Matilda Leijon

Matilda Leijon är tillbaka på lodgen i Panama och tillvaron där bjuder i vanlig ordning på spännande fiskeupplevelser. Den här gången berättar hon om hur det gick till när hon fick vara med om sitt livs första Grand Slam.

Jag kan ha sagt många gånger att jag troligtvis har världens bästa jobb. Och vet du, det tror jag verkligen att jag har. Att få följa med glädjelystna semesterfirare i sin jakt på livets första fisk med ett spjut, eller kanske en dorado, i storlek massiv är fantastiskt. Om ni inte har hängt med i vad det är jag jobbar med så finns ett gäng artiklar i tidigare Magasin Vildmarken med massor av andra fina artiklar som jag absolut tycker att ni borde spana in nu när höstmörkret smyger sig på, och lika så minusgraderna som jag fått höra från min äldre bror som bor i Mockfjärd. Brr… Nej, vet du vad. Nu packar vi väskan och åker till varma soliga Panama och Dariens djungel.

När de nya gästerna anländer till lodgen brukar jag vara nere och möta dem på bryggan för att välkomna dem till paradiset som jag numera får kalla för hem. För hur konstigt det än känns så spenderar jag åtta av årets tolv månader i världens mest täta djungel. Och jag har min kaffemaskin här. Kallar man inte det hem så vill jag gärna att någon hjälper mig med förklaringen av ett hem, tack på förhand.

En av gästerna som anlände denna tisdag i juli var Tony, en kul kille från USA som jag lärde känna i november i fjol under hans första besök. Fisket han fått uppleva tidigare gång var bra, men absolut inte så bra som det borde kunnat vara. De hade fångat ett gäng sailfish, men inte haft möjlighet på någon marlin. Tony vet hur fiske är och hängde absolut inte läpp för det. Han bokade istället en resa till för att få hänga med sina polare ännu en gång – i hopp om en marlin.

Jag blev snabbt bokad med två olika grupper och dagarna gick. Fisket var lite segare än vanligt och det var inte så många fiskar som fångats på alla de båtar som varit ute, fiske inte fånga, I know. Jag tog mig ned till baren för att möta ytterligare nya gäster som kommit under tiden jag varit ute på båtarna och fotat. Jag mötte Tony som var lika glad som alltid, en advokat som är full i fan och mest skrattar hela tiden. Vi pratade lite om hur fisket hade varit för dem varpå Tony frågade om jag kunde hänga på dem dagen efter för att fota deras dag. Självklart, åh så roligt!

Morgonmänniska är jag, men ge mig gärna morgonen själv, tyst och en kopp kaffe så kanske vi kan prata efter två timmar. Det är ungefär min startsträcka. Byt istället ut min idylliska morgon till den där fantastiskt ljudliga Nespressomaskinen som brygger mig en liten kopp americano som i princip ska tas i en shot innan väskan ska upp på ryggen, och den brutalt bullriga pelicanväskan som ska rullas ned på den ikoniska bryggan mot båtarna. Det var med ganska lätta steg som jag gick över den vid sextiden. Jag visste ju att jag skulle få fiska med kapten Yiyo, lodgens nyaste kapten som förra året hade en gul tröja och därav var

mate. Han är en fantastiskt duktig fiskare på dagen och byns bästa korvmojsägare på kvällen. Miss Costa Rica var redo med allt vi behövde. Tony och gänget var inte sena ner, men ändå lagom i tid. 6.30 får båtarna lämna bryggan, och denna morgonen var vi första båten att lossa. Det känns alltid som en jackpot.

Under sommarmånaderna sker fisket runt yrkesfiskarna. Den panamanska lagen säger att ytfiske inte får bedrivas närmre än 25 miles från fastland, så det är så långt man behöver åka. 25 miles med de båtar vi har tar cirka en timma. Anledningen till att vi fiskar runt yrkesfiskarna är att de båtarna drar med sig träd som är fastknutna till båten för att agera som en F.A.D. vilket i sin tur attraherar boniton som gärna söker skydd från andra predatorer. När vi kommer och fiskar runt dem så är det i regel väldigt enkelt att fånga betesfisk. När betesfisken väl är fångad brukar vi fiska med live bait runt båtarna av just den enkla anledningen att det är så brutalt mycket betesfisk runt båtarna och det finns ingen anledning för marlin, sailfish, tonfisk och dorado att hänga någon annanstans. Fun fact, yrkesfiskare åker faktiskt i fängelse om de tar upp en fisk som har ett spjut så de är väldigt glada att vi är där. Ser de en marlin eller sailfish som skrämmer deras betesfisk så vinkar de gärna dit oss för att komma och försöka fånga den. I och med att de inte kan fånga den själv finns det inte så mycket de kan göra mer än att se deras betesfisk som följer båten splittras och chansen att tonfisken kommer upp och de kan lägga ut sina långlinor minskar om en marlin kommer och skrämmer betesfisken.

Precis just denna morgonen var så mycket finare än alla andra mornar jag varit med om. Självklart är majoriteten av alla soluppgångar fina och jag uppskattar dem alla, men tänk er att himlen är så där superrosa och solen gör sitt absolut bästa för att trycka sig upp bakom bergen. Mellan dig och de fantastiska bergen bryter tre knölvalar den spegelblanka ytan och bjuder upp till show. Jag känner mig lite maktlös när jag försöker förklara detta för er här i text. Det känns inte som att mina ord blir rättvisa, men det var verkligen fantastiskt och utom denna jord. Kapten Yiyo placerade båten på lagom

avstånd så att vi fick bevittna denna fantastiska show och knäppa några bilder innan vi med adrenalinfyllda kroppar fortsatte vår resa några miles till offshore där vi skulle få blöta krokarna för första gången.

Vi fick koordinater på radion där en av yrkesfiskarna befann sig och styrde båten dit. I med krokarna för att fylla våra tunatubes. Det är helt enkelt någonting man finner på båtar där man behöver hålla betesfiskar vid liv genom att kontinuerligt spola vatten genom gälarna, så en vanlig live well fungerar inte i detta fallet. Det var inte svårt att fylla de åtta platser i tuberna vi hade. Tiden var bra för oss när vi kunde skicka iväg första boniton med en stor cirkelkrok genom ögonloben. Totalt skulle tre spön ut. Dock hann vi bara få ut ett innan en sailfish bestämde sig för att göra ett tappert försök att smälla i sig 4 lb bonito. Sailfishens mun är ganska liten så att kroka en kan vara lite komplicerat då fisken måste smaska i sig betet en bra stund och vända bort huvudet innan kroken fyller sin funktion. Dock var just denna fisk väldigt morgonsugen på en Big Mac XXL och kroken satt perfekt i mungipan. En kort fajt senare med en fisk som mer än gärna bjöd upp till en dans kunde vi checka av dagens första fångst. Det är alltid skönt att veta att man inte blankar.

Högtalaren som Tony tagit med sig spelade hög och glad musik. Konversationerna flödade och tiden gick. En timma blev snabbt till två. Jag hoppade upp till kapten Yiyo på flybridge och kollade läget ifall det var någon annan båt som haft lyckat fiske, men det såg ut att vara segt för de flesta. Då kändes det ganska skönt att veta att vi inte skulle komma in tomma på flaggor. I samma veva som denna konversation sker så är det som att någon droppar en bomb i vattnet bakom båten och jag slänger mig ned som spiderman och greppar tag i kameran och ställer mig i position. Greyhounding, som är någonting av en blue marlins specialitet, visades och jag skrek rätt ut i lycka. Jäkla Yiyo, fasiken vad bra han är. Vatten överallt med en fisk på ca 150 kilo som exploderar över ytan i en rasande fart var exakt vad vi fick beskåda. Alla skrek och tjoade av lycka. Äntligen var grabbarnas förbannelse med att inte fånga en marlin bruten.

BILDTEXT STÅR HÄR. Jag gick upp och gav kapten Yiyo en high five och säkerställde att jag fått bra bilder på fisken. Det är så himla roligt hur de som jobbar på båtarna blir lika taggade på att göra allt de kan för att jag ska få en bra bild så att de senare ska få se den. På sin väldigt knackiga engelska med grov brytning av spanska säger Yiyo: “Matilda, now we need a marlin negro. Grand Slam, baby.”

Ännu en high five och lite skeptiskt hoppade jag ned på däck igen. Ja, visst att vi endast är en fisk från en så kallad Grand Slam var ju ett faktum. Dock händer det ganska ofta att man stannar på två av arterna. Sommartid är sailfish som galna och man kan få helt sjuka mängder med sådana. Blue marlin ska jag inte säga är vanligt, för då kommer jag få ta i trä varje morgon innan jag ska ut på båten, men i och med att vi fiskar på så pass djupt vatten så är det absolut inte omöjligt. Black marlin däremot, forskarna vet egentligen inte så mycket om dessa fiskar än, om deras levnadsvanor liksom. Var leker de? Vart migrerar de? Varför gör de si och så? Guy Harvey och hans team gör en väldigt bra research på just detta och med hjälp av Ryan Kilo har nu en stor mängd taggats och vi väntar på att de kommande sex månaderna ska gå så att vi förhoppningsvis kan få lite mer information från deras projekt. Hur som helst, black marlin. Under januari-februari vet vi att de håller till vid Zane Grey’s Reef. Varför? Ja, skulle jag skriva någonting nu så skulle det vara en kvalificerad killgissning så jag tänker att det är lika bra att låta det vara osagt.

Livets första Grand Slam

Omöjligt är det absolut inte att få en black. Av någon anledning så har det fångats oändliga mängder med blacks denna säsongen. Här skulle även en killgissning passa in så vi får använda vår fantasi. Kanske har det att göra med att det är El Niño detta år? Blacksen är mer utspridda och att då rikta in fisket på just blacks på sommaren är oerhört svårt. Ja, jag ska inte hålla på det längre. Ni har nog redan nu förstått att vi faktiskt krokade en black. Och ja, vi landade den. Livets första Grand Slam var ett faktum och bilderna var helt fantastiska! Mörka åskmoln i bakgrunden när fisken bestämde sig för att göra sin spektakulära dans. Tony, som aldrig tagit leadern på en marlin, fick för sig att han ville göra det på denna black. Vi rekommenderar att ni inte testar detta hemma. Egentligen så ville han bara vara den första som rörde leadern så att han kunde skryta med det, för det är någonting som inte många människor på denna jord har gjort.

Jag tar av hatten till kapten och mate, vilken jäkla dag vi hade. Tacksam för jobbet. Tacksam för möjligheten. Tacksam för GRAND SLAM.

Varm mat utan eld.

BaroCook är ett kokkärl som ger dig möjlighet att få varm mat ute i naturen utan tillgång till eld, gasol- eller spritkök eller el. Laddas med vatten och en värmepåse.

Varm mat utan eld.

BaroCook är ett kokkärl som ger dig möjlighet att få varm mat ute i naturen utan tillgång till eld, gasol- eller spritkök eller el. Laddas med vatten och en värmepåse.