HM Konungens skjutpris 2005

Linus Ekqvist

Kapten Linus Ekqvist genomförde Artilleriets Taktiska Program 2004/2005 och tillhörde då I 5.

HM Konungens skjutpris 2005

Året är 2013 och vi befinner oss i det sedan länge av inbördeskrig härjade Solland. I alla fall var läget sådant inför årets pokalskjutning som för första gången genomfördes på Bodens södra skjutfält.

Uttagningarna till årets final började redan i februari med ett praktiskt kartmoment samt skjutningar i eldledningssimulator vilket kvalificerade fyra elever till semifinal. Vårens truppföringar genomfördes och den nordiska artilleriövningen, NAX 2005, närmade sig där elever ur taktiska programmet tillsammans med lärare och YOP1 elever ur ArtSS skulle utgöra ett svensk 77B-batteri. Semifinalen genomfördes i samband med förberedelserna på svensk sida under vecka 20 och renderade i att dåvarande löjtnanten Robert Andersson, I19/Artbat, och undertecknad togs ut till torsdagens finalskjutning.

1 Yrkesofficersprogrammet Finaldagen

Efter en god (!) natts sömn stundade finalen och vi hade order att vara marschfärdiga klockan sju utanför artilleribataljonens kasern, där vi blev upphämtade med bil för vidare transport med bandvagn från bandkanonhallen. Robert och jag fick sitta i bakvagnen (naturligtvis med traditionsenligt täckta rutor) där vi inledningsvis försökte följa med i svängarna och lista ut vart vi var på väg. En uppgift som visade sig fullkomligt omöjligt då vi tillbringade närmare två timmar åkandes kors och tvärs på Boden södra. Det var bara att luta sig tillbaka och försöka samla sig.

Plötsligt stannade vagnen och bakdörren slets upp. Där genomfördes lottning vilket resulterade i att jag skulle börja. In i bandvagnen igen för en kortare transport fram till målet där bakdörren återigen slets upp och jag kommenderades fram och tilldelades ett papper med förutsättning och läge. Efter en kort genomläsning fick jag min

Rättliggande eld över det andra målet, en granatkastarpluton grupperad längs skogskanten.

order och det kommenderades: ”Med språng, följ mig!”. Vi var vid foten av Hattberget och jag följde kapten Forsberg, I19/ Artbat (som satte av i ett minst sagt rasande tempo upp för berget!). Med hög puls uppe på toppen möttes jag av publikens jubel och dirigerades fram till tävlingsplatsen där överstelöjtnant Hans Åhman agerade chef för ett OP som hade varit utsatt för beskjutning och behövde snabb assistans med ledning av indirekt eld. Ett antal mål pekades ut och jag fick sedan order att nedkämpa en pansarvärnsrobotgrupp grupperad ute på Hattmyran.

Jag försökte skaffa mig en bild av hur uppgiften på snabbaste sätt skulle lösas, men samtidigt underlätta för fortsättningen, och bestämde mig för att skaffa möjligheten till ett säkert eldtekniskt underlag. Snabbt in med en UP-registrering av det (framförallt från FOK2 1997 på A 8) kända vägskälet och min egen position angiven utifrån den. Till min hjälp hade jag en signalist (Kadett Ståhl från YOP). Alla skjutningar genomfördes nu enligt internationell metod med angivning i UTM3, vilket bland annat ställde krav på omräkningar och lite nytänkande i angivningsmetoder. Jag valde zonbrisad och första eldöppnandet gick något kort i skjutriktningen, men en eldreglering gav rättliggande eld. Publiken utbrast i ett högt jubel vilket stärkte självförtroendet. Jag bokförde ändringen och meddelade OP-chefen att första målet var nedkämpat och fick omedelbart ett nytt mål tilldelat.

2 Förberedande officerskurs. 3 Universal Transverse Mercator.

Årets finalister inmundigandes en god kopp kaffe efter sina genomföranden i väntan på juryns överläggningar. Nedslagen på nästa mål tog också något kort varför jag bannade mig själv för att jag inte var tillräckligt noggrann med måluttaget. Samtidigt fick jag ett nytt mål angivet. Eldregleringen var redan sänd och jag chansade på att de granaterna skulle ta mitt i målet och tog mig an det nya målet.

Ungefär samtidigt som jag skickade in eldsignaleringen på det tredje målet kom granaterna mot det andra målet och tog mitt i prick! Perfekt, tänkte jag och fick senare se att elden även på det tredje målet låg rätt. Målet var dock inte till fullo nedkämpat varför jag fick skjuta ytterligare en gång innan momentet bröts.

Jag blev förd åt sidan så jag inte skulle störa nästa finalist och fick en efterlängtad kopp kaffe av skoladjutanten. Väl där kunde jag gå igenom mitt genomförande i lugn och ro. Visst gjorde jag misstag men sammantaget kände jag mig ändå nöjd. Jag hade första parkett på Roberts genomförande och

Minnestavlan spikas upp med viss hjälp av övningsledaren major Andersson.

kunde se att även han presterade bra och förstod att det skulle komma att bli jämt.

Avslutning

Juryn överlade länge och väl och vi kallades sedan fram för att höra vad juryns ordförande, chefen för artilleriregementet överste Göran Mårtensson, hade att säga. Efter en inledande beskrivning av de två genomförandena förkunnandes det att jag var årets vinnare.

Jag tilldelades pokalen och fick även spika upp segertavlan på trädet vid observationsplatsen. Därefter var det mingel och gratulationer tillsammans med övriga kurskollegor, lärare samt den närvarande publiken.

Jag vill i samband med denna artikel tacka kapten Robert Andersson för en god match och övningsledaren major Henrik Andersson för en välplanerad pokalskjutning. Ett tack också till juryn och alla övriga närvarande som gjorde denna dag mycket minnesvärd.

Jag kommer för alltid att ha den i minne och det är inte omöjligt att Hattbergets topp blir ett framtida semestermål.

Juryns ordförande, överste Göran Mårtensson gratulerar 2005 års pokalvinnare.