samhällsbygget. Det handlade om bibliotek, om pedagogisk barnomsorg och om musik skolor. Det sägs ibland att det svenska musikundret med allt från ABBA och Roxette till Cardigans beror på musikskolan. Musikskolan genererade nationalekonomisk vinst. Må så vara, men det stora värdet var nog ett annat. Att även vi lite mer tondöva hittade vägen in i musikens värld. Med allt vad det betyder. Kultur öppnar dörrar in mot livet. DET SVENSKA FOLKHEMMET, med sin starka betoning på att det var svenskt, är nu mest ett nostalgiskt minne. Vi ser ett nytt Sverige växa fram, ett öppet och mångkulturellt Sverige. Det kommer också att berika vår kultur. Öppna nya dörrar. DET VÄRSTA VI KAN GÖRA JUST NU är därför att ständigt harmonisera eller drömma oss bakåt. Säga att allt är som det alltid har varit och att det är som vanligt. Det är bättre att bejaka också sin oro, det finns kraft i den. Kraft att komma ut ur trygghetzonerna och katakomberna. Kraft att hitta in i mångkulturen. Den kultur vi behöver för att förstå livet.

FOTO: INGA-LENA PAULSSO

^ Barn från Sala spelade dockteater utanför Västerås domkyrka när Mikael Mogren togs emot som biskop den 12 september 2015.

”Jag ska inte underhålla barn. Om barn ska delta på allvar så ska dom också äga det som händer, det dom ska spela” 57

UTFLYKTEN

> Teatern på hembygdsgården i Västanfors.

Teaterskatten Av Rita Södergård

Högst upp i magasinet på hembygdsgården i Västanfors gömmer sig en skatt med anknytning till teater. Det är en utställning som kom till år 1992, i samband med rivningen av den gamla Sveasalongen i Västanfors. SVEASALONGEN SOM LÅG CENTRALT i Västanfors invigdes 1910 som logen IOGT/NTO Protests ordenslokal. I lokalerna fanns det ett café, Café Svea, och mellan 1930 och 1986 var där även en biograf. Många minns säkert de fullsatta föreställningarna och matinéerna med kö ända ner till Melingsbäcken. Svea bio var under 50 år en viktig träffpunkt för alla åldrar. I TEATERSALONGEN SPELADE Fagerstas teatergrupper många fina föreställningar till exempel ”Lars Anders, Jan Anders och deras barn 1913”, ”Värmlänningarna” och ”Arbetslöshetsrevy” 1923. I början av 1940-talet tog Håkan Hertz initiativet till revyn ”Vi på Söder”. ALLT ARBETE MED REVYERNA var ideellt. De skrevs av olika lokala förmågor och den egna orkestern spelade under ledning av kapellmästare Fride Hammarsten. Revyerna hade premiär på nyårsaftonen och följdes av flera fullsatta föreställningar.

Den största lampan finns idag i magasinets trappa upp till våning 2, de andra två lamporna pryder taket i teatermuseet. I SJÄLVA SALONGEN fanns ett förgyllt scenöverstycke som togs om hand. Läktarbiografen hade ett täckt målat framstycke som förvandlades till montrar. Många av de handmålade tapeterna togs tillvara och återuppsattes i magasinet. Godisdisken från 40-talet är också bevarad samt några av de första träbänkarna med klaffstolar. HEMBYGDSFÖRENINGEN gjorde i samband med insamlingen ett upprop till andra IOGT-föreningar i länet och fick på så vis överta sammetsklädda bänkrader från Logen Berg i Norberg samt handmålade kulisser från Kolbäcks IOGT.

FRÅN 1936 FRAM TILL 1992 arrangerade IOGT-NTO varje år en Julbasar i Sveasalongen. Den innehöll Luciatablå, tomtebo, fiskdamm med mera. Det var en stor och viktig dag för alla barn i som bodde i Fagersta-Västanfors.

MED HJÄLP AV EN GRUPP IDEELLA byggdes så det nya Teatermuseet med den rekvisita som införskaffats. Det blev ett museum riktat till barn. Här fanns modellteater att spela i, en ljudverkstad, sminkavdelning med mera. Personalen på gården tog emot många barngrupper som fick prova på att spela i olika teaterformer. Det här blev med tiden för betungande och den verksamheten lades ner. Efter några år minskades teaterutrymmet till förmån för nytt kontor på samma våning.

NÄR DET STOD KLART att byggnaden skulle rivas så fick Fagersta-Västanfors hembygdsförening lov att, under en veckas tid, riva och ta tillvara det de ansåg värdefullt att spara för framtiden. Först monterade de ner de stora målade pergamenttaklamporna som hängt där sedan 1910.

IDAG ÄR MUSEET ÖPPET för besökare. Här finns information om Norrby teater och Fagersta Teaterförening. Det finns också texter och fotografier som berättar om de gamla revyerna. Scenen används både för utställningar och filmvisning för barn och ibland är det Norrby Teater som gör en föreställning.

FOTO: SÃ&#x2013;REN KARLSSON.

