FUF i Världen No 15 2014 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 15 2014

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen www.fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: Graham Holliday, Flickr

Ex-kombattanter ges en andra chans TIINA EKBLOM - RWANDA

Till demobiliserings- och återintegreringslägret i Mutobo, Rwanda, kommer ex-kombattanter från östra delen av Demokratiska Republiken Kongo (DRK). Det är människor som har levt med, och ingått i, de rebellgrupper som vi i Sverige hör om på TV. Under folkmordet i Rwanda 1994 flydde cirka 2 miljoner hutuer från Rwanda till DRK. Många civila flydde av rädsla för hämndaktioner från den nya tutsi-ledda regimen medan andra, inklusive medlemmar av den extrema hutumilisen Interahamwe, flydde för att undvika straff för sina handlingar under folkmordet. Detta innebar att det redan oroliga östra DRK fick agera värd för stora flyktingströmmar utan att varken ha den ekonomiska eller logistiska kapaciteten att ta hand om dem. En del av flyktingarna organiserade sig i rebellgrupper i syfte att ta tillbaka makten i Rwanda. Andra gick med i

rebellgrupper under dödshot eller med löften att få mat. Rebellgrupperna har sedan dess omorganiserats och i dagsläget är det svårt att veta vilka som egentligen slåss mot vilka. Gruppernas konstellationer och avsikter ändras dagligen, men det slutgiltiga målet är att få större inflytande över befolkningen och naturresurserna. Detta har gjort avtryck på civilbefolkningen. Östra DRK är idag karaktäriserat av kaos, förödelse, fattigdom, våldtäkter och konflikt. De exkombattanter som jag möter i Mutobo är mellan 20-35 år. Många var inte födda eller var fortfarande barn under folkmordet 1994. Vissa flydde med sina föräldrar och många har inte själva några minnen av Rwanda. Efter ankomsten till DRK har de levt isolerade i skogen med rebellgrupperna, ibland endast med gruppledarens sanning som verklighet. De vittnar om våld, sjukdomar och den ständiga rädslan för sina liv.

om att lära sig om samhället och omvärlden, att socialiseras och att skapa möjligheter inför framtiden. De får utbildning om demokrati, folkmordet, medborgarskap, jämställdhet och praktiska yrkeskunskaper såsom snickeri och måleri. Det handlar om att ta igen 20 år av missad kunskap, men även om att våga lita på andra människor.

”Jag tog mig hit själv först för att kontrollera att Rwanda är ett säkert land. Nu är det svåra att kontakta familjen utan att riskera deras säkerhet. De tror nog att jag är död.”

Lägret har deltagare från flera konkurrerande rebellgrupper och här måste ex-kombattanterna komma överens om de vill stanna kvar, vilket verkar vara förvånansvärt lätt. Samtliga deltagare är här frivilligt. De vill komma ifrån det våldsamma livet och leva i fred med sina medmänniskor. De upptäcker dessutom att de har många likheter med deltagarna från de andra rebellgrupperna, att de bara slogs för att de blev tillsagda att göra det.

- ex-kombattant i Mutobo

Alla i lägret riskerade sina liv när de flydde från rebellgrupperna. En påkommen desertör straffas med döden. Ingen lämnar, ingen ifrågasätter. Trots det har deltagarna här tagit det farliga beslutet och lyckats. Många har varit tvungna att lämna sina familjer kvar i DRK med rebellgrupperna:

– I skogen fick vi bara höra det som ledaren berättade för oss. Han sa att Rwanda var en ”failed state” och att vi skulle bli mördade om vi återvände dit. Han sa att det i Rwanda bara fanns fattigdom och död, och att vi därför hade det bättre i skogen, trots malarian, undernäringen och hoten från andra rebellgrupper. Ifrågasatte man ledaren kunde man bli avrättad. Ledaren sa att våra liv skulle bli bättre om vi bara fick mer kontroll över vårt område.

– Jag ska göra allt i min makt för att få hit min familj. Jag tog mig hit själv först för att kontrollera att Rwanda är ett säkert land. Nu är det svåra att kontakta familjen utan att riskera deras säkerhet. De tror nog att jag är död.

I Mutobo-lägret återintegreras deltagarna i samhället. Att ha bott isolerade med rebellgrupper hela sina liv sätter sina spår. Många kan inte läsa, har aldrig gått i skolan och har matats med propaganda. Många är sjuka och undernärda, men i lägret får de sjukvård och mat. Det handlar också

I lägrets sovrum sover alla deltagare tillsammans, oavsett vilken rebellgrupp de tidigare tillhörde.

Foto: Tiina Ekblom

JOHANNA GYLLENSWÄRD - BANGLADESH

18 miljoner bengaliska klimatflyktingar

Ett hus i riskzonen för erosion och översvämning.

Foto: Merry Huang

– Det är olika beroende på deras ekonomiska situation – vissa har helt enkelt inte råd att fly. Många människor vill inte lämna sina hem. Kvinnorna som jag träffade i Gaibanha tillhör de allra fattigaste. De förklarade för mig att det inte är förrän vattennivån i deras hem är i axelhöjd som de bestämmer sig för att fly. Under normala år lever de oftast med vatten upp till knäna eller midjan.

Om det är något land som är särskilt sårbart för klimatförändringarna är det Bangladesh. Enligt klimatexperter beräknas 17 procent av landet ligga under vatten och närmare 18 miljoner människor vara på flykt till följd av detta år 2050. Merry Huang gästforskar om klimatflyktingar vid International Centre for Climate Change and Development i Bangladesh. Hon har nyligen besökt Gaibanha, ett område som är särskilt drabbat av klimatförändringarna.

”De förklarade för mig att det inte är förrän vattennivån i deras hem är i axelhöjd som de bestämmer sig för att fly. Under normala år lever de oftast med vatten upp till knäna eller midjan.”

Vad är det som händer med klimatet i Bangladesh? – Enligt de senaste rapporterna från FN:s klimatpanel spås effekterna av klimatförändringarna bli ännu mer destruktiva än vad de är i dag. Bangladesh kommer att uppleva fler och allvarligare cykloner. Översvämningarna kommer att vara kraftigare och de oregelbundna regnfallen fler. Till följd av detta kan stora kustytor komma att försvinna. Detta kan i sin tur orsaka landerosion, saltvatteninträngning och stormfloder. För ett land som Bangladesh, där största delen av landytan ligger runt fem meter över havet, ger det stora problem för en redan fattig befolkning.

- Merry Huang

Kan du utveckla vad begreppet “klimatflykting” innebär? – Det är när invånare på grund av klimatförändringarna tvingas lämna sina hem för att söka skydd och nya försörjningsmöjligheter på annat håll. Många som har flytt har ingen möjlighet att återvända hem. När tar människor beslutet att migrera och fly från sina hem?

Hur lever de människor som flytt? – Många människor som har flytt lever under osäkra och tuffa förhållanden. De har svårt att tillgodose sina grundläggande mänskliga behov, som att få mat på bordet, pengar till hyra och möjligheten att sätta sina

barn i skola. Många av de kvinnor jag har träffat på landsbygden jobbade tidigare inom jordbruket och har helt förlorat sina möjligheter att försörja sig. Nu lever de på lånade pengar och förlitar sig på att männen hittar arbete i större städer. Många flyttar till Dhaka. Ofta hamnar de då i stadens slumområden. Hur upplever de människor som du har träffat sin situation? – De människor som jag har pratat med förstår inte att det är klimatförändringar som är anledningen till havsnivåhöjningarna. De tror att förändringarna är naturliga eller att det finns religiösa förklaringar till dem. Vad görs för att hjälpa dessa människor? – Det finns många organisationer som har börjat förstå att klimattänket måste genomsyra allt utvecklingsarbete som sker i Bangladesh. Det finns organisationer som hjälper till att höja hus, ge mikrolån och öka medvetenheten om klimatförändringarna. Det är emellertid fortfarande många människor som varken får hjälp av organisationer eller av myndigheterna i Bangladesh.

VALENTIN BERG - SINGAPORE

Välståndsmotiverad lagstiftning Foto: Valentin Berg

Singapore är ett land utan naturtillgångar men som ändå lockar både näringsliv och turister. Landet erbjuder bland annat kulturell och religiös mångfald, låg brottslighet och en imponerande stadssiluett. När jag gavs möjlighet att tillbringa en utbytestermin i Singapore såg jag det därför som en intressant och lärorik möjlighet.

med piskrapp och staten censurerar både media och individer där de anser det nödvändigt. Det som ligger bakom Singapores ordning och skinande yta verkar vara statlig kontroll och rädsla för rättsföljder. Singapore är för mig ett tydligt exempel på att all lagstiftning kommer till ett pris. Vill man ge en stat större utrymme för kontrollerande lagstiftning innebär det att man som individ måste ge ifrån sig en del av sin frihet. Stor statlig kontroll kan ha många positiva effekter, inte minst ekonomiska, men en stat bör inte lagstifta med enbart dessa effekter i åtanke då det kan resultera i att individer förlorar sin frihet. Min ståndpunkt i detta dilemma väljer jag att illustrera genom att citera den indiska filosofen tillika Harvardprofessorn Amartaya Sen: ”The relevant freedoms include the liberty of actions as citizens who matter and whose voices count, rather than living as well-fed, well-clothed and well-entertained vassals”.

Väl på plats är det tydligt att Singapore inte är likt någon annan storstad med sin extremt välfungerande kollektivtrafik, med tunnelbaneperronger som glänser som hotellobbyer, sina offentliga kostnadsfria toaletter vid vartannat gathörn och klotterfria väggar så långt ögat kan nå. Vad är det Singapore har gjort som så många andra storstäder, inklusive Stockholm, har misslyckats med? Mina juridikstudier gav mig snart svaret: de har lagstadgat om praktiskt taget allt som kan tänkas vara till nackdel för samhället, dock ofta på bekostnad av individuell frihet. Tuggummi är förbjudet, all form av förtäring i kollektivtrafiken är straffbar och likaså att inte spola i offentliga toaletter. Klotter straffas

Foto: Merry Huang

Efter endast två månader har ett projekt för att förhindra erosion övervunnits av naturkraften.

Är klimatförändringarna oundvikliga? – De är oundvikliga. Därför riktas nu mycket uppmärksamhet mot att anpassa landet till klimatförändringarna. Det är en stor utmaning.

LINDA WALLBERG - KOSOVO

Ungas engagemang - en förutsättning för utveckling Kosovo har den yngsta befolkningen i Europa, hälften är under 25 år. Ungt engagemang och deltagande i sociala, ekonomiska och politiska aktiviteter i samhället är därför centralt för Kosovos fortsatta utveckling. I slutet av oktober stöttade Sverige en konferens som arrangerades av George Williams Youth Association. Konferensen var unik då det var den första i Kosovo som anordnades av unga. Unga ledare fick chansen att sitta ner med beslutsfattare för att tillsammans diskutera de utmaningar som unga står inför i Kosovo, men också de möjligheter som finns för att stärka ungas inflytande.

Dimman ligger tät över huvudstaden och under promenaden till jobbet skymtar jag kyrktornet på Moder Teresas katedral. I bakgrunden hörs böneutrop från en av stadens alla minareter. Pristina är en smältdegel av kulturer, folkgrupper och religioner. På uteserveringarna sitter unga kaffedrickare och ser ut att njuta av livet. Kosovo är en ung stat som förklarade sin självständighet i februari 2008. Landet är tydligt i sin målsättning att bli medlem i EU, men hindras av en utbredd korruption och fattigdom, samt av relationen till grannlandet Serbien. Kosovo tillhör ett av Europas fattigaste länder. En tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten är hög, vilket bidrar till den omfattande fattigdomen.

– Inom ungdomsorganisationer kan unga människor inspireras att agera tillsammans och förbättra sina ledaregenskaper. Engagemanget går bortom medlemskap i en organisation. Det skapar nätverk av mänsklig kontakt, och främjar en känsla av gemenskap och tillhörighet. Det är definitivt en resurs som ska ingå i beslutsfattandet, säger Henrik Nilsson, Chargé d’affaires vid Sveriges ambassad i Pristina.

– Under sommaren tjänar jag i bästa fall 130 kr på en dag, säger Hamit Krasniqi som säljer cigarretter och telefonkort på ett café.

Sverige inledde tidigt ett utvecklingssamarbete med Kosovo och därför är förtroendet för Sverige stort. Det svenska samarbetet är främst inriktat på ekonomisk utveckling, demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter samt miljö och klimat. Arbetet med frågorna är vardag för den nytillträdda biståndschefen Göran Paulsson vid Sveriges ambassad i Pristina:

Hamit jobbar åtta timmar per dag och hans lön försörjer åtta andra familjemedlemmar som är arbetslösa.

– Det som är fokus i den nya strategin är de frågor som Sverige har identifierat som de viktigaste för Kosovos utveckling. Sverige är en stark förespråkare av EU:s fortsatta utvidgning, då det är centralt för strävan mot demokrati, rättsäkerhet samt hållbar ekonomisk utveckling. En viktig katalysator för den demokratiska utvecklingen är civilsamhället som verkar för demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Jämställdhet är en grundbult i svensk utrikespolitik. I Kosovo bidrar det svenska stödet till att öka inhemska politiska prioriteringarna kring jämställdhetsfrågor och att involvera pojkar och män i jämställdhetsarbetet. Vidare stödjer Sverige arbetet med att stärka mänskliga rättigheter och erkännande av etniska och religiösa minoriteter. Stöd ges också för att motarbeta diskriminering av, och intolerans mot, utsatta barn och hbtq-personer.

I mars 2014 deltog Kosovo i sin första internationella fotbollsmatch. Den spelades mot Haiti och slutade 0-0.

Foto: Fredrik Olsson

– Utvecklingen går framåt och bidrar till uppbyggnaden av den unga staten. Ungas engagemang och kvinnors roll i utvecklingen är centralt för Kosovos fortsatta utveckling, säger Göran Paulsson.

ANNA BLÜCHER - NEPAL Nepals många floder är outnyttjade energikällor.

Foto: Anna Blücher

Handelsavtal slutet på Nepals mörka timmar? håller all nödvändig utrustning vid liv. Människorna i byn hanterar de dagliga strömavbrotten på liknande sätt. Många hushåll har generatorer eller reservbatterier så att de kan ha några lampor tända även under strömavbrotten, och i de små butikerna plockar ägarna snabbt fram reservbelysning i form av en liten svart låda med en glödlampa i när strömmen försvinner.

Trots Nepals potential att producera vattenkraft lider landet av bristande tillgång till elektricitet. Kan det nyligen underskrivna elhandelsavtalet med Indien vara en väg ut ur mörkret? Två gånger om dagen sker planerade strömavbrott, så kallade ”load sheddings”, i Nepal. Just nu varar de planerade strömavbrotten mellan 7,5 och 9 timmar om dagen, men under vinterperioden, när det finns mindre vatten, kan strömavbrotten vara uppemot 16 timmar. Detta trots att Nepal skulle kunna producera tillräckligt med elektricitet för att vara självförsörjande och till och med exportera el. Det uppskattas att Nepal har potential att producera så mycket som 42 000 megawatt elektricitet genom vattenkraft. Dagens produktionskapacitet ligger precis över 800 megawatt.

– Det är industrin som lider mest av den bristande tillgången till el, förklarar Raj ojha. Den osäkra tillgången till el gör det riskabelt för företag att ha verksamhet i landet. Det är till exempel svårt för företag att driva fabriker om det inte finns el under delar av arbetsdagen. – När det inte finns någon industri finns det inte heller några arbetstillfällen. Det är därför så många flyttar för att jobba utomlands, fortsätter Raj ojha.

– Nepals vattenresurser har inte tagits till vara, berättar min kollega Shukra Raj ojha som är programansvarig på organisationen IM:s landkontor i Nepal.

Elhandelsavtal med Indien De senaste framstegen i förhandlingarna mellan Indien och Nepal kan vara ljuset i tunneln för Nepal som nu har en möjlighet att göra de dagliga strömavbrotten till historia. Förhandlingarna har pågått sedan 2010 och nu har en överenskommelse nåtts. Den 21 oktober skrev de båda staterna under ett elhandelsavtal. Avtalet möjliggör för dem att fritt sälja och köpa elektricitet. Det innebär

Vi sitter i kontorets lunchrum och dricker dagens andra kopp chiya - ett nepalesiskt mjölkte vars söta smak jag äntligen har vant mig vid. Vinden fläktar emellanåt från det öppna fönstret och drar med sig en doft av gödsel från åkrarna utanför. Arbetet på kontoret fortgår trots strömavbrotten, eftersom reservbatterier och solceller

även ett utökat samarbete kring att bygga ut de gränsöverskridande elledningarna. De nuvarande elledningarna mellan Indien och Nepal har inte kapacitet att transportera den mängd el som krävs för att helt få slut på strömavbrotten.

De senaste framstegen i förhandlingarna mellan Indien och Nepal kan vara ljuset i tunneln för Nepal som nu har en möjlighet att göra de dagliga strömavbrotten till historia.

För Nepals del innebär elavtalet att de kan köpa elektricitet från Indien när den inhemska produktionen inte räcker till och att de kommer att kunna exportera sitt framtida energiöverskott till Indien. Överenskommelsen avser att lösa den pågående energikrisen inom de närmsta tre åren. Indiens energiminister, Pradeep Kumar Sinha, kallar detta för ett historiskt ögonblick och säger att han ser fram emot att uppnå målet att leverera elektricitet dygnet runt till konsumenter i båda länderna. Först import sedan export Nepal är i behov av investeringar i utbyggnaden av vattenkraftverk för att säkra eltillgången i landet. Det nya elavtalet behandlar dock enbart elhandel och utveckling av de gränsöverskridande elledningarna, men väntas ändå att indirekt bidra till investeringar i utbyggnaden av vattenkraftverk. Nepals energiminister, Radha Kumari Gyawali, säger att överenskommelsen kommer att skapa ett bättre investeringsklimat för vattenkraftssektorn i Nepal. Investerare som tidigare har varit ovilliga att investera i Nepal säger nu att de har blivit uppmuntrade av möjligheten att sälja elektricitet till Indien.

Raj ojha tycker att handelsavtalet är en bra överenskommelse, men säger att elektriciteten som produceras i vattenkraftverket kommer att vara dyrare eftersom företaget vill ha avkastning på sina investeringar. Frågan är om det kommer att vara mer lönsamt att exportera elen till Indien än att sälja den till Nepals industri och befolkning. Då blir framtiden inte så ljus som man hoppas.

Förra månaden signerade det indiska företaget GMR Group och Nepal ett avtal värt 1,5 miljarder dollar för att bygga ett vattenkraftverk i nordvästra Nepal. Det är den största utländska investeringen i Nepal någonsin och vattenkraftverket beräknas börja producera el år 2021.

Generatorer, reservbatteri och solceller används som komplement till elen som kommer från elnätet. Här används solenergi för matlagning.

Foto: Anna Blücher

RENÉE EL HAYEK - LIBANON

Bortförda soldaters anhöriga kräver rättvisa I början av augusti blev Islamiska Statens (IS) närvaro i Libanon ett faktum. I samband med en beväpnad konflikt mellan terrororganisationen och den libanesiska armén miste ett tjugotal soldater livet och ytterligare ett tjugotal kidnappades. Den libanesiska regeringen har ännu inte lyckats förhandla fram en lösning för de kidnappade soldaterna. Ett stenkast från det libanesiska parlamentet i Beiruts centrala distrikt har tält slagits upp. Banderoller och skyltar med bilder på de bortförda soldaterna pryder platsen där deras anhöriga har arrangerat en protest mot regeringens passivitet i förhandlingarna kring fritagandet av gisslan. I somras drabbade den libanesiska armén samman med IS i staden Arsal. Ett tjugotal soldater miste livet och ytterligare ett tjugotal kidnappades. Förhandlingar har sedan dess pågått. Bland IS krav finns ett utbyte av fängslade militanta islamister i både libanesiska och syriska fängelsen, något som har kommit att komplicera förhandlingarna. Den libanesiska regeringen menar dels att man av hänsyn till suveränitetsprincipen inte kan blanda sig i Syriens inre angelägenheter, dels att de islamististiska fångarna skulle utgöra en säkerhetsrisk för Libanon om de släpps ut. Flertalet av dem har dessutom inte avslutat sina rättegångar. Ett utbyte skulle därmed strida mot libanesisk lag. Gisslans anhöriga är dock skeptiska till regeringens förklaringar och menar att de motarbetar en eventuell lösning på frågan eftersom politiska intressen står på spel. Av denna anledning har de anhöriga valt att anordna en manifestation.

Protester pågår vid regerings- byggnaden i centrala Beirut.

Förtvivlan och rädslan bland de anhöriga är påtaglig. Tre månader har nu gått sedan soldaterna fördes bort och samtliga förhandlingsförsök har hittills misslyckats. – Vi vet inte om vi någonsin kommer att få träffa dem igen. Vi vet inte om de finns kvar i livet. Hur länge orkar man leva på hoppet?, undrar en soldats gråtande höggravida hustru. Parlamentet omringas av taggtråd avsedd att hindra de protesterande från att ta sig in i byggnaden. Trots regn, åska och kyla sitter familjerna kvar vid bilderna av sina bortförda söners, bröders och fäders förväntansfulla ansikten som är vända mot den regering som familjerna menar har vänt dem ryggen.

I somras togs ett tjugotal libanesiska soldater till fånga av terrororganisationen IS. Deras familjer protesterar nu mot den libanesiska staten som de menar gör för lite för att få soldaterna fria.

Foto: Aldas Kirvaitis, Flickr

vill vi slippa, men det kan bli nödvändigt, säger en anhörig och deltagare i den tysta protesten.

– Vår avsikt är inte att uppmuntra till civil olydnad, men vi kan heller inte längre förlita oss på en regering som inte är tillmötesgående. Vi vill ha tillbaka våra söner nu. Vi tänker sitta kvar här tills regeringen börjar agera och om inget händer kommer vår protest att eskalera. Helst

Foto: Daniel Roy, Flickr

ERICA PELLFOLK - FRANKRIKE

Har fransmännen glömt sitt motto? Franska kvinnor behöver sedan ett par år tillbaka inte längre ange om de är gifta (”madame”) eller singlar (”mademoiselle”) i officiella formulär, något som de franska männen aldrig har behövt specificera. Trots det blir jag, som 22-årig kvinna, fortfarande kallad ”mademoiselle” när någon hälsar på mig i Paris. Att ändra vanor och normer tar lång tid.

Frihet, jämlikhet, broderskap är Frankrikes slagord, men jämlikhet, ”egalité”, verkar vara mindre viktigt för stora delar av befolkningen. Den 6 augusti i år antogs en lag med syftet att minska ojämlikhet och sexism i Frankrike. Medan fransk media framställer det som att landet gör stora framsteg är dock den verklighet som jag möter en annan.

Trots att Frankrike, som dessa exempel visar, fortfarande har en lång väg kvar att gå för att uppnå “egalité” ingjuter ändå den nya jämställdhetslagen hopp om framtiden.

Självklart är det bra att den nya lagen har antagits och att fler feminister har klivit fram och tagit upp kampen för jämställdhet, men fortfarande återstår mycket arbete. Nyblivna pappor har endast 11 dagars betald föräldraledighet i Frankrike, medan mammor har 16 veckor. Dessutom tar endast fyra procent av papporna ut dessa dagar. I Sverige tar cirka 80 procent av papporna ut åtminstone en del av sin föräldraledighet.

LINNÉA HERMANSEN - TANZANIA

I början av året spred sig moralpanik bland franska föräldrar efter att en barnbok som tog upp jämlikhet och jämställdhet köptes in till ett hundratal förskolor. Många föräldrar tillät inte sina barn att gå till förskolan efter att den började användas i undervisningen.

