Kisa fotoklubb

Kisa Fotoklubb startade 1956 och i mitten av 80-talet började klubben hålla adventsutställning i Kisa bibliotek

Hon

Plötsligt står hon där framför mig. Som en främling men ändå inte. Jag låter blicken kritiskt vandra över den degiga magen, de dallrande låren och det glanslösa håret. Hon är en osammanhängande skugga av den stolta kvinna jag en gång så väl trodde mig känna. Men det var då, en sekundslång evighet sedan. Jag vill helst springa vidare, orkar egentligen inte med henne just nu, kanske aldrig. Men så möter jag hennes blick och jag står av någon anledning kvar. I brist på annat försöker jag mig på ett uppmuntrande leende och jag ser att hon desperat försöker återgälda det, men hennes bleka läppar lyckas endast forma en sorglig grimas.

Vi båda tittar snabbt ner som om våra fötter mirakulöst kan hitta några intressanta gemensamma samtalsämnen att diskutera tills det känns ok att hitta på en ursäkt för att fortsätta med vardagen. Jag har faktiskt viktiga saker att göra, viktiga på-riktigt-saker som måste ordnas. Jag ska handla tvättmedel och boka tid för däckbyte. Och jag måste verkligen avsluta prenumerationen på den där tidningen som ingen i familjen sedan tre år tillbaka längre läser.

Utställningen sker alltid omkring första advent och sammanfaller då med skyltsöndagen. Besökarna får rösta på den bild de tycker är bäst och vinnaren i förra adventsutställningen blev Annika Stendahl med fotot av en katt i ett hus i Hökhult. Medlemmarna i klubben ställer även ut sina foton på bl.a. Leoparden, Harg Odlarna, Richts Konditori, Kindagård, Klockargården V Eneby, Stångågården och Västerliden.

Traditionell fotoalmanacka

Sedan början av 1990-talet ger Kisa Fotoklubb ut sin traditionella fotoalmanacka. Fotografiernas motiv är hämtade från Kindabygden och visar miljöer och verksamheter från förr. Klubben har också en egen lokal med både digitalt och analogt mörkrum som medlemmarna kan använda till stor glädje.

Jag flyttar tyngden från ena foten till den andra och gör mig redo att fly. Precis när jag planerar en pinsam reträtt och ett kort ”Ta hand om dig nu!” möter hon min blick med den innersta av förtvivlan och jag kan inte röra mig. Medan hennes ögon sakta fylls med tårar fylls hela mitt inre med ett enormt raseri. Hon är väl inte mitt problem?! Varför ska hon vara så otroligt krävande hela tiden? Som att jag är skyldig henne något! Har hon verkligen ingen annan kompis som orkar lyssna och försöka förstå? Jag vet ingen som rör upp så mycket känslor i mig som hon och jag orkar verkligen inte rädda henne. Inte igår, troligen inte imorgon och absolut inte idag.

Jag lämnar en mental post-it på en bortglömd plats längst in i mitt medvetande om att komma ihåg att vara extra lyhörd inför just hennes behov nästa gång vi möts. Nästa gång, när bildäcken är bytta och prenumerationen är avslutad, då ska jag verkligen se henne och vara lika snäll mot hennes som jag är mot alla andra jag möter på livets väg. Men nu måste jag rusa, har många viktiga saker att ta itu med.

Med en djup suck applicerar jag med smink dagens förklädnad och lämnar sedan spegeln. Hon gör trött detsamma.

/Nina

Camilla Wahlström med sin dvärgpinscher

Mickey är nyinflyttad Kisabo och tycker det är självklart att handla lokalt. Hon tycker att orten är stark och självständig där många hjälps åt. Kisa Ruschen är en rolig aktivitet.