FUF i Världen No 16 2015 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 16 2015

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Mario vill att fler ska känna till att de har rätt att säga nej till att delta i konflikten i Colombia.

Foto: Melissa Cox, Human Pictures Brooklyn

Framtiden oviss för samvetsvägrare KARIN STERNÄNG - COLOMBIA

Konflikten i Colombia har lämnat efter sig ett splittrat land, och den militärkultur som råder påverkar livet för många ungdomar. Samvetsvägraren Mario arbetar för organisationen Acooc och för varje människas rätt att säga nej till att delta i krig. Den senaste tiden har de firat flera framgångar, men trots det är framtiden oviss för samvetsvägrare i Colombia. Att samvetsvägra är att vägra militärtjänstgöring för att det strider mot ens övertygelse, tro eller samvete. Mycket har hänt i Colombia de senaste månaderna angående rätten till samvetsvägran. I december 2014 avskaffades kravet på att visa upp libreta militar, det kort som bevisar att du har gjort militärtjänst eller fått frisedel exempelvis på grund av sjukdom, för att ta ut universitetsexamen. I januari i år erkände den colombianska författningsdomstolen två ungdomar rätten att samvetsvägra. I samma beslut slog domstolen också ett viktigt slag mot militärens olagliga rekryteringar av ungdomar, något som har pågått ostört på flera håll i Colombia. Detta är

historiska beslut, trots att samvetsvägran är en erkänd mänsklig rättighet i Colombia sedan år 2009. En stark militärkultur Colombia präglas av en drygt 50 år lång intern konflikt mellan regeringen och olika gerilla- och paramilitära grupper. Konflikten har skapat en våldskultur i hela landet och resulterat i tusentals döda, fler än fem miljoner internflyktingar och en splittrad nation. Konstitutionen säger att “alla colombianska medborgare är skyldiga att ta till vapen när det finns ett allmänt behov att försvara nationellt oberoende” och alla colombianska män är skyldiga att anmäla sig till militärtjänst när de fyller 17. Allmän värnplikt är inte unikt för Colombia, men det faktum att rätten att samvetsvägra inte respekteras i praktiken, och att militären rekryterar illegalt, gör ämnet olustigt just här. Samvetsvägrare endast på pappret Rätten att samvetsvägra respekteras sällan. Skyldigheten att uppvisa libreta militar för att få jobb är ett exempel på detta. Det faktum att

du kan köpa dig ur problemet genom att betala för att få kortet gör det dessutom till en klassfråga, eftersom de som rekryteras ofta kommer från lägre samhällsklasser. För samvetsvägrare är det ofta inte heller aktuellt att köpa kortet eftersom avgiften går till militären. På den ideella ungdomsorganisationen Acooc i Bogotá, samarbetsorganisation till PeaceWorks där jag arbetar, träffar jag samvetsvägraren Mario. Han berättar om när han för ett par år sedan vid avslutade juridikstudier begärde ut sin examen: – Jag kom dit och allt de sa var ”du är samvetsvägrare, gratulerar, men du måste ha libreta militar för att vi ska kunna ge dig din examen”. Fortsatt informationsarbete viktigt Många ungdomar känner inte till att de har rätt att samvetsvägra. Enligt Mario är ökad kunskap och medvetenhet om rätten att samvetsvägra därför en viktig del i arbetet mot illegala rekryteringar och för att den colombianska

FIA MOLANDER - RWANDA

“...du måste ha ditt libreta militar för att vi ska kunna ge dig din examen.”

Illegala rekryteringar till militären är olagliga men förekommande i Colombia. Kan en vid en kontroll inte uppvisa libreta militar riskerar en att bli medtagen till närmsta militäranläggning för inskrivning.

konflikten ska närma sig ett slut. Även om domstolen nyligen återigen lagstadgat mot de illegala rekryteringarna återstår en lång väg, och han understryker: – Fortfarande återstår mycket arbete för Acooc för att rätten att samvetsvägra ska utövas i praktiken och inte bara på pappret. Även om kravet på att visa upp libreta militar för att ta ut sin examen är avskaffat är det fortfarande lagstadgat att en måste visa upp sitt kort för att kunna få jobb. Vi [Acooc] hoppas att, med stöd från det colombianska folket som drömmer om ett land i fred, kunna fira fler framgångar som dessa inom en snar framtid.

Samhällstjänst – en väg till försoning

Både kvinnor och män deltar i Umuganda. Här diskuteras gemensamma frågor för området.

Sista lördagen varje månad samlas Rwandas befolkning på gatorna för den obligatoriska samhällstjänsten, Umuganda. Syftet är att skapa gemenskap och bana väg för försoning i en nation som är splittrad efter år av krig och folkmord. – Nu kan du säga att du har varit med och byggt Rwanda, säger en äldre man med ett leende på läpparna.

Foto: Acooc

Foto: Fia Molander

Jag deltar i Umuganda som utförs i hela landet den sista lördagförmiddagen varje månad. Minst en medlem i varje familj måste delta. Att frånvara kan enligt lag bestraffas med böter på 5000 rwandiska franc (cirka 50 svenska kronor). Staten bestämmer vilket arbete som ska utföras. Det kan handla om allt från att reparera vägar och bygga skolor till att klippa gräs och plantera träd. Efter arbetet hålls ett möte där man diskuterar aktuella händelser i om-

Att delta i Umuganda är obligatoriskt. Att frånvara bestraffas med böter.

rådet. Umuganda fungerar därför också som en möjlighet att träffa politiska ledare, diskutera utveckling och stärka allmänhetens del i beslutsfattande, då både lokala ledare och regeringsanställda deltar. Från tradition till policy Umuganda är en gammal rwandisk tradition som fanns redan innan kolonialtiden. Det var ett tillfälle att träffas och till exempel hjälpa människor med fysiska svårigheter att bruka deras mark. Lagen tvingade ingen att delta, men deltagande var kopplat till en införstådd social skyldighet att bidra till det kommunala välmåendet. Viss kritik riktas mot dagens Umuganda. Kritiken handlar om att det som från början var en tradition nu har blivit ett medel för gratis arbetskraft och genomförande av projekt i statens intresse. Delaktighet i beslutsfattandet är begränsat, då det är politikerna som bestämmer vilka typer av uppgifter som ska utföras, inte deltagarna själva.

Foto: Fia Molander

“Under Umuganda kan du arbeta sida vid sida med den person som dödade hela din familj.”

En väg till försoning Utöver den faktiska arbetsinsatsen är statens motivering till Umuganda att skapa försoning och bidra till enighet i landet. Folkmordet för 20 år sedan lämnade efter sig ett land i spillror med en befolkning som saknade förtroende för varandra. Att människor från olika samhälls- och etniska grupper arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål ska bidra till gemenskap och förståelse. Tanken om att nationen måste gå vidare, utan att glömma, ligger till grund för hur landet styrs idag. En rwandier vars far dödades under folkmordet berättar: – Under Umuganda kan du arbeta sida vid sida med den person som dödade hela din familj. Det kanske låter obegripligt, men det är viktigt att blicka framåt för att inte fastna i det som har hänt. Flicka lyssnar till borgmästarens avslutningstal för Umuganda. Han talar om en framtid för säkerhet och gemenskap.

Foto: Fia Molander

ELINA ANDERSON - UGANDA

Barnen som Gud glömde På väg till Kacence, en förort till Ugandas tredje största stad Mbarara, passerar man ett gigantiskt bygge som för den oinvigde ser ut att vara en mindre fotbollsarena. När jag frågar min boda boda-förare (motorcykeltaxi) Obed om arenan blir jag snabbt varse att det inte är någon idrott som ska utövas i lokalerna – det är en kyrka. – Den största kyrkan i västra Uganda faktiskt, lägger han stolt till. – Vem har betalat för den?, undrar jag. – Sådana som du, svarar han.

Vad Obed menar är att den till största delen är finansierad av missionärer från vad vi ibland kallar väst. Vad bra, det är ju precis det som behövs mest i Mbarara, en enormt stor kyrka som rymmer 1000 människor… Sheillah är 10 år. Hon går på en skola för barn mellan fyra och elva år. Skolan är statligt finansierad och därmed subventionerad, bra va? I Sheillahs klass är de dock 150 elever som delar på ett utrymme gjort för 50, och de har en lärare. Tänk om missionärer från andra länder kunde värdera utbildning måndag till fredag lika högt som de värderar kyrkan på söndagar. Om miljoner kunde spenderas på byggnader som ska husera 1000 kunskapshungriga barn istället för 1000 gudstjänare. Om man riktar sin tro från himlen till jorden tror jag att enorma framsteg kan göras åt de problem som Uganda brottas med. Under min tid i Uganda har jag inte sett en enda skola byggas, men säkert 20 kyrkor. Missförstå mig rätt, jag förstår och har full respekt för troende och ser att kyrkan ger ett stort socialt nätverk, en känsla av tillhörighet och till viss del fyller den även andra samhällsnyttiga funktioner. Jag tycker bara att det är sorgligt att se hur ett så stort socialt engagemang kan vara så enkelriktat.

ANNA SJÖGREN - COLOMBIA

Elina Anderson

Foto: Privat

Vägbygge enade grannarna i Corinto När invånarna i Corinto, ett av Bogotás mest utsatta områden, började rusta upp en oframkomlig lerbacke började de bygga på mer än en väg. Vägbygget med organisationen Techo har stärkt sammanhållningen, motbevisat fördomar och lett till fler initiativ som ska lyfta stadsdelen. – Det var svårt att tänka sig att den här drömmen skulle bli verklig, men nu håller den på att bli det, säger Duby Vargas där hon står på den brant sluttande vägen som går mellan husen i grannskapet Corinto utanför Bogotá. Drömmen hon pratar om är gatan hon står på. Det som i november var en brant, hal lerbacke håller nu på att förvandlas till en stadig tegelgata. Det är hon och 40 andra familjer som bor längs vägen som bygger gatan ner till det lilla närcentret några minuter bort, där affärer, skola och kollektivtrafik till centrala Bogotá, finns. – Det var svårt att ta sig upp och ner här, särskilt när det hade regnat, då halkade vi bara omkring, säger Duby och berättar att många äldre sällan gick ut på grund av den dåliga vägen.

Drömmen om en väg började för två år sedan. Efter upprepade samtal med kommunledningen i Soacha (som Corinto tillhör) gick man till slut med på att ge de boende 7000 tegelstenar. Sand och cement för att lägga grunden och bygga vägen fick de boende stå för själva.

“Vägbygget har gjort oss till bättre grannar. Tidigare kände vi inte varandra, nu hälsar vi och pratar när vi ses på vägen.” Duby Vargas

– Vi räknade ut att byggmaterialet skulle kosta varje hushåll 40 000 pesos och sen gick vi runt och knackade dörr. Många har inte så mycket pengar utan har fått ta det på avbetalning, berättar Duby kisande i januarisolen.

Varje söndag bygger fyra generationer Corintobor på tegelgatan. Gatan kommer att underlätta vardagen för Corintoborna, särskilt äldre som har svårt med rörligheten.

Corinto ligger på 2800 meters höjd, i ett av Bogotás mest utsatta områden: El Alto de Cazuca. Härifrån tar det ungefär en och en halv timme till den colombianska huvudstadens centrum, där många av invånarna jobbar. Många är daglönearbetare och jobbar som hushållerskor, städare eller recicladores som går igenom avfall och sorterar ut material som de säljer till återvinningsföretag. I bästa fall ligger deras inkomst kring minimilönen, 640 000 pesos per månad (cirka 2500 svenska kronor), men ofta mindre än så eftersom ytterst få har heltidsjobb.

Foto: Anna Sjögren

– Bogotá är en stad med stora klyftor. Folk har fördomar om människor i fattiga områden. Många tror att recicladores är kriminella och undviker dem när de går förbi på gatan. Att lära känna människor här och se deras vardag har förändrat mig och jag försöker föra vidare medvetenheten. Så kan klyftorna och fördomarna minska.

Corinto är ett av nitton områden i Bogotá som organisationen Techo har identifierat som särskilt utsatta. Organisationen har projekt i sju av dessa och sedan augusti samarbetar de med Corinto. – I vissa områden är kommunen närvarande, men många områden är inte erkända av dem och utesluts i princip ur samhället genom att de till exempel saknar el och daglig tillgång till vatten. Vi på Techo tar kontakt med boende för att se hur vi kan stötta. I de allra fattigaste delarna bygger vi hus, i andra fall stödjer vi infrastruktursatsningar, kultur eller ordnar utbildningar som ökar chanserna till jobb, säger Diana Navarrete på Techo. Till Corinto kommer varje söndag ett tiotal volontärer för att hjälpa till med bygget av vägen och Techo har gått in med pengar till rännstenar. Man har också byggt ett hus där man inrättat ett bibliotek, har möten och håller i workshops. Idag är det en drömverkstad för barnen och volontären Natalia Celis, 17, hjälper femårige Juan David att klippa ut bilder till sitt kollage. Natalia bor i norra Bogotá, i ett av stadens rikare områden.

När det regnar blir vägen hal. I Bogotá, som har 175 regndagar per år, händer det väldigt ofta.

Foto: Anna Sjögren

Duby och en väninna förklarar hur fördomar om stadsdelen och dess invånare förstör.

– Då får de nog vänta länge, säger grannen Eder Arroyo lite krasst, där han står och sopar ett trappsteg.

– Min son vill bli polis. De kom hit för att intervjua honom och det gick jättebra, men i slutet sa de att han inte kunde bli antagen - för att han bor här. Min dotter som är sjuksköterska flyttade härifrån för att få jobb.

Duby är ändå positiv.

Att en dokumentär om kriminalitet och våld i området kom ut för några år sedan gjorde inte saken bättre. Väninnorna önskar att medier berättar om de bra saker som händer i området, inte bara om fattigdom och kriminalitet. För vägbygget har inspirerat till fler förbättringsprojekt. Ett kvarter upp har några börjat planera en ny väg och snart ska vattenledningar dras hit. Med Techo har man börjat planera ett kulturhus. – Våra barn och ungdomar behöver en plats för att göra meningsfulla saker och vi damer vill ha en plats där vi kan röra på fläsket, säger Duby och skrattar.

ANNA IOANNOU - INDIEN

En fungerande infrastruktur och mötesplatser är sådant som många kan förvänta sig av sin kommun. Men hit kommer politikerna sällan, och Corintoborna har slutat vänta.

– Vägbygget har gjort oss till bättre grannar. Tidigare kände vi inte varandra, nu hälsar vi och pratar när vi ses på vägen. Nu vill jag se mitt grannskap blomstra ännu mer.

FAKTARUTA Av Bogotás tio miljoner invånare uppskattas cirka 800 000 leva i fattigdom. Colombia är ett av de tre länder i Latinamerika där de sociala klyftorna i städerna är som störst, enligt FN Habitat.

Konkurrensen tuff för organisationer

NGO:er utkämpar en tuff kamp mot internationella företag och ekonomisk åtro i sitt arbete att stärka och uppmärksamma folkets röster.

De är folkets språkrör för politisk hållbarhet och humanitet – ett svårt arbete för icke-statliga organisationer när multinationella företag och ekonomiska vinster konkurrerar om beslutsfattarnas uppmärksamhet. – Vi lever i en stat som arbetar emot oss. Tumme och pekfinger drar systematiskt över den gråvita mustaschen. Han sträcker sig sedan efter chaikoppen, tar en sipp, ställer ned den på skrivbordet och fortsätter:

Foto: anurag agnihotri, Flickr

– Vi lever i en stat som påstår sig vara socialistisk, samtidigt som dess regleringar begränsar våra fundamentala rättigheter. Ännu en konstpaus. Det märks att Oswald Quintal har gjort det här förut, talat om sitt arbete inom en icke-statlig organisation (NGO). – Vår stat är en socialistisk bluff. Han berättar om livet i den sydindiska delstaten Tamil Nadu, om de senaste decenniernas arbete med NGO:n

Politikerna beskrivs som ignoranta när det kommer till behoven hos de 75 procent av befolkningen som lever på landsbygden.

Överst: Oswald Quintal har, via NGO:n Kudumbam, under flera decennier arbetat för att mobilisera och stärka människor. Han anser att människor tillsammans måste agera och kräva mer humana och hållbara politiska beslut. Nederst: Radi är en av alla de människor på den indiska landsbygden vars behov, enligt Oswald Quintal, inte prioriteras av politikerna.

Kudumbam (“familj” på det lokala språket tamil). Vi fortsätter tala om landets politik vilken Quintal beskriver som inhuman. Under sin tid med Kudumbam har han hunnit samla på sig många historier som visar på detta: urinvånare som tvingas flytta till förmån för mineralutvinning, införandet av genmodifierade grönsaker som kräver kemikaliebesprutning, bistånd till skogsetablering som istället används till vattenslukande monoplantager. När skogsetableringen kommer på tal går Quintal bort till bokhyllan, letar fram två foton ur högen med papper och mappar. Det ena visar onaturligt prydliga och lätträknade rader av eucalyptus. De är enkla för resultatkontrollanterna att utvärdera och väldigt bra till virke, berättar han. Vad beslutsfattarna däremot inte förväntat sig var hur dessa vattenkrävande träd skulle komma att lämna bybornas närliggande jordbruksmarker torra och obrukbara.

Foto: Kudumbam Foto: Anna Ioannou

Han pekar sedan på det andra fotot, etableringsförsök nummer två. När även byborna, med stöd av Kudumbam, fick delta i besluten ersattes eucalyptusplantagen med fruktträd, buskar och bär. Idag står där en levande skog som byborna vistas i dagligen. – Vi på Kudumbam arbetar mycket med människorna i byarna. Vi har ett kontaktnät som underlättar kommunikationen och gör det möjligt för byborna att tycka till i frågor som berör dem. Politikerna beskrivs som ignoranta när det kommer till behoven hos de 75 procent av befolkningen som lever på landsbygden. Istället är det den övre medelklassens och multinationella företags monoplantager, privatiseringar och infrastruktur som prioriteras: – Multinationella företag ger mycket pengar till både

regeringens och oppositionens politiska kampanjer, till forskningsinstitutionerna och universiteten. Det ger dem inflytande över politiken, forskningen och studenterna.

LOVA JANSSON - KAMBODJA

Problematiken förtydligas när Qunital berättar om delstatens förslag att enbart låta utexaminerade jordbruksstudenter delta i jordbruksdebatten. Det skulle inte bara utesluta allmänheten, utan även NGO:er insatta i jordbruksfrågor och bönders rättigheter. Resultatet skulle då blivit en debatt där majoriteten av debattörerna hade studerat vid universitet finansierade av multinationella företag, somliga med ekonomiska intressen i jordbruksindustrin. Hade inte Kudumbam, tillsammans med andra

NGO:er, informerat och lyft fram allmänhetens vilja hade förslaget godkänts och skapat en väldigt ensidig debatt. Quintal konstaterar att det är NGO:ers viktigaste uppgift: att mobilisera människor och skapa nätverk för likasinnade där individers röster kan slås samman och bli starkare. – Politikerna behöver bara lyssna på den stora massan, men den stora massa behöver NGO:er för att samarbeta och bli verkligt slagkraftiga. Däremot måste man förstå att en NGO inte drivs av sig själv, den är obefintlig utan människorna som väljer att engagera sig.

Kooperativ skapar långsiktig utveckling Trots att en miljon turister årligen besöker Siem Reap i Kambodja och sörplar bananshakes från gatumatsstånden, gynnas inte de nationella bananodlarna. Bristande kunskap och resurser hindrar jordbruket från utveckling. En möjlig lösning stavas bondekooperativ. – Biståndet till landsbygdsutveckling har tidigare varit kortsiktigt. Organisationer har gjort punktinsatser som ofta har behövts göras om igen några år senare. Att skapa kooperativ är mer långsiktigt på många sätt, säger Yinh Ya. Ya är manager på icke-statliga CTO – Community Trans-

lation Organization. Organisationen samarbetar med bidragsgivare kring olika utvecklingsprojekt i Kambodja. Arbetet med bondekooperativen stödjs av svenska We Effect. I dagsläget omfattar projektet tre kooperativ om totalt 256 familjer. Antalet medlemmar ökar dessutom exponentiellt – när fler går med i kooperativen sprids ryktet om dem och intresset växer. Landsbygdsutveckling är angeläget i Kambodja. I en tredjedel av kommunerna lever, enligt We Effect, mer än hälften av människorna i fattigdom och drygt 70 procent av dem är bönder. Ineffektiva odlingsmetoder och bristande kunskap om hur den kapitalistiska marknaden

Bondekooperativ är forum för kunskapsspridning. CTO undervisar i klimatförändringar och hur grödor kan fås att överleva trots dessa.

Foto: lorena pajares, Flickr

I en tredjedel av kommunerna lever mer än hälften av människorna i fattigdom och drygt 70 procent av dem är bönder.

Till vänster: CTO stödjer Lach Len, medlem i ett kooperativ utanför Siem Reap, i provodlingen av snabbväxande kokosnötter. Överst till höger: Lach Len bor och har sin mark på en ö. Med bättre ekonomi skulle kon kunna skydda sina ägor vid kraftiga monsuner. Nederst till vänster: Lach Lens odling av kokosnötter.

fungerar gör att få bönder kan tjäna tillräckligt med pengar på försäljning av sina grödor, till exempel bananer. Klimatförändringarna, som i Kambodja resulterar i en mer nyckfull regnperiod, förstör också hela risskördar. Vissa bekämpningsmedel gör att fisken som odlas på risfälten blir giftig och bevattningsteknikerna är inte alltid vattenekonomiska. Ofta odlar och skördar bönderna samma gröda samtidigt, varför priset sjunker och vinsten blir liten.

Foto: Lova Jansson

Bönderna har då tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna tillämpa de nya metoderna själva. Det är hjälp till självhjälp och därför långsiktigt. Kanske kan turisterna i Siem Reap om några år sörpla närproducerade bananshakes.

Starkare tillsammans – Bondekooperativ är forum för kunskapsspridning. CTO undervisar i klimatförändringar och hur grödorna kan fås att överleva trots dessa. Vi förklarar bekämpningsmedlens effekter, introducerar nya bevattningssystem och förespråkar diversifierad odling av ekonomiska skäl, förklarar Ya. I kooperativen kan bönderna också gå ihop och sälja skörden från allas små odlingslotter tillsammans, och de sparar pengar gemensamt som de turas om att låna av. För ett halvår sedan gick turen att låna till Cham Reun. Hon valde att investera i några kvadratmeter land och odlar numera inte bara ris, utan också lime och kokosnötter. – Min ekonomi och mitt liv förbättras och jag ser ljust på framtiden, säger hon. Drömmen vore att odla mer avsalugrödor och kunna betala en bra utbildning åt mina barn. Långsiktig lösning Bistånd till kooperativprojektet ges i fem år, men förhoppningen är att det ska överleva även utan det ekonomiska stödet. – Vi behandlar kooperativen lite som småbarn, säger Ya skämtsamt. När de är ett och två år gamla hjälper vi dem med det mesta. Vid tre och fyra års ålder stöttar vi dem bara lite, och sista året ser vi mest stolt på när de klarar sig själva.

Bondekooperativen möjliggör bland annat gemensam försäljning av grödor och skapandet av gemensamma lånefonder.

Foto: Trey Ratcliff, Flickr

ANNA ANDREASSON - FÖRENADE ARABEMIRATEN

Väskor blir inte stulna i Abu Dhabi Strax innan jul blev en amerikansk lärare knivhuggen till döds på en toalett i ett av Abu Dhabis många köpcentrum. Tack vare övervakningskameror både i köpcentret och runtom i staden kunde polisen spåra mördaren. Trots att hon inte visade ansiktet på övervakningskamerorna arresterades hon inom 48 timmar. Någon vecka efter denna händelse var jag på IKEA och letade köksbord till mitt nya hem. Utan att tänka så mycket på det lämnar jag min väska i vagnen och går runt och tittar på olika typer av bord. Plötsligt är vagnen med min väska borta. Jag tillkallar vakten som genast börjar titta igenom varuhusets övervakningskameror.

sig snabbt. Numer lämnar jag min väska obevakad igen, precis som innan. Att människors varje steg finns på film i Abu Dhabi har dock fått mig att börja tänka på graden av övervakning. Visst, jag känner mig säker var jag än går, så för mig har övervakningen hittills bara varit något positivt. Men frågan är om alla här är beredda att hålla med mig.

– Vi kommer via kamerorna följa er steg för steg genom affären. Det kan ta några minuter. Men var lugn, ingenting har någonsin stulits här, försäkrar vakten. Ända sedan jag kom till Abu Dhabi har jag lämnat min väska obevakad på restauranger, kaféer och i affärer. Det är så man gör här. Staden känns väldigt säker och blev nyligen rankad som den säkraste staden i Mellanöstern. Väskor blir normalt sett inte stulna i här, men nu förbannar jag mig själv och undrar hur jag kunde vara så naiv. – Vi har hittat vagnen på sovrumsavdelningen, meddelar plötsligt säkerhetsvakten.

Anna Andreasson

Foto: Privat

Yttrandefriheten är begränsad i Förenade Arabemiraten. Amnesty International rapporterar att regeringen använder repressiva metoder för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Det är därför svårt att problematisera frågan om övervakning inifrån landet. Kritik mot övervakningen i Förenade Arabemiraten rör ofta att den kan bidra till att kränka de mänskliga rättigheterna. (Reds. anm.)

Vi skyndar dit och finner både vagn och väska. Någon hade antagligen av misstag flyttat vagnen ett tiotal meter bort. Ingenting fattades och trygghetskänslan återfann

Graden av övervakning är hög i Förenade Arabemiraten. Övervakningstekniken kan vara något positivt, men den kan också användas för att kränka de mänskliga rättigheterna.

Foto: Armin Rodler, Flickr

Du följer väl FUF-korrespondenternas uppdateringar på Instagram @fufkorrespondenterna och bloggen fufkorrespondenterna.com?!

REDIGERING OCH LAYOUT Ylva Christiansson Anna Sjöberg Tibblin VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? Kontakta fuf@fuf.se VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? Kontakta fuf@fuf.se LÄS MER www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com @fufkorrespondenterna (Instagram) Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.