Krönikör Erica Pellfolk

Foto: Privat

Mirakelgrödan som föll kort En mängd rapporter och tidningsartiklar följde under 2000-talet som tog upp att jatropha som alternativt bränsle varken hotade livsmedelssäkerheten i världen eller bidrog till ökade utsläpp av växthusgaser. Den fördes fram som en livsmedelssäker mirakelgröda lämplig för biodieselproduktion, som dessutom sades vara lättodlad, torktålig och befriad från skadedjur. Det sades att dess jordbindande rötter motverkade

”Jatropha är ett bortglömt ämne i Tanzania”, var svaret jag fick från Estomih Sawe, chef för Tanzania Traditional Energy Development and Environment Organisation (TaTEDO), när jag besökte deras kontor i Dar es Salaam. Här i Östafrika har satsningen på mirakelgrödan gått så dåligt att många inte ens vill prata om det. Jatrophaträdet växer i tropiska zoner över hela världen och producerar en frukt vars frön har ett högt oljeinnehåll. Oljan är giftig och har traditionellt använts till bränsle och tvåltillverkning. Trädet används även för att markera gravar i Östafrika och som levande stängsel för att skydda grödor då jatropha inte attraherar betande djur. 2007 släpptes en rapport från investmentbanken Goldman Sachs som rekommenderade jatropha som en lämplig gröda även för biodieseltillverkning. Rapporten förde därmed fram den oansenliga jatrophan i rampljuset.

Jatrophafrön redo att pressas till olja.

Foto: Linnéa Hermansen

”Jag trodde att det var en bra idé att odla jatropha, men nu känns det inte bra. Jag är inte glad.” - Simon Musila

Överst: Det sades att jatrophagrödan inte angreps av skadeinsekter. Nederst: Bendeta och Simon odlar jatropha i Shimba Hills, Ukunda Kenya.

jorderosion och att grödan varken behövde bevattning, insektsbekämpning eller konstgödsel. Den sades dessutom ha förmågan att växa överallt - på torra sandiga jordar, längs järnvägsräls, på soptippar och på så kallad marginell mark som har inget eller litet ekonomisk värde. Jatropha beskrevs därför som en potentiellt kvinnovänlig gröda eftersom kvinnor ofta har sämre tillgång till teknisk utrustning, bra mark, vatten och bekämpningsmedel än män.

byborna var jatrophasatsningen förödande. De kompenserades inte för förlorad mark och de utlovade infrastruktursatsningarna, såsom brunnar, skola, klinik och nya vägar samt 700 jobb, visade sig vara tomma löften. De kan nu inte bruka marken och deras tidigare tillgängliga vattenkälla har förstörts. De tvingas gå långt för att hämta eller köpa vatten.

Den samlade hyllningskören ledde till en jatropha-boom som skulle befria världen från fossilbränsleberoende och samtidigt lyfta utvecklingsländer ur fattigdom. I länder som Tanzania, Kenya, Zambia, Vietnam och Indien storsatsades det på jatropha. I Tanzania avsattes stora arealer för jatrophaodling och flera multinationella företag etablerade sig för produktion. I Kisarawe startade det brittiska företaget Sun Biofuels jatrophaodling på drygt 8000 hektar land som hyrdes ut av elva byar. Efter två år gick företaget i konkurs och köptes av ett mauritiusregistrerat investmentbolag. För

Foto: Linnéa Hermansen

Förväntningarna på jatropha var skyhöga, men baserade på glädjekalkyler som hade lite eller ingen grund i forskning. För att jatrophaodling ska vara lönsam krävs hög produktion av olja, vilket endast är möjligt under gynnsamma förhållanden och med hjälp av tillförsel av näringsämnen, vatten, bekämpningsmedel samt stora arbetsinsatser i samband med beskärning och skörd.

Påståendet att jatropha skulle kunna odlas framgångsrikt av vem som helst, var som helst, utan kunskap eller tillgång till gödning och vatten var en myt. En myt som har fått ödesdigra konsekvenser för jordbrukare i utvecklingsländerna som lovades mirakel.

JOHANNA LARSSON & EVELINA MALTESON - SYDAFRIKA

Myten om regnbågsnationen 1994 är ett år av framtidstro i Sydafrika. Apartheidsystemet har fått ett slut i och med ANC:s seger i landets första demokratiska val. President Nelson Mandela avslutar sitt tal om allas lika rätt till landet med ord som inger hopp om en blomstrande framtid - ”en regnbågsnation i fred med sig själv och världen.”

handlar om att berätta en annan historia om Sydafrika än den som berättas av myten. Hur ser rasföraktet egentligen ut? Vad har hänt på 20 år? Vad händer med regnbågsnationen efter Nelson Mandelas död? Följ vår historia på bloggen www.fufkorrespondenterna.com!

Därefter har landet framgångsrikt byggt myten om sig själv och spridit solskenshistorien om hur det har lyckats vända diktatur till demokrati på ett fredligt sätt. Inte bara politiken tycks blomstra, landet har blivit ett populärt turistmål tack vare sina vingårdar, exklusiva varor och äventyr i frodiga landskap.

”Skillnaderna mellan svarta och vitas förutsättningar är större nu än under apartheid.”

Men hur ser det egentligen ut i regnbågsnationen? Vi har sett en gråare verklighet bakom den välputsade fasaden. Vägen mot demokrati har inte varit lika spikrak som den verkar och landet präglas av korruption och brottas med rasism trots att apartheidsystemet har fallit. Frågar man Alf som äger en vingård ett stenkast från Kapstaden finns rasföraktet kvar och gror sig allt starkare:

- Alf, Kapstaden

– Skillnaderna mellan svarta och vitas förutsättningar är större nu än under apartheid, säger han. Eller så kan man fråga Steve som kör taxi genom den färgglada bebyggelsen i Kapstaden: – Sydafrika var bättre innan ANC vann, för nu lämnar politikerna oss ensamma åt vårt öde. Vi behövde inte hantera korruption varje dag förut. Nu vet vi att ANC tar våra pengar och det finns inget vi kan göra åt det, säger han. Männens ord är bara sandkorn i en öken av liknande upplevelser och åsikter. Det är därför vi nu står i startgroparna för att börja vårt nya äventyr, ett som

Klyftorna lever kvar i Sydafrika.

Foto: Johanna Larsson/Evelina Malteson

Vill du annonsera i FUF i Världen? Kontakta FUF på annonsera@bistandsdebatten.se Vill du bli korrespondent? Kontakta FUF på fuf@fuf.se Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.com Följ korrarna på Instagram: @fufkorrespondenterna Läs mer om FUF på: www.fuf.se

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens.

HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ

Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej h jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag h hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej h jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag h Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej h jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag hej jag Hej jag h

KLAP HEJHEJHJEHJHEJHEJEHJHEJHEJHEJEHJHEHJEHJH HEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHE JEHJHEJHEJEHJEHJHEJHEJJHEHEJHEJHJEHEJHJEJH EHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJJHEJHEJHEJHEJHEJHEJ HEJHEJHEJHEJHEHJEHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJ HJEEJHJEJHEJEHJHEHEJHEJHJEHJEJJJJJc

BLABLBLABLABLBLABLABLABLBALBALBALBALBALB ALABLLABLALABLBLABLABLABLBALABLBALBLALA BLBALBALABLBALABLABLABLALBLABLBALBALBAL BALBALABLBALBALBALBALLABLABLBALBALBALBAL BALBALLBALBALBABLALBALBAABLBALALBLABLBA BALBLALABBALL

BLABLBLABLABLBLABLABLABLBALBALBALBAL BALBALABLLABLALABLBLABLABLABLBALABLB ALBLALABLBALBALABLBALABLABLABLALBLAB LBALBALBALBALBALABLBALBALBALBALLABLA BLBALBALBALBALBALBALLBALBALBABLALBAL BAABLBALALBLABLBABALBLALABBALL