FUF i Världen nr 28 2018 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 28 2018

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: Kajsa Litton Fredriksson.

Kenya visar en framtid utan plastpåsar Den 28 augusti år 2017 trädde en av världens tuffaste lagar in mot köpandet, säljandet och tillverkningen av plastpåsar. Med upp till fyra års fängelse som bestraffning och med böter så höga som 38 000 amerikanska dollar, i ett land där det inte är ovanligt med en månadslön mellan 100–150 dollar, visar Kenya att de menar allvar angående denna miljöfråga.

Kenya, tillsammans med andra länder som tagit ställning i denna miljöfråga genom att förbjuda plastpåsar, har visat att det är möjligt och är ett gott exempel inför resten av världen. Fastän plastpåsar endast står för en del av lösningen på det stora miljöproblemet, så måste vi komma ihåg att det fortfarande är en viktig del och ett nödvändigt steg att ta.

Nästan åtta månader har gått sedan lagen trätt i kraft och det är tydligt att samhället har anpassat sig. Istället för att få en plastpåse när en handlar i mataffären och på den lokala marknaden, så finns nu möjligheten att betala en liten summa för en miljövänligare och återanvändbar påse. I en av de stora matkedjorna i Nairobi såg jag för någon vecka sedan möjligheten att köpa en stor påse för 40 kenyanska shilling, motsvarande ungefär tre kronor, med en garanti för livet. När påsen blivit utsliten kan en få en ny påse, utan extra kostnad. Det finns även flertal olika variationer på handtillverkade korgar tillgängliga att köpa, som ännu ett hållbarare alternativ.

Frågan är bara när Sverige ska göra detsamma?

Stina Olausson, Nairobi i Kenya.

Armbandet som kan skänka en identitet åt miljoner ’fantombarn’

Armbanden har en unik, okopierbar bubbelkod, en QR-kod för personnummer. Foto: Linn Jansson.

Adama Sawadogo, grundare av startup-bolaget iCivil, visar stolt upp sina armband. Foto: Linn Jansson.

I statens ögon existerar de inte - de 230 miljoner barn som idag saknar juridisk existens världen över. Detta trots att rätten till medborgarskap och personlig identitet ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt eftersträvas genom delmål i Agenda 2030. Startupbolaget iCivil har utvecklat en teknisk lösning som kan hjälpa till att råda bot på problemet. Adama Sawadogo, dataingenjör och specialist på identitetsstöld i Burkina Faso, är grundaren av startup-bolaget iCivil. Det var 2010, då han själv startade en skola på landsbygden, som han blev varse om allvaret i situationen med avsaknaden av personbevis. Då det visade sig att endast fyra procent av de tilltänkta skoleleverna hade papper på sin existens bestämde han sig för att engagera sig i frågan. iCivil har i samarbete med det franska datasäkerhetsföretaget Prooftag tagit fram unika id-armband för nyfödda. På varje armband finns en icke-kopierbar, tredimensionell ”bubble tag” (se silverbrickan till vänster på bilden ovan), som kan jämföras med ett fingeravtryck. Bubbeltaggen transkriberas till en rutkod, som kan scannas av auktoriserade barnmorskor med hjälp av en mobilapplikation. Informationen skickas sedan direkt till folkbokföringen via krypterat SMS. Tekniken fungerar helt utan internetuppkoppling, vilket är fördelaktigt eftersom nät och datorer ofta saknas på landsbygdens sjukcenter. Armbandsdesignen hindrar att personuppgifter från olika spädbarn blandas ihop i sjukhusmiljöer, men när barnet förts hem kan bubbeltaggen dras av och överföras till ett id-kort.

I dagens Burkina Faso ligger ansvaret för att registrera nyfödda barn hos föräldrarna. Det är i praktiken problematiskt, eftersom många saknar fordon och därmed möjlighet att resa till borgmästarkontoret för att upprätta juridiska identitetshandlingar. En del föräldrar inser heller inte vikten av att folkbokföra sina barn, för att de bland annat ska kunna få tillgång till utbildning, vacciner och senare i livet till körkort och legala arbetskontrakt.

iCivil lanserades 2015 och har sedan dess mött stort intresse från nationella och internationella statliga aktörer. Lösningen diskuteras för närvarande på hög nivå med aktörer som Världsbanken och FN:s befolkningsfond (UNFPA). Flera afrikanska regeringar har varit nyfikna på att testa Sawadogos innovation, men däremot sett ekonomiska svårigheter med att påbörja användningen av applikationen och armbanden. Få barnmorskor har i dagsläget tillgång till kvalitativ elektronisk hårdvara och brist på kapital hos skuldsatta regeringar försvårar omställningen till användning av ny teknik. “Finns” inga barn krävs ingen skola Adama Sawadogo hävdar själv att hans uppfinning är en väl prisvärd och hållbar lösning på ett problem som idag orsakar skyhöga samhälleliga kostnader. I dagsläget är det svårt att uppskatta storleken på Burkina Fasos befolkning och dess tillväxt, men ett som är säkert är att den ökar. Nära hälften av befolkningen är under 15 år och dagens 18,7 miljoner människor förväntas enligt burkinska myndigheter bli 30 miljoner år 2030. Utan kännedom om dessa individers existens är det omöjligt att tillgodose deras sociala behov. – Det slog mig att myndigheterna förmodligen inte hade sett något behov av en skola i byn där jag etablerade mig, eftersom de inte kände till de 100 barn som bodde där, säger Sawadogo. Sawadogo ser sin innovation som relevant för såväl starka som svagare ekonomier. Miljökatastrofer och krig, men också ökat internationellt handelsutbyte och nya transportmöjligheter gör det sannolikt att jordens befolkning kommer att bli mer rörlig i framtiden. Därför behövs ett globalt enhetligt system för säker hantering av personuppgifter. – Ansvaret att utveckla rätt samarbeten med internationella organisationer och multinationella företag ligger på våra axlar och det är något som jag tar på största allvar, säger Sawadogo. iCivil är ensamma om kunskaperna kring den här tekniken och implementeringen av global lösning för ökad personsäkerhet är brådskande. Linn Jansson, Ougadougou i Burkina Faso Deltagare i Erikshjälpens praktikantprogram

Kamp om turister och fåglar vid Albaniens kust

Krushuvad pelikan är en av de fågelarter som häckar i nationalparken. Enligt internationella naturvårdsunionen (IUCN) är arten “nära hotad” globalt sett. Foto: Sveriges mbassad i Tirana, Albanien.

Mitt i en nationalpark i Albanien har det föreslagits ett bygge av ett enormt turistkomplex. Förslaget har dock inte mottagits väl av alla i landet. Ett flertal miljöorganisationer har protesterat mot den enorma påverkan ett sådant bygge skulle ha på miljö, djurliv och lokalinvånare. Albanien är på väg mot EU-förhandlingar, och på många av samhällets nivåer görs nu förberedelser för ett framtida EU-inträde. Utveckling av marknadsekonomi är en av dessa förberedelser. I Albanien står expansionen av turism i fokus när det kommer till ekonomisk utveckling, men även miljöpolitik tillhör ett av de politiska områden där förbättringar måste göras för att kunna leva upp till EU:s standard. I ett läge där många politiska frågor konkurrerar om betydelse, är det möjligt att det uppkommer en viss motsättning mellan de olika prioriteringarna. I nationalparken Divjaka, vid den albanska kusten mot adriatiska havet, har en sådan motsättning uppstått. Mabetex, ett schweiziskt-kosovariskt byggbolag, har föreslagit ett bygge av ett enormt hotellkomplex mitt i nationalparken, trots att det skulle bryta mot flera internationella konventioner och förstöra den biologiska mångfalden. Divjakas våtmark är viktig för många övervintrande fåglar, och är en av få platser i Europa med häckande pelikaner. Men det är inte endast valet mellan ekonomisk utveckling och bevarandet av miljön som ställts på sin spets. Det som har karaktäriserat konflikten är det dolda sätt på vilket den politiska processen har utspelat sig. Hela historien började 2016, då Mabetex i ett TV-program presenterar idén om ett stort turistkomplex i nationalparken. Året efter, våren 2017, anordnar myndigheterna ett offentligt möte för att diskutera förslaget. Men redan i ett tidigt skede märktes vissa tveksamheter i myndigheternas beteende. En av dem som engagerade sig mot förslaget är Taulant Bino, biolog och ordförande för

albanska ornitologiska föreningen, och han är kritisk till hur myndigheterna har hanterat processen. – Inbjudan skedde med kort varsel. De försöker slingra sig ur processen. Därefter arrangerades ännu ett möte med olika organisationer men de (Mabetex och myndigheterna) var oförmögna att besvara många av våra frågor, säger Bino. Flera miljöorganisationer publicerade under våren 2017 ett öppet brev. Där deklarerades det på vilket sätt en exploatering av parken bryter mot både nationella lagar och internationella konventioner, såsom Bernkonventionen. – Även om många organisationer, även internationella, ställde sig emot förslaget fick motståndet inte mycket gehör, menar Taulant Bino, samtidigt som han betonar att det utan motståndet hade kunnat se annorlunda ut idag. Själva problemet med förslaget är emellertid inte bara juridiskt, eller en konflikt mellan civilsamhället och staten. Ett av de problem som uppkom under de offentliga utfrågningarna är skillnaden mellan lokalbefolkningens intressen och miljöorganisationernas hållning. – Den lokala befolkningen är mest positiv till Mabetex förslag. Det är en stor investering som ger många jobb och de ser inte nationalparken som inkomstbringande, säger Taulant Bino. Motståndarna däremot anser att det är tveksamt om Mabetex förslag är ekonomiskt lönsamt. Mihallaq Qirjo, biträdande direktör för Regional Environmental Center (REC) i Albanien, är även han kritisk till ett hotellkomplex mitt i nationalparken och menar att det är skillnad på kortsiktig och långsiktig ekonomisk utveckling. – Sådana projekt brukar inte hjälpa lokalbefolkningen. De kanske får jobb, men insatserna är höga, säger Qirjo

och hänvisar till liknande byggen i Albanien som nu står övergivna. Det är tydligt att kortsiktiga ekonomiska frågor väger tungt. Taulant Bino vill ändå betona att organisationerna som är emot bygget inte är emot ekonomisk utveckling, utan bara inte just i nationalparken. Samtidigt är det en känslig fråga eftersom en stor del av lokalbefolkningen, som till stora delar är mycket fattig, är positiva till fler turister i området. Den lokala affärsnäringen ser dock med oro på en framtida ökad konkurrens. Vad som händer med förslaget nu är högst oklart, menar både Taulant Bino och Mihallaq Qirjo. Trots att bygget skulle bryta mot flera lagar och konventioner är det möjligt att det ändå genomförs. Vad den här historian visar är dock att Albanien ställs inför mycket svåra frågor när det gäller

både utveckling och ett närmande mot EU. Det är dessutom tydligt att den albanska politiken och offentliga administrationen till stor del fortfarande saknar transparens. Alla dessa problem blir synliga i det förslag till ett 3,342 hektar stort turistkomplex som presenterades för drygt ett år sedan, och processen som därefter följde. Även om de miljöorganisationer som bjöd på motstånd ännu inte kan utropa någon seger, märks det att Albaniens civilsamhälle växer i styrka och åtminstone innebär ett hinder för beslut som är skadliga för miljön. Sebastian Brandt, Tirana i Albanien

Dans får ungdomar att växa

Att utvecklas i dansen skapar självförtroende och en identitet.

Med tuffa hemförhållanden blir musiken en trygg zon och en möjlighet att utvecklas. På organisationen Wale Wale Kenya samlas ungdomar från slummen för att dansa tillsammans. Projektledaren Vennah Atieno berättar hur kreativitet får ungdomarna att växa, och om samhällets ibland skeptiska syn på dans.

mycket om. Dansen blev ett sätt att definiera mig själv, att bli bra på någonting ingen kunde ta ifrån mig.

Kibera i Kenya är Afrikas största urbana slumområde med en miljon invånare. Området sprudlar av aktivitet, men många lever också med fattigdom och tuffa familjeförhållanden. Vennah Atieno är uppvuxen i Kibera, har dansat sedan barnsben och är nu med och driver en ungdomsverksamhet med kreativa aktiviteter och skolhjälp. Vi träffas på Wale Wale Kenyas center i Kibera för ett samtal om dans och vikten av att få vara kreativ.

– Det finns en bild av att dans är slöseri med tid, något lösaktigt som man kan ägna sig åt endast om man absolut inte har något bättre för sig. Vissa tycker dans är omoraliskt och syndigt. Framförallt dans med mycket höftrörelser och musik om attraktion, det anses smutsigt. Men det är inte sådan dans vi undervisar på Wale, vi vill bara skapa glädje och få människor att utvecklas.

– Mitt första minne av dans är när jag som 7-åring såg en uppvisning i kyrkan. Jag älskade det och började själv dansa och spela teater. Min mamma gillade att jag engagerade mig i kyrkan, att det var just dans brydde hon sig inte så

Foto: Emma Gidlund.

Atieno berättar att synen på dans och musik är delad i Kenya. Trots att musik finns överallt, från musikvideos på bussen till gatumusik, finns starka åsikter om vad som är okej och vad som är omoraliskt.

Många av medlemmarna kommer från otrygga områden i Kibera och med våld och missbruk i hemmet. Centret blir en fristad, en skyddad plats för att umgås och slappna av. Dansen är dessutom ett tillfälle att få vara kreativ och lära sig något nytt.

– I dansen måste man vara medveten i sig själv och samtidigt se sin del i det större sammanhanget, i hela koreografin. Vi använder vår kreativitet för att inspirera varandra. Barn är vana från skolan och hemmet att bli bedömda efter sin prestation och straffade när de gör fel. I dans finns inget rätt och fel. Att utvecklas i dansen skapar självförtroende och en identitet, menar Atieno. Hon fortsätter berätta om reaktionen från föräldrar: – Föräldrarna gillar att vi har ett bibliotek där ungdomarna kan få hjälp med läxorna, och jag tror det gör det lättare att accepterar att vi också dansar. Och om de är här och dansar vet ju föräldrarna var de håller hus på kvällarna. Så avslutas intervjun och Vennah Atieno släpper in de första ungdomarna för kvällens danslektion. Någon sätter sig direkt vid trummorna och några diskuterar ivrigt dansstegen i den nya koreografin. Kreativiteten flödar i rummet och ungdomarna ser trygga och glada ut. De ser ut som ungdomar som växer och lär sig något för livet. Kajsa Litton Fredriksson, Nairobi i Kenya

Projektledaren Vennah Atieno.

Foto: Kajsa Litton Fredrikssom.

OECD kräver att multinationella företag tar ansvar för hållbar utveckling FAKTA: OECD

OECD vill få öretag att ta ansvar för hela produktionskedjan. Foto: USAID Pakistan

OECD har tagit fram särskilda riktlinjer för multinationella företag för att få företag att ta ansvar för hela sin leveranskedja. Multinationella företag ska både jobba förebyggande och ta ansvar för de konsekvenser verksamheten kan ha i låg- och medelinkomstländer. Att få företag att ta ansvar för sitt agerande i låg- och medelinkomstländer är inte lätt. Detta jobbar Frankje Boele, policyanalytiker på OECD i Paris, med dagligen. Boele har dessutom jobbat på Internationella Arbetsorganisationen, ILO, så hon har lång erfarenhet att arbetsrätts-

OECD står för Organization of Economic Cooperation and Development och grundades år 1961. Idag är 35 stater medlemmar och högkvarteret ligger i Paris. (Källa: OECD)

frågor. Länge har Corporate Social Responsibility (CSR), varit ett trendigt begrepp som företag slänger sig med, men enligt Boele är det ofta en ineffektiv strategi som har mer med PR än med faktisk förändring att göra. – CSR innebär att företag kan bygga en skola i ett lågeller medelinkomstland för att få goodwill, trots att de negativa effekter företaget har bidragit till inte alls har med utbildning att göra. Responsible Business Conduct (RBC), är strategier för att både göra gott och gör ingen skada, säger Boele. RBC-riktlinjerna är centrala för OECD:s egna riktlinjer

för multinationella företag. De har som mål att både förespråka positiv utveckling, alltså ”göra gott”, och förebygga de negativa effekter som multinationella företag kan bidra till – ”gör ingen skada”. Idag har 48 stater skrivit under riktlinjerna, OECD:s 35 medlemmar och ytterligare 13 stater. Detta innebär att nästan alla multinationella företag kan hållas ansvariga enligt riktlinjerna, eftersom de oftast har sin bas i något av de 48 länderna. Många länder har också skrivit in riktlinjerna i sina nationella lagar, vilket gör att de blir bindande. Enligt riktlinjerna ska företagen ta ansvar för hela sin leveranskedja, inte bara för slutprodukten. Detta innebär att företaget även är ansvarigt för att se till att en underleverantör till en underleverantör inte använder sig av barnarbete, motarbetar fackföreningar eller på andra sätt bryter mot internationella lagar och regler. Att använda sig av många underleverantörer har länge varit ett sätt för multinationella företag att slippa undan ansvar för hur en vara produceras. Ibland kan hundratals eller till och med tusentals leverantörer vara inblandade i att tillverka en enda produkt, till exempel en dator. Eftersom leveranskedjan är så svår att följa kan det vara nästan omöjligt för konsumenter att ta reda på ifall en vara är etiskt producerad. Med RBC-riktlinjerna vill OECD utkräva ansvar av företagen i alla steg i produktionen. De kräver också

att företagen ska arbeta förebyggande, inte bara agera när problem uppstår. Ett exempel är koboltproduktion i Kongo, där barnarbete används i stor utsträckning. – Genom att hjälpa Kongos regering att ge fler barn möjlighet att gå i skolan minskar man antalet barn som arbetar. Det är i längden bra för företagen, eftersom det gör deras produktion mer effektiv och mindre riskfyllt. Det bidrar också till att företagen får bättre rykte, säger Frankje Boele. OECD har länge fokuserat främst på ekonomiskt samarbete, men avdelningen för hållbart företagande har vuxit snabbt de senaste åren enligt Boele: – För fem år sen var vi bara ett par stycken som jobbade med de här frågorna på OECD, nu är vi över 20 personer på avdelningen. Det visar på att de här frågorna prioriteras i högre utsträckning. Världens länder har åtagit sig att till år 2030 uppnå de globala hållbarhetsmålen, även kända som Agenda 2030. Boele tror på RBC-riktlinjernas möjlighet att få multinationella företag att aktivt arbeta med hållbar utveckling. Om hon har rätt kan företagen komma att spela en viktig roll för att nå hållbarhetsmålen. Agnes Duregård, Paris i Frankrike

Gamla idéer om vatten måste förändras

I mångmiljonstaden Guayaquil har kranvattnets kvalitet förbättrats, men människorna i staden litar ändå inte på att vattnet är drickbart.

Foto: Josephine Biro.

Vattensituationen i Guayaquil i Ecuador har förbättrats mycket de senaste 17 åren. Trots det har många av hushållen i staden kvar en gammal bild av sitt kranvatten, en bild som inte stämmer överens med dagens situation. Invånarna tror inte att kranvattnet är drickbart även om de ansvariga aktörerna inom vattendistribution och rening säger det.

timmar om dygnet, vattentrycket i ledningarna var dåligt och vattnets kvalitet låg. För att försäkra sig om tillgång till drickbart kranvatten förlitade sig många hushåll i Guayaquil på så kallade “tanqueros”, tankbilar som sålde rent vatten, men till ett högt pris. Många hushåll använde även andra strategier för att själva rena kranvattnet, exempelvis genom att koka det, tillsätta klor eller installera reningssystem och filter till sina kranar i hemmet.

Guayaquil är Ecuadors största stad med över 3 miljoner invånare. Här har dricksvattenförsörjningen länge varit ett problem. Innan 2001 var delar av staden utan vatten flera

År 2001 beslutade politikerna att genomföra en privatisering av vattenmarknaden för att förbättra situationen. Detta gjordes genom att underteckna ett koncessionskontrakt med

Det räcker inte att förbättra reningsverken i Ecuador, man behöver skapa förtroende hos invånarna.

giltighetstid på 30 år. Kontraktet innebar att EMAPAGEP , den offentliga aktören som tidigare varit ansvarig för vattenrening och distribution, blev tillsynsmyndighet och rådgivare för det privata konsultföretaget Interagua. Interagua, med expertkunskap inom dricksvatten- och avloppshantering, fick ansvar för att rena och distribuera dricksvatten till hushållen i Guayaquil. Interagua fick även ansvar för att investera i infrastruktur och reparera ledningar och kopplingar i distributionssystemen. Stora förbättringar har gjorts sedan dess: ett kontinuerligt flöde av vatten finns nu i Guayaquil, kranvattnet är enligt Interagua drickbart och av bättre kvalitet, vattenledningar har reparerats i stora delar av staden och över 200 000 vattenkopplingar har tillkommit för att öka distributionen av drickbart vatten till Guayaquils förorter. Trots förbättringarna kvarstår den mentala bilden av kranvattnet som förorenat och icke drickbart. Invånarnas litar inte på reningsprocesserna I intervjuer med olika invånare i Guayaquil förklarar de att de inte litar på att situationen har förbättrats så mycket som de ansvariga aktörerna EMAPAG-EP och Interagua påstår. De intervjuade tycker att informationen är bristfällig och svår att hitta. Detta gör att mängden kunskap skiljer sig kraftigt mellan hushållen och gör att folk har olika idéer om varför kranvattnet fortfarande inte är drickbart. Exemplevis tror folk att det finns djur och växter som lever i vattenledningarna vilket gör vattnet farligt att dricka, att kemikalier från reningsprocesserna finns kvar i för höga halter samt att avloppsvatten kan blandas med rent dricksvatten då rören inte är tillförlitliga. EMAPAG-EP och Interagua säger att de har genomfört kampanjer för att öka medvetenheten om förbättringarna kring dricksvattnet, men menar att många invånare i Guayaquil har vuxit upp med vanan av att behandla sitt

Foto: Flickr/ MunicipioPinas

kranvatten och att det är svårt att få dem att ändra uppfattning om vattensituationen. – Även om Interagua säger att vattnet är rent och drickbart kommer jag att fortsätta koka det för att vara hundra procent säker, säger en man i 30-årsåldern som studerar på universitetet i Guayaquil. Detta vittnar om att mentala bilder kan vara svåra att ändra även om ny information finns tillgänglig. Det säger också något om hur institutioner och företag måste jobba med att skapa förtroende hos invånarna samt att informationen de skickar ut måste vara korrekt och lättillgänglig för att komma till nytta. Även om Interagua investerar i och förbättrar infrastrukturen för vattnendistribution är det viktigt att se till att invånarna i Guayaquil får tillgång till uppdaterad och korrekt information så att de inte lever kvar med en föreställning om sitt kranvatten som förorenat. Så, i takt med att vattenhanteringen i Guayaquil förändrats till det bättre, måste även mentala bilder förändras. Josephine Biro, Guayaquil i Ecuador

Dubbel bestraffning och integration underifrån

Integration måste ske på migranternas villkor, menar Suleiman Abdulahi. På bilden fredsstatyn “Beacon of hope“ i Belfast Foto: William Murphy, Flickr.

Suleiman Abdulahi.

I dagens Europa är det svårt att undvika frågor om migration och integration. Detta är kanske ännu mer sant i Storbritannien, med tanke på landets stundande utträde ur EU. Det är mot denna bakgrund som samtalet med Suleiman Abdulahi från organisationen Horn of Africa People’s Aid Northern Ireland tar plats.

utveckling måste ses som personlig och individuell, säger Abdulahi.

En ljus vårdag i Belfast träffar jag Nordirlandsbon Suleiman Abdulahi, som trots sin nuvarande adress är dansk medborgare med ursprung i Somalia. Han flydde från inbördeskrigets Somalia 1991 och har bott i ett antal länder både i Afrika och Europa. Ända sedan dess har han engagerat sig för att påverka sin och andras prekära situation som flyktingar och migranter i nya hemländer. Här i Nordirland är Abdulahi ansvarig för HAPANI, eller Horn of Africa People’s Aid Northern Ireland. Organisationen drivs av migranter och är helt volontärbaserad, men har ändå stort genomslag med en rad frågor, från att hjälpa skolelever med läxläsning till att påverka beslutsfattare. Trots sin stora personliga erfarenhet, både som flykting och asylsökande, invandrare och aktivist, så menar Abdulahi att han inte vet bättre än någon annan vad de människor han hjälper behöver. Nordirland är kanske mest känt för den konflikt som härjat regionen, och det är lätt att låta denna historia definiera platsen. Men här finns helt andra problem, problem som riskerar att hamna i skymundan och drabba de mest utsatta ännu mer. – Vi måste se på människor som individer. Varje persons

Foto: Jacob Kosharis.

Problemet ligger, enligt honom, i de strukturer som tittar på människor uppifrån och från den synvinkeln bestämmer vad som är bäst för dem. Det är även där Abdulahi själv försöker vara lösningen genom att fråga personer vad de faktiskt behöver istället för att någon ska förklara det för dem. De som flyr till Europa gör det inte för att de vill det helt utan en kontext av den verklighet de lever i, det flyr sina hem för att som människor söka rätten till trygghet. Men det betyder inte att de är hjälplösa offer, med mindre förmåga eller vilja att påverka. De som redan är utsatta straffas dubbelt. Abdulahi skulle helst se att människor slipper befinna sig i beroendeställning, även till honom. – Generositetskulturen, där finns det ett problem, fortsätter han. Det kan ses tydligt i Nordirland. Istället för att möjliggöra människors egen självständighet, skapar samhället ett beroendeskap. Folk som kommer hit ses inte som fullvärdiga människor som kan föra sin egen talan och ha en egen vilja. På så sätt skapas även ett utanförskap och en stigmatisering. Han förklarar hur myndigheterna här har misslyckats med sin integrationspolitik, att politiker väljer åt flyktingar och migranter hur de bäst ska komma till rätta i den nya miljön. – Den drabbade blir återigen drabbad, poängterar han genomgående, och det är den insikten som består jag tar med mig efter samtalet. Jacob Kosharis, Belfast i Nordirland

Häng med till Sommarakademin! Är du intresserad av världen? Vill du lära dig om hur alla länder tillsammans ska a rbeta för att utrota fattigdom och s kapa hållbar utveckling? Häng med till S ommarakademin! Under en sommarvecka ges du möjlighet att lära dig om de Globala målen för hållbar utveckling och om vad världen, Sverige och du kan göra för att målen ska uppnås. Seminarier, workshops och utställningar blandas med sommarsol, god mat och ljusa sommarkvällar. Sommarakademin är ett unikt tillfälle för dig att diskutera världen med andra unga vuxna! FÖR VEM? Dig som är 18–25 år och vill lära dig om hållbar global utveckling. NÄR?

19-17 augusti 2018.

VAR?

Sida Partnership Forum i Härnösand. Deltagarna bor på kursgården.

KOSTNAD? Det är gratis att delta! Vi står för kurs, resa, mat och boende. HUR?

Anmälningsperioden är 2 april-9 maj. Läs mer och anmäl dig på fuf.se!

Arrangörer är FUF tillsammans med Sida.

REDIGERING OCH LAYOUT Agnes Cronholm VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? LÄS MER Kontakta agnes.cronholm@fuf.se www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? @fufkorrespondenterna Kontakta fuf@fuf.se