FUF i världen no 14 2014 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 14 2014

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen www.fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen.

Foto: Ida Lind

Det vitklädda motståndet i Kuba ELIN BLOMBERG & IDA LIND KUBA

I tur och ordning kör fler än tio polisbilar upp på trottoaren för att plocka in åtta vitklädda kvinnor i olika åldrar. Under tystnad följer kvinnorna med. De vet att minsta motstånd sannolikt kommer att vändas emot dem, även om det handlar om självförsvar. – Att så många polisbilar sätts in för att hantera en handfull fredligt demonstrerande kvinnor när vi inte ens har tillgång till en enda ambulans i vår stad visar på regimens resursprioritering och behov av att med alla medel försöka hindra oppositionella yttringar, säger Luisa García. Vi sitter hemma hos familjen García dit vi har kommit oanmälda för att inte dra till oss oönskad uppmärksamhet. Trots att det är tidig morgon hettar solen och fläktarna står på högsta effekt i rummet längst in i huset. Filmen vi precis har sett är från en av de veckovisa manifestationer som Damas de Blanco (Kvinnor i

vitt) håller efter söndagsgudstjänsterna i syfte att offentligt kräva att deras anhöriga, som fängslats på grund av oliktänkande, släpps fria. Det enda som hörs från inspelningen är spridda rop ur folkmassorna som har samlats för att titta på. ”Viva Fidel!” (Leve Fidel!) varvas med ”Bajo con los mercenarios!”, en anklagelse om att kvinnornas aktivism är köpt av den hatade fienden USA. Familjen förklarar att det inte är ovanligt att polisen både samlar och överlåter åt civila massor att skrämma och fysiskt angripa oppositionella. I gengäld händer det att regimen belönar dem ekonomiskt, exempelvis med utökade matransoner. Syftet med den civila mobiliseringen är att undvika omvärldens kritik och samtidigt skapa en bild i samhället av ett brett folkligt stöd för regimen, menar familjens 23-åriga dotter Luisa. Hon dokumenterar noga alla skador som de oppositionella åsamkas och beskriver mobilen och kameran som viktiga verktyg i kampen.

Under manifestationerna bär kvinnorna ofta en rosa gladiolus i sina händer.

Bland annat får vi se foton på kvinnor i Damas de Blanco som utsatts för pinchazos, djupa stick med sylvassa föremål. – Många kubaner är så indoktrinerade av regimens propaganda att utan foton är det svårt att motbevisa deras uppfattning om det politiska styret, menar Luisa. Rörelsen Damas de Blanco bildades 2003 i Havanna efter den så kallade ”svarta våren” då 75 kubanska regimkritiker fängslades och dömdes till i genomsnitt 19 års fängelse var. Alonso García, Luisas pappa, var en av dessa och även om han liksom de flesta andra har släppts, beskriver han deras liv som en livslång fångenskap på grund av den fortsatta övervakningen och förtrycket. Sedan starten har Damas de Blanco spridit sig över hela landet. Även kubaner som inte har fängslade anhöriga på politiska grunder ansluter sig för att stödja den fredliga kampen för frihet, demokrati och rättvisa. Som ett resultat av rörelsens spridning har förtrycket mot dem hårdnat.

Första gången vi var på besök i denna region hade Damas de Blanco inte kunnat demonstrera på 11 veckor, men de var ändå hoppfulla om att kunna återuppta aktivismen inom kort. Vid detta besök har det gått över ett år sedan den senaste demonstrationen och detsamma gäller flera andra regioner i Kuba. Det är enbart i Havanna som demonstrationerna har kunnat fortsätta på grund av ett lokalt avtal som slutits mellan kyrkan och regimen. – Det faktum att polisen tar in oss på stationen eller kör ut oss på landsbygden så att vi får gå hem ensamma visar att regimen ser oss som ett hot, säger Luisa övertygat. Att vi inte demonstrerar betyder inte att vi har gett upp, bara att kampen tar sig nya uttryck. Luisa har själv blivit utslängd från universitetet på grund av sin pappas aktivism, och hennes val står mellan att fortsätta den oppositionella kampen i Kuba eller att fly landet. Än så länge fortsätter hon på plats, men hon menar att det vore en lögn att säga att hon inte är rädd. Familjens husfasad är täckt av slagord och garageporten är demolerad efter att en mobb attackerade deras hus för en tid sedan.

