Min vackra vän fanns inte mer. Av Gunilla Albért

Min vackra vän fanns inte mer

Av Gunilla Albért

RFSL HADE CAFÉ, DANS, säker-sex-information och AIDS var vår vardag. Han ringde mig, bad mig åka med till akuten. Än idag ser jag honom, hopsjunken glida nedför väggen och sitta hulkande på golvet i en kal och kall sjukhuskorridor. Han satt bredvid mig i bilen. Ett vrak av en snygg, ung man som idag inte orkade med att spela charader. Det gjorde vi annars. Ofta.

HUR ROLIGT VAR DET inte att se flatornas sura miner när han bjöd upp mig. Han log och dansade som om jag var den sexiga gudinna han alltid letat efter. Och det retade dem. Var de osäkra på om han verkligen inte var seriös, hade han återgått till hetero? Eller var det för att jag vågade krama och smeka en hivpositiv? Att ingen av oss ens var i närheten av att vara seriös verkade på något sätt helt gå dem förbi. Dansen var bara för att en stund få glömma allvaret, släkten och kärleken som slutat i katastrof. Att räddningen från den fullständiga galenskapen var just galenskap rakt ut i fantasins värld. EN DAG PRATADE HAN om sin fru. Hur hon vägrade låta honom umgås med barnen om han berättade hur han en dag blev så otroligt kär i en man att han inte längre kunde låtsas att äktenskapet var något annat än en illusion baserad på viljan att vara som alla andra.

DET VAR TRAGISKT ATT höra hur den stora kärleken blev den stora döden. Ångesten han inte kunde bli kvitt när han insåg att han blivit smittad. Släktens avståndstagande från honom, för läggningen, för smittan och för att han förstörde deras idyll.

KAN VI INTE HA sex sa han och tittade desperat på mig. Jag smekte honom över kinden och vi log i samförstånd. Du gillar ju inte tjejer sa jag, så då mår du bara sämre. Den kvällen låg vi sked, fullt påklädda i min säng bara för närhetens skull.

HELT PLÖTSLIGT FANNS HAN inte där. Inte på klubben. Inte på telefon. Jag frågade runt och fick lugnande besked.