Matilda Leijon: Fiskets många fördelar

Fiske förenar och sprider glädje. I sin senaste krönika filosoferar Matilda Leijon om sin favoritsysselsättnings många fördelar – och tar med sig sin lillasyster ut på sjön för att undersöka om fiskeintresset sitter i generna!

ENKELHETEN ÄR EN AV SAKERNA SOM JAG VERKLIGEN TYCKER OM MED GÄDDFISKE. Ja, jag vet att jag har saker för många tusen på min båt som gemene man inte har möjlighet att ha. I min värld hade det ju varit omöjligt med fiske utan båt. Under gårdagens fiskepass fick jag det dock bevisat att det går att få till magiska stunder även utan avancerad teknik och kostsam utrustning. Under tiden som jag och Hannes driftfiskade och kastade såg vi nämligen två yngre killar som verkade inspireras av oss och därför for in i boden och plockade ut varsitt kastspö – och dängde med så små jiggar att vi inte ens kunde se dem från båten.

När jag stod med ryggen mot killarna hörde jag ett glädjetjut och lagom till att jag vände mig om så sprang den ena killen snabbare än Usain Bolt tillbaka mot samma bod där fiskespöna kom ifrån. Den andra killen stod kvar vid kanten med ett härligt spöböj, och i vattnet beskådade vi ett plask. Ut från boden kom första killen med en håv i högsta hugg. Stövlarna, som han säkert ärvt av storebrorsan och som säkert skulle passa bättre först nästa år, såg tunga ut. Det var ett härligt teamwork mellan killarna och deras fisk låg snart i håven. Det kändes som en rejäl knäpp på näsan för mig och Hannes där vi stod i båten med prylar för massor med pengar.

Pengar är ju egentligen inte den stora anledningen till varför jag skriver den här artikeln, att man måste ha si och så mycket pengar för att kunna förverkliga sitt drömfiske och så vidare. Det handlar så mycket mer om glädjen som fisket tillför. Hur fisket kan sammankoppla flera människor. Människor som ses till vardags. Gamla polare från skoltiden. Eller varför inte den nya bekantskapen som du mötte under dagens fiskepass som du bestämmer dig för att anordna en grillkväll med senare i sommar? Allt det där har redan hänt mig den här säsongen. Att jag och Hannes fiskar tillsammans är ju sedan gammalt, det känns väl nästan lite passé nu? Årets första fiskepass efter gädda blev dock med min kära Andreas.

Där kan vi ju inte prata om simpelt fiske. Andreas tillhör den mer nördiga kategorin av fiskare som vi har i Sverige, men hans resultat blir också därefter. Under vårt pass i början av april fick vi bevittna hans 34:e gädda över tio kilo. Tanken var att jag skulle skriva en artikel om hela det äventyret, om det inte hade varit så att jag åkte på en släng av magsjukan lagom till middagen. Men i stället för att vi ska grotta ner oss mer i hur Andreas hivar upp fisk efter fisk så tänker jag att vi fokuserar mer på min syster.

Spara 15 % med koden ”elmia2023”.

Posters, tavlor, affischer, prints, planscher; kärt barn har många namn men fokuset är alltid detsamma – nämligen Nordens vackraste vilt.

www.viltmotiv.se

Morfars prinsessa

Året när jag skulle fylla tio år, 2006, blev jag snuvad på min titel som ”Morfars prinsessa”. Det var den finaste titeln jag någonsin haft, men det kom en väldigt liten människa till jorden som snodde den ifrån mig. Med all rätt. För oj, vilken prinsessa som kom. Denna prinsessa kom att bli min absolut bästa vän, men det tog ungefär sex år innan det skedde. Den mest genomsnälla, roliga och tokiga tjejen hade blivit min syster. Jag växte upp med att höra hur ofantligt lika vi var. Jag försökte förneka det under flera år, men när jag härom veckan vaknade upp med rufsigt hår och tog på mig mina nya glasögon mådde jag nästan lite dåligt. Efter att ha slängt en snabb blick i spegeln så insåg jag att jag var så oerhört lik min syster att jag till och med fick gå ut i köket för att förvarna pappa om att jag var hans äldsta dotter, och inte den yngsta.

Han var i full färd att föra en sked med flingor till munnen när han stannade upp och bara kollade på mig. Till slut fick jag svar genom något slags ljud i form av ett insug, ögonkontakten bröts aldrig. Vi är alltså som tvillingar, med tio års mellanrum. Om vi nu är så lika till utseendet tänkte jag att även våra intressen borde överensstämma en del. Jag slängde därför in henne i bilen i samband med att det var dags att prova om båten fortfarande flöt efter tio månader i vinterförvaring. Vi skulle inte komplicera något, och eftersom jag är uppvuxen vid Vänerns södra stränder så var det ett självklart val vart vi skulle åka. Vi skulle ut mot Kållandsö.

Vädret var helt okej, några grader varmt och mulet. Vinden var sparsam så det var till och med trevligt att vara ute. Sådana dagar har varit lätträknade annars i april. I med syrran, två spön, en låda beten och en påse gifflar. Jag måste även nämna att jag hade turen att få ha med mig Lynx i båten, min samojed som numera bor hos min familj i Lidköping när jag är iväg på alla tokigheter. Ut genom farleden och mot fiskeplatsen. Långa vantar satt på våra händer, det finns ingen mening med att börja frysa för tidigt. Min lilla Grizzly har i år fått sällskap av en till Garmin-skärm i fören av båten. Efter två år med en skärm i aktern kände jag att det var dags att ta nästa steg. Jag slog på stort direkt och smackade dit en 12”. Hallå, kan någon ta hit popcornen och starta en film på denna skärm? Känslan av att sitta i biosalongen fanns där när jag tryckte på startknappen för första gången. Daaang girl!

För att förenkla valet av bete för min syster höll jag upp tre möjliga beten som hade varit lätta att kasta med haspelspöt som jag valt ut åt henne: två mindre gummijiggar och ett hybridbete. Syrran, som gick på kryckor vid tillfället, hade lite svårt att stå upp så vi bestämde oss för att hederligt ”Bond-trolla” (när man sitter och myser och håller i sitt egna spö och känner hugget rätt i handen). Valet föll på en vit/silvrig jigg.

”Oj, vad du kommer få fisk på denna, ojojoj!” sa jag och Ronja skrattade till.

Jag körde båten på huvudmotorn och höll mitt spö på babord sida medan Ronja satt i fören med sitt spö på styrbord sida. Det tog inte mer än fem minuter utanför en vass innan ett kamikaze-slag tydligt syns i syrrans spö.

”Vad gör jag nu?” sa hon med skräck i ögonen.

Snälla, gå tillbaka och läs den meningen högt för dig själv med så bred västgötska du bara kan. Exakt sådär lät det nämligen. Jag slog av gasen och lättade på bromsen för henne. Lynx förstod direkt vad det var som hände och skällandet startade. Ronja skrattade hejdlöst under fajten som var väldigt rolig att kolla på. Jag såg tidigt att fisken i andra änden var stor, men jag skulle aldrig kunna ana exakt hur stor den var.

När den stuckit flertalet gånger och vi kände att vi hade lagom koll på den kunde en säker håvning ske och jag skrek rätt ut! Det var en gädda på 93 cm, jäklar vad hon ökade på sitt tidigare PB. Vilken gris! Ronja fortsatte att skratta så att hon kiknade. Jag sitter själv i detta nu med ett stort leende på läpparna när jag minns tillbaka; både av stolthet, plus att det där skrattet smittade av sig.

Lynx försökte klättra ner i håven för att kika på fisken. Jag klandrar henne inte för det. Jag var också så himla nyfiken på vad som gömde sig där nere. Kroken hade lossnat av sig själv och vi kunde enkelt lyfta upp gäddan ur nätet. Ronjas skratt övergick nu mer till ett nervöst skratt. Hon visste så väl att jag bara var tvungen att få föreviga detta med kameran. Och är man ute med Matilda är det gälgreppet som gäller. Gälgreppet är ju faktiskt sjukt läskigt!

Från skratt till panikskrik

När kameran var redo hjälpte jag upp fisken ur håven. Jag förklarade för Ronja hur hon skulle hålla ena handen i ett stadigt grepp runt gällocket och den andra handen som support under buken på fisken. Lite klagomål om att fisken var för tung för att lyftas skakades bort från mig och skrattet hade nu övergått till panikskrik. Fisken var verkligen skitstor så jag anklagar henne inte för det. Jag lovade att jag skulle skynda mig med bilderna och hon lovade att inte släppa fisken. Klick, klick, klick. Easy peasy. Med en donna snygg som en supermodell var det ett enkelt uppdrag att fota. Det mesta man kan se på bilderna är ett enda stort flin. Hon plockade upp telefonen och filmade när jag tog över fisken för att släppa tillbaka den. Hon var lite hindrad i sin rörelseförmåga med ett lindat knä.

När vi tillsammans såg fisken simma iväg så såg jag på Ronja att det var något som hade tänts. En strimma stolthet lös väldigt starkt igenom hennes ögon. Ordlös och tagen av stunden satt hon bara där i båten. Detta skrattet som ni fått följa på dess utveckling under denna historia hade inte slutat än. Vid denna tidpunkt hade det övergått till lite luft som sipprade ut genom den halvt öppna munnen. Tio minuters fiske räckte för Ronja, det var nu dags för att öppna gifflarna och få kontroll på blodsockret som även det var lite ur kontroll. Hon kan nu stoltsera med att vara med i metersklubben, och det med råge. Det var en fantastiskt fin gädda på 107 cm. Jag hade ingen vågsäck med ut så vi får nöja oss med att uppskatta vikten. Med konditionen som denna fisk besatt skulle jag säga att den vägde ungefär 7–8 kilo. Jag satte i elmotorn och började kasta i samma område och direkt smackade det i. Den var inte i närheten av storleken på fisken som vi precis hade släppt tillbaka, men det var ändå roligt med sprall i spöet.

I skrivande stund sitter jag här i bilen, på väg till ännu ett fiskepass i Norrland. Isen släppte för två dagar sedan och vattnet har inte ens kunnat trycka sig upp över två grader än. Fisket är magiskt svårt och än så länge kan jag endast stoltsera med en gädda och en id. Flugspöna får vänta då minusgraderna i luften inte gör sig bra ihop med mina redan köldskadade händer.

Minnen från vårfisket

Det som håller mig på benen just nu är minnena av vårfisket i södra Sverige. Hur min syster drog PB. Hur min barndomsvän Rasmus bjöd in sig själv på ett pass och drog fyra gäddor som om han aldrig hade gjort något annat. Fisket för mig tillför så mycket mer än själva fångsten. Dock tycker jag att det är fett tråkigt om man står på vattnet när det är kallt, fisken inte hugger och maten har varit slut sedan länge. Jag och Hannes är väldigt olika i denna fråga. För mig handlar det mest om att fånga fisk, vilket jag tror det är för de flesta. Maten, naturen och sällskapet är ju ett stort plus – men om du själv fick välja; hade inte du också valt att ha ett fantastiskt roligt fiske?