Fortfarande fängslas oppositionella i Kuba. De anklagas vanligen för kriminella, istället för politiska, brott i syfte att minska omvärldens kritik. Roberto, en annan av de 75 som satt fängslad samtidigt som Luisas pappa, beskriver den fruktansvärda situationen som politiska fångar får uthärda. Själv blev han placerad i ett rum med dömda mördare och berättar hur våld, möglig mat och smutsigt vatten var vardag:

- Luisa García

Foto: Maria Cristina Labrada Varona

– Jag ligger vaken om nätterna och oroar mig för att någon ska angripa vårt hem igen, säger hon.

”Det faktum att polisen tar in oss på stationen eller kör ut oss på landsbygden så att vi får gå hem ensamma visar att regimen ser oss som ett hot.”

– Utan anhöriga som kommer med förnödenheter blir det katastrof.

– Uppmärksamheten och stödet utifrån är nödvändigt för att vi ska orka fortsätta kampen. Det bidrar också till att regimen får omvärldens ögon på sig, säger Luisa och får medhåll från sina föräldrar.

CAROLINE KÖLEGÅRD - PORTUGAL

Damas de Blanco har med sin envisa aktivism bidragit till att flera oppositionella har frisläppts i förtid och de utgör ytterligare ett i raden av exempel på kvinnorörelser världen över som har lyckats uppmärksamma samt stävja förtryck och orättvisor. Europaparlamentet belönade dem år 2005 med Sakharovpriset för tankefrihet, vilket visar att rörelsen också har lyckats nå ut med sitt budskap utanför landets gränser.

Namnen i denna artikel är fingerade.

Ett smakprov på en begynnande omvänd världsordning? Från krisens Portugal massutvandrar arbetskraft till landets forna kolonier. Samtidigt köper en ny förmögen angolansk elit upp banker och bolag i Portugal och skaffar sig alltmer makt och inflytande. Jag befinner mig i studentstaden Coimbra i Portugal där den ekonomiska krisen ständigt är närvarande. Jag ser hus som står gapande tomma, affärer som har gått i konkurs och möter en mentalitet genomsyrad av pessimism inför framtiden och en romantisering av det förflutna. Jag uppfattar en gemensam misstro mot staten och korrupta politiker som har resulterat i en slags folklig solidaritet där man gärna hjälper restaurangägaren att smita undan momsen. Den ekonomiska tillväxten har i det närmaste avstannat och var sjätte medborgare går arbetslös. Vy över Coimbra.

I samband med de portugisiska koloniernas självständighet år 1975 återvände i princip alla portugiser från Angola, Moçambique och Guinea-Bissau

Foto: Caroline Kölegård

till Portugal. Idag går strömmen i motsatt riktning. I de forna kolonierna skjuter den ekonomiska utvecklingen i höjden tack vare stor utvinning av naturtillgångar såsom olja, naturgas och diamanter. I exempelvis Angola växer sig den styrande eliten, centrerad kring president José Eduardo dos Santos och hans familj, enormt förmögen och inflytelserik. Isabel dos Santos, dotter till presidenten, är idag rankad som Afrikas rikaste kvinna och kontrollerar flertalet portugisiska banker samt telekom- och mediabolag. Samtidigt har hela byar i närheten av Coimbra tömts på arbetslösa människor som vallfärdat mot bättre möjligheter och idag finns nästan lika många portugiser i dessa länder som när de var koloniserade. Faktum är att den portugisiska staten har uppmanat arbetslösa medborgare att lämna trygghetszonen och söka sig utanför landets gränser. Är detta början på en ny, omvänd världsordning, eller bara en tillfällig trend som kommer att avta i takt med att de europeiska ekonomierna återhämtar sig?

Ett av många övergivna hus i Coimbra.

Foto: Caroline Kölegård

SOFIA HAFDELL - TURKIET

Strand avsedd för kvinnor delar turkarna En strand endast för kvinnor är det senaste inslaget i debatten om jämställdhet i Turkiet – en debatt som tydligt visar polariseringen mellan konservativa och sekulära grupper i det turkiska samhället. Stranden i Sarısu-distriktet i turiststaden Antalya har väckt blandade känslor bland turkarna. Å ena sidan finns de som menar att stranden visar på det regerande AK-partiets konservativa politik som segregerar män och kvinnor i samhället. Å andra sidan menar många att behovet av stränder endast för kvinnor är stort och att kvinnor har rätt till självbestämmande. Till exempel har flera kvinnor berättat för det oberoende kommunikationsnätverket Bianet att de skulle känna sig mer avslappnade inför att visa sig i baddräkt utan mäns närvaro och uppskattar att själva kunna välja vilken strand de vill besöka.

En strand öppen endast för kvinnor har väckt blandade känslor bland turkarna.

Foto: Sofia Hafdell

Beslutet att inviga stranden togs av Antalyas storkommun och oppositionskritiska röster drar paralleller mellan initiativet och det regerande AKpartiets bakåtsträvande politik i kvinnofrågor. 2007 förespråkade AK-partiet att lyfta förbudet mot att bära slöja på universitet och allmänna platser. Det juridiska förbudet finns fortfarande kvar, även om det numera är vanligt förekommande att bryta det. 2013 blev abort en het politisk fråga efter att Recep Tayyip Erdoğan, som nyligen blev landets första folkvalda president, liknat ingreppet vid mord. AK-partiets vice premiärminister, Bülent Arınç, skapade även en folkstorm tidigare i sommar efter sitt uttalande om att kvinnor bör behålla sin kyskhet och ”inte skratta på offentliga platser”. Hans kommentarer möttes av en våg av bilder på gapskrattande kvinnor under hashtaggarna #kahkaha (skratt) och #direnkahkaha (motstå skratt) på sociala medier.

Initiativet har dock upprört framförallt vänstergrupper. Den 24 augusti simmade män och kvinnor, däribland medlemmar från vänstergruppen Antalya Folkets hus Halkevi, tillsammans i en protest mot öppnandet av stranden. Ayten Ceyhan, chefen för Halkevi, sa i samband med protesten till dagstidningen Hürriyet Daily News att beslutet att inviga stranden inte handlar om positiv diskriminering av kvinnor, utan att det snarare isolerar kvinnor från samhället med förevändningen att skydda dem mot sexuella övergrepp och våld. Enligt Duygu Alpan, feminist och masterstudent i politiska studier vid Istanbul-universitetet, hör objektifieringen av turkiska kvinnor och deras kroppar till vardagen: – Vi kan inte ändra på den här trenden genom att frånvara från den mansdominerande offentliga sfären. Tvärtom måste kvinnor fortsätta vara synliga för att kunna frigöra sig, något som sådana här initiativ motverkar.

Hazal Atay, aktivist och volontär för organisationen WOW (Women on Waves/Women on Web), menar att Arınçs uttalande är ytterligare ett exempel på män som än idag vill kunna föra kvinnors talan:

Bülent Arınç skapade en folkstorm tidigare i sommar efter sitt uttalande om att kvinnor bör behålla sin kyskhet och ”inte skratta på offentliga platser”.

AK-partiets vice premiärminister Bülent Arınç.

Foto: Chatham House, Flickr

– Jag tror att turkiska kvinnor kan tala för sig själva. Ingen är villig att ge upp rätten till varken talan eller skratt.

– Jag är rädd att den här typen av stränder kommer att normalisera utestängningen av kvinnor i samhället. Om vi inte kan skratta när vi vill eller simma var vi vill, vad kan vi då göra?

Hon anser att uttalandet även visar AK-partiets syn på kvinnor, i vilken kvinnor erkänns för sina sociala roller som systrar och mödrar, men inte som individer. Den nyöppnade stranden stämmer in i deras politik, enligt Hazal:

FAKTARUTA • Kvinnor har samma lagliga rättigheter som män i Turkiet, men landet rankas på 120:e plats av 136 länder i en jämställdhetsmätning från 2013. • Endast omkring en tredjedel av kvinnorna i arbetsför ålder förvärvsarbetar i Turkiet, vilket utgör den lägsta siffran i Europa. • Det är fortsatt vanligt förekommande med hedersrelaterat våld och misshandel i nära relationer i landet. 42 procent av de turkiska kvinnorna har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld, visar en rapport från 2012. • Ministeriet för familje- och socialpolitik har presenterat en handlingsplan för att bekämpa våld mot kvinnor i Turkiet. Kritiker menar dock att regeringens fokus är på familjepolitik snarare än på kvinnors rättigheter.

KARIN UGGLA - UGANDA

Källa: Freedom House

Kvinnorna som glöms bort Jag och Agatha Obuas sitter i ett litet rum på varsin sida om ett rangligt bord fyllt med pappershögar. Mayenze Widows’ Associations kontor är litet och resurserna få, men idéerna kring hur organisationen ska kunna hjälpa änkorna i byn Mayenze i östra Uganda är otaliga. Varför änkor? – Det finns förväntningar på afrikanska kvinnor att ha många barn. När du blir änka får du en ny roll som den som utöver att ta hand om alla barnen dessutom måste försörja familjen. Det är inte lätt, och många blir fattiga. Ett annat problem är påhopp från den bortgångne makens släktingar. De jagar bort änkorna från deras land och tar deras tillhörigheter, trots att det finns en lag mot det här. Änkor i västvärlden har en inkomst när deras män går bort, men här i Uganda är deras säkerhet förenad med deras make. När mannen går bort förlorar man därför all trygghet, berättar Agatha.

Mayenze Widows’ Associations kontor är litet och ligger i Agathas Obuas hem i östra Uganda.

Foto: Karin Uggla

Vad gör er organisation för att motverka detta? – Vi skickar vidare dem som är drabbade till domstolen och försöker hjälpa dem som har det riktigt illa ställt ekonomiskt. Man kan låna och spara lite pengar hos oss. Änkorna gör också hantverk som vi försöker sälja här på organisationen. Bland annat gör vi halsband av papper. Vi hittar gammalt papper som folk har använt och sedan tvättar vi det, beskriver Agatha och visar hur man rullar pappersremsor i olika färger till små, små ovala pärlor som därefter träs på fiskelinor. – Halsbanden är vackra, men folk köper inte, berättar hon. Folk här i byn är mycket fattiga och lägger det lilla de har på att klara sig för dagen. – I och med att vi inte har så mycket pengar att bygga för har vi inhyst organisationen i mitt och min mans hem, fortsätter Agatha. Vi försöker även att ge änkornas barn, och föräldralösa barn som de tar hand om, en möjlighet att lära sig att sy och snickra så att de kan tillgodogöra sig praktiska kunskaper, berättar Agatha. Det var änkornas idé då de vill ge barnen ökade chanser att få ett jobb i framtiden. Men en byggnad där det är tänkt att barnen ska ha sina klassrum står fortfarande halvfärdig.

Halsband gjorda i papper som änkorna tillverkar för att sälja.

Foto: Karin Uggla

– Jag har tagit lån på organisationen, men nu kan jag inte låna mer, det måste finnas pengar i föreningen för varje enskild änka att låna också. Vi skulle behöva hjälp, men änkor är tyvärr en bortglömd grupp. Regeringen är korrupt och internationella hjälporganisationer fokuserar sällan på att hjälpa änkor.

Sylektion för några av änkornas barn. Symaskinerna skänktes av svenskar för några år sedan.

Foto: Karin Uggla

GABRIELLA IRSTEN - SCHWEIZ

Faran när science fiction blir verklighet Rymden tar en allt större plats i våra vardagliga liv, utan att de flesta av oss tänker på det. Ökningen av världens rymdaktiviteter styrs av många olika faktorer, däribland sociala, ekonomiska och politiska. Vad som händer i rymden är en viktig del i skapandet av global utveckling, framförallt med hjälp av informations- och telekommunikationsteknologi. I Latinamerika och Karibien finns det fler mobilabonnemang än invånare. I Afrika har mobilanvändningen ökat med nästan 500 procent de senaste åren och ny teknologi som penningöverföringar via mobiler har snabbt spridit sig över hela kontinenten.

USA i februari 2008 en av sina skadade satelliter genom att använda ett modifierat jaktplan.

Även om den största delen av den globala rymdverksamheten fortfarande är fokuserad på telekommunikation har många länder också expanderat den till andra områden, till exempel jordobservation som främst används för att kunna upptäcka och förhindra naturkatastrofer och klimatförändringar.

Satelliter och lösa föremål i den låga jordbanan 1960-2010.

Rymdfrågan har tyvärr inte tagit någon central roll i nedrustningsdebatten, vilket kan förklaras med att det finns så många andra mer brådskande nedrustningsrelaterade ämnen. Men nedrustning måste börja ske på lång sikt, vilket innebär att mer resurser måste läggas på förebyggande åtgärder. En konflikt i rymden skulle inte bara leda till förödande konsekvenser för vårt dagliga liv på jorden, utan också påverka den globala hållbara utvecklingen och förstöra våra framtida möjligheter att använda rymden till fredliga aktiviteter.

HANNA FJELLSTRÖM - TOGO

Expantionen av rymdverksamhet har också bidragit till en ökad militärisk användning av rymden. Under många år har rymden använts för att underlätta militärstrategiska verksamheter såsom kommunikation mellan trupper och underrättelseinhämtning. Däremot har upprustningen av yttre rymden blivit en alltmer pressande fråga i och med ny teknologisk utveckling och ett alltmer spänt internationellt läge. Exempelvis testade Kina i januari 2007 en av sina antisatellitmissiler genom att skjuta ner en av sina egna satelliter. Vidare förstörde

Foto: NASA

Att vara kvinna i Togo Våld mot kvinnor, speciellt i hemmet, är ett utbrett problem i Togo. Trots att det finns möjlighet till

– Gillar inte kvinnor att titta på fotboll här?, frågar jag min vän Aziz. – Jo, såklart, men det är onsdag och alla kvinnor är på marknaden, svarar han med en sådan självklarhet att jag nästan känner mig dum för att ha frågat. Dödsstraffet är avskaffat, pressfriheten är inte längre lika begränsad och fler barn, framförallt fler flickor, går i skolan. Togo är ett land som gör demokratiska framsteg, något som väcker hopp hos befolkningen. Viss lagstiftning, exempelvis att statligt anställda kvinnor och män ska ha lika lön, ger Togo äran att hamna på listan över länder där jämställdheten mellan kvinnor och män stadigt utvecklas. Trots att vissa framsteg har gjorts återstår dock mycket arbete innan kvinnor och män är jämställda även i praktiken.

Deborah Todzro, grundaren av kvinnojouren Femme d´abord du grand Kloto.

Foto: Hanna Fjellström

En gata i hjärtat av Kpalime.

upprättelse i det juridiska systemet anmäler sällan kvinnor, eftersom polisen vanligtvis inte ingriper. Det som sker mellan en man och en kvinna inom det egna hushållet anses allmänt inte vara myndigheternas angelägenhet.

Foto: Hanna Fjellström

kvinnor. Deborah berättar att ungefär fem kvinnor i veckan besöker henne och ofta är orsaken att de blivit utsatta för våld i hemmet. Kvinnorna i Kpalime vet att hemma hos Deborah serveras ett mål mat tillsammans med goda råd till den som behöver. Hon hjälper även till ekonomiskt om det är någon som behöver hjälp med exempelvis skolmaterial till barnen. För dem som har det allra värst erbjuder Deborah det som myndigheterna inte kan eller vill – ett tak över huvudet när man inte längre kan stanna hemma.

Daniel är representativ för de män som jag möter. Han pratar med glädje och värme om förändring, men tanken på en kvinnlig president får honom att skratta.

I en annan del av Kpalime bor Daniel, en 28-årig juridikstudent. Han pratar om den förändring han ser vad gäller jämställdheten i Togo: – Idag gör kvinnor allt som männen gör. Det är kvinnor överallt, på universitet och i regeringen också! Snart vill väl en kvinna till och med bli president, säger han skrattande medan han himlar med ögonen. Daniel är representativ för de män som jag möter. Han pratar med glädje och värme om förändring, men tanken på en kvinnlig president får honom att skratta.

Att ge kvinnor utsatta för våld den hjälp de behöver är viktigt, påpekar 47-åriga Deborah Todzro, grundaren av kvinnojouren Femmes D’abord du grand Kloto. Det är i staden Kpalime i sydöstra Togo som jag möter henne. Staden är indelad i kvarter, inte i gator och det är i kvarteret Zomayi Kpota som jag hittar hennes hem. I Kpalime med omnejd är Deborah mer känd som ”dit mamy” (mamma).

– Mannen är här uppe och kvinnan här nere, säger han och illustrerar med händerna. Det är juli och regnsäsong, men trots det tittar solen fram och lyser upp fotbollsplanen. Skratt blandas med hejarop och jag ser mig omkring medan jag klappar händerna och försöker hänga med i hejaropen. Av hundratalet åskådare kan jag bara se en till kvinna. För kvinnorna i Togo handlar det inte om att få se fotboll på onsdagar, det handlar om rätten att själv få bestämma. Det handlar om att kvinnan och mannen ska vara lika mycket värda.

– Om du berättar för någon inne i staden att du ätit lunch hos ”dit mamy” vet alla var du har varit, säger Deborah och ler med hela ansiktet. Deborah bor i ett stort hus i utkanten av staden tillsammans med sin man och deras tre barn. Den extra plats som finns i huset delar de med sig av till behövande

PATRICK HARTWIG - KAMBODJA

Kambodjas ris – guld värt, men för vem?

Rissektorn i Kambojda är en viktig förklaring till fattigdomsminskningen i landet under senare år, menar Världsbanken.

Världsbanken, en multilateral institution som poserar som en kämpe för ”en värld fri från fattigdom”, har följt Kambodjas utveckling sedan 1993. Denne publicerar årligen en så kallad Country Poverty Assessment, som ska fungera som ett ”nyckelinstrument [...] framtaget för att bedöma omfattningen och orsakerna till fattigdomen i landet, samt för att föreslå en strategi för att dämpa dess effekter”. Här framstår det som att Världsbanken förespråkar minskningen av fattigdomens effekter, istället för att angripa dess rötter, vilket är problematiskt.

och därmed de disponibla resurser som blir över till andra vitala behov. Trots att Världsbanken numer utgår från att fattigdom är multidimensionellt i sina officiella rapporter, fortsätter den envist att förespråka ekonomisk tillväxt som den främsta lösningen på fattigdomsproblematiken, något som klargörs i dess ekonomistiska syn på vikten av Kambodjas ”vita guld”. Som nionde största finansiär till Världsbanken borde därför Sverige fundera på vart dess bistånd tar vägen och vad det får för konsekvenser för det globala arbetet mot fattigdom.

Vid Världsbankens årliga konferens för Kambodjas fattigdomsbedömning i mars sades det att fattigdomsminskningen i Kambodja de senaste tio åren till största delen kan förklaras av dess vita guld - riset. Rispriset har legat högt och stigit konstant sen 2004, samtidigt som inhemska jordbruksreformer, främst jordbruksprivatisering följt av andra liberaliseringsåtgärder, har garanterat ett jordbruk fritt från marknadssnedvridningar. Världsbanken påstår att prisökningen direkt gagnar Kambodjas fattiga, men är det verkligen småbönderna och jordbruksarbetarna på risfälten – majoriteten av dem fattiga – som gynnas av prisökningen? Eller gynnar den snarare ett fåtal företag som består av distributörer, exportörer och andra mellanhänder? Det största problemet ligger i faktumet att riset i Kambodja står för cirka 80 procent av kaloriintaget och är därför väsentligt för livsmedelssäkerheten. Man behöver inte vara utbildad ekonom för att inse hur risets prisökning påverkar inkomstandelen spenderad på ris,

Foto: Robert Pratt, Flickr

Patrick Hartwig, krönikör.

Foto: Privat

ZARA HOWARD - MALAWI

Malawi – mer än bara fattigdom – FM 101 Power lanserades 1998 och en månad senare började jag jobba där, så jag var med från början kan man säga, berättar C.O.

Malawi är, som så många andra länder i Afrika, associerat med fattigdom. Bilden som media målar upp av afrikanska länder är sällan positiv och ofta förenad med förödelse. I Malawis fall uppmärksammandes exempelvis svältkatastrofen 2005 flitigt av media. Det finns dock en annan sida av Afrika. En ljusare bild som visar att allt inte är på gränsen till katastrof. Malawi har exempelvis en rik, men okänd, musikscen.

Då det endast är tre procent av Malawis befolkning som har tillgång till TV blir radion en desto viktigare musikoch informationskälla.

C.O, eller Code Sangala som han egentligen heter, är en välkänd radioprofil och musiker i Malawi. C.O:s intresse för musik och journalistik väcktes redan i skolan: – Det var faktiskt min biologilärare som sa att jag hade en bra röst, vilket gjorde att jag blev inspirerad att studera journalistik och sedan söka mig vidare till radio. C.O började sända radio på Malawis första kommersiella radiostation, FM 101 Power. Malawi var fram till 1994 en enpartistat med president Banda som diktator. Under denna tid fanns det bara en radiostation, Malawis Broadcast National, men i och med att landet började gå mot en demokrati öppnades möjligheten upp för nya radiostationer att starta.

De flesta i Malawi får sina nyheter via radion. Då det endast är tre procent av Malawis befolkning som har tillgång till TV blir radion en desto viktigare musikoch informationskälla. Radion har gjort det möjligt även för dem som bor isolerat på landsbygden att få ta del av både nyheter och kultur. Malawis musikscen är i stort sett okänd för omvärlden, men det är något som enligt C.O håller på att förändras.

C.O är aktuell med sitt nya album, Solo - the album.

Foto: Code Sangala

Body Mind & Soul, ett av många band som har uppträtt på Lake of Stars-festivalen.

Lake of Stars, en tredagarsfestival som varje år hålls vid Malawisjön, har bidragit till att skapa en plattform för lokala band att nå en bredare publik.

Foto: Firesika, Flickr

sånger som är på engelska, resten är på vårt modersmål, chichewa. När det kommer till Malawis framtid och hur landet kommer att se ut om tio år, är C.O positiv:

Lake of Stars har gjort att artister får uppträda för en helt annan publik. Festivalen har gått riktigt bra och musiker kommer från hela världen för att delta.

– Förhoppningsvis är Malawi väldigt utvecklat. Det finns rum för utveckling här. Tankesättet i Malawi håller på att förändras. Vi bestämde 1994 att bli en demokrati och idag har vi en ny folkvald president. Malawier har en ny syn på livet. Förhoppningsvis kommer Malawi att utvecklas till det bättre.

När det gäller C.O.:s egen musik är han på den inhemska scenen mest känd genom bandet Kapirintiya. Nästan tio år efter att bandet Kapirintiya slog igenom släpper han nu sitt första soloalbum.

LINDA NORDBY - BURMA

– Det kommer att vara en mix av afrikanska rytmer, traditionella trumstycken, lite jazz, RnB och dessutom lite rock. Det är en mix, men det kommer fortfarande att vara väldigt malawiskt och afrikanskt. Det är bara två

Rakhine state – a fragile tourist paradise? The Burmese government is investing heavily in the tourism sector. At the moment there are about 25 hotels along Ngapali beach and more are to come. The sector is labor intensive, even for workers without education. Cleaners, waiters and cooks need training, but not higher education. Traditionally, people in this area worked as farmers and fishermen, but many have now left these occupations and are instead working in hotels or other tourism venues.

Burma has a long coastline towards the Andaman Sea and the Bay of Bengal. This area is home to some of the region’s most beautiful beaches. Ngapali beach in the Rakhine state is one of these beaches and it is also one of the very few high-end tourist destinations in Burma. However, it is located in a region with a violent conflict between muslims and buddhists which make its future as a tourist destination uncertain.

Rakhine state, the second poorest state in Burma, is also home to the muslim Rohingya population. The government does not recognize the Rohingyas as an ethnic group and they are refused citizenship in Burma. They live under despicable conditions without access to proper healthcare and other benefits. There have been, and still are, violent clashes between muslims and buddhists in this state. Ngapali, despite being located in the midst of this, has been spared much of the riots and problems associated with Rakhine state. Nevertheless, last year there were riots in the nearby town Thandwe which led to a curfew both in Thandwe and in Ngapali beach. It started with the burning of muslim houses in Thandwe town, something that led buddhists in the area to hang out flags in their gardens stating “Buddhist household, do not burn”.

to dry fish are thus in conflict with the hotels, and the hotels that have allowed the fishermen to continue to use the beach for drying fish are now loosing customers. Another issue that makes the tourism sector uncertain both in Ngapali, but also in the rest if the country is the Burmese cronies, business tycoons who got rich because of their ties to the former military junta government. They are involved in the tourism sector as owners of many hotels and airlines in the country. In addition, ownership can be very hard to determine, thus making it difficult for tourists to make well-informed decisions concerning accommodation and transport. Ngapali caters to well-off and unadventurous tourists who want a relaxing time in the sun at a beautiful beach. These tourists are also the first ones to leave if the situation changes for the worse, and seeing there is no lack of beaches in South East Asia, Ngapali’s position as a tourist destination is at its best uncertain. It is the local population who is working in the tourism sector who will suffer if tourists stop coming as the tourists will move on to other beaches.

In addition to the violent conflicts in the state, there are other and more local problems in Ngapali. The fishermen have always used the beach for drying fish. Today the tourists use the pristine beach for sunbathing and the hotel owners consider the smell of drying fish bad for business. The fishermen who still use the beach

The fishermen have always used the beach for drying fish. Today the tourists use the pristine beach for sunbathing and the hotel owners consider the smell of drying fish bad for business.

Foton: Linda Nordby

IDA LIND & ELIN BLOMBERG - PALESTINA

Foto: Ida Lind

”Jag är 21 år och har ingen energi kvar” Osloavtalet som slöts mellan Israel och Palestina 1993 då Palestinska myndighetens huvudkvarter etablerades i staden. I och med detta ökade den internationella närvaron och Ramallah utvecklades ekonomiskt genom utländska biståndspengar. I egenskap av palestinsk stad är den också relativt förskonad från delar av konfliktens omedelbara närvaro och blir också på så sätt avskärmad från resten av Västbanken.

Rantia Sabbah är palestinier och uppväxt på Västbanken. Ibland önskar hon att hon fick leva ett normalt liv och glömma Israels ockupation, om så bara för en dag. – Den tar så mycket energi från oss. Många kommer till en punkt då de känner att de får nog och lämnar landet, men jag vill inte komma till den punkten. Om jag bor någon annanstans kommer jag känna att jag överger mitt samhälle. Samtidigt, om jag är i Palestina känner jag efter ett tag att jag kvävs.

– Vi sitter på fina caféer och dricker dyrt kaffe, köper kläder och går på nattklubb för pengar som skulle kunna försörja en hel familj, berättar Rantia.

Att bo i Ramallah är som att leva i en bubbla, beskriver Rantia. Hon menar att detta bland annat är en effekt av

Denna verklighetsflykt lockar, men Rantia upplever att det är precis det som ockupanterna vill - att palestinierna passiviseras, att tillståndet av konflikt normaliseras och att motståndet avtar i styrka. – Det har skapat en slags schizofreni inom mig. Ska jag leva det goda livet eller ska jag gå ut och kasta sten? Jag går ut och festar ibland för att jag känner ett behov av att fly stressen, men jag glömmer aldrig ockupationen och jag känner en ständig skuld. Min mamma säger att jag är som en gammal kvinna och att jag borde vara mer sorglös för min ålder.

”Det har skapat en slags schizofreni inom mig. Ska jag leva det goda livet eller ska jag gå ut och kasta sten?” - Rantia Sabbah

Vi har träffat Rantia flera gånger i Ramallah och nu träffar vi henne igen, denna gång på ett café i Stockholm där hon har mellanlandat några dagar efter en

sommarkurs i politiskt filmskapande i Bryssel. Snart kommer vi in på den senaste tidens upptrappning av konflikten i Gaza, men blir avbrutna av en ung journalist. Han har råkat höra vårt samtal och blivit överraskad av Rantias engagemang. Det visar sig att han har bott i Ramallah och upplevde de unga i staden som politiskt passiva.

Därför ser hon det som meningsfullt att uppmärksamma människor på konfliktens strukturer både utanför landets gränser och i sin närmsta omgivning. Däremot är hon inte redo att föra diskussioner med en israel: – Jag vet att det finns israeler som är mer Palestinapatrioter än vi själva, men jag kan inte sätta mig ned med en person som betalar skatt till den armé som dödar människor i Gaza, en skatt som utvecklar och stärker Israel. Oundvikligen är det en person som tjänar på mitt förtryck.

– Jag har haft många fördelar i mitt liv. Mina föräldrar har trott på mig, gett mig utrymme att argumentera för mig själv och verktyg att analysera min omgivning, förklarar Rantia för honom.

Det är tydligt att livet under ockupation och den ständiga balansgången mellan ungdomlig frihet och den upplevda plikten att förändra är påfrestande. Från och till utstrålar Rantia ändå en imponerande beslutsamhet:

Rantia upplever att hennes engagemang och medvetenhet på ett sätt avskärmar henne från sitt eget samhälle och sina vänner. Ofta känner hon en frustration över den passivitet som hon möter:

– Jag känner mig alienerad. Jag älskar mitt folk och vill känna en samhörighet, men ibland är det inte nog. Jag vill ha mer från mitt folk och samtidigt att det görs mer för mitt folk. Det är båda dessa delar jag kämpar för.

– Jag tror på den individuella aktionen. Den kommer växa till en gruppaktion som kommer att växa till en samhällsaktion, så jag måste börja med mig själv. Jag håller fortfarande på att växa upp och jag ser fram emot att utvecklas och att bli en ännu bättre människa!

Rantia Sabbah från Ramallah är på besök i Stockholm.

Foto: Ida Lind

Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej h jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag h hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej h jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag h Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej h jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag h

KLAP HEJHEJHJEHJHEJHEJEHJHEJHEJHEJEHJHEHJEHJH HEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHE JEHJHEJHEJEHJEHJHEJHEJJHEHEJHEJHJEHEJHJEJH EHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJJHEJHEJHEJHEJHEJHEJ HEJHEJHEJHEJHEHJEHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJ HJEEJHJEJHEJEHJHEHEJHEJHJEHJEJJJJJc

HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ

ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc ccccccc cc

KLAP FUF-korrespondenterna har rapporterat från 72 länder sedan starten 2012.

Vill du annonsera i FUF i Världen? Kontakta FUF på annonsera@bistandsdebatten.se Vill du bli korrespondent? Kontakta FUF på fuf@fuf.se Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.com Följ korrarna på Instagram: @fufkorrespondenterna Läs mer om FUF på: www.fuf.se

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens.