FUF-korrespondenterna No 17 2015
FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. 2001 kraschade Argentinas ekonomi. Ur krisen föddes en mängd nya sociala rörelser, bland annat arbetarstyrda kooperativ. Många av dessa lever kvar än idag, mer än ett decennium efter krisen.
Foto: Boris G, Flickr
Värdighet genom arbete HANNAH VON REDING - ARGENTINA
I La Matanza, Buenos Aires, kämpar kooperativet Barrio La Juanita för att återskapa ett samhälle som värderar arbete högt, något som gick förlorat 2001 när Argentinas ekonomiska kollaps skapade landsomfattande arbetslöshet. Kooperativet är idag del av en rörelse som istället för att ta emot statens bidrag hellre skapar arbete på egen hand. I slutet av 1990-talet kollapsade den argentinska ekonomin. När staten inte längre kunde betala sina utlandsskulder gick landet i konkurs. Regeringen frös människornas bankkonton till följd av en massiv kapitalflykt och över en natt försvann befolkningens besparingar. Hälften av alla som tidigare räknats som medelklass hamnade under fattigdomsgränsen. Tusentals företag och fabriker lades ner och arbetslösheten växte explosionsartat. Regeringen avgick och presidenten flydde sitt palats i helikopter. Men samtidigt som kravallerna rasade på gatorna började människor i städerna att organisera sig. En av de rörelser som växte fram ur krisen var en stark arbetarrörelse som ockuperade sina
gamla arbetsplatser och bildade kooperativ för att kunna arbeta igen, utan arbetsgivare. Rörelsen var en direkt respons på uteblivna löner och ett alternativ för att människor skulle kunna tjäna sitt levebröd. Men rörelsen växte också fram ur missnöjet med det politiska systemet och det kapitalistiska produktionssystemet. Rörelsen byggde på värden som stod i direkt motsats till det som man menade hade bidragit till krisen. De privata företag som tidigare bedrivits med hierarkisk struktur och ojämn fördelning förvandlades till kooperativ där allas röst var lika mycket värda och där vinsten delades lika. Kooperativrörelsen rönte stor medial uppmärksamhet när den bildades, men idag, mer än ett decennium efter den fatala krisen, är det tyst i media. Åren efter krisen lades många kooperativ ner eftersom stabiliseringen av det ekonomiska läget minskade behovet att ockupera arbetsplatser för att kunna arbeta. Men enligt en studie från Universidad de Buenos Aires finns det idag fortfarande mer än 300 företag i Argentina som kontrolleras av arbetarna själv.
Kooperativet anser att arbete är den enda lösningen till att få människor att känna sig värdiga igen. En meningsfull sysselsättning i form av ett yrke anser Flores vara en viktig del av att kunna bygga upp människornas självkänsla. Erfarenheter och kontakter med människor utanför den egna familjen hjälper dessutom mot den sociala isoleringen som många upplever. Det som har varit räddningen för Flores och hans kollegor är kooperativets bageri, en fabrik för kläd- och väskproduktion och ett datoråtervinningsprojekt som de har byggt upp från grunden. Toty Flores berättar om kooperativets kamp.
Foto: Arnaud Graeffly, Flickr
La Matanza - ett marginaliserat distrikt Leriga gator med petflaskor och skräp liggande vid kanterna, vattentankar stående på små betonghus och synliga elledningar hängande kors och tvärs. Vi befinner oss bara en timme med buss från Buenos Aires stadscentrum, men kontrasterna är stora. Det syns tydligt att regeringen inte prioriterar förorterna, vilket bland annat medför en dåligt utvecklad infrastruktur. I en stor församlingssal möter vi Toty Flores, grundare av Barrio La Juanita, kooperativet som bildades år 2004 när La Matanzas arbetarrörelse ockuperade en gammal skola och började använda lokalerna till sin verksamhet. Flores berättar för oss om hur orten han växte upp i på nittiotalet, i och med den ekonomiska krisen, gick från att vara en viktig industriell zon till att bli ett område där människor lever på bidrag. Idag lever över hälften av invånarna i distriktet under fattigdomsgränsen. Även om området är marginaliserat är det viktigt för politikerna att kunna säkra röster i det tätt befolkade distriktet. Att betala bidrag till de fattiga och outbildade är ett sätt att göra det på, berättar Flores: – Det är enkelt, speciellt när invånarna ofta känner att det inte finns en annan utväg från fattigdomen än att ta emot pengar. Arbete som verktyg mot hopplösheten Flores berättar hur stor skada arbetslösheten har skapat i området: – Under åren utan jobb har folk förlorat sin värdighet, slutat utbilda sig och tappat hoppet om en bättre framtid. Människorna har vant sig vid att få bidrag.
Kulturell förändring genom utbildning På skolgården möter vi Silvia Flores, en av kooperativets ledare och ansikte utåt. Hon förklarar att utöver att skapa jobbmöjligheter krävs det ett utbildningssystem som kan ge ungdomar i området nya perspektiv. Generationen som föddes i La Matanza i slutet på nittiotalet har aldrig sett sina föräldrar jobba, vilket utgör en utmaning när man ska förändra kulturen. I brist på ett välfungerade skolsystem har kooperativet startat en egen grundskola som drivs med innovativ pedagogik som förmedlar de värderingar som de menar
Rörelsen ger fortfarande nya perspektiv och skapar hopp om en alternativ samhällsordning.
krävs för att barnen ska känna sig hoppfulla inför en bättre framtid. Hon berättar också hur viktigt det är att jobba med föräldrarna för att uppnå förändring. De bjuds regelbundet till samtal i skolan och måste vara engagerade i sina barns utbildning. Silvia Flores hoppas att en dag kunna erbjuda de unga i området utbildning upp till universitetsnivå i kooperativets skola: – Då skulle vi kunna utbilda Argentinas framtida president, säger Silvia. Kooperativismens ideologi förblir viktig På Buenos Aires gator möter man idag, mer än ett decennium efter den ekonomiska kollapsen, fortfarande en synlig arbetslöshet. Människor rotar i soporna efter kartongbitar som de kan sälja för lite pengar. På en gata i centrum växlas ivrigt turisternas dollar på svartmarknaden. Efter den ekonomiska kollapsen vid millennieskiftet litar Argentinas befolkning inte längre på att deras pengar kommer att finnas kvar på banken imorgon eller att staten hjälper dem när nästa ekonomiska kris inträffar.
I kooperativets skola hoppar barnen hage. Dignidad betyder värdighet - ett viktigt ord i Barrio La Juanita.
2
Foto: Dilan Uzun, Flickr
Kooperativ som Barrio La Juanita visar att det finns alternativ till fattigdom och arbetslöshet. Rörelsen ger fortfarande nya perspektiv och skapar hopp om en alternativ samhällsordning.
ANGELICA JOHANSSON - ITALIEN
Vilsen och sökande på FAO
På FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, i Rom jobbar medlemsländerna för en värld utan hunger.
Foto: US Mission to the United Nations Agencies in Rome, Flickr
Efter gymnasiet reste jag ut i världen för att leta efter något. Äventyr. Nya människor. Nya platser. Men något fattades fortfarande, så jag bestämde mig för att börja plugga. En utbildning kanske skulle kunna hjälpa mig hitta det jag sökte? När jag fick möjlighet att göra praktik på Sveriges permanenta representation till FAO, FN:s livsmedel och jordbruksorgan, tvekade jag inte att tacka ja.
Att vara på FAO är nästan som att vara på universitetet - ganska abstrakt. Representanter från medlemsländerna sitter i arbetsgrupper och diskuterar viktiga frågor. Sedan hjälps de åt att sammanfatta diskussionerna. Det är precis som ett förseminarium där man går igenom seminariefrågorna och i förväg funderar på hur diskussionen kan komma att utveckla sig. Eventuellt förbereder man ett anförande som man sedan läser upp vid ett nytt möte. Den stora skillnaden är att när dessa representanter pratar budget och innehåll så är det på riktigt. Ett riktigt program, riktiga pengar.
Det är ett politiskt skådespel där förhandlingar och kompromisser spelar stor roll.
Och jag, hittar jag det jag letar efter på FAO? – Det återstår att se, men en sak är säker: med många nya vänner och erfarenheter kommer jag om inte annat vara redo för att fortsätta leta.
Nu har två månader gått. Första månaden var förvirringens och förkortningarnas månad. Min kalender var full av möten som beskrevs i stil med ”CFS ERG OEWG MYPOW”. Nu slänger jag mig själv med förkortningarna som om jag inte har gjort något annat. Nu handlar det snarare om att också försöka förstå verkligheten bakom dessa förkortningar. Vad ska FAO fokusera sitt arbete på? Hur ska budgeten se ut? Detta är frågor bestäms gemensamt av medlemsländerna. Det är ett politiskt skådespel där förhandlingar och kompromisser spelar stor roll, och strategin kring förhandlingarna är avgörande. Trots de många artighetsfraserna gäller det att läsa mellan raderna för att förstå vad som verkligen sägs.
Krönikör Angelica Johansson gör praktik på FAO i Rom.
Foto: Privat
3
KRISTINA BERGLUND - SYDAFRIKA/MOÇAMBIQUE
Ökat tjuvskytte skymmer utsikterna för fredspark Noshörningstjuvskyttet i den sydafrikanska nationalparken Kruger eskalerar. Den svårstoppade trenden utgör inte bara ett hot mot artens överlevnad, utan riskerar även att undergräva den fortsatta utvecklingen av den fredspark som Kruger är en del av och som syftar till att skydda biologisk mångfald, utveckla lokala samhällen samt stärka fredliga relationer i regionen. Fredsparken kallas Great Limpopo Transfrontier Park och är ett gränsöverskridande naturskyddsprojekt mellan Sydafrika, Moçambique och Zimbabwe som invigdes
Utöver att vara ett hot mot djurarten i sig riskerar tjuvjakten att grusa drömmarna om ett öppet, fredligt landskap mellan de tre länderna.
2002. En av grundtankarna i fredsparksidén är att riva de stängsel som hindrat djur från att ströva fritt men som också exkluderat människor från att vistas i parken och att delta i dess utveckling. Undergräver socialt arbete Ett av de största hoten mot djurlivet i parken just nu är tjuvskytte av noshörningar. Alltfler djur skjuts varje år och
noshörningsstammen minskar snabbt. Utöver att vara ett hot mot djurarten i sig riskerar tjuvjakten att grusa drömmarna om ett öppet, fredligt landskap mellan de tre länderna och människor på olika sidor gränserna. Arbetet mot tjuvskyttet kräver stora summor pengar vilket också gör att andra projekt, ofta av social karaktär, får mindre resurser och uppmärksamhet. – Det är en enorm utmaning. En stor del av våra resurser går till att försöka stoppa tjuvskyttet och många andra projekt får vänta, säger en sydafrikansk regeringsrepresentant som arbetar med gränsöverskridande naturvård. Svårlöst problem och lukrativ inkomstkälla Trots ökad militärisering och hårdare straff för tjuvjakt ser 2015 ut att bli ett mörkt år för noshörningarna i Sydafrika. Det svåra är att komma åt grundorsakerna till tjuvskyttet och efterfrågan på horn: – De som efterfrågar produkterna är inte samma personer som utför jakten. Även om vi fängslar jägarna kvarstår efterfrågan, säger regeringsrepresentanten. Steve Collins, som i många år har arbetat med lokala samhällen och människors rättigheter i skyddade områden, anser att en grundförutättning för att lösa problemet är att samhällen på båda sidor om stängslen involveras och ser påtagliga fördelar och ekonomiska vinster med naturskyddsområdet: – Vi måste hitta sätt att hantera fattigdom och de underliggande faktorerna till att människor väljer att ge sig in i tjuvskytte. Det är sådana stora summor pengar i noshörningshandeln att det för en fattig person på landsbygden är
Fredsparker ska öka samarbete mellan länder. Great Limpopo Transfrontier Park delas av Zimbabwe, Sydafrika och Moçambique.
4
Foto: Peace Parks Foundation
Tjuvskyttet av noshörningar är en stor utmaning för Great Limpopo Transfrontier Park.
värt risken att bli skjuten, för vad har du att förlora? Ditt liv förstås, men du har så mycket att vinna pengamässigt att det är värt att riskera. Collins ser även en fara i att tjuvjaktsproblemet riskerar att öka misstänksamheten mellan samhällen – tvärtemot vad fredsparksidén innebär:
FANNY JOHANSSON - FRANKRIKE
– Om vi inte kommer till bukt med det här problemet är risken att samhällen på varsin sida gränsen kommer vilja sätta upp stängslen igen för att skydda sin mark och de
Foto: Anna Nihlén
vilda djur de drar nytta av genom exempelvis turism. I början av april hölls ett bilateralt möte mellan Moçambique och Sydafrika med representanter från regeringen samt nationalparkerna Kruger och Limpopo, två av de områden som ingår i fredsparken och där tjuvskyttet just nu är som störst. Detta gränsöverskridande samarbete är avgörande och kan förhoppningsvis bidra till att problemen minskar i framtiden.
Kolonialt arv bakom ’Je Suis Charlie’ ’Je Suis Charlie’, jag är Charlie, ekade genom Europa när tusentals demonstranter fyllde gatorna efter attacken på tidningsredaktionen Charlie Hebdo i Paris i början av året. Attacken sågs av många som ett direkt angrepp på yttrandefriheten. Mathias Deloris, professor i statsvetenskap, menar dock att de starka reaktionerna som attacken genererade bland fransmännen inte bara handlar om yttrandefrihet, utan även har sina rötter i Frankrikes kolonialhistoria och synen på islam. Sjunde januari var dagen då den dödskjutning som hela världen snart kom att koppla ihop med slagorden ‘Je Suis Charlie’ ägde rum i Paris. Efter att ha porträtterat islam
och profeten Muhammed som satiriska karikatyrer stormades den franska tidningen Charlie Hebdos kontor av två beväpnade män – en attack som resulterade i tolv döda och elva skadade. Denna attack, som i medierna har beskrivits som ett islamistiskt terrorattentat, skapade enorm uppmärksamhet både i och utanför Frankrike. Människor på alla samhällsnivåer visade sitt stöd för Frankrike och yttrandefriheten. Mathias Deloris, forskare inom historisk sociologi och Internationella Relationer vid Science PO Bordeaux, menar dock att reaktionerna som attacken gav upphov till har andra förklaringar än enbart viljan att försvara yttrandefriheten. Länder i väst delar en slags identitet byggd på en gemensam uppfattning av modernitet, menar han.
5
’Je Suis Charlie’ var den slogan som demonstranter runtom Europa använde för att visa sitt stöd yttrandefriheten efter attacken i Paris.
Denna identitet ställs i kontrast till länder i andra delar av världen – något som i sin tur genererar en västerländsk självbild av att vara mer avancerad och civiliserad än andra samhällen: – Religion, i detta fall islam, ingår inte i den västerländska bilden av modernitet, utan utgör snarare ett hot mot det ”ideala samhället”. Detta kan förklara varför också tidigare attentat kopplade till islam har porträtterats på liknande sätt och fått stor uppmärksamhet i media. Den franska relationen till islam är speciell på grund av den franska kolonialhistorian som går två århundraden bakåt i tiden. Frankrike hade två typer av territorier i Afrika - ”protektorat” söder om Sahara, som inte ansågs vara en del av Frankrikes nation, samt Algeriet, som officiellt var en del av Frankrike. Algeriets invånare var alltså fransmän vilka man delade i två kategorier: icke-muslimer, vilka hade vissa rättigheter, och muslimer, som saknade
Foto: ducan c, Flickr
rättigheter. Denna religionsbaserade uppdelning av befolkningen i Algeriet innebar ett formellt uteslutande av islam som en del av fransk kultur och politik. Detta uteslutande av islam skedde motsägelsefullt nog under samma period som demokrati och sekularism, principen om att separera statliga och religionsbaserade frågor, infördes i Frankrike.
FAKTARUTA: Det bor uppskattningsvis 4,7 miljoner muslimer i Frankrike (2010).
Även om gatudemonstrationerna efter attacken i Paris ämnade försvara rätten till yttrandefrihet hävdar Deloris att den allmänna opinionen om islam har formats under sekler av uppdelning av människor baserat på en diskriminerande klassificering av individer - en del av historian som är okänd för de flesta i dagens Frankrike.
Frankrikes koloniala arv påverkar fransmännens syn på Charlie Hebdo-attacken, menar professor Deloris.
6
Foto: Fanny Johansson
De politiska konsekvenserna av attacken är till exempel Frankrikes utökade involvering i kriget mot den Islamiska Staten och (det avvisade) lagförslaget om att utöka slöjförbudet i franska skolor till att även omfatta universiteten. Dessa initiativ, vars enda koppling till attacken i Paris är just islam, visar enligt Deloris attackens sociala effekt i Frankrike där redan existerande tankar om islam som ett hot förstärktes ytterligare.
KAROLINA GUSTAFSON - RUMÄNIEN
Parlamentet på kollisionskurs med korruptionsarbetet I Rumänien pågår en omfattande utrensning i de politiska leden. Trots detta valde parlamentet nyligen att inte upphäva två korruptionsanklagade politikers åtalsimmunitet, något som lett till upprörda känslor och demonstrationer runt om i landet. På plats i den rumänska huvudstaden Bukarest är det svårt att undgå att korruption är ett högaktuellt ämne. Nyhetsrapporteringen domineras av korruptionsutredningar och spektakulära gripanden av politiker och högt uppsatta tjänstemän från alla delar av den offentliga sektorn. I dagarna avgick finansministern efter misstankar om att han tagit emot mutor under sin tid som borgmästare. Samtidigt utreds den före detta presidenten för utpressning medan en tidigare presidentkandidat nyligen fängslats efter en långdragen korruptionshärva.
även för att ha fått en lägenhet renoverad och möblerad i utbyte mot hans inflytande inom den myndighet han då ansvarade för. Det senaste tillfället då parlamentet ännu en gång valde att inte upphäva en immunitet röstade senaten om den före detta transportministern Dan Sova, vilket inte resulterade i tillräckligt många röster för att hans immunitet skulle upphävas. Sova misstänks ha missbrukat sin ställning i ett ärende mellan hans advokatbyrå och två energiföretag. Åklagarna har även påtalat att Sova ska ha lämnat in ett flertal falska dokument för att styrka sin oskuld, och förstört hårddiskar för att dölja mailkorrespondens.
Korruptionsbekämpning Den omfattande korruptionsbekämpningen är till stor del ett resultat av EU-inträdet 2007, som innebar att Rumänien sattes under övervakningsmekanismen CVM (Cooperation and Verification Mechanism). Tanken med CVM är att EU-kommissionen ska kunna kontrollera att utvecklingen går i rätt riktning inom de områden som pekas ut som Rumäniens huvudsakliga problemområden - rättsväsendet och korruptionen. Den senaste rapporten visade att Rumänien gjort stora framsteg under 2014 men att problem kvarstår, inte minst i fråga om separationen mellan politik och näringsliv. Att arbete återstår i fråga om både rättsväsendet och korruptionsarbetet märks som tydligast när de båda områdena sammanfaller – vilket nyligen hände då parlamentet satte stopp för anhållandet av två korruptionsanklagade politiker. Parlamentet anklagas motarbeta utredningar För andra gången på kort tid röstade det rumänska parlamentet ned en förfrågan om att upphäva åtalsimmuniteten för en korruptionsanklagad politiker, något som har väckt starka reaktioner i såväl civilsamhället som bland andra politiker. Protester har hållits över hela landet, och i media menar många att det parlamentariska motståndet gentemot upphävandet av politikers immunitet är ett steg tillbaka i korruptionsarbetet. Framförallt pekas det på godtyckligheten i vilka politikers immunitet parlamentet väljer att upphäva. I slutet av februari valde parlamentet att inte upphäva immuniteten för parlamentarikern och tidigare miljöministern Laszlo Borbely. Borbely misstänks ha tagit emot mutor motsvarande 50 000 euro i utbyte mot att hjälpa ett företag att komma över kontrakt i offentliga upphandlingar. Under sin tid som miljöminister 2011 misstänktes han
“Viktor Ponta, Rumäniens sämsta premiärminister”
Foto: Karolina Gustafson
Upprörda reaktioner i samhället Under veckan som följde parlamentets beslut att inte upphäva Sovas immunitet hölls demonstrationer på flera platser i landet. De första protestaktionerna fyllde hela torg med upprörda demonstranter, men under den söndagseftermiddag som utgjorde det tredje demonstrationstillfället i centrala Bukarest infann sig fler representanter från TV-stationer än kritiska demonstranter. De demonstranter jag talar med menar att politisk immunitet bör avskaffas helt och hållet, med hänvisning till att alla är lika inför lagen – politiker ska inte stå över resten av folket. – Demonstranterna bör informera sig bättre innan de
7
påstår att de vill avskaffa immuniteten fullständigt, menar dock en annan deltagare. Även president Iohannis kritiserade senatens beslut i media och menade att i en rättsstat står ingen över lagen och att parlamentet bör avstå från att ”leka domstol”. Premiärministerns inblandning Det har efterhand visat sig att premiärminister Ponta och korruptionsanklagade Sova har nära kopplingar till varandra. De två är vänner privat sedan lång tid tillbaka och har även arbetat tillsammans. På grund av detta anklagas premiärministern för att försöka rädda sitt eget skinn genom att stå i vägen för upphävandet av Sovas immunitet. Ponta avfärdade dock alla anklagelser om att hans parti skulle försöka motarbeta den juridiska processen. Istället anklagade han presidentens parti för att försöka vinna politiska poäng på situationen. En bit bort från kamerateamen på demonstrationen står en liten grupp personer med plakat, där det på ett av dem går att läsa; ”Victor Ponta, Rumäniens sämsta premiärminister”. Mannen med skylten berättar att Ponta och Sova studerade tillsammans: – Och vilket sammanträffande att den ena sedan får en ministerpost i den andres regering...
DIANA VASILIOU - DANMARK
En befolkning less på korruption Ett annat plakat visar en ”parlamentarisk bläckfisk” som slingrar sig över Rumäniens karta, vilket ger sken av ett
“Politiker ska inte stå över resten av folket.”
Överst: Parlamentet. Nederst: Parlamentet i annorlunda tappning.
Foto: Karolina Gustafson
parlament med osunda maktanspråk snarare än ansvarstagande. Jag frågar mannen med plakatet vad han tycker om DNA (myndigheten som utreder och anhåller korruptionsmisstänkta politiker). – De är som superstjärnor för oss, svarar han.
Flyktingkrisens mörka verklighet Det var en kall februaridag när jag satt på en turistbuss på en tur genom den vackra huvudstaden Köpenhamn. Ur de blåa hörlurarna sprakade en berättarröst som beskrev Köpenhamns historia och kultur. ”Danskar är ett av världens mest öppensinnade och mottagande folk”. Är det verkligen så? Idag är över 50 miljoner människor på flykt världen över den högsta siffran sedan andra världskriget. 86 procent av världens flyktingar befinner sig i utvecklingsländer, vilket i praktiken betyder att människor som själva är i behov av hjälp och varken har resurser eller kapacitet att ta hand om andra ändå får axla det tyngsta ansvaret.
Under år 2014 beviljade det Danska Migrationsverket uppehållstillstånd till ca 6 000 asylsökande. Detta går att jämföra med Migrationsverket i Sverige som beviljade ca 31 000 asylärenden. Dessa siffror ger en fingervisning om hur Danmark ser på flyktingmottagande. Jag ställer mig frågande till varför det danska folket inte sätter större press på sina ledare och kräver en radikal förändring inom detta område, om de nu är så ”öppensinnade och mottagande”? Med anledning av det fruktansvärda terrordåd som skedde i Köpenhamn i februari kan tänkas att den rådande situationen ytterligare kommer att stärka de krafter som motarbetar flyktingmottagande och invandring. Jag tror på förändring, men jag är även övertygad om att det krävs påtryckningar underifrån. Det är dags för Danmarks ledare att ta sitt globala solidariska ansvar att hjälpa utvecklingsländerna vad gäller mottagandet av flyktingar. Jag uppmanar därför det danska folket att sätta press på sina ledare – och det nu.
Inte sedan andra världskriget har lika många människor varit på flykt i världen.
8
Foto: Bening Ahmad, Flickr
Om berättarrösten i mina hörlurar otvivelaktigt ska kunna fortsätta stoltsera och slänga sig med ord som ”öppensinnad” och ”mottagande” i sin beskrivning av Danmark krävs faktiska handlingar.
MARIA ALMROTH - HONGKONG
Foto: Maria Almroth
Hongkongs valreform – fast i en återvändsgränd Den 22 april gick Hongkongs regering ut med sitt politiska reformpaket som i juni ska röstas igenom i det lagstiftande rådet. Reformpaketet, som innehåller ett nytt system för valet av Hongkongs nästa regeringschef, måste sedan godkännas av Nationella folkkongressen i Peking. Det föreslagna valsystemet bygger fortfarande på Pekings restriktiva ramverk - startskottet och anledningen till proteströrelsen för demokrati, Occupy, förra året. De prodemokratiska ledamöterna i Hongkongs lagstiftande råd har under hela våren hotat att rösta emot reformpaketet om det inte bygger på allmän rösträtt. Det förslag Hongkongs regering nu lagt fram har inslag av allmän rösträtt - hongkongborna får genom allmänna val rösta på tre kandidater. Där slutar dock inslaget då endast de kandidater som vunnit majoritet från en nomineringskommitté på 1200 personer i Peking går vidare till valet i Hongkong. Den stora frågan är om Hongkongs regering kommer få igenom sitt reformpaket i det lagstiftande rådet? Vilket än utfallet blir är jag pessimistisk. Röstar prodemokraterna
ned förslaget betyder det att ett nytt ska tas fram. Även om det nya reformpaketet skulle innehålla förslag på ett mer demokratiskt valsystem är det föga troligt att det skulle godkännas av Peking. Prodemokraterna sitter alltså fast i en återvändsgränd. Även diskussionerna om Occupy-rörelsen slutar ofta i en återvändsgränd. Fyra månader senare är bilden av den 79 dagar långa demonstrationen för allmän rösträtt splittrad. En del menar att demokratirörelsen lyckats skapa djupa förändringar i samhället, att Hongkong tagit ett steg mot demokrati. Andra att resultatet blivit en än mer instabil regering då allmän rösträtt inte är att vänta. Förespråkarna av det senare kan ha rätt, med ett undantag. Hongkongs regering har inte blivit mer instabil. Occupy visade snarare hur handlingsförlamade regeringen och politikerna faktiskt är. Precis som det återstår att se vad som händer med valreformen återstår att se vad Occupy fört med sig. Valreform med allmän rösträtt eller inte så har hongkongborna genom Occupy lyckats få sina röster hörda - ett viktigt demokratiskt steg.
9
INGEL HIRV - BRASILIEN
”Man glömmer aldrig bort att man är kvinna i Brasilien” Friheten att ta den kortaste vägen hem finns inte i Brasilien på grund av risken för att bli våldtagen. Rädslan för att bli sexuellt trakasserad begränsar möjligheten att klä och sminka sig som man vill. Att känna sig som en andra klassens medborgare är svårt, men det finns hopp om förändring. En kvinnas vardag i Brasilien skiljer sig från den i Sverige. Många kvinnor menar att Brasilien är otryggt och att de känner sig osäkra när de går ut. De är rädda för att bli rånade eller våldtagna. Många tar omvägar hem på kväll för att undvika vissa områden. Estela Rocha, grundare av den feministiska organisationen Empoderamento da mulher, berättar om dilemmat som hon står inför varje morgon:
– Kvinnor får varken ha attityd eller sexuella begär. Vi ses som objekt och samhället skyller kvinnor för allt som händer. Om en kvinna blir våldtagen var det för att hon hade kort kjol på sig, och om en man är otrogen mot sin kvinna är det för att hon inte behandlade honom väl. Emilia Xavier Londero, även hon från Empoderamento da mulher, berättar att kvinnor förväntas tävla med varandra om männens uppmärksamhet: – Officiellt delar jag och min pojkvän på hushållssysslorna, ändå gör jag alltid mer medan han får beröm för att han hjälper mig med någonting som förväntas vara min plikt. Gatutrakasserier och sexistisk media påminner kvinnorna om den brist på respekt som råder i samhället. Xavier Londero och Rocha berättar att en kvinnas åsikter inte alltid tas på samma allvar som en mans. Sanchez Zanchetta menar att hennes liv skulle vara lättare och roligare, och samhället som helhet bättre, om det genomsyrades av jämlikhet och respekt. Framtidsutsikter Xavier Londero talar nostalgiskt om när hon bodde i Dublin och inte behövde leva upp till alla förväntningar på vad en kvinna borde och inte borde vara:
Estela Rocha pratar i en TV-intervju om hur viktigt det är att kvinnor har egenmakt.
Foto: Ingel Hirv
– Jag måste tänka på att klä mig så att jag är ”säker” hela dagen. Jag kan inte klä mig i urringade tröjor eller korta shorts om jag kanske måste ta en buss eller gå hem genom farliga områden. Vi kvinnor lever som i ett öppet fängelse, vi är inte fria.
DENISE PHILIPSSON - INDIEN
Sexistiskt samhälle Rochas kollega, Carla Sanchez Zanchetta, berättar att det brasilianska samhället är sexistiskt:
10
– Jag tror att även män påverkas av detta, och att män som är mer deltagande i hushållsarbetet och vid uppfostran av barnen kan uttrycka sig utan alla förväntningar på hur en man ”borde” vara. Kvinnorna gör vad de kan för att förändra samhället. Sanchez Zanchetta berättar att varje gång hon ser eller hör någonting sexistiskt säger hon ifrån. Xavier Londero tror inte att någon förbättring kommer att ske under hennes livstid, utan hoppas istället kunna så ett frö av förändring i nästa generation, genom till exempel en feministisk uppfostran av sina barn.
Ungdomsgrupp bryter menstabu Flickors menstruation har länge varit tabubelagt i Indien. Diskussionsgrupper har startat för att få ungdomar att öppet tala om ämnen som tidigare uppfattats som svåra. Två gånger i månaden samlas ungdomar i åldrarna 11-19 år i byn Pappinayakenpatti för att diskutera tonårsproblem. Gruppen kallas Adolescent Girls and Boys och
startade för att underlätta flickors vardag efter att de fått sin första menstruation. Innan gruppen startade såg situationen i byn helt annorlunda ut. Det var vanligt att flickor giftes bort så fort de fick sin första menstruation. Många av de bortgifta flickorna blev gravida och kunde därmed inte fullfölja sina studier. Flickorna hade dålig kunskap om detta eftersom de tidigare inte hade haft sexualundervisning i skolan och få talade öppet om frågorna. För att undvika
att fler unga kvinnor skulle hamna i samma situation startade ungdomsgruppen. Livet när mensen kommer När flickor får sin första mens ska de enligt byns traditioner sitta utomhus och bli uppvaktade av sina morbröder med blommor och ägg. När riten är över får de en klänning och det bjuds in till fest. ”Min dotter är redo att gifta sig” vill föräldrarna förmedla med denna fest, berättar K. A Chandra, en av grundarna till Adolescent Girls & Boys. Det här är en gammal tradition som lever kvar sedan det var vanligt att gifta bort sina döttrar i tidig ålder.
SANDRA-DUONG - KIRIBATI
– Nu är det dock vanligare att flickorna gifter sig när de är runt 19 år, säger Chandra. Ny kunskap Diskussionsgruppen har utvecklats efter ungdomarnas behov, nu får de själva välja ämnen som de vill ta upp i gruppen. De får möta advokater, socialarbetare och läkare och får möjlighet att fritt ställa frågor om de ämnen som
M. Shobana, 12, en av medlemmarna i Pappinayakenpattis ungdomsgrupp.
Foto: Denise Philipsson
passar just dem. Tillsammans syr de återanvändbara tygbindor som både är miljövänliga och hygieniska. Eftersom ungdomarna i gruppen öppet diskuterar frågor kring menstruation försvinner skammen som många flickor tidigare känt. Nästa mål, anser Chandra, är att ge föräldrarna samma kunskap som ungdomarna får ta del av.
Landet som sakta drunknar På den lågt liggande önationen Kiribati upplevs klimatförändringar i verkligheten. Människors levnadsförhållanden blir alltmer odrägliga och inför det internationella klimatmötet COP21 vill klimataktivisten Pelenise Alofa att principen om delat ansvar ska införlivas. För åtta år sedan bestämde sig Pelenise Alofa för att lämna sitt företag för att på heltid arbeta med att höja rösten för Kiribatis invånare och göra något åt landets utsatthet för klimatförändringar. Hon arbetar idag med att implementera EU:s Global Climate Change Alliance-projekt på Kiribati. Sin fritid ägnar hon åt två organisationer som arbetar med påverkansarbete och anpassningsprojekt kring klimatförändringarna. Bara under det senaste året har hon besökt Arktis tillsammans med Greenpeace, deltagit i klimatmarschen i New York och talat vid FN:s råd för mänskliga rättigheter. Härnäst väntar Women in the World´s toppmötet där hon ska diskutera kvinnor och klimatförändringar. Klimatförändringar har blivit en del av vardagen för kiribatier. I februari drabbades Kiribati av en flodvåg på nästan två och en halv meter som orsakade översvämning 200 meter inåt landet. Flodvågen orsakade förstörelse av människors hem och ett av landets två sjukhus fick evakueras. Det som var häpnadsväckande var att vågen kom från lagunen och sköljde över landet under en solig, regnfri och vindstilla dag. Bara tanken på vad som hade kunnat hända om det hade varit storm samtidigt är svårt för Alofa att prata om. Normalt är Kiribati skonat från extrema väderhändelser, men en månad efter flodvågen drog cyklonen Pam in över Stilla Havsöområdet och på Kiribati förstörde den infra-
struktur och bröt kommunikationsvägar och bränsletillförsel till de södra öarna. Skillnaden mellan cyklonen och flodvågen var dock att människor var beredda på att cyklonen skulle orsaka förstörelse. Cyklonen Pam drog till sig internationell uppmärksamhet kring önationers sårbarhet för naturkatastrofer. Lika mycket förståelse måste däremot finnas för hur människors levnadsförhållande påverkas av
“Världen kanske inte förstår hur odräglig situationen i Kiribati börjar bli eftersom vi besitter stor motståndskraft.”
klimatförändringar på sikt. Brist på rent vatten, svårigheter att odla egna grödor, och brist på land är några följder av höjda havsnivåer som redan känns av. Jag frågar Alofa vad hon vill säga omvärlden: – S.O.S vore lämpligt. Världen kanske inte förstår hur odräglig situationen i Kiribati börjar bli eftersom vi besitter stor motståndskraft, vilket är både bra och dåligt. Vi förlitar oss inte på att regeringen ska lösa våra problem. Vi har våra egna stödsystem. Om min kusin inte har någonstans att bo, då flyttar han in hos mig. Om jag inte har något att äta, då går jag till min syster. Det är så vi hanterar förändringarna, men det är inte hållbart i längden. På den globala nivån måste vi skifta fokus från
11
nationell anpassning till individuell anpassning eftersom klimatförändringar har störst påverkan på individnivån. Inför COP21 önskar Alofa att folk ska börja öppna upp sina hjärtan och faktiskt bry sig om hur små östater påverkas av klimatförändringarna till följd av bland annat utsläpp: – FN:s ramkonvention om klimatförändringar, UNFCCC, är alldeles för ekonomiskt inriktat. De debatterar sin egen ekonomiska tillväxt, inte hur vi ska rädda världen. Jag hoppas att vi snart börjar införliva principen om delat ansvar.
Kiribati ligger endast 2,5 meter över havet och riskerar att hamna under vatten om havsnivåerna fortsätter stiga.
Foto: Sandra Duong
Det är svårt att förstå hur Alofa hinner med att både resa runt hela världen för att försöka påverka det internationella samfundet, och samtidigt vara på plats på Kiribati för att installera vattentankar och utbilda lokalsamhällen i hur man odlar klimatanpassade grödor. Hon kallar sig själv för klimataktivist och säger att hon inte kan vila om Kiribatis invånare ska ha något land att leva på i framtiden.
REDIGERING OCH LAYOUT Ylva Christiansson Anna Sjöberg Tibblin VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? LÄS MER Kontakta fuf@fuf.se www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? @fufkorrespondenterna (Instagram) Kontakta fuf@fuf.se
12
Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.