FRÅN FÖRENINGARNA

En delad upplevelse är en rikare upplevelse Av Per Helge

Kultur handlar inte om festivaler och projekt utan om något annat: om den i ens övriga vardagsliv införlivade vanan (och behovet) av att få gå i dialog med de fördjupade mänskliga uttryck man möter i en teaterföreställning, en konsert, hos en författare. Och innan man går hem från ett sådant möte dessutom, över en kopp kaffe, hinna byta några synpunkter på det man just upplevt tillsammans. En delad upplevelse är helt enkelt en rikare upplevelse. Något läggs därmed till bygdens förråd av gemensamma upplevelser. FÖR FEMTON ÅR SEDAN beslutade NTO-logen i Västerbykil att pensionera sig; inte minst att göra sig av med sin lokal, som stått mitt i byn sedan 1909. Detta satte fart på de diskussioner som till och från förts i bygden om att bilda en kulturförening. Så skedde, på sensommaren 2001, och ett par månader senare köpte föreningen lokalen till priset av en krona. För enkronan fick vi också en väl inarbetad mötesplats. INGEN KULTURFÖRENING ÄR EN Ö. Vad som hållit och håller oss gående, en bra bit från större metropoler, är kontakterna med stödjande kulturorgan på länsnivå, som Riksteatern Västmanland, Västmanlandsmusiken, Ett kulturliv för alla och andra. Ett gott samarbete med kommunen, i form av ett flerårigt avtal om ekonomiskt stöd för verksamheten, innebär att inte varje evenemang måste ”gå ihop”. Kvalitet och innehåll kan i hög grad tillåtas styra våra programval. Allt arbete inom föreningen, utan undantag, är ideellt. Utbytet av att streta tillsammans och att uppleva hur det ena evenemanget efter det andra genomförs är sin egen belöning. Med de förutsättningarna har vi arrangerat närmare 200 offentliga program.

UNDAN FÖR UNDAN har ryktet om Kilbolokalen spritts i allt vidare ringar, ofta från mun till mun. Idag kommer en ansenlig del av vår stampublik från andra kommuner, inte sällan också från andra sidan länsgränsen. SEDAN ETT PAR ÅR har föreningen en egen ungdomssektion, som med de vuxnas stöd håller ungdomsgård varje fredagskväll. Kilbolokalen blir då ”Chillbolokalen”. Flera av de ungdomar som börjat i ungdomssektionen – spelat pingis, uppfört små teaterstycken vid julfesterna – är numera inarbetade medlemmar i föreningens styrelse. Deras nya idéer, ur den tid som är deras, påverkar och förändrar sättet att arbeta, utan att vi för den skull överger de strukturer som visat sig livskraftiga. En dynamik uppstår, inte för sin egen skull, mellan traditionen och det nya. Det gör arbetet oförändrat spännande och oförutsägbart, som livet i övrigt.

Per Helge, en av kulturföreningen Kilbolokalens grundare, var också dess ordförande 2001–2011.

FOTO: STINA BARRSÄTER

^ Friteatern spelar pjäsen ”HAR TÅGET GÅTT, ELLER…?”, i Kilbolokalen september 2015.

”Vad som hållit och håller oss gående, en bra bit från större metropoler, är kontakterna med stödjande kulturorgan på länsnivå”

NOTISER

notiser AKTUELLT Regional Digital Agenda Landstinget och länsstyrelsen har tillsammans skrivit under en gemensam avsiktsförklaring att ta fram en regional digital agenda för Västmanlands län. Agendan är ett strategidokument och ambitionen är att den ska vara färdigställd i februari – mars 2016. Målet är att skapa en övergripande strategi för den digitala utvecklingen och arbetet med digitaliseringsfrågor i länet. Förutom att blicka framåt och ange gemensamma mål för digitalisering ska strategin även ge en bild av nuläget och beskriva en del av de insatser som genomförts. Den ska knyta an till Regional utvecklingsplan (RUP) och andra relevanta utvecklingsstrategier. Utgångspunkt för arbetet är den nationella digitala agendan som antogs i oktober 2011. EU-medel ska skapa tillväxt i Bergslagen Övervakningskommittén för de regionala strukturfondsprogrammen har beslutat att bevilja EU-medel till Bergslagssatsningen 2015-2017. Bergslagssatsningen Kultur och Turism är inriktad på att med utgångspunkt i det unika industrihistoriska kulturarvet skapa långsiktig hållbar tillväxt. Den totala budgeten är 17,3 miljoner kronor, varav hälften utgör EUmedel. Övriga finansiärer är länsstyrelserna i de fem länen Dalarna, Gävleborg, Värmland, Västmanland och Örebro

1 NOTISER

Verksamhetsbidrag till länets hembygdsföreningar Under 2016 kommer Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening att dela ut ett bidrag avsett att stötta Snart kan Du dela med dig av ditt kulturarv verksamhet i länets hembygdsföreningar. Kulturarv Västmanland är en mötesplats Totalt finns cirka 40 000 kr att fördela. och en webbportal på internet där du kan Verksamhetsbidraget kommer att delas dela med dig av ditt kulturarv, diskutera ut till projekt och aktiviteter som stärker och knyta kontakter. Webbportalen lanföreningarna och som kan komma att ge seras under våren 2016 och du kommer dem flera medlemmar. Bidrag delas inte att kunna: ut till kostnader för föreningens egna lö• söka, dela och kommentera pande arrangemang. Sista ansökningsdag kulturarvsmaterial, är den 4 mars 2016. Lägsta summa som • hitta samlingar av länkar, kan sökas är 5 000 kronor. Utdelning av • läsa spännande artiklar, verksamhetsbidraget sker vid förbundets • få tips och råd om hur du årsmöte. Styrelsen vid Västmanlands digitaliserar dina samlingar, Hembygdsförbund och Fornminnesförening • diskutera kulturarvsfrågor, beslutar om fördelning av bidraget. • få information om aktuella evenemang och projekt och Hembygdens år 2016 • ladda upp ditt kulturarvsmaterial. Sveriges Hembygdsförbund firar 100 års-jubileum under 2016 och har utlyst Kulturarv Västmanland är ett samarbete året till Hembygdens år. Jubileet blir ett mellan Länsstyrelsen i Västmanlands tillfälle för gemenskap, fest och glädje. län, Landstinget Västmanland och länets Sveriges största folkrörelse ska fira och kommuner. Webbportalen ägs och för uppmärksamma allt det arbete som valtas av Västmanlands läns museum. utförs i drygt 2 000 medlemsföreningar. Under 2016 kommer landets hembygdsförVill du veta mer? Följ projektet via eningar och regionala förbund att bjuda Västmanlands Kommuner och in till en mängd aktiviteter. Hembygdens Landstings nyhetsbrev; www.vkl.se helg blir en stor aktivitet i Stockholm och på Facebook; www.facebook.se/ helgen 27-28 augusti 2016 med arrangeprojektkulturarvsportal vastmanland. mang på Skansen. Under Hembygdens år Frågor? Kontakta Susann Levál, lyfter hembygdsrörelsen fram traditionen 021-39 32 68, susann.leval@ltv.se. av att skapa berättelser. I samarbete med Nordiska museet genomförs ett insamsamt Region Örebro län, Region Dalarna och Region Värmland. Intresseföreningen Bergslaget är projektägare och samordnar arbetet med genomförandet.

