FUF i världen no 12 2014 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 12 2014

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen www.fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: Elsa Lindberg

Tack för kaffet! AMANDA INGVALDSON - TANZANIA

En eftermiddag för två år sedan träffade Ragabo Ramadhani i vanlig ordning sina vänner på det lokala kaffecentret nere i byn. När han gick därifrån visste han att han var något bra på spåret, något som skulle komma att förbättra livskvaliteten för hela hans familj. Han skulle starta en sparoch lånegrupp. Idag har familjen en vedsparande spis och de vet med säkerhet att alla barnen kommer att kunna gå i skolan. Allt tack vare en kopp kaffe.

husväggarna, under träbänken som jag delar med min tolk. En flicka lägger armarna runt Ragabos hals. Där hänger hon kvar i ett rastlöst grepp en stund för att sedan plötsligt springa iväg efter en boll som kommer flygande över gårdsplanen. Hon är deras adopterade brorsdotter Salima som har bott hos dem sedan några år tillbaka.

Ragabo sitter lugnt tillbakalutad på en ranglig trästol under ett träd som skuggar halva gårdsplanen. Han berättar att hushållet består av tio barn. Enligt mamma Rajabu är de sju. Det beror förmodligen på hur en räknar, tänker jag. Ragabo nämner troligtvis alla de barn som han är far till, Rajabu de barn som de har gemensamt. Förvirringen reds gradvis ut. Flera av de nyfikna besökarna visar sig vara grannbarn. Vart jag än vänder blicken fastnar den på ett nytt ansikte - i träden, längs med

Den sparoch lånegrupp som både Ragabo och hans fru är medlemmar i grundade han för två år sedan på kaffecentret nere i byn. Dit går han och hans manliga bekanta flera gånger varje dag för att dricka kaffe och prata. De delar med sig av sina problem och försöker efter bästa förmåga att hjälpa varandra. Det var under en av dessa träffar som Ragabo tog ordet en dag. Han hade tillsammans med några andra i gruppen reagerat på att summan i den gemensamma kaffekassan hade dragit iväg.

– Det är tanzanisk kultur att familjer hjälper varandra och i det ingår det att se efter varandras barn. Men de barn som är här idag är mest bara nyfikna. På er.

1500 tanzaniska shilling (cirka 6 svenska kronor) per person och månad under ett år hade blivit en del pengar.

sparoch lånegruppen hade det varit tufft att få ihop de pengarna.

– Jag och några till tyckte att det började bli för mycket pengar att bara dricka kaffe för. Vi ville göra något mer för pengarna, något som kunde förbättra vår ekonomiska situation. Men alla var inte intresserade. Till en början var vi bara sex.

Tack vare gruppens lånefond har de även kunnat investera i en vedsparande spis. Modellen kostade 40 000 tanzaniska shilling (cirka 160 svenska kronor), är portabel och tillverkad i plåt. Det finns andra varianter som är billigare att tillverka, men som inte är lika hållbara. Att ha en vedsparande spis istället för att laga mat på traditionellt vis där ved placeras mellan tre stenar, underlättar och sparar tid för kvinnor som traditionellt sett är de som hämtar ved till hushållet. Matlagning över tre stenar kräver mycket bränsle och är en bidragande orsak till den utbredda

Ragabo är småskalig bonde och håller utöver jordbruket på med fiske. Största delen av skörden och fångsten går till hushållet. Det som blir över säljer han och hans fru på den lokala marknaden. Men varken det som kommer ur

Han berättar att hushållet består av tio barn. Enligt mamma Rajabu är de sju. Det beror förmodligen på hur en räknar, tänker jag.

Foto: Elsa Lindberg

jordbruket eller fisket har gjort det möjligt för familjen att göra långsiktiga investeringar. Det hör till vanligheten att småskaliga bönder på grund av för låga inkomster inte kvalificerar sig som låntagare hos banken.

avskogningen i Östafrika. Vedsparande spisar kräver mindre bränsle och avger inte lika stora mängder hälsovådlig rök som de traditionella.

Ragabo hade hört om sparoch lånegrupper på radion och han kände till att biståndsorganisationen Vi-skogen ger kurser i området. När han såg hur bra det gemensamma sparandet till kaffekassan fungerade var steget inte långt till att bilda en egen grupp. Hans sparoch lånegrupp består idag av 24 medlemmar och kallar sig Pendo, vilket betyder kärlek på Swahili. – Socialfonden är nog det som har hjälpt oss mest. Den har gjort det möjligt för oss att räntefritt låna pengar till barnens skolavgifter. Om vi inte hade varit medlemmar i

Trots nedbantat bidrag till kaffekassan till förmån för ett mer långsiktigt sparande berättar Ragabo att han i vanlig ordning träffar folk nere på kaffecentret varje dag. Han säger att det bästa med att vara medlem i en grupp är att dela något med andra människor. En kopp kaffe eller en gemensam ambition är bara olika sätt att göra det på.

TIM ISAKSSON - INDONESIEN

Indonesiska palmoljebranschen ger enkla svar princip institutionaliserats. Utbredda inslag av privata arméer, skrämseltaktiker, våld, subventionerat skuldslaveri och barnarbete har skapat epitetet conflict palm oil. Närmare tusen pågående landdispyter skänker bevis för anklagelser som dessa. Lika viktigt för prisbilden är total hänsynslöshet för miljö- och klimatkonsekvenser. Expanderande oljepalmsodlingar har skapat världens snabbaste regnskogsskövling, vilket utarmar ovärderlig biologisk mångfald, förstör ekosystemtjänster, pressar utrotningshotade djur mot avgrunden och gör Indonesien till världens tredje största

Kalhyggen vid regnskogens kant: en front mellan palmoljebranschens enkla svar om fattigdomsbekämpning och det traditionella, naturliga, outnyttjade? Eller en illustration av det klassiska så kallade dilemmat mellan utveckling och miljöhänsyn? Palmolja är världens mest handlade vegetabiliska olja. Utöver för matlagning används den i alla tänkbara sorters livsmedel samt för kosmetika, hygienprodukter, städprodukter och biodiesel. Genom att konvertera

Indonesiska oljepalmsplantager.

Foto tv: Wikimedia Commons Wagino 20100516. Foto överst th: Wikimedia Commons Wagino 20100516. Foto nederst th: Martin H., One Village Initiative

Borneos och Sumatras regnskog till oljepalmsplantager har Indonesien blivit världens största producent; efter olja och gas är palmoljan landets mest inkomstbringande exportvara. Jämfört med år 2000 spås produktionen fördubblas till år 2030 och trefaldigas till år 2050. Palmoljan hyllas för allt den gör för fattigdomsbekämpning och Indonesiens utveckling – men stämmer sådana utsagor?

utsläppare av växthusgaser (särskilt på grund av torrläggning och bränning av mycket kolrika torvmossar). På de torra monokulturerna blir skogsbränder dessutom vanligare och bidrar till stora, gränsöverskridande luftföroreningar. Närmare 100 miljoner hektar regnskog har planerats för konvertering till oljepalmsfält år 2020. Att upplysa beslutsfattare om vilka kränkningar mot mänskliga rättigheter och vilken enorm klimatskada detta skulle leda till har hittills varit föga framgångsrikt. Regeringen säger sig vilja förlänga 2011 års moratorium på nya avverkningstillstånd bortom 2015, men tongivande parlamentariker protesterar. Moratoriet kallas dessutom

Framgången beror främst på lågt pris. Kostnader hålls nere delvis genom att oljepalmerna kan skördas i 30 år, men den verkliga orsaken är branschens dunkla metoder. För att tillskansa sig mark att expandera odlingarna på har land grabbing och brott mot mänskliga rättigheter i

tandlöst, eftersom korrupta myndigheter beviljade väldigt många tillstånd i dess upptakt. Däremot ger konsumentpåtryckningar resultat. För även om palmoljeboomen till stor del beror på att branschens kapitalintensitet och stora avkastning attraherar oansvariga storbanker, pensionsfonder och riskkapitalister, är primär pådrivare ändå den rena efterfrågan. Bojkottningar och namninsamlingar har till exempel fått stora köpare som Nestlé, Unilever och L'Oreal att tvinga fram genomgripande förändringar hos plantageföretag som till exempel Wilmar International och Duta Palma. Trots långa implementeringsfaser och risk för tomma löften är detta mycket positivt. I butiken eller vid biodieselpumpen har vi konsumenter alltså stor makt, och vid årsskiftet görs den ännu enklare att utöva genom EU:s undanröjande av paraplytermen vegetabilisk olja/fett på innehållsförteckningar. Palmoljebranschen bemöter kritik med enkla svar om "utveckling". I bästa fall använder de den business as usual-upprätthållande dilemma-beskrivningen, men tillägger att stärkta landrättigheter, miljökonservering och klimatmitigering skulle hindra fattigdomsbekämpningen. Denna argumentation tillika vanliga uppfattning är dock svag. Branschförespråkarna själva ger svar som medvetet nedtonar miljökonsekvenser och tar ett skenutilitaristiskt avstamp. Holistiska analyser ger istället enkla svar med motsatt innebörd: just för att gynna de fattiga – och de flesta av oss andra – måste utbredningen stoppas och vändas, odlingar flyttas till trädesmark så att regnskog kan återväxa, landdispyter avgöras/undvikas, produktivitet på kvarvarande befintliga marker ökas, regelverket reformeras och branschorganisationen Roundtable on Sustainable Palm Oils kriterier för ”hållbar” palmolja kraftigt skärpas.

Regnskogsskövling i Indonesien.

Foto: Rainforest Action Network, Flickr

Alla ärliga utvärderingar av palmoljebranschen visar alltså tydligt att den måste förändras i grunden för att någonsin kunna kallas fattigdomsbekämpande. Lyckligtvis kan våra plånböcker göra stor skillnad, både för att motarbeta klimat- och miljöförändringar som kommer göra planeten mycket mindre hjälpsam för oss alla, och för att hjälpa de fattiga indoneser som redan idag är i palmoljebranschens giriga klor.

Avskogning i Riau-provinsen på Sumatra.

Foto: H Dragon, Flickr

SOFIA HAFDELL - TURKIET

Turkiet skärper internetcensuren övervakning av internetanvändare. Aktiviteter i bland annat sociala nätverk kan lagras i upp till två års tid utan juridiska grunder.

Efter ett år fyllt av politiska oroligheter skärper Turkiet nu internetcensuren med en lagstiftning som begränsar turkarnas tillgång till information och tydliggör regeringens intressen inför valet 2014.

Serhat Koç, advokat inom telekommunikation och talesman för turkiska Piratpartiet (Korsan Parti), förklarar att lagstiftningen kommer att betyda att censur mot medborgarjournalistik, vetenskaplig forskning och sociala medier blir ännu mer rutinmässig. Han menar att tidpunkten för lagändringen är betydande.

Kampanjen #SansüreDurDe och den engelska versionen #SayNoToCensorship har cirkulerat fritt på Twitter sedan regeringens planer på att skärpa landets lag om internetcensur blivit offentliga i december förra året. Istanbul-protesterna mot lagförslaget den 18 januari fick däremot ett abrupt slut då polis använde tårgas och vattenkanoner för att skingra demonstranter som organiserat sig via sociala medier. Scenerna som utspelade sig känns igen sedan tidigare. Turkiet genomgick en rad politiska oroligheter förra året. Sommarens demonstrationer mot regerande AK-partiets planer på att riva Geziparken vid Taksimdistriktet i Istanbul växte snabbt till ett regeringskritiskt motstånd även på andra håll i landet. Ett drygt halvår senare meddelade regeringen att tre högt uppsatta ministrar fick gå i sviterna av en växande korruptionsskandal vilken har skakat om såväl politiken som landets ekonomiska stabilitet.

Några ungdomar håller upp en skylt med texten "Rör inte mitt internet" under en demonstration mot internetcensur i Istanbul. Foto: Gurkan Özturan

Turkiets internetlag har varit kontroversiell ända sedan den antogs 2007 för att, enligt regeringen, ”skydda barn mot skadligt innehåll” och trakasserier på nätet.

– Det närmar sig val i Turkiet och därför kan man säga att ändringarna i internetlagen handlar mindre om censur och övervakning än om politiska intressen. Man vill inte ha nätet fullt av videor som kritiserar det ledande partiet, säger han.

– Lagen har använts effektivt för att blockera tillgång till ett avsevärt antal hemsidor i Turkiet, säger Yaman Akdeniz, professor i juridik vid Istanbul Bilgi Universitetet och expert på landets internetlagstiftning. Han understryker att ett stort antal brottsutredningar och åtal har tagits upp de senaste åren, särskilt med avseende på innehåll som publiceras eller distribueras via sociala medier.

Akdeniz menar även han i enlighet med detta att i och med de föreslagna ändringarna går Turkiet från dåligt till värre. Skärpningen av internetlagen är bara en i en rad regleringar av yttrandefrihet i Turkiet som för andra året i rad haft flest journalister fängslande i världen, enligt Committee to Protect Journalists.

Den aktuella lagändringen, som godkändes av det turkiska parlamentet 6 februari i år, innebär skärpt kontroll på nätet genom ökad blockering av sökord och

• För andra året i rad var Turkiet 2013 ledande i antalet fängslade journalister, följt av Iran och Kina. • Internetlag 5651 stred mot artikel 10 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna i fallet Ahmet Yildirim mot Turkiet gällande blockerad åtkomst till Google-sajter. • Youtube blockerades första gången av en turkisk domstol i mars 2007 på grund av ett klipp som kritiserade Turkiets landsfader Mustafa Kemel Ataturk. Sidan blockerades igen 2008 och 2010. • Den omdebatterade Artikel 301 i den turkiska brottsbalken gör det straffbart att kritisera ”turkiskhet”.

ULRICA HANSSON - ENGLAND

Eliten - både ett problem och en del av lösningen Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam beskriver i en ny rapport den globala elitens makt som ett hot mot en hållbar utveckling. Ett projekt i Bangladesh visar dock att eliters engagemang lokalt kan vara en del av lösningen på problemet med extrem fattigdom. I rapporten Working for the few uttrycks oro över de ökande klyftorna i världen. Halva jordens välstånd kontrolleras enligt Oxfam av en procent av dess befolkning, medan den fattigaste halvan av jordens invånare tillsammans äger lika mycket som de rikaste åttiofem människorna i världen.

AMANDA ALMSTRÖM - VÄSTBANKEN

Jag håller med om att den globala elitens makt är ett hot mot en rättvis och hållbar utveckling. När jag skrev en hemtenta på Institute of Development Studies i Brighton, England, upptäckte jag dock att det också finns exempel på motsatsen. I Bangladesh har organisationen BRAC (Bangladesh Rural Advancement Committee) utvecklat ett program för att nå kvinnor i extrem fattigdom. Deltagarna får bland annat olika typer av bidrag och stöd för att kunna få en inkomst. Dessa satsningar har dock visat sig vara förgäves om man inte också jobbar med de strukturella orsakerna till fattigdomen. För att kvinnorna ska kunna göra sina röster hörda och delta i samhällslivet, involveras den lokala eliten i byarna. På så sätt skapas nya sociala nätverk och kvinnorna får stöd i sina verksamheter, i kontakter med myndigheter och hälsovården etc. Det

Foto: Lina Noväng

Ulrica Hansson

byggs broar mellan eliten och de allra fattigaste som på sikt kan bryta den sociala isolering som många extremt fattiga lever i. CFPR-TUP (Challenging the Frontiers of Poverty Reduction – Targeting the Ultra Poor) är ett kontroversiellt projekt, eftersom en del menar att sättet på vilket man involverar eliten bidrar till att upprätthålla fler destruktiva strukturer än de som man försöker bryta. Jag tycker dock att det är ett intressant exempel på att en välbärgad elit inte bara behöver vara en del av fattigdomsproblemet, utan också kan vara en del av lösningen.

Shahd sätter färg på Västbanken – Jag är med i en grupp där vi lär oss om miljöhänsyn och jag tänkte att vi med hjälp av återvinning kanske kunde göra skolgården trevligare, berättar Shahd.

Shahd Juba är nyss fyllda sexton år. Hon är en palestinsk flicka med rastlösa ben och ett leende på läpparna som, till sin mors stora förtret, vägrar täcka sitt pageklippta bruna hår med hijab. Shahd bor i den konservativa staden Hebron på det ockuperade Västbanken och sitter i sitt rum som hon delar med sin storasyster.

– Skolan är väldigt gammal och det fanns inte någonstans för oss tjejer att sitta under rasterna. Jag frågade min lärare om jag kunde få göra något åt det och hon sa att det var okej. Gammalt blir nytt – Vi kom dit en fredag och jobbade hårt hela dagen. Det var jag, några kompisar och deras föräldrar. Vi använde oss av gamla däck, tomma pet-flaskor och cement för att göra soffor. Två dagar senare kom jag tillbaka för att måla dem. Jag målade glada gubbar och blommor i rosa, rött och grönt. Vi gjorde även en trädgård, det tog längre tid, nästan en månad. Först var vi tvungna att röja undan. Vi målade och sedan tog jag med blommor

Sovrummet är målat i olika nyanser av rosa och överallt finns små kärleksbetygelser i form av foton, födelsedagskort, smycken och gosedjur från vänner och familj. Shahd går i en statlig flickskola som ligger på gatan bakom hennes hus.

som vi planterade. Det är jättefint nu! Alla tjejer är jätteglada och vi hade jätteskoj under tiden vi arbetade. Några lärare kom och kollade när vi arbetade och de tyckte också att det blev väldigt bra.

Tårgas och klänningar – När det är sammandrabbningar gäller det att snabbt stänga fönstret, berättar Shahd, annars kommer tårgasen in i mitt rum. När jag var liten grät jag alltid, jag sa till mamma att jag inte ville dö. Jag minns en gång när min morbror hade köpt en klänning till mig från USA. Det var en vacker grön klänning och jag var jätteglad. Mamma hade precis tvättat den och hängt ut den för att torka. Det blev sammandrabbningar nere på

Hebron – en unik stad på Västbanken Shahd bor mitt i centrala Hebron, den största staden på det ockuperade Västbanken. Längst ner på hennes gata finns en av de många checkpoints som sedan

Nu vill jag göra fint på andra skolor i Hebron, säger Shahd.

Shahd Juba (längst till höger) och hennes klasskompisar hjälps åt med att göra skolgården fin.

JOHANNA KVIST - BURMA/THAILAND

Hebronprotokollet 1997 delar staden i två delar, H1 och H2. H1-området är under kontroll av den palestinska myndigheten och är hem till 150 000 palestinier. I H2området bor 30 000 palestinier och uppemot 800 israeliska bosättare i fyra centrala bosättningar som skyddas av mellan 500-2000 israeliska soldater. På gatan utanför Shahds hem brukar sammandrabbningarna mellan palestinier och den israeliska säkerhetsstyrkan äga rum.

Foto: Amanda Almström

gatan och efteråt hittade jag kulhål i klänningen, jag hann aldrig använda den. Önskar en bättre framtid – Nu vill jag göra fint på andra skolor i Hebron, så att andra också har en trevlig skolgård att vara på och kanske för ett tag kan glömma vad som pågår runtomkring oss.

Fängelsedom – inget hinder för demokratisk kamp Det började med att de båda var missnöjda med hur militärjuntan behandlade folket. Under ett drygt halvsekel var det olagligt att bedriva oppositionspolitik i Burma. Det var under den här perioden som Tin Aye 1986 gick under jorden för att jobba i det kommunistiska partiets studentsektion. Där var han med och återetablerade All Burma Federation of Student Unions vilken var en av de organisationer som kom att driva fram upproret 1988. Den 8 augusti 1988 deltog flera hundratusen i protester runt om i Burma mot den rådande diktaturen. Nobel Aye var vid den här tiden

De äkta makarna Tin Aye och Nobel Aye har en minst sagt dramatisk och spännande historia som demokratiaktivister och politiska fångar i Burma. De är två av den burmesiska demokratirörelsens ikoner. Jag och Tin Aye är kollegor på en politisk skola i gränsstaden Mae Sot i Thailand och en dag bjöd han hem mig till sig och sin fru på en kopp kaffe för att prata om deras historia.

bara 13 år, men fast besluten om att ett annat Burma var möjligt. Som ung kvinna och politisk aktiv mötte Nobel Aye många hinder:

Inte förrän 1998, när Nobel Aye fängslades på grund av sitt politiska engagemang, fick mamman vetskap om hennes aktivism. De möttes då i fängelset, eftersom även mamman hade fängslats två veckor tidigare. Nobel Aye dömdes till 42 år i fängelse:

– Än i dag är Burma väldigt konservativt. Män och kvinnor ska helst inte arbeta tillsammans, knappt prata med varandra. Det är verkligen ett stort problem inom det burmesiska samhället, förklarar hon.

– En dom som var så lång att det kändes overkligt, förklarar hon.

Även om hennes mamma också var politiskt aktiv berättade aldrig Nobel Aye för henne om sitt engagemang.

Straffet kortades senare ned till sju år. – Det var sju år i helvetet. Det fanns sällan mat och rent vatten, berättar Nobel Aye och Tin Aye nickar instämmande. Tin Aye arresterades redan 1989 och dömdes till 20 år, men tack vare internationella påtryckningar sänktes straffet till 15 år. 2005 släpptes båda, Tin Aye ett par månader innan Nobel Aye. Trots att tiden i fängelset hade varit ett helvete fortsatte de den politiska kampen för ett demokratiskt Burma när de kom ut igen. Tin Aye började jobba som redaktör på en tidning för politiska fångar och när Nobel Aye släpptes sökte hon jobb där. – Ja, det var så vi träffades, berättar Tin Aye med ett leende på läpparna. Efter bara två år i frihet arresterades Nobel Aye igen och dömdes då till 11 år. Straffet förkortades och hon släpptes 2012. Tin Aye och Nobel Aye lämnade då Burma för ett liv i säkerhet i gränsstaden Mae Sot i Thailand. På frågan om vad de hoppas på för Burmas framtid svarar Nobel Aye:

Nobel Aye och Tin Aye, två ikoner inom den burmesiska demokratirörelsen. Foto: Johanna Kvist

– Jag drömmer om ett demokratiskt Burma och om respekt för kvinnors rättigheter.

FILIP HELLBERG - UGANDA

– När jag hade möten sa jag till mamma att jag skulle träffa en tjejkompis. Även om min mamma var en medveten kvinna och politiker skulle jag som tjej helst inte gå ut efter skolan.

Tin Aye fortsätter: – Vi måste göra oss av med det militära styret steg för steg. Ett annat Burma är möjligt, men vi måste ha tålamod.

Miljömedvetenhet i Uganda fadd eftersmak då en hjärtskärande nedskräpning i kombination med alarmerande avgasnivåer, främst i huvudstaden Kampala, är det som fastnar på näthinnan.

Med en miljödebatt som på hemmaplan inte längre lämnar någon oberörd har FUF i Världen frågat Bosco Opio, ugandisk dokumentärfilmsfotograf aktuell med en film om återvinning i Uganda, om vad miljömedvetenhet innebär i en östafrikansk kontext.

Ärligt talat Bosco, finns det någon miljömedvetenhet bland ugandier? – Definitivt. Hur denna ter sig beror dock på var du bor någonstans. På landsbygden är människor i allra högsta grad medvetna om jorderosion, utfiske och skövling. I Kampala däremot är folks uppmärksamhet riktad mot luftföroreningar och nedskräpning i allmänhet. Fokus är

Som förstagångsbesökare i ”Afrikas pärla” går det inte att undgå att slås av dess storslagna natur, med alltifrån Virunga-vulkanernas bambubeklädda sluttningar i sydväst, till lejonens hemvist Kidepo i nordost. Det sammantagna intrycket av Uganda lämnar dessvärre en

alltså främst på vad som påverkar din egen vardag, till skillnad mot i väst där ekonomiska förutsättningar gör att blicken tillåts lyftas mot horisonten i större utsträckning.

Så om Uganda vid valet nästa år får en mer progressiv regering väntar en ljus framtid? – Haha, det kommer som du vet dessvärre inte att hända. Men visst, skulle det ske, så kommer det

Klimatförändringar gör livet allt svårare för ugandiska jordbrukare.

Foto: Filip Hellberg

Det handlar alltså om ekonomiska incitament, snarare än om brist på utbildning och medvetenhet?

naturligtvis ta tid. Jag ser ingen anledning till att det inte skulle ske i det långa loppet. I det avseendet är jag en obotlig optimist!

– Absolut. Pratar du med människor blir du varse att de i allra högsta grad är medvetna om vilken skada som de åstadkommer, men de har dessvärre inget val, det är ”äta eller dö”.

Jag måste faktiskt medge att jag är något förvånad över Boscos ihärdiga framtidstro. Är det kanske så enkelt att vi har olika acceptansnivåer i miljöfrågan? Eller är situationen kanske bättre än vad den vid en första anblick verkar? Ett som dock är säkert är att det onekligen finns en grogrund för en miljörörelse i Uganda den dagen då förändringens vindar ämnar svepa över landet.

Enligt den ugandiska motsvarigheten till naturvårdsverket, NEMA, slängs det dagligen 300 ton plast i naturen endast i Kampala. Går det verkligen att hävda att folk är miljömedvetna mot bakgrund av det? – Jag skulle vilja påstå att det handlar om politisk vilja. Det handlar inte om att folk inte vill göra någonting åt situationen, utan snarare om att regeringen inte erbjuder dem någon möjlighet. Vid de få tillfällen en sopbil dyker upp i kvarteret kommer folk från en kilometers håll för att bli av med sitt skräp. Tro det eller ej, men inte ens ugandier trivs med att bo bland sitt eget avfall, även om jag förstår att du undrar. Det är inte första gången jag hör att allt är de korrupta politikernas fel här i Uganda. – Om du tvivlar kan du åka över gränsen till Rwanda och se med egna ögon. Deras gator är så rena att du kan slicka dem. Det hade aldrig uppnåtts utan ett visionärt ledarskap.

Bosco Opio ser positivt på framtiden.

Foto: Filip Hellberg

Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag Hej jag

Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej h jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag h hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej h jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag h Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej h jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag h

KLAP Vill ni synas här och samtidigt stötta korrespondenternas arbete med att bredda den svenska utrikesrapporteringen? Kontakta annonsera@bistandsdebatten.se för annonsering och FUF-supporterskap!

Vill du bli korrespondent? Kontakta FUF på fuf@fuf.se Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.com Följ korrarna på Instagram: @fufkorrespondenterna Läs mer om FUF på: www.fuf.se

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens.