FUF-korrespondenterna No 4 2012
FUF I VÄRLDEN FUF i Världen är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen och bloggen fufkorrespondenterna. com vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: Anna Gezelius
Gästarbetares situation i Oman: Utvecklingens avigsida ANNA GEZELIUS OMAN
Oman är en framåtskridande nation men förhållandena för de gästarbetare som bokstavligen, block för block, bygger upp landet, är likväl slavliknande och eländiga.
kantas av ansade träd och blomsterarrangemang. Det är en trevlig upplevelse att resa genom landet och det är lätt att glömma bort dem som i gassande hetta sköter renhållning, bygg- och vägarbete.
Sultanatet Oman har under de senaste 40 åren, tack vare oljeintäkter, genomgått en tillväxtboom. Landets utveckling och medborgarnas förbättrade livskvalitet har uppmärksammats internationellt och 2010 utnämnde FN:s utvecklingsfond, UNDP, Oman till det land som utvecklas snabbast i världen. Oman rankas även som ett av världens renaste länder och man behöver inte tillbringa mycket tid i landet för att inse att det stämmer. Fasaderna på de nya byggnaderna glänser i solen, stränderna är välstädade och inbjudande och vägarna
Men om man stannar upp en liten stund är det omöjligt att missa alla arbetare. Av Omans cirka 2,7 miljoner invånare utgör utländsk arbetskraft omkring 800,000. Gästarbetarna härstammar främst från Indien, Pakistan och Sydostasien och majoriteten av dem har fattig bakgrund och kommer till Gulfen för att tjäna pengar för att kunna försörja sina familjer i hemländerna. Som icke-medborgare i ett land med endast ett tunt demokratisk membran på en autokratisk politisk struktur, saknar gästar-
1
kombination med de långa arbetspassen och den extrema värmen. Hassan kommer från Indien och har arbetat i Oman i snart ett år. Han vet hur det känns att arbeta ute på vägarna när det är 50 grader varmt. – Många blir dåliga, säger han. Man blir svag och yr efter ett tag. Man måste dricka mycket vatten och försöka hålla huvudet nedkylt, annars får man värmeslag. Hassan pekar på den våta trasa som han har under hjälmen. – Det är svårt att jobba här, fortsätter han, men när jag förlorade mitt jobb i Kerala så hade jag inget alternativ. Livet i Kerala har blivit väldigt dyrt och som arbetslös finns det helt enkelt inget sätt att överleva. Man får ingen hjälp av staten, så jag var tvungen att söka jobb utomlands för att kunna försörja min familj. De som bygger upp Oman betalar ett högt pris för tillväxten.
Foto: Anna Gezelius
betarna inflytande över sina ofta brutala arbetsvillkor. – Ingen bryr sig om deras välbefinnande, hävdar Ram Menon, som är förman vid en byggarbetsplats i huvudstaden Muscat. Han berättar att byggnadsentreprenörerna ignorerar de lagar som har satts upp för att skydda arbetarna och att de omanska myndigheterna blundar för problemen. Arbetarna lever under miserabla förhållanden här, fortsätter Ram. De jobbar vanligtvis mellan tio och tolv timmar per dag, sex dagar i veckan för en månadslön på runt 100 omanska riyal (cirka 1800 svenska kronor.) De bor i primitiva träskjul i läger utan luftkonditionering, det heta klimatet till trots. Toaletterna är bara ett hål i marken och de hygieniska förhållandena är icke-existerande så folk blir ofta sjuka och matförgiftade. – Inte undra på att dessa läger är gömda för allmänhetens ögon, tillägger han. Jag tror att många fler skulle sympatisera med arbetarna här om de bara visste hur illa de faktiskt har det. Ram berättar vidare att hans arbetare regelbundet hamnar på medicinska kliniker på grund av arbetsskador, värmeslag och uttorkning. Den bristande säkerheten på arbetsplatserna är ett stort problem i
Hassan vill inte säga sitt efternamn eller vara med på bild då han är orolig för repressalier från sin arbetsgivare. Liksom majoriteten av gästarbetarna i Oman rekryterades han via en förmedlingsagentur. Han var tvungen att lämna ifrån sig sitt pass vid ankomsten till flygplatsen och anlände till sin nya arbetsplats djupt skuldsatt till agenturen som hade lagt ut för hans transport, visum och andra kostnader. Utan identitetshandlingar och med en skuld
Foto: Anna Gezelius
”Som icke-medborgare i ett land med endast ett tunt demokratisk membran på en autokratisk politisk struktur, saknar gästarbetarna inflytande över sina ofta brutala arbetsvillkor.”
2
som gör det omöjligt att återvända hem är Hassan i princip sin arbetsgivares egendom. Det kommer att ta många år för honom att arbeta av skulden, och det är inte ovanligt att höra talas om att hur gästarbetare begår självmord efter att inte ha kunnat betala sina avgifter på de lån som de har ådragit sig. Självmord som gärna får se ut som olyckor eftersom man då kan få ut en livförsäkring till familjen därhemma.
AGNES BJÖRN - BELGIEN
Förmedlingsagenturernas arbetssätt har fördömts internationellt, men i Oman gör myndigheterna lite
åt problemen, en bekväm skygglappsmentalitet då den billiga arbetskraften gagnar omanska intressen. Internationellt hamnar Oman ofta i skuggan av sina mer omtalade grannländer som Dubai och Saudiarabien. Så även i detta fall då relativt lite kritik har riktats mot Oman för den omänskliga behandlingen av dess utländska arbetskraft. Och situationen kvarstår. Medan landets progression avancerar i rekordfart är det gästarbetarna som betalar ett högt pris för tillväxten. För dem är utvecklingen bara ett annat ord för misär.
Min väg till Europas hjärta På kullerstensgatorna i Bryssel möter jag britter, danskar, cyprioter, polacker, litauer och en stor skara fransmän som erövrar staden iklädda kostymer och pennkjolar, bärande på laptopväskor. Europas spännvidd är påtaglig i en stad fylld med EU-byråkrater, lobbyister, affärsmän och ett stort knippe praktikanter, varav många är svenska. Möt Lena, Hanna, Måns och Vendela, fyra svenska praktikanter som har tillbringat mellan fyra och tio månader på Europaparlamentet, Svenska Representationen, Rådets Generalsekretariat och en NGO (icke-statlig organisation). Praktik lyfts ofta fram som nyckeln till arbete och den bästa möjligheten att bygga ett kontaktnät vilket ofta kan leda till jobb. Detta är något som Brysselpraktikanterna också framhåller, tillsammans med inblicken i europeisk politik och EU:s institutioner, som kommer att vara värdefull även i framtida arbeten. Bevakning av juridiska processer och policyprocesser inom EU, deltagande i seminarier, briefingar, mötesrapportering och politiska förhandlingar har blivit vardagsmat för våra praktikanter. Vendela, som har gjort praktik på Rådets Generalsekretariat, säger att hennes praktik har varit väldig spännande och inkluderat både kvalificerat juridiskt samt diplomatiskt arbete: – Min chef har behandlat mig som en ytterligare anställd och givit mig utvecklande och komplexa arbetsuppgifter.
Bryssel, dörren till EU.
Foto: Agnes Björn
Att jobba i en mångkulturell miljö är värdefullt och lärorikt understryker Måns: – Jag har lärt mig hur det fungerar för andra, både på gott och ont. Ibland har det varit svårt, men alltid givande och intressant. Även om arbetsuppgifterna har varierat stort mellan praktikanterna framhåller de alla fyra att de har lärt sig saker som inte går att läsa sig till, oavsett hur många kurslitteraturböcker man plöjer igenom. Att vara i Bryssel, i hjärtat av Europa, ger tillgång till ett stort nätverk av nya kontakter, vänner och möjlighe-
3
”Även om arbetsuppgifterna har varierat stort mellan praktikanterna framhåller de alla fyra att de har lärt sig saker som inte går att läsa sig till...”
Bryssels variant av Eiffeltornet - Atomium.
Foto: Agnes Björn
ten till en internationell karriär. Ingen av praktikanterna har ångrat sin praktik, snarare fått blodad tand. Två av dem stannar kvar i Bryssel eftersom de har fått jobb efter praktiken, och tar ytterligare ett steg för att etablera sig på den europeiska arbetsmarknaden. Praktikanterna berättar att atmosfären i Bryssel är mångkulturell, intressant och vibrerande. Människor samlas på gator och torg för att dricka en kopp kaffe eller kanske en belgisk öl och samtala om dagens händelser. Var och varannan helg är det någon festival i staden och kulturlivet är rikt. Lena berättar:
SOFIA HAFDELL - TURKIET
– Jag har trivts bra med det internationella sociala livet, möjligheten att träffa och lära känna människor från hela Europa. Alla borde passa på att um-
gås med människor från andra länder, det kan ofta vara mera givande än att bara umgås med andra svenska praktikanter. Att vara mitt i Europa har dessutom möjliggjort för weekend-resor och upptäcktsfärder runt om i Västeuropa för våra praktikanter. Hannas ord säger det mesta om möjligheterna: – Bryssel är en port in i Europa i dubbel bemärkelse, det gäller bara att våga öppna den. Är du intresserad av att veta mer om hur du kan ta dig till Bryssel? Kolla in FUF-Korrespondenternas blogg för de svenska praktikanternas bästa tips!
Tarlabaşı: påminner om en dold verklighet ”Tarlabaşı förnyas” är bara ett i raden av Istanbuls många stadsförnyelseprojekt. Renoveringen av Tarlabaşı förstör dock inte bara stadens kulturrikedom och historiska byggnader utan förändrar också drastiskt livet för många av Istanbuls fattiga. Bara några hundra meter från Istanbuls mest turistattraherande centrum och parallellt med den pulserande shoppinggatan Istiklal ligger Tarlabaşı – ett skuggigt område som genomgår en förvandling till moderna lyxkvarter. Längs med Tarlabaşıboule-
varden marknadsförs exklusiva gator med stilrent klädda, vita människor på enorma reklamskyltar framför delar av området som redan har evakuerats och uppvisar en skarp kontrast mot den undanskymda verkligheten bakom. Från multikulturell gemenskap till spökstad Inne på renoveringsområdet finns bara några få av Tarlabaşıs invånare kvar. Ahmet, bosatt här sedan 36 år, står ensam i stadshettan på sin gata och sopar ren trottoaren framför sitt hus. Han har blivit lovad
4
”I en process som anses gynna Istanbuls utveckling har historiska byggnader fått förfalla och fattiga flyttas undan för att ge plats åt högre samhällsklasser.”
T.v.: Övergivna gator i väntan på rivningen. T.h.: Tarlabaşıs framtida utseende skyltas framför det redan evakuerade byggnadsområdet.
att få stanna till efter Bayram – högtiden som avslutar muslimernas heliga månad Ramadan – och är bland de sista att lämna sitt kvarter. Med blicken fäst på de övergivna husen tvärs över gatan berättar han intensivt om en tidigare multikulturell omgivning. ”Där bodde romer, där armenier, där romer – sida vid sida. Det var en nära, levande gemenskap”. Tarlabaşı har tidigare varit hem åt Istanbuls ickemuslimska befolkning, mestadels greker och armenier, samt åt andra etniska och marginaliserade samhällsgrupper såsom kurder, romer, transexuella och illegala invandrare. Men här möts du inte längre av de livliga kvarter som Ahmet beskriver, utan av känslan av en spökstad. Framför mig ligger förstörda byggnader vars kala husväggar har bjudit in till uttrycksfull gatukonst. Byggnaderna skapar nu skydd för prostitution och sopdumpning.
Foto: Sofia Hafdell
Odemokratisk process Anledningen heter “Tarlabaşı förnyas” (Tarlabaşı Yenileniyor ), vilket är del i en mångmiljonsatsning där omkring femtio områden i Istanbul har fått stämpeln ”stadsförnyelseprojekt”. I Tarlabaşı är utvecklingspotentialen stor på grund av de försummade kvarterens centrala läge intill stadens affärs- och turismcentrum. För Tarlabaşı innebär projektet att 278 historiska byggnader eller motsvarande 20 000 km2 ska renoveras. Medan Beyoğlu kommun (vilken Tarlabaşı tillhör) har sagt att “områdets kulturrikedom kommer att bevaras och att genom projektet kommer Tarlabaşı att nå sitt nya, samtida och moderna utseende”, har många ställt sig kritiska till exakt vad det är som sägs bevaras. Efter beslutet som togs 2006 har projektet nått sitt slutskede och sedan i fjol har människor tvångsevakuerats och rivningen av sekelgammal arkitektur påbörjats.
5
För Yonca Erkan, professor och biträdande chef för utbildning i bevarandet av kulturarv vid Kadir Has Universitet i Istanbul, är “Tarlabaşı förnyas” ett projekt som liknar allt annat än en enkel renovering: – Området behöver rehabilitering, men vad som verkligen händer här är ett ombyggnadsprojekt. I Istanbuls fall var besluten tagna uppifrån utan att möta internationella konventioners kriterier, och adresserar varken behoven hos de människor som bor i området eller hjälper till att generera en bättre levnadsstandard för sina invånare. Aras, en man i 60-årsåldern, gör sig klar för stängning i sin Bakkal (”butik” på turkiska), den närmaste intill renoveringsområdet. Han har fått behålla buti-
”I Istanbuls fall var besluten tagna uppifrån utan att möta internationella konventioners kriterier, och adresserar varken behoven hos de människor som bor i området eller hjälper till att generera en bättre levnadsstandard för sina invånare.”
ken men tvingas numera pendla nära 35 kilometer från sitt nya bostadsområde: – Jag har bott här i 18 år med min fru och mina barn. De tvingade mig att emigrera från mitt hem och tog mitt eget hus ifrån oss, berättar han. ”De” är statligt ägda bostadsförmedlingen Housing Development Administration of Turkey, även känt under den turkiska förkortningen TOKİ, vilka kritiserats hårt för svårigheterna att arrangera nya bostä-
der åt de människor som evakuerats från områden som Tarlabaşı. – Städer behöver förändras, men de måste förändras på ett sätt så att människor som förskjuts har rätt att komma tillbaka efter det att förnyelsen är gjord. Det är brist på demokrati i en process som denna, säger David Harvey,professor i antropologi och geografi vid City University of New York, till bloggen Tarlabaşı Istanbul. Stigmatiserat problemområde Enligt initiativtagarna ska projektet dock medföra en positiv utveckling för området, som klassas som slumområde. Beyoğlus borgmästare, Ahmet Misbah Demircan, har bland annat erkänt att han vill att det nya Tarlabaşı ska bli vad Champs-Élysées är för parisarna. TOKİ menar dessutom att renoveringen handlar om att “identifiera olagligt bosatta hushåll så att dessa kan evakueras” och därigenom rensa området så att det kan pånyttfödas. Men samtidigt har Tarlabaşı effektivt framställts av bland andra politiker som ett problemområde och betraktas av både turister och lokalbefolkning som ett ”no-go-area” associerat med kriminalitet, droghandel och prostitution. Tarlabaşıs fall kompliceras av att husen har försummats under en längre tid och ockuperats av illegala hyresgäster vilket gör det väldigt svårt att lösa problemen med äganderättigheter, förklarar Erken: – Det idealiska vore att restaurera byggnaderna med statliga medel för en långsiktig områdesutveckling. Den nuvarande utvecklingen är istället kortsiktigt inriktad på att nå extremt höga egendomsvinster. I en process som anses gynna Istanbuls utveckling har historiska byggnader rivits och fattiga människor flyttas undan för att ge plats åt högre samhällsklasser. Men frågan är hur länge Istanbul kan gå oberört innan de samhällsproblem som har förskjutits gör sig påminda i ett nytt, undanskymt Tarlabaşı.
6
AMANDA JAREFJÄLL - KENYA
En flicka är samhällets chans till förändring På klassrummets svarta tavla står ”HIV/ aids” textat med stora bokstäver. På en lägerskola är dagens tema, förutom HIV/aids, kvinnlig könsstympning. Deltagarna är 40 stycken tonårsflickor från nomadfamiljer runt om i norra Kenya som har samlats för att få chansen att diskutera frågor som man varken talar om hemma eller i skolan. Lägerskolan är en del i projektet ”Nomadic Girl Project” där ett syfte är att synliggöra en grupp som alltför ofta bortprioriteras; unga nomadflickor. Organisationen Food for the Hungry Kenya driver projektet tillsammans med svenska Erikshjälpen som vill stötta flickornas möjligheter till en positiv framtid.
Lägerskola i Marsabidistriktet.
I norra Kenya ligger Marsabit-distriktet där en stor del av människorna lever på landsbygden i så kallade nomadbyar. De livnär sig på boskapsskötsel och är ständigt i rörelse då de måste följa sina hjordar i jakt på nya betesmarker. Denna livsstil, med ständiga för-
”Att vara tjej i en nomadfamilj innebär mycket ansvar.”
flyttningar, försvårar möjligheterna för barn att gå i skolan. Inte minst för flickorna. Att vara tjej i en nomadfamilj innebär mycket ansvar. Om de inte vaktar boskap är de hemma och sköter hushållssysslor, hämtar vatten eller tar hand om sina syskon. Tiden från barndom till vuxenliv går fort. Det är inte ovanligt att en nomadflicka räknas som barn till dess att hon är fem år, är förlovad vid åtta och gift vid tolv års ålder. Inte långt därefter föder hon sitt första barn. Tonårstid är ett begrepp som ingen funderar över utan en nomadflicka kastas rakt in i vuxenlivet med allt ansvar som det innebär. Föräldrarna ser ingen
Foto: Amanda Jarefjäll
poäng i att låta sina flickor gå i skolan eller låta dem vidareutbilda sig. De ska ju ändå giftas bort. Flickorna i sin tur bär ett tungt ansvar för sina familjer. Det kan innebära att man som Grace Qabale offrar sin skolgång för att istället försörja familjen genom att samla och sälja ved. Food for the Hungry (FH) är en amerikansk biståndsorganisation som har funnits i Marsabit sedan 1976 och är initiativtagare till ”Nomadic Girl Project”. Genom projektet vill de uppmuntra föräldrar att se fördelarna med att låta sina döttrar gå i skolan. Med hjälp av sponsrade skolavgifter, lägerskolor och
7
hembesök försöker de förändra gamla traditionella mönster och synsätt. Ambitionen är att stärka flickornas position, vidga deras vyer och få dem att ifrågasätta deras tilldelade roller. Förhoppningen är att flickorna sedan kan sprida kunskapen vidare. Projektet startades 2002 och sedan dess har antalet flickor som ingår i projektet stadigt ökat och uppgår nu till 140 stycken.
EVELINA SKOG - GEORGIEN
Zipporah Muhoro, chef på FHs barnutvecklingsavdelning berättar att man måste jobba långsiktigt:
– Flickorna är de som lider mest av den nomadiska livsstilen, de är de mest sårbara i familjen. Man måste komma ihåg att dessa flickor är samhällets framtida mödrar. Om man inte satsar på flickorna kommer samhället så småningom att förlora på detta. Världen håller på att förändras, vare sig man vill eller inte. Ju mer utbildad en mamma är, desto friskare och mer hälsosam kommer hennes familj att bli.
Krönika: Efterlängtade väst-vär(l)den
Kvinnor på marknaden i Zugdidi. Här är majoritet av köparna och säljarna kvinnor.
Foto: Evelina Skog
Det har gått tjugoen turbulenta år sedan Georgien förklarades självständigt från Sovjetunionen.
representanter för kvinnoorganisationer i staden Zugdidi fick jag deras förklaring till varför intensifierade relationer med västvärlden är önskvärda.
Idag vurmar den sittande presidenten, likväl som hans opponenter, för Georgiens integrering med västvärlden och inkorporering i den globala ekonomin. Även landets befolkning är generellt sett positivt inställda till ökade ekonomiska och politiska kontakter med väst. EU-medlemskap och stärkta band med NATO står högt på önskelistan. Under möten med
I Zugdidi finns fyra biståndsstödda kvinnoorganisationer vars mål är att stärka kvinnors roll i ett patriarkalt samhälle. Fokus är att hjälpa internflyktingkvinnor och socialt utsatta kvinnor med tillgång till vård och utbildning. Alltmer talar man dock om att öka befolkningens medvetenhet om frågor som rör jäm-
8
ställdhet mellan könen och att få kvinnor att ta större plats i politiken och i ekonomin. På frågan om vad hon förknippar med den samtida globala ekonomin svarar initiativtagaren till en av organisationerna på följande sätt. – När vi var små drömde vi om att komma närmare kapitalistländerna. Vi associerar kapitalism med välfärd, inga brott mot mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Jag frågar om kvinnorna som jobbar på dessa organisationer tror att Georgiens allt starkare band med västvärlden kommer att påverka genusstrukturerna i landet. Återkommande svar är förhoppningar om att västvärldens idéer och värderingar ska sprida sig. En av de andra organisationernas programhandläggare svarar mig: – Jag tror att västvärlden kommer att visa oss att det är viktigt med jämställdhet. Andra länder kommer hjälpa oss georgier att ändra våra åsikter om genusroller. Klart är att de kvinnoorganisationsrepresentanter som jag talar med i Zugdidi anser att jämställdhet,
ofta definierat som lika andel kvinnor och män, samt mänskliga rättigheter är åtråvärda etiska grundpelare som de associerar med västvärlden. Sättet för Georgien att ta del av dessa anses vara genom ökade relationer med väst.
”Idag vurmar den sittande presidenten, likväl som hans opponenter, för Georgiens integrering med västvärlden och inkorporering i den globala ekonomin.”
I mitt huvud ringer dock varningsklockor för att dessa välljudande begrepp i policydokument kan komma att dölja maktstrukturer som är djupgående och mycket svåra att förändra. Europeiska nedskärningar i sociala förmåner under rådande finanskris gör även att jag ställer mig undrande till om länken mellan kapitalism och välfärd är så självklar.
Föreningen för Utvecklingsfrågor Vill du bli korrespondent? Kontakta FUF på: fuf@fuf.se Läs mer om FUF: www.fuf.se eller följ oss på Twitter och Facebook! Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.com
Foto: Ylva Christiansson
9