NOTISER

lingsprojekt med temat Mötesplatser. Insamlingen blir en del av jubileumsårets fokus på berättande och kommer också att bidra till en samtidsbild av Sverige 2016. Hembygdens år ska på olika sätt ska lyfta fram hembygdsrörelsens arbete för hembygden – dess historia, miljö och sociala liv – något som berör alla människor som lever i Sverige idag. Tillgänglighetsprojekt Under 2016 kommer Västmanlands Hembygdsförbund att söka bidrag för att genomföra ett tillgänglighetsprojekt vid några av länets hembygdsgårdar. Projektet har sin förebild i ”Tillgängligt landskap åt alla” ett projekt som drivits av Stockholms läns museum och Sveriges Hembygdsförbund. En förstudie har genomförts under 2015 som har resulterat till ett preliminärt urval av platser. Syftet med projektet Tillgängliga hembygdsgårdar i Västmanland 2016 – 2019 är att kulturhistoriskt intressanta besöksmål ska bli tillgängliga för breda besöksgrupper både fysiskt på plats och på nätet inför besök.

FRÅN MAKTENS KORRIDORER Ny museipolitik Ny museipolitik (SOU 2015:89) är en statlig utredning, som lades fram som ett betänkande i oktober 2015. Utredningens uppdrag var att se över den svenska statliga museipolitiken. Det mest betydande förslaget handlar om att skapa en museilag, något som tidigare inte funnits i Sverige. Lagen och de museipolitiska målen klargör museernas ansvar och roller samt stärker museerna som fria och självständiga kunskapsinstitutioner. Det föreslås också att Riksutställningar avvecklas och att en ny statlig museimyndighet bildas för museer och utställningar. Vidare föreslås att lagen reglerar så att museerna kan gallra i sina samlingar, vilket kan få positiv påverkan på museernas möjlighet att utveckla arbetet med samlingarna.

PRIS OCH BERÖM Hedersdiplom Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening hedersdiplom utdelas till person som inom någon av hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt eller som med annan lokal anknytning inom länet utfört en kulturgärning utöver det vanliga. Hedersdiplom 2015 tilldelas Per Gunnar Hall, Västerfärnebo med följande motivering: Per Gunnar Hall har genom åren visat ett stort och aktivt intresse för Västerfärnebo hembygdsförenings verksamhet och det praktiska arbetet vid Gammelgården. Han har arbetat både med programverksamhet och styrelsearbete och dessutom utfört ett omfattande arbete med att underhålla och levandegöra inventarier och byggnader. Per Gunnars kunnande om äldre föremål och inventarier har kommit många till del vid hans visningar i byggnaderna. Han har också genomfört aktiviteter för, och tillsammans med, barn från Västerfärnebo skola. Skoleleverna har fått lära sig hur man skötte de olika sysslorna i ett naturahushåll förr. Han har också varit aktiv i arbetet med att montera ner, flytta och bygga upp en gammaldags tröskloge av liggtimmer. En byggnad som nu finns bevarad vid Gammelgården. Hedersdiplom tilldelas också Leif Lindstedt, Sala Hembygds- och Fornminnesförening och Torbjörn Strandberg, Norrby Hembygdsförening med motiveringen: Leif Lindstedt och Torbjörn Strandberg har under 2013 och 2014 producerat en 50 minuter lång hembygdsfilm ”Norrby socken en resa i tid och rum”. Tillsammans har de inte bara forskat i många olika källor och intervjuat personer i bygden utan även skrivit manus, rest runt och filmat och sedan klippt ihop det till en film. Filmen är ett unikt tidsdokument över bygden men också en berättelse om traktens historia och byggnader. En berättelse som kommer att vara värdefull för många,

under lång tid. Arbetet med filmen är även ett framgångsrikt samarbete mellan två näraliggande hembygdsföreningar, och det är inte avslutat än. De båda har nu påbörjat arbetet med nästa film som skall handla om Sala socken. Verksamhetspris Verksamhetspriset utgörs av ett diplom och en penningsumma om 3000 kronor som tilldelas en hembygdsförning som har gjort en insats som bidrar till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i länet. Verksamhetspriset tilldelas Harakers hembygdsförening med motiveringen: Under de senaste åren har Harakers Hembygdsförening haft en tillvaro präglad av osäkerhet om framtiden. Föreningens hembygdsgård är placerad på den före detta prästgårdstomten på kyrkans mark. Prästgården har fungerat som en samlingslokal i bygden som föreningen har kunnat nyttja i sin verksamhet. När det 2013 meddelades att prästgården skulle säljas inleddes en period av osäkerhet för föreningen. Efter mycket långdragna förhandlingar och många möten med bygdens befolkning och representanter för kyrkan har frågan fått en lösning. Vid årsskiftet 2015 hade hembygdsföreningens arbete fått resultat och prästgården kunde tas över av en nybildad bygdegårdsförening. Hembygdsföreningens byggnader och verksamhet kan finnas kvar och bygdens befolkning kan nyttja prästgården som tidigare.

NOTISER 2

NOTISER

UTSTÄLLNINGAR PÅ VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM Västmanlands läns museum visar basutställningar och tillfälliga utställningar i museets utställningshallar på Karlsgatan 2. Ett omfattande arbete pågår från 2014 att successivt öppna nya basutställningar om Västmanlands historia. Arbetet genom förs i fyra etapper fram till december 2016. Den första delen om forntiden invigdes 24 maj 2014. Nästa del om medeltiden öppnade den 28 mars 2015. Den tredje utställningen om 1500 – 1700-tal öppnas den 20 februari 2016. Hela utställningsprogrammet för 2016 enligt följande: t o m 6 mars Mimer – motorer och människor Med början år 1911 byggde ASEA Mimerverkstaden i Västerås. En stor, modern och effektiv fabriksbyggnad för tillverkning av små och medelstora elektriska motorer. ASEA byggde också bostäder med lägenheter i flera kvarter på Östermalm åt det växande företagets arbetare. Idag finns helt nya funktioner i Mimerverkstaden med bland annat länsmuseum och konstmuseum. Utställningen berättar om hur Mimer verkstaden kom till, och ger glimtar av arbetet på fabriken och livet som ASEA-anställd. Producerad av Västmanlands läns museum. tillsvidare När då var nu – forntidens folk och fä När kom de första människorna till Västmanland? Hur fick de tag på mat under stenåldern och hur gick det egentligen till när vikingarna spelade hnefatafl? Se järnåldersbåten från Tunagravfältet och en ansiktsrekonstruktion av ett skelett. Kom och upplev Västmanlands forntid i en interaktiv och lekfull utställning. Producerad av Västmanlands läns museum.

3 NOTISER

tillsvidare När då var nu – medeltidens makt och människor Nu förändrades tiderna, järnålder övergick till medeltid. Folk i Västmanland blev kristna och det byggdes kyrkor överallt. Ny teknik för att göra järn utvecklades i Norberg och järnet skeppades ut i världen från tre nya städer, Västerås, Köping och Arboga. Följ med in i den myllrande medeltiden! Producerad av Västmanlands läns museum. 20 februari – tillsvidare När då var nu – nya tidens ordning och reda 1500-1700-tal Under den här tiden gjordes många resor där européerna upptäckte världen. Kunskapen om världen blev större och kartorna mer detaljerade. Vetenskapsmän blickade in i kroppen och ut i rymden. Kyrkan reformerades – vi blev protestanter i Sverige. Den nya tiden var här! 1500-1700-talen var en orolig tid med många krig, som drabbade många människor hårt. Men det var även en tid där kungar försökte skapa ordning och reda. I städer som Västerås och Arboga drogs gator om och blev rakare. Genom skattelängder och jordeböcker fick kungen kontroll på mark, människor och rikets finanser I Västmanland anlades många järnbruk och människor med ny kunskap lockades till länet. Välkommen att uppleva den nya tidens ordning och reda! Producerad av Västmanlands läns museum. 10 december – tillsvidare När då var nu – modärna tiden 1800-2000-tal Den sista av museets basutställningar om Västmanlands historia.

2 april – 29 maj Hembygd – någonstans i Sverige Det vi kallar hembygd ser olika ut beroende på vem som definierar den. Det är inte enbart en plats utan lika mycket de som bor på platsen. Vad man gjort och gör tillsammans med människorna som bor där kan också vara en del av ens hembygd. Utställningen handlar om hur unga människor ser på sin hembygd. Ett stort antal unga människor 15-23 år med olika bakgrund, intressen och förutsättningar har intervjuats, fotograferats och filmats. De kommer från Oxie i söder till Pajala i norr och från Skärhamn i väster till Stenkumla i öster. Producerad av Rot Produktion i samarbete med Arbetets museum. 14 maj – 21 augusti 100 år på två hjul – 1916 Västerås Cykelklubb 2016 Utställningen ”100 år på två hjul” handlar om Västerås Cykelklubbs 100 åriga historia. Dessutom speglas cykelns roll i samhället, tekniska utveckling och en glimt in i cykelns och klubbens framtid. Producerad av Västerås Cykelklubb i samarbete med Västmanlands läns museum.

NOTISER

9 juni – 14 augusti Bilder i beslag Bilderna i utställningen Bilder i beslag är hämtade från fotoalbum, som beslagtogs av polisen 1903, då homosexualitet var förbjuden. Bilderna i albumen betraktades som bevis på homosexualitet, och fotografen, Carl von Platen, anklagades för vad samhället ansåg vara ”osedligt leverne”. Han ställdes dock aldrig inför rätta för sina handlingar, eftersom han förklarades sinnessjuk på grund av sin homosexualitet. Runt sekelskiftet 1900 började bilder med homosexuella budskap spridas i Stockholm. Bilderna var oskyldiga vid första anblicken, men fulla av sexuella anspelningar vid närmare betraktelse. Ingen fotograferades naken, men det fanns nakenbilder i bakgrunden, och en del av männen bar kvinnliga kläder eller visade sina ben. Producerad av Polismuseet i Stockholm. 10 september – 20 november Från periferi till centrum Fotoklubben Aros En projektgrupp från Fotoklubben Aros undersöker Västerås utifrån tio deltagares perspektiv på vad periferi är; kanske livet i en stadsdel, handelns förskjutning från centrum till stadens utkanter, gränsdragningar eller människor i periferin? Producerad av Fotoklubben Aros och Västmanlands läns museum.

NYA BÖCKER Ridkonsten i Sverige Historien om hästarna, Strömsholm och mästarna Författare: Jan Mårtensson 192 sidor, illustrerad Utgiven 2015 av Wahlström & Widstrand ISBN 978-91-462-2978-0 Hästen är en av människans närmaste följeslagare genom historien. På en och samma gång trogen vän och symbol för makt och rikedom. Ridkonsten har varit väsentlig för vårt lands historiska framgångar på slagfältet och på arenorna. Idag är ridkonsten i Sverige viktigare än någonsin och ridandet har gått från att vara en militär angelägenhet till att bli en folkrörelse. Författaren Jan Mårtenson skildrar medryckande den svenska ridkonstens utveckling, berättar initierat om hästen på slagfältet och kavalleriets framväxt, om kända ryttarprofiler och centrala händelser från tidig historia fram till idag.

Västerfärnebo – då och nu Författare: Lars Östlund och Ronnie Jensen under medverkan av Anders Fläcke. 80 sidor, illustrerad Utgiven 2015 av Västerfärnebo hembygdsförening ISBN 978-91-637-8599-3 Boken ”Västerfärnebo – då och nu” är utgiven i samband med Västerfärnebo hembygdsförenings 100 jubileum. Föreningen bildades 1915 och är därmed en av länets äldsta hembygdsföreningar. Den första delen av boken är skriven av Lars Östlund och består av 15 korta kapitel om olika delar av Västerfärnebos historia. Exempel är bygdens unika textiltraditioner, invallningarna av Svartån och sjön Gorgen samt den stora skogsbranden 2014. Den andra sektionen är författad av Ronnie Jensen och kompletterar den första genom fördjupningar och nya fakta. I kapitlet ”Den äldsta tiden” redovisas socknens stenåldersboplatser. De andra kapitlen handlar om äldre färdvägar, tjärframställning, brobyggen och stenbrott där sk ställsten har brutits för sannolik användning i Sala silverhytta. För bokens tredje sektion svarar Anders Fläcke och han berättar om kräftor, kräftfångst och kräftkalas. Boken avslutas med en förteckning över litteratur om Västerfärnebo som publicerats efter den förra sockenboken Västerfärnebo, En sockenbeskrivning (1951).

Älska teater. De första hundra åren Redaktion: Ulrica Martinsdotter, Kajsa Ståhl, Dan Linder, Kajsa Giertz. Form: Emelie Thulin. Arkiv: Jac Lundqvist. Lagom till hundraårsjubileet för Eric Hahrs teaterbyggnad i Västerås har Västmanlands teater gett ut en jubileumsbok. Författaren Dan Linder har i arbetet med boken gjort över femtio intervjuer med tidigare medarbetare från i stort sett alla discipliner. Alla dessa minnen från teatern, varvat med mängder av fotografier från föreställningar ger en livfull beskrivning av teaterlivet framför allt från 1960-talet och framåt.

NOTISER 4

NOTISER

Mästarsångaren från Västerås Set Svanholm – En biografi Författare: Daniele D. Godor & Marie-Louise Rodén 490 sidor med illustrationer Utgiven 2015 av Atlantis ISBN 978-91-7353-722-3

Sverige blev vårt hemland Tyska invandrare i Västerås efter andra världskriget Författare: Gunilla Zimmermann 324 sidor Utgiven 2014 av Kulofri förlag ISBN978-91-981090-3-0

Tågtider När järnvägar knöt samman Uppsala-Sala-Enköping Författare: Olle Nilson 252 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2015 av Klippt & Sagt förlag ISBN 978-91-637-7705-9

Set Svanholm (1904-64) var en av 1900-talets mest framstående hjälte tenorer och en innovativ operachef. Han debuterade som baryton 1930, för att sex år senare övergå till tenorfacket, men hans stora framgångar inleddes när han började sjunga roller inom Wagnerrepertoaren. Fram till andra världskrigets slut var han en av de svenska sångare som var flitigast representerad inom Tredje rikets musikliv, men inte bara på opera- och konsertscener utan också i propagandaevenemang för national socialisterna. Hans verksamhet i Tyskland och Österrike lade också grunden till en ansenlig förmögenhet. Till skillnad från många andra artister utsattes inte Svanholm för någon denazifieringsprocess och under efterkrigstiden var hans internationella karriär i huvudsak förlagd till Nord- och Sydamerika. Svanholms år som operachef i Stockholm blev en dynamisk period, kännetecknad av hans intresse att introducera såväl äldre musik som nyskrivna verk av tonsättare som Stravinsky, Britten och Karl-Birger Blomdahl. I biografin får vi följa Set Svanholms händelserika år från ungdomstidens frikyrkliga miljö i Västerås till de stora scenerna dit hans sångkonst förde honom. Levnadsteckningen grundas på omfattande studier i Set Svanholms efterlämnade arkiv samt i tyska arkiv. I boken finns en fullständig förteckning över Svanholms ljudinspelningar samt hans framträdanden som sångare och dirigent.

Efter andra världskriget hade svenska industrier brist på arbetskraft. En möjlighet att lösa problemet var att värva yrkesarbetare från andra länder. En stor grupp som är relativt okänd är de tysktalande invandrarna som kom från olika delar av Europa. Utifrån enkäter, intervjuer och litteraturstudier berättar författaren om ett stort antal invandrares upplevelser under och efter kriget i Tyskland. Varför kom de till Sverige? Om arbetsliv, bostadsförhållanden, föreningsliv och integration i det svenska samhället.

Först stånkade tunga ånglok. Sedan blev det rälsbuss, diesel- och ellok. Så kom järnvägsdöden och ställde allt på huvudet. I boken Tågtider berättar Olle Nilson om järnvägarna, som knöt samman tre städer. Spåren låg i trekant mellan Uppsala, Sala och Enköping. Här fanns 70 stationer eller hållplatser och en mängd banvaktsstugor. En läsning fylld av nostalgi och upptäckter. Boken vill visa hur det hela fungerade och hur järnvägen grep in i dagligt liv i västra Uppland. I likhet med författarens tidigare bok om Sala-Gysinge-Gävle järnväg, är det inte tekniken utan livet och människorna runt järnvägen som står i förgrunden. Författaren söker svar på vanliga och ovanliga frågor runt järnvägar. T.ex. lokens och vagnarnas funktion, rälsen, stationerna, människorna, reglerna och alla praktiska förhållanden som skulle hanteras och som alla skulle rätta sig efter.

5 NOTISER

Greve Gilbert Hamilton Tobaksöversten Författare: Magnus Carlsson 172 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2015 av Recito förlag ISBN 978-91-7517-755-7 ”Greve Gilbert Hamiltons Blandning” är den piptobak som varit den över lägset mest sålda. På förpackningen ses en allvarlig man i uniform, greven och översten Gilbert Hamilton, född 1869 på Hedenbergs gård, Tillberga socken. Tobaksblandningen har gjort hans namn känt, men är endast en detalj i ett mycket spännande och intressant levnadsöde. Som soldat ut i fingerspetsarna nådde han mycket höga militära grader – i två länder. Han var vän med svenska kungligheter, siste tyske kejsaren och andra kända personer. I bokens skildras hans släktbakgrund, men först och främst hans eget liv från vaggan till graven. Det ges rikligt utrymme åt tobakens historia i allmänhet och åt hans ”Blandning” i synnerhet. Boken är rikligt illustrerad med ett stort antal aldrig tidigare publicerade bilder.

NOTISER

Trädgården på Gäddeholm Författare: Maria Löfgren 168 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2015 av Glädjens Akademi Förlag ISBN 978-91-982199-1-3 Trädgården på Gäddeholms herrgård var en gång full av läckerheter. I drivhusen mognade vindruvor, meloner och tomater och i trädgården skördades äpplen, päron och plommon från flera hundra fruktträd. Sparris drevs fram tidigt på året och var så fin att den prisades på utställningar. Idag tillhör Gäddeholm Västerås stad, men under flera hundra år var det en adelsfamiljs praktfulla trädgård. Under 1900-talets senare hälft gick den långsamt till vila och idag finns bara enstaka spår kvar. Författaren har arbetat med att tyda och tolka spåren. Genom arkeologiska undersökningar och fynd i arkiven träder bilden av trädgården fram. Efter hand har bilden klarnat alltmer. Kartor, frölistor och flygfoton ger bilder av trädgårdens form och innehåll. Livet i trädgården ges av de människor som träder fram på arkivhandlingarnas sidor. Vi möter trädgårdsmästare och trädgårdsdrängar vid olika tidpunkter och upplever trädgården genom deras ögon. Boken vill ge liv och förståelse för en tid som gått och skapa en bild av den idag dolda herrgårdsträdgården på Gäddeholm.

Järnet och Sveriges medeltida modernisering 488 sidor, illustrerad Utgiven 2015 av Jernkontoret Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 48 ISBN 978-91-977783-7-4 ISSN 0347-4283 Boken ”Järnet och Sveriges medeltida modernisering”, visar bland annat att masugnen i själva verket är en svensk innovation. Så sent som på 1970-talet antog man fortfarande, med stöd av skriftligt källmaterial, att masugnen kom till Sverige från Tyskland på 1300-talet. Men genom nya naturvetenskapliga metoder i form av bland annat vegetations- och pollenanalyser, visas nu att det i själva verket med största sannolikhet var en svensk innovation. I boken presenteras sensationella resultat som bland annat visar att det äldsta bergsbrukets framväxt började under sent 900-tal och att tekniken att använda masugn med säkerhet växte fram redan på 1100-talet i Sverige, förmodligen ännu tidigare. Utgångspunkten för forskningsprojektet var från början att studera järnhanteringen i relation till riksbildningen och medeltidens stora samhällsomvandlingar. En bit in i projektet vidgades begreppet riksbildning till modernisering. Där tecknas bakgrunden till hur Sverige under medeltiden kom att utvecklas till ett av Europas främsta länder inom järnhanteringens område. Där ser vi även att järnet kom att spela en betydande roll i den dåvarande samhällsomvandlingen. Kraftigast var dessa tendenser till modernisering i form av en ökad grad av rationell administration, kommersialisering och urbanisering från mitten av 1200-talet i området runt Mälaren. Det är inte för inte som Stockholm ligger där det ligger och det var under den här perioden som mönstret för den svenska järnhanteringen grundlades. Forskningen visar också att Sverige redan under vikingatiden producerade mer järn än vad landet behövde, vilket tyder på

att det redan då exporterades järn till Europa. Med masugnens införande på 1100-talet påbörjades tillverkning av osmundar, som blev ett eftertraktat högkvalitativt ämnesjärn ute i Europa och kunde t.ex. användas för att producera vapen. Boken är en redovisning av ett tvär vetenskapligt projekt med såväl arkeo loger, ekonomhistoriker, historiker, tekniker/metallurger som vegetations historiker i projektgruppen och författarna representerar de främsta forskarna i landet. Projektet har kunnat genomföras tack vare bidrag från ett stort antal stiftelser och övriga finansiärer. Surahammar Fotoboken 1 Bilder & Historia Författare: Anders Lindberg och Marie Spennare 184 sidor, fotobok Utgiven 2015 ISBN 978-91-637-6076-1 Fotoboken 1 innehåller flera hundra fotografier från Surahammar. Materialet har bearbetats till bok av Anders Lindberg och Marie Spennare med förhoppning om att Surahammars unika historia ska hållas vid liv. Författarnas mål har varit ”Bilderna till Suringarna” samt att dela med sig av Bruksarkivets rika bildskatt. Privatpersoner har också generöst lånat ut bilder, vilka har berikat innehållet. Fotografier har valts ut, varav de äldsta är från 1860-talet och det yngsta från 1983. Historik i text har tillförts för att göra bilderna mer levande och tillgängliga. Fotoboken är en nostalgitripp för den som har Surahammar i sitt hjärta och för de som har ett kulturarv att bevara för framtiden och kommande generationer. Nu har möjligheten skapats för att se och minnas det ”gamla” Surahammar.

NOTISER 6

NOTISER

Svearnas land Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern Författare: John Kraft 352 sidor, illustrerad med kartor, diagram och tabeller Utgiven 2015 av Badelunda hembygdsförening / P O Flodbergs förlag ISBN 978-91-982763-0-5

Studier rörande vikingatida vapenoch ryttargravar med utgångspunkt från det västmanländska materialet Författare: Henry Simonsson Lic. avhandling i Nordisk fornkunskap, Uppsala universitet, höstterminen 1969 136 sidor, illustrerad Utgiven 2015 av Stiftelsen Kulturmiljövård ISBN 978-91-7453-406-1

Uppgifter om bevarade fornlämningar finns samlade i fornminnesregistret. I boken ”Svearnas land” visar John Kraft hur registret kan användas för analys och beräkningar av folkmängd, bosättningsmönster, flyttningsrörelser och territoriell indelning under vikingatiden. Mälardalen var ingen folkrik bygd under vikingatiden. Nya beräkningar tyder på att där funnits 30.000-40.000 invånare år 1100. I Västmanland och i bygderna norr om Enköping växte befolkningen dock snabbare än genomsnittet. Inflyttningen kom sannolikt från de mer folkrika kärnbygderna i de sydöstra delarna av Mälardalen. De rekonstruerade gårdarna och byarna gör det möjligt att få grepp om indelningen i skeppslag. Indelningen i hundaren (=härader), som är väl känd under medeltiden, tycks ha införts först i början av 1000-talet. Genom siffermaterialet visar författaren på en äldre indelning i 17 land, därav bokens titel: Svearnas land. Några av dessa namn har levt vidare som häradsnamn, t.ex. Oland, Rek och Snevringe. Författaren har i tidigare böcker berört likande problemställningar. Med stöd av det nya materialet har det nu skett en fördjupning och på flera punkter har arbetet lett fram till omprövningar av gamla slutsatser.

Genom denna skrift publiceras Henry Simonssons licentiatavhandling från år 1969 om vikingatida vapenoch ryttargravar i Västmanland. Texten i avhandlingen, som tidigare endast funnits i ett antal arkivexemplar, är oförändrad med tillägg av ett antal kartor och ett urval av författarens fotografier. I den gedigna materialpublikationen konstaterar författaren att de västmanländska vapenoch ryttargravarna måste ställas i relation till gravar i andra delar av Mälardalen. Gravarna med vapenoch ryttarutrustning är inte jämnt fördelade, utan uppvisar tvärtom tydliga koncentrationer och skillnader mellan olika områden. Orsakerna till detta söker författaren i äldre tiders gravskick, traditioner och inom naturgeografin. Det fortskridande kristnandet av om rådet är en annan påverkansfaktor. Ett inledande kapitel av Anna Lihammer sätter in avhandlingen i ett större sammanhang och ett antal forskningsfrågor formuleras som visar hur materialet kan användas i aktuell arkeologisk forskning. Utgivningen av skriften syftar till att ge Henry Simonssons insats större spridning och komma till nytta både för uppdragsarkeologin och i ett vidare perspektiv till den bredare allmänheten.

5 NOTISER

Kungsörs församlingshem Kristinagården 25 år Jubileumsskrift 2015 Författare: Knut Barr 26 sidor, illustrerad Utgiven 2015 av Svenska kyrkan Kungsör Kristinagården, Kungsörs församlingshem, är ritad av arkitekt Jerk Alton och invigdes 1990. I en liten skrift har Knut Barr beskrivit det mångåriga arbetet med att skapa ett nytt församlingshem i Kungsör. Arbetet inleddes redan på 1930-talet, men det skulle dröja närmare 60 år innan byggnaden var på plats. Ett antal tillfälliga lösningar och provisorier kom till för att församlingen skulle kunna ha ett fungerande församlingshem. Situationen blev till slut ohållbar, men diskussionerna om byggnadens placering och ev. ihopbyggnad med det gamla församlingshemmet gjorde att projektet drog ut på tiden. Det är en intressant berättelse om förloppet och alla komplikationer kring tillkomsten av en offentlig byggnad. Kristinagården är idag en av Kungsörs mest välbesökta byggnader. Verksamheten är bred och omfattande.

NOTISER

Några anteckningar om Wefde och Gussjö byar innan laga skiftet samt om godskomplexet Rörbo-Axholm de senaste 700 åren Författare: Jan Carlsäter 362 sidor i A4-format, illustrerad med kartskisser och fotografier från förr Utgiven 2015 ISBN 978-91-637-8376-0 Boken kom ut i samband med en byvandring i Vevde i Fläckebo socken den 16 augusti 2015, då författaren sammanfattade en del av sina omfattande efterforskningar under de senaste 50 åren. Boken är till stor del avsedd som bas och att ge uppslagsändar till vidare forskning i de byar, gårdar och släkter som berörs. För att ge överskådlighet är materialet inledningsvis strukturerat i en byhistorisk (gårdshistorisk) del och därefter i bilageform med släkttabeller för alla gårdar, uppteckningar, särskilt intressant excerpter ur arkiv mm. Mycket information finns i den många fot noterna, vilket gör att huvudtexten inte blir alltför spretig och svårläst .

När det stör Författare: Anna Furumark & Mikael Eivergård 136 sidor, illustrerad Utgiven 2015 ISBN 978-91-637-9568-8 Denna bok sammanfattar de två projekten Att störa homogenitet och Norm, Nation och Kultur som drivits av Örebro läns museum åren 2010-2014. Förutom att redovisa vad som har ägt rum i projekten så vill författarna dela med sig av erfarenheter och lyfta fram det som är särskilt viktigt i ett fortsatt arbete för ett öppet samhälle, med en inkluderande kultursektor och ett öppet kulturarv som en grundförutsättning. Boken är en fortsättning på de hundratals samtal som projekten inneburit, en samhällsdiskussion där kulturverksamhet länkas samman med andra politikområden och då också öppnas mot ett vidare samhällsperspektiv. Kulturminister Alice Bah Kunke invigde 16 november 2015 Riksantikvarieämbetets höstmöte med att på eget initiativ högläsa ur boken. ”Den här boken är både inspirerande och skaver. För att kulturarvet ska bli det jag just beskrev måste vi erkänna att samhället vi lever i är heterogent. Vi måste utforma våra verksamheter utifrån den sanningen.” sa hon bland annat om boken.

Blomma för alltid Pärlhantverk från Frankrike och Venedig Text: Ragnar Levi 180 sidor, rikt illustrerad av fotografen Edvard Koinberg Utgiven 2015 av Bokförlaget Langenskiöld ISBN 978-91-87007-87-3 Blommor av glimmande glaspärlor är ett fascinerande historiskt konsthantverk från Frankrike och Venedig. Glittrande glas, färgrik flora och häpnadsväckande historia – allt ryms i denna bok som berättar om blommorna som aldrig vissnar. Evighetsblommor av små glaspärlor som träs på tunn metalltråd var under ett halvsekel en blomstrande industri i flera europeiska länder. De användes som dekoration i hemmet, för festdukningar och i kyrkliga sammanhang, till exempel som altarblommor eller för religiösa processioner. Pärlorna har tillverkats av det världsberömda glaset från Murano och Böhmen för att sedan förvandlas till utsökta blommor av skickliga och tålmodiga hantverkare världen över. När antika pärlblommor har blivit samlarobjekt, fortsätter på många håll traditionen att skapa blommor till minne av ögonblick som varit – en sommar, en högtid eller en människa man håller av.

NOTISER 6

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås. REDAKTÖRER: Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Telefon 021-39 32 88. E -post ann.osterberg@ltv.se Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se ÖVRIG REDAKTION: Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent. Krister Ström, f.d. länsmuseichef vid Västmanlands läns museum. Kajsa Stål, marknadskommunikatör, Västmanlands Teater. HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. ANSVARIG UTGIVARE: Carl-Magnus Gagge, telefon 021-39 32 71. E -post carl-magnus.gagge@ltv.se. MEDVERKANDE SKRIBENTER Utöver redaktionen medverkar: Kersti Bergold; Kulturskribent. Dan Linder; Journalist, skribent. Yvonne Busk; Journalist och författare. Maria Gage; Teaterkonsulent. Kerstin Engström; fd. Teaterkonsulent. Lars-Erik Lärnemark; Projektsamordnare, Norbergs Kommun. Gösta Sjöholm; Religionshistoriker. Jan Å Johansson; Journalist. Lena Karlström; Kulturchef Landstinget Västmanland. Martin Hedén; Författare, illustratör. Mikael Mogren; Biskop i Västerås stift. Rita Södergård; Ordförande i Fagersta Västanfors hembygdsförening . Per Helge; Författare och en av kulturföreningen Kilbolokalens grundare, var också dess ordförande 2001-2011. FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum. LAYOUT OCH REDIGERING: Heart Communication AB. KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge. ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen. DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet. Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna. PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem. Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se. TRYCK: Joma Grafisk Produktion AB UPPLAGA: 5 000 exemplar UTGIVNING: 12 ggr per år ISSN: 1651-2774 MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås. Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej. För signerade artiklar ansvarar författarna.

7 REDAKTIONSRUTA

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING www.hembygd.se/vastmanland

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård. Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer. Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett till två nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet. Ordförande i föreningen är Bengt Wallén och vice ordförande är Anders Fläcke. Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 021-39 32 88. Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse. Skriv till Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM www.vastmanlandslansmuseum.se Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2 i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, vård- och registreringslokaler. I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten. Nya basutställningar om Västmanlands historia är under uppbyggnad och 2016 lanseras en kulturarvsportal på internet. Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället. Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö. Västmanlands läns museum Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 02139 32 22. Epost: lansmuseetltv.se Utställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdag–onsdag, fredag kl 10–17, torsdag kl 10–20, lördag–söndag kl 12–16. Samma tider på entrétorget och museibutiken med viss begränsning av öppettider i kaféet. Faktarum och arkiv helgfri tisdag–fredag kl 10-16. WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 35, Hallstahammar. Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-39 32 22. Fax 0220-247 51.

TEMA TEATER